Kategoriarkiv: Finland

FINLAND VILL INFÖRA SEXTIMMARS ARBETSDAG

Finlands socialdemokrater är nu officiellt för att förkorta arbetsveckan för landets löntagare. Nu måste Sanna Marin över- tyga de fyra övriga partierna i regeringskoalitionen innan det kan bli tal om ett skarpt förslag. 
Bild: Francisco Seco/AP/TT

Under den gångna helgen valdes Finlands statsminister Sanna Marin – som också är världens yngsta på posten – till partiordförande för socialdemokraterna. I sitt installationstal upprepade hon sitt krav från valrörelsen om att införa sextimmarsdag i arbetslivet, nu med tillägget att reformen dessutom kommer att gagna arbetare som blivit av med sina jobb under coronapandemin, skriver Tidningen ETC.

Hon menar bestämt att kortare arbetstid både skapar bättre arbetsvillkor för de anställda och högre produktivitet för industrin.

– Vi behöver skapa en tydlig vision och konkreta förslag för hur Finland kan gå vidare mot kortare arbetsdagar och finska arbetstagare mot ett bättre arbetsliv, sade hon i talet enligt euractiv.com.

Med sig har Sanna Marin sitt eget parti SDP. En exakt gräns vid sex timmar ville partiet dock inte dra, utan nöjde sig med att gå med på kortare arbetsvecka och större flexibilitet i arbetslivet. 

Hon måste också komma överens med de fyra övriga koalitionspartierna, vilket inte är givet.

– Det välstånd som kommer att komma ur ökad produktivitet måste delas upp, inte bara mellan ägare och investerare, utan också mellan de anställda, sade hon.

Även i Italien och Storbritannien har tanken på förkortad arbetstid hamnat i medvind. För Italiens del handlar det om chefen för landets nationella institut för socialförsäkringar Pasquale Tridico som föreslagit det som ett vapen mot arbetslöshet. Och i Storbritannien har en grupp parlamentsledamöter framfört att fyradagarsvecka för med sig fördelar inte bara för ekonomin, utan också för miljö, hälsa och för demokratin.

I Tyskland har IG Metall, Europas största industrifack, nyligen lagt fram förslaget som en lösning på både arbetslöshet och de stora strukturomvandlingar som väntar branscher som bilindustrin.

– Genom detta kan jobben i industrin behållas istället för att skrivas av, förklarade IG Metalls ordförande Jörg Hoffman för Deutsche Welle i mitten av augusti.

I Sverige har det inte på lång tid förts någon debatt om sextimmars arbetsdag. Skulle förslaget genomföras i Finland gissar jag att liknande idéer snabbt kommer att slå rot också här.

Fotnot: Sanna Marin har varit Finlands statsminister sedan december 2019, men först nu valts till ordförande för SDP, det finska socialdemokratiska partiet. Hon har drivit regeringskoalitionen vänsterut, framför allt genom höjda pensioner och genom att stoppa några av den tidigare regeringens nedskärningar.

Fred med fredliga medel: Ryske ambassadören: ”Ni måste prata med oss”

”Oavsett uppfattning i Krimfrågan måste vi ju ha en dialog?”, säger Viktor Tatarintsev, Rysslands svensktalande ambassadör i Stockholm..  Foto: Thomas Karlsson/Dagens Nyheter

Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev, intervjuades i Dagens Nyheters fredagstidning av Erik Ohlsson. Utgångspunkten för intervjun är de ändringar i grundlagen som 78 procent av de ryska väljarna nu röstat för – och som öppnar för president Vladimir Putin att sitta kvar på sin post till år 2036.

Grundlagsändringen gör Ryssland till ett mindre demokratiskt och mera totalitärt land. Trots det har Tatarintsev säkert rätt när han slår fast att:

– Jag vågar säga att en överväldigande del av det ryska folket tycker att president Putin är en stor tillgång för sitt land.

Dagens Nyheters förstasida fredag 3 juli.

Det jag intresserar mig för är en annan tråd i intervjun, som också formuleras i DN:s förstasidesrubrik:

”Sverige måste förbättra relationen med Ryssland”.

I det avseendet håller jag fullständigt med Viktor Tatarintsev, som vidare säger att han …

”… är frustrerad över den svenska regeringens ovilja till dialog med Moskva och den ensidigt negativa bild av Ryssland som han tycker att massmedierna förmedlar.

