Kategoriarkiv: Flyktingar

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Danmark ett av Europas mest främlingsfientliga länder?

Bilden från The Economist.

När danskar talar om Lolland, vilket inte är alltför ofta, låter de ofta bedrövade”, skriver The Economist i en artikel om dansk flyktingpolitik i sitt dubbelnummer till julhelgen.

Det handlar om det främlingsfientliga Danmark. Men den avlånga avfolkningsön Lolland nämns som ett undantag.  Till skillnad mot den nationella regeringen i Köpenhamn välkomnar Lolland immigranter, såväl högkvalificerade tunnelexperter som afghanska flyktingar utan utbildning.

De enda migranter vi är rädda för är fastighetsmäklare från Köpenhamn, säger Lollands ledande tjänsteman, Thomas Knudsen. Han tror på en ljus framtid för ön.

Arbetet har börjat på en tunnel från Lolland till den tyska ön Fehmarn 18 km bort. När den står färdig, 2029, kommer restiden från Köpenhamn till Hamburg att halveras till 90 minuter.

Förhoppningen är att tyska turister kommer att flockas på Lollands stränder. Och att gröna industrier kommer att öppna fabriker och dra fördel av den blåsiga öns överskott på förnyelsebar energi.

Nu behövs arbetare till tunnelbygget, med olika kompetens. I augusti öppnades en internationell skola på ön. Dess 55 elever kommer från många olika länder så långt borta som Tanzania och Indien, också från en rad muslimska länder. Man behöver engelskspråkiga läkare och lärare.

Det finns en bakgrund till Lollands attityd mot flyktingar. Före första världskriget kom till ön (liksom till Skåne) många polacker för att skörda betor. En hel del flyktingar från de jugoslaviska krigen på 90-talet kom till Lolland, blev klar, trivdes och blev framgångsrika.

Allt detta sammantaget gör att Lolland kommit på kant med den nationella regeringen, som vill ta emot så få flyktingar som möjligt från ickevästliga länder.

Man är dock överens i ett avseende, Lolland välkomnar inte lågutbildade flyktingar som inte kan bidra till ekonomin, produktivitet betyder mer än pass.

Manifestation i MjølnerparkenNørrebro där så många som 1500 hyresgäster inom ett år kan tvingas lämna sina lägenheter. Foto: Tariq Mikkel Khan / Imago/ Neue Zürcher Zeitumg.

The Economist ställer frågan hur det kan komma sig att ”världens näst lyckligaste land” (Danmark) kommit att till den grad ogilla flyktingar att Danmark ofta nämns som ett av Europas mest främlingsfientliga länder?

Tidskriften nämner särskilt ett bostadsprojekt i MjølnerparkenNørrebro där så många som 1500 hyresgäster inom ett år kan tvingas lämna sina lägenheter. Detta är en följd av att den danska regeringen klassat Mjølnerparken som ett ”parallellt samhälle”, med alltför många invånare som är arbetslösa eller har dålig utbildning, är kriminellt belastade och är av ”icke-västligt ursprung”.

Ägarna till husen kommer att sälja två av fyra bostadskomplex. Nya familjer kommer att flytta in.

På många balkonger i området hänger nu banderoller med texter som ”Vi flyttar aldrig”.

Den danska attityden mot flyktingar har djupa rötter, skriver The Economist. Efter förlusten av de huvudsakligen tysktalande provinserna Schleswig och Holstein till Preussen 1864 följde kampanjer om danskhet. Enbart de som talade danska och ”bar danska kläder” kunde bli danskar.

I dag är det danska ”försvaret av välfärdsstaten” hänsynslöst och menar många rasistiskt, fortsätter tidskriften. Restriktioner riktas särskilt mot muslimer, vilka utgör hälften av icke-västliga migranter.

2018 infördes en ny lag att nya medborgare måste ta i hand och hälsa på kommunala tjänstemän vid ceremonier för att bekräfta medborgarskap. ”Politikerna får mig att känna att det inte är tillåtet att fira Ramadan eller Eid eller någonting”, säger Agob Yacoub, en syrisk flykting.

