Kategoriarkiv: Sverige

Folk och Fred: Mördarrobotar den största katastrofen i mänsklighetens historia?

En svärm av israeliska mördarrobotar användes i mitten av maj vid att angrepp mot Hamas i Gaza. Det uppges vara första gången en drönarsvärm använts i krig. Foto: IDF, den israeliska armén.

Mördarrobotar kallas en ny sorts vapen som många tror kommer att dominera i framtiden, berättade Max Tegmark, svensk professor i artificiell intelligens på MIT, Boston i USA, på ett föredrag under Folk och Freds digitala konferens som genomförs parallellt med årets upplaga av Folk och Försvar i Sälen 9 och 10 januari.

Dryga dussinet talare berörde ämnen som Sveriges alliansfrihet och närmande till Nato, Afghanistankriget och folkrätten, kaoset i spåren av EU:s och Nato:s militära insatser och hotet från kärnvapen och den svenska kampanjen ”Kärnvapenförbud.Nu, vars mål är att få Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

”Tekniken har länge utvecklats till att bli mindre och billigare”, fortsatte Max Tegmark.

– I dag går det att massproducera mördarrobotar stora som en mobiltelefon, massförstörelsevapen som kanske kostar 1000 kronor per styck. En enda person kan styra en svärm av mördarrobotar som kan döda hundratals personer och som är programmerade för att avgöra vem som ska dödas eller skonas.

Frågan om att stigmatisera och ta fram något slags förbud mot mördarrobotar har under sju år förgäves diskuterats i FN.

– Strax före jul kom man överens om inte göra något, suckade Max Tegmark. Det fanns en rörande enighet mellan USA och Ryssland i den frågan. Också Sverige gick på den linjen, till skillnad mot länder som bland annat Tyskland, Österrike och Irland. Jag skäms som svensk för att Sverige varit så tafatt och oengagerat. Sverige har ju länge varit ett land med en tradition att driva fredsfrågor i internationella sammanhang.

På frågan hur man ska kunna försvara sig mot mördarrobotar blev svaret nedslående.

– Just nu finns inget försvar. Jo mot en enstaka mördarrobot men inte mot en svärm med tio tusen flygande mördarrobotar.

– Om man ska stoppa mördarrobotar måste man använda andra metoder, genom att skapa stigma och förbjudande avtal. Frågan om biologiska vapen har lösts på det sättet – genom internationella förbud. Allra först gäller det att skapa ett politiskt tryck.

Den som äger mördarrobotarna bestämmer helt hur de ska användas, vem och vilka de ska riktas mot. Redan i dag har de använts för att jaga flyende människor, av Turkiet i krigets Libyen. Och i israeliska attacker mot Hamas i palestinska Gaza (bilden).

De kan också förses med ansiktsigenkännande program och på så vis välja ut enskilda personer som de kan mörda.

Mördarrobotar kan bli lättöverkomliga och ”billiga” vapen.

– Det ligger inte i någons intresse att var och en som har tusen dollar kan skaffa sig sin egen mördarrobot.

– Det finns en stark vapenlobby som arbetar för den här sortens vapen. Till det kommer att få politiker tycks vara medvetna om vad mördarrobotarna innebär för framtidens krig.

– Förra hade vi arméer med soldater som ändå hade något slags moralisk kompass. Dagens vapen kan betecknas som den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Max Tegmark hänvisar till en sajt med fyllig information om mördarrobotar, läs här.

Fotnot: Konferensens Folk och fred fortsätter under måndagen 09.00 – 17.30. Den är öppen för alla utan anmälan via organisationens Facebooksida. Förste talare är Geir Hem, ordförande i norska Stop Nato, som talar om Militär uppbyggnad i Arktis.

Bland andra talare under dagen kan nämnas Lars Drake (09.55, om Andra hot än militära – en helhetsbild), Gudrun Schyman (kl 1045, om Fredsarbetet – dags att civilisera säkerheten), K-G Hammar (11.05, om Alternativt försvar och fredsbygge), Arne Ruth (14.00, om Behandling av visselblåsare i vår tid) och ”Yngre aktivister” (16.10, om Fred på Jorden och fred med Jorden).

