Etikettarkiv: Jonas Kanje

Tidningen Journalisten: ”Staden Helsingborg förhindrar insyn”

Micco Grönholm, Helsingborgs kommunikationsdirektör, vill inte svara på tidskriften Journalistens frågor. Bilden från Grönholms blogg ”The Brand Man”, Varumärkesmannen. Han har numera titeln ”Head of future”. In english, of course.

På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .

I ingressens sammanfattning skriver tidningen:

”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”

Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”

Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.

Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.

Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.

I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.

– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.

På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.

Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.

Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.

Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:

”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”

Hoppsan. Det var ömma tår.

I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.

  • ”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma JohanssonJennie LorentssonTruls NilssonJoakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
  • ”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith LindahlJennie LorentssonBjörn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.

Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.

För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.

Vår Salong på Kulturhotellet

Vernissage av Vår salong på Kulturhotellet. Längst till vänster, konstnären Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, och kulturredaktionens Johan Malmberg.

Under femton år har Helsingborgs Dagblads kulturredaktion bjudit in regionens konstnärer till ”Vår salong”, en enmannajurybedömd utställning där utvalda verk publicerats och kommenterats på kultursidorna i papperstidningen och på tidningens hemsida.

I år har ”Vår salong” fått en ny dimension genom att fyrtio av de insända 700 konstverken också (till den 13 juli) visas på en fysisk utställning på Kulturhotellet på Södergatan i Helsingborg.

Under lördagens synnerligen välbesökta vernissage hälsade HD:s chefredaktör Jonas Kanje välkommen innan kulturredaktionens Johan Malmberg tillsammans med Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, presenterade utställningen, flera gånger tillsammans med närvarande konstnärer som introducerade sina verk.

Det blev en fin konstupplevelse och en påminnelse om att det i Helsingborg och NV-Skåne med många aktiva konstnärer finns ett i hög grad levande konstintresse. 

Kulturhotellet i Helsingborg fyller verkligen en viktig funktion i Helsingborgs konst- och kulturliv, tillsammans med Helsingborgs konstförenings Galleri Konsten på Kopparmöllegatan, där i dag söndag 2/6 vårens sista utställning har Finissage, Kerstin Dahl Noréns fina Recircle, med tuschteckningar och skulpturer i sten, brons och betong.

Ändå är avsaknaden av en konsthall i Helsingborg djupt bekymmersam. I nära 75 år fungerade Vikingsbergsmuseet i parken med samma namn som konsthall, fram till dess att Dunkers invigdes. En årlig höjdpunkt där var jurybedömda Vårsalongen, där regionens konstnärer visade sina arbeten med förgrundsfigurer som Lennart Rosensohn, Bengt Ossler, Gustav Arne och förstås många andra.

På den tiden fanns också en rad utmärkta privata konstgallerier som komplement.

I dag omges konsten i Helsingborg av ett stort mörker. Aktiva konstnärer har få eller inga möjligheter att ställa ut. 

Förutom Malmö har en rad skånska grannstäder satsat på väl fungerande konsthallar, som Höganäs, Landskrona, Lund och Kristianstad. Men inte Helsingborg. Varför??

2004 bjöd HD:s kulturredaktion, på initiativ av kulturchefen Gunnar Bergdahl, in till Vår salong (särskrivet) – en tradition som positivt nog lever vidare och nu genom utställningen på Kulturhotellet går in i en ny andning. 

Fotnot: På Helsingborgs kommuns hemsida kan man under ett avsnitt om parker läsa om Vikingsbergsparken. Där nämns i förbifarten också Vikingsbergsvillan:

”Den gamla huvudbyggnaden är skyddad som byggnadsminne och är idag förskola men har under åren bland annat använts som konstmuseum. Den gamla trädgårdsmästarvillan, som du hittar i parkens östra del, fungerar idag som fritidshem.”

Det är en besynnerlig officiell historieskrivning. Vikingsbergs konstmuseum invigdes 1929 och pågick till 2001. Varför vill helsingborg.se skriva om historien?

https://helsingborg.se/uppleva-och-gora/friluftsliv-och-motion/parker-och-gronomrade/vikingsbergsparken/mer-om-vikingsbergsparken/