Kategoriarkiv: USA

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

20 års svenska insatser i Afghanistan – ett haveri

Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri, skriver Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Foto: MAGNUS WENNMAN/Afonbladet.

Kriget i Afghanistan pågick i tjugo år och vållade obeskrivbart mänskligt lidande och omfattande materiell förödelse. Kriget krossade samhälleliga strukturer och öppnade för banditband som talibanerna och andra. Det kommer att ta generationer för Afghanistan att återhämta sig.

Det var ett skoningslöst kolonialt krig och Sverige deltog – med i det närmaste obefintlig debatt.

Det är hög tid att dra lärdomar av kriget, skrev Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel på Aftonbladet debatt i tisdags. Hon slår fast den grundläggande första lärdomen att det krävs ”annat än militära lösningar för en säkrare och fredligare värld”.

Beslutet att Sverige skulle delta i kriget handlade inte om att hjälpa det plågade afghanska folket. Det var ett sätt att visa solidaritet med angriparen USA, skriver Agnes Hellström vidare. Hon konstaterar också att terrorismen inte har bekämpats, att insatserna för ofantliga belopp inte heller skapat fred och säkerhet. Som i alla krig är vapenindustrin den enda vinnaren.

Den 13 september debatterades i riksdagen det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan och majoriteten av partierna ansåg aningslöst att den militära insatsen varit lyckad.

Agnes Hellström betonar att biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén återkommande påpekat att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete. Hon kräver en grundlig utvärdering som särskilt visar på proriteringar mellan civila och militära insatser.

En given följdfråga är hur Afghanistan år efter år var det största mottagarlandet av svenskt bistånd och mottog en miljard om året och vad som blir bestående av det – undantaget Afghanistankommitténs arbete med skolor, sjukhus och annat ”nära folket”.

USA kan sägas ha beväpnat den nya talibanregimen genom att lämna kvar väldiga mängder vapen vid den brådstörtade flykten från landet.

”Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan”, skriver Agnes Hellström.

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan, som i sin tur stöttat och gett skydd till talibanerna. Har denna svenska vapenexport lett till att vapen hamnat i händerna på talibanerna?

Det har återkommande hetat att Sverige stred i Afghanistan på ett FN-mandat. Men från 2003 leddes Isaf av Nato och blev då också ”fredsframtvingande”, det vill säga offensiva, helt i strid med FN-stadgan.

Militära insatser kan inte fortsatt vara det viktigaste för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Lärdomarna av de tjugo åren måste leda till nytänkande. Eller med Agnes Hellströms formulering:

”Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri”.

Slutligen något som Agnes Hellström inte berör. Sveriges militära insatser i Afghanistan på USA:s sida, har efter det som hänt den senaste tiden skapat ett totalt kaos i landet och vi står nu inför en sällan skådad flyktingkatastrof där Sverige genom vår roll i kriget bör ta på sig ett stort ansvar.

”Amerikanska baser i Norge skapar ökad krigsrisk”

Den norska flygbasen Evene är en av de platser som kan bli amerikanska flygbas. Men ”Valets viktigaste fråga har inte diskuterats i valkampanjen”. Bilden: forsvarsbygg.no.

Norge går till val måndag den 13 september. Enligt opinionsundersökningar verkar konservativa Erna Solberg förlora makten efter många år som statsminister.

Bland det sista Solberg gjort har varit att med USA underteckna ett avtal om fyra nya amerikanska militärbaser i nordligaste Norge, bl a på flygplatserna i Sola, Rygge og Evene.

I valkampanjens sista vecka har frågan uppmärksammats stort genom en rad annonser i dagspressen och listor för namnunderskrifter i protest.

Debatten har gällt både själva sakfrågan men också att den helt obegripligt hållits utanför valkampanjen.

– En så drastisk ändring av Norges politik måste förankras i en stor folkopinion, säger juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl.

– Amerikanska baser i Norge kommer att skapa ökad internationell spänning och krigsfara, menar Heffermehl. ”Dessutom kommer USA att får styra sina norska områden alltför fritt och utan insyn, vilket strider mot Grundlagens §25”.