Hela programmet finns här.

Max Tegmark, svensk professor i Artificiell intelligens vid MIT i Boston i USA. Bild: Skärmdump från Folk och Freds digitala konferens på söndagen.

Försvaret får inte stoppa vindkraften till havs

Utbyggnad av havsbaserad vindkraft stoppas regelmässigt av Försvarsmakten, anser artikelförfattarna. De pekar bland annat på en ansökan om att få bygga en vindkraftspark i Östersjön, fem mil utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Foto: Bruno Helgesson/N/TT/DN.

Försvarsmakten stoppar i det närmsta 100 procent av alla ansökningar om projektering och byggande av havsbaserad vindkraft, konstaterar kritiskt förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg och förre marinchefen Anders Grenstad i en artikel på DN Debatt i söndags.

Artikelförfattarnas utgångspunkt är de nu snabbt växande prognoserna för framtida elanvändning i Sverige. De stora projekten i norr som fossilfri stålproduktion, batterifabriker och serverhallar slukar mycket energi, vilket påverkar hur mycket el som kan föras från Norrlandsälvarnas kraftverk till Sydsveriges befolkningscentra, där också flera kärnkraftsreaktorer stängts de senaste åren.

Därför måste södra Sverige tillföras ny elproduktion, konstaterar Odenberg och Grenstad. De menar att det särskilt gäller den kommande fem – tioårsperioden och att  ”teknikutvecklingen senare kan öppna för ny kärnkraft i form av små modulära reaktorer”. Till det sistnämnda finns dock fortfarande tekniska och ekonomiska frågetecken, heter det, och säkerhetsmässiga skulle jag vilja tillägga.

Det som gäller nu är havsbaserad vindkraft, det vill säga stora parker belägna 20 till 30 kilometer utanför kusten, långt bortom det kommunala vetot:

 ”Och det handlar om en enorm potential. En enda sådan park kan ha en installerad effekt på 1 500 megawatt, vilket är mer än effekten i det nedlagda Barsebäcks två reaktorer (2×600 megawatt).”

För ett år sedan undertecknade regeringen en politisk deklaration med EU-kommissionen och EU:s övriga strandstater om utökad havsbaserad vindkraft i Östersjön. Men Sverige har ännu inte byggt någon sådan, till skillnad från länder som Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA.

Mikael Odenberg skriver här inte enbart i sin roll som ex-försvarsminister. Han var under perioden 2008 – 17 generaldirektör för Svenska Kraftnät, som nu av regeringen fått i uppdrag att bygga ut el-stamnätet till svenska havsområden där det finns förutsättningar för att ansluta flera havsvindparker.

Men Försvarsmakten säger rutinmässigt nej till alla planer på havsbaserad vindkraft, suckar artikelförfattarna. De hänvisar till erfarenheter från andra länder:

”Havsvindparker påverkar förvisso försvaret. De begränsar marinens och flygvapnets rörelsefrihet. Anläggningarna kan störa svensk signalspaning, liksom övervakningen av luftrummet, havsytan och det som finns under den. Därtill kommer konflikter med försvarets övningsområden och skjutfält.

Samtidigt finns goda erfarenheter från flera Natoländer om hur energi- och försvarsintressen kan samexistera. Tekniska installationer på anläggningarna kan till och med förbättra möjligheterna till övervakning. En stor svensk försvarsindustri, Saab, arbetar aktivt med hur det kan gå till.”

Till det kommer att Försvaret inte anser sig kunna diskutera sina invändningar mot olika utbyggnadsplaner, … ”eftersom dessa invändningar per definition är hemliga. Moment 22, alltså!”

Det finns stora möjligheter att föra in omfattande ny elproduktion till södra Sverige och substantiellt sänka de höga sydsvenska elpriserna till gagn för såväl näringsliv som hushåll, slår Odenberg och Grenstad fast:

”Men om de energipolitiska ambitionerna ska kunna förverkligas måste det etableras en annan ordning.”

Artikelförfattarna föreslår/kräver samarbete mellan försvarsindustri och vindkraftsintressenter för att finna optimala platser för den nya havsvindkraften – på ett sätt så att påverkan på försvarets intressen minimeras.

