Kategoriarkiv: Helsingborg

Klimatförnekare styr högerregeringens budget

Klimatdrabbade människor i Pakistan flyr undan översvämningskatastrrofen. Bild: Unicef.

Det stora klimatmötet COP27 i egyptiska Sharm el Sheik vid Röda havet går efter helgen in i sin andra vecka. Dessa dagar i Sverige är det som om naturen vill påminna också svenskarna om vad som pågår. Ännu lördagen den 12 november är det meteorologiskt sommar längs kusterna i Sverige. Göteborg Halmstad och Helsingborg nämns i väderleksrapporten som tre orter som kan komma att denna helg notera den högsta novembertemperaturen i Sverige någonsin.

Vädret är onormalt. I södra Sverige påverkas vi av det fortfarande av att det definitionsmässigt är sommar, vilket inte är särskilt obehagligt. Oktober var den varmaste oktobermånaden i Sverige någonsin. Detsamma kan komma att gälla november.

Samtidigt har högerregimen i Sverige i praktiken lagt ner miljödepartementet och lagt en politik som leder till ökade utsläpp och än värre global uppvärmning.

På andra håll i världen är det inte lika lätt att glädjas åt novembersommaren.

I Bangladesh har rekordkraftiga monsunregn gjort 33 miljoner människor hemlösa. I Pakistan har regnen svept i väg mängder av byar och gjort tio miljoner barn hemlösa, rapporterar Unicef. Också Indien och Nepal är svårt drabbade.

Här i Sverige skär samtidigt den nya högerregeringen kraftigt ner biståndet. Därmed bryter Kristersson och Åkesson och de andra dramatiskt med den politik i FN:s anda som under större del av efterkrigstiden styrt den svenska utrikespolitiken. Sverige ska kraftig skära ner biståndet till större delen av de länder som vi tidigare försökt att gynna, också bidragen till FN ska kraftigt dras ner.

Kristersson och Åkesson vill lansera den politiska omställningen som ett positivt ”paradigmskifte”. I själv verket är det snarare fråga om en struts- eller snigelpolitik, att Sverige drar sig undan allt som handlar om solidaritet med andra folk.

I Aftonbladet skrev häromdagen Ingvar Persson på ledarplats under rubriken ”Klimatförnekare styr Svantessons budget” om de här frågorna. Han citerar SD-riksdagsledamoten Elsa Widding som utan att blinka i riksdagen påstått att ”klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd”.  

I Trumps USA har de valförnekare som hävdat att Trump berövades valsegern i valet 2020 spelat en stor roll ända tills nu. I Sverige har vi i stället klimatförnekare som i en liknande anda dominerar den nya högerregimens beklämmande politik. Frågan är om det är så mycket bättre?

NÄR FÖRINTELSEN KOM TILL HELSINGBORG

När Förintelsen kom till Helsingborg, en kväll spå Dunkers kulturhus i Helsingborg. Bilden är en skärmdump. Länk till en digital version av kvällen längst ner i bloggen.

I höst arrangerar Helsingborgs museum tillsammans med Dunkers kulturhus en viktig och välgjord utställning i det som tidigare hette Rumett, till höger på bottenvåningen just innanför ingången, ”Vi får aldrig glömma  – flykten från döden och vägen till livet. Minne och samtid.

I en tid när främlingsfientlighet breder ut sig också i den svenska regeringens budget är utställningen en nödvändig påminnelse om både Sveriges och de svenska judarnas moderna historia som i mycket formats av hur vi förhållit oss till utsatta grupper, nationellt såväl som internationellt. Ända tills nu.

På ”Vi får aldrig glömma” påminns vi om hur vi i början av 2022 hälsade de ukrainska flyktingarna omhändertagande med öppna armar I dag är det nej till familjeåterknytning och nej till permanenta uppehållstillstånd, det som tills nu hetat ”put”, och ”EU:s miniminivå” har blivit norm i SD:s och moderaternas stympade Sverige.

