Kategoriarkiv: Afghanistan

Afghanistan, Krig och fred, Nato

Efter 20 års krig lämnar Sverige Afghanistan

Svenska flaggan halas efter 20 års närvaro i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten.

I ett kort pressmeddelande på ett tiotal rader noterar Försvarsmakten att Sverige efter nära 20 års närvaro i Afghanistan lämnar landet. Det heter bland annat:

””Lördag den 15 maj genomfördes en historisk flaggceremoni i Kabul. I närvaro av chefen för den multinationella styrkan Resolute Support Mission (RSM) den amerikanske generalen Scott Miller och stora delar av hans stab. På insatsens högkvarter halades den svenska flaggan efter nästan 20 års närvaro i Afghanistan.”

På sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap reagerar en av sajtens redaktörer, Lars-Gunnar Liljestrand, och skriver ”att ingen av de politiskt ansvariga för Sveriges deltagande i kriget, vare sig från regeringen eller från riksdagen, hade funnit det mödan värt att komma. Försvarsattachén vid svenska ambassaden i Kabul fick representera Sverige.”

LIljestrand är besk:

”Annars har det under de 20 år Sverige krigat aldrig saknats svenska politiker som på plats velat framträda med svenska militärer och prisat insatsen och framgångarna i kriget.

Nu när alla vet att kriget var en katastrof vill ingen av de folkvalda ta i Afghanistanfrågan ens med tång.”

Inte heller Nato-ledningen ville skylta med tillbakadragandet. På organisationens hemsida – inte en rad.

Det har varit ett krig ”utan slut och utan mål”, konstaterar Lars-Gunnar Liljestrand. Kriget har – som alla krig – skapat lidande och död för den afghanska befolkningen. De insatser för människors bästa som festtalare gärna uppehållit sig vid, har varit begränsade eller obefintliga. Krigets kostnader har varit gigantiska, en miljardrullning utan like och utan tydlig insyn och kontroll.

På köpet har Sverige – med minimal debatt – genom sitt deltagande i det nykoloniala kriget fösts och knuffats allt längre in i Natos strukturer, vilket många menar skapar ett drastiskt försämrat säkerhetsläge för vårt land, som genom inte minst den alliansfria politiken länge levt i fred, trots krigiska grannar som Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet.

Lars Gunnar Liljestrand citerar Obaidullah Baheer, freds- och konfliktforskare vid Kardanuniversitetet i Kabul, som i Tolo News (21/5) analyserade USA:s avsikt med kriget. Det har hela tiden handlat om att hålla den afghanska ledningen nere, ställa land mot stad och backa upp de korrupta krigsherrarna för att säkerställa amerikanskt inflytande och dominans:

“The United States always kept the government of Afghanistan on the hinge of collapse and at the height of dependency lest it forget who was at the helm.”

Situationen med korruption och övergrepp från miliser och krigsherrar från tiden efter Sovjets uttåg och före talibanerna är, menar Baheer, i grunden densamma i dag. Talibanerna välkomnades då av stora delar av befolkningen. De tog inte makten i ett vakuum.

Denna som Baheer kallar strukturella ideologi som möjliggjorde talibanernas övertagande existerar än idag. Inget har i grunden förändrats.

Risken finns naturligtvis för ett fortsatt inbördeskrig mellan talibanerna och Kabul. Men om USA med sitt planerade lågintensiva bombkrig avser att fortsatt söka hålla landet nere och splittrat kommer konflikten att bli än mer blodig och långvarig.

Stopp för all utländsk militär intervention både på marken och i luften är ingen garanti för fred, men fortsatt inblandning utifrån gör med säkerhet situationen värre, avslutar Liljestrand sin viktiga text.

General Miller flankerad av försvarsattaché överste Johan Törnqvist till höger och förbindelseofficer överstelöjtnant Mattias Gleisner till vänster. Foto: Försvarsmakten.
Afghanistan, Corona, Covid-19, Gaza, Israel, Kärnvapen, Krig och fred, Krigsförbrytelser

Sänd Netanyahu till Haag och brottmålsdomstolen!

2 kommentarer
Bomber mot Gaza. PHOTO HATEM MOUSSA, AP.

På torsdagskvällen 21.40 kom beskedet att Israel och Hamas enats om eldupphör och slut på de våldshandlingar som pågått sedan den 10:e maj.

Jag tänker på de bortåt två miljoner palestinier som lever i Gaza. Över 200 har dödats, en fjärdedel var barn. Vilken kuslig ”konflikthantering”. Israels dödande bomber och all kuslig förstörelse i Gaza förfärar. Vad var meningen? Har en verklig fred kommit en tum närmre? Knappast.

… men Israel är ju en demokrati har det hetat överslätande i många svenska mediers kommentarer till det pågående inbördeskriget i Israel/Palestina.