Kampanjens annonser har överskridit 600 000 norska kr, som man hoppas kunna finansiera genom genom bidrag från underskrivare och anhängare.

Dock har de fem största tidningarna i Schibsted-gruppen och Dagbladet möjliggjort kampanjen genom rabatter på 400 000 kr.

Norge och kusten mot Arktis har fått ny strategisk betydelse genom avsmältningen av isar i Norra ishavet och därför blivit en konfrontationszon mellan Nato och Ryssland. I en möjlig krigssituation kan kärnvapen inte uteslutas, med risk för att både Norge och Sverige blir inblanda i ett kärnvapenkrig

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

varför Äger Discovery rätten till TV:s OS-sändningar?

Armand Duplantis efter tisdagens OS-guld i Tokyo. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Tjejlandslaget i fotboll går till olympisk final. Armand Duplantis vinner OS-guld i stavhopp på ofattbara höjden 6.02. ”Vi” vinner guld och sitter klistrade framför TV:n dessa augustidagar som alldeles lämpligt skruvat ner sommaren på sparlåga.

Jag hör till den kategori som inte tål reklam i TV. Men Tokyo-OS sänds inte av SVT utan av amerikanska Discovery som köpt rättigheterna för det mesta av Europa. Sändningarna sponsras av vadhållningsbolaget siochså som vill lura av dig dina pengar, heter det så fort ett mellanrum uppstår.

Sändningarna från stavhoppsfinalen pratas sönder av två kommentatorer som inte insett att televisionen är ett medium för rörliga bilder. När den unge svensk-amerikanske stavhopparen går fram mot den omöjligt högt upphängda ribban pratar de om andra saker, som för att få mig att tappa koncentrationen på stundens dramatik. Det är pinsamt uselt.

Beror det på att Discovery är en tungt reklamfinansierad kanal, en länk i ett gigantiskt multinationellt amerikanskt företag verksamt över hela världen?

Varför sänds OS i Sverige av amerikanska Discovery, medan evenemanget i Danmark förmedlas av den statliga danska TV:n? Jag har inget svar på frågan – men förmodar att stora kategorier svenskar därigenom mist möjligheten att följa årets största idrottshändelse därför att man inte kan ställa in kanal 5 och 9. Visst, det går att köpa ett enmånadsabonnemang för 129 kronor och sedan säga upp det. Men varför?

Dessvärre är de olympiska spelen numera en marknadsvara som högstbjudande kan hantera och äga. SVT måste ha blivit nerringt av folk som inte fattat varför det blivit så här. Därför har företaget på svt.se lagt ut ett försök till svar under rubriken ”Frågor och svar om OS i Tokyo”.

Fråga: Jag betalar TV-licens och förväntar mig att SVT sänder OS, varför har ni inte köpt rättigheten?

Svar: Det är väldigt komplext att köpa sporträttigheter och ingen förhandling är den andra lik. SVT lade ett bra bud för OS 2018-2024 men rättigheterna för i stort sett hela Europa såldes till amerikanska Discovery Communications. Om Discovery betalade mer, mindre eller lika mycket för OS-rättigheterna i Sverige som det bud SVT lade vet bara IOK (Internationella olympiska kommittén).”

Alltså Discovery har köpt medie-rättigheterna till OS under sex år till ett hemligt pris.

På Den internationella Olympiska kommitténs hemsida anges att: ”The vision of the International Olympic Committee is to Build a Better World through Sport.”

Blir världen bättre därför att Discovery köper ensamrätten till att sända från de olympiska spelen i Tokyo? Får de svenska tittarna bättre utbud genom tillvägagångssättet. Absolut inte, tvärtom. 

OS blir snöd business där den som kan betala mest blir vinnaren. Det var knappast vad Pierre de Coubertin som grundade OS en gång hade som mål. Hans motto var ju: ”Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl”. Alltså att det sportsliga engagemanget är viktigare än ära och pengar. Men det var länge sedan.

Vilka politiska beslut ligger bakom? Är det moderaterna och KD, som ju vill banta eller avskaffa public service? Varför sänder den danska statliga TV:s OS men inte den svenska?

