ATT LÄGGA NER SPRÅKPLAY ETT SVEK FRÅN SVT OCH UR SOM DRABBAR NYANLÄNDA

Appen Språkplay läggs ner efter sju år. Foto: Britt-Marie Schrammel, Dagens Nyheter.

Inleder högerregeringen nu angreppen mot prioriterade mål för särskilt sverigedemokraterna och moderaterna, flyktingarna och public service?

Det verkar så. Redan vid årsskiftet läggs ”Språkplay” ner, SVT:s och UR:s unika språktjänst som särskilt vänt sig till nyanlända.  

Tjänsten har uppmärksammats positivt av FN-organisationer som Unesco och UNHCR. Den senare organisationen skickade under hösten ett brev till Danmarks och Norges Public Service och uppmanade dem att introducera ett liknande verktyg. I Finland och Schweiz har man redan gjort så med svenska Språkplay som förebild, skriver Marcus Bornlid Lesseur i Dagens Nyheter.

I Sverige har Språkplay använts med stor framgång under sju år och kunnat notera mer än en halv miljon användare. 

Tidigare i år, skriver Marcus Bornlid Lesseur, ”skickade även det ukrainska public service-bolaget UAPBC en uppmaning till sina europeiska motsvarigheter där de pekade på vikten av språkinlärningsinsatser för de ukrainare som tvingats fly sitt hemland och framhöll förtjänsterna med just Språkplay.

Appen fungerar på så sätt att användaren kan ta del av i stort sett hela SVT:s och UR:s katalog av program med interaktiva undertexter på ett trettiotal språk. Om användaren inte förstår ett ord kan så personen klicka på ordet i fråga för att det ska översättas, och utöver detta erbjuds olika typer av språkövningar.”

Språkkrafts grundare Niss Jonas Carlsson säger till DN att UR och SVT till honom framfört att de båda mediebolagen ”inte ser det som sin roll att ägna sig strikt utbildning, vilket Språkplay bistår med, utan med folkbildning.” Därför, uppger han, vill de inte längre lägga resurser på appen.

Carlsson fortsätter:

– De tycker inte att det ligger inom ramen för deras uppdrag att tillhandahålla detta. Men vi är mitt uppe i en ny flyktingkris just nu och på grund av massflyktsdirektivet har inte de ukrainare som kommer hit tillgång till SFI. I ett sådant läge tycker jag att det är väldigt märkligt att man lägger ner den här tjänsten samtidigt som public service-bolag i resten av Europa ser det som ett föredöme.

När DN ställer frågan till UR:s och SVT:s ansvariga för Språkplay, blir svaren annorlunda.

Anna Zettersten, ansvarig för Språkplay på SVT, hävdar att ”användningen av appen minskat de senaste åren” medan UR:s VD Sofia Wadensjö Karén menar att”översättningarna inte lever upp till kvalitetskraven”.

Utan att vara insatt i detaljer om Språkplay undrar jag varför UR och SVT reservationslöst ställer sig bakom vad som måste vara SD:s och M:s krav. De båda partierna vill ju lägga ner UR helt och skära ner kraftigt på SVT.

Nedläggningsbeskedet av Språkplay väcker stor oro inom SIOS, Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige.

SIOS ordförande Amadeu Batel säger att behovet av tjänsten är stort bland nyanlända.

– Det är inte direkt en lysande idé att lägga ner Språkplay. Jag vet inte hur de har tänkt där. Det här är en betydelsefull tjänst för i synnerhet den ganska stora andelen av de utrikesfödda vilka lever i isolerade miljöer där de inte exponeras för svenska. Även de här människorna betalar skatt till public service och de behöver få tillgång till svenska nyheter, säger Amadeu Batel och fortsätter:

– Det finns en risk att folk på grund av det här både kommer längre ifrån svenskan och samhället.” Det är ett svek från SVT och UR:s sida att lägga ner den prisbelönta appen Språkplay.

Offras svenska kurder när Billström och Kristersson gör eftergifter för Erdoğan?

Det överordnade värdet är Sveriges medlemskap i Nato”, säger Utrikesminister Tobias Billström (M) i Ekots lördagsintervju. Foto: Axel Heimken/TT och Christine Olsson/TT.

