Kategoriarkiv: Böcker

Svenska Akademins 100 år av återkommande kriser

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit en högintressant bok om Svenska Akademien. Foto: Polaris.

Om någon vecka ska – förhoppningsvis – Svenska Akademin dela ut inte bara ett utan två Nobelpris i litteratur efter ”anno horribiles” 2018, katastrofernas år. 

På Bokmässan i Göteborg presenterade de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud sin grundliga och högintressanta bok om ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”, som utkommer i dagarna på Polaris förlag. De redovisar ett stycke gedigen och lysande grävande journalistik där de fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde. 

Redan i inledningen konstaterar författarna att det som hände knappast var någon tillfällighet och att man för att förstå måste börja hundra år tidigare, att hela historien är viktig för att kunna förstå varför det blev en sådan jordbävning.

Därför innehåller boken en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, alltifrån testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.

Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.

– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.

Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster.

– Till det kommer att sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner, konstaterar Knut Kainz Rognerud. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.

De 3000 författare som är medlemmar i Svenska Författarförbundet tjänar i snitt 120 000 kronor per år. Få kan leva på de böcker de säljer. Många är beroende sidojobb eller stipendier. Flera av Akademins priser är på 200 000 kronor eller mer, skattefritt.

Går det återupprätta förtroendet för akademin?

– Det har skett små steg. Men de grundläggande strukturerna finns kvar, konstaterar Rognerud. Sara Danius var symbolen för en jämställd akademi. Men hon fick sparken.

Boken avslutas, som sig bör, med fylliga källhänvisningar.

Fotnot: Min blogg Nya Kultur-Sören har varit vilande under dryga månaden. Min ambition är att återuppta skrivandet mera regelbundet en bit in i oktober.

Bokhandeln illa ute Var fjärde bokhandel borta

Hur har antalet bokhandlar i Sverige utvecklats på senare år? Faktum är att från 1970 (då fria priser infördes) sjönk antalet bokhandlare varje år fram till 2002 (då momsen på böcker sänktes och skapade en positiv inställning till att starta bokhandel). Under åtta år (2002-2009) såg det sedan ganska bra ut. Därefter har vi tappat över 100 butiker netto på tio år. Statistik: Leif Olsson.

Den svenska bokhandelsbranschen är illa ute, konstaterar webbsajten Boktugg.se. Sedan 2010 har det startats 51 nya bokhandlar i Sverige. Men 153 stycken har lagts ner. På tio år har var fjärde bokhandel försvunnit och det är de minsta bokhandlarna som främst hotas av nedläggning.

1970 infördes fria priser på böter, vilket ledde till att antalet bokhandlar sjönk under trettio år. 2002 sänktes momsen på böcker, vilket ledde till ett uppsving för bokhandeln som bransch. Men från 2009 grasserar bokhandelsdöden återigen.

Trots allt finns i dag 296 bokhandlar, organiserade i kedjor. Akademibokhandeln står för 75 procent, Ugglan har 16 procent och övriga 10 procent.

De senaste åren har det skett ett dramatiskt skifte från försäljning av böcker i bokhandeln mot en i dag dominerande försäljning via nätet. Marknadsandelarna för fysisk/nätbokhandel har förändrats från 53,4 % respektive 36,5 % (2013) till 35,8 % och 54,0 % (2018).

Den svenska bokhandeln har därmed bäddat för giganten Amazon, som om marknaden inte regleras kommer att ta över stora marknadsandelar under de närmaste åren. Amazon är i dag inget rumsrent företag. Man gör allt för att minimera sina skattekostnader och ägnar sig åt en hårdför marknadsföring.

I de städer som fortfarande har bokhandlar är bokhandeln ofta en viktig kulturinstitution. Den som vill följa med och läsa nya böcker eller följa samtidsdebatten behöver kunna se böcker i bokhandeln för att överhuvud veta att de existerar.

Ett fåtal böcker recenseras i dagstidningarna i dag jämfört med för ett decennium sedan. I dagstidningskedjor cirkulerar ofta en och samma text som recension i flera titlar. De bokhandlar som ännu fungerar tvingas ofta underkasta sig de större förlagens påbud vad gäller exponering i butikslokalen och returhantering. Mindre förlag är ofta hänvisade till egen försäljning via sajter.