Fehmarn-tunneln halverar restiden mellan Köpenhamn och Hamburg till 1 1/2 timme. Den beräknas stå färdig 2029.

Macron: ”Engelska Kanalen får inte bli en kyrkogård”

Franska Liberations torsdagsnummer domineras av flyktingkatastrofen i Engelska kanalen.

Flyktingkatastrofen i Engelska kanalen dominerar tidningarnas förstasidor på torsdagen i både Frankrike och England. Ett 30-tal människor omkom då en flyktingbåt sjönk utanför Calais på den franska kusten. Det är den värsta olyckan i sitt slag sedan flyktingkrisen började.

Trettiofyra personer tros ha varit ombord på båten. Två överlevande behandlas med intensivvård. Bland de omkomna fanns minst ett barn.

Tyvärr har kommentarerna efter katastrofen till stor del präglats av anklagelser och beskyllningar mellan Frankrike och England, skriver brittiska The Guardian.

I ett telefonsamtal på onsdagskvällen betonade den franske presidenten Emmanuel Macron de båda ländernas delade ansvar för det skedda och sa till Johnson att han förväntade sig fullt samarbete och att situationen inte skulle utnyttjas för ”politiska syften”.

”Frankrike kommer inte att acceptera att Kanalen förvandlas till en kyrkogård”, sa Macron.

Macron har vidare krävt att EU-ministrar ska behandla flyktingsituationen vid Engelska kanalen vid ett akut krismöte.

Från Boris Johnsons sida hördes mest krav på att Frankrike bättre skulle patrullera sina stränder för att förhindra att flyktingbåtar lämnar dem.

I en annan artikel skriver The Guardian om de fasor det innebär för flyktingar att försöka korsa Engelska kanalen, i dåligt sjövärdiga farkoster. Tidningen citerar 12-årige Mohammad som gjorde resan i juni tillsammans med sin mamma och åttaåriga syster på flykt från talibanernas Afghanistan.

”Det var som en skräckfilm”, sa pojken. Ändå var det sommar då, inte mörka och kalla november.

Mohammad och hans syster överlevde den 33 km långa resan över havet. De är bland de tusentals som korsat kanalen i år då sammanlagt 25 700 flyktingar kommit i små båtar till Storbritannien – vilket är tre gånger så många som 2020.

För några veckor sedan hävdade Storbritanniens inrikesminister Priti Patel att 70 % av flyktingarna i små båtar är ekonomiska migranter. Han fick mothugg av brittiska flyktingmyndigheter, The Refugee Council, som visade på undersökningar att 91 procent av flyktingarna kom från krigshärjade länder med långtgående kränkningar av mänskliga rättigheter och att de därmed har rätt att söka asyl.

A young boy is helped by a Border Force officer as a group of people are brought to Dungeness, Kent, by the RNLI following a small boat incident in the Channel on 20 November.
A young boy is helped by a Border Force officer as a group of people are brought to Dungeness, Kent, by the RNLI following a small boat incident in the Channel on 20 November. Photograph: Gareth Fuller/PA

Vattenkanon och tårgas mot flyktingarna och Angela Merkels samtal

Flyktingar på väg den sista biten genom Belarus till gränsen mot Polen, där de möttes av tungt beväpnad polsk kravallpolis, vattenkanoner och tårgas. Skärmdump från film av brittiska The Guardian.

De flyktingfamiljer som under en vecka övernattat under provisoriska omständigheter i utomhus i skogarna vid gränsen mellan Belarus och Polen vandrade i veckan fram till den polska gränsstationen, avspärrad av stora mängder rakbladsvassa taggtrådsrullar. Där möttes de av tungt beväpnade polska kravallpoliser som besköt dem med tårgas och vattenkanoner, efter det att några av flyktingarna kastat sten mot de som bevakade gränsen. Det handlar om flera tusen flyktingar.

