Dokumentär om ett fotbollslag i Ohio och en våldtäkt som skakade USA

DocLounge på Beijing 8 på Söder i Helsingborg visade i onsdags Nancy Schwartzmans dokumentär ”Roll Red Roll”, om ett våldtäktsfall som skakade USA och om machokulturen i en småstad i rostbältet. Två lokala fotbollshjältar våldtog en 16-åriga flicka, skröt rått, twittrade uppsluppet och la ut filmer om dådet på sociala medier. 

Gymnasisternas fotbollslag i den nedgångna amerikanska småstaden Steubenville i delstaten Ohios rostbälte var länge stadens hjältar. Men under en vild fest våren 2012 våldtog två av lagets mest framträdande spelare en 16-årig flicka som de supit redlöst berusad.

En av dem som deltog filmade våldtäkten och twittrade filmen vidare. Det sändes upphetsade, triumferande twitter och sms, kors och tvärs. Händelsen skildrades som hur häftig som helst. En av våldtäktsmännen talade glatt om sitt offers ”döda kropp”. Fotbollslagets tränare fick höra om supfesten och anade nog en del men tystade ner och viftade bort.

Vidriga händelser som den här hänger samman med en machokultur som inte bara präglar fotbollsgalna amerikanska städer – men som under #metoo-åren trots allt börjat krackelera, åtminstone i Sverige, fast förmodligen inte lika påtagligt i Trumps USA.

Alexandria Goddard, brottsbloggare.

Att Steubenvillehändelsen blev en nationell nyhet i USA berodde inte minst på en oförvägen brottsbloggare, Alexandria Goddard. När hon börjar rota i fallet får hon lätt fram mängder av material som förövarna själva triumferande publicerat på sociala medier. En lokal polis inleder förhör med de misstänkta. Det finns inga fysiska bevis och flickan själv var medvetslös och helt borta. Men det som går att gräva fram på nätet är en sanning bortom tvivel.

Ändå skyddade många Steubenvillebor i det längsta sina hjältar. Opinionen vändes mot bloggaren som man vill åtala för förtal. Sakta förändrades ändå stämningen, särskilt sedan den maskerade aktivistgruppen The Anonymous tagit sig an saken.

Vi en rättegång döms de båda gymnasisterna som skyldiga till våldtäkt till ett års fängelse.

 I onsdags visade DocLounge Helsingborg den andra av vårens visningar av utvalda dokumentärfilmer, ”Roll Red Roll”, gjord av debuterande Nancy Schwartzman. I den starka, viktiga och kusliga filmen nystas upp vad som hänt. Vi får följa en process där många vuxna i Steubenville, som skolans rektor och lagets tränare, till en början gör allt för att förneka. Sakta förbyts ändå överslätande kommentarer om att ”boys are boys” till nya smärtsamma insikter om vad våldtäkt och sexuella övergrepp gör med de utsatta kvinnorna – och med moralen i ett samhälle som tolererar det.

Trent Mays, left, reacted as his guilty verdict was read in Steubenville, Ohio, on Sunday.CreditCreditPool photo by Keith Srakocic/New York Times.

Efter att ha sett filmen letar jag reda på artikeln i New York Times om rättegången 2013. På bilden t v Trent Mays, fotbollslagets stjärna, efter att ha tagit emot domen som skyldig till våldtäkt.

Samtalet efter filmen leddes av Hedvig Weibull från Folkuniversitet, som inviterat två forskare från Lund, Gabriella Nilsson, docent i etnologi som bland annat arbetat mycket med #metoo, och juristen och rättssociologen Carl Dahlstrand, särskilt insatt i hatbrott på internet.

