Kategoriarkiv: Medier

SD, M och KD:s mediepolitik: Demokratins dödgräveri

Ebba Busch, KD. FOTO: PONTUS ORRE, Aftonbladet. KD-ledaren vill göra om Public Service, romska bli ”smalare och vassare” genom att ”krimskramset” tas bort.

KD-ledaren Ebba Busch intervjuades häromdagen i SR:s lördagsintervjun av Monica Saarinen. Det handlade inte minst om public services framtid. Buschs antagonistiska hållning gentemot public service – SVT och SR – är känd sedan länge. Men många ämnen skulle avverkas i samtalet och jag saknade de följdfrågor som kunde ha handlat om vad ett försvagat public service innebär för demokratin.

Busch tillhör kategorin baklängestalare. Hon säger sig vilja värna ”pressfrihet och yttrandefrihet”. I själva verket vill KD och M ta bort ”krimskramset” i public service, som KD:s kulturpolitiska talesman  Roland Utbult utryckt det, för att göra om SVT och SR efter sina mallar.

Public service ska med Buschs ord bli ”smalare men spetsigare” och fokusera på ”samhällsinformation och smalare kultur”. Allt övrigt bör överlåtas till reklam-TV och reklamradio. Underhållningsprogram och sport hör väl till ”krimskramset”.

Anslagen till en bantad varianten ska förstås skäras ner .

Det skulle innebära ytterligare en amerikanisering av det svenska medieutbudet, där redan övervikten på amerikanska översatta TV-program är massiv. I USA har Public service-media en undanskymd ställning med låga lyssnar- och tittarsiffror. I stället är ärkekonservativa Fox News den största TV-kanalen. Under Trumps presidenttid upprepades i Fox den lögnaktige presidentens alla utspel som vore det sanningar. Man kan säga att Fox bäddade för de stora devota anhängarskaror som efter valet ställde upp på presidentens lögner om ett manipulerat val.

I en intervju i Expressen i höstas ville Busch genomföra sina, M:s och SD:s förändringar av Public Service så fort det går och under den kommande mandatperioden.

Moderaternas största partidistrikt i Stockholm vill att public service helt ska läggas ner. Det är lika otroligt som bedrövligt.

Demokratin skulle fara mycket illa i ett Sverige utan dagens Public Service. Om de här tre partierna skulle kunna genomföra sina krav innebär det ett stort hot mot svensk demokrati. Skulle SD bli störst i det blåbruna blocket kan vi räkna med ytterligare krav från det främlingsfientliga partiet på svenskhet och liknande i programutbudet.

Det är ju sådant det egentligen handlar om. Trion ”mörkomän”, Busch, Kristersson och Åkesson, är okunniga och ointresserade av väl fungerande offentliga medier i Sverige. Deras outtalade förutsättning är den upprepade klyschan om ”mediernas vänstervridning”, det är den man vill ”göra något åt”. 

Man kan ha åsikter om SVT och SR. Men i det allra mesta fungerar de väldigt väl, med en bred och mångsidig samhällsbevakning. Playavdelningarna på bådadera är skattkistor för många tittare och lyssnare, med ett helt otroligt programutbud.

För att Public Service ska kunna utvecklas behövs resurser som i sin tur bygger på höga tittar/lyssnarsiffror.

Trion Busch, Kristersson och Åkesson bedriver en mediepolitik som är demokratins dödgräveri. Att de tre partierna har en politisk möjlighet att slå sönder public service med bar en röst övervikt i riksdagen är helt orimligt. SR och SVT hör till demokratins grundpelare och bör vara lagligt skyddade från klåfingriga politikers manipulationer.

Jan Scherman skev med hetta i augusti förra året i ett inlägg i Dagens Media om riksdagens möjlighet att med ett enkelt beslut krossa public service genom att sänka den skatt till public serivice som ersatte licensavgiften.

”På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten.”

Till saken hör också att dagstidningarna under det senaste decenniet har pressats tillbaka. Unga människor vill inte betala för nyheter, medelålders läser bara digitalt (som ger lägre annonsintäkter). Papperstidningsläsarna blir äldre och färre. Det finns dessbättre nu tendenser som går åt andra hållet. Men stora delar av Sverige ligger i medieskugga.