Human Rights Watch publicerade nyligen en 213 sidors grundlig rapport ”A Threshold Crossed: Israeli Authorities and the Crimes of Apartheid and Persecution”. Rapportens slutsats var att Israel bedriver apartheidstyre mot de palestinska minoriteterna, i Israel, på Västbanken och i Gaza. Få insatta bestrider slutsatsen, annat än den totalt aningslöse demagogen Lars Adaktusson.

Ett land med långt driven apartheid kan inte kallas en demokrati. Ambitionerna att etniskt rensa östra Jerusalem från palestinier är bara det senaste otroligt hänsynslösa utslaget av Israels apartheid. Bosättarnas gradvisa och illegalt utökade bosättningar på Västbanken en annan.

Ett land som medvetet bryter mot FN-deklarationer och mot krigets lagar kan inte heller kallas demokratiskt. Israels skoningslösa angrepp mot civila mål i Gaza är utan motstycke. Vilket annat land hade bemötts med stillatigande acceptans för något sådant?

Detsamma gäller attackerna mot palestinier runtomkring och inne i den heliga al-Aqsamoskén. Liksom angreppen på en långa rad medier i Gaza och mot vårdinrättningar.

Covid-19-kliniken i Gaza City attackerades i måndags och kan inte längre testa patienter, det enda teststället i Gaza. Delar av Läkare utan gränsers klinik förstördes i ett bombanfall natten till söndagen.

Gäng på gång har Israel lämnat samma bortförklaringar om Hamasanläggningar – men utan att presentera några bevis.

Mycket tyder på att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu medvetet har dragit igång kriget just nu. Han stod ju inför hotet om att efter en neslig rättegång inte väljas om. Oppositionen hade enats mot tyrannen.

Netanyahus krig ändrade förutsättningarna. Vilken cynism. Alla dessa döda, också i Israel, Hamas raketer mot civila är likaså terror och krigsförbrytelser mot oskyldiga civila.

Men det är ingen konflikt mellan jämbördiga parter. Kärnvapenmakten Israel är en av världens mest upprustade militärmakter. I kriget mot Gaza har man använt Bunker buster bomber, som har beskrivits som de värsta bomberna av alla, undantaget kärnvapen. USA introducerade dem i Afghanistan i jakten på Usama bin Ladin. Israel har nu bombat civila med samma helvetesvapen.

I Palestina skulle ha hållits allmänna val nu på lördag den 22 maj, de första valen sedan 2006. Men valen ställdes in redan innan kriget bröt ut. Hade de genomförts kunde det ha lett till att Västbanken och Gaza återförenades till en palestinsk stat med 4,6 miljoner invånare, skriver brittiska New Statesman.

Netanyahu är vinnare också i det sistnämnda sammanhanget. Med Hamas kvar vid makten i Gaza får han den fiende han behöver kunna peka på – som en sann tyrann.

I en rättvis värld skulle Netanyahu snarast skickats till Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, och ställts till svar för sina återkommande brott mot mänskligheten. Fått ett kännbart fängelsestraff.

PS: ”Varför är Sverige så tyst om Israels brott i Gaza?”, undrar Jeannette Escanilla, ordförande för Ship to Gaza Sverige, i en viktig debattartikel i torsdagens Dagens Etc.

Afghanistan, Flyktingar, Infrastruktur, Joe Biden, Kina, Krig och fred, Krigsförbrytelser, Nato, Ryssland

Ge amnesti åt unga afghaner i Sverige! Sverige har en humanitär skuld till följd av deltagandet i kriget. fred råder inte

Afghanska ensamkommande ungdomar sittstrejkar på Mynttorget nära riksdagshuset i Stockholm. Bild: Stina Stjernkvist/GP.

För sex år sedan kom många ensamkommande afghanska ungdomar till Sverige på flykt undan USA:s krig, som Sverige bär ett ansvar för efter ett mångårigt och kostsamma engagemang i kriget, på tunt eller inget FN-mandat.

Efter Joe Bidens besked om att amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, senast den elfte september i höst, följde yrvaket Nato och också Sverige USA:s politiska beslut och drar i år tillbaka sina trupper. Men så sent som i december 2020 förlängde riksdagsmajoriteten rutinmässigt och utan diskussion Sveriges deltagande i det orättfärdiga kriget i Afghanistan ett år.

Detta trots att regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget 2012 – 14 kom till slutsatsen att inget av de viktigaste målen som motiverade insatsen, om fred och kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati, hade uppnåtts. Den militära insatsens påtagligaste effekt var att den underströk vår lojalitet med Nato och Pentagon.  

