Etikettarkiv: Björn Runge

Fem dagars filmfestival i Båstad över: Visioner, svensk film, Giliap …

Ulf Bjereld (tv) leder en debat under Lilla filmfestivalen i Båstad sextio år efter det att Bo Widerberg 1962 publicerade sin stridsskrift ”Visionen i svensk film”. Medverkande var, fr v: Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Båstads Lilla filmfestival är över för den här gången efter fem inspirerande dagar fyllda av filmer, många i grundaren Bo Widerbergs anda – och därtill två filmer av mästaren själv, Kvarteret Korpen och Elvira Madigan.

1962 skrev Bo Widerberg en frän debattbok, ”Visionen i svensk film”, där han var djupt kritisk till bristen på visioner i svensk film. Hans kritik vände sig inte minst mot Ingmar Bergmans totala dominans den gången.

Widerberg utnämnde Bergman till ”vår andes dalahäst i världen” och menade att hans filmer var en exportvara fylld av ohöljd exotism.

Bergmans dialog är krystad, skrev Widerberg, och det är lätt att hålla med. Och hur var hans berättarform. Jo, ”sketchen är hans stilmedel”, fortsatte Widerberg och nämnde särskilt ”Sommaren med Monica” som avskräckande exempel.

Kritiken mot Sommaren med Monica tycker jag nog är orättvis. Men i mycket hade han nog rätt i övrigt.

Internationellt hände mycket inom filmens världar de åren. Filmer som Francois Truffauts ”Jules och Jim”, Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget”, Viscontis ”Rocco och hans bröder” och många andra öppnade nya vägar. De där filmerna, för att inte tala om Alain Resnais gåtfulla och besynnerliga ”I fjol i Marienbad”– med manus av Alain Robbe-Grillet – gjorde mig till cineast för livet, med en tro på filmens konstnärliga och samhälleliga kraft.

Widerberg klagade i sin skrift 1962 över att det mesta inom den tidens filmproducerande värld inte avgjordes utifrån filmmanuskriptens konstnärliga möjligheter utan av krassa ekonomiska överväganden i bolagsstyrelsernas slutna rum. Han hade rätt.

För filmaren själv fick skriften en avgörande betydelse. När den kom ut hade han inte gjort en enda egen film.  Han kontaktades av Europafilm, fick direkt kontrakt på två filmer, ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen”, som båda hade premiär 1963, året efter bokutgivningen.

Det innebar också att svensk film förändrades.

Sextio år efter publiceringen av ”Visionen inom svensk film” arrangerades på filmfestivalen i Båstad ett samtal kring boken lett av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap från Göteborg och Båstad, med fokus på situationen i dag. De deltagande var Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Många frågeställningar kom upp och det fanns hos flera en oro över framtiden. Vad innebär det stundande valet och vad händer om SD får makt över kulturpolitiken? I Danmark ledde en liknande situation till att DR:s Kulturkanal blev nedlagd och till nya lagar som slog fast att televisionen skulle fokusera på ”dansk traditionell kultur”. Vad betyder det att biograferna marginaliseras och internationella strömmande kanaler tar över allt mer? Kan den ökande tillgängligheten på billigare och lätthanterligare filmutrustning kompensera genom att ge nya filmare bättre verktyg och möjligheter?

I ett tidigare inlägg diskuterade jag Roy Anderssons Giliap, som av många svenska kritiker efter premiären 1975 totalsågades för att i dag, 47 år senare, av allt fler hyllas som ett mästerverk.

Med hjälp av vännen Bengt Lorentzons klippbok har jag i dag kunnat läsa min egen recension av Giliap från 1975. Jag var redan då starkt positiv till filmen, även om det fanns invändningar och skrev bland annat:

”Roy Andersson berättar mer i bilder än i ord. Han använder sig av ett mycket uttrycksfullt och innebördsrikt bildspråk ofta i en mycket mörk färgskala. Det är genom bilderna mera än genom replikerna som filmens handling och stämning byggs upp.”

”… Giliap som helhet, som en lyrisk berättelse om ensamhet och undantagsmänniskor är en av de mera intressanta svenska filmerna på senare år”.

Lars-Levi Læstadius, källarmästare på Hotel Busarewski styr från rullstolen sin restaurang i Roy Anderssons film Giliap från 1975.