De som inte prenumererar, som inte har tillgång till journalistik från de stora tidningarna, som har betallösningar, är beroende av public service för att få veta vad som sker i samhället.

En fungerande demokrati bygger på informerade medborgare. Informerade medborgare behöver public service nu mer än någonsin, inte minst i kristider som detta dödens pandemiår.

Hur skulle regeringens pandemipolitik kunnat förmedlas till medborgarna utan public service? Det hade knappast fungerat.

Ska Twitter och Facebook avgöra vad som får sägas?

Skärmdump från Twitter måndag kväll.

Är det rimligt att några företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen?

Frågan har ställts efter det att president Trump stängts av från både Twitter och Facebook, förmodligen tillfälligt. I både fallen handlar det om att han använt sina socialamedierkonton till  att uppvigla till våldsamheter. 

Resultatet fick vi se i onsdags. Fem människor dödades under förhållanden som man nu talar om som ”inhemsk terrorism” mot Capitolium, kongressens byggnad i Washington DC.

I samma veva stängdes också andra stora konton av Twitter, exempelvis konton tillhörande Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare Michael Flynn och Trumpkampanjens digitala chef Gary Coby. Även advokaten Sidney Powell som varit drivande i flera rättsprocesser gällande det påstådda valfusket fick sitt konto stängt, rapporterar SVT:s utrikeskorrespondent Fouad Yocefi.

Tidningen Journalisten rapporterar om olika åsikter om Twitter och Facebooks agerande.

Det var fel av Twitter att stänga ned Donald Trumps konto, menar yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. Han oroar sig för att beslutet på sikt riskerar att underminera yttrandefriheten, skriver SVTNyheter.

Twitter är visserligen ett privat företag och har därmed rätt att själva bestämma vad som ska publiceras, påpekar Funcke. Men i och med att bolaget i praktiken har monopol på sin verksamhet så har de också ett samhällsansvar, säger han.

Carl-Gustav Lindén är professor vid Institutet för information och medievetenskap vid universitetet i Bergen. Han är inne på samma linje och uppger för finska YLE att det är både bra och oroväckande att Twitter stängt ner presidentens konto.

– Det är bedrövligt att två företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen. Det är ett alarmerande faktum att några teknikföretag, vars agenda i första hand är att tjäna pengar på annonser, ska få styra över vår yttrandefrihet, säger han.

AFP rapporterar att i Tyskland är förbundskansler Angela Merkel negativt inställd till avstängningen, skriver Omni. Hon menar att yttrandefriheten är en grundläggande rättighet – och att sociala mediejättar inte ska bestämma vem som ska tystas.

Journalisten Björn Häger som varit ordförande för Föreningen grävande journalister (FGJ) och Publicistkubben (PK) och är lärare i journalistik anser däremot inte att det är ett angrepp på yttrandefriheten när Twitter och Facebook stänger av Donald Trump. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare. 

Dilemmat är snarare att teknikjättarna har blivit synonyma med samhällelig infrastruktur, menar Häger.

– Men jag tycker att man har all rätt att stänga av folk från sina plattformar som företag om de inte följer ens regler, säger Björn Häger till Journalisten. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare. 

Vad tycker du man ska göra åt sociala medier-jättarnas makt? Journalisten ställer frågan till Björn Häger.

– Jag kan inte säga att jag vet vad man ska göra. Antingen får man kanske bryta upp de här företagens makt? Klart är att vägen ut på internet går via Google för de flesta människor och att företag som Facebook och Twitter har stort inflytande över det offentliga samtalet, vilket ger dem enorm makt att påverka med sina algoritmer. Det är det stora problemet vi borde diskutera, säger Björn Häger.

För egen del är jag tacksam för avstängningen av Trump, som lär ha skett på uppmaning av 350 Twitter-anställda som fick företagets vd Jack Dorsey att stänga av Donald Trump, enligt Washington Post.

De frågor som Björn Häger nämns alltför sällan och har enorm betydelse för det offentliga samtalet, hur Google, Twitter och Facebook och andra styr informationsflöden utan att vi har minsta möjlighet att veta på vilket vis. Vi lever i algoritmernas tid, som osynliga virus påverkar de våra tankar och känslor.