Ett sätt att bromsa en destruktiv utveckling vore, menar jag, att återinföra en form av fasta bokpriser, kanske för varje boks första halvår efter ankomsten till bokhandeln.

Kommer ”Det stora blodbadet” till Sverige?

Stora kedjor som Macy’s, Sears och Kmart har tvingats till ruinens brant i USA. Foto: Richard B Levine/TT

Amazons och andra webbutikers framgångar har i USA lett till ”Det stora blodbadet” när fysiska butiker krossats i konkurrensen om kunderna. I Svenska Dagbladets Näringsliv berättar Ida Vanhainen om hur det som började i USA tveklöst har nått till andra sidan Atlanten, också Sverige.

I USA har de jättelika köpcentrana varit särskilt utsatta. I stora delar av Europa sker fortfarande en stor del av handeln inne i faktiska stadskärnor som är mindre utsatta.

I USA har en lång rad kända varumärken gått i konkurs de senaste åren samtidigt som stora köpcentra står tomma.

I Tyskland är i dag var tionde stationär butik dödshotad, enligt branschorganisationen HDE, som  i början av året larmade om att ”innerstäderna är i yttersta nöd”. Amazon står för hälften av den sammanlagda ehandeln i landet.

Allra värst drabbade är den tyska bokhandelsbranschen. Amazon står för tjugo procent av all bokförsäljning och mindre bokaffärer har stängts över hela Tyskland.

I Storbritannien är det snarare värre ändå. Hela shoppingstråk i London har tömts på fysiska butiker. Brexit förvärrar situationen när pundet förlorar värde och varor blir dyrare.

Varuhusjätten Marks and Spencer kommer att stänga hundra av sina butiker under de kommande två åren. Paradgatan Oxford Street i London har drabbats av utbredd affärsdöd, trots att 200 miljoner årligen besöker gatan. I februari slog HMV, världens största musikaffär igen.

I Sverige har vi hittills bara sett början på den här utvecklingen. Men Amazon har gjort långtgående förberedelser för att attackera svenska marknader – och har dessvärre välkomnats med öppna armar i de kommuner där man hittills etablerat sig.

Den svenska bokhandeln skulle kunna ha räddats med ett återinförande av fasta bokpriser, åtminstone för första året eller halvåret efter publicering. Men någon politisk vilja för ett sådant förslag är tyvärr inte så trolig.

Oxford Street, Londons paradgata, drabbad av affärsnedläggningar. Foto: Tomas Oneborg/SvD.

Bokförlaget Alhambra tvingas lägga ner

Bokförlaget Alhambras nya HQ, i Wadi Dra i södra Marocko, Casban i Agdz.

Alhambras förlag i Furulund nära Lund lägger ner efter att under 32 år ha publicerat böcker i många olika genrer, men med fokus på översättningar från arabiska och franska. Den hängivne förläggaren Hesham Bahari, med egyptisk-libanesiska rötter, kommer efter sommaren stora delar av året att leva i Dra-dalen i södra Marocko, på randen till Sahara.

Hesham Bahari föddes i Libanon men växte upp i Kairo, där hans pappa var teknisk chef på den prestigefyllda tidningen Al Ahram. Han kom till Sverige för mer än fyrtio år sedan år sedan.

– Jag blev chockerad då över hur lite folk i allmänhet visste om andra länder, om det som låg utanför deras synfält, sa Hesham när jag tidigare intervjuade honom. 

I vår tid med stora grupper av svenskar med rötter i arabiska länder tycker man att arabisk litteratur borde ha en viktig funktion, både för de ”nya svenskarna” och för alla oss andra i det här avlånga landet, där fördomar och islamofobi brett ut sig, inte bara i Staffanstorp.

Bland författarna som Alhambra gett ut under åren kan här särskilt nämnas den uppburne arabiske poeten Adonis, återkommande nämnd som Nobelpriskandidat, den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, den amerikanske dissidenten Noam Chomsky och den franske sociologen Fernand Braudel.