– Det har blivit allt vanligare att förövare själva dokumenterar sina brott, sa Carl Dahlstrand. I dokumentären avslöjar Anonymous-aktivisterna filmen som sprids – och skapar nationell upprördhet.
Carl Dahlstrand påminner om Instagram-upploppen i Göteborg 2012, då ungdomar la ut bilder med kränkande kommentarer på flickorna i sin klass.
Gabriella Nilsson talade särskilt om hur snabbt lagstiftningen i Sverige förändrats de senaste åren.
– Politikerna jagar gärna de juristerna som friar förövare i uppmärksammade våldtäktsfall. Man kräver strängare straff. I dag har vi fått en samtyckeslag som fungerar bra. Dock fanns en liknande lag mycket tidigare i Norge än här.

Filmvisningen ägde rum i dumplingrestaurangen Beijing 8 vid Mäster Palms plats på Söder i Helsingborg. Lokalen var snudd på fullsatt. 

Två visningar i DocLounge återstår under våren, båda på Beijing 8:
3/4 SivanDivan
1/5 Island of the hungry ghost 

Fotnot 1: Steubenville var en industristad med kol- och järngruvor. Nedgången började efter andra världskriget. I dag lever en fjärdedel av stadens 18 000 invånare under fattigdomsgränsen. Stadens ”tempel” är dess fotbollsstadium, Harding Stadium, som rymmer 10 000 åskådare och ofta är fullsatt under hemmamatcherna. Källa: New York Times.

Fotnot 2: Caroline Troedssons dokumentär ”Patriotic Highway”, som inledde årets DocLounge-visningar, handlar om en korruptionsrättegång i Kosovos huvudstad Prishtina. Filmen kan ses på SVT-Play.

Bojkotta finalen på melodifestivalen i Israel!

Netta Barzilai after winning the Eurovision song contest in Lisbon, May 12, 2018. Foto: Armando Franca/AP.

Melodifestivalens final hålls i Tel Aviv i Israel i maj. Allt fler röster höjs nu för bojkott av finalen, med tanke på de nya apartheidlagar som instiftats i landet och på Israels diskriminering av den palestinska befolkningen. Det gäller särskilt blockaden av Gaza och inte minst den israeliska armens mord på bortåt 200 demonstrerande palestinier, varav många barn. Det sistnämnda ledde till en i dagarna publicerad FN-rapport, som kallade det som skett för ett brott mot mänskligheten.

På lördag den 9 mars (13 – 14) genomför Palestinagruppen i Stockholm en manifestation på Sergels torg i soldaritet med det palestinska folket och med krav på att SVT ställer in Sveriges medverkan i Eurovision-finalen.

500 biljetter till en av repetitionerna av schlagerfinalen har reserverats för israeliska soldater, uppger KAN, det arrangerande israeliska TV-bolaget.

Palestinagrupperna kommenterar soldaternas närvaro: ”Det innebär att artisterna kommer att uppträda inför delar av den militära ockupationsmakten, som rutinmässigt dödar palestinier, inklusive barn”.

Eurovisionsschlagerfinalen används av den ultrakonservativa israeliska regeringen som ett PR-jippo för att dölja regimens människorättskränkningar. När israeliska Haaretz skriver om protesterna mot melodifestivalen i Israel, särskilt från BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanktions) använder man begreppet ”Artwashing”, att med ett megakulturellt jippo får världen att glömma Israels verkliga politik.

Varför ska SVT och svenska artister delta i ett arrangemang med de förutsättningarna??

Fotnot: De billigaste biljetterna till finalen i Tel Aviv kommer att kosta NIS 1500 eller drygt 3000 kronor, vilket är tio gånger mer än de priser som tillämpades vid 2018 års final i Portugal.

Sista dansen på Sundspärlan i Helsingborg?

Sundspärlan, Helsingborgs folkpark, har årligen 100 000 besökare vid 200 evenemang, ett unikt och levande kulturhus. Den är också en del av Helsingborgs historia och nära förknippad med arbetarrörelsens historia. Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Men i Peter Danielssons Helsingborg är allt till salu. Historielösheten är bedrövlig, liksom okänsligheten för att en fungerande stads utveckling bygger på en känsla för dess historia, där gammalt och nytt samsas dynamiskt .

