Kategoriarkiv: Författare

HBG sviker stans Fristadsartist

Helsingborgs fristadsartist AJ från Jemen, står bakom youtube-satiren ”America first, Yemen second”, publicerad på Youtube i februari 2017.

Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – blev hösten 2016 Helsingborgs förste fristadsartist. Med hustrun Sabah och parets två barn hade han flytt från krigets Jemen och sedan ett år levt i exil i Jordanien. I Helsingborg skulle deras nya liv börja. Samtidigt blev Helsingborg den andra fristadskommunen i Skåne efter Malmö.

Bakom tanken med fristadsförfattare står internationella ICORN, International Cities of Refugee Network, med säte i norska Stavanger, en organisation som globalt knutit städer till sig som stöd i kampen för yttrandefrihet och där samtidigt medlemsstäderna blivit värdar för förföljda författare och artister.

ICORN är en organisation som värderingsmässigt ligger nära internationella organisationer som Amnesty, och PEN. I tider som dessa, med förföljelser av oppositionella i många länder, liksom attackerade medier och hotad yttrandefrihet, är det arbetet och engagemanget viktigare än någonsin.

Utom i Helsingborg.

Helsingborg står fortfarande listad som medlem i ICORN men har i praktiken lagt ner medlemskapet. När AJ:s två år i Helsingborg gått ut skulle normalt en ny fristadsartist tagit vid. Men inte i Helsingborg, där de borgerliga styrande inte vill framhäva stan som tolerant och vidsynt. Det är pinsamt.

Mig veterligt är Helsingborg den enda av ICORN:s medlemsstäder som inte velat fortsätta arbetet med fristadsartister. Helsingborg är knappast staden för den ”som vill något”, inte en stad som verkar för tolerans, humanism och yttrandefrihet. Det är djupt sorgligt.

Abduljabbar Alsuhili eller AJ, var under två år fristadsförfattare i Helsingborg.

För AJ och hans familj har tillvaron välts över ända. Kommunen tvingar dem att lämna den kommunalt ägda lägenheten. Barnen, fem och sju år, tvingas lämna sin förskola och skola. Nätverk rivs upp. Livet nollställs. Börja om från ingenting.

När kommunen bjöd in Abduljabbar Alsuhili som fristadsartist till Helsingborg var det ett åtagande som kommunen rimligen borde ha avslutat på ett mindre skamligt sätt än vad man nu gjort – även om man avvecklar medlemskapet i ICORN. Det handlar om politisk och mänsklig hänsynsfullhet.

En varm junieftermiddag har AJ och hans hustru Sabah bjudit en krets vänner hem till sig på en överdådig jemenitisk måltid. Allt sker inför hotet att de måste lämna sin lägenhet den 1 juli.

AJ berättar om tiden i Helsingborg.

– Jag har velat vara så aktiv som möjligt här, för att visa hur viktigt ICORN är.

Dunkers och de andra kulturinstitutionerna har ingen arabisktalande guide.

– Jag guidade och inriktade mig särskilt på den lokalhistoriska avdelningen. För nyanlända är det ju viktigt att veta vilken stad de kommit till och lära känna dess historia. På SFI berättade jag för samma krets om Dunkers, Fredriksdal och Sofiero. Men det ledde ingen vart. Jag medverkade också i Romeo och Julia på stadsteatern.

AJ har också arbetat med ”post-migration-teater”, där nyanlända gestaltar sina upplevelser med teater.

– Men det har varit svårt att finansiera.

I Malmö är han engagerad i ett treårigt projekt ”Malmö vad drömmer du om”.

– Det bygger på möten mellan svenskar och nyanlända som arbetar tillsammans. Med fristadsförfattaren i Malmö ledde jag under fyra månader workshops, där vi skapade en mobil utställning.

Bland det mest uppmärksammade AJ gjort är youtubesatiren ”America First Yemen Second (official)”, en i en serie filmer som spreds efter det att Donald Trump blivit president och lanserat sin nationalistiska paroll (med fascistisk bakgrund), ”America First”.

Nu har han sökt till Fridhems teaterskola i Malmö. Kanske flyttar familjen dit. Men mycket är ännu osäkert.

För Helsingborgs kommun borde Abduljabbar Alsuhili, AJ, vara en tillgång. I stället tycks de ansvariga i kommunens högsta ledning och inom kulturförvaltningen ha definierat honom och hans familj som ett problem, ett fall för Migrationsverket.