Också Sverige har i dag blivit ett skatteparadis

Bild: Istock / Shutterstock/ETC.

Världens dollarmiljardärer kontrollerar i dag en större förmögenhet än än jordens 4,6 miljarder fattigaste invånare, påminner Tidningen ETC:s senaste helgmagasin (44/2021), om i ett stort reportage , signerat Jon Weman, över åtta sidor.

Mitt under den stora finanskrisen ägde de en procent rikaste av världens befolkning 45 % av de globala tillgångarna, mot 99% som ägdes av resterande 99%. Fem år senare hade de mest förmögnas andel stigit till 50%.

Sedan år 2000 har den rikaste procentens andel ökat från 43 till 50% i Brasilien, från 20 till 30% i Kina, från 32 till 40% i Indien och från 33 till 35% i USA.

Under pandemin rusade de globalt allra rikastes förmögenhet – från 8 till 13 tusen miljarder dollar. Det är den snabbaste ökningen någonsin.

ETC:s reportage skildrar under rubriken ”Konsten att gömma en förmögenhet” hur de superrika lyckas gömma undan sina förmögenheter på olika vis, framförallt för att minska sina skatter.

Summan av förlorade skatteintäkter enbart till följd av skatteparadis uppskattas till hisnande 427 miljarder dollar årligen i världen.

Jon Wemans reportage i ETC bygger främst på den amerikanske författaren Chuck Collins nyutkomna bok ”The Wealth Hoarders”, som skildrar ”förmögenhetsförsvararna”, en industri som i USA tredubblats i omfattning på kort tid.

Kanske håller skatteparadis i länder som Panama och Virgin Islands på att förlora sin roll, sedan några delstater i US, som Delaware och South Dakota, etablerat sig som ”skatteparadis inom USA:s gränser”, med liknande lagar som andra ”brevlådsdestinationer”.

Två tredjedelar av USA:s 500 största företag har idag formellt säte i lilla Dela­ware. Mängden kapital, delar av de svarta eller grå pengarna, som deponeras i Delaware, är så stort att 10 procent av delstatsregeringens inkomster kommer från att förverka konton som ingen längre vill kännas vid.

– Det har också fördelar att ha placeringar i ett politiskt stabilt land, därför är USA idag en destination för globala pengar från korruption och organiserad brottslighet, snarare än tvärtom, säger Chuck Collins.

Också i Sverige finns liknande tendenser, säger författaren Erik Sandberg, som skrivit boken ”Skattesänkarna”:

– De skatter man tidigare planerade sig runt, de har vi numera till stor del avskaffat. Sverige har blivit ett skatteparadis. Vi har inte längre vare sig arvsskatt eller förmögenhetsskatt och vi har låg kapitalbeskattning. Om vi talar om en kapplöpning mot botten, har Sverige oftare legat före än kommit efter. Vi har först sänkt exempelvis bolagsskatten och övriga nordiska länder tvingats följa efter. Det går att se en tendens att norska och finska miljardärer flyttar pengar till Sverige.

– Sverige och Storbritannien är bland de länder i Europa som bromsat det. Inom S och V finns i Sverige tyvärr ofta ett starkt motstånd mot att flytta sådant till EU-nivå.

Erik Sandberg efterlyser ett internationellt samarbete för att undvika att pengar flyttas mellan olika länder i syfte att undkomma skatt.

Årets fredspris lojalt mot Nato snarare än Nobel. Assange borde ha fått det!

Julian Assange före och under fängelsetiden. Collage: Open Petition.

Under fjorton år har den norske juristen och författaren Fredrik S Heffermehl arbetat ihärdigt med att försöka få den norska Nobelkommittén att respektera Alfred Nobels intentioner med fredspriset, att det skulle ges till de organisationer eller enskilda som arbetar för global nedrustning i stället för kapprustning.