VÅR TIDS ”PRAVDA”: de Kommunala kommunikatörerna

”Med vackra ord får skattebetalarna bekosta uppföljare till Pravda, kommunala bloggar och influencers, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i huvudledaren i onsdagens tidning under rubriken ”Varning för kommunala reklamare”.

Hon utgår från nätmagasinet Smedjans pågående granskning av den kommunala informationen och skriver inledningsvis:

”I Göteborg finns exempelvis 253 heltidsanställda kommunikatörer, i Jönköping drivs en kommunal podcast om sår (!), och i Malmö publiceras och distribueras en kommunal tidning med en upplaga på 160 000 exemplar. Helsingborg driver ett tiotal kommunala poddar, och bor man på landsbygden i sydöstra Skåne går det att ansöka om ett kommunalt sommarjobb som lokal influencer.”

I tider av djupnande tidningskris när den lokala journalistiken har krympt kan det vara förståeligt att kommunerna vill säkra att nödvändigt information når ut till medborgarna. Men den politiska ambitionen har oftast varit mycket mer långtgående än så. Ofta har det handlat om genom ensidigt positiv kommunikation sälja politiska initiativ eller rentav överrösta kritiska röster.

Smedjan har vänt sig till alla Sveriges 290 kommuner och ställt frågor om deras kommunikationsarbete. Drygt hälften, 151 stycken, har svarat. Utifrån de inkomna svaren räknar nätmagasinet fram att de svenska kommunerna anställt 3000 kommunikatörer. Några orter sticker ut. Här de fem översta namnen:

FAKTA: Kommunerna med flest kommunikatörer

Chart

Göteborgs stad253
Stockholms stad*200
Malmö stad170
Uppsala kommun*89
Helsingborgs stad50

Göteborg utmärker sig särskilt med över 250 kommunikatörer. För ett år sedan uppmärksammade SVT att kostnaderna för informatörerna var 406 000 kronor om dagen – eller över 151 miljoner varje år. Man noterade också att merparten utgjorde för kommunen positiv information.

Helsingborg ligger med 50 kommunikatörer på femte plats i ligan, här finns ingen uppgift om kostnaden. Mitt intryck är att stadens kommunikation övervägande har varit förskönande. I stället för att skildra problem och utmaningar har man ofta undvikit att nämna dem. Så var dessvärre fallet, menar jag, under den utdragna kontroversen om kommunledningens ambition att sälja det kommunala bolaget Öresundskraft.

Helsingborg har sedan ett år en kommunal lobbyist på plats i Stockholm. För 70 000 kronor i månaden ska Cecilia Eklund, tidigare kommunikationsdirektör,  ”sälja Helsingborg i Stockholm” under era tvåårsperiod. ”Påverkanstrateg” kallas uppdraget. Är det rimligt, i all synnerhet i coronatider? Hade inte samma jobb gjorts bättre och billigare från Helsingborg?

Helsingborg sägs driva ett tiotal poddar. Trots att det handlar om medborgarinformation har jag aldrig hört talas om dem. Smedjan har intervjuat Tommy Boije, vars titel är intraprenör på kommunen. Han säger bland annat:

– Målet för podcasten är att skapa en så spontan kommunikation som möjligt. Vi behövde en kanal för att prata och reflektera om det här innovationsarbetet. Det handlar om vikten av småpratet, det spontana som uppstår i mötet mellan två personer som inte mötts tidigare men som jobbar i samma organisation och så vidare.

Vaddå undrar jag? Småprat om vilket innovationsarbete?

Helsingborgs poddsatsning ligger inom något som kallas HGB Works. Där finns i alla fall podden Fail! Våga! Repeat!

Jag gissar att de 50 kommunikatörerna anställda av Helsingborgs kommun i dag utgör den största ”nyhetsredaktionen”, med större resurser än Helsingborgs Dagblads helsingborgsredaktion.

Vad innebär det? Gör de skäl för Tove Lifvendahls beteckning Pravda, husbondens röst?