Tobias Billström, moderaternas nya utrikesminister, intervjuades i lördagsintervjun på allhelgonadagen oav Sveriges Radio ch yttrade sig särskilt om Turkiet, inför statsminister Ulf Kristerssons möte med Turkiets president Erdoğan på tisdag. Det han säger är kontroversiellt.

Det innebär ett radikalt brott mot Sveriges tidigare politik, utan att frågan diskuterats i riksdagen eller ens varit föremål för konsultationer med oppositionen och särskilt socialdemokraterna.

Något liknande inträffade häromdagen när en av de viktigaste utrikespolitiska frågorna på decennier likaledes gjorde en u-sväng, Första begärde överbefälhavare Micael Bydén att Sverige inte skulle begära speciella undantag i ett framtida avtal med Nato då det gäller utländska trupper och baser på svensk mark liksom förvaring av kärnvapen i Sverige i fredstid. Frågan var avgörande för den nuvarande oppositionen när förhandlingarna inleddes. Nu behandlades den genom överbefälhavarens utspel och ungefär en godkännandenick från Ulf Kristersson, som tycks se sig själv om ensam allenarådande bortom all sedvanlig förankring.

Det är inte bara häpnadsväckande att en statsminister beter sig som en diktator – det är djupt upprörande.

Till saken hör att opinionsundersökningar under lång tid i huvudsak, visat på övervikt för Natomostståndare i Sverige liksom, vad jag vet, en ovilja mot förvaring av kärnvapen i Sverige, med allt vad det senare innebär för dramatiskt ökade risker för Sverige i ett i dag inte alls otänkbart kärnvapenkrig vid det Östersjön som nu bli i det närmaste ett Natos innanhav.

Kristerssons ensamstyre genom nickningar i stället för kritisk analys och informerande samtal är djupt odemokratiska och bryter mot en mycket lång svensk tradition.

Men åter till Billström och radions lördagsintervju. Han – och Kristersson, tar nu avstånd från den kurdiska milisen YPG i Syrien och deras politiska gren PYD utan att argumentera.

De båda organisationerna har länge varit NATO:s och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien och gjort en avgörande insats för att besegra IS, sannerligen inte bara för Syriens skull.

Billströms och Kristerssons utspel är förstås tillkommet för att blidka den turkiske presidenten vid mötet på tisdag – och kan beskrivas som en eftergift för Erdoğan av det Sverige som tidigare stött YPG och PYD. 

Det finns uppskattningsvis 100 000 kurder i Sverige. En del av dem har Erdoğan krävt ska utlämnas till Turkiet. Kommer Billström/Kristersson att gå med på detta, att offra kurdiska liv för det svenska Natomedlemsskapets skull? I så fall undrar jag bara vad som hänt med det politiska styret i Sverige på kort tid. Också kurderna i Sverige måste försäkras trygghet och rättssäkerhet mot moderat hänsynslöst godtycke – liksom andra immigrantgrupper som finns i landet.

Situationen i Erdoğans Turkiet är långt ifrån demokratisk. Jag har vänner som flydde landet sedan presidenten beordrat polis att godtyckligt stoppa personer på gatan, leta igenom adresslistor och meddelande på deras telefoner och gripa och eventuellt fängsla de som haft kontakter med någon ur den så kallade Gülenrörelsen, av Erdoğan anklagad för att ligga bakom ett kuppförsök 2016 mot Erdoğan. För presidenten är de också terrorister. Men organisationens ledare, Fethulla Gülen lever säkert i USA och har heller inga restriktioner från EU.

Islands premiärminister menar nu att Sveriges inställning till kärnvapen negativt kommer att påverka den globala nedrustningen. Ytterst pinsamt. Att Sveriges utrikesminister underdånigt gör vad som förväntas av honom av den turkiske statschefen känns obehagligt. 

Billströms utspel om de kurdiska organisationerna har självfallet följts av starka fördömanden från bl a socialdemokraternas tidigare justitieminister Morgan Johansson.

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

Ska tre vietnamesiska systrar ska kastas ut ur Sverige efter åtta år här?