Nu görs ett nytt utspel att riva Sundspärlan. Här ska byggas 400 nya bostäder. Danielsson är kategorisk i HD, ”Sundspärlan kommer inte att vara kvar”.

2015 gjordes ett liknande försök att massakrera en traditionell kulturinstitution. Folk blev med all rätt upprörda. Gruppen Bevara Sundspärlan fick på Facebook tusentals engagerade medlemmar. Planerna gick till slut om intet.

Nu mobiliseras opinionen igen. Folk är förbannade, heter det i en annan HD-artikel. Och Facebookgruppen Bevara Sundspärlan med i dag 7000 medlemmar delade på gårdagens tisdagsdans på Sundspärlan ut de första namninsamlingslistorna i protest mot de destruktiva planerna.

FB-gruppens organisatör, @Gabriella Pivac Zenzerovic, håller högt tempo och hoppas på kort tid få in tillräckligt många namnunderskrifter för att frågan om folkomröstning i frågan måste behandlas i kommunfullmäktige.

Sundspärlan, affisch för Dansvåren 2016.

På Facebooksidan finns mängder av engagerade inlägg, här är ett, skrivet av @Jeanette Krajnc Engdahl:

”Såklart ska vi kämpa för att få behålla vårt Sundspärlan??????????. 
Så fantastiskt mycket härliga arrangemang som anordnas här???. 
Hit vallfärdar vi alla, människor i alla åldrar och skapar fantastiska kvällar och härliga minnen.
Även de allra äldsta från stadens olika vårdboende, besöker ofta och gärna tisdagsdansen, livskvalité på hög nivå?.”

För ett halvår sedan genomfördes demokratiska val i Helsingborg. Under valdebatten nämndes inget om att Sundspärlan skulle skövlas, inte heller hördes något om den planerade försäljningen av kommunala Öresundskraft, två stora och viktiga frågor för många helsingborgare. Redan har förslag väckts om kommunala folkomröstningar i båda frågorna. Danielsson & Co agerande i båda fallen bygger på demokratiförakt och avsaknad av känsla för vad som ger Helsingborg som stad dess egenart.

Jag läser i Helsingborgs stadslexikon:

Arbetarrörelsen fick på 1890-talet möjlighet att köpa marken av familjen Siöcrona (släkten), d.v.s. landeriet Fältarp. Priset var 40 000 kronor. Invigningen av Folkparken skedde den 1 maj 1895. Till en början var den gamla gårdens byggnader de enda i parken men 1896 tillkom en täckt dansbana med teaterscen. Under 1900-talets början byggdes parken till med kägel och skjutbana och med det nuvarande teaterhuset 1919.

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad. Porträttbysten i parken av Hjalmar Branting är utförd av Carl Eldh och sattes upp 1936.

Historisk dansbild, från Bevara Sundspärlan.

Harry Martinsons ”Resor utan mål” och lusten att färdas

Harry Martinson gav ut Nomad 1931. Bilden ur en utgåva från 1943, med illustrationer av Torsten Billman, Teckningen till dikten ”Kol”.

”Kommen ned till passaderna / och frågen oss något om Durhamkolen! / Frågen oss vad de äro värda / när barometern faller som ett åskslag / och det gäller att hinna in i Maggelan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar …”

Så skriver Harry Martinson i sin genombrottsdiktsamling ”Nomad”, utgiven 1931. De kommande två åren publicerade han prosaböckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl”.

Harry Martinson föddes i Jämshög i Blekinge 1904. Hans pappa dog 1910 i TBC. Året efter emigrerade mamman till Oregon i USA. Hon lämnade kvar barnen, som utackorderades på socken till lägstbjudande.

För Harrys del följde sex år i folkskolan i Blekinge, sen barnhem i Göteborg och Skeppsgossekåren i Karlskrona innan han rymde och gick till sjöss. 

