Dagstidningarna har förlorat marknader och är hårt ekonomiskt trängda. Deras innehåll är nu inlåst och förbehållet prenumeranter (rimligt nog). Det innebär att stora kategorier som inte prenumererar, bland dem särskilt unga personer, är hänvisade till nätets flimrande och algoritmstyrda utbud.
De professionella kompetenta journalisternas texter och bilder når främst de läsare som är beredda att betala för sig.
I det läget blir Public Services roll ännu viktigare än tidigare ur ett demokratiskt perspektiv.
Under mycket lång tid har det funnits en djup enighet både i den politiska sfären och bland de flesta svenskar om Public Services omistlighet.
Men på sistone har Public Service, alltså SVT och SR, öppet ifrågasatts först av sverigedemokrater och sedan av moderater och kristdemokrater.
”Statliga medier är i dag skattedopade, semi-kommersiella aktörer, inte värnare av det smala och tråkiga som inte går att producera på annat sätt.
Vårt parti bör ta klivet fullt ut och bestämma sig för ett avskaffande av public service så snart som möjligt”, skrev exempelvis de båda moderaterna Adam Danieli och Sten Storgärds i början av oktober i en debattartikel i Expressen.
Deras argumentering skulle kunna vara hämtad ur maktens medier i länder som Ungern och Polen. Den saknar varje form av demokratiskt engagemang, de båda skribenterna inser inte att ett demokratiskt samhälle behöver en tredje statsmakt och informerade medborgare. Exempel världen över i vår samtid förskräcker, ja väcker fasa, se bara på bedrövelsens USA där Trump kräver att alla statliga myndigheter ska säga upp prenumerationerna på New York Times och Washington Post.
Till det kommer nu stormen på och kring SVT, som genomgår stora omorganisationer, vilka för en utomstående verkar svårförståeliga.
I ett stort reportage i tisdags skrev tidningen Journalisten om ”en nyhetsredaktion som befinner sig i en identitetskris med flera interna konfliktytor.
Vi hör berättelser om mobbning och erfarna medarbetare som knuffas ut, om tystnadskultur och om en ny sorts kvällstidningsjournalistik som gjort sitt intåg.”
SVT:s reportrar ska från årsskiftet inte jobba mot TV utan skriva direkt mot webben. Filmat webbmaterial ska göras om till TV-inslag. Är inte detta dömt att misslyckas? Särskilt när mottot är att det främst ska vara snabbt och kort. Till det kommer att SVT beslutat lägga ner åtta sändningsorter. Båda dessa nyordningar innebär en förstärkning av det redan så dominerande stockholmsperspektivet.
Journalisten citerar ur SVT Nyheters målgruppsdokument. Nyhetssändningarna ska vända sig till ”personer i åldern 20-40 år som tittar i mobilen”. De exemplifieras med ”Nyfikna Nicole och Nassim” som ”älskar utmaningar, gillar förändring, äventyr och att upptäcka nya saker”, samt med ”Sociala Sahar och Seb” som ”vill vara med där det händer” och ”tränar på gym tillsammans” och gärna provar ny matlagning ”och delar stolt på Instagram”.
Vilken snömos. Vilken bedrövlig intellektuell nivå.