I en viktig debattartikel i söndagens Svenska Dagbladet under rubriken ”Ge amnesti till unga afghaner i Sverige” (på nätet) och ”Sverige har en humanitär skuld efter kriget” (i papperstidningen), vill fyra debattörer, Helle Klein, Pierre Schori, Maud Edgren-Shori och Carl Tham, att Sverige ska ta ett ansvar för de afghanska flyktingbarnen i Sverige, som under åren blivit vuxna och nu hotas av utvisning, till följd av den förhärdade nya asylpolitiken. Vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land.

Fram till i årsskiftet fanns det cirka 2, 5 miljoner internflyktingar 
i landet och över tre miljoner andra krigsflyktingar i grannländerna och Europa.  

De fyra skriver vidare:

” … vi har en humanitär skuld att betala till följd av kriget i Afghanistan. Precis som det talas om vårdskuld under pandemin, måste vi inse att vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land. Det är idag mera uppenbart än någonsin att det är totalt omöjligt att sända tillbaka asylsökande till ”säkra områden” 
i Afghanistan.

Afghanistan har varit ett land till vilket man inte kan utvisa människor, menade Internationella Rödakorskommittén redan 2017. Samma syn har Svenska Afghanistankommittén: ”Det är orimligt att återsända familjer, ensamkommande unga vuxna eller barn med svagt socialt nätverk i dagens Afghanistan”.

De afghanska flyktingungdomarna lever i byråkratisk limbo under psykisk och pekuniär stress på grund av i praktiken inhumana regler och beslut. Somliga sitter sedan länge i förvar för att förpassas:

”Vi har sänt soldater för att kriga i Afghanistan. Skulle vi nu i detta nya läge fortsätta att utvisa dessa unga som flytt undan dem vi har bekrigat?”

”USA:s invasion av Afghanistan i oktober 2001 var kriminell”, skriver Noam Chomsky och Vijay Prashad i CounterPunch den 7 maj. ”Den var kriminell därför att man använda extremt mycket våld för att förstöra Afghanistans fysiska infrastruktur och samtidigt bröt sönder landets sociala band.”

Kriget pågick under nära nog tjugo år. Minst 71 344 civila dödades under denna period. Finns det några förutsättningar för fred nu?

Den 14 april varnade talmannen i Afghanistans parlament, Mir Rahman Rahmani, för att hans land stod ”på gränsen till inbördeskrig”.

Det har rått inbördeskrig i landet under femtio år skriver Chomsky/Prashad. ”Inbördeskriget intensifierades när USA gav sitt stöd åt de mest konservativa och högerextrema grupperna i landet, grupper som senare blev delar av Al Qajda, Talibanerna och andra islamistiska grupper. Inte en enda gång under denna period har USA erbjudit en väg till fred.”

”USA kommer att ’dra sig tillbaka’, men kommer också att se till att Kinas och Rysslands ambitioner att få inflytande i Afghanistan omintetgörs. Dessa geopolitiska överväganden överskuggar helt viljan att på något vis bidra till att det afghanska folket får det bättre”, skriver Chomsky/Prashad slutligen.

Photograph Source: Captain Brian Harris, U.S. Army – Public Domain.
Afghanistan, Ex-Jugoslavien, FN, Krig och fred, Mali, Nato, USA

Talibanerna har vunnit kriget om Afghanistan

Svenska officeren Elisabeth Alm i Afghanistan 2006. (U.S. Army photo / Michael Zuk)

När USA och Nato den 11 september i höst lämnar Afghanistan efter 20 års destruktivt krig kommer talibanerna av allt att döma att återta makten i landet. Sverige har deltagit i insatserna mot talibanerna sedan 2002 som en del av International Security Assistance Force (ISAF), men lämnar också landet nu.

”De första åren av [den svenska] insatsen var strategin inriktad mot fredsbevarande insatser men från år 2009 ändrades denna mot en tydligare upprorsbekämpning. Idag utvärderas denna insats och en viktig fråga är vad dessa insatser gav för slutgiltig effekt, undrar i Dagens Arena Sigge Winell, kapten och lärare i ledarskap vid Försvarshögskolan. Han understryker behovet att utvärdera den svenska insatsen i Afghanistan, ” på en övergripande strategisk och säkerhetspolitisk nivå”.

Sigge Winell fick sin syn på svenska internationella insatser formad av insatserna på Balkan:

”Den synen innehåller i huvudsak en humanitär sida där vi med AK5 i ena handen och en filt i den andra kom för att få slut på krig och hjälpa utsatta civila. Kriget i Afghanistan har format en ny syn på detta där krigföring och strid i större utsträckning står i fokus.

ISAF-styrkorna prioriterade ”träff i målet” över den humanitära hjälpen. Vi prioriterade att inhämta så goda underrättelser som möjligt genom att, kulturrelativistiskt på ett sätt, förhålla oss till de kvinnoförtryckande och patriarkala system som Afghanistan genomsyras av.”

