” Muren och tornen. Det måste vara de mest omvälvande händelserna i världen under min livstid; Berlinmurens fall den 9 november 1989 och terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.
Det ligger en kuslig logik i att datumen är varandras spegelbilder, 9/11 och 11/9. Det är som om historien använt sig av almanackan som pedagogiskt hjälpmedel, för att göra det närmast övertydligt att den ena händelsen är den andras negation.”
Så inledde i går fredag Per Svensson i Dagens Nyheter sin artikel inför dagens 20-årsminne av attacken mot World Trade Center i New York, det ”elfte september” som i USA benämns med bara två siffror, ”nine-eleven”.
De båda datumen och det som inträffade då och förknippas med dem har mer än något annat präglat vår tid. När Berlinmuren föll den 9 november 1989 innebar det att det kalla kriget som delat Europa sedan andra världskriget var över, särskilt efter det att Sovjetunionen upplösts två år senare.
Det som skedde innebar en icke-våldslösning på en konflikt som länge präglat världspolitiken.
De avgörande händelserna var i mycket beroende på den ryske politikern Michail Gorbatjovs framsynthet.
Optimismen den gången efter murens fall var stor. Vi var många som hoppades på en fredligare och värld, en alltmer demokratisk värld.
Men så blev det inte. Många framställde det som skedde som ”den fria marknadens” seger över den totalitära socialismen, som om ”väst” ideologiskt hade besegrat ”öst”, som om det viktiga var vinnare och förlorare.
Efter 9/11-attackerna mot New York och Washington förvandlades de tolv åren av demokratisk optimism efter det kalla krigets slut snabbt till längesedan historia. Världen blev en annan och sämre. USA:s president hade inga som helst ambitioner att hantera det skedda för att undvika krig. Tvärtom, Bush skulle hämnas först på det Afghanistan där Usama bin Ladin haft sina baser, sedan på Saddam Huasseins Irak, som inget alls hade med 9/11 att göra.
När det gäller antalet döda, antalet mördade, är Bush tusenfalt överlägsen Usama bin Ladin, en mördarpresident som borde ställts inför krigsförbrytardomstol i Haag och dömts till livstid i ett eget Guantánamo. Han har förödelsen av flera västasiatiska länder på sitt samvete, men bemöts sällan eller aldrig med kritiska synpunkter.
Det krig som Bush inledde i Afghanistan pågick i tjugo år, som USA:s historiskt längsta krig, vilket bara vållat destruktiv förödelse, trots gigantiska ekonomiska satsningar, där också Sverige varit skamligen inblandat.
I dagarna bilder de nya härskarna i Afghanistan regering. Några av ministrarna har suttit länge som fångar i Guantánamo. Eftersom USA inte ställt de flesta fångarna inför domstol går det inte att avgöra om de är kompetenta och lämpliga.
För det plågade afghanska folket med 38 miljoner invånare väntar kusliga umbäranden. I en notis i Svenska Dagbladet i går fredag heter det att landet står inför en ekonomisk krasch som kan sänka nästa hela befolkningen (97 %) under fattigdomsgränsen, vilket FN:s UNDP uppmärksammat i en ny studie. Där varnar man för att Afghanistan, som redan före talibanernas återkomst vafr ett av världens fattigaste länder, redan nästa år kan drabbas av vad man kallar ”universell fattigdom”.
Den svenske Afghanistankännaren Anders Fänge skrev nyligen i en viktig artikel i Svenska Dagbladet att västerländska regeringar, också den svenska, borde tänka på konsekvenserna av förhastade beslut med innebörden ”inte en spänn till talibanerna”, eftersom fruset bistånd är ett recept på en folklig katastrof utan motsvarighet i modern tid.