I Dunkers nära nog fullsatta konsertsal genomfördes på onsdagskvällen i anslutning till utställningen ett speciellt program ”När Förintelsen kom till Helsingborg”, med fokus på hösten 1943 och de dryga 7000 danska judarnas flykt från Förintelsen i det ockuperade Danmark till friheten i det neutrala och alliansfria Sverige. Arrangörer är liksom för utställningen Dunkers kulturhus och Helsingborgs museum, därtill Forum för levande historia, som särskilt arbetar med att på olika sätt hålla minnet av Förintelsen levande i Sverige.

Kvällen leddes av journalisten och radioproducenten Thomas Lunderquist, som bland annat till vardags arbetar med radions excellenta Filosofiska rummet”, sänt varje söndag. 

Gideon Beil från Nordvästra Skånes judiska församling berättade bland annat om judarna i Helsingborg. De första kom på 1890-talet. Hans föräldrar kom från Tyskland. Den första gudstjänsten i Helsingborg genomfördes 1916 i det som blev Hensehuset på Kullagatan. För drygt ett decennium sedan blev Helsingborg den fjärde svenska staden med en judisk församling, jämte Stockholm, Göteborg och Malmö. Där kan traditioner föras vidare också genom sabbatens gudstjänster.

Daisy Balkin Rung berättar om hur hennes föräldrar flydde till Sverige undan Förintelsen och kom till Sverige. Men hennes pappa talade aldrig om det han hade varit med om. Så var det ju för många. Förintelsen var inget man berättade om under maten.

-Jag lever med en obehaglig oro för vad som komma ska i dessa tider, sa Daisy. Det kan gå mycket fort.

Kvällens tredje föreläsare Pontus Rudberg är historiker och har skrivit om kampen med att organisera flykten över sundet i en ny antologi från Forum för levande historia. Han berättade om den dramatiska höstmånaden 1943 då 7000 danska judar flydde i fiskebåtar över Öresund från det Danmark där de behandlats väl som ”Landsmän – de danska judarnas flykt i oktober 1943”, vilket också är titeln på en bok av Bo Lidegaard, då chefredaktör för den danska tidningen Politiken, utgiven 2013.

De flesta av de danska judar som flydde till Sverige återvände efter kriget till Danmark. Ett fåtal mördades i tyska koncentrationsläger, Theresienstadt och andra.

En av dessa var min halvsyster Klaras morbror, som levde i Köpenhamn och försörjde sig som porslinsmålare på Det Kongeliges fabrik.

Programmet, 90 minuter långt, livesändes på onsdagskvällen och kan förhoppningsvis också ses på Youtube de kommande dagarna: https://www.youtube.com/watch?v=voYI3jOClWw

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar.

Skärmdump från SVT.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade områden, Själland och Skåne.

Ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck skulle utgöra ett hot mot befolkningen i Skåne och Själland, Skandinaviens mest tätbefolkade region.

Drottninghög & Laröd i segregerade Helsingborg

Bylbyl Mjekiqi flyttade till Drottninghög som femåring. I dag arbetar han som områdesvärd i stadsdelen.
Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad

I fyra större ambitiösa och viktiga reportage under den gångna veckan har Helsingborgs Dagblad jämfört särskilt uppväxtvillkoren i två stadsdelar i det segregerade Helsingborg, Drottninghög och Laröd. Resultaten är oroväckande och beklämmande.

Den inledande artikeln jämförde 128 personer födda i mitten av 90-talet i de båda stadsdelarna, unga vuxna som nu är 26 och 27 år.

80 procent av de som växt upp i Laröd har i dag högskolepoäng. Motsvarande andel på Drottninghög är 25 procent. En handfull av de från Drottninghög är dömda för grova brott, ingen från Laröd. Var tredje från Drottninghög är fortfarande skriven hos sina föräldrar, mot hälften av de från Laröd. De 72 tidigare Larödeleverna har tillsammans fått tre barn, vilket kan jämföras med att 56 unga vuxna från Drottninghög blivit föräldrar till 13 barn.