I hans hemland Jemen pågår sedan fyra år ett ohyggligt krig som skapat en humanitär katastrof. Civila områden bombas av Saudiarabien med stöd av USA. Många har tvingats fly. Än fler svälter.

Det som sker i Jemen, i Syrien och Irak vållar oändligt mänskligt lidande. Det berör oss givetvis på alla vis. Också Helsingborg.

Den vanartige Jan Myrdal

Jan Myrdal står för ett av de mest representerade författarskapen av en ännu levande svensk författare i Kungliga Bibliotekets samlingar, slog Lars Ilshammar, biträdande riksbibliotekarie fast, i ett föredrag på ett heldagsseminarium på ABF-huset i Stockholm under den gångna helgen. Han räknade till 463 JanMyrdal-träffar. När jag söker på Libris katalog får jag 671 träffar. 

Titeln på seminariet varDen vanartige Jan Myrdal”, en formulering som Jan Guillou lanserat, han fanns också bland dagens talare och bekände att det tog honom tjugo år att frigöra sig från Myrdals agitatoriska stil och hitta ett eget tilltal.

– Jan Myrdals agitation förde oss framåt. Veckans viktigaste stund var när Aftonbladets söndagsnummer kommit med JM:s krönika ”Skriftställning”.

Den vanartige själv fanns på plats. Skriftställaren fyller i sommar 92, men har inga planer på att sluta skriva. Tvärtom. En viktig anledning till seminariet var lanseringen av en ny bok, ”Ett andra anstånd”.

I dedikationen till boken skriver författaren:

”Här ett försök att skriva med uppriktighet!”

Det är en ambition som med kombinationen av det ödmjuka ”försök” och det högt ställda målet om ”uppriktighet” gör mig som läsare genuint nyfiken och uppmuntrad.

Boken har kommit till under tre år, från 2015 då Jan Myrdal hamnade på Karlskoga lasarett, drabbad av livshotande sepsis. Men med tur och skickliga läkare överlevde han och fick ”ett andra anstånd”, som han använt till ”att skamlöst skala jaget. Och göra det i sin tid.”

Men åter till seminariet. Mats Svegfors, mångårig chefredaktör och också landshövding i Västmanlands län inledde vänsällt:

– För mig är Jan Myrdal en person som lever med politiken. Under tjugo år skrev jag själv i Svenskan mest varje dag och jag känner igen Myrdals uppgående i själva skrivandet. Hans Jagböcker tillhör svensk litteraturhistoria och jag är övertygad om att de kommer att utsättas för arkeologiska undersökningar för att bättre förstå vår tid.

Svegfors citerade Jan Myrdal:

”Om jag vaknar en morgon och känner att jag har samma åsikter som dagen innan, då har jag blivit en gallerskakare, fången i min egen åsiktsvärld.”

– Om man tar skrivandet på allvar kan man inte skriva det man redan skrivit. Att skriva är att tänka.

Håkan Bravinger, poet och förläggare på Norstedts som gett ut ”Ett andra anstånd”, mindes hur Myrdal för fyrtio år sedan ”lämnade Norstedts förlag med hög röst” men att han nu kommit tillbaka.

– Det som berörde mig särskilt när jag läste manuset var hans sätt att klarsynt skildra åldrandet och våga göra sig obekväm gentemot det egna jaget.

– När jag fick manuset varnade Jan mig, ”det är mycket sex” i den. Jo, men också om sorg, särskilt saknaden efter Gun Kessle, och om ensamhet.

– Jan Myrdal är en stilist i bäst mening, tankarna är svåra, meningarna enkla.

Andra inlägg under dagen belyste olika sidor i Jan Myrdals författarskap. Litteraturforskaren Anton Honkonen talade också om Jagsviten, ”… med de romanerna skrev Jan Myrdal in sig i svensk litteraturhistoria”. Hans O Sjöström talade om Jan Myrdals krönikor ”Söndagsmorgnar”, Jan Käll om hans filmer och dramatik. 

Från Kolkata (tidigare Calcutta) hade Myrdals indiske förläggare Subrata Das kommit till Stockholm och talade under ett pass om Indien och Kina. Också jag deltog genom att tala om Myrdal och Indien. Gun Lauritzson, doktorand i ekonomisk historia, berättade om sitt besök i Myrdals kinesiska by Liu Lin, 56 år senare.