Men svårigheterna för ett mindre förlag som Alhambra har varit övermäktiga. Statens kulturråds kvalitetsstöd kunde ha fyllt en funktion i sammanhanget. I målsättningen heter det att Kulturrådet ”… ska främja mångfald, kvalitet och fördjupning i utgivning, spridning och läsning av litteratur …”, vilket väl sammanfaller med Alhambras ambitioner. Men Alhambra har alltför ofta blivit förbigånget.

Till det kommer bokhandelns kris, som kan komma att accentueras om Amazon utan restriktioner tillåts lägga under sig den svenska bokmarknaden. Redan i dag har mindre förlag minimala förutsättningar att få sin utgivning väl exponerad i bokhandlarna.

Alhambras tre sista titlar är planerade till hösten 2019. Det handlar om två romaner, ”En överflödig kvinna” av libanesen Rabih Alameddine, och ”Pickles- och godisförsäljarens tidsresor” av egyptiern Khairi Shalabi, samt ”Profetens kvinnor”. 

Den sistnämnda boken består av en dekonstruering i skönlitterär form av legenderna kring profetens talrika hushåll, skriven av den marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed. Författaren har även översatt Adonis storverk, Boken – Platsens gårdag nu, till franska, samt arbetat de sista åren med våldtäktsoffer från kriget i Syrien.

Det blir tomt efter Alhambras nedläggning.

Inga utländska böcker i SD:s Sölvesborg?

Sverigedemokraterna Louise Erixon (med sjal eller huvudduk) och Jimmy Åkesson, på väg till Riksmötets öppnande 2011, Foto: Frankie Fouganthin/Wikipedia.

I Sölvesborg vill Sverigedemokraterna begränsa utbudet av litteratur som inte är svensk. Somliga håller säkert med. Varför ska biblioteken för dyra skattepengar tillhandahålla böcker från utländska språk som engelska, tyska, arabiska eller serbokroatiska?

Inte heller ska lärarna behöva samarbeta med biblioteken, det finns ju så mycket annat de ska göra.

Detta är två uppmärksammade förslag från Sverigedemokraternas kommunalråd Louise Erixon i Sölvesborg, SD-ledaren Jimmie Åkessons hemstad, där SD och Moderaterna ingick en historisk allians i höstas.

Ett tredje förslag är, skriver Biblioteksbladet, att skolbiblioteken inte ska tillhandahålla litteratur på alla elevers modersmål utan att ambitionen ska inskränkas till en vagare formulering om böcker på andra språk än svenska.

Människor som förvägras sina språk tystas och när de tystas tystas demokratin, säker kulturminister Amanda Lind, starkt kritiskt till SD:s förslag i Sölvesborg. Foto: KRISTIAN POHL/REGERINGSKANSLIET.

Kulturminister Amanda Lind (MP) är starkt kritisk till SD-förslagen, förklarar hon för Biblioteksbladet i en skriftlig kommentar:

”Vi har sett hur människor förvägrats sina språk förr, och det slutar alltid i att de tystas. Och tystnar människor tystnar demokratin.”

Amanda Lind framhåller att barns möjlighet att lära sig ett nytt språk, exempelvis svenska, inte begränsas utan tvärtom stärks av tillgången till det egna modersmålet.

”Från mitt håll kommer jag ständigt försvara barns rätt till sina språk och till läsning, oavsett om barnen pratar svenska, meänkieli, arabiska, spanska eller samiska”, skriver kulturministern.

Louise Erixon tillbakavisar Amanda Linds kritik och kallar ministern oseriös. Men hon och SD får kritik från fler håll. Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll anser att SD:s strävan strider mot bibliotekslagen:

”Biblioteken ska var tillgängliga för alla och anpassade för allas behov.”

Svensk Biblioteksförenings generalsekreterare Karin Linder ogillar också SD:s förslag. Partiets intentioner i Sölvesborg är, menar hon, ”inskränkande tänkande snarare än ett utvecklande och inkluderande”. Partiet har en syn på biblioteken och dess samhällsuppdrag som är apart genom att de inte vill att biblioteken ska vara till för alla.