I år förvandlades priset till ett pris i kampen för yttrandefrihet i Ryssland och Filippinerna. De som fick priset har gjort stora insatser för yttrandefriheten i de auktoritära samhällen där de verkar. Men det är något annat ändå än att kämpa mot kapprustning och mot de växande krafter som leder världen allt närmre ett nytt meningslöst och förödande storkrig.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv skriver Heffermehl i ett debattinlägg att årets pris är lojalt mot Nato snarare än mot Nobel. Detsamma kan sägas om norska medier, skriver han. Och jag skulle vilja tillägga svenska medier. I SVT:s direktsändning när priset tillkännagavs hördes bara lovord (och de som fick priserna, betonar jag var väl värda lovord) inga kritiska eller ifrågasättande röster släpptes fram.

Årets fredspris borde ha tilldelats Julian Assange, slår Fredrik Heffermehl fast. Assanges avslöjande om amerikanska grova övergrepp under Irakkriget var på alla sätt fredsbefrämjande journalistik, därtill med en otrolig personlig insats och ett högt personligt pris.

Nu håller USA Assange som politisk fånge i London. Den behandling han utsätts för i det brittiska fängelset kan jämföras med tortyr och är ”den mest upprörande kränkningen av mänskliga rättigheter i kombination med långtgående hot mot yttrandefriheten i världen”.

Att länder som USA och Storbritannien plus Sverige för den delen gemensamt arbetar för att knäcka en modig visselblåsare är upprörande. Nobelkommittén borde ha stått upp mot USA:s myndigheter som vill skrämma journalister till tystnad om amerikanska krigsförbrytelser.

FN:s specielle rapportör Nils Melzer är skakad av hur flera länder har ställt upp bakom USA för att krossa en enskild visselblåsare, när dt motsatta borde varit fallit.

Till det kommer nu att medierna i de två länder som är mest involverade i utdelningen av Nobelpriserna, Sverige och Norge, inte heller uppmärksammat vad priset borde ha använts till, att bygga fred med fredliga medel.

Fotnot: Fredrik Heffermehls senaste bok, ”Medaljens baksida” från 2020, lyfter bland annat fram Julian Assange som en värdig mottagare av Nobels fredspris. Boken utkommer inom kort på engelska.

20 års svenska insatser i Afghanistan – ett haveri

Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri, skriver Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Foto: MAGNUS WENNMAN/Afonbladet.

Kriget i Afghanistan pågick i tjugo år och vållade obeskrivbart mänskligt lidande och omfattande materiell förödelse. Kriget krossade samhälleliga strukturer och öppnade för banditband som talibanerna och andra. Det kommer att ta generationer för Afghanistan att återhämta sig.

Det var ett skoningslöst kolonialt krig och Sverige deltog – med i det närmaste obefintlig debatt.

Det är hög tid att dra lärdomar av kriget, skrev Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel på Aftonbladet debatt i tisdags. Hon slår fast den grundläggande första lärdomen att det krävs ”annat än militära lösningar för en säkrare och fredligare värld”.

Beslutet att Sverige skulle delta i kriget handlade inte om att hjälpa det plågade afghanska folket. Det var ett sätt att visa solidaritet med angriparen USA, skriver Agnes Hellström vidare. Hon konstaterar också att terrorismen inte har bekämpats, att insatserna för ofantliga belopp inte heller skapat fred och säkerhet. Som i alla krig är vapenindustrin den enda vinnaren.

Den 13 september debatterades i riksdagen det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan och majoriteten av partierna ansåg aningslöst att den militära insatsen varit lyckad.

Agnes Hellström betonar att biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén återkommande påpekat att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete. Hon kräver en grundlig utvärdering som särskilt visar på proriteringar mellan civila och militära insatser.

En given följdfråga är hur Afghanistan år efter år var det största mottagarlandet av svenskt bistånd och mottog en miljard om året och vad som blir bestående av det – undantaget Afghanistankommitténs arbete med skolor, sjukhus och annat ”nära folket”.

USA kan sägas ha beväpnat den nya talibanregimen genom att lämna kvar väldiga mängder vapen vid den brådstörtade flykten från landet.

”Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan”, skriver Agnes Hellström.

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan, som i sin tur stöttat och gett skydd till talibanerna. Har denna svenska vapenexport lett till att vapen hamnat i händerna på talibanerna?

Det har återkommande hetat att Sverige stred i Afghanistan på ett FN-mandat. Men från 2003 leddes Isaf av Nato och blev då också ”fredsframtvingande”, det vill säga offensiva, helt i strid med FN-stadgan.