De här kusligt inhumana scenerna med ett våld som också riktar sig mot barn utgör en sammanfattning av EU-ländernas flyktingpolitik denna mörka november 2021.

Visst, det hela är ett resultat av den belarusiske diktatorn Aleksander Lukashenkos bisarra politiska drag att använda flyktingar som ett vapen, med stöd av Vladimir Putins Ryssland.

Men det kan inte hjälpas. Genom den polska och EU-sanktionerade reaktionen mot flyktingarna blir EU medskyldigt till grova kränkningar mot människor. Det här är extremt omänsklig konflikthantering. Ett tiotal personer lär ha dött i de kylslagna oländiga gränstrakterna mellan Polen och Belarus.

Lukashenko är en hänsynslös och maktgalen bandit. Men hade inte EU kunnat hantera krisen så mycket bättre?

Den enda europeiska politiker som tycks ha visat något slags genuin humanitet och praktisk handlingsförmåga är föga förvånande EU:s förre förbundskansler Angela Merkel. Hon ringde i måndags upp Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Såvitt känt är det första samtalet som Lukasjenko har haft med en västledare sedan belarusiska valet i augusti 2020. I samtalet, som nog underlättades av att Merkel talar ryska efter uppväxten i DDR, krävde hon att Belarus släpper fram humanitär hjälp till migranterna.

Så tycks ha skett i mitten av veckan, samtidigt som möjligheter för grupper av flyktingar att återvända särskilt till Irak arrangerades. Konflikten lindrades åtminstone tillfälligt. Det borde ha skett tidigare – om inte EU accepterat att Polens taggtråds- och kravallpolisstrategi skulle ha varit allenarådande.

FOTNOT: Det bör nämnas att EU:s utrikeschef Josep Borrell också tagit upp hjälpbehovet i ett samtal med Belarus utrikesminister Vladimir Makej i söndags, rapporterar Svenska Dagbladet.

Liknande krav hördes från Sveriges utrikesminister Ann Linde:

– De här stackars flyktingarna måste få hjälp med filtar, madrasser, mat, dryck och så vidare. Det kan bli en humanitär katastrof. Redan är det förfärligt för många av dessa som har lurats dit, säger Linde i Bryssel.

Den polska polisen satte under tisdagen in vattenkanoner för att hindra migranter från att ta sig över gränsen. Foto: Leonid Shcheglov/AFP/Dagens Nyheter.

Blir SD största svenska parti i valet 2022?

Många reflekterar dessa höstdagar på det ödesmättade valet den 11 september 2022 och vad det kommer att innebära om en M-SD-KD-regering kommer till makten, både för det Sverige vi vant oss vid att leva vid och för de demokratiska principer som vi fortfarande tar för givna.

I Dagens Samhälle (30/9) skriver tidningen om ”Så ska SD ta över i kommunerna”.

I kommunvalet 2018 fick SD sitt genombrott och blev störta parti i tolv kommuner och ingår nu i styret i sex. I 38 kommuner blev SD näst störst.

Inför nästa års kommunala val förbereder partiet sig för en betydligt mera omfattande valseger, skriver DS, som intervjuat partisekreteraren Richard Jomshof.

– I vårt mest optimistiska scenario är vi uppe i 80–90 kommuner där vi efter valet styr på ett eller annat sätt. Och tittar man på var vi kan få posten som kommunstyrelsens ordförande så bedömer jag att de kan ske i 25–30 kommuner, säger partisekreteraren Richard Jomshof.

Jomshof berättar att förberedelserna inför den tänkta nya situationen har börjat genom omfattande utbildning av lokalpolitiker i vad som krävs för att kunna styra en kommun. Det har varit si och så med den saken på många håll. Enligt valmyndigheten finns i Sverige 31 obesatta fullmäktigeplatser i landet, 29 av dem tillhör SD.

Jomshof är inte blygsam.

– Jag tror faktiskt att vi kan bli största parti i Sverige.