Vad sker nu i Afghanistan? Barnäktenskap och rätten att misshandla sin hustru är inte olagligt i Afghanistan. ISAF valde att ge sitt tysta medgivande till detta, trots att insatserna särskilt i början ”såldes in” som en kamp inte minst för kvinnors rättigheter. Om/när talibanerna återtar makten i landet kommer det att leda till ”minskad frihet och framförallt ett ökat förtryck av kvinnor”, skriver Sigge Winell. Hur ska vi då utvärdera den svenska insatsen?

När USA nu öppet ” rekommenderar den folkvalda regeringen att ta in talibanerna ”i värmen” undrar Winell ”om det inte är talibanerna som har vunnit kriget om Afghanistan. Detta sker samtidigt som IS närvaro i landet ökar och riktade attacker mot progressiva rörelser utförs.” Han undrar också om insatsen i Mali kommer att sluta på samma sätt.

Fredsbevarande insatser, som svenska soldater arbetade med på Balkan på FN:s uppdrag, byggde på tre principer: parternas medgivande, opartiskhet och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar. 

Deltagandet i Afghanistan har varit något annat, en insats på Natos och USA:s villkor. ISAF:s multinationella styrka bestod av 130 000 soldater, varav 90 000 amerikanska. Insatserna var knappast fredsbyggande som i ex-Jugoslavien utan syftade främst till att med Sigge Winells ord ”döda talibaner”.

I en intressant artikel i senaste numret av Afghanistannytt 1/2021, skriven före beskedet att USA lämnar Afghanistan i höst, för Afghanistankännaren Anders Fänge in ännu ett perspektiv:

Vad som står klart är att … ”vare sig det blir fred eller fortsatt krig, så kommer den sekellånga fejden mellan modernism och traditionalism i Afghanistan inte att vara avgjord”.

Sayed Habib, 58 år, är lärare i distriktet Kuz Kunar i östra Afghanistan. Han hoppas att freden ska komma till Afghanistan. Foto: Afghanistan-Nytt.
Afghanistan, Donald Trump, FN, Irak, Joe Biden, Krig och fred

UNDERTECKNAr USA nu förbudet mot minor?

People gather at the scene of an explosion that targeted a police vehicle in Jalalabad in eastern Afghanistan on April 7.Ghulamullah Habibi/EPA, via Shutterstock. NYT.

Trump fortsätter att spöka i USA trots att snart tre månader gått sedan han lämnade posten. Det senaste är en skandal om landminor, rapporterar New York Times, speciella krönika ”At War”, skriven av John Ismay, som är tidningen Pentagonkorrespondent, i Washington.

Måndagen den 5 april presenterade utrikesdepartementet en årlig rapport med titeln “To Walk the Earth in Safety, (Att vandra säkert på jorden), som dokumenterar USA:s globala ansträngningar att finna och förstör explosiva ämnen som inte detonerat, också personminor.

Men, men. Påföljande dag kom USA:s försvarsdepartement med ett motstridigt besked som gick ut på att militären fortsätter Trumpadministrationens policy som tillåter befälhavare att använda de av FN som förbjudna vapen klassade landminorna – utanför Koreahalvön.

Senare samma dag drogs Pentagons skrivelse snabbt tillbaka med ett besked från utrkesdepartementets talesman John Kirby, som påpekade att den tidigare administrationens policy höll på att revideras.

Redan i mars 2020 gick dåvarande presidentkandidaten Joe Biden ut med ett löfte att han som president skulle förbjuda landminor och alla minor för bekämpning av levande mål. Detta ska nu ske genom att USA till slut skriver under Ottawa-traktatet, vilket 164 länder redan gjort. Människorättsorganisationer i USA jublade över Pentagons nya besked på tisdagen. 

– Vi hoppas att president Biden snarast undertecknar Ottawatraktat med förbud mot minor, sa Jeff Abramson från U.S. Campaign to Ban Landmines. Liknande budskap förmedlades av Amnesty International, Human Wrights Watch och andra grupper.

På torsdagsmorgonen sa USA:s FN-ambassadör, Linda Thomas-Greenfield, att Biden-administration håller på med att arbeta om Trumpregimens omänskliga och folkrättsstridiga minstrategi.

Förra året använda USA $ 250 miljoner för att förstöra konventionella vapen 49 länder. Man finansierar nu elva minröjargrupper som arbetar med att förstöra minor enbart i Sinjardistriktet i Irak, där minor efter IS-tiden utgör ett överhängande hot.

Enbart under de första tio dagarna i april har i Afghanistan 64 soldater på regeringssidan och 17 civila dödats av minor.

För mig blir påminnelsen om Trumps policy vad gäller minor en påminnelse om den förre presidentens fullständigt hänsynslösa och människolivsföraktande hållning, en vidrig egouppfylld uppblåst maffiatyp av värsta slag. Som bekant är han fortfarande förebild hos många sverigedemokrater.