Militära insatser kan inte fortsatt vara det viktigaste för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Lärdomarna av de tjugo åren måste leda till nytänkande. Eller med Agnes Hellströms formulering:

”Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri”.

Slutligen något som Agnes Hellström inte berör. Sveriges militära insatser i Afghanistan på USA:s sida, har efter det som hänt den senaste tiden skapat ett totalt kaos i landet och vi står nu inför en sällan skådad flyktingkatastrof där Sverige genom vår roll i kriget bör ta på sig ett stort ansvar.

”Amerikanska baser i Norge skapar ökad krigsrisk”

Den norska flygbasen Evene är en av de platser som kan bli amerikanska flygbas. Men ”Valets viktigaste fråga har inte diskuterats i valkampanjen”. Bilden: forsvarsbygg.no.

Norge går till val måndag den 13 september. Enligt opinionsundersökningar verkar konservativa Erna Solberg förlora makten efter många år som statsminister.

Bland det sista Solberg gjort har varit att med USA underteckna ett avtal om fyra nya amerikanska militärbaser i nordligaste Norge, bl a på flygplatserna i Sola, Rygge og Evene.

I valkampanjens sista vecka har frågan uppmärksammats stort genom en rad annonser i dagspressen och listor för namnunderskrifter i protest.

Debatten har gällt både själva sakfrågan men också att den helt obegripligt hållits utanför valkampanjen.

– En så drastisk ändring av Norges politik måste förankras i en stor folkopinion, säger juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl.

– Amerikanska baser i Norge kommer att skapa ökad internationell spänning och krigsfara, menar Heffermehl. ”Dessutom kommer USA att får styra sina norska områden alltför fritt och utan insyn, vilket strider mot Grundlagens §25”.

Kampanjens annonser har överskridit 600 000 norska kr, som man hoppas kunna finansiera genom genom bidrag från underskrivare och anhängare.

Dock har de fem största tidningarna i Schibsted-gruppen och Dagbladet möjliggjort kampanjen genom rabatter på 400 000 kr.

Norge och kusten mot Arktis har fått ny strategisk betydelse genom avsmältningen av isar i Norra ishavet och därför blivit en konfrontationszon mellan Nato och Ryssland. I en möjlig krigssituation kan kärnvapen inte uteslutas, med risk för att både Norge och Sverige blir inblanda i ett kärnvapenkrig

”TILLVÄXT OCH SOLIDARITET” 2015 var ”ett lysande år”

Statsminister Stefan Löfven (S) med fru Ulla på Medborgarplatsen i Stockholm under en manifestation till stöd för flyktingar 2015. Foto: Maja Suslin/TT

Bortåt 20 000 afghaner riskerar att efter talibanernas erövring av Afghanistan hamna i ett mångårigt limbo i Sverige. Många har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Andra lever med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas till följd av situationen i Afghanistan.

Det borde vara humanitärt självklart att Sverige på alla vis omvärderar den här gruppens villkor. Annars finns bara ett hopplöst alternativ, mångårigt liv på sparlåga här, och ett kusligt fullständigt otänkbart, utvisning till talibanernas kusliga Afghanistan.

Men statsminister Stefan Löfven tar inte in situationen. När DN:s Hans Olsson (19/8) frågar honom om de stora skaror av afghaner som i dag och i morgon är på flykt och behöver skydd. svarar han:

Vi ska aldrig tillbaka till 2015, förklarar Stefan Löfven. ”Där kommer inte Sverige att hamna igen”,

Men var 2015 verkligen ett katastrofalt år för Sverige, undrar Stefan Jonsson i ett inlägg på DN Kultur. Han skriver bland annat:

”Det kom många flyktingar, hela 162 000 sökte asyl det året om jag inte tar fel. Sverige och svenskarna tog emot dem med vänlighet och engagemang. De samlade in mat och kläder, öppnade dörrar, låste upp lokaler som stått oanvända och placerade ut sängar. De skänkte pengar.

”Från höger till vänster idkade man praktisk solidaritet från människa till människa. Ingen inbillade sig att det var enkelt, men människor gjorde vad de kände att de måste. Samhället visade sig från sin bästa sida.”