Fram till den nuvarande mandatperioden styrde inte SD i en enda kommun. Nu styr man i Sölvesborg med M och KD. I Bjuv och Hörby har SD ordförandeposten i kommunstyrelsen. I Svalöv har SD ordförande i kommunstyrelsen och styr kommunen med M och KD. I Staffanstorp styr SD med M som har ordförandeposten. I Surahammar ingår SD i en koalition med M, KD, L och C.

I tolv kommuner blev SD största parti. Alla ligger i Skåne utan Munkedal.

Moderaternas ändrade inställning till sverigedemokraterna på riksnivå kommer att innebära en omvälvning på kommunal nivå tror Jomshof.

I en ledare i Aftonbladet i söndags reflekterade tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg över tänkbara konsekvenser på det nationella planet om moderaterna 2022 bildar regering tillsammans med KD och SD. Han utgår från händelser efter sprängningen på Övre Husargatan i Göteborg.

På nätet var man snabb med att utpeka den skyldige. Det handlade förstås om en invandrare och om ”mångkultur” i allmänhet, förutom på regeringen.

Jimmy Åkesson reagerade med ryggmärgen och krävde att regeringen skulle utlysa undantagstillstånd. Hans andra krav var att militära styrkor skulle sättas in i det drabbade området i Göteborg.

Ingetdera är möjligt i det demokratiska Sverige. Dessbättre kom polisen snabbt med besked om att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.

Men vad hade hänt om SD haft inflytande på regeringen, undrar Lindberg oroligt, eller om polisen inte varit så snabb med beskedet om den misstänktes bakgrund?

Mönstret inför den politik en M-SD-KD-regering kan förväntas driva är redan tydligt, tror Anders Lindberg. Det blir ”SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv, tillsammans med moderaternas skattesänkningar och privatiseringar”.

Mycket står på spel i valet 2022. Från en dag till nästa kan stora delar av förutsättningarna för det demokratiska samhälle vi sedan lång tid tagit för självklart var satta ur spel.

20 års svenska insatser i Afghanistan – ett haveri

Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri, skriver Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Foto: MAGNUS WENNMAN/Afonbladet.

Kriget i Afghanistan pågick i tjugo år och vållade obeskrivbart mänskligt lidande och omfattande materiell förödelse. Kriget krossade samhälleliga strukturer och öppnade för banditband som talibanerna och andra. Det kommer att ta generationer för Afghanistan att återhämta sig.

Det var ett skoningslöst kolonialt krig och Sverige deltog – med i det närmaste obefintlig debatt.

Det är hög tid att dra lärdomar av kriget, skrev Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel på Aftonbladet debatt i tisdags. Hon slår fast den grundläggande första lärdomen att det krävs ”annat än militära lösningar för en säkrare och fredligare värld”.

Beslutet att Sverige skulle delta i kriget handlade inte om att hjälpa det plågade afghanska folket. Det var ett sätt att visa solidaritet med angriparen USA, skriver Agnes Hellström vidare. Hon konstaterar också att terrorismen inte har bekämpats, att insatserna för ofantliga belopp inte heller skapat fred och säkerhet. Som i alla krig är vapenindustrin den enda vinnaren.

Den 13 september debatterades i riksdagen det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan och majoriteten av partierna ansåg aningslöst att den militära insatsen varit lyckad.

Agnes Hellström betonar att biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén återkommande påpekat att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete. Hon kräver en grundlig utvärdering som särskilt visar på proriteringar mellan civila och militära insatser.

En given följdfråga är hur Afghanistan år efter år var det största mottagarlandet av svenskt bistånd och mottog en miljard om året och vad som blir bestående av det – undantaget Afghanistankommitténs arbete med skolor, sjukhus och annat ”nära folket”.

USA kan sägas ha beväpnat den nya talibanregimen genom att lämna kvar väldiga mängder vapen vid den brådstörtade flykten från landet.

”Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan”, skriver Agnes Hellström.

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan, som i sin tur stöttat och gett skydd till talibanerna. Har denna svenska vapenexport lett till att vapen hamnat i händerna på talibanerna?