En del av dagen belyste Myrdals politiska ställningstaganden. Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, talade om Myrdals syn på rasism och fascism. Historikern och författaren Anders Björnsson placerade Myrdal bland andra europeiska intellektuella som Heinrich Mann, Emil Zola och Karl Krauss. Prästen Dag Sandahl behandlade Jan Myrdal och Luther.

Jan Myrdal fick ordet till sist. Han berörde bland annat den franska revolutionen.

– Vi ska inte minnas Robespierre för giljotinen utan för det han skrev om de mänskliga rättigheterna. Det var han som slog fast att samhället har en skyldighet att bistå alla medborgare och som också betonade arbetets roll. Det påminner om efterkrigstidens s-program. Men jag har aldrig hört någon socialdemokrat nämna det …

Fotnot: Mera om seminariet och dess inlägg på www.lindelof.nu

Länkar till texter av Jan Myrdal finns fritt på www.janmyrdalsallskapet.se/av-jan-myrdal.html

Bilden: Jan Myrdal reder ut begreppen på seminariets eftersits på Restaurang Hubertus.

Edin Tucalija: Poetiska bilder, visuella dikter

Jag går tills regnet / löser upp min väg, / bortåt där höjden / övergår till bredden. / Jag går tills trädet tappar all sin blom, nere i dalens rot / där plantorna / en gång börjat gro. /Jag går tills kroppen inte längre förmår / och kläderna faller / från darrande händer. …”

Edin Tucalija förenar sina roller som poet och linjesäker tecknare i sin stora utställning ”En familjevän knackar på”, som i veckan hade vernissage på Mindparks THINK Open Space i Helsingborg.

Precis som när någon du gärna träffar knackar på och kommer in uppstår samtal på Edin Tucalijas utställning, mellan besökare och betraktare, men också mellan dikter och teckningar. Det är en ovanligt rik utställning, med bredd och djup.


Jag tycker mycket om kombinationen mellan teckningar och dikter. Teckningarna är alls inte illustrationer av dikter och texter – men genrerna kommunicerar och berör varandra.

För två år sedan gav Edin ut bokenNattpoesi”, också uppbyggd av konstfullt sammanflätade bilder och dikter. Nu har han tagit fram en ny bok i A5-format, ”Beauty comes from outside. On the inside there is only chaos”. Här får de ofta Jesper Waldersten-inspirerade teckningarna större plats än dikterna, som på engelska och ofta bara några rader.

Många av boken eller häftets dikter uttrycker sorg och smärta.

”Day in. Day out. / Like running water. /Like feelings off and feelings on: Here I sit and wait. / There’s nothing more I can do.”

Bilderna är ofta ansikten, tunna linjer, flödande tusch.

Många av Edin Tucalijas teckningar och dikter har först visats i konstnärens instagramflöde, som inspirerande rapporter från det dagliga (eller oftast nattliga) skapandet.

Edin Tucalija kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien på 1990-talet och till Helsingborg 1995. Han har arbetat som grafisk formgivare, illustratör och webbredaktör åt Helsingborg stad under mer än 15 år.

Fotnot: Utställningen pågår till den 10 maj. Under utställningstiden blir det också live målning och den 23 april en poesikväll.

Harry Martinsons ”Resor utan mål” och lusten att färdas

Harry Martinson gav ut Nomad 1931. Bilden ur en utgåva från 1943, med illustrationer av Torsten Billman, Teckningen till dikten ”Kol”.

”Kommen ned till passaderna / och frågen oss något om Durhamkolen! / Frågen oss vad de äro värda / när barometern faller som ett åskslag / och det gäller att hinna in i Maggelan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar …”

Så skriver Harry Martinson i sin genombrottsdiktsamling ”Nomad”, utgiven 1931. De kommande två åren publicerade han prosaböckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl”.

Harry Martinson föddes i Jämshög i Blekinge 1904. Hans pappa dog 1910 i TBC. Året efter emigrerade mamman till Oregon i USA. Hon lämnade kvar barnen, som utackorderades på socken till lägstbjudande.

För Harrys del följde sex år i folkskolan i Blekinge, sen barnhem i Göteborg och Skeppsgossekåren i Karlskrona innan han rymde och gick till sjöss. 

