Kategoriarkiv: Flyktingar

Stillers försvunna film och flyktens berättelser

Mauritz Stiller (till höger om kameran) och Julius Jaenzon 1922 vid inspelningen av Gunnar Hedes saga. Bild Wikipedia.

Mauritz Stiller (1883 – 1928) skapade tillsammans med Victor Sjöström den svenska stumfilmen och därmed den svenska filmen. Stiller ”upptäckte” Greta Garbo och flera av hans filmer räknas till svensk films klassiker. 

Under den svenska filmens guldålder (1917 – 24) stod Stiller på toppen av sin förmåga. 1921 skrev han manus till och regisserade ”De landsflyktige”, som blev en stor succé och såldes till trettio länder.

Hundra år senare är allt som finns kvar av filmen sju minuters fragment, plus stillbilder, programhäfte och affisch.

”De landsflyktige” är inte ensam om sitt öde, skriver filmvetaren Jan Holmberg i ”Begäret efter det som fattas” i nya numret av tidskriften Essä, nr 9 2021, med temat Filmen som försvann.

Tidskriften Essä har en given struktur. I mitten presenteras själva sakfrågan, här handlar det om bland annat stillbilder och ett replikmanus. Till det kommer löst inskjutet filmens affisch och ett programblad.

”De landsflyktige” handlade om ryska revolutionen och om en rysk emigrantfamilj som flytt bolsjevikernas revolutionära Ryssland och hamnat i en finsk småstad. Den bygger på den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell Zoja.

”Allt talar för att ”De landsflyktige” skulle kunna ha räknats bland de stora filmerna, om den bara funnits kvar”, skriver Jan Holmberg. 

Det är en försvunne film och en försvunnen tid (den tsarryska) och om ett land som inte längre finns.

Detta är inget ovanligt, menar Holmberg. Bara mellan tio och tjugo procent av all stumfilm har bevarats åt eftervärlden.

Han konstaterar vidare att filmen som konstform trots detta har en hög överlevnad. Det är värre med musiken. 

De äldsta hittade instrumenten är åtminstone 20 000 år gamla. Av den musik som spelades på dessa finns ingenting bevarat från tiden före notskriften.

I en annan av tidskriftens fyra essäer tar författaren Susanna Alakoski fasta på flyktingarnas situation och på de olika aspekter av flykt som finns i Schildts novell och kan ha funnits i filmen, exil, landsförvisning, landsflykt.

Människor har i alla tider tvingats fly, skriver Alakoski. Otaliga författare har skildrat sin rotlöshet i främmande länder. Vår tid översvämmas av flyktens berättelser.

Och ändå – i andra sammanhang avhumaniseras de som flyr, blir ”kvoter, kvantiteter, volymer”. Ord och språk används bortom all värdighet.

”Då som nu. Krig överbefolkning, förföljelser, rasism klibbar samman med fattigdom, hunger, förtryck och väpnade konflikter”, fortsätter Susanna Alakoski.

En gång vimlade det av ryska flyktingar i Finland. I Runar Schildts novell Zoja konfiskeras den ryska flyktingfamiljen Barantscheffs tavlor och möbler på liknande vis som man i Danmark för inte så länge sedan genom den så kallade ”smyckeslagen” gav polisen rätt att konfiskera flyktingars ringar och pärlhalsband. Undrar vad skillnaden är, suckar Alakoski.

Mauritz Stiller hette egentligen Moshe Stiller. Hans judiska föräldrar kom till det då ryska Helsingfors 1867. Pappan Hirsch kom från Belarus, mamman Mindel från polska Lodz, båda var militärmusiker, men dog tidigt och Mauritz uppfostrades av en bekant.

Mauritz Stiller var jude i en värld präglad av antisemitism. Därtill var han homo- eller bisexuell i en tid då homosexuella handlingar var straffbara. Sitt ryska medborgarskap bytte han under inspelningen av ”De överlevande” 1921 mot ett svenskt.

I den tredje essän i Essä förundras litteraturvetaren Tatjana Brandt över att Stiller omvandlade den ryske landsflyktige Meerwolff som Runar Schildt tecknar i sin novell till filmens onde bankir, som ”verkar vara både råkapitalist och kommunist, en dubbelspion och förrädare med aptit på aristokratiska fröknar. Alltså ond på alla skalor.” Och detta i en tid när judiska bankirer var den gryende ”fascismens älsklingsfiende” … ”Utsugarna. Folkfienderna. Kulturförstörarna”. 

Kanske berodde det på att filmen behövde en ”skurk”?

Den finlandssvenske författaren och Helsingforsskildraren Kjell Westö skriver i sitt bidrag i Essä om ”Den schildtska blicken” om just det, att Meerwolffs karaktär i hans fantasi blir ”den kritiska vikt som filmens stora visioner vägs mot”?  

Han nämner att hans ambition att ringa in Runar Schildts författarskap för honom inte är någon liten utmaning, det handlar om en ”författare som var den kanske viktigaste förebilden” för honom när han började skriva.

Och han avslutar sin essä med att det var ”Runar Schildt som fick mig att förstår att det går att skildra Helsingfors på svenska” … något som vi är många Westöläsare som helhjärtat kan instämma i.

Detta nummer med fyra essäer i tidskriften Essä erbjuder texter med många associationer som kreativt och tankeväckande leder åt olika håll.

