Det är allmän flaggdag i Sverige på måndag, för att fira 100-årsminnet av demokratins genombrott. Det var den 17 december 1918, som riksdagen beslutade att införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Det var den dag ”demokratin föddes i Sverige”.
Hundra år senare, den 12 december 2018, röstar de borgerliga partierna med stöd av sverigedemokraterna genom en högerbudget, trots att regeringsfrågan inte är avgjord.
Det innebär ett jordskred i förutsättningarna för den svenska partipolitiken. Moderaterna och kristdemokraterna har länge varit beredda att samarbeta med sverigedemokraterna. Nu anslöt sig i realiteten centerpartiet och liberalerna till den politiken. De sistnämnda partiernas försäkringar om att inte låta SD få inflytande över politiken visade sig vara tomt prat, inget annat.
”SD:s största seger hittills” är rubriken på Aftonbladets torsdagsledare, skriven av den politiske chefredaktören Anders Lindberg, som konstaterar:
”Nästan på pricken hundra år efter demokratins genombrott i Sverige, en högtid vi firar på måndag, står ett öppet reaktionärt block på tröskeln till makten i riket. Så här långt till höger har tyngdpunkten i svensk politik inte legat sedan den allmänna rösträtten infördes.”
Vi som bor i Skåne har länge steg för steg kunnat följa de djupt obehagliga konsekvenserna av en liknande politik i Danmark. Tidigare skulle man ta ifrån nyanlända flyktingar deras smycken genom ”smyckeslaget”. Nu lanseras kusliga planer på en flyktingförläggning på en isolerad ö. Främlingsfientlighet och antihumanism har blivit statlig politik. Kommer Sverige att följa efter på den vägen? Risken är överhängande.
Politik i en demokrati förutsätter att parterna följer regelverken, att man tillämpar fair play. Veckans budgetbeslut är raka motsatsen. Med det saboterar riksdagens högerpartier (nu med SD som ny spelare i laget) en eventuell socialdemokratisk regerings möjligheter att bedriven en politik utifrån sina värderingar.
Förlorarna är väljarna. Det politiska taskspeleriet väcker självklart politikerförakt.
Kakelmannens Kristerssons makthunger får mig att känna avsmak för höstens politiska turer i Sverige. Det hela påminner oroväckande om Donald Trumps agerande i USA, ”passar inte reglerna så ändrar jag på dem”. Får jag kritik svarar jag nedlåtande med ett ”nonsens”.
Det har varit befriande att se Stefan Löfvens helt annorlunda förhållningssätt under höstens förhandlingar. Löfven har med ödmjukhet uttryckt respekt för både talmannens prioriteringar och för sina meningsmotståndares ställningstagande.