Att unga människor i en segregerad stad inte får samma uppväxtvillkor präglar ofta deras framtid. HD publicerar belysande statistik på detta från de båda stadsdelarna, den gäller alla i åldrarna 20 – 64 år. Några exempel:

Förvärvsarbetande: Drottninghög 55 procent, Laröd 82 procent. Öppet arbetslösa: Drottninghög 22 procent mot Laröds 4 procent. Födda utomlands: Drottninghög 52 procent mot Laröds 11 procent. Eftergymnasial utbildning: Drottninghög 22 procent mot Laröds 58 procent. Arbetslösa och i program: Drottninghög 22 procent, Laröd 4 procent. Medelinkomst för förvärvsarbetande: Drottninghög 288 600 kr, Laröd 581 300 kr.

Så ser segregationens matematik ut. Du blir den därifrån du växer upp, mycket mer än den du är, den du skulle kunna bli.

HD intervjuar också forskaren Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet, som kommenterar HD:s uppgifter om skillnaderna för de som växt upp i Laröd jämfört med i Drottninghög.

Problem uppstår när segregation sammanfaller med ojämlikhet, med en vinnarsida och en förlorarsida, skapade genom politiska beslut.

– Den ena sidan skolas in i att bli rik och inflytelserik och den andra lärs att bli fattig och stigmatiserad.

Det här är inget unikt för Helsingborg utan i hög grad en följd av nationella politiska beslut.

– Det är de senaste decenniernas politik och samhällsutveckling som lett till större skillnader. Tillväxten är inte längre inkomstdriven, utan främst finansdriven. Det har blivit viktigare med pengar för att kunna hävda sig.

Drottninghög är bara en av många stadsdelar i Helsingborg präglade av segregation och orättvisa livsvillkor. Många har under senare år upprörts av ökad kriminalitet och skillnader mellan skolor och även andra former för samhällsservice mellan olika delar av staden. Reaktionerna har ofta varit ryggmärgsbaserade, krav på fler poliser, längre straff, fler fängelser.

Alltför sällan har det segregerade samhället lyfts fram som en grundorsak. I Sverige som helhet bor 13,4 procent av befolkningen i fattigare områden. Motsvarande andel för Helsingborg är 30 procent.

Delmos, Delegationen mot segregering, konstaterar att segregationen på många håll i Sverige ökat kraftigt mellan 1990 och 2020. Delmos slår också fast segregationen riskerar att överföras från generation till generation.

Komplexa samhällsfrågor, också de ojämlika skolorna, kan knappast lösas/bli bättre genom fler poliser. Det krävs en mycket djupare analys och orädda och långsiktiga politiska satsningar. Kommer Helsingborgspolitikerna att inse det? Förmår de hantera en sådan samhällelig utmaning? Om inte, då riskerar Helsingborg att bli en stad på dekis.

Ett gott tecken kunde ändå ses på Helsingborgs nyligen avslutade stadsutställning H22. Där stod den ofta problemfyllda stadsdelen Drottninghög i fokus på ett i många avseenden inspirerande sätt. Genom satsningar på olika boendeformer i en ”mänskligare stadsmiljö”, hoppas staden kunna skapa nya och bättre förutsättningar för området.

I mina ögon känns det som ett uppvaknande från stadens sida, om än senkommet, som förstås borde följas av liknande projekt i många andra stadsdelar – liksom total omställning av stora delar av skolvärlden i staden.

Fotnot: De journalister som skrivit de citerade reportagen i Helsingborgs Dagblad är Truls Nilsson och Jennie Lorentsson.

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Stellan Olsson var kreativ in i det sista

Stellan Olsson under inspelningen av ”Sven Klangs kvintett” i Höganäs 1976. Foto: Thommy Bernquist. Sören Sommelius skriver om vännen och filmaren Stellan Olsson, som gick bort i torsdags. Artikeln har tidigare varit publicerat i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan.

Filmaren, regissören och författaren Stellan Olsson har gått bort, 85 år gammal. Han avled i sitt hem i Helsingborg i fredags 27/5. Då hade han varit sjuk men ändå kreativt levande in i det sista. Några timmar före sin död satt han och jobbade med korrekturet till en Ängelholmsbok, berättar hans hustru Chrissie Lundström, konstnär och scenograf. Utgivning planerad till hösten, med egna minnen från många års boende i staden vid Rönne å.