Antipersonnel land mines, small explosive weapons that are buried underground or laid on the surface and meant to kill or maim people, can remain deadly for many decades.Louai Beshara/Agence France-Presse — Getty Images/NYT.
Afghanistan, Journalistik, Terrorism

MOHAMMADs Dagbok från Kabul: Freden långt borta

Skolstart i Kabul. Foto: Mohammad.

I maj 2019 tvångsutvisades Mohammad från Sverige till Afghanistan. Från hösten samma år har han som sajten Blankspots medborgarjournalist varje vecka i dagboksinlägg berättat om vardagen i landet och om sin situation. Det har hittills blivit över 60 inlägg under snart 1,5 år.

Nyligen fick dagboken pris på Tidskriftsdagen.

– Det känns otroligt bra att min dagbok fick priset, säger Mohammad.

– Det är svårt att säga att min situation är bra. Här sker det många attentat. Men jag klarade över ett år i Kabul och mår bra i alla fall. Jag försöker att överleva.

För att skydda Mohammad är han inte porträtterad på bild i dagboken och hans efternamn finns inte med. I sina inlägg berättar Mohammad om livets lunk, men som juryn skriver i sin prismotivering ”från en plats där inget är enkelt eller vanligt”.

Martin Schibbye är chefredaktör för Blankspot. Han berättar för Allt om Tidskrifter om bakgrunden till dagboken. Blankspot har under flera år rapporterat om Afghanistan och särskilt vad som händer med de som utvisas från Sverige till Afghanistan. 

– Vi gjorde en reportageserie på plats i Kabul och har gjort journalistik från Sverige om frågan i stort. Vi har också gjort enkätundersökningar med ensamkommande för att se hur deras situation är, säger Martin Schibbye.

När Blankspot 2016 började bevaka utvisningarna till Afghanistan låg frågan i medieskugga. Sedan dess har intresset från övriga svenska nyhetsmedier gått upp och ned.

– Det är ebb och flod. Just nu är det ebb i den frågan, menar Martin Schibbye.

Blankspot har sökt personer som kan skriva medborgarjournalistik från andra platser än Kabul, som Etiopien eller Eritrea eller andra konfliktfyllda platser.

– Men vi ha inte hittat rätt person. Det blir ofta väldigt politiserat. Det får inte vara partsinlagor. Vi vill att de ska skriva om sin vardag, säger Martin Schibbye.

Ett par tusen personer läser Dagbok från Kabul varje vecka. Mohammad får en ersättning för sina inlägg – och dagboken tycks ha bidragit till att han fått en tydligare riktning i livet. Han drömmer om att bli journalist eller författare. I sista inlägget 2020 skrev han:

– Det är inte så lätt för mig att studera journalistik i Afghanistan. Jag vill studera journalistik i Sverige och jobba som en riktig journalist. Det är min dröm och mina tankar om framtiden.

Det finns planer på att samla de veckovisa dagbokstexterna till en bok.

I sitt senaste dagboksinlägg, daterad Kabul den 4 mars, skriver Mohammad bland annat:

”Den här veckan har flera skolor öppnat igen. Jag gick förbi dem för att prata med elever och med föräldrarna. Oron var stor hos eleverna men också hos föräldrarna efter alla attacker som skett mot skolor och universitet den senaste tiden.

Hoten mot utbildningen är ett av de allvarligaste problemen i landet. Utbildningsministern har flera gånger pekat ut talibanerna, Hezb-e-Islami och andra grupper som är inblandade i att bränna skolor och förgifta elever som fiender till Afghanistan.

Om det inte blir ett fredsavtal mellan regeringen och talibanerna så tror jag att vi kommer att få se flera attacker på utbildningsväsendet, på skolor och på universitet det närmaste tiden nu när skolorna öppnat upp igen. Det har blivit farligt att studera och många studenter har mist sina liv. 

Tidigare meddelade generaldirektoratet för nationell säkerhet att Haqqani-nätverket var inblandade i att bränna skolor. Massor av skolor har bränts ner till grunden. Ute i landet är det främst skolflickor som råkat illa ut. 

Freden känns väldigt långt borta. 

Under tiden har 100 kvinnliga skolflickor i Afghanistan bränts eller exploderat och det kan bli ännu farligare om det inte blir fred i Afghanistan. För några år sedan förgiftades elever i en skola i Takhar-provinsen. … 

Orsaken till angreppen på de som studerar är att talibanerna motsätter sig utbildning för kvinnor. … På grund av hot mot skolor så hålls hundratals skolor för närvarande stängda i provinserna Kandahar, Helmand och Zabul.”