– Ni svenskar kan aldrig inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.”

I april 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön från Ukraina, något som följdes av internationella fördömanden och långtgående sanktioner mot Ryssland. Sverige har fortfarande starkt begränsat diplomatiskt utbyte med den ryska grannen, till skillnad från Finland.

Viktor Tatarintsev blev rysk ambassadör i Sverige i maj 2014. Men till skillnad från andra ambassadörer är hands diplomatiska möjligheter starkt begränsade. Han kan till exempel inte träffa regeringsrepresentanter på ministernivå.

I intervjun återkommer Tatarintsev gång på gång till frågan om relationer och kontakter mellan Ryssland och Sverige. Enligt honom har Ryssland upprepade gånger försökt närma sig Sverige för att förbättra förhållandet mellan länderna.

– Vi vill diskutera säkerhet, vi vill diskutera avspänning. Jag förstår ärligt talat inte vad som står i vägen för detta.

Tatarintsev menar att normala relationer mellan Sverige och Ryssland är viktiga – och det är lätt att instämma i det han säger:

– Om man (Sverige) inte står på normal fot med Ryssland, då kan man inte tala om normal säkerhet varken för Sverige eller Europa. Ni måste prata med oss. Och om ni inte förstår det, då är det ert problem. Inte vårt. Ni är fulla med problem, inte vi, säger Tatarintsev och fortsätter:

– Ni svenskar kan inte inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.

På Olof Palmes tid var den svenska regeringens linje att ha goda kontakter med både väst och öst och lämnas samma uppgifter till båda sidorna för att undvika missförstånd. Så fungerade den svenska neutralitetspolitiken.

2020 är kontakterna mellan Sverige och Ryssland näst intill obefintliga, vilket är skrämmande dålig säkerhetspolitik. Under den stora Auroraövningen i Östersjön häromåret utplacerades skarpladdade amerikanska Patriotmissiler på Gotland, förmodligen riktade österut. Samma vapen köptes senare för 25 miljarder, om jag minns rätt.

I stället för avspänning bidrog Sverige till ökad spänning och ökad krigsrisk i Östersjön. Det är extremt dålig och farlig krishantering.

Detsamma kan sägas om de svenska planerna på att gå med i Nato.

I all konflikthantering är en grund att se en händelse ur den andra partens perspektiv. Om både Sverige och Finland skulle bli Natoländer förvandlas Östersjön till ett Nato-hav, med allt vad det kan tänkas innebära för ryska intressen, inte minst handeln över haven, alltså ett grovt hot mot Ryssland.

Många svenska politiker kräver nu våldsamt höjda militärinslag, vilket skulle leda till ytterligare försämrade relationer med Ryssland och därtill medföra att sådant som skolor och sjukvård kan tvingas till nedskärningar för vapenköpens skull.

I stället borde Sverige bygga kontakter med det ryska civilsamhället på många olika plan. Tankarna på ett Svenskt institut i St Petersburg, som var levande under 1990-talet, borde återupptas. Turism mellan de båda länderna borde uppmuntras, till exempel genom ömsesidig visumfrihet.

Så enkelt kan man inleda avspänning och förtroendebyggande, bygga fred med fredliga medel.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Finlands regering, vilket tjejgäng!

Finland fick i förra veckan en ny regeringschef, socialdemokratiska Sanna Marin. Hon är bara 34 år och blir världens yngsta nationella ledare.

Det innebär att de flesta nordiska staterna nu styrs av kvinnor. I Norge är Erna Solberg (Høyre) statsminister sedan 2013, skriver Svenska Dagbladet. Katrín Jakobsdóttir (Vänsterpartiet – de gröna) är sedan 2017 Islands statsminister. Och i Danmark övertog Mette Frederiksen (S) statsministerposten i somras.

Undantaget är Sverige och Stefan Löfven.

Sanna Marin godkändes av riksdagen med stor majoritet. Flera av de ledande posterna i den nya regeringen (se bilden) innehas av unga kvinnor i jämnåriga med statsministern.

Det innebär att alla de fem partierna som nu regerar Finland styrs av kvinnor.

Att så många kvinnor nu fått de tyngsta posterna i regeringen överraskar Göran Djupsund, professor i statskunskap vid Åbo Akademi som Svenska Dagbladet intervjuat.