Vi skulle träffats på söndagen i vår mer än tjugo år gamla bokcirkel, ”De heliga idioterna”, vars lite pretentiösa namn kom sig av några av de första böckerna vi läste, Dostojevskijs ”Idioten” och Göran Tunströms ”De heliga geograferna”.

På tur stod också en dubbeltura. Vi var fem skrivande vänner, där Stellan var en, som en eftermiddag i månaden for fram och åter över Sundet medan vi läste våra texter och samtalade, ständigt avbrutna av högtalarens bryska påminnelser om att nu upphör all försäljning av vin och sprit.

Så där levde Stellan på lite äldre dar, ständigt med tankar på nya projekt, skrivna eller som filmer, realistiska, ibland orealistiska, pendlande mellan olika världar och vänkretsar, särskilt i Helsingborg men också i ett hem i Chrissies västerbottniska bygder.

Mest känd är Stellan Olsson för sina filmer, flera av dem har på senare år restaurerats, visats på SVT och sedan legat på SVT Play. Där finner jag när jag skriver detta bland annat ”Deadline”, Stellans andra film från 1971. Den utspelar sig i Mölle och på Kullen – och handlar om en dödlig smitta som snabbt sprider sig och skapar panik. Femtio år har gått sedan premiären men filmen har fått ny kuslig aktualitet i våra dagar.

Nyligen visade SVT också Stellans debutfilm ”Oss emellan”, med bland andra Per Oscarsson och Beppe Wolgers.

Stellan Olssons allra starkaste film är, menar jag, mästerverket ”Sven Klangs kvintett” från 1976, med bland andra Christer Boustedt som Charlie Parker-influerad jazzmusiker, Eva Remaeus som hunsad sångerska och Anders Granström som tyrannisk kapellmästare. Den bygger på Ninne Olssons och Musikteatergruppen Oktobers teaterföreställning.

Filmen handlar om livet, om musikens och konstens kraft och möjligen om att ”alla danskar diggar dixie”. Den är till stor del inspelad i Höganäs, med många lokala statister, som alltid i Stellans filmer. Filmkollektivet bakom filmen belönades med en kollektiv Guldbagge.

I nämnda ”Deadline” är smitthärden Kullen avspärrad av polis för att förhindra pestspridning. Men en äldre man, spelad av Stellans pappa, mejeriarbetaren Gunnar Olsson, har ett viktigt ärende till systemet i Höganäs och vill inte låta sig hejdas, vilket står honom dyrt.

Ett danskt perspektiv präglar många av Stellan Olssons verk. Den härliga familjefilmen ”Den stora badardagen” (1991) utspelar sig i Köpenhamn på 1930-talet. Tv-serien ”Jane Horney” skildrar den äventyrliga svenskan som mördades under kriget och möjligen var spion. ”Morfar med kikare” av danske Frank Jæger, filmatiserad för SVT av Stellan Olsson, skildrar en trånande helsingborgare som med kikare följer en dansk dam i Helsingör under kriget.

Stellan var inte bara filmare utan också författare och teaterregissör. Tillsammans med vännen Janne Olsheden skrev han en serie fotoböcker om den legendariske Höganäsfotografen Peter P Lundh, den första var ”Vad gjorde farfar i Mölle” (1967). De båda vännerna skrev och regisserade ”Turarna, en färjepjäs”, som spelades 1975 på Helsingborgs stadsteater .

Stellan gjorde också familjeserier. ”Julia och nattpappan”, med Peter Schildt i huvudrollen, visades av SVT i åtta avsnitt 1971/72 och blev synnerligen populär.

Serien kan nu ses på SVT:s Öppet arkiv. Den är huvudsakligen inspelad i Ängelholm och bygger på en roman av Maria Gripe.