Fotnot 1: Mohammads dagbok finns här:

”Farligare att vara utan utbildning än att gå till skolan” – Dagbok från Kabul v 8.

Fotnot 2: Afghanistan och journalistiken

Afghanistan är ett av världens farligaste länder för journalister. Förra året dödades sju journalister i Afghanistan, enligt världens största journalistorganisation IFJ (International Federation of Journalist). På nyårsdagen i år sköts ytterligare en journalist till döds, rapporterar CPJ (Committee to Protect Journalist).

Afghanistan ligger på 112:e plats av 180 länder på Reporters without Boarders pressfrihetsindex.

Afghanistan, Corona, Covid-19, Demokrati, Flyktingar

flyktingUtvisningen av ensamkommande stoppades av covid tisdag kväll 20.45

Undertecknarna av en debattartikel i GP frågar sig hur ett stort antal nya människor – många av dem uppvuxna på flykt andra länder – ska kunna tas emot ”värdigt och säkert” av ett land i humanitärt och säkerhetsmässigt sönderfall. Sedan 2014 dör fler än 3000 civila per år som en följd av den väpnade konflikten i Afghanistan, enligt FN-organet UNAMA, skriver debattörerna. På bilden: Bil som skadats när en bomb detonerade i Kabul den 12:e december. Bild: Rahmat Gul

Ett chartrat plan som skulle ha fört 18 tvångsutvisade till Afghanistan stoppades 20.45 på tisdagskvällen av pandemin. Större delen av de som skulle utvisas var ensamkommande asylsökande som kom hit hösten 2015.

Det stora flertalet – kanske alla – kommer att utvisas med tvång till ett land dominerat av våld och terror. Stoppa omedelbart tvångsutvisningarna till Afghanistan, skriver bland andra Suzanne Osten, regissör på Göteborgs-Postens debattsida.

40 tjänstemän hade engagerats av utvisningen, merparten av dem så kallade eskortörer från Kriminalvården, skriver Svenska Dagbladet. Därmed introducerats ännu ett obehagligt förskönande ord i min språkbank.

”I dag den 15 december planerades en flygtransport till Afghanistan med en större grupp ensamkommande asylsökande som kom hit hösten 2015. Det stora flertalet – kanske alla – kommer att utvisas med tvång till ett land dominerat av våld och terror. Stoppa omedelbart tvångsutvisningarna till Afghanistan”, skriver debattörerna.

En kavaljer eskorterar sin utvalda dam till en bal på slottet – i sagorna. Nu ska eskorterna se till så att afghanerna sitter lugnt på sin plats i planet även om de känner stigande panik inför vad som väntar.

I sista stund avbröts massutvisningen på tisdagskvällen. Två av eskortörerna hade testats positivt för covid 19.

– Vi får se om vi kan genomföra den typen av insatser under rådande omständigheter, säger Patrik Engström som är chef för gränspolisen.

Ett flygplan var chartrat och allt var förberett. Inför resan fick både tjänstemännen och återvändarna ta ett PCR-test, detta eftersom Afghanistan kräver ett negativt covid-19-test för inresa i landet. 

Patrick Engström, chef för gränspolisen, ställde in flygningen till Afghanistan på tisdagskvällen.

Patrik Engström, chef för gränspolisen, fattade beslutet om att inställa massutvisningen:

– Eftersom de två varit i kontakt med annan personal som också skulle med gick det inte att utesluta risk för vidaresmitta av återvändare, annan personal och även personal från andra länder som skulle ansluta. Dessutom riskerar det att påverka vårt samarbete med Afghanistan.

Eva Qvarnström, utrikestransportchef vid Kriminalvården, berättar att myndigheten anlitar ett privat bolag till testningen, som utfördes i måndags. Ingen mådde dåligt då, men på tisdagen insjuknade den ene av de båda som testats positivt.

Patrik Engström menar att det redan nu förutsätts ett mått av frivillighet när det gäller återvändande till Afghanistan eftersom man inte får PCR-testa personer med tvång.

Med planet skulle följt livrädda 18-åringar som nyligen ”blivit vuxna” och därför kastas ut ut Sverige, enligt gällande lagar som snickrats ihop efter sd:s ritningar, vilka accepterats av majoriteten i riksdagen.

Vad händer med dessa 18+are? Blir de traumatiserade för livet, när de slängs ut ur Sverige, bort från allt det som varit deras vardagliga trygghet?

Flyktingmottagandet har minskat kraftigt under det senaste året. En allmän asyl till gruppen ensamkommande hade varit det enda humanitärt rimliga. Många av dem ha tidigare levt i Iran och saknar helt anknytning till Afghanistan.