Eva Nordmark, ordförande för TCO och tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna, gör på Twitter en parallell mellan brännandet av ”otysk” litteratur i nazisternas Tyskland och SD:s planer i Sölvesborg. 

Förslagen i Sölvesborg ligger i linje med idéer som SD tidigare fört fram i andra delar av landet, konstaterar Biblioteksbladet vidare.

I februari vände sig SD i Lerum mot en formulering i biblioteksplanen för 2019–2022 om att utbudet ska spegla samhällets kulturella och språkliga mångfald.

SD i Kalmar län krävde härom året att formuleringarna ”främja flerspråkig service” och ”verka för att litteratur på flera språk genom aktuella översättningsprogram och nedladdningar” skulle strykas ur den regionala biblioteksplanen.

Tidigt 2017 yrkade SD i Västervik på att formuleringar med begreppen ”nyanlända”, ”asylsökande” och ”nysvenskar” skulle strykas ur biblioteksplanen.

Den vanartige Jan Myrdal

Jan Myrdal står för ett av de mest representerade författarskapen av en ännu levande svensk författare i Kungliga Bibliotekets samlingar, slog Lars Ilshammar, biträdande riksbibliotekarie fast, i ett föredrag på ett heldagsseminarium på ABF-huset i Stockholm under den gångna helgen. Han räknade till 463 JanMyrdal-träffar. När jag söker på Libris katalog får jag 671 träffar. 

Titeln på seminariet varDen vanartige Jan Myrdal”, en formulering som Jan Guillou lanserat, han fanns också bland dagens talare och bekände att det tog honom tjugo år att frigöra sig från Myrdals agitatoriska stil och hitta ett eget tilltal.

– Jan Myrdals agitation förde oss framåt. Veckans viktigaste stund var när Aftonbladets söndagsnummer kommit med JM:s krönika ”Skriftställning”.

Den vanartige själv fanns på plats. Skriftställaren fyller i sommar 92, men har inga planer på att sluta skriva. Tvärtom. En viktig anledning till seminariet var lanseringen av en ny bok, ”Ett andra anstånd”.

I dedikationen till boken skriver författaren:

”Här ett försök att skriva med uppriktighet!”

Det är en ambition som med kombinationen av det ödmjuka ”försök” och det högt ställda målet om ”uppriktighet” gör mig som läsare genuint nyfiken och uppmuntrad.

Boken har kommit till under tre år, från 2015 då Jan Myrdal hamnade på Karlskoga lasarett, drabbad av livshotande sepsis. Men med tur och skickliga läkare överlevde han och fick ”ett andra anstånd”, som han använt till ”att skamlöst skala jaget. Och göra det i sin tid.”

Men åter till seminariet. Mats Svegfors, mångårig chefredaktör och också landshövding i Västmanlands län inledde vänsällt:

– För mig är Jan Myrdal en person som lever med politiken. Under tjugo år skrev jag själv i Svenskan mest varje dag och jag känner igen Myrdals uppgående i själva skrivandet. Hans Jagböcker tillhör svensk litteraturhistoria och jag är övertygad om att de kommer att utsättas för arkeologiska undersökningar för att bättre förstå vår tid.

Svegfors citerade Jan Myrdal:

”Om jag vaknar en morgon och känner att jag har samma åsikter som dagen innan, då har jag blivit en gallerskakare, fången i min egen åsiktsvärld.”

– Om man tar skrivandet på allvar kan man inte skriva det man redan skrivit. Att skriva är att tänka.

Håkan Bravinger, poet och förläggare på Norstedts som gett ut ”Ett andra anstånd”, mindes hur Myrdal för fyrtio år sedan ”lämnade Norstedts förlag med hög röst” men att han nu kommit tillbaka.

– Det som berörde mig särskilt när jag läste manuset var hans sätt att klarsynt skildra åldrandet och våga göra sig obekväm gentemot det egna jaget.

– När jag fick manuset varnade Jan mig, ”det är mycket sex” i den. Jo, men också om sorg, särskilt saknaden efter Gun Kessle, och om ensamhet.

– Jan Myrdal är en stilist i bäst mening, tankarna är svåra, meningarna enkla.