Jag själv blir sugen på att se filmen, mästerverket ”De landsflyktige” men det går ju inte. Som väl i finns ändå både Runar Schildts förlaga Zoja – och förstås staden Helsingfors också som Schildt och Westö skildrat den. För att inte tala om Mauritz Stillers klassiska stumfilmer, som ”Erotikon” och ”Gösta Berlings saga”, den senare med Greta Garbo.

Greta Garbo och Mauritz Stiller ombord på ångfartyget S/S Drottningholm på sin väg till USA 1925. Bilden: Wikipedia.

Goran Kapetanović om när kriget kom till Sarajevo

Filmaren Goran Kapetanović Foto: Mattias Ahlm.

”Det en gång var en pojke i Sarajevo som älskade filmer och som överlevde ett krig”, berättade filmaren Goran Kapetanović i torsdagens Sommar i P1. Det handlar om hur kriget bryter ut i Sarajevo våren 1992 och hur han själv och hans familj drabbas.

Familjen bor i en stor lägenhet med mycket böcker i ett höghus i centrala Sarajevo, lever ett gott liv. En kväll ser Goran en film som drabbar honom med full kraft, Emir Kusturicas ”Zigenarnas tid”. En annan dag är han ute med sin flickvän. De kommer överens om att träffas påföljande dag. Då ska de ligga med varandra för allra första gången.

Men något kommer emellan. Kriget.

När den 17-årige Goran ska smita ut ur lägenheten till sitt möte hör han skott. I trappan är kaos. Folk har börja fly från sina lägenheter med vad de kan bära med sig. Man skruvar av namnskyltarna och kastar bort dem, därför att namnen avslöjar etniciteten.

När han kommer till flickvännens bostad i ett annat höghus har strömmen gått och hissen är ur funktion. Kaoset har på kort tid tilltaget. Han inser att kriget har börjat.

Hans egen familj förskansar sig i husets skyddsrum. Byggnaden träffas av granater. Hans pojkrum träffas och blir utblåst, förvandlas till ett tomrum. När familjen flyr har han nästan inget att bära med sig.

Familjen lyckas få plats på ett flygplan som lämnar den alltmer trasiga staden och kommer till Sverige som flyktingar.

Men hans pappa stannar i Sarajevo. Stannar bland bomber och ruiner. Varför vår vi inte veta, inte heller hur det går för honom.

För mig blir det här årets starkaste Sommar-program, med en röst som tränger genom tidens brus, som i ett filmiskt upplagt radioprogram har något mycket väsentligt att säga om krig och flyktingskap.

[Jag hör Ulf Kristerssons hesa röst som en papegoja i en ekokammare upprepa att ”flyktingar är en belastning” – men jag vill inte släppa in honom i den här texten.]

Goran Kapetanović använder i sitt program medvetet inga etniska markörer, som bosnier, serber, kroater. Det är välgörande. De jugoslaviska sönderfallskrigen drevs av starkare krafter än av grannar som ogillade varandra.

Samma aprildagar 1992 då kriget bröt ut i Sarajevo befann jag mig i Belgrad, med en flygbiljett till Sarajevo, som jag besökt några månader tidigare, i december 1991. Vid det tidigare besöket rådde krig i Kroatien men inte i Bosnien. Alla talade om och fruktade att kriget skulle komma också dit. Nu skedde det – och följderna blev fasansfulla, så många fick fly, så många civila dödades.

I år är det trettio år sedan de jugoslaviska krigen började 1991. I Sverige lever många med ”jugoslavisk” bakgrund i familjer som kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller som flyktingar. Också för deras skull borde diskussionen om hur de jugoslaviska krigen uppkom och vad som drev dem föras på ett annat vis.

Det samma gäller frågorna om flyktingar, migration och integration. Det är förnedrande för ett land som Sverige att tillämpa tillfälliga uppehållstillstånd som huvudprincip för flyktingar från krigens helveten.

Fotnot: Goran Kapetanović föddes i Sarajevo i december 1974. Han är i dag svensk manusförfattare och regissör bosatt i Malmö. Bland hans mest kända filmer kan nämnas ”Min faster i Sarajevo” (2016) och TV-serien ”Kalifat 2020).

Du kan lyssna på hans Sommarprogram här.

Tuzla och Aleppo – Nya vänorter till Helsingborg?

Pärnu och Dubrovnik, Helsingborgs två senaste vänorter, från 1991 och 1994. Foto Sören Sommelius.

På Parapeten finns öster om restaurangen med samma namn Vänortsplatsen. En ring av stenar har rests har rests för att det på var och en ska kunna ristas in namnet på en ny vänort.

Platsen är ritad av arkitekterna Per Friberg och Bruno Östholm och inramar an skulptur, ”Sail around the world” av Tomas Nordbäck, med en jordglob i koppar och två rostbruna segel i cortenstål, placerade på en sockel av granit. Den invigdes den 21 maj år 2000.

Vänorter kan spela en viktig roll för en stad och inte minst skapa förutsättningar för kulturellt utbyte med andra städer. I Europa kan man ofta vid infarten till städer se skyltar som påminner om vilka vänorter staden ifråga håller sig med.

Vänortsplatsen i Helsingborg ligger vackert. De stora färjorna passerar helt nära. Utsikten mot Inre Hamnen, rådhuset, Stortorget och Kärnan hör till de finaste i staden. Platsen har samtidigt en speciell avskild atmosfär.