Flyktingmottagandet gick bra. Kommuner, regioner, verk och myndigheter gick på högvarv för att skaffa fram bostäder, ordna med personal och starta utbildningar. ”Även ekonomiskt var 2015 års flyktingmottagande en framgångssaga.”

2015 var inte bara ”ett bra år” fortsätter Stefan Jonsson. Det var ”ett lysande år”!

Jonsson skriver utifrån en färsk forskningsrapport (*) som ” visar att flyktingmottagandet 2015 gav ett par-tre år av expansiv välfärdspolitik som resulterade i stora överskott i kommunernas budgetar och en sällan skådad ekonomisk tillväxt som gav plus även i statens budget. Varför inte hamna där igen?”

 Sverige fick dessa år hundratusentals invånare, många av dem barn, tonåringar, och välutbildade unga vuxna som under lång tid kommer att vara nödvändiga för arbetsmarknaden: ett Sverige som jobbar.

 ”Kort sagt: det är de som i allt högre grad gör de nödvändiga jobben, särskilt inom vård, handel, transport och restaurang- och turistnäringen.”

I sin avslutning vädjar Stefan Jonsson till statsministern:

”Stefan Löfven, tag paus, tänk! Det finns en sannare story än den sverigedemokratiska berättelse som hemsöker politiken. Solidaritet, välfärd och jobb: så var 2015. Tack vare att Sverige tog emot många människor på flykt. Fram till dess att gränserna stängdes var det ett frihetens och solidaritetens år. Det gick att göra annorlunda. Det gick att göra rätt. Det gick rent av att göra gott. Och det visade sig att det i längden gynnade alla.”

*) Fotnot: Migrationsforskaren Peo Hansen vid Linköpings universitet, skriver om flyktingmottagandet 2015 j i sin nya bok ”A Modern Migration Theory”, inom kort i svensk översättning.

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

PÅ HIROSHIMADAGEN: UPPROP Kampanjen Kärnvapenförbud. Nu!

 

En arbetsgrupp i samverkan med Nätverket Folk och Fred inbjuder folkrörelse-Sverige och enskilda att delta i denna rikskampanj där vi uppmanar regeringen att snarast signera och riksdagen att ratificera FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.

Kärnvapen dödar massivt, både omedelbart och över tid. Ett kärnvapenkrig skulle hota allt liv på jorden. Även ett begränsat kärnvapenkrig skulle leda till omfattande påverkan på klimat och miljö, utbredd svält, stora flyktingskaror och en kollapsad sjukvård. 

Vi minns Hiroshima och Nagasaki. Följderna skulle bli mycket värre eftersom dagens kärnvapen har betydligt större förstörelsekraft. Idag har stormakterna inlett en ny upprustningskapplöpning med kärnvapen samtidigt som den eskalerande klimatkrisen ökar risken för poli-tisk oro och därmed risken för konflikter, krig och kärnvapenkrig. Krigsretorik ersätter diplomati och samförstånd. Kärnvapentröskeln sänks med tal om nya taktiska, ”små” och ”lokala” kärnvapen. De ”små” kärnvapnen är dock lika förödande som Hiroshimabomben. 

Om tröskeln till att använda kärnvapen väl passerats är en eskalering oundviklig. Idag deklarerar stormakterna dessutom att de är beredda att tillgripa kärnvapen utan att avvakta ett angrepp. Och risken för ett kärnvapenangrepp av ren olyckshändelse växer. Historien kan berätta att det ibland varit ytterst nära. Kärnvapenförbudet är ett viktigt led i avveckling av kärnvapen och en signal som höjer tröskeln för användande av kärnvapen idag. 

Avtalet om förbud mot kärnvapen, TPNW öppnades av FN:s Generalförsamling den 20 september 2017 och trädde i kraft den 22 januari 2021, 90 dagar efter det att 50 stater ratificerat det. Den 9 juli 2021 är det 55 stater som ratificerat avtalet och 86 som signerat det. Tyvärr hör Sverige inte till dessa.