IOK har genom att sälja OS-rättigheterna till Discovery reducerat de olympiska spelen till en marknadstjänst för Discovery+. Företaget vill få fler att teckna strömmande abonnemang. Det ger som bekant gigantiska inkomster. Bolagets förhoppning är förstås att fler via OS ska lockas till deras kanaler och att företaget ska växa och bli rikare. 

Redan nu har Discovery med huvudkontor i New York 9800 anställda och årliga intäkter (2020) på 250 miljarder dollar. I maj i år meddelades att ett samgående planeras mellan Discovery och AT&T (som för tre år sedan köpte Time Warner för $85 miljarder). Företaget kommer då att vara större på strömmande film än Netflix, Disney och Amazon. Man planerar att ytterligare bygga ut sina strömmande filmtjänster för att nå 400 miljoner globala abonnenter.

Discoverys nuvarande huvudägare Advance Publication, rankades av Forbes 2019 till USA:s 221:a största privatägda företag.

OS-sändningar i dansk TV. Tablå för dansk statlig TV onsdag 3 augusti. Skärmdump.

SVINDLANDE MILJARDAFFÄRER: lönsamma Engelska skolan, ägs av riskkapitalbolag i ”skatteparadis”

Skärmdump från Svt.se 20 december 2020.

Välfärdens fundament har de senaste decennierna genomgått omvälvande marknadsreformer. Allt skulle bli ”effektivare” med ”privata” utövare. I stället blev det med marknadens logik snabbare än någon kunde ana allt större bolag som tog över och som enkelt förvandlade skattepengar avsedda för välfärd till stora företagsvinster ofta minimalt beskattade i så kallade skatteparadis.

I en blogg häromdagen (22/7) skrev jag om ”marknadsledande” Vardagas drift av äldreboenden i Skandinavien, med 26 000 anställda, 900 enheter och en omsättning 2018 på sex miljarder kronor.

Vardaga ägs av Ambea som ägs av det amerikanska riskkapitalbolaget KKR – eller Kohlberg Kravis & Roberts – tillsammans med det Sverigebaserade riskkapitalbolaget Triton. KKR:s vinst 2020 uppgick $20 miljarder.

Också svenska skolor drivs numera ofta av amerikanska riskkapitalbolag. Sverige lär vara det enda land i världen förutom Chile där skolor har överlämnats åt vinstdrivande företag, liksom äldreboenden åt amerikanska riskkapitalbolag som kammat hem miljardvinster.

Är det rimligt att skolor ska drivas under marknadsmässiga omständigheter med vinstmaximering som mål? 

Det senaste exemplet gäller den lönsamma Internationella engelska skolan, som snabbt vuxit till en av landets största friskolekoncerner. I dag finns i Norden 39 skolor med 28 000 elever och 220 000 elever i kö. Även ekonomiskt är företaget framgångsrikt. Senaste året gjordes en rekordvinst på en kvarts miljard kronor.

Enligt årsredovisningen har intäkterna per elev ökat och senaste året genererade varje elev 10 000 kronor i vinst – varje klass ger 300 000, skrev SVT i december 2020.

2012 köpte det amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates, 75 procent av skolkoncernen från grundaren Barbara Bergström. Hon tjänade själv över 500 miljoner kronor på affären 

2016 satte TA bolaget på börsen. Två år senare sålde riskkapitalbolaget en mindre del till Paradigm Capital. 2016 satte TA bolaget på börsen. Under hösten 2020 sålde TA hela sitt innehav, och Paradigm fick kontroll över skolkoncernen. Barbara Bergström äger fortfarande via en amerikansk stiftelse 13,9 procent av aktierna, i dag värderade till runt 400 miljoner kronor.

Riskkapitalbolaget TA Associates tjänade enligt beräkningar gjorda av SVT drygt en miljard på sitt åttaåriga ägande i Engelska skolan.

Skolans nye ägare, Paradigm Capital är ett riskkapitalbolag med säte i Luxemburg och med en komplex struktur av företag och investerare. 