Stellan filmade ”på plats”, sällan i ateljé. Den som i dag ser om hans filmer får som bonus också bilder från ett Nordvästskåne för fyrtio, femtio år sedan, miljöer att känna igen men också avläsa tidens gång i.

Genom sina filmer lever Stellan Olsson vidare. Det är ändå en liten tröst.

Henrik Ranby föreslår: Döp torg på Tågaborg till Harriet Löwenhjelms plats

Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium 1917.  Hon avled där den 24 maj 1918. Foto Ulf von Konow.

”Harriet Löwenhjelm bodde sina första år i Villa Tågaborg. Bredvid platsen där den rivna villan låg finns ett litet namnlöst torg (vid korsningen Tågagatan/Karl X Gustavsgatan mot Nicandersgatan) som jag tycker kunde döpas till ”Harriet Löwenhjelms plats”.

Hon skrev underfundiga dikter som står sig i än idag och namnet skulle passa bra, eftersom flera tvärgator mot landborgen bär författarnamn: Nicander, Stagnelius, Lenngren, Lidner och Dahlin.”

Så skriver Henrik Ranby, universitetslektor vid Institutionen för Kulturvård på Göteborgs universitet, tidigare stadsantikvarie i Höganäs, i ett brev till fem.hbg, som driver en kampanj för att fler gator och offentliga platser ska få namn efter kvinnor, gärna med lokal anknytning.

Nära korsningen mellan Karl X Gustavs gata och Tågagatan finns en författarskylt, som påminner om att här föddes poeten Harriet Löwenhjelm i vad som hette Villa Tågaborg och gett namn åt hela stadsdelen.

På den tiden var villan nästan ensam på landborgens höjder, utan dagens Villa Wingård och med fri utsikt över Sundet. Det mesta av Tågaborg var åker på den tiden.

Hennes föräldrar var Maggie (född Dickson) och Gustaf Adolf Löwenhjelm, militär til yrket och ryttmästare, senare major.

Harriet föddes den 18 februari 1887 som fjärde barn i familjen. 1892 flyttade familjen till Örebro där fadern blivit överstelöjtnant vid Livhusarerna . Också efter flytten besökte Harriet ofta sin barndomsstad för att hälsa på sin favoritkusin, Marianne Mörner, som bodde i närheten på Villa Halalid, på Halalid.

Sommaren 1913 reste den då 26-åriga Harriet till Paris tillsammans med Marianne Mörner. På hösten samma år fick hon diagnosen lungtuberkulos och sändes till Romanäs sanatorium, där hon avled i maj 1918, bara 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm var inte bara poet utan också en begåvad konstnär. Hon studerade på Konstakademin 1908 – 11 och senare på Wilhelmssons målarskola.

***

Låt Harriet Löwenhjelm kliva in i den helsingborgska geografin genom att ge hennes namn åt den beskrivna platsen invid platsen för hennes barndomshem, Villa Tågaborg. Det kunde vara en bra början på att låta stadens namn påminna om att det också funnits begåvade och djupt originella kvinnor i den här staden!

Förintelseöverlevaren Katja Olsson har gått bort

Katja Olsson/Kazimiera Kurdziel på TV i Stockholm för intervju i samband med att min och hennes bok ”Flickan som kom till Auschwitz” publicerats av Historiska medier. Foto: Sören Sommelius.

Katja Olsson, Helsingborg, har gått bort, nästan 97 år gammal. Med henne är ett av de sista överlevande vittnena i Sverige från Förintelsen borta.

Som Kazimiera Kurdziel föddes hon den 4 mars 1925 i staden Boryslaw. Den låg då i sydöstra Polen, i dag i Ukraina, sedan gränser ritas om efter kriget. Hennes mamma var barnmorska, pappan lärare.

Kazimiera, senare Katja, var 14 år då hon av nazisterna fördes hemifrån till den österrikiska byn Kremsmünster, där hon var oavlönad tvångsarbetare till en bonde, männen var borta i kriget. Katja var polsk katolik, inte judinna som de flesta av Förintelsens offer. Hon var en av en miljon polska tonårsflickor som blev tvångsarbetare i andra länder under kriget, en underkategori av Förintelsens förbrytelser.