Sverige var med om att lansera konventionen i FN och har en stark  tradition av motstånd mot kärnvapen och tillit till FN. Flera opinionsundersökningar har visat att en stor majoritet vill att Sverige ansluter sig. Det är också klarlagt att TPNW inte strider mot ickespridningsavtalet och det tillhörande Stockholmsinitiativet. Att ickespridningsavtalet är otillräckligt visar det faktum att Storbritannien nyligen beslutade om en ökning av kärnvapenkapaciteten med 40% i stället för en utlovad minskning med 20%. 

Vi uppmanar regeringen att snarast signera och riksdagen att ratificera FN:s avtal om förbud mot kärnvapen. 

SKRIV UNDER NAMNINSAMLINGEN HÄR.

Uppropet undertecknat av:

Ulf Bjereld
Sven Britton
Kajsa Ekis Ekman
Per Gahrton
Elisabeth Gerle
Pär Granstedt
Birgitta Hambraeus
KG Hammar
Merit Hemmingson
Sven Hirdman
Lars-Gunnar Liljestrand
Anneli Martini
Ingela Mårtensson
Harald Nordlund
Stina Oscarson
Thage G. Peterson
Kay Pollak
Arne Ruth
Birger Schlaug
Pierre Schori
Gudrun Schyman
Sören Sommelius
Gunnar Westberg
Mikael Wiehe
Lena Willemark
Jan Öberg
Ruben Östlund

Afrikagrupperna
Artister för fred
eFOLKET
Enhetsgruppen i Helsingborg
Extinction Rebellion Sverige
Falu Fredskör
FIAN-Sverige
FiB/Kulturfront
FiB/Kulturfront, Blekinge
FiB/Kulturfront, Stockholm
FMKK
FMKK, Sundsvall
Dalarnas FN-distrikt
Västernorrlands läns FN-distrikt

Falu FN-förening
Göteborgs FN-förening
Sundsvall-Timrå FN-förening
Folkrörelsen Nej till EU
Framtiden i Våra Händer
Fredens Hus Göteborg
Fredsloppet
Fredsrörelsen i Kungälv
Fredsrörelsen på Orust
Fria pensionärer
Föreningen Fjärde Världen
Föreningen Glokala Sjuhärad
Gotlands Fredscenter
Helgeandssystrarna, Alsike kloster
IKFF Göteborgskretsen
Iraksolidaritet
Jordens Vänner
Jordens Vänner Helsingborg
Klimataktion
Kommentar, tidskriften
Kristna Freds, Göteborg
Kronoberg för fred och alliansfrihet
Kvinnor för Fred
Kvinnor för Fred, Kiruna
Kvinnor för Fred, Skåne
Kvinnor för Fred, Sundsvall
Nej till Nato
Nej till Nato Helsingborg
Nämforsens Kvinnominne
Nätverket Folk och Fred
Proletären FF
Svenska Freds Grupp för en Kärnvapenfri Värld
Svenska Freds, Göteborg
Svenska Freds, Lund-Malmö
Svenska Fredskommittén
Svenska Kvinnors Vänsterförbund
Svenska Präster och Pastorer mot Kärnvapen
Svensk-Kubanska föreningen
Sveriges Fredsråd
Vänstern i Svenska Kyrkan
Ystads Fredsgrupp
Österlens Fredsfestival

SVINDLANDE MILJARDAFFÄRER: lönsamma Engelska skolan, ägs av riskkapitalbolag i ”skatteparadis”

Skärmdump från Svt.se 20 december 2020.

Välfärdens fundament har de senaste decennierna genomgått omvälvande marknadsreformer. Allt skulle bli ”effektivare” med ”privata” utövare. I stället blev det med marknadens logik snabbare än någon kunde ana allt större bolag som tog över och som enkelt förvandlade skattepengar avsedda för välfärd till stora företagsvinster ofta minimalt beskattade i så kallade skatteparadis.

I en blogg häromdagen (22/7) skrev jag om ”marknadsledande” Vardagas drift av äldreboenden i Skandinavien, med 26 000 anställda, 900 enheter och en omsättning 2018 på sex miljarder kronor.

