Etikettarkiv: JCPOA

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

Ska Sverige dras in i krig med Trumps USA mot IRAN?

Trafiken på Hormuzsundet, där den svenskägda oljetankern kapades av Iran. Skärmdump Spiegel Online. Credits +++ dpa-Bildfunk +++.

USA pressar Sverige att delta militärt i en internationell insats för att stärka säkerheten kring Hormuzsundet. Frågan ”analyseras på utrikesdepartementet”, säger utrikeshandelsminister Ann Linde (S) till TT.

Redan har både Tyskland och Frankrike sagt nej till att delta militärt i den brittiskledda aktionen, i realiteten igångsatt av USA som ett led i en lång serie krigshetsande provokationer mot Iran. USA:s första drag stred mot folkrätten, när man ensidigt bröt mot det i  FN:s säkerhetsråd fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverket för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. 

Jag har berört detta i en tidigare blogg, utifrån Hans Blix grundliga och välargumenterade analys. Blix menar att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett flagrant svenskt brott mot FN-stadgan.

Till saken hör att Irans kapning av oljetankern Stena Impero i Hormuzsundet var ett svar på Storbritanniens kapning av en iransk oljetanker i Medelhavet tidigare i sommar, också den ett brott mot folkrätten.

I en annan TT-artikel motiverar den tyska regeringens representant Ulrike Demmer beslutet med att  landet vill fokusera på ”diplomati och nedtrappning” samt på att rädda kärnenergiavtalet med Iran. Deltagande i en USA-ledd insats kan enligt regeringens talesperson Demmer ”komplicera den frågan”.

Självklart måste Sverige följa Tysklands linje och verka för diplomati, nedtrappning och återupprättat kärnenergiavtal med Iran, enligt beslutet i FN, som inte är villkorat vad än Truump påstår.

Alternativet är fasansfullt. Svenska militära enheter under brittiskt och amerikanskt befäl kan i Hormuzsundet bli indraget i krigshandlingar mot Iran, på Trumps villkor. Något sådant vore både djupt omoraliskt och kusligt, inte minst med tanke på möjliga konsekvenser av ett nytt storkrig i regionen.

Det skulle också innebära ett definitivt brott mot Sveriges månghundraåriga tradition som ett fredligt land, i krig neutralt, ett land som respekterar FN:s världsordning.

USA har en längre tid drivit frågan om militära insatser i Hormuzsundet. Många EU-länder har varit skeptiska. Med ny premiärminister i London, Trumpvänlige Boris Johnson har Storbritannien bytt hållning.

Kvällstidningen Expressens politiska redaktion menar att Sverige ”bör hjälpa Boris Johnson” – och Donald Trump – i Hormuzsundet genom att skicka svenska amfibietrupper. Ändå är tidningen medveten om att det kan leda till att svenska soldater blir inblandade i USA:s krig mot Iran:

”Det kan räcka med ett missförstånd för att det ska smälla.”