Lilla filmfestivalen i Båstad Troell och miljökris i Kina

Handpollinering av fruktträd i en avlägsen dal i Kina där alla bin och pollinerande insekter utrotats genom överanvändning av pesticider. Bilden ur dokumentärfilmen ”Earth: Muted”.

Lilla filmfestivalen i Båstad har återuppstått efter pandemins mörker och under en liten vecka visat film som skapat möten och samtal på Scalabiografen mitt i byn. I går visades den sista filmen i år under en festival som är unik i Sverige genom sin småskalighet och genom närheten mellan publik och filmfolk.

Bo Widerberg grundade festivalen 1996 och i år har det varit 25-årsjubileum med ett femtontal filmer, visade under fem dagar, därtill möten och samtal om om svensk films och biografens utveckling och framtid, regissörsmöten med bland annat Ruben Östlund, Björn Runge och Fanni Metelius.

Den förstummade jorden – eller ”Earth: Mutedär titeln på en lika angelägen som annorlunda film, gjord av tre regissörer, Mikael Kristersson, Åsa Ekman, Oscar Hedin.

Det är en miljödokumentär, som utspelar sig i en avlägsen kinesisk dalgång – men som har stor allmängiltighet som en berättelse om hur människans vanvård av naturen kan skada mänskligheten. Visningen i Båstad var den första för svensk publik. Nu följer inom kort biopremiär och fram emot årsskiftet också TV-visning. Den tysk-franska kulturkanalen Arte kommer att visa filmen under 2022.

En av de tre filmarna, Mikael Kristersson var på plats i Båstad och deltog efter visningen i ett samtal om filmen. Han filmade själv under fyra resor i Kina i ett filmarbete som genom avancerad klippning och krävande översättning av ett stort inspelat material tagit nästan ett decennium att fullfölja.

”Earth: Muted” utspelar sig i en dalgång i Kina, där jordbrukarna försöker livnära sig på ett ekosystem som är på väg mot kollaps. Där har de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel.

I filmen skildras tre kinesiska familjer som påverkats av miljökrisen. I den svindlande vackra inledningen arbetar man med handpollinering av fruktträd. Det ser så intagande grant ut – men är sista möjligheten att rädda stora fruktodlingar genom ett otroligt arbetskrävande mänskligt arbete. Något liknande hade knappast varit möjligt i Sverige. Ändå skulle en miljökris som den kinesiska knappast vara otänkbar här, tror jag, och associerar till hur havsörnen var nära utrotning efter det att örnarnas ägg fick för tunna skal efter tung påverkan av miljögifter.

I filmen får vi möta människor i deras vardag och se den vackra dalens natur. Samtidigt är filmens miljöproblematik ödesmättad. Den ger mycket att tänka på enbart genom de röster som hörs i filmen och utan någon allvetande berättarröst som skulle ha kunnat förenkla och förvränga de komplicerade sammanhang det handlar om.

Dokumentärfilmen är skapad av Film and Tell 2021 i samproduktion med Film i Skåne och Picafilm.

Mikael Kristersson har tidigare gjort sig känd som en i Sverige unik naturfilmare, med säregna filmer som Pica, Pica (1976), Falkens öga (1998) och Ljusår (2008).

Pica, Pica är det latinska namnet på skatan. Filmen handlar om skator i stockholmsförorten Vällingby, ofta stå att filmkameran låter oss uppfatta skatornas blick på människan. Jag glömmer aldrig en scen där skatorna har sina bon nära ortens Systembolag och med förståelig förundran betraktar människorna där nere som släpar på stora kartonger och tunga kassar med skramlande flaskor.

Båstadfestivalen hyllade särskilt den i dagarna 90-årige filmaren Jan Troell, med att visa några av hans filmer. Jag såg en av dem, Uppehåll i myrlandet”, en halvtimmeslång härlig kortlfilm efter en novell av Eyvind Johnson, en av Troells allra första filmer, från 1964.

En ung Max von Sydow spelar bromsaren Kvist som hoppar av tåget av en speciell anledning och snart möter en likaså mycket ung Allan Edwall i den lappländska ödemarken.

Filmen visas på SVTPlay till juli 2023 liksom Tom Ahlands nygjorda intervju med filmaren, ”Ett par dagar i november med Jan Troell”.

Fotnot: Läs också Johan Malmbergs kulturartikel om filmfestivalen här.

svenskfilmdatabas.se