Andra inlägg under dagen belyste olika sidor i Jan Myrdals författarskap. Litteraturforskaren Anton Honkonen talade också om Jagsviten, ”… med de romanerna skrev Jan Myrdal in sig i svensk litteraturhistoria”. Hans O Sjöström talade om Jan Myrdals krönikor ”Söndagsmorgnar”, Jan Käll om hans filmer och dramatik. 

Från Kolkata (tidigare Calcutta) hade Myrdals indiske förläggare Subrata Das kommit till Stockholm och talade under ett pass om Indien och Kina. Också jag deltog genom att tala om Myrdal och Indien. Gun Lauritzson, doktorand i ekonomisk historia, berättade om sitt besök i Myrdals kinesiska by Liu Lin, 56 år senare.

En del av dagen belyste Myrdals politiska ställningstaganden. Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, talade om Myrdals syn på rasism och fascism. Historikern och författaren Anders Björnsson placerade Myrdal bland andra europeiska intellektuella som Heinrich Mann, Emil Zola och Karl Krauss. Prästen Dag Sandahl behandlade Jan Myrdal och Luther.

Jan Myrdal fick ordet till sist. Han berörde bland annat den franska revolutionen.

– Vi ska inte minnas Robespierre för giljotinen utan för det han skrev om de mänskliga rättigheterna. Det var han som slog fast att samhället har en skyldighet att bistå alla medborgare och som också betonade arbetets roll. Det påminner om efterkrigstidens s-program. Men jag har aldrig hört någon socialdemokrat nämna det …

Fotnot: Mera om seminariet och dess inlägg på www.lindelof.nu

Länkar till texter av Jan Myrdal finns fritt på www.janmyrdalsallskapet.se/av-jan-myrdal.html

Bilden: Jan Myrdal reder ut begreppen på seminariets eftersits på Restaurang Hubertus.

Två bibliotek: nytt i Lomma nergånget i Helsingborg

Litteraturkanalens båda filmare Michaela Hennigs och Rex Brådhe framför det moderna biblioteket i Lomma, där deras nya dokumentärMitt hjärtas jaguar” visats i veckan.

Helsingborgs stadsbibliotek, ritat av arkitekten Jörgen Michelsen invigdes 1965 i Stadsparken. Tillsammans med ”Michel” tog jag till 40-årsjubileet 2005 fram ”Återblick. Helsingborgs stadsbibliotek”, ett 40-sidigt häfte om bibliotekets tillkomst och om de visioner och tankar som låg bakom dess utformning.

Det handlade om ett ”sagoslott och en läroborg”, om en mötesplats för lässugna, mitt emellan Söder och Norr i det redan då illa segregerade Helsingborg.

Det går inte att överskatta vad det nya biblioteket vid sin tillkomst betydde för den tidens Helsingborg. Tyvärr var Jörgen Michelsen redan vid 40-årsjubileet besviken på flera förändringar av byggnaden.

2019 är det som en gång var ett ”sagoslott” dystert nog ytterligt nergånget, slitet och försummat av de lokala politikerna. Frågor om bibliotekets om- och utbyggnad, eller nybyggnad, borde stått högt upp på den kommunala dagordningen, men så är inte fallet.

Under en gångna veckan besökte jag biblioteket i Lomma, ritat av Henrik Jais-Nielsen och Mats White Arkitekter, ett välkomnande bibliotek i en modernt inspirerad byggnad på bästa plats i Lomma, med soltrappor ner mot Höje å genom samhället.

Inuti består biblioteket egentligen av ett rum med fönster mot vattnet och en trappa upp till ett ”svävande” mellanplan. Här finns också ”Röda väggen” från golv till tak, utsmyckad med ordet BIBLIOTEK översatt till 49 olika språk med skrift i silver.

Lomma bibliotek invigdes 2008 och nominerades till det prestigefyllda Kasper Sahlin-priset för 2009 års bästa arkitektur i Sverige.

Magnus Mankan Nilsson i en scen ur Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”.

I torsdags premiärvisades på Lomma bibliotek Helsingborgsfilmarna (också verksamma med Litteraturkanalen) Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”, om skådespelaren, dramatikern, musikern och fotbollsfantasten Magnus ”Mankan” Nilsson, som 1991 drabbades av en stroke men ”blev en bättre dramatiker och fortsatte som skådespelare trots sitt handikapp”.