Helsingborg hade när platsen iordningställdes fyra vänorter. Äldst är Helsingör (1838), följt av amerikanska Alexandria, estniska Pärnu (1991), kroatiska Dubrovnik (1994). Sedan har det tyvärr inte blivit fler. Varför då?

På helsingborg.se berättar man kortfattat om samarbetet med de fyra olika vänorterna. Redogörelsen är vag och håller låg profil. Om Helsingör heter det att ”Vänortskommittén har vid flera tillfällen gett bidrag till Nordiska litteraturens dag i arrangemang av Föreningen Norden.” Men Nordiska litteraturens dag har ju bedrövligt nog inte genomförts på bra länge, fast det nu ryktas att den kan komma att återuppstå nästa höst.

För Alexandria är upplysningarna lika intetsägande, ”Städernas skolor har kontakt med varandra och genom detta har eleverna utbytt erfarenheter inom till exempel kultur och miljö.”

Pärnu-samarbetet har trots allt mera substans, verkar det, men uppgifterna är ytterst oprecisa i vaga ordalag:

”Vänortskommittén utlyser varje år stipendier till studenter vid Campus Helsingborg för fältarbeten i Pärnu. Dessutom gör studenter från service management en årlig exkursion till Pärnu som en del i sina studier.

Kontakterna mellan Campus Helsingborg och Pärnu College har över tiden utvecklats till att beröra gemensamma forskningsansökningar, ett Erasmus-avtal med både student- och lärarutbyte samt ett Nordplus-finansierat projekt för utbildningar på masternivå.”

Dubrovnik-samarbetet kunde varit inriktat på kulturellt utbyte med särskillt den årliga festivalen i Dubrovnik. Men, inte, så här står det, inte mycket till samarbete, förefaller det:

”Varje år utlyser vänortskommittén stipendier till studenter på Campus Helsingborg för fältarbeten i Dubrovnik.”

Med lettiska Liepaja har Helsingborg skrivit något slags ”letter of intent” som kan utvecklas till vänortssamarbete. Men inget nämns om inriktning konkret:

”Liepaja i Lettland är formellt inte Helsingborgs vänort, men städerna har skrivit under ett letter of intent och har utbytt erfarenheter inom bland annat kulturområdet.”

När vänortssamarbete upprättades med Pärnu och Dubrovnik på 90-talet, fanns det ambitioner och energi i samarbetet med två kuststäder. Pärnu i det då nyligen självständiga Litauen fick efter långvarig sovjetisk ockupation välbehövligt stöd med sjukvårdsmaterial och annat. Jag besökte själv staden i den vevan och kunde se att behoven var omåttligt stora, att kontakten med Helsingborg betydde mycket för litauerna med nyvunnen nationell självständighet.

Dubrovnik var 1994 isolerat efter de jugoslaviska sönderfallskrigen. Helsingborg kunde ha blivit en positiv kraft för den vackra historiska staden. Men blev det så? Tveksamt. När jag senast var där verkade det som om gigantiska kryssningsfartyg tagit över mycket av turismen.

Ska Helsingborg ha vänorter? Varför inte. Internationellt utbyte mellan städer på städernas villkor och nivå kan ge mycket. Men vänortsutbyte måste ha något slags ömsesidighet, gärna som kulturutbyte. Om det också bygger på solidaritet kan det spela en stor roll.

Under de senaste decennierna har många flyktingar kommit till Helsingborg från krigszoner, som Bosnien och Syrien. I Helsingborg finns många helsingborgare med rötter i de båda länderna. Varför inte utse en vänort från vardera landet, inte huvudstäderna, kanske Tuzla i Bosnien. Syrien är svårare. Är Aleppo realistiskt?

Helsingborgs Vänortsplats, öster om restaurang Parapeten. Foto: Sören Sommelius.

nya ”Allians för Sverige” granskas av Expo inför kommande kyrkovalet

Bild: Expo.

Kyrkovalet kan bli en språngbräda in i den svenska poltiken för högerextrema Allians för Sverige, skriver den antirasistiska tidskriften Expo i tidskriftens senaste numret #2.2021. Partiet går till val på paroller om att kyrkan ska verka för ”återvandring” av flyktingar.

Expo berättar om hur partiet började sin valkampanj i december 2020 genom att söka upp Högsbo församlingsherm i Göteborg, där det fanns ett boende för afghanska flyktingar.

Man gick utan förvarning in i församlingshemmet , hade filmare med sig som dokumenterade och ställde frågor om särskilt flyktingverksamheten.

”Hur många bor här? Vilka är det som städar lokalerna? Vem betalar?”

En månad senare publiceras materialet på AFS högerextrema webb-TV-kanal Exakt24.

Direkt efter det hotfulla besöket av de filmande männen flyttade de ensamkommande tonåringarna från församlingshemmet, något tidigare än man annars skulle ha gjort ¨.

– Det var en mycket konfrontativ intervju, berättar för Expo Anders Leizzinger, kyrkoherde i Carl Johans pastorat, där kyrkan i Högsbo ingår.

Samma dag intervjuades en av församlingens förtroendevalda kyrkopolitiker av Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige som enbart presenterar sig som ”kyrkopolitiskt aktiv”. Lite senare ringertill Anders Leizzinger Per Sefastsson, kassör för AfS. och frågar varför församlingen mörkat boendet för församlingsmedlemmarna.