Han blev en ”Världsnomad” och skriver i Resor utan mål:

”Det är en oändlig reslust som plöjer bondens åker, och fåra upp och fåra ner äro världens vägar sammandragna” …

”Jag har själv motsvarat bondens plöjningsresa, där jag framför ångpannorna i ett pannrum på havet tillryggalagt mil efter mil på ståldurkarna mellan varje påeldning, fram och tillbaka, fram och tillbaka.”

Längre fram skriver Martinson om det innersta önskelivets tre livsströmmar:

”Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.”

Det är en märklig bok. Den unge sjömannen färdas över världshaven, ofta med tungt slit under däck vid den heta koleldade pannan. En värld har gått under i första världskrigets skyttegravar några år tidigare och eldaren genomkorsar den vid ångpannorna som bonden åkerns plogfåror.

Han skildrar det han ser med en häpnadsväckande språklig lyster. Det slår gnistor ur kolpannan men också ur språket – trots de för en läsare i dag urmodiga pluralformerna för verb. 

På Bonniers var Tor Otto Bonnier ljummen, författaren upprepar samma tankegångar ”som på något sätt verkar tjatigt”, skriver han. ”Det är för många utländska ord, vilkas mening ofta äro mycket dunkla”. Men Resor utan mål blir utgiven, den höjs till skyarna av de flesta utom av Dagens Nyheters recensent. Anders Österling skriver om ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Karin Boye är lyrisk i tidningen Arbetaren, liksom Karl Vennberg i Hallandsposten.

 I Författarnas LitteraturHistoria, del 3, utgiven 1978, skriver Tore Zetterholm om Världsnomaden Harry Martinson och drar den här slutsatsen:

”I 1900-talets svenska proletärdiktning, vårt lands mest originella bidrag till världsslitteraturen, hade en ny samhällsklass fått stämband och röst. … de från början socialt och språkligt handikappade proletärförfattarna … kom även att förnya språket. … Proletärdiktarna hade ett nytt eller i varje fall outnyttjat erfarenhetsstoff. De hade upplevt naturen, fabrikerna, de främmande länderna inpå bara huden. Skogen var för dem en arbetsplats, inte ett utflyktsmål; de hade inte flanerat på tillvarons trottoarer, de hade sopat dem.” 

Zetterholm berättar hur han själv, en generation yngre än Martinson, upplevde att proletärdiktarna sprängde språket i stycken, ”deras bilder var som rus och våldtäkt efter skolans språkliga Linggymnastik”.

Efter många år återvänder jag till Resor utan mål nu i februari med min bokcirkel De heliga idioterna. Harry Martinsons språk har behållit sin lyster, hans sätt att berätta om livet till sjöss och som luffare och världsnomad har en saltmättad friskhet, boken är en läsupplevelse som få.

Harry Martinson 1932, 28 år gammal. Foto Anna Riwkin.

När Josef Stalin recenserade Sjostakovitj

Scen ur Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsenk”, som Josef Stalin skrev om i Pravda: ”Virrvarr i stället för musik”.

Den dag i april 1937 då Dmitrij Sjostakovitjs femte symfoni uruppfördes i Leningrad var en ödesdag i musikhistorien.

Ett år tidigare hade Josef Stalin begett sig till Bolsjojteatern i Moskva, där man gav Sjostakovitjs opera ”Lady Macbeth från Mtsensk”, som blivit en stor framgång och spelats hundratals gånger i Sovjet, Europa och USA.

Den 29-årige tonsättaren hade blivit tillsagd att finnas på plats. Han förstod att den operaintresserade Stalin skulle vara på teatern liksom en lång rad partifunktionärer – och förväntade sig att diktatorn skulle bjuda upp honom till sin loge. Så blev det inte. I stället lämnade Stalin teatern innan sista satsen börjat och tog med sig kamrat Molotov och andra av Sovjets mäktigaste personer.

Två dagar senare publicerade partiorganet Pravda en osignerad artikel med rubriken ”Virrvarr i stället för musik”. Ingen behövde tvivla om vem som skrivit texten, det var Josef Stalin själv. Artikeln var inte nådig. Musiken är en vulgär kakafoni, nervös och spasmodisk, hette det. Sista meningen var olycksbådande, ”Detta kan sluta olyckligt”.

