Etikettarkiv: Ingfrid Breie Nyhus

Grieg, Slåttepianot och Schumanns båda sidor

Edvard Grieg var fascinerat upptagen av norsk folkmusik, som han ville överföra till piano, för att ”lyfta dessa folktoner till en konstnärlig nivå genom stiliserade övertoner”. Det kan låta lite nedlåtande, men Grieg såg själv sina försök kring förra sekelskiftet att omvandla folkmusik för hardingfela till konstmusik för piano som det rakt motsatta, med stor respekt för sitt lands folkmusik.

På fredagseftermiddagen framförde två norska pianister i Apelrydsladan på Båstad kammarmusikfestival sina olika versioner av Griegs Slåtter, opus 72. Norska ”slått” står för folkmusik, ofta på hardingfela, och termen kommer sig av tekniken att ”slå på sträng”.

Pianisten Ingfrid Breie Nyhus växte upp i en spelmansfamilj i norska Røros.
– Hela min ungdom for jag runt med familjen på festivaler. Ändå blev flygeln mitt instrument. Följden blev att jag kom att spela folkmusik på flygel.

Hon är i dag forskare vid Norges musikhögskola och har doktorerat på en avhandling om samspelet mellan folkmusik och piano och menar sig ha hittat ett nytt sätt att spela piano på, slåttepiano.
När hon framför Griegs Slåttemusik är det lätt att uppfatta hur hon behandlar pianot som en fiol eller en hardingfela.

Hon gör om den skinande borgerliga flygeln till något helt annat, genom att knyta an till de spelmän som i generationer hållit folkmusiken levande. Både Bach och Jan Johansson klingar med när Ingfrid Breie Nyhus, vaggande med överkroppen som om hon höll en fiol i famnen i sann spelmansanda improviserar utifrån Griegs noter.

På torsdagen lyssnade jag, i Ravinens nya konsthall som rymmer en fin konsertsal, på den suveräne tyske pianisten Alexander Lonquich, som framförde två stycken av Robert Schumann, Pianosonat nr 1 i fissmoll och Fantasiestücke.
Schumann talade ofta om sina två alter egon, som speglade sidor i hans personlighet och musik. Den utåtriktade och kraftfulle ”Florestan” stod i stark kontrast till den introverte, känslige och reflekterande ”Eusebius”. Det ”explosiva” ställs mot det ”innerliga” i musik fylld av starka inre spänningar.
Alexander Lonquich gör en dramatisk entré. Liksom innesluten i sig själv och utan att kasta en blick på publiken slår han sig ner på pianopallen, andas ett halvt andetag och slår så an det första ackordet. Han fokuserar helt på musiken, dramatiskt innesluten i den. Han tittar upp i taket, iakttar sina spelande händer, som ibland förs i kors, granskar tangentbordet, men aldrig publiken, bara Florestan och Eusebius.


Ravinens nya konsthall utanför Norrvikens trädgårdar fyller redan första året en viktig funktion och är tillsammans med gamla Apelrydladan festivalens viktigaste spelplats, på ett sätt som verkligen gör Båstad till ett oemotståndligt kulturcentrum under sommarmånadernas begivenheter.

I morgon lördag avslutas årets kammarmusikfestival i Båstad med traditionell ”Grand finale – maraton”. Med Cathrine Winners som konstnärlig ledare har det i år varit en i positiv mening annorlunda festival. Många konventioner har ifrågasatts. Folkmusikens rötter för så mycket av den klassiska musiken har markerats. Nya instrumentgrupper har lyfts fram, inte minst blås och mässing.
Själv glömmer jag inte onsdagens konsert i totalt mörker, som blev en förunderlig lektion om mörkrets roll i våra liv.

Bilden: Ingrid Breibart Nyhus, norsk musikforskare som spelar folkmusik på ”slåttepiano”. Foto: Sören Sommelius.