Helsingborgs stadsbibliotek, invigt 1965, i dag nergånget, slitet och försummat av lokala politiker.

Harry Martinsons ”Resor utan mål” och lusten att färdas

Harry Martinson gav ut Nomad 1931. Bilden ur en utgåva från 1943, med illustrationer av Torsten Billman, Teckningen till dikten ”Kol”.

”Kommen ned till passaderna / och frågen oss något om Durhamkolen! / Frågen oss vad de äro värda / när barometern faller som ett åskslag / och det gäller att hinna in i Maggelan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar …”

Så skriver Harry Martinson i sin genombrottsdiktsamling ”Nomad”, utgiven 1931. De kommande två åren publicerade han prosaböckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl”.

Harry Martinson föddes i Jämshög i Blekinge 1904. Hans pappa dog 1910 i TBC. Året efter emigrerade mamman till Oregon i USA. Hon lämnade kvar barnen, som utackorderades på socken till lägstbjudande.

För Harrys del följde sex år i folkskolan i Blekinge, sen barnhem i Göteborg och Skeppsgossekåren i Karlskrona innan han rymde och gick till sjöss. 

Han blev en ”Världsnomad” och skriver i Resor utan mål:

”Det är en oändlig reslust som plöjer bondens åker, och fåra upp och fåra ner äro världens vägar sammandragna” …

”Jag har själv motsvarat bondens plöjningsresa, där jag framför ångpannorna i ett pannrum på havet tillryggalagt mil efter mil på ståldurkarna mellan varje påeldning, fram och tillbaka, fram och tillbaka.”

Längre fram skriver Martinson om det innersta önskelivets tre livsströmmar:

”Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.”

Det är en märklig bok. Den unge sjömannen färdas över världshaven, ofta med tungt slit under däck vid den heta koleldade pannan. En värld har gått under i första världskrigets skyttegravar några år tidigare och eldaren genomkorsar den vid ångpannorna som bonden åkerns plogfåror.

Han skildrar det han ser med en häpnadsväckande språklig lyster. Det slår gnistor ur kolpannan men också ur språket – trots de för en läsare i dag urmodiga pluralformerna för verb. 

På Bonniers var Tor Otto Bonnier ljummen, författaren upprepar samma tankegångar ”som på något sätt verkar tjatigt”, skriver han. ”Det är för många utländska ord, vilkas mening ofta äro mycket dunkla”. Men Resor utan mål blir utgiven, den höjs till skyarna av de flesta utom av Dagens Nyheters recensent. Anders Österling skriver om ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Karin Boye är lyrisk i tidningen Arbetaren, liksom Karl Vennberg i Hallandsposten.

 I Författarnas LitteraturHistoria, del 3, utgiven 1978, skriver Tore Zetterholm om Världsnomaden Harry Martinson och drar den här slutsatsen:

”I 1900-talets svenska proletärdiktning, vårt lands mest originella bidrag till världsslitteraturen, hade en ny samhällsklass fått stämband och röst. … de från början socialt och språkligt handikappade proletärförfattarna … kom även att förnya språket. … Proletärdiktarna hade ett nytt eller i varje fall outnyttjat erfarenhetsstoff. De hade upplevt naturen, fabrikerna, de främmande länderna inpå bara huden. Skogen var för dem en arbetsplats, inte ett utflyktsmål; de hade inte flanerat på tillvarons trottoarer, de hade sopat dem.” 

Zetterholm berättar hur han själv, en generation yngre än Martinson, upplevde att proletärdiktarna sprängde språket i stycken, ”deras bilder var som rus och våldtäkt efter skolans språkliga Linggymnastik”.

Efter många år återvänder jag till Resor utan mål nu i februari med min bokcirkel De heliga idioterna. Harry Martinsons språk har behållit sin lyster, hans sätt att berätta om livet till sjöss och som luffare och världsnomad har en saltmättad friskhet, boken är en läsupplevelse som få.

Harry Martinson 1932, 28 år gammal. Foto Anna Riwkin.