Det har återkommande hetat att Sverige stred i Afghanistan på ett FN-mandat. Men från 2003 leddes Isaf av Nato och blev då också ”fredsframtvingande”, det vill säga offensiva, helt i strid med FN-stadgan.

Militära insatser kan inte fortsatt vara det viktigaste för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Lärdomarna av de tjugo åren måste leda till nytänkande. Eller med Agnes Hellströms formulering:

”Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri”.

Slutligen något som Agnes Hellström inte berör. Sveriges militära insatser i Afghanistan på USA:s sida, har efter det som hänt den senaste tiden skapat ett totalt kaos i landet och vi står nu inför en sällan skådad flyktingkatastrof där Sverige genom vår roll i kriget bör ta på sig ett stort ansvar.

”Papegojprat om tuffa tag och hårdare straff”

Foto Johan Nilsson/TT

I veckan som gick släppte Brottsförebyggande rådet, BRÅ, en rapport om invandring och brottslighet. Rapportens slutsats var att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Rapportens innehåll tolkades av det nya brunblåa blocket SD+M på förväntat vis. Brott och straff har blivit kodord för invandring, skrev på HD:s kultursida Petter Larsson häromdagen och många medier har anpassat sig till den politiska spelplanen. Högerblocket  vill till varje pris göra brott och straff (och invandring) till en huvudfråga i nästa års val.

Kommer nästa års valrörelse att handla om ”den nu obefintliga ”massinvandringens” påstådda ”belastning” på den svenska idyllen”, undrade Peter Larsson.

BRÅ gjorde senast en liknande undersökning 2005. Den nya rapporten visar i princip samma sak som den 16 år gamla rapporten, skriver Andreas Magnusson i kriminal- och rättsmagasinet Para§raf, där Magnusson är en av magasinets fasta krönikörer.

Magnusson konstaterar att ”vi vet att invandrare är överrepresenterade i brottslighet och överrepresentationen ligger fortfarande på ungefär 2,5 gånger (något lägre om man justerar för ålder då invandrare som grupp är yngre och yngre människor oftare begår brott än äldre).”

Så har det sett ut under lång tid. Den nya rapporten innebär inget nytt. Iakttagelsen är inte uppseendeväckande, konstaterar Andreas Magnusson. ”Invandrare lever oftare i social utsatthet och har oftare en trasig bakgrund – två saker som gör människor mer benägna att hamna i brottslighet.”

De politiska slutsatser av rapporten som dras av M och SD är mera häpnadsväckande än rapporten.

Moderaternas Johan Forssell tycker att rapporten visar att invandringen måste minska och SD:s Martin Kinnunen ser rapporten som ett bevis på Sveriges misslyckade invandringspolitik.

Magnusson fortsätter:

”I själva verket är den (rapporten) snarare ett tecken på att Sveriges integrationspolitik tycks fungera precis lika bra oavsett hur stor invandringen är. Vi lyckas inte sämre med att göra invandrare till laglydiga medborgare bara för att de blir fler.”

BRÅ konstaterar att resultaten i den nya rapporten är oerhört lika de från 2005 med två avgörande skillnader.

  1. Brottsligheten i samhället är lägre nu än 2005 (då invandringen var lägre). Allt har inte bara blivit ”värre och värre”.
  2. I rapporten från 2005 var kriminaliteten bland utrikes födda något högre än kriminaliteten bland inrikes födda med utländska föräldrar. Nu är det tvärt om.

Innebörden av den andra punkten är, för att fortsätta att citera Magnusson, att ”människor som kommer hit med värderingar från ett annat land är mindre benägna att hamna i brottslighet än människor som har vuxit upp i Sverige och har två utländska föräldrar.”

Slutsatsen av det är att problemet inte är importerat utan inhemskt och handlar om att Sverige blir allt mer segregerat – etniskt och ekonomiskt.

Slutsatsen är uppenbar. Om vi inte kommer till rätta med klassklyftor, bostadssegregation, skolsegregering, arbetsplatsdiskriminering, machokulturer, arbetslöshet och utbildningsbrister, inte minst i våra särskilt utsatta områden, så kan kriminaliteten öka.