I kyrkan och församlingshemmet upplever man det skedda som djupt obehagligt, inte minst den svans av hotfulla kommentarer som följt i filmernas fotspår, både på sociala medier och i verkligheten.

– Efter filmerna ringde en person till mig och undrade vad jag var för en djävla präst. Han sa att han visste var jag bor och att han själv inte bodde långt därifrån.

Alla anställda i Högsbo församling har nu tillgång ett personlarm med möjlighet att ringa in bevakning från ett vaktbolag. Församlingens medarbetare uppmanas vidare att inte arbeta ensamma. Larm och vaktbolag är nu mycket dyrare än vad flyktingverksamheten var tidigare.

– Kyrkovalen är ett sätt för små partier att testa sin väljarstöd inför riksdagsvalen, säger Jan Strid, pensionerad universitetslektor vid Lunds universitet som forskat på kyrkovalen. Han berättar för EXPO hur Kristdemokraterna en gång ställde upp i kyrkovalet för att sedan delta i riksdagsvalet. Sverigedemokraterna deltog i kyrkovalet första gången 2001.

Fotnot 1: Allians för Sverige bildades 2018. Dess nuvarande partiledare Gustav Kasselstrand är tidigare utesluten ur SD:s ungdomsförbund SDU.

Fotnot 2: Söndagen den 19 september 2021 är det val i Svenska kyrkan. Till kyrkomötet, det högsta beslutande organet, finns 294 direktvalda platser. Vid förra kyrkovalet 2017 röstade ungefär en miljon människor.

flyktingar till taggtrådsstaten Danmark placeras i läger i Afrika?

En grupp flyktingar och migranter, de flesta asylsökande, efter ankomsten till Rødby i Danmark. Bilden togs hösten 2015. Foto: Bax Lindhardt/Bax Lindhardt/NTB scanpix/TT.

Det danska folktinget röstade i torsdags för en lag som innebär att flyktingar som söker asyl i Danmark kan komma att placeras i ett flyktingläger i ett afrikanskt land i väntan på besked från danska migrationsmyndigheter.

Landets socialdemokratiska regering ledd av statsminister Mette Fredriksen vill att ett mottagandecenter för asylsökande ska upprättas i ett land utanför Europa, skriver Svenska Dagbladet. I detta center ska hela handläggningen av asylansökningar från tredjelandsmedborgare och statslösa ske.

Det ska dock inte gå att söka asyl direkt vid mottagandecentret, utan det måste ske vid exempelvis den danska gränsen, heter det i lagen.

Flyktingar från afrikanska länder ska således tvingas ta sig över Medelhavet, och fortsätta hela den mödosamma vägen till Danmark för att sedan skickas tillbaka till centret och vänta på ett beslut om deras framtid.

S-regeringen har gjort främlingsfientliga Dansk Folkepartis politik till sin. Det är en kuslig utveckling. Av det danska ”hygget” har blivit en taggtrådsstat, med ett öppet förakt för den ofta desperata utsatthet som tvingat den enskilde att lämna sitt land för att söka en framtid någon annanstans.

Den flykting som i det ”afrikanska lägret” till slut beviljas asyl av Danmark – får ändå inte komma dit utan förväntas stanna i det aktuella värdlandet personen befinner sig i, alternativt flyttas över till FN:s flyktingläger. Om det blir avslag är det värdlandet som ska ansvara för deportationen.

Ska Danmark inte ta emot några asylsökande?, undrar Svenskan och fortsätter:

Om asylsystemet går från teori till verklighet, så som det har beskrivits hittills, innebär det att Danmark i princip kommer att ta emot noll flyktingar som sökt asyl spontant. Den danska S-regeringen har i stället öppnat för att återigen ta emot kvotflyktingar från FN, något som landet inte har gjort på flera år.

 Invandrings- och integrationsminister Mattias Tesfaye (S) har sagt att regeringen har haft dialog med 5–10 länder om sina planer, men han vill inte uppge vilka länder det handlar om. Länder som nämnts i debatten är bland annat Egypten, Tunisien, Rwanda och Etiopien, enligt danska Jyllandsposten.

Dessa länder ska förmodligen mutas med saftiga belopp för att hålla läger åt Danmark.

Förslaget har mött massiv internationell kritik. FN:s flyktingkommissariat UNHCR har uppmanat folketinget att förkasta förslaget bland annat därför att det skulle underminera det internationella flyktingsamarbetet. Också EU har riktat kritik mot förslaget.

Även organisationer som Röda korset, Amnesty International och Rädda Barnen har riktat kritik mot planerna – inte minst för avsaknaden av detaljer kring exempelvis hur mänskliga rättigheter och en rättssäker asylprocess ska värnas.

För mig framstår det som fullständigt obegripligt hur ett land med lång demokratisk tradition kan förfalla till den här sortens djupt inhumana ärkenationalistiska migrationspolitik. Att ett socialdemokratiskt parti bedriver den här sortens politik är lika hjärtlöst som beklämmande.

Skulle Sverige efter valet 2022 få en M/SD/KD/L-regering talar mycket för att man kommer att försöka driva igenom liknande lagar på denna sidan sundet.

