Etikettarkiv: Berlinmuren

82 år efter kristallnatten eller Novemberpogromen

En judisk man städar upp efter Kristallnatten eller Novemberpogromen i Berlin, den 9 november 1938. Foto: Scanpix

9 november 1938 genomförde tyska nazister pogromer mot tyska judar som misshandlades och mördades. Deras hem, butiker och synagogor stacks i brand.

På många håll i världen genomfördes på årsdagen manifestationer till minnet av den så kallade Kristallnatten.

Enligt Forum för Levande historia …brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus under Kristallnatten: 

”Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta.

Enligt senare forskning mördades omkring 400 judar under natten den 9–10 november. Tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1 500.”

Hitlers regering gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller egentligen Rikskristallnatten. Men våldsaktionerna mot judarna i november 1938 ägde inte rum enbart under natten den 9–10. De började redan den 7 och pågick till den 13 november. Det anses därför mer rättvisande att kalla händelserna för Novemberpogromen. Det är också oklart vem som från början hittade på namnet Kristallnatten. 

Novemberpogromen markerade att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna. Den tydliggjorde också att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Som en ödets ironi föll Berlinmuren samman samma datum, den 9 november 1989, vilket också markerade det kalla krigets slut, en av mänsklighetens största ickevåldframgångar.

Den 9 november är en dag att minnas med största allvar i vår tid, när antisemitisk och rasism och nynazism sprider dig, när mörka populistiska och högernationalistiska grupper åter marscherar, inte bara i flera europeiska länder utan också på svenska gator.

Francis Levy, head of the North Alsacian Jewish community, inspects tombstones desecrated by vandals with Nazi swastikas in the Jewish Cemetery of Cronenbourg near Strasbourg, January 27, 2010. REUTERS/Vincent Kessler (FRANCE – Tags: RELIGION CRIME LAW) Bild: Forum för Levande historia.

Privatiseringen i Öst berikade nomenklaturan

Murens fall 2

 Miljöjuristen Zuzana Čaputov, valdes tidigare i år till Slovakiens första kvinnliga president. Timothy Garton Ash ser valet som en positiv utveckling i ett Östeuropa som 30 år efter murens fall 1989 präglas av stor besvikelse över

 En viktig orsak till problemen i dagens östeuropeiska stater är hur övergången hanterades från den existerande kommunismen till ”liberala demokratier”. Det gäller särskilt hur den privata egendomen skulle (åter-)införas, konstaterar Timothy Garton Ash. ”Det är lätt att identifiera alla de misstag som gjordes i den största privatiseringen någonsin i europisk historia”, skriver han. 

Privatiseringen bestod av olika delar. En gick ut på att återbörda egendomar till de ursprungliga ägarna för 40 år sedan, vilket var komplext och gick långsamt. En annan var att locka utländska kapitalister, främst från Västeuropa. En tredje handlade om att privatisera den statsägda egendomen. Det sistnämnda skedde väldigt snabbt i en ”skum” process, Garton Ash använder ordet ”murky”, mörk, skum, dyster ….

 Det fanns inga fungerande lagar. Processen administrerades ofta av ”oberoende domare”. Resultatet blev inte sällan att personer med positioner och goda förbindelser kunde ta för sig av de enorma statsägda tillgångarna, på ett eller annat sätt utan värst mycket till regler.

En av de rövarbaroner ur nomenklaturan som på detta vis berikade sig var Tjeckiens nuvarande statsminister, Gabriel Kuchta.

Länge arbetade denne som informatör för Tjeckoslovakiens hemliga polis med kommunistpartiets utrikeshandel. Kuchtas bakgrund är typisk för de som berikade sig under övergången, konstaterar Garton Ash. Denna skapade en djup känsla av missnöje bland alla de som deltagit i kampen för förändring och såg en djup historisk orättvisa i det som skedde.

Timothy Garton Ash hoppas att de östeuropeiska länderna vågar offentligt konfrontera det som skedde under de mörka åren kring övergången, kanske genom en sanningskommission. Bara så kan sanningen blottläggas om de många kollaboratörer till de gamla kommunistregimerna som snabbt skaffade sig väldiga privata förmögenheter genom att komma över statlig egendom.

Men en sanningskommission kan inte göra något åt andra saker, att det sätt som ”liberalismen” introducerades i öststaterna var i en extremt reducerad form som mest handlade om överföring av statlig egendom i privata händer, inte om demokrati i djupare mening.

Förhållandena är speciella inom det återförenade Tyskland. Det främlingsfientliga partiet AfD, Alliance für Deutschland, har haft stora framgångar i tidigare Östtyskland. Mer än 25 procent röstade på partiet i Saxen, nästan lika många i delstaten Brandenburg. Det beror inte på att de som röstar på AfD är fattiga eller utstötta. 80 procent av de som röstade på AfD upplever sin ekonomiska ställning som ”god” eller ”mycket god”. Här finns inte heller många flyktingar att skylla på.

Röstsiffror i tyska valet 2017 för det tyska främlingsfientliga partiet Alliance für Deutschland, som har sin väljarhbas i f d Östtyskland.

Kanske är det viktigare att många tidigare DDR-medborgare (66 procent) upplever sig som andra klassens medborgare. I dag flyttar många förmögna tidigare västtyskar österut och vill gärna härska över ”urinvånarna”, ungefär som britterna styrde i 20-talets koloniala Indien, skriver Garton Ash syrligt.

Bilden är som synes komplex. Det finns inga quick-fixar till djupgående samhällsproblem. EU har hittills visat sig bedrövligt oförmögen att hantera grova åsidosättande av all demokratisk anständighet. Ändå har det ännu inte gått oåterkalleligt långt, skriver Garton Ash, kanske med undantag för Ungern.

Samtidigt finns det positiva undantag, skriver han och pekar på Slovakien, där  Zuzana Čaputová, en liberal, proeuropeisk kvinna valts till president i ett socialt konservativt och katolskt land, där mycket fortfarande präglas av postkommunismens trauman. 

Fotnot: 30 år har gått sedan Berlinmurens fall och det kalla krigets slut den 9 november 1989. Den tidens förhoppningar om demokrati och fred i en mera enad värld har förbytts till något annat, skriver Timothy Arton Ash i en essä i New York Review of Books. Bloggen är den andra  av två, den första finns här.

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?