Vita fläckar, mediestöd och hotad demokrati

Regeringens nya mediestödet till lokaljournalistik, det s k ”vitafäckarna-stödet”, har mötts av stort intresse.

Vita fläckarna-stöd kallas en ny form av mediestöd som regeringen lanserat för att stimulera journalistik i kommuner som helt saknar massmedial bevakning.

Förra året fick Myndigheten för press, radio och tv in in 130 ansökningar om totalt 103 miljoner kronor för den nya stödformen. I år har totalt kommit in 231 ansökning om totalt 230 miljoner, skriver Myndigheten i ett pressmeddelande, som kommenteras av tidningen Journalisten.

Det finns 120 miljoner att fördela (efter aviserade höjningar av mediestödsanslaget). Ändå är ansökningarna fler än vad pengarna räcker till.

Vid senaste sekelskiftet, åren kring år 2000, fanns tidningar med lokalredaktioner i väldigt många svenska kommuner. Till det kom radio och TV, både som public service och i kommersiella varianter, med utrymme för lokal bevakning. Och gratistidningar, med begränsade journalistiska ambitioner.

Sedan dess har mediekartan ritats om dramatiskt. I dagens medielandskap växer ”de vita fläckarna” snabbt och allt större delar av landet hamnar för varje år i medieskugga. Till det kommer att yngre generationer är ovilliga att betala för nyheter och i stället förlitar sig på flödet i sociala medier, med sjok av fake news.

En stor kommun i närmast total medieskugga är Huddinge, med över 100 000 invånare. Få eller inga professionella journalister bevakar numera de kommunala makthavarna. I Helsingborg finns Helsingborgs Dagblad som aktivt granskar kommunen. Men den största ”redaktionen” är den kommunala infoavdelningen, som mest marknadsför positiva kommunala initiativ och aldrig rapporterar om problem.

Följden av de här tendenserna blir allt mer oinformerade medborgare. I USA är den Trumpvänliga Fox News en dominerande TV-kanal full av fördomsfull och ensidig rapportering, för att nämna ett exempel.

Världens ”rikaste land” har bland världens sämst informerade medborgare, vilket numera präglar inrikespolitiken på ett skrämmande vis.

Sverige kan vara på väg åt samma håll. Utan engagerade medier granskas inga politiska makthavare, varken i nationella, regionala eller lokala sammanhang. Konsekvensen är förödande, förfärande.

Därför är vitafläckarnastödet till medierna ett genuint demokratibyggande stöd, som borde få större utrymme än i dag, när den lokale journalisten blivit i det närmaste en utrotningshotad art.

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

2010-talet och den urholkade demokratin

Skärmdump från Dagens Samhälle#45/2019.

Nyåret 2019 innebär både ett årsslut och finalen för 2010-talet. Nu väntar ett nytt 20-tals första år 2020. Många medier har inför ”skiftet” försökt förstå vilka händelser och trender som format 2010-talet.

Dagens Samhälle, som för kort tid sedan dessvärre köptes av Bonniers, har valt tio trender som inte särskilt präglat enstaka år utan mera spelat en roll under det snart avslutade decenniet.

Det är intressant läsning. Men jag saknar en viktig trend, de tryckta mediernas dramatiska tillbakagång, särskilt dagstidningarnas. Deras traditionella affärsmodell med intäkter från både läsare (cirka 1/3) och annonsörer (ungefär 2/3) rasade ihop under tiotalets första hälft.

Digitala intäkter har börjat ge viss kompensation, men ändå inte gett jämförbara intäkter med hur tidningarna finansierades för bara ett decennium sedan. Dessutom är nästan allt deras nyhetsmaterial inlåst, av ekonomisk nödvändighet. Det innebär också att de många (särskilt i yngre generationer) som inte prenumererar är hänvisade till Public Service (SVT och SR) samt till nyheter förmedlade av sociala medier. Google och Facebooks algoritmer styr nyhetsflödet.

I förlängningen innebär detta ett hittills alltför lite uppmärksammat hot mot demokratin i det här landet. Någon ny statlig mediepolitik som skulle kunnat bli en motkraft har heller inte formats. Samtidigt angrips Public Service av det nya högerblocket, M, KD och SD, med grova och osakliga påhopp. Fungerande och självständiga Public Service-företag är i rådande tider livsviktiga för den svenska demokratin.