I debattartikeln i GP protesterar undertecknarna mot utvisningarna till det Afghanistan som många betecknat som världens farligaste land och skriver:

”Ambitionen att hålla ovälkomna, flyende människor borta från Europa är alltså ett av syftena med den svenska migrationspolitiken. Allt till priset av skyddsbehövande unga människors förstörda liv – barn från krigsdrabbade länder, som satte sitt hopp till svenskarna och Sverige, tidigare ett humanitärt föregångsland och föredöme i fråga om demokrati och rättssäkerhet. Samma barn som lärt sig svenska, gått i skolan och som skulle få enorma svårigheter klara sig i krigets Afghanistan.

Låt Sveriges röst för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter åter höras i världen, som Socialdemokraterna formulerade sig i sitt valmanifest 2014. Stoppa omedelbart Sveriges tvångsutvisningar till kriget i Afghanistan.”

Fotnot: De som undertecknat debattartikeln i GP och kräver asyl åt de ensamkommande flyktingbarnen är:

Henry Ascher, professor, barn- och ungdomsläkare, Thomas Avén, ordförande för Läkare i Världen, Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, Sara Brachet, grundare av föreningen LAMSF, de svensktalande migranternas vänner i Frankrike, KG Hammar, ärkebiskop emeritus, Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren, Anders Silverdal, sjukhuspastor Östersund, Marit Törnqvist, illustratör och författare, Anders Wijkman, hedersordförande, Club of Rome, Betlehem Isak, författare, Silvana Imam, artist och Dan Israel, bokförläggare.

Afghanska barn. Foto: Voice of America.
Afghanistan, Corona, Covid-19, Estland, EU, Irak, Krig och fred, Nato, Ryssland, USA, Värdlandsavtalet

Övningen med USA ”strider mot alliansfriheten”

Hösten 2020 skulle en stor Nato-Auroraövning hållits i Sverige för 630 miljoner, med förband från USA och många Natoländer. Coronan stoppade övningen som ersattes av den största hittills med amerikanska specialförband som genomförs i dagarna. Bilden från Aurora 17, Foto: Alexander Mahmoud/DN.

Den stora militärövning med amerikanska specialförband som just
nu pågår över svenskt territorium till havs och till lands strider mot vår alliansfrihet, skriver Sven Hirdman, tidigare statssekreterare i
försvarsdepartementet, och Pierre Schori, före detta statsråd och FN-ambassadör i ett inlägg i Dagens Nyheter.

De båda författarna skriver:

”Dessa krigsövningar strider mot vad den svenska alliansfriheten
har stått för i 200 år. Vi noterar i sammanhanget att
alliansfriheten inte ens nämns i den nya totalförsvarspropositionen. En sådan ny svensk säkerhetspolitik skulle riskera att dra in Sverige i ofärd och göra oss till ett förstahandsmål i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa.”

Alternativet, en bristvara i den svenska debatten, är att Sverige
tillsammans med andra länder som Finland, Tyskland och
Frankrike söker verka för minskade stormaktsspänningar i
Europa.”

Egentligen ville Försvarsmakten 11 maj till 4 juni 2020 genomföra en andra ännu större variant av Aurora-övningen än den 2017. 25 000 soldater från många länder skulle delta i övningen vars beräknade kostnad var 660 miljoner kronor. Övningen skulle genomföras med totalförsvaret över hela Sverige men med tyngdpunkten i Blekinge och Skåne.

Under Aurora 2017 ställdes skarpladdade amerikanska patriotmissiler upp på Gotland, sannolikt riktade mot Ryssland. Efter övningen köpte Försvarsmakten dyrt de amerikanska missilerna, trots att dessa var äldre, mindre effektiva och dyrare än en fransk EU-variant.

Under Aurora 2020 skulle svenska officerare tillsammans
med amerikanska kollegor bemanna och öva det amerikanska
Patriot-batteriet. När Sverige drabbades av coronapandemin ställdes dock övningen in – eller rättare sköts på framtiden till 2021 eller senare.

Mitt i upptrappningen av det dödliga viruset och drastiska inskränkningar av medborgarnas rörelsefrihet lät
försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddela att Sverige nu i november skulle samöva tillsammans med Pentagons marin-, -flyg- och
markförband i den svenska skärgården. Övningen har de senaste
dagarna pågått med hänvisning till det kritiserade så kallade
svenska värdlandsavtalet med USA.

Övningens egentliga syfte synes vara att förbereda för att
svenska förband tillsammans med det amerikanska 352:a
specialoperationsförbandet – som stridit i Irak och Afghanistan –
ska kunna ingripa militärt i andra länder, skriver Hirdman och Schori vidare, ”läs på andra sidan Östersjön”.

I de baltiska staterna finns en förståeligt oro för en rysk attack. Men de tre staterna för medlemmar i båda EU och Nato, varje ryskt försök att återinliva deras territorier i Ryssland är dömt att misslyckas.