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg hotas nu av avvisning från Sverige, skriver Helsingborgs Dagblads Torbjörn Wester. Foto: Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg hotas nu av avvisning från Sverige, skriver Helsingborgs Dagblads Torbjörn Wester. Den äldsta av systrarna är tjugo år, har nyligen tagit studenten och i dagarna fått sitt första fasta jobb som servicevärd på Helsingborgs lasarett. De yngre är 16 respektive 11 år gamla. Alla tre har bott i Sverige åtta år, sedan 3 ½ år i familjehem utanför Helsingborg.

Nu riskerar de tre systrarna att utvisas från Sverige. Enligt reportaget är deras möjligheter att få stanna små.

”Möjligheterna att få stanna i Sverige börjar nu bli uttömda. Ett av de sista halmstråna var att ansöka om flyktingstatus. Men Migrationsverket avslog också den begäran och i oktober avslog migrationsdomstolen även överklagandet. Nu går ärendet vidare till sista instans, migrationsöverdomstolen.”

Flickorna kom 2014 med sin pappa till Sverige. Han skulle flytta samman med en svensk kvinna. Men förhållandet sprack/eller var inte seriöst och Migrationsverket klassade det som ett skenförhållande. Verket beslöt (2018) att familjen skulle utvisas, varvid pappan försvann medan systrarna LVU-placerades och samtidigt inledde en lång kamp för att få stanna i Sverige och ”slippa återvända till ett land där de inte känner någon”.

För mellansystern, som nyligen börjat gymnasiet, ställer HD frågan till Migrationsverket varför hon inte kan ”få uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter?” 

Den frågan prövades 2020 men avslogs eftersom flickan ”vistats större tiden i Sverige utan uppehållstillstånd” och att hon därför har starkare anknytning till Vietnam än till Sverige.

Migrationsverket menade alltså att hon – som då hade levt hela sin tonårstid i Sverige, såg svenska som sitt förstaspråk och var socialt rotad – hade en starkare anknytning till Vietnam där hon inte kände någon, skriver HD. Migrationsverkets representant kommenterar ”Det kom man fram till efter en sammantagen bedömning av alla omständigheterna i hennes ärende”.

Men bedömningen är gjord efter byråkratiska kriterier, inte efter mänskligt inkännande kontroller, kan det tyckas. Vad säger FN:s barnkonvention, som Sverige undertecknat?

Enligt konventionens Artikel 20 – 21 (enligt Rädda Barnens kortversion) ska ett barn, som berövats sin familjemiljö, ha rätt till alternativ omvårdnad. Här handlar det om tre systrar som för åtta år sedan förlorat sin vietnamesiska hemmiljö, socialt rotat sig i en svensk värld som de nu kan komma att sparkas ut ur. Och som inte har den minsta aning om vad som kan vänta dem i deras tidigare hemland om de förpassas dit.

Är det verkligen rimligt?

Med demagogen statsminister Ulf Kristerssons favorituttryck står Sverige inför ett ”paradigmskifte”, vilket med hans språkbruk betyder att man ska kasta ut alla de reformer som genomförts under den socialdemokratiska regeringens åtta år. Det gäller i synnerhet flyktingpolitiken.

Formellt kan knappast högerregeringens dikthat börjat tillämpas. Men i det så kallade Tidöavtalet är flyktingfrågan helt dominerande. Jag uppfattar dokumentet som Sverigedemokraternas kontrollavgal med de tre andra styrande högerpartierna, i synnerhet moderaterna och kristdemokraterna.

En tredjedel av avtalets 61 sidor, det längsta av de sex kapitlen, handlar om ”migration och integration. Där heter det inledningsvis att det nu gäller att ”skapa ett paradigmskifte i synen på asylmottagande”. Flyktingskap ska bara erbjudas ”tillfälligt” och ”för den som flyr Sveriges närområde”.

Är Quyen, Tram och Vy i någon mån offer för denna omänskliga180-graders omsvängning av flyktingpolitiken som högerregimens vill genomföra. Varför hörs inga eller få protester från de anständiga partierna?

KRISTERSSONS KUSLIGA TRO PÅ KÄRNVAPEN PÅ SVENSK MARK

Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.

Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.

ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.

Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.

Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.

Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”

– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.

Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.

Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.

Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.

Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.

Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.

Hiroshima får vi aldrig glömma.

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar

Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.

Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar.

Skärmdump från SVT.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade områden, Själland och Skåne.

Ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck skulle utgöra ett hot mot befolkningen i Skåne och Själland, Skandinaviens mest tätbefolkade region.