En av trenderna i Dagens Samhälles spaning handlar om ”SD – från utanförskap till makt”. Partiet blev i en av årets sista opinionsundersökningar Sveriges största politiska parti (visserligen inom felmarginalen, men ändå). Det är lätt att bli mörkrädd inför utvecklingen de närmaste åren och konsekvenserna i valet 2022. Kommer Sverige då att politiskt likna länder som Polen och Ungern?

Till det kommer att SD blev störst i tolv svenska kommuner och i fyra av dem har utsett kommunstyrelsens ordförande. Sölvesborg, där Jimmy Åkesson gjorde politisk karriär, visar hur det kan gå för resten av landet om SD:s framgångar bara fortsätter.

Vid det stundande årsskiftet kommer det traditionellt socialdemokratiska Bjuv att få en kommunfullmäktigeordförande från SD, med stöd från moderaterna, på ett sätt som obehagligt påminner om vad som skedde i Tyskland i början av 1930-talet.

Boris Johnsons hårda attacker mot BBC hotar kanalens ekonomi

Foto: Reuters.

Boris Johnsson, Storbritanniens premiärminister segrade stort i valet häromdagen. Ett av hans första politiska utspel efter valsegern är ett våldsamt angrepp på BBC, i linje med vad Donald Trump hållit på med i USA, rapporterar brittiska The Guardian. Skillnaden är att BBC finansieras genom licensmedel och är mycket mera sårbart än USA:s privatägda medier.

Under valkampanjen har BBC:s politiska bevakning utsatts för hårda attacker från både höger och vänster. Det gäller särskilt Storbritanniens mest sedda nyhetsprogram BBC News at Ten, lett av den legendariske walesiske journalisten Huw Edwards.

– Det har varit en stor utmaning att ge en rättvis och balanserad bild av en komplex valkampanj, säger Edwards till The Guardian. Att göra det medan redaktionen hela tiden har fått hantera bitande giftiga attacker har gett oss en dubbel utmaning.

– Syftet med attackerna har varit att underminera tilltron till BBC och som en följd av det skapa kaos och förvirring i landet, fortsätter Edwards.

Boris Johnson har nu gått ut med att Downing Street kommer att avkriminalisera underlåtenhet att betala TV-licensen, som finansierar BBC, och jämställa det med att inte betala sin telefon- eller elräkning.

För fem år sedan gjorde den konservativa regeringen ett liknande utspel. Det genomfördes aldrig sedan en oberoende utredning kommit fram till att det existerande systemet skulle bibehållas därför att en avkriminalisering skulle medföra att BBC riskerade att gå miste om £200 miljoner (motsvarande med dagens kurs 2,5 miljarder SEK).

En motsvarande attack mot Public Service har aldrig hittills genomförts i Västeuropa, men väl i länder som Polen och Ungern med stora demokratiska problem.

Om det svenska högernationalistiska blocket får utökad makt kan liknande attacker mot svensk Public Service väntas, efter en rad rabiata angrepp från politiker ur gruppens tre partier, moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna.

Angreppet riktas främst mot BBC men också mot radions kvalitetsprogram Radio 4’s program Today.

BBC har också angripits från vänster. En ledamot i labours skuggregering, Andy McDonald, menar att BBC har ett stort ansvar för labours nederlag i valet.

På måndagen offentliggjordes offentliggjordes siffror som visade att det folkliga missnöjet med BBC under valkampanjen ökat från 14% till 20%.

The Guardians skribent Jim Waterson tror att Boris Johnsons utspel kan godkännas i underhuset, där regeringen har stor majoritet. Han menar att det blir svårare i överhuset, House of Lords, eftersom de konservativa i sitt valmanifest inte nämnde något om förslaget.

Hew Edwards, programledare för BBC:s mest populära nyhetsprogram News at Ten, attackeras skoningslöst av Boris Johnson, som hotar att vidta åtgärder som kan minska BBC:s intäkter med miljardbelopp.

Världen betraktad av medelålders vita män

Bilden från chefsblogg.se.