Vid en upptrappad konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna har Sverige viktigare roller att spela än att delta militärt tillsammans med amerikanska förband i angrepp på Ryssland. Ett sådant agerande skulle dra in Sverige i ett storkrig som ingen är betjänt av, ett storkrig med kusliga perspektiv.


Afghanistan, Dagstidningar, Demokrati, Dödsstraff,, FN, Irak, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Yttrandefrihet

Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

Afghanistan, FN, Irak, Krigsförbrytelser, Yttrandefrihet

Arne Ruth och sveket mot Julian Assange

1 kommentar
Arne Ruth i sitt stora “boktempel”, ett före detta missionshus som blivit hans bibliotek. Foto: Knut Lindelöf.

Visselblåsaren Julian Assange fyller år i dag. Anhängare från när och fjärran skickar bilder av sig själv och bilder på blommor till honom, som en påminnelse om att han inte är bortglömd, att vi är många som är engagerade för att han efter år av trakasserier ska bli en fri man – och framförallt inte riskera att utlämnas till det rättsosäkra USA.

I sommarnumret 2020 av FiB/Kulturfront intervjuas Arne Ruth, som var chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter under 16 år, av Knut Lindelöf. Utgångspunkten är Arne Ruths initiativ till ett upprop i våras för att få Julian Assange villkorslöst frigiven från det brittiska säkerhetsfängelse där han nu sitter inspärrad, ett fängelse som jämförts med ökända Guantánamo.

Ruth är upprörd över att det finns ett så svagt intresse i Sverige för Julian Assanges öde.

– I Tyskland till exempel finns en omfattande rörelse för att få Assange fri, men i Sverige intresserar man sig inte! Min gode vän Günter Wallraff kan inte förstå att det kan vara så i Sverige. Dagens Nyheter, Aftonbladet och UD avfärdar Assangefrågan med en häpnadsväckande arrogans.

– Men frågan är i högsta grad relevant, slår Arne Ruth fast. Med hjälp av Chelsea Manning och fyra stora tidningar, bland annat brittiska The Guardian, såg Julian Assange till att USA:s mycket allvarliga krigsbrott i Afghanistan och Irak kom ut till offentligheten. Det avgörande är inte – som i Sverige – om Assange är en god människa. Nej, det är att han gjort någonting av universellt intresse, han har blottlagt USA:s krigsbrott. Det kommer att gå till historien. Men i Sverige ägnar man sig hellre åt skvaller än åt begångna krigsbrott. Det är för mig den avgörande punkten.

Arne Ruth, född 1943 i Tyskland, förlorade sin far 1945 i Berlin, kom till Sverige med sin svenska mamma via de vita bussarna, först till Bengtsfors och senare till Göteborg, vilket för övrigt hörs tydligt på hans tal. Han började sin journalistiska bana på legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT).

Han leveri dag i norduppländska Mehedeby, ett litet samhälle med drygt 400 invånare. 

Arne Ruth är besviken på journalisterna och medierna, särskilt sin gamla tidning DN och Aftonbladet. Båda vägrade att publicera Assangeuppropet.

– Svenska journalister har inte gått in och kollat vad Assange har gjort. Och det har inte förts någon diskussion i Sverige om värdet av de uppgifter som Assange har fått fram.

– FN har en speciellt tillsatt rapportör om tortyr och våldsutövning, Nils Metzler, som råkar vara gift med en svenska och talar svenska. Han har, tack vare den unika svenska offentlighetsprincipen, gjort det som svenska journalister inte har gjort, gått till källorna. I sin rapport kom han fram till att Sverige har brutit mot FN-konventioner mot våld och tortyr – som man själv skrivit under.

I maj 2019 skickade Metzler ett brev till svenska UD, som besvarades i juni, men som enligt Metzlers och Arne Ruths uppfattning inte ger några svar på de avgörande konstitutionella frågorna, de som alltså handlar om huruvida Sverige har följt FN-konventionerna.

– Metzler skriver därför i mitten av september en ny inlaga och begär svar på de avgörande punkterna, de som UD alltså glidit förbi i sitt junibrev. På det svarade UD i ett nytt mycket kort brev att de redan har besvarat vad de anser sig behöva besvara, punkt slut. Detta ger mig kalla kårar. Läs själv breven, de ligger på uppropets hemsida.

Arne Ruth är djup besviken på Dagens Nyheter.

– Bemötandet i min egen gamla tidning Dagens Nyheter gör att jag inte kommer att skriva en rad där mer. Aldrig, inte i hela mitt liv! Det finns en likhet här med IB-affären och det är därför jag tycker det finns en poäng att ställa upp för FiB/Kulturfront. För mig är det avgörande att bli publicerad på en plattform, som inte tar in det för att de är tvungna, utan för att de tycker det är meningsfullt. Om det är stor upplaga spelar ingen roll.