Ge amnesti åt unga afghaner i Sverige! Sverige har en humanitär skuld till följd av deltagandet i kriget. fred råder inte

Afghanska ensamkommande ungdomar sittstrejkar på Mynttorget nära riksdagshuset i Stockholm. Bild: Stina Stjernkvist/GP.

För sex år sedan kom många ensamkommande afghanska ungdomar till Sverige på flykt undan USA:s krig, som Sverige bär ett ansvar för efter ett mångårigt och kostsamma engagemang i kriget, på tunt eller inget FN-mandat.

Efter Joe Bidens besked om att amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, senast den elfte september i höst, följde yrvaket Nato och också Sverige USA:s politiska beslut och drar i år tillbaka sina trupper. Men så sent som i december 2020 förlängde riksdagsmajoriteten rutinmässigt och utan diskussion Sveriges deltagande i det orättfärdiga kriget i Afghanistan ett år.

Detta trots att regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget 2012 – 14 kom till slutsatsen att inget av de viktigaste målen som motiverade insatsen, om fred och kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati, hade uppnåtts. Den militära insatsens påtagligaste effekt var att den underströk vår lojalitet med Nato och Pentagon.  

I en viktig debattartikel i söndagens Svenska Dagbladet under rubriken ”Ge amnesti till unga afghaner i Sverige” (på nätet) och ”Sverige har en humanitär skuld efter kriget” (i papperstidningen), vill fyra debattörer, Helle Klein, Pierre Schori, Maud Edgren-Shori och Carl Tham, att Sverige ska ta ett ansvar för de afghanska flyktingbarnen i Sverige, som under åren blivit vuxna och nu hotas av utvisning, till följd av den förhärdade nya asylpolitiken. Vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land.

Fram till i årsskiftet fanns det cirka 2, 5 miljoner internflyktingar 
i landet och över tre miljoner andra krigsflyktingar i grannländerna och Europa.  

De fyra skriver vidare:

” … vi har en humanitär skuld att betala till följd av kriget i Afghanistan. Precis som det talas om vårdskuld under pandemin, måste vi inse att vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land. Det är idag mera uppenbart än någonsin att det är totalt omöjligt att sända tillbaka asylsökande till ”säkra områden” 
i Afghanistan.

Afghanistan har varit ett land till vilket man inte kan utvisa människor, menade Internationella Rödakorskommittén redan 2017. Samma syn har Svenska Afghanistankommittén: ”Det är orimligt att återsända familjer, ensamkommande unga vuxna eller barn med svagt socialt nätverk i dagens Afghanistan”.

De afghanska flyktingungdomarna lever i byråkratisk limbo under psykisk och pekuniär stress på grund av i praktiken inhumana regler och beslut. Somliga sitter sedan länge i förvar för att förpassas:

”Vi har sänt soldater för att kriga i Afghanistan. Skulle vi nu i detta nya läge fortsätta att utvisa dessa unga som flytt undan dem vi har bekrigat?”

”USA:s invasion av Afghanistan i oktober 2001 var kriminell”, skriver Noam Chomsky och Vijay Prashad i CounterPunch den 7 maj. ”Den var kriminell därför att man använda extremt mycket våld för att förstöra Afghanistans fysiska infrastruktur och samtidigt bröt sönder landets sociala band.”

Kriget pågick under nära nog tjugo år. Minst 71 344 civila dödades under denna period. Finns det några förutsättningar för fred nu?

Den 14 april varnade talmannen i Afghanistans parlament, Mir Rahman Rahmani, för att hans land stod ”på gränsen till inbördeskrig”.

Det har rått inbördeskrig i landet under femtio år skriver Chomsky/Prashad. ”Inbördeskriget intensifierades när USA gav sitt stöd åt de mest konservativa och högerextrema grupperna i landet, grupper som senare blev delar av Al Qajda, Talibanerna och andra islamistiska grupper. Inte en enda gång under denna period har USA erbjudit en väg till fred.”

”USA kommer att ’dra sig tillbaka’, men kommer också att se till att Kinas och Rysslands ambitioner att få inflytande i Afghanistan omintetgörs. Dessa geopolitiska överväganden överskuggar helt viljan att på något vis bidra till att det afghanska folket får det bättre”, skriver Chomsky/Prashad slutligen.

Photograph Source: Captain Brian Harris, U.S. Army – Public Domain.

Danmarks flyktingpolitik drabbar Syriska barn hårt

FN-organisation vurderer, at 94 procent af børn i skolealderen bor i områder med »svære, ekstreme eller katastrofale uddannelsesforhold« hovedsageligt koncentreret i Aleppo, Idlib og Rif Damaskus. Billedet er fra en skole i en forstad til Damaskus.
Foto: YOUSSEF BADAWI.

Danmarks nya inhumana flyktingpolitik drabbar syriska flyktingar i landet – och alldeles speciellt barnen, skriver danska Information, som i en artikelserie särskilt granskar de syriska flyktingarna i Danmark. 

Utlänningsmyndigheterna i Danmark drar nu in uppehållstillstånden för syriska flyktingar från Damaskusområdet, som Flyktingnämnden har klassificerat som relativt ”säkert”. Det innebär inte minst att antalet syriska barn utan uppehållstillstånd kommer at stiga. De familjer som inte återvänder frivilligt till Damaskusregionen kan förväntas hamna inspärrade på ett så kallat ”udrejsecenter”, där föräldrarna ska motiveras att resa till krigets Syrien, skriver Information.