Två tredjedelar av alla personer i svensk nyhetsrapportering är män. Könsgapet ökar med stigande ålder: i åldersgruppen 65-80 år är bara var fjärde person i nyheterna kvinna, och i åldersgruppen 50-64 år är 28 procent kvinnor. Sex av tio experter i nyheterna är män.

Ett sekel har gått sedan tvåkammarriksdagen införde kvinnlig rösträtt. Ändå återstår en lång väg till ett Sverige där män och kvinnor har lika möjligheter. En grundorsak till detta är de svenska medierna.

Gunilla Jarlbro, medieprofessor vid Lunds universitet, intervjuas av tidningen Journalisten, med anledning av att rapporten Rättvisaren, som bygger på en undersökning av Kantar Sifo och som sammanställts av Mediekompaniet. Undersökningen bygger på 3 000 nyheter på svenska mediers sajter, vid 11 olika datum i år.

Kvinnor är rejält underrepresenterade i medierna.

– Det är ett demokratiproblem. Medierna är en del i det offentliga samtalet. Då är det viktigt att alla medborgartyper: kvinnor, män, gamla, unga, kommer till tals. Det är viktigt för demokratin, säger Gunilla Jarlbro.

Makten och medierna är till synes ointagliga manliga fästen. Många tidningar låter på kvinnodagen den 8 mars kvinnor dominera nyhetsflödet. Men det räcker ju inte långt.

– Hur världen ska tolkas och vad som är viktigt ses i hög grad genom de medelålders vita männens glasögon. Jag är inte konspiratorisk och tror att det sitter ondsinta jävlar på redaktionerna, det här är ren slentrian. Det går till exempel alltid att hitta en kvinnlig expert om man tänker efter lite.

Gunilla Jarlbro konstaterar att Rättvisarens resultat ligger i linje med vad liknande undersökningar visat de senaste åren. Det händer inte mycket när det gäller representativ jämlikhet i svenska medier.

– Det räcker inte att räkna – om man inte gör något av resultatet. Om man mäter, tar lite tid att diskutera. Hur blev det här, hur kan vi ändra det här? Att räkna är inte allt, man måste också titta kvalitativt på sin journalistik. Vilka bilder av kvinnliga och manliga politiker väljer man, till exempel?

Det finns mediechefer som menar att medierna återger världen som den är, med mest män på maktpositioner. Men argumentet håller inte. Medierna definierar och synliggör makten. Makten är beroende av medierna i sin maktutövning. Därför är det hög tid att medierna inte bara räknar typ 28 kvinnor mot 72 män i dagens nyhetsflöde. Förändring är möjlig – och skulle vara ett viktigt bidrag till ett rättvisare samhälle.

SVT Malmö: ”Våra sändningar kan bli en katastrof”

SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris, skriver tidningen Journalisten i sitt senaste nummer. Stora omorganisationer, en satsning på i första hand webbmaterial och TV i mobilen väcker intern kritik, försvårad av en tystnadskultur som gör att få anställda vågar diskutera öppet. 

SVT:s båda nyhetsprogram Rapport kl 19.30 och Aktuellt kl 21.00 är fortfarande väsentliga för det som på TV-språk kallas ”Sverigebilden” och är centralt i Public Service-TV:s åtagande. Men programmens kvalitet är svajig. Mycket av materialet återkommer i båda sändningarna och kanske också i den lokala sändningen. Annat är kortfattat, mallat, räddhågset och ”balanserat” på ett sätt så att den verkliga frågeställningen blir ogenomlyst.

I Journalistens gedigna granskning står den lokala bevakningen och inte minst SVT Nyheter Skåne i fokus. Inga lokala reportrar jobbar längre direkt mot tv-programmen. Alla flyttas över till webbdesken med en lokal chef. Den lokale reportern gör ett inslag för nätet, en annan putsar till den så att den kan användas i TV. Kedjan av personer som arbetar med samma inslag kan leda till viskleken”, befarar Anders Hansson, ordförande i journalistsektionen vid SVT Gävle-Dala. Till slut har en historia passerat så många människor att man inte känner igen den längre.