Han blev en ”Världsnomad” och skriver i Resor utan mål:

”Det är en oändlig reslust som plöjer bondens åker, och fåra upp och fåra ner äro världens vägar sammandragna” …

”Jag har själv motsvarat bondens plöjningsresa, där jag framför ångpannorna i ett pannrum på havet tillryggalagt mil efter mil på ståldurkarna mellan varje påeldning, fram och tillbaka, fram och tillbaka.”

Längre fram skriver Martinson om det innersta önskelivets tre livsströmmar:

”Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.”

Det är en märklig bok. Den unge sjömannen färdas över världshaven, ofta med tungt slit under däck vid den heta koleldade pannan. En värld har gått under i första världskrigets skyttegravar några år tidigare och eldaren genomkorsar den vid ångpannorna som bonden åkerns plogfåror.

Han skildrar det han ser med en häpnadsväckande språklig lyster. Det slår gnistor ur kolpannan men också ur språket – trots de för en läsare i dag urmodiga pluralformerna för verb. 

På Bonniers var Tor Otto Bonnier ljummen, författaren upprepar samma tankegångar ”som på något sätt verkar tjatigt”, skriver han. ”Det är för många utländska ord, vilkas mening ofta äro mycket dunkla”. Men Resor utan mål blir utgiven, den höjs till skyarna av de flesta utom av Dagens Nyheters recensent. Anders Österling skriver om ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Karin Boye är lyrisk i tidningen Arbetaren, liksom Karl Vennberg i Hallandsposten.

 I Författarnas LitteraturHistoria, del 3, utgiven 1978, skriver Tore Zetterholm om Världsnomaden Harry Martinson och drar den här slutsatsen:

”I 1900-talets svenska proletärdiktning, vårt lands mest originella bidrag till världsslitteraturen, hade en ny samhällsklass fått stämband och röst. … de från början socialt och språkligt handikappade proletärförfattarna … kom även att förnya språket. … Proletärdiktarna hade ett nytt eller i varje fall outnyttjat erfarenhetsstoff. De hade upplevt naturen, fabrikerna, de främmande länderna inpå bara huden. Skogen var för dem en arbetsplats, inte ett utflyktsmål; de hade inte flanerat på tillvarons trottoarer, de hade sopat dem.” 

Zetterholm berättar hur han själv, en generation yngre än Martinson, upplevde att proletärdiktarna sprängde språket i stycken, ”deras bilder var som rus och våldtäkt efter skolans språkliga Linggymnastik”.

Efter många år återvänder jag till Resor utan mål nu i februari med min bokcirkel De heliga idioterna. Harry Martinsons språk har behållit sin lyster, hans sätt att berätta om livet till sjöss och som luffare och världsnomad har en saltmättad friskhet, boken är en läsupplevelse som få.

Harry Martinson 1932, 28 år gammal. Foto Anna Riwkin.

Får Helsingborg en ny fristadsförfattare?

Cecilia Engström (KD), ny kulturnämndsordförande.
Foto: Sven-Erik Svensson

Den jemenitiska fristadskonstnären Abduljabbar Alsuhilis tvååriga tid i Helsingborg löpte ut i november utan att han ersattes av en ny. Det var de lokala moderaternas totala ointresse för frågan som fick Helsingborg att ”pausa”, skriver Johan Malmberg på HD kultur.

Abduljabbar Alsuhilis från det krigshärjade Jemen, Helsingborgs förste fristadskonstnär, tv-producent, youtuber, skådespelare och manusförfattare.

Besluten är en politiskt markering av moderaternas ointresse för solidaritet i yttrandefrihetens namn med förföljda författare, journalister och konstnärer. Solsjenitsyn hade inte varit välkommen till Helsingborg, inte heller Vaclav Havel från diet kommunistiska Tjeckoslovakien. Förra moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth drev däremot aktivt frågan att fler svenska kommuner skulle engagera sig, vilket också är moderaternas nationella linje.

Särskilt engagerad i frågan har också Rolf Tufvesson, tidigare kristdemokrat och ordförande i Region Skånes kulturnämnd varit. 

I det nya alliansstyret i Helsingborg har moderaterna petat sin tidigare nämndsordförande Kristian Anderson, positiv till idéen med fristadsförfattare. Hans efterträdare blir Cecilia Engström, kristdemokratisk politiker, som ska leda den nya kulturnämnd som ännu inte sammanträtt.