I början av juli godkände Skolinspektionen de nya ägarna efter åtta månaders granskning, skrev Dagens Nyheter nyligen. 

Carin Clevesjö är chef på enheten för tillståndsprövning på Skolinspektionen. Hon noterar även att prövningen ”dessvärre tagit betydligt längre tid än någon önskat”, vilket hon härleder till covid-19. Men hon säger också att processen bland annat fördröjts av de kontakter med utländska myndigheter som krävts och det faktum att Skolinspektionen flera gånger varit tvungna att begära in kompletterande uppgifter från IES för att kunna kartlägga och bedöma de personer som kan anses ha väsentligt inflytande över skolverksamheten.

– Vi har utgått från det som huvudmannen lämnat in till oss men de uppgifter vi fick i början var inte heltäckande, säger Carin Clevesjö.

DN räknar upp sju företag och stiftelser som nu äger Engelska skolan, med Paradigm och den svenska finansmannen Jan Hummel som huvudägare. 

Skolinspektionen tycks ha granskat nio personer i den nya ägarstrukturen. Granskningen förefaller knappast ha haft ambition eller kapacitet för att slå fast om det är rimligt eller inte att ett riskkapitalbolag i ett ”skatteparadis” ska driva en av Sveriges största skolkoncerner.

I andra granskningar av Engelska Skolans nya ägare i Aftonbladet har utpekats bland annat ett naturgasföretag i Mexiko, en fondförvaltare i Storbritannien och en biltvättsdirektör i Luxemburg.

Är något av allt detta till glädje för de svenska skoleleverna? Eller för de svenska skattebetalarna? Är marknadsstyrd undervisning något som ska fortsätta att sluka mer och mer av den svenska skolan?? Jag höll på att skriva ”skolmarknaden”, men skolans marknadsberoende är i min värld ett viktigt inslag i dess djupa brister.

I oktober förvärvade den svenska finansmannen Jan Hummel hela innehavet av Engelska skolan via sitt Luxemburg-baserade riskkapitalbolag Paradigm capital AG. Nu har han och åtta andra personer i den nya ägarstrukturen klarat Skolinspektionens lämplighetsprövning. Foto: Roger Turesson/DN.

Varför deltar Sverige i övningar i Svarta havet riktade mot Ryssland?

Foto: Efrem Lukatsky/AP/SvD.

USA:s och Ukrainas kontroversiella övning Sea Breeze 2021 ägde rum 28 juni–10 juli. Sverige var ett av 32 deltagande länder. Tre debattörer som är utgivare av sighten alliansfriheten.se är både upprörda och undrande i en debattartikel i Svenska Dagbladet, Rolf Andersson advokat, Anders Björnsson, publicist, Lars-Gunnar Liljestrand, tidigare forsknings- och utvecklingsingenjör.

Det bör sägas att endast två svenskar deltog i Sea Breeze. Samtidigt var informationen i Sverige minimal eller ingen. Artikelförfattarna fick söka i amerikanska flottans ”Navy News” (21/6) för att få reda på att Sverige var med i övningen och räknas upp som ett av 32 deltagande länder. 

Försvarsminister Peter Hultqvist brukar framhålla att Sverige bara deltar i militära övningar när det kan stärka vårt eget nationella försvar samt att vi inte deltar i övningar riktade mot någon annan stat.

I det här fallet var övningen kontroversiell därigenom att den öppet riktades mot Ryssland, som några dagar före övningens start sköt varningsskott och släppte fyra bomber nära det brittiska örlogsfartyget Defender. Enligt Ryssland befann sig sig Defender tre kilometer in på vatten nära Krim som Ryssland efter den olagliga annekteringen betraktar som sitt. Britterna å sin sida förnekade både intrång och att man beskjutits.

Britterna övervägde två rutter, heter det i artikeln. En nära kusten och en sydligare på ett stort avstånd från kusten. Den senare avvisades eftersom Ryssland ”kunde tolka det vägvalet som en svaghet och/eller som bevis för att Storbritannien accepterade annekteringen av Krim”.