Det här var en kuslig tid i Sovjet. Folk arresterades och mördades godtyckligt – eller skickades till gulaglägren i Sibirien. Sjostakovitj syster och svåger arresterades. Men inte tonsättaren själv.

En tisdagskväll i februari är vi ett sextiotal musikintresserade som samlats i Kärnpunktens föreläsningssal på Långvinkelsgatan i Helsingborg. Musikkännaren Per Nyrén, som ofta introducerar både Kammarmusikföreningens konserter på Dunkers och symfoniorkesterns i Konserthuset, föreläser om Musiken i Stalins Sovjet.

Det handlar den här kvällen om musik och politik, om en tonsättares utsatthet i ett totalitärt och hänsynslöst samhälle. Och om musikens egenart, liksom om tonsättarnas personliga omständigheter. Vårens föreläsningsserie i Folkuniversitetets regi handlar om 1900-talet, från 20-talets Berlin via mellankrigstidens USA och musikscenen i Hitlers Tyskland till Tysklands ”Zero hour” 1945 – 49.

Sjostakovitj var Sovjets främste kompositör under terrorns värsta år. Han sändes aldrig till Sibirenlägrens fasor. Julian Barnes berättar om hans öde i sin starka biografiska roman ”Tidens larm”, där Sjostakovitj i bokens inledning varje kväll står med packad väska utanför sin lägenhet, beredd på att bli hämtad av Stalins hejdukar.

Vändpunkten blev den femte symfonin. Vid konserten i Leningrad i april 1937 hände något märkligt under tredje satsen. Hela publiken började gråta, så emotionellt laddad är musiken. Sedan stod alla upp, också det hundratal utkommenderade partifunktionärer som satt i publiken. Applåderna ville aldrig ta slut.

– Jag tror att det berodde på att Sjostakovitjs musik uttryckte den förtvivlan som alla de närvarande var förtrogna med, alla hade de mist anhöriga och vänner som förts bort, säger Per Nyrén.

Den här gången var tidningskritiken positiv.

Tonsättaren svarade självutplånande:

”Symfonin är mitt kreativa svar på berättigad kritik.”

Sjostakovitj förblev livet igenom en tyst dissident i Sovjet, lojal med socialismen men kritisk till livsvillkoren i landet. Samtidigt agerade han utåt som en anpassling och uppfattades i mångas ögon som en svikare – för att inte tvingas gå i exil som så många andra sovjetkonstnärer.

Dmitrij Sjostakovitj.

Dödsstraffets rasistiska rötter i USA

Teckning av Nathaniel St. Clair, från Counterpunch.

När Keith Leroy Tharpe av en domstol i den amerikanska delstaten Georgia dömdes till döden 1991 för mord gjorde, skriver New York Times, en av de vita jurymännen en skriftlig deklaration:

”Det finns … two types of black people: good ones and “niggers.” Jurymannen tvekade inte om vilken kategori Tharpe tillhörde. Han fortsatte sin deklaration att han … “after studying the Bible,” … “wondered if black people even have souls.” 

Tharpe skulle ha avrättats 2017, men hävdade att hans dom gjorts av en jury med rasistiska inslag, till saken hör också att tio av de tolv ledamöterna var vita. I sista minuten ingrep USA:s Högsta domstol och uppsköt verkställandet.

Domen har av Counterpunch jämställts med 1900-talets kusliga amerikanska tradition av lynchningar, när vita mobbar slog ihjäl afroamerikaner genom att hänga dem från ett träd eller på annat vis. Tidskriften skriver om det amerikanska dödsstraffets rasistiska rötter.

Tidskriften The Atlantic rapporterar om demonstrationer till förmåns för Tharpe och om tre biskopar som krävt att Högsta domstolen ska upphäva dödsstraffet för Tharpe.