Valet för de syriska familjerna i Danmark står mellan att antingen resa till ett Damaskus där de flesta skolor är förstörda och där tillgången på många livsmedel är ytterst begränsad – eller att inhysas i Udrejsecenter Avnstrup, med starkt begränsad livskvalitet.

Det handlar om hundratals syriska flyktingar vars uppehållstillstånd de danska myndigheterna drar in eller vägrar att förnya, för de flyktingar som kommer från Damaskusområdet, det så kallade Rif Damaskus.

Danska Rädda Barnens Mellanösternrepresentant, Anne Margrethe Rasmussen, säger att tio års inbördeskrig har haft en dramatisk effekt på landet.

– Alla platser i landet – också i Damaskusregionen – har påverkats av det långvariga kriget med stor osäkerhet i det mesta. Landet är inne i en djup ekonomisk kris. Valutan har varit i fritt fall. Priserna på mat har ökat så våldsamt att många familjer inte har råd att köpa den mat deras barn behöver.

FN:s World Food Programme (WFP) uppskattade I februari att 12,4 av Syriens 17 miljoner invånare är ”food insecure”, utan tillgång till tillräckligt med mat till överkomligt pris. På ett år har antalet ökat med 4,5 miljioner – och är det högsta någonsin i landet. Priserna på basmat är 29 gånger högre än före inbördeskriget. 6,2 miljoner barn får inte tillräckligt med mat.

I Damaskus levde 2020 över en miljon människor (av 2,4 miljoner) i nöd eller akut nöd. I Rif Damaskus låg samma tal på 2,3 miljoner av 2,9 miljoner.

– Det är inte samma sak som att leva under bombardemang, säger Anne Margrethe Rasmussen. Men det är ytterst otryggt att sända tillbaka barnfamiljer till sådana livsvillkor.

Möjligheterna för återvändande barn att gå i skolan är minimala. FN:s Humanitära Koordinationskontor (OCHA) anger att 94 procent av barnen i Syrien bor i områden med ”svåra, extrema eller katastrofala” villkor för skolorna. Det gäller särskilt Aleppo, Idlib och Rif Damaskus. Var tredje skola är oanvändbar, många är förstörda, i andra har flyktingar flyttat in. 

– Det är orimligt att skicka barn tillbaka till Syrien under rådande förhållanden, betonar Anne Margrethe Rasmussen. Landets infrastruktur är förstörd. Det är osäkert om familjerna har något hem att återvända till och om barnen kan gå i skolan. Föräldrarna riskerar att arresteras. Och vad som händer familjerna är omöjligt att förutsäga.

Hur kan dessa övergrepp ske mot de mest utsatta, flyktingarna från kriget, i det välmående och rika Danmark? Skulle något liknande kunna inträffa i Sverige?

Fotnot: Läs också Carstens Jensens debattinlägg om det Danmark som nu skickar vuxna och barn som kommit som krigsflyktingar tillbaka till al-Assads Syrien, publicerat på HD:s kultursida 15/4:

https://www.hd.se/2021-04-14/kan-vi-lita-pa-en-stat-som-later-barnens-kamrater-forsvinna

Kritik mot språk- och medborgarskapsprov

Sveriges nationaldag firas i Lund 2019. Arkivbild. Foto: Johan Nilsson/TT.

Regeringen och flera andra partier vill att medborgarskapsprov, språk- och samhällskunskaper, ska införas som en förutsättning för svenskt medborgarskap Men förslagen har mötts med allvarlig kritik från flera instanser, rapporterar Peter Wallberg och Tea Oscarsson/TT i bland annat Svenska Dagbladet.

Skolverket skulle ha ansvaret för att utforma proven. Men verket säger att man saknar kompetens för att ”indirekt sätta normen vad som krävs för svenskt medborgarskap” står det i remissyttrandet.

– Vi kan inte se att det här är ett uppdrag som ska ligga på Skolverket, det är väldigt svårt att relatera till det vi förväntas ta ansvar för, säger generaldirektör Peter Fredriksson.

Tanken är att Universitets- och högskolerådet (UHR) tillsammans med universitet och högskolor ska arrangera provens genomförande. UHR påpekar att medborgarskapsprov är något helt annat än högskoleprov. Bland annat eftersom mycket står på spel för den som ska göra provet.

– Vi är en utbildningsmyndighet och det här handlar om andra frågor kopplat till medborgarskap och den kompetensen finns inte på myndigheten, säger vikarierande generaldirektör Maria Linna Angestav.

Flera universitet avstyrker också att de ska arrangera proven.

Frågor om flyktingars integration har blivit politiskt laddade inför nästa års val. SD:s flyktingfientliga politik har i det närmsta blivit norm för de andra högernationalistiska partierna. M och Sd och även liberalerna har hakat på. 

Många andra partier har sökt snabba och ”enkla” quick-fix-lösningar på komplicerade problem. De kritiska reaktioner som kommit nu är positiva. Verkligheten är komplex. Dåliga lagförslag kan bidra till att många människor far rejält illa och kan också skapa dåliga system med låg rättssäkerhet – och i längden ett icke-inkluderande samhälle.

Lärarnas roll riskerar att bli oklar ,ed ett indirekt ansvar för medborgarskap eller inte. Den som har godkänt betyg i svenska för invandrare (SFI) i kurs D eller godkänt betyg i svenska, svenska som andraspråk, samhällskunskap samt samhällsorienterade ämnen i årskurs 9 ska kunna slippa medborgarskapsprovet.