Efter lite mer än ett år rymde hon därför att hon längtade efter sin mamma. Men hon gick på fel tåg, ett tyskt soldattåg. Hon greps och fördes som slavarbetare till Auschwitz.

Katja var Flickan som kom till Auschwitz därför att hon längtade efter sin mamma.

Hon blev fånge 74111 med numret intatuerat på armen och synligt hela hennes liv.

Livet för henne som tonåring i lägret var ett helvete. Håret avklippt. Sängen en murad brits i tre våningar med åtta personer i varje. Under en natt dog en av dem. Maten var eländig. Toan fasansfull – en barack med 50 hål.

Ibland hjälpte hon bönder utanför lägret med hö och skörd. Då kunde hon i dammar fånga grodor, som blev tillskott i maten.

En dag arbetade hon i ett lag med åtta kvinnor. De transporterade bort tomma burkar med dödskallemärkning. De hade innehållit den dödliga gasen Zyclon-B som användes i gaskammaren för att mörda fångarna. Hon var också städerska på IG Farben, där den dödliga gasen tillverkades.

En gång såg hon en stor transport med dvärgar komma till Auschwitz. Lägervakterna tvingade dem att dansa. Många var säkert fina artister. På kvällen började krematoriets skorsten ryka.

Efter dryga tre år i Auschwitz transporterades hon och andra slavarbetare i godsvagnar genom det krigshärjade Europa västerut till ett annat nazistiskt läger, Natzweiler-Struthof, i det ockuperade Frankrike, nära Strasbourg. Här arbetade hon på en ammunitionsfabrik med 500 – 600 andra kvinnor.

En dag angreps oväntat fabriken, bombades av allierade flygplan och totalförstördes. Med häst-och-vagn fördes Katja och fångarna genom det brinnande Europa till det sista och värsta lägret, Ravensbrück, åtta mil norr om Berlin.

Här används fångar för grymma medicinska experiment. Outbildade läkare övade på levande människor. I Auschwitz såg hon den ökände dr Mengele. Här skulle hon steriliseras av Herta Oberheuser, senare den enda kvinnan i läkarrättegången i Nürnberg. Hon klarade sig som genom ett mirakel.

Folke Bernadotte besökte i maj 1945 Ravensbrück och Katja blev uttagen till att med de vita bussarna föras till Sverige. Hon var tjugo år när hon efter fem ohyggliga år kom till Malmö, vägde bara trettio kilo och överlevde med nöd och näppe.

Snart träffade hon Sture Olsson, som varit sjöman och hade ett ankare intatuerat på armen. Kazimiera Kurdziel blev Katja Olsson sedan de gift sig. De fick tre döttrar och levde ett gott och långt liv. Som hotellstäderska fick hon som ung dricks av Edvard Persson. På lite äldre dagar vårdade hon som undersköterska på Helsingborgs lasarett kung Gustav VI Adolf under hans sista tid. Katja och Sture bodde under lång tid i Helsingborg.

Katja ringde till mig en dag för snart tjugo år sedan hon undrade om jag kunde tänka mig att skriva en bok om hennes liv. Under sitt liv i Sverige hade hon inte velat berätta om det hon upplevt. Nu såg hon det som sin främsta uppgift. Hon var rädd för växande nynazism och främlingsfientlighet i Sverige och såg sig själv som en god socialdemokrat. Under alla år har hon och jag tillsammans också med hennes man Sture – så länge han levde – rest och föreläst på Förintelsedagar, på skolor, bibliotek och i bokhandlar.

2007 kom den första upplagan av min bok om Katjas liv efter två års samtal, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, Lund), skriven speciellt för unga vuxna.

Den har senare kommit som pocket, som ljudbok och 2021 i ny tryckt upplaga som print on demand och kan beställas genom förlaget i Lund.

Under många år har Katja och jag talat i telefon en gång i veckan alltid samma tid, om den dystra samtiden, ”det blir nog krig igen suckade hon ofta” och om covid förstås, nästan alltid om upplevelserna i lägren.