– I Finland har vi länge varit vana vid att medelålders och äldre män håller de tyngre posterna, säger han.

Djupsund tror att en anledning till den nya finska kvinnodominansen kan vara att många partier i landet sett att deras stöd dalat och nu söker andra vägar att nå nya väljargrupper.

– Om man ska försöka nå yngre och kvinnliga väljare så gör man klokt i att släppa fram kvinnor på positionerna.

Göran Djupsund är förvånad över att Sverige inte haft en liknande utveckling:

– Allt talar för att Sverige ska ha den här situationen eftersom det där under en lång tid har pågått en mycket mer aktiv diskussion om jämställdhet, säger han.

Bilden: Ministrar i Finlands nya, unga och kvinnodominerade regering. Från vänster undervisningsminister Li Andersson, 32 år, inrikesminister Maria Ohisalo, 34 år, statsminister Sanna Marin, 34 år, och längst till höger finansminister Katri Kulmuni, 32 år. Foto: Vesa Moilanen /AP/TT.

Skolverket vill stryka undervisning om Norden

Skolplansch. Karta över Norden. Skolverket vill plocka ner den och inte längre undervisa om Norden på Mellan- och Högstadiet.

”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord …” / ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden …”

Norden? Vaddå?

Skolverket vill i sitt förslag till nya kursplaner slopa begreppet Norden. Man vill också stryka undervisning om nordiskt samarbete i olika avseenden. Av bara farten vill samma myndighet ta bort kunskap om urfolket samerna och de nationella minoriteterna från historieundervisningen.

Förslaget vill bland annat att ordet Noreden och den nordiska namngeografin tas bort i ämnet geografi på mellanstadiet. Alltså inte ett ord om Helsingör eller Köpenhamn för att inte tala om så avlägsna ort som Odense eller Aarhus.

I ämnet historia på högstadiet föreslås vidare att undervisning om det nordiska samarbetet ska utgå.

I ett remissvar till Skolverket, publicerat i Nordens Tidning #4-19 reagerar Föreningen Norden genom sin generalsekreterare Bo Andersson. Han presenterar flera olika argument. Förslaget strider exempelvis mot artikel 8 i Helsingforsavtalet, där det heter att eleverna i de nordiska länderna ska ges kunskap om ”de nordiska språken, om kulturen och om sociala förhållanden i Norden”.

Till saken hör också att det i Sverige bor cirka 240 000 utrikesfödda första generationen med nordisk bakgrund.

Våra nordiska statsministrar har en annan vision än Skolverket och vill att Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030.

Nordiska Rådets president Hans Wallmark gillar inte heller Skolverkets förslag och skriver att det ”finns en fara om vi tar bort Norden och den nordiska språkförståelsen att vi därmed också tar bort rottrådarna till vår egen kultur”.

Fotnot: ”Värna Norden och det nordiska samarbetet i läro- och kursplanerna” är titeln på Föreningen Nordens remissvar till Skolverket, publicerat i Nordens tidning #4-19. Följ länken och gå till sidan 13.

Fotograf
 Ane Cecilie Blichfeldt

Turkiets krig i Syrien förs med svenska vapen

Sveriges utrikesminister Ann Linde vill att EU ska förbjuda all vapenexport till Turkiet. Foto:TT

Turkiet anfaller de kurdiska områdena i norra Syrien väl utrustade av mest amerikanska vapen via Nato. Men också vapenindustrier i Sverige har bidragit till att rusta upp de turkiska styrkorna. Sverige bär alltså genom vapenexporten också ett ansvar för det folkrättsstridiga kriget, som sedan i onsdags tvingat 100 000 människor att fly och som vållat många dödsfall, också civila.

Sveriges vapenexport till Turkiet ökade till 300 miljoner kronor 2018, vilket är det högsta beloppet under 2000-talet och kan jämföras med de 70 miljoner Turkiet köpte svenska vapen före 2017.

Sveriges nya utrikesminister Ann Linde driver på för att EU ska införa ett totalt vapenembargo för vapenförsäljning till Turkiet på ett utrikesministermöte på måndag.