När Johan Malmberg ber om hennes åsikt om fristadsförfattare svarar hon:

– Det är ett gott ändamål. Men jag har inte riktigt tagit ställning än.

Va??

Jo, hon ska vara ordförande i en nämnd där en av de viktigaste första frågorna 2019 handlar om yttrandefrihet, demokrati och humanism, ja om fristadsförfattare. Men Engström bara slirar i sina svar:

– Vi har inte sett hela budgeten än. Det är ju en fråga om prioriteringar …

Miljöpartiet drev tidigare länge frågan. Nu har partiets kommunalråd Marcus Friberg lämnat in en motion om att Helsingborg snarast ska aktivera sitt medlemskap och ta emot en ny fristadskonstnär/författare.

Låst oss hoppas att de ansvariga inser att det här är en viktig fråga, både för den som får komma till Helsingborg – och för staden självt.

Maria Wine avskydde söndagarna

Maria Wine avskydde söndagarna – innerligt. De fyllde henne med den djupaste melankoli. Svärta, tungsinne, och den sortens ensamhet som smärtar. Vid tretiden ringde hon, nästan punktligt. Först samma ramsa och danska svordomar över de döda helgdagarna och söndagarna sedan fördrev vi en halvtimme eller mer med roligheter. Jag gjorde alltid mitt bästa för att få henne att skratta. Ofta lyckades jag.”

Så skriver kritikern och författaren Crister Enander på Facebook om sin vän poeten Maria Wine (1912 – 2003).

Det är i år femton år sedan Maria Wine gick bort och i vår uppmärksammar Litteraturbanken hennes författarskap genom att lägga ut hennes tio första diktsamlingar fria på nätet, där de kan endera läsas online eller laddas ner som pdf-filer.

Där läser jag i Maria Wines ”Naken som ljuset” (1945) några rader om just söndagar:

Var det i drömmen
jag började min söndag med att gunga i klarblå
luft
jag såg gravkapellen öppna sina gap

jag förnam kyrkklockorna som dånande tyngder

över min livsglädje
var det i drömmen
jag slutade mina söndagar med gråt?
Jonas Ellerström har på Litteraturbanken skrivit en introduktion till Maria Wines författarskap. Han påminner om hennes ackumulerade längtan efter att formulera sig och påminner om att hon i sitt tidiga författarskap ”följer och påverkar fyrtiotalets svenska modernism: till dess ångestfyllda visioner lägger hon en hetare känslotemperatur och en större tro på det egna subjektets upplevelser och iakttagelser.”
 I debutdiktsamlingen ”Vinden ur mörkret” (1943) står livets frågor i centrum:
”Vad är det jag vill?
Örnen flyger över berg och dal,
små fåglar skälver;
jag gömmer mig för livet.
Vad är det jag kan?
Livet smälter sin egen grymhet,
människor dödar varandra;
jag står blott och ser.Vad är det jag önskar?
Tanken flyger från moln till moln,
vinden gäckar havet och jorden;
jag går i ring omkring min grav.”
Litteraturbankens digitalt presenterade dikter gör det lätt för läsaren att enkelt söka i dem. Det har LB gjort och funnit att i  Wines tio diktsamlingar ger ordet ”jag” i alla dess böjningsformer 6.800 träffar. ”Frågorna som ställs riktas inåt. Det är ett skarpt ljus som faller över jagets landskap”, skriver LB.

”Några spelar golf. Jag läser Gamla Testamentet”

Som pensionär inledde Stig Fred, tidigare skoldirektör i Helsingborg, en ny fas av livet. Han doktorerade i teologi och debuterade som skönlitterär författare med en bok om profeten Amos. I boken ”Julbrev” har han samlat 45 års årliga brev till vänner och släktingar, om familjeliv men också som en tidskrönika om hur det varit att leva i Sverige. Fortsätt läsa ”Några spelar golf. Jag läser Gamla Testamentet”

Ester Blenda Nordström första grävande journalisten 1914

Ester Blenda Nordström, Sveriges första grävande journalist, arbetade 1914 som ”förklädd” bondpiga på en gård i Sörmland. I förgrunden Fatima Bremmer. Fortsätt läsa Ester Blenda Nordström första grävande journalisten 1914