Vardaga ägs av Ambea som ägs av det amerikanska riskkapitalbolaget KKR – eller Kohlberg Kravis & Roberts – tillsammans med det Sverigebaserade riskkapitalbolaget Triton. KKR:s vinst 2020 uppgick $20 miljarder.

Också svenska skolor drivs numera ofta av amerikanska riskkapitalbolag. Sverige lär vara det enda land i världen förutom Chile där skolor har överlämnats åt vinstdrivande företag, liksom äldreboenden åt amerikanska riskkapitalbolag som kammat hem miljardvinster.

Är det rimligt att skolor ska drivas under marknadsmässiga omständigheter med vinstmaximering som mål? 

Det senaste exemplet gäller den lönsamma Internationella engelska skolan, som snabbt vuxit till en av landets största friskolekoncerner. I dag finns i Norden 39 skolor med 28 000 elever och 220 000 elever i kö. Även ekonomiskt är företaget framgångsrikt. Senaste året gjordes en rekordvinst på en kvarts miljard kronor.

Enligt årsredovisningen har intäkterna per elev ökat och senaste året genererade varje elev 10 000 kronor i vinst – varje klass ger 300 000, skrev SVT i december 2020.

2012 köpte det amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates, 75 procent av skolkoncernen från grundaren Barbara Bergström. Hon tjänade själv över 500 miljoner kronor på affären 

2016 satte TA bolaget på börsen. Två år senare sålde riskkapitalbolaget en mindre del till Paradigm Capital. 2016 satte TA bolaget på börsen. Under hösten 2020 sålde TA hela sitt innehav, och Paradigm fick kontroll över skolkoncernen. Barbara Bergström äger fortfarande via en amerikansk stiftelse 13,9 procent av aktierna, i dag värderade till runt 400 miljoner kronor.

Riskkapitalbolaget TA Associates tjänade enligt beräkningar gjorda av SVT drygt en miljard på sitt åttaåriga ägande i Engelska skolan.

Skolans nye ägare, Paradigm Capital är ett riskkapitalbolag med säte i Luxemburg och med en komplex struktur av företag och investerare. 

I början av juli godkände Skolinspektionen de nya ägarna efter åtta månaders granskning, skrev Dagens Nyheter nyligen. 

Carin Clevesjö är chef på enheten för tillståndsprövning på Skolinspektionen. Hon noterar även att prövningen ”dessvärre tagit betydligt längre tid än någon önskat”, vilket hon härleder till covid-19. Men hon säger också att processen bland annat fördröjts av de kontakter med utländska myndigheter som krävts och det faktum att Skolinspektionen flera gånger varit tvungna att begära in kompletterande uppgifter från IES för att kunna kartlägga och bedöma de personer som kan anses ha väsentligt inflytande över skolverksamheten.

– Vi har utgått från det som huvudmannen lämnat in till oss men de uppgifter vi fick i början var inte heltäckande, säger Carin Clevesjö.

DN räknar upp sju företag och stiftelser som nu äger Engelska skolan, med Paradigm och den svenska finansmannen Jan Hummel som huvudägare. 

Skolinspektionen tycks ha granskat nio personer i den nya ägarstrukturen. Granskningen förefaller knappast ha haft ambition eller kapacitet för att slå fast om det är rimligt eller inte att ett riskkapitalbolag i ett ”skatteparadis” ska driva en av Sveriges största skolkoncerner.

I andra granskningar av Engelska Skolans nya ägare i Aftonbladet har utpekats bland annat ett naturgasföretag i Mexiko, en fondförvaltare i Storbritannien och en biltvättsdirektör i Luxemburg.

Är något av allt detta till glädje för de svenska skoleleverna? Eller för de svenska skattebetalarna? Är marknadsstyrd undervisning något som ska fortsätta att sluka mer och mer av den svenska skolan?? Jag höll på att skriva ”skolmarknaden”, men skolans marknadsberoende är i min värld ett viktigt inslag i dess djupa brister.

I oktober förvärvade den svenska finansmannen Jan Hummel hela innehavet av Engelska skolan via sitt Luxemburg-baserade riskkapitalbolag Paradigm capital AG. Nu har han och åtta andra personer i den nya ägarstrukturen klarat Skolinspektionens lämplighetsprövning. Foto: Roger Turesson/DN.