På nyhetsredaktionen i Malmö är många upprörda. Ett mejl från Malmö till Journalisten ger en aning:

”Hela personalen är djupt kritisk till den nya omgörningen. Dels eftersom vi fruktar att våra tv-sändningar kommer att bli en katastrof, dels eftersom den nya TV-redaktionen är alldeles för slimmad”.

Hanna Nyberg, ordförande i journalistklubben på SVT, bekräftar för Journalisten att det finns en rädsla för att yttra sig kritiskt bland medlemmarna:

– Det förekommer att medarbetare inte vågar prata med sina chefer för att de är oroliga för repressalier. Jag kan inte säga att det finns fog för den oron, men oron är ett problem i sig.

Att erfarna journalister säger upp sig från SVT Nyheter för att de inte står ut beskriver hon som ”förskräckligt”.

– SVT har faktiskt inte råd att förlora duktiga medarbetare på det sättet. Det finns många företag som är intresserade av att rekrytera journalister som är skickliga på visuellt berättande till sina kommunikationsavdelningar, där lönerna är högre och arbetsvillkoren bättre.

Rolf Lunneborg, arbetsmiljöombud på SVT Västernorrland, sammanfattar den akuta krisen på SVT Nyheter:

– Jag upplever att SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris som sprider sig från ledningen till oss på golvet. Det här är särskilt tydligt hos oss som jobbar på de lokala redaktionerna där förändringstakten är så hög att vi i bland upplever oss jobba i en experimentverkstad. Vi är bra på att räkna klick och besöksstatistik, men saknar en diskussion på djupet om den goda journalistiken lokalt och hur vi bäst bidrar till den bredare Sverigebilden. Vi pratar mycket om målgrupper och form men allt mindre om innehållet.

Nya Metro satsar på rännstensjournalistik

Metros ägare Christen Ager-Hanssen köpte Metro för en krona och vill nu finansiera den kommande webbsidan Metro genom att sälja debattutrymme och genom att avskeda alla journalister.

Christen Ager-Hanssen köpte 2017 det ekonomiskt krisande Metro för en krona. Nu har han avskedat alla journalister på företaget, som ska finansieras av betalda debattartiklar.

Gratistidningen grundades 1995 av Jan Stenbeck i Sverige. Konceptet var framgångsrikt. Läsare plockade tidningen i särskilda ställ utan att betala eller tog emot ett ex av tidningens utdelare. Utgivningen finansierades av annonsintäkterna.

Förlorare var dagstidningarna, inte minst i de större städerna, där periodvis nästan alla i t-banan eller på pendeltåg i Stockholm och pågatåg i Skåne läste Metro.

Metro expanderade snabbt, fick global spridning och var med en upplaga på tjugo miljoner en period världens största tryckta dagstidning.

Kvaliteten på Metros journalistik skiftade. Men många som aldrig läste DN eller Svenskan följde nyheterna via Metro.

I dag läser de pendlande svenskarna inte längre Metro utan får sina nyheter via mobil. Metro har i dagarna avskedat samtliga företagets journalister och även annonsförsäljarna. Den nya affärsidén är, säger ägaren Christen Ager-Hanssen till Dagens Media, att ta betalt för debattartiklar. Han retar sig på fack och kollektivavtal. Han vill plocka in ”det som sker i sociala medier i ett större rum”. 

– Varför ska man betala journalister när man kan få betalt för att publicera innehåll. Det är olönsamt att bedriva journalistik i ett litet mediehus som Metro. 

Med lite god vilja kan man hävda att ur-Metro fyllde en demokratisk funktion. Dagens Metro förefaller slå upp dörrarna på vid gavel för det motsatta, för rasism och rännstensjournalistik, när de som kan betala dyrt ska få komma till tals sig i tidningen. Jag tvivlar på att så värt många svenskar kommer att gitta titta på Metros sajt med de antidemokratiska ambitionerna.

Materialet på Metros webbsida (någon tryckt papperstidningen är det förstås inte tal om) kommer till slut ändå att skrivas av journalister, men bara av sådana som inte är anställda av Metro:

– Vi har anställda journalister i andra Custos-bolag, där har vi inte fack och kollektivavtal och sådant skräp, säger Christen Ager-Hanssen till Dagens Media.