I dagarna avgör USA:s högsta domstol åter fallet. Lägre domstolar har vägrat ta ställning till om domen fällts av en jury med rasistiska kriterier.

Keith Leroy Tharpe har nu suttit 28 år i dödscell i fängelset i Jackson i delstaten Georgia, samma delstat där Martin Luther King föddes 1929 för att hela sitt liv kämpa mot apartheid i USA och särskilt i den amerikanska södern.

Bonniers respektlöst mot frilansarnas upphovsrätt

Bonnier har sitt högkvarter i Marieberg där Expressen, Dagens Industri och Dagens Nyheter sitter. Foto: Henrik Montgomery/TT.

När Bonniers eller snarare Bonnier News köpte konkursmässiga Mittmedias 23 dagstidningar under 28 titlar varnade många för att företagets dominans på den svenska mediemarknaden skulle få negativa följder. I dagarna kritiseras Bonniers för att ha tvingat fram ”oskäliga, respektlösa avtal” med ”de frilansar som producerar en stor del av innehållet i Bonniers tidningar och tidskrifter”.

I ett debattinlägg på Medievärlden är fyra företrädare för mediebranschens frilansare – med all rätt – upprörda:

”Avtalet är oskäligt och gör det i omöjligt för frilansen att försörja sig som självständig företagare inom mediebranschen. Avtalet innebär att frilansen ska överlåta den ekonomiska upphovsrätten till Bonnier News för all framtid.”

Samma text eller bild kan Bonniers – enligt avtalet – använda godtyckligt och gratis i något av sina många medier eller använda gratis i egenreklam. Man kan också vidaresälja till andra aktörer (mot tio procent i ersättning till fotografen/skribenten).

Frilansen får däremot själv inte använda materialet ens på egen webbplats, än mindre sälja till någon annan. Upphovsrätten är förverkad.

Den som inte skriver under avtalet med Bonnier News hotas med att inte få fler uppdrag.

De fyra debattörerna avråder frilansarna från att skriva på avtalet, inte minst därför att det gör det omöjligt för frilansen att försörja sig på sin verksamhet. Redan innan hör de som grupp till mediehusens sämst betalda och mest marginaliserade medarbetare.

Frilansarna har därtill en viktig demokratisk funktion. Deras material kan föra in nya perspektiv, som är viktiga för mångfalden i mediernas rapportering.

På kultursidorna har frilansarna av tradition stått för mycket av det viktigaste materialet. Det går inte att överskatta frilansarnas roll i vad som lite högtidligt kan kallas ”det demokratiska samtalet” och i bevakningen av olika kulturella former, böcker, konst, film, teater och mer ändå.

Bonniers nedlåtande behandling av frilansarna är därför inte bara bekymmersam utan obehaglig i många avseenden. 

I ledningen för Bonnier News finns en bedrövlig brist på publicister, det som under lång tid tidigare var speciellt med Bonniers. Företaget nu har stor dominans på den svenska mediemarknaden och kontrollerar 40 procent av dagstidningarnas omsättning i Sverige. Också därför borde Bonniers lägga sig vinn om publicistisk mångfald och kvalitet liksom att stå upp för de journalister och fotografer, inkluderande frilansarna, som är själva grunden för dess verksamhet. Tidningsföretag är både bokstäver och siffror, utan bokstäver inga siffror.

Fotnot 1: Bonniers köp av konkursmässiga Mittmedias 23 dagstidningar under 28 titlar var ett ”fyndköp”. Priset uppges ha varit 50 miljoner, varav 30 miljoner avsåg företagets aktieinnehav i TT och 20 miljoner för tryckerifastigheterna. Tidningsverksamheten värderades till noll kronor.

Fotnot 2: De fyra debattörerna företräder mediebranschens frilansare och är Paulina Holmgren, Svenska Fotografers Förbund, Paul Vestergren, Bildleverantörernas Förening, Tyra von Zweigbergk, Svenska Tecknare och Ulrika Hyllert, Svenska Journalistförbundet.