Lärarnas Riksförbund ser en potentiell risk för att den betygssättande läraren ska hamna i en pressad situation när ett medborgarskap står på spel.

Monica Sonde, avdelningschef för utbildning och arbetsmarknad på SKR, jämför med situationen för ensamkommande, vars möjlighet att få stanna hänger på att de klarar gymnasiestudierna.

– Vår erfarenhet efter att gymnasielagen infördes var att vissa lärare kände att den enskilda unga nyanlända eleven plötsligt hamnade i deras händer beroende på deras bedömning, säger Sonde.

Proven skulle inte bara handla om medborgarskap utan också bygga en grund för bättre integration av de flyktingar som kommit till Sverige.

Delegationen för migrationsstudier (Delmi), anser att medborgarskapsprov ”riskerar medföra negativa konsekvenser för invandrare från länder med större kulturell och språklig distans till Sverige”. Delmi pekar på att färre kan komma att ansöka om medborgarskap.

Det finns fler invändningar. Malmö universitet tycker att provet framstår som överdrivet omfattande. Stockholms universitet ställer sig frågande till vilka språkfärdigheter språkprovet testar. Umeå universitet tycker inte att prov i samhällskunskap fyller ett tydligt syfte och varnar för att språkkravet gör det svårare för människor som tillhör vissa sociala kategorier och som härstammar från vissa länder att bli medborgare.

Fotnot: Utredningens förslag presenteras i SOU 2021:2 och kan sammanfattas så här:

• Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap införs för alla som fyllt 16 men inte 67 år.

• Kunskaperna föreslås kunna visas på olika sätt.

• Ett sätt är godkänt resultat på ett särskilt framtaget prov.

• Ett annat sätt är godkänt betyg på till exempel komvux eller avklarad kurs i SFI på viss nivå.

• Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2025.

• Syftet är att stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle.

Danmark återsänder Flyktingar till syrien

En begravelsesplads i udkanten af Syriens hovedstad, Damaskus. Op mod 600.000 anslås at være døde i den 10 år lange konflikt. Foto: Omar Sanadiki/Ritzau Scanpix/Politiken.

Under tio års ohyggligt inbördeskrig i Syrien är landet förött. 6,6 miljoner syrier lever som internflyktingar i landet, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

Nästan lika många har flytt ut ur landet. De flesta av dem lever i miserabla flyktingläger i Turkiet. Men 1,5 miljoner har sökt asyl i Europa, därav 35 000 i Danmark, skriver danska Politiken. Många av dessa lever på tillfälliga uppehållstillstånd enligt den lag som de danska socialdemokraterna införde redan 2013.

En liknande inhuman lag lär senare i år införas av Stefan Löfvens nuvarande S-ledda regering i Sverige. Skulle moderaterna och sverigedemokraterna vinna valet nästa år lär väntar än värre övergrepp mot flyktingarna i landet.

Den danska lagen innebär att bara den som är flykting till följd av ”personlig förföljelse” kan få permanent uppehållstillstånd. Krig räknas inte. Den som flyr undan ett krig som det i Syrien och kommer till Danmark får inte permanent stanna i landet.

Förra året sökte 1547 personer asyl i Danmark, skriver Dagens Nyheter. Siffran är historiskt låg, vilket förmodligen beror både på coronapandemin och på den alltmer strikta danska migrationspolitiken. I januari meddelade statsminister Mette Frederiksen (S) att regeringens mål är noll asylsökande.

Det här handlar ju inte om en anständig flyktingpolitik utan innebär att den socialdemokratiska regeringen tar över Dansk folkepartis tidigare främlingsfientliga politik. Vad händer med ett samhälle som behandlar flyktingar på det viset, som mindre önskvärda personer med ett devalverat människovärde??

Den danska regeringen arbetar nu med något som man kallar ”repatrieringsstödet”. Man ger en summa 100 000–200 000 danska kronor till de asylsökande som självmant återvänder till sina hemländer.

Att den danska regeringen börjat dra in skyddet för syriska flyktingar möts av skarp kritik – bland annat av FN:s flyktingorgan UNHCR. Det har de senaste tre åren blivit något säkrare i Damaskusregionen. Men det är inte tillräckligt. Genom den nya politiken bryter Danmark mot flyktingkonventionen som landet skrev under 1953, menar UNHCR, enligt danska Information.

Också Amnesty International påpekar att Damaskus fortfarande har en hög våldsnivå generellt och att de som återvänder riskerar få sina mänskliga rättigheter kränkta.

– Vi är väldigt oroliga över situationen, det har inte skett någon radikal förbättring i Damaskusområdet, det sker godtyckliga arresteringar och folk försvinner, men trots det hävdar Danmarks regering att situationen inte är tillräckligt allvarlig för att motivera uppehållstillstånd, säger Lisa Blinkenberg, seniorrådgivare på Amnesty International i Danmark till Dagens Nyheter.

Häftiga strider har ägt rum i Damaskus förorter, med stor förstörelse. Ändå skickar Danmark tillbaka syriska flyktingar till huvudstaden.

M:s flyktingpolitik vill ”Make Sweden great again” ”Det här är ren rasism”

Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, både moderaterna, som på Trumps vis vill att ”invandringen ska vara bra för Sverige”. Skärmdump DN Debatt.