Vid en busshållplats i Kent hittades konfidentiella dokument från den brittiska flotten. Några av dem handlade om förväntade ryska reaktioner om ett brittiskt fartyg skulle segla nära Krim. Holländska webbtidskriften nrc.nl kunde den 29 juni informera om dokumenten, vars äkthet åtminstone hittills inte ifrågasatts och som först publicerades av BBC.

Det förefaller som om den ryska versionen är mest trovärdig, skriver de tre i sin artikel, alltså att det brittiska örlogsfartyget passerade Krim så nära att det från ryskt håll uppfattades som en kränkning.

Övningen Sea Breeze 2021 genomfördes under ett allt mer upptrappat spänningsläge mellan Ryssland och Nato. Incidenten med det brittiska örlogsfartyget ökade spänningen ytterligare, något som knappast gynnar svenska intressen. Också därför är Sveriges motiv för att delta i övningen oklara, alldeles särskilt som det var en övning riktad mot Ryssland.

Artikelförfattarna ställde frågor till försvarsdepartementet om Sveriges deltagande i marinövningen och fick till svar ”att regeringen uppdragit åt Försvarsmakten att genomföra försvarsrelaterat samarbete med Ukraina under 2021”. Det heter vidare i svaret att ”en viktig del av Försvarsmaktens verksamhet är att öva inför olika typer av situationer som kan uppstå. Genom deltagande i internationella övningar stärks därmed den nationella förmågan hos våra krigsförband.”

Skribenterna accepterar inte argumenteringen och avrundar sin artikel:

”Att deltagandet i Sea Breeze 2021 skulle syfta till att stärka vårt nationella försvar är helt enkelt nonsens.

Kanske kan man tolka tystnaden från svenskt håll som att det handlar om en mot annan stat riktad övning vilket man inte vill informera allmänheten om?

Sverige borde inte delta i övningar som Sea Breeze då vi inte har några nationella intressen att ta tillvara i Svarta havet. Övningen stärker inte vårt nationella försvar och vi kan inte ha någon fördel av att medverka till att öka spänningen mellan USA/Nato och Ryssland.”

Det värsta som kan hända i Östersjön är– inte bara ur svenskt perspektiv – ett ökat spänningsläge mellan USA/Nato och Ryssland. Om Sverige blir inblandat i något sådant kan konsekvensererna bli kusliga.

Det ligger tvärtemot i Sveriges nationella intresse att upprätthålla professionella diplomatiska relationer med de ryska makthavarna och att bygga broar till Ryssland på mellanfolklig basis.

Hot mot rösträtten får Texas lagstiftare att fly. Kings rösträttslag rivs upp

Rep. Chris Turner, chairman of the Texas House Democratic Caucus, speaks during a news conference outside the U.S. Capitol on Tuesday. (Jabin Botsford/The Washington Post)

Texas har kommit i fokus för en bisarr kamp om den allmänna och för alla lika rösträtten i USA. Häromdagen flydde den amerikanska delstatens lagstiftande valda demokrater från både delstatens senat och representanthus. De tog sig till Washington i två privathyrda 30-personers flygplan. I tisdags (13/7) hade över 46 Texas-demokrater tagit sig till huvudstaden.

Genom att hålla sig undan i där hoppas de kunna förhindra att nya delstatslagar klubbas. För att de ska vinna laga kraft krävs att två tredjedelar av ledamöterna är på plats.

Texas republikanske guvernör har hotat de flyende demokraterna med att de kommer att arresteras.

New York Times låter en röst säga att att de republikanska lagstiftarna kommer att få vad de vill, trots protesterna. ”Det kommer bara att ta lite längre tid”.

För snart 56 år sedan undertecknades den rösträttslag som republikaner i den ena amerikanska delstaten efter den andra nu hotar att riva upp, med Trumps lögnaktiga påståenden om valfusk vid förra pårets presidentval som svepskäl.

Den 6 augusti 1965 undertecknades Voting Rights Act av USA:s dåvarande president Lyndon Johnson i närvaro av bl a Martin Luther King. Rösträttslagen har nämnts som Kings och Medborgarrättsrörelsens största framgång.