BRÅ undersöker i rapporten olika faktorer som leder till överrisk för att hamna i kriminalitet, så kallade kriminogena faktorer.

Invandrare har en överrisk på 2,5 gånger, men andra faktorer har betydligt större betydelse:

Manligt kön innebär en överrisk på 3,5 gånger, dålig inkomst innebär en överrisk på 5,3 gånger, om man har vuxit upp i en familj som lever på försörjningsstöd så ligger överrisken på 6,1 gånger. Dålig utbildning innebär en överrisk på 5,7 gånger.

Magnusson avrundar:

”Att låsa in alla män skulle alltså ha betydligt större effekt för att minska brottsligheten i samhället än att stänga gränserna, men ännu större effekt skulle det ha att satsa stora pengar på skola och arbetsmarknad.

Av någon anledning är det inte lika politiskt gångbart med sådana förslag som det är att gnälla på invandrare, skrika om stängda gränser och papegojprata om tuffa tag och hårdare straff.”

”TILLVÄXT OCH SOLIDARITET” 2015 var ”ett lysande år”

Statsminister Stefan Löfven (S) med fru Ulla på Medborgarplatsen i Stockholm under en manifestation till stöd för flyktingar 2015. Foto: Maja Suslin/TT

Bortåt 20 000 afghaner riskerar att efter talibanernas erövring av Afghanistan hamna i ett mångårigt limbo i Sverige. Många har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Andra lever med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas till följd av situationen i Afghanistan.

Det borde vara humanitärt självklart att Sverige på alla vis omvärderar den här gruppens villkor. Annars finns bara ett hopplöst alternativ, mångårigt liv på sparlåga här, och ett kusligt fullständigt otänkbart, utvisning till talibanernas kusliga Afghanistan.

Men statsminister Stefan Löfven tar inte in situationen. När DN:s Hans Olsson (19/8) frågar honom om de stora skaror av afghaner som i dag och i morgon är på flykt och behöver skydd. svarar han:

Vi ska aldrig tillbaka till 2015, förklarar Stefan Löfven. ”Där kommer inte Sverige att hamna igen”,

Men var 2015 verkligen ett katastrofalt år för Sverige, undrar Stefan Jonsson i ett inlägg på DN Kultur. Han skriver bland annat:

”Det kom många flyktingar, hela 162 000 sökte asyl det året om jag inte tar fel. Sverige och svenskarna tog emot dem med vänlighet och engagemang. De samlade in mat och kläder, öppnade dörrar, låste upp lokaler som stått oanvända och placerade ut sängar. De skänkte pengar.

”Från höger till vänster idkade man praktisk solidaritet från människa till människa. Ingen inbillade sig att det var enkelt, men människor gjorde vad de kände att de måste. Samhället visade sig från sin bästa sida.”

Flyktingmottagandet gick bra. Kommuner, regioner, verk och myndigheter gick på högvarv för att skaffa fram bostäder, ordna med personal och starta utbildningar. ”Även ekonomiskt var 2015 års flyktingmottagande en framgångssaga.”

2015 var inte bara ”ett bra år” fortsätter Stefan Jonsson. Det var ”ett lysande år”!

Jonsson skriver utifrån en färsk forskningsrapport (*) som ” visar att flyktingmottagandet 2015 gav ett par-tre år av expansiv välfärdspolitik som resulterade i stora överskott i kommunernas budgetar och en sällan skådad ekonomisk tillväxt som gav plus även i statens budget. Varför inte hamna där igen?”

 Sverige fick dessa år hundratusentals invånare, många av dem barn, tonåringar, och välutbildade unga vuxna som under lång tid kommer att vara nödvändiga för arbetsmarknaden: ett Sverige som jobbar.

 ”Kort sagt: det är de som i allt högre grad gör de nödvändiga jobben, särskilt inom vård, handel, transport och restaurang- och turistnäringen.”