Jag saknar mycket våra speciella samtal.

Fotnot: På Litteraturkanalen.se finns gratis tillgänglig en 50 minuter lång intervju i tre delar som jag gjort med Katja Olsson i hennes hem, filmad av Rex Brådhe. Från hemsidan gå till Dokumentärfilmer, längst ner.

Nog borde Hilma af Klint få en egen gata i Helsingborg!

Från Hilma af Klint-utställningen på Guggenheimmuseet i New York.

I Helsingborg finns 925 gator. Endast åtta av dem har kvinnliga namn – jämför med dryga hundra mansnamn. Resten är ofta uppkallade efter småländska orter, skriver Helsingborgs Dagblad, Jönköpingsgatan, Grännagatan och fler ändå.

Nu har den feministiska organisationen Femhbg skickat en önskelista med 17 föreslagna kvinnonamn med Helsingborgsanknytning till stadsdirektör Palle Lundberg.

– Helsingborg ska ju vara en så innovativ stad så det kanske borde gå att vara lite kreativ, säger Klara Nilsson i Femhbg till HD. Hon fortsätter:

– Man vill ju ha en mångfald i staden av berättelser som syns i bilden. Alla de vita männen ska lyftas, men inga andra berättelser. Då inspirerar man inte befolkningen till att vilja och våga mer.

Helsingborg ska ju vara staden för den som vill något, heter det ju. Här är ett gyllene tillfälle.

Gatunamn är ett bra sätt att påminna om människor som levt och verkat på en ort. Namnen blir ett sätt att hålla deras historia levande. Men om man då har mer än tolv gånger fler manliga gatunamn än kvinnliga blir det en konstig enkönad stad, en förgubbad håla med 1800-talsvärderingar efter hundra år av allmän rösträtt. Andra städer som Huddinge och Göteborg har fattat politiska beslut om att könsobalansen i gatunamnen ska förändras. Det borde Helsingborg också göra!

Femhbg har skickat en bra lista till kommunen. Bland de 17 namnen kan nämnas simmaren Sally Bauer, författaren Elin Wägner, konstnären Ester Gehlin och fotbollsspelaren Caroline Seger.

Det finns förstås många fler kvinnor värda en gata, som poeten Elsa Grave. Men i all synnerhet tänker jag på Helsingborgs globalt mest kända invånare, som är besynnerligt bortglömd i Helsingborg överhuvud, avantgardekonstnären Hilma af Klint (1862 – 1944).Hon ägnades häromåret en otroligt framgångsrik separatutställning på MOMA, Museum of Modern Art i New York och på många museer världen över efter stora utställningar på bland annat Moderna museet i Stockholm och på Louisiana.

I dag räknas hon som en av modernismens tidiga pionjärer över hela världen utom i Helsingborg, där hon bodde åtminstone ett decennium före andra världskriget, på två adresser, vid St Jörgens Plats och på Karl X Gustavsgatan.

Hilma af Klint. Bilden från brittiska The Observer.

STOCKHOLMARE DUMMAST I LANDET – eller helsingborgarna?

Krönika i Aftonbladet torsdag den 30.12,21.

”Stockholmare är dummast i landet”, läser jag i en rubrik i torsdagens Aftonbladet (30/12). Den som slår fast det är tidningens nyhetskrönikör Oisin Cantwell.

Cantwells irritation beror på att han förgäves försökt få en tredje covidspruta, vilket ju är livsviktigt för många dessa dramatiska tider när smittan åter stiger till nya rekordhöjder. Något som fått honom att tänka på förra moderatledaren Anna Kinberg Batra som i en valrörelse för länge sedan på vad som verkade fullt allvar påstod att ”stockholmare är smartare än lantisar”.

För att få en vaccinationstid sitter Cantwell i vaccinationstelefonkö en halvtimme för att boka en tid, bara för att när någon till slut svarar få beskedet att ”systemet ligger nere”. I stället ställer han sig i en oändlig  kö till en vaccinationsbuss på Medborgarplatsen på Söder