Nu rivs den i bitar i den ena republikanskt styrda delstaten efter den andra. USA:s högsta domstol (Supreme Court) har i ett domslut tidigare i år godkänt liknande lagförändringar i likaså republikanskt styrda Arizona.

Kampen om rösträtt fördes 1965 särskilt i delstaten Alabama och den lilla staden Selma, där den brutale polischefen Jim Clark arresterade tvåhundrasextio deltagare i en manifestation för rösträtt, däribland King.

Domaren Hare hade då utfärdat nya lagar. Grupper med mer än tre personer förklarades olagliga ”för att förhindra agitatorer utifrån”. Hare anklagade aktivisterna för att vara kommunistiska infiltratörer. Han menade att svarta var underlägsna människor som inte kan fungera i en demokrati, lika lite som det går att ”spänna en zebra framför en plog”.

Den vita makteliten i Selma var lierad med de båda vitmaktorganisationerna i Selma, White Citizens’ Council och Ku Klux Klan.

Liknande saker inträffar 2021 som 1965, om än med anpassade argument. Nu heter det att nya vallagar i 14 republikanskt styrda delstater ska ”förhindra valfusk”, när de i själva verket är utformade för att försvåra för afroamerikaner och andra minoriteter (som ofta röstar demokratiskt) att rösta. Argumenteringen bygger på Trumps lögner.

Trumps smutsiga sorti från Vita Huset var insvept i den avgående presidentens grova lögner om utbrett valfusk, påståendet att han själv var den rättmätige presidenten. Samma lögner har nu fått rader av delstater att instifta nya vallagar.

Det har hetat att det skulle göra valen skyddade för fusk. I själva verket handlar det om totalt odemokratiska attacker på grundprinciperna i Voting Rights Act, det som var Martin Luther Kings kanske största framgång.

De nya lagarna i Texas innebär bland annat försämrade möjligheter att poströsta och förbjuder dygnetruntöppna vallokaler och drive-in-röstning, vilket användes av miljoner väljare under presidentvalet i november.

Enligt konstitutionen hålls val alltid på tisdagar. Det innebär att lågavlönade grupper ofta måste ta ledigt från jobbet för att först registrera sig, sedan skaffa ett id-kort och så på själva valdagen. Det kan innebär rejäla ekonomiska uppoffringar.

Bland afroamerikaner finns en tradition ”souls-to-poll”, där man först gått i kyrkan och sedan gemensamt till vallokalen. I många delstater vill man förhindra detta genom att inte hålla vallokaler öppna på söndagar. Jag har själv sätt hur ”valsedlar” utformats som häften, med mängder av beslut som ska kryssas för i vallokalen, vilket skapat flertimslånga köer på många ställen – och skapat risker för fel och underkända röster.

När många republikanskt styrda delstater nu går in för att försvåra röstandet bland stora grupper väljare är det förstås mot alla demokratiska grundprinciper.

Joe Biden har i dagarna hållit ett känslosamt och laddat tal mot det pågående undermineringsarbetet av Voting Rights Act i många delar av USA. Men, menar kritiker, han har inte gått tillräckligt långt för att försöka göra om vallagar till en nationell fråga, lika överallt.

Diktatorer som Trump vill att kritiker ska frukta dem – inte skratta åt dem

Bilden från thedailybeast.com.

Innan Donald Trump inledde sin kamp mot ”det stulna valet” i USA och därmed mot demokratin förde han ett personligt kring mot de komiker som dristade sig att ifrågasätta hans självpåtagna majestätiska storhet, skriver den amerikanska TV-stationen MSNBC:s kolumnist  Dean Obeidallah. Trump utdelade ofta mördande omdömen om andra, men tålde själv inte alls att bli kritiserad.

I det avseendet betedde han sig under sin ämbetstid som en sann diktator. I diktaturer är det vardag att en härskare med alla medel söker oskadliggör sina kritiker. Trump betedde sig så också mot sin egen krets, där den som inte höll med honom ofta avpolletterades.

Nu har det framkommit att Trump under sin tid i Vita Huset ville använda sin makt för att stänga ner den populära TV-showen “Saturday Night Live.”