I sin avslutning vädjar Stefan Jonsson till statsministern:

”Stefan Löfven, tag paus, tänk! Det finns en sannare story än den sverigedemokratiska berättelse som hemsöker politiken. Solidaritet, välfärd och jobb: så var 2015. Tack vare att Sverige tog emot många människor på flykt. Fram till dess att gränserna stängdes var det ett frihetens och solidaritetens år. Det gick att göra annorlunda. Det gick att göra rätt. Det gick rent av att göra gott. Och det visade sig att det i längden gynnade alla.”

*) Fotnot: Migrationsforskaren Peo Hansen vid Linköpings universitet, skriver om flyktingmottagandet 2015 j i sin nya bok ”A Modern Migration Theory”, inom kort i svensk översättning.

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

Sven-Eric Liedman: Integration bara möjlig i ett jämlikt samhälle

Gängkriminalitet, skjutningar som skadar eller dödar oskyldiga, skolor som inte fungerar, flyktingar som lever på bidrag så att Sverige inte har råd med andra insatser, skatterna räcker inte till …

Ungefär så verkar det ofta förhålla sig i många mediers rapportering. Sverige är i kris och det är flyktingarnas fel, blir slutsatsen för många som skräms av ett på kort tid förändrat Sverige där de inte känner sig trygga.

Sverige har förändrats, skriver Sven-Eric Liedman i en angelägen krönika på Aftonbladets ledarsida.:

”Vid mitten av 1800-talet var två svenskar av tusen födda i ett annat land. I dag är det två miljoner av tio och en halv. I Malmö är nästan hälften av invånarna invandrare.”

Men beror landets problem på det som blivit annorlunda, undrar Liedman? Visst finns det svårigheter. Men också möjligheter.

Han utgår från en ny bok ”Samhällsorientering: För en hållbar integration (Komlitt)”, skriven av sociologen Mikael Stigendal och statsvetaren Erik Amnå.

Stigendal är specialist på integration och segregation och skriver bland annat att integration gäller alla i samhället, inte bara de nya svenskarna. Detsamma gäller segregation, inte bara då det gäller utsatta områden.

Det är också ett växande problem att vi får en alltmer isolerad ekonomisk överklass, fortsätter Liedman, en klass inom vilken flertalet förskansar sig i sina stora villor i Djursholm och Östermalm, Hovås, Örgryte, Limhamn – och kanske Tågaborg, Laröd och Viken: ”Deras barn lär sig förstå att de är något förmer än vanliga människor”.

Segregationen skapar ett ”vi” och ”dom”-samhälle. Vi som har rätt, som gör rätt. Dom som är skulden till alla våra problem. Dom som utgör ett hot mot oss …

Dessa tankestrukturer lägger grunden för främlingsfientlighet och högerextremism. I Sverige har sverigedemokraterna nått politiska framgångar på dem. Moderater och kristdemokrater har aningslöst lierat sig. Också inom socialdemokratin finns tendenser åt det hållet.

Fördomar om andra människor är en mäktig splittrande kraft, skriver Sven-Eric Liedman, som konstaterar att ju mer sverigedemokratiska känslor får fäste och sprider sig desto mer försvåra integrationen:

”Målet med integration bör däremot vara att skapa en genuin vi-känsla, inte att göra oss likadana som genom assimilering. Olikhet kan i ett integrerat samhälle tvärtom skapa ett slags nyfikenhet inför det främmande.”

Bara i ett mera jämlikt samhälle kan en sådan integration skapas, med en ”genuin vi-känsla”.

Det svenska samhället framställs i dag ofta ”som ett gigantiskt varuhus med ett närmast gränslöst utbud”. Med pengar kan allt uppnås. Men hungern efter pengar kan göra människor till monster. Är inte hungern efter rikedom och lyx den viktigaste drivkraften för gängkriminaliteten?

Leva ett liv i överflöd eller dö. Tänk er ett samhälle där måttfullheten är ett dominerande ideal. Det är min utopi, sammanfattar Sven-Eric Liedman.