Sverige stänger gränserna mot omvärlden. Flera partier tycks tävla om att formulera en främlingsfientlig politik. Mycket påminner om situationen en bit in på 90-talet när Bert Carlsson och Ian Wachtmeisters Ny Demokrati blev mall för socialdemokratisk regeringspolitik, sedan många flyktingar kommit hit från det krigshärjade Jugoslavien. 

Fast det är värre nu. Nu är det inte pajasparet Karlsson/Wachmeister som inspirerar till flyktingpolitiska utspel utan den öppet rasistiske ex-presidenten Donald Trump och förstås Jimmy Åkessons Sverigedemokraterna. Och nu handlar det särskilt om flyktingarna från de ohyggliga kriget i Syrien.

Jag är skeptisk till regeringens förslag om att det bara ska utfärdas tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar, det om något saboterar med lång väntan i utanförskap möjligheterna till integration. 

Men här vänder jag mig särskilt mot den omänskliga och främlingsfientliga flyktingpolitik som moderaterna presenterade i torsdags. På DN-debatt publicerades då en artikel av partiets radarpar Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson. I ingressen anges att det handlar om 100 konkreta förslag för en ny integrationspolitik och så heter det att: 

”Vi behöver en helt ny integrationspolitik där målet är att invandringen sammantaget ska vara bra för Sverige”.

En svensk variant av Trumps ”Make America Great again”, om jag förstår rätt.

Make Sweden great again? Trump byggde murar mot Mexiko, USA förbjöd flyktingar från en rad länder att komma till landet, i synnerhet från muslimska länder.

Har inte stora delar av invandringen redan ”varit bra för Sverige?” Skulle vården klarat av påfrestningarna under pandemin utan alla dessa kompetenta läkare, sjuksköterskor och undersköterskor med rötter i andra länder som stått för så mycket av slitet på sjukhusen? 30 procent av alla läkare är födda utomlands. 60 procent av de som städar på covidsjukhusen är invandrare.

Språkligt väcker artikeln funderingar. Det här är en artikel där moderaterna hoppas lansera ett huvudtema för att kunna segra i valet 2022 på en flykting- och främlingsfientlig politik, kalibrerad med sverigedemokraterna. Men i texten nämns inte ordet ”flykting” en enda gång. 

I stället talas det om ”volymer”, i en total avhumanisering.

”För att klara integrationen krävs kraftigt minskad invandring. Moderaterna föreslår att ett volymmål … som ska påminna om Danmarks, heter det. Kristersson är Sveriges svar på främlingsfientliga Pia Kjærsgaard.

Har Kristersson inte fattat att flyktingarna som kommit till Sverige till stor del flytt från fasansfulla krig, att de inte hade mycket val annat än att komma iväg och bort. 

I stället talas det om ”integration”, ”om en nödvändig praktisk anpassning för att fungera i det svenska samhället – att respektera de lagar, seder och bruk som gäller här”.

Eller på staffantorpska, vellingska, trelleborgska och sölvesborgska om att ”ta i hand när man hälsar”, inte bära slöja eller huvudduk”, etc. 

Ordet ”integration” förekommer 34 gånger i texten. Fast Kristersson tycks inte veta vad det betyder och menar något annat. Flyktingarna som kommer hit ska inte vara till besvär. De ska snabbt lära sig tala ”begriplig svenska”, vad nu det betyder. 

Om gamla farmor från en arabisk kultur flyr från ett land i spillror efter ett krig är det inte alltid lätt för henne att snabbt lära sig ”begriplig” svenska. Då ska hon enligt m-förslaget ut ur landet.

Därtill ska flyktingarna vara självförsörjande.

Kristersson uttrycker sig knappast själv på ”begriplig svenska”. Varför inte använda de ord som finns och hör till ämnet, krig, flyktingskap, trauma, flyktingläger – och försöka hederligt resonera om komplexa sammanhang. Hans och Svantessons språkbruk påminner mig om den vi-dom-retorik som de värsta nationalisterna i Jugoslavien använde under nittiotalets krig. De båda moderaterna sätter vi, de ”präktiga svenskarna”, mot de andra, ”dom där”, flyktingarna, som är lata och opålitliga och kriminella, som ska sättas åt, sättas på plats och veta hut.

Nu ska ”dom där” få lära sig: ”Ersättningen de första fem åren ska vara lägre”, invandrare ska successivt få kvalificera sig till bidrag och välfärdsförmåner,  moderaterna vill ”avskaffa rätten för asylsökande att bosätta sig var de vill”, och så vidare.

I Dagens ETC kommenterar Johan Ehrenberg både regeringens flyktingpolitiska utspel och moderaternas. Han skriver bland annat:

”I dag har vi en justitieminister som öppet skryter över att få söker asyl i landet, trots krig och förföljelse. Så djupt blev fallet.”

Och: ” Moderaterna har nu lagt förslag om att minska bidrag för just flyktingar och göra välfärden uppdelad så att den som inte är etablerad ska få leva på fattig nåder. Det här är ren rasism och Sverigedemokraterna jublar.

Det går inte att motarbeta högerextrem rasism med att ge efter för den. Det går inte att stoppa flyktinghat och invandrarhets genom att vara glad över att asylansökningarna minskar.”