I förra veckan rapporterade The Daily Beast att Trump i mars 2019 gav justitiedepartementet instruktioner att undersöka SNL:s programledare med syftet att försöka tysta dem för gott, Jimmy Fallon, Stephen Colbert och Jimmy Kimmell.

Trump var särskilt upphetsad över att en episod där han själv blev föremål för satiriska angrepp skulle sändas i repris. I avsnittet lät SNL en Trump-lik skådespelare utfärda nationellt undantagstillstånd i USA.

Trump angrep hatiskt showen offentligt – men kunde ändå inte låta bli att själv titta på den. I hans angrepp hette det bland annat att SNL hade varit inblandat i möjligt valfusk och att den ensidiga showen skulle betraktas som ”ett illegalt kampanjbidrag”.

Men justitiedepartementet och andra rådgivare svarade att de inte kunde straffa showen, till följd av yttrandefrihetsklausulen i grundlagen, det så kallade första tillägget, The First Amendment.

Diktatorer som Trump vill att medborgare ska frukta dem, inte skratta åt dem, sammanfattar Dean Obeidallah.

Från Saturday Night Live-showen.

Återtar krigsherrarna makten över Afghanistan?

Ismail Khan at the second annual National Conference on Water Resources, Development and Management of Afghanistan. Bilden från amerikanska utrikesdepartementet/Wikipedia.

I mars 2002, för snart tjugo år sedan, gjorde David Zucchino sin första reportageresa till Afghanistan. Nu skriver han på New York Times blogg At War om ”Krigsherrarnas återkomst till Afghanistan”.

På resan 2002 besökte han den västliga staden Herat och träffade en av landets mest brutala warlords, Mohammad Ismail Khan. Khans milis hade då nyligen hjälpt USA att driva ut talibanerna ur landets västra delar med massivt stöd av amerikanska krigsflygplan och specialförband.

Som belöning hade han han fått en titel som guvernör för provinsen Herat och utgjorde en del av den USA-stödda regimen som följde efter invasionen i landet 2001. USA gjorde honom till en av Afghanistans mäktigaste män.

Zucchino kommer att tänka på Mr Khans råa militärmakt dessa dagar när afghanska grupper talar om att återigen rekrytera lokala miliser för att försöka mota den kommande talibanska offensiven över hela landet. Också Mr Khan har på sin Facebooksida utlovat att ställa upp med väpnat motstånd om fredssamtalen mellan den afghanska regeringen och talibanerna kollapsar.

På FB-videon lovar Khan att ”beskydda” Herat om inte regeringstrupperna förmår – och hävdar att han lätt kan mobilisera en armé med en halv miljon soldater.

I sommar lämnar merparten av USA:s och Nato:s trupper Afghanistan. I kölvattnet av en mordvåg som har krävt många offer bland regeringsvänliga, civila aktivister, människorättarbetare, domare, religiösa och journalister har olika etniska ledare börjat rekrytera milis för att försvara sina regioner.

En särskilt utsatt grupp har varit Hazarerna. Den 8 maj mördades i en serie bombattentat nästan 70 hazarska skolflickor i Kabul då de var på väg hem från skolan utan polisskydd.

De nya etniska miliserna utgör ett hot mot den USA-stödda regeringen ledd av president Ashraf Ghani. Nästa fas i det härjade Afghanistan kan bli ett land uppbrutet i lokala län med sina egna arméer – och där män som Mr Khan åter träder fram som de som ska skydda landet mot att komma helt i talibanernas händer.

Afghanistans öde är lika sorgligt som fasansfullt. Också Sverige bär ett ungt ansvar för den situation som uppkommit genom 20 års deltagande i ett Natolett krig utan ett egentligt FN-mandat. Huvudansvaret vilar på USA och krigsförbrytarpresidenten George W Bush.

Samtidigt har Sverige genom Afghanistankommitténs mångåriga kompetenta arbete för att bygga upp skolor, sjukhus och andra institutioner för civilbefolkningens bästa också spelat en avgörande positiv roll i landet.