Redan haft Finland och Norge förbjudit all ny försäljning av vapen till Turkiet. Men Sveriges regelverk är annorlunda än de nämnda båda ländernas och liknande förbud är inte möjliga här. Den nu akuta situationen gör det uppenbart att de vaga svenska regelverken för vapenexport måste revideras snarast, de motverkar en demokratisk insyn och förhindrar snabba åtgärder också i ohyggligt akuta situationer som dessa dagar i Syrien attackerat av en krigsgalen turkisk president.

Den ansvariga svenska myndigheten för vapenexporten ISP (Inspektionen för strategiska produkter) utövar tillsyn över den svenska vapenexporten. Det är helt oacceptabelt att ISP inte kan avbryta all vapenexport till Turkiet när landet som nu genom ett anfallskrig kränker mänskliga rättigheter, mördar civila och gör sig skyldigt till ett folkrättsbrott. Lagar och institutioner måste få nya förutsättningar.

På twitter skriver Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen:

”Finland exporterar inte försvarsmaterial till länder som krigar eller kränker mänskliga rättigheter.”

Sverige hade tidigare samma regel. Men inte nu.

NATO:s ansvar för Turkiets angrepp har knappast granskat i våra medier. Natos norske generalsekreterare Jens Stoltenberg var informerad av Turkiet innan kriget inleddes och har uttryckt en förhoppning att ”Turkiets krigshandlingar ska vara balanserade”. Kan folkrättsbrott vara ”balanserade”?? Under fredagen skulle Stoltenberg träffa Erdogan.

Turkiets krig mot de syriska kurderna vore omöjligt utan de vapen Nato försett landet med. Det innebär att Nato och i synnerhet USA inte bara bär ett ansvar för kriget utan är direkt medskyldiga till det som nu händer.

Bilden härunder: Proturkiska syriska soldater under fredagen på den turkiska sidan av gränsen till Syrien.
CreditCreditNazeer Al-Khatib/Agence France-Presse — Getty Images

Sverige i Nato leder till att Trump i krig får befäl över svensk militär

Soldater från P4 i Skövde i övning med amerikanska attackhelikoptrar, under försvarsövningen Aurora 17. Foto: Tomas Oneborg.

Den militära spänningen i vårt närområde skulle stiga dramatiskt om Sverige och Finland gick med i Nato, skriver bland andra före detta utrikesminister Hans Blix och de tidigare ambassadörerna Sven Hirdman och Rolf Ekéus i den debattartikel i Svenska Dagbladet.

Deras artikel är ett svar på ett tidigare debattinlägg i samma tidning, undertecknat av  14 svenska och finska säkerhetspolitiska debattörer som hävdar att Sverige och Finland bör bli medlemmar i Nato.

Deras grundargument är att Ryssland hotar säkerheten i Nordeuropa och att ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från aggression och därigenom stärka våra länders säkerhet.

Hans Blix och hans medskribenter protesterar mot de 14:s sätt att resonera:

”Argumentationen är enögd. Den grundar sig nästan uteslutande på Rysslands agerande i Ukraina utan försök till bredare granskning av landets utrikespolitiska ambitioner och militära förmåga. Premissen om ett allmänt aggressivt Ryssland som är berett att oprovocerat anfalla de nordiska och baltiska länderna saknar grund.”

Deras huvudargument borde vara självklart. Länder som Sverige och Finland borde folkusera på en spänningsdämpande utrikes- och militärpolitik för att undvika ett tänkbart storkrig i Europa. Ett sådant krig skulle ytterst bedrivas mellan Ryssland och USA. Alla europeiska länder blir förlorare. Kärnvapen kan komma att användas som hot, av misstag eller medvetet utlösas av en part som upplever ett hotat underläge.

I samma artikel betonas också att svensk trupp i händelse av krig kommenderas av USA:s president:

 ”Samtidigt måste vi vara medvetna om att Donald Trump som USA:s president vid sidan av Natos råd har den övergripande kontrollen som direkt ordergivare till Natos operative befälhavare, SACEUR, alltid en amerikansk general. Med ett svenskt medlemskap i Nato skulle de svenska stridskrafterna och hela vår försvarsordning i en krigssituation vara direkt underställda amerikanskt befäl. Därtill blir Sverige som ansluten till kärnvapenalliansen i en konflikt ett potentiellt mål för ett ryskt kärnvapenangrepp enligt den ryska kärnvapendoktrinen.”

 

Tänderna en klassfråga i dagens Sverige

Rullande tandklinik för anställda vid ASEA. Tandläkare Nils Landgren behandlar klinikens första patient John Husberg. Bilden tagen den 19 mars 1952.

Munnen är tydligen inte en del av kroppen i Sverige. Därför omfattas inte mun och tänder av hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd eller av hälso- och sjukvårdslagen, skrev i onsdags Jöran Rubensson – med en suck – på Aftonbladets debattsida.

Tandvården kostar cirka 25 miljarder per år för individ och samhälle. För vuxentandvården motsvarar patienternas egenavgifter två tredjedelar av den totala kostnaden.

Följden har blivit att bra tänder 2019 i Sverige har blivit en klassfråga, till skillnad från i grannländerna Danmark, Finland och Island, där tandvården är integrerad i respektive lands hälsa- och sjukvårdslagar.

Rubensson har varit ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF och är expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Han hänvisar till en färsk Sifoundersökning som visar att var tredje kvinna i Sverige inte tror att de kommer att klara att leva på sin pension. Följden blir ofta för kvinnliga pensionärer dålig tandhälsa och som en följd av det försämrad livskvalitet.

Från och med 2019 är tandvården gratis för alla till och med det året de fyller 23. Det är ett viktigt framsteg.

Reformen borde, skriver Rubensson, snarast följas av en ny avsedd att skapa en jämlik tandvård, som en del av den allmänna sjukvården, med samma högkostnadsskydd, 1100 kronor, mot dagens 3000 kronor.

Det här borde vara en prioriterad fråga för varje anständigt politiskt parti i det här landet.

”angriper” RYSSLAND Sverige i Norrland?

Försvarsmaktens bild från övningens inledande fas är tagen 18 mars, kl 20.54.

Northern Wind, en väldig militär övning, genomförs den 17 – 28 mars. Scenariet är att Sverige ska försvara sig mot en fiktiv angripare som anfaller norra Sverige, skriver Försvarsmakten. Anfallet kommer från öster. Det är ”en tillfällighet”, upprepas ofta.

Men underförstått är förstås att Ryssland angriper Sverige. Är det troligt?

Ett annat scenario är en militär konflikt mellan Ryssland och USA, där Sverige kan påverkas. En sådan förutsättning skulle gett helt andra utgångspunkter för övningarna.

10 000 soldater deltar i Northern Wind. Den norska styrkan på 4500 man är störst, följd av den svenska på 3000 man och den finska med 1500 soldater. Resterande 1000 soldater kommer från Storbritannien och USA. I den amerikanska styrkan ingår marinkårssoldater.

I stort sett hela den norska armén deltar i övningen, noterade norska Aftenposten i höstas.

Illustration av övningsområdet för Flygvapenövning 2019. Övningen kommer att genomföras inom den röda markeringen. Karta: Försvarsmakten.

Fredag den 22 mars inleds Flygvapenövning 2019, årets flygövning i norra Sverige och nordvästra Finland. Utgångspunkten är att nationellt ”högkonfliktscenario” med anfall mot norra och mellersta Sverige.

Rapporteringen i svenska medier om de båda stora militärövningarna har varit knapphändig och ganska ensidig.

Underförstått är hela tiden, som jag nämnde ovan, att Sverige och Finland angrips av Ryssland.

Den bakomliggande frågan diskuteras sällan eller aldrig. Finns det risk för att Ryssland angriper Sverige militärt?

Inte heller ställs frågan om vilket som är det största militära hotet mot Sveriges säkerhet. Många skulle på den frågan antagligen svara att det farligaste för Sverige är ett krig mellan Ryssland och USA. Ett sådant krig skulle kunna utlösa strider med kärnvapen.

Med det andra scenariet blir förutsättningarna för militärövningar helt annorlunda. Det handlar om hamnen i Gävle, om de platser på Gotland och Öland som blir strategiska i en sådan konflikt.

På Försvarsmaktens sajt hittar jag inget om hur den utsatta civilbefolkningen i området påverkas, alltså under övningens förutsättningar. I vår tids krig kan den aspekten inte förbigås.

Inte heller finner jag uppgifter om att angrepp på infrastrukturen finns simulerade under ”Northern Wind”. De trupper som deltar är högteknologiska. Vad händer om el och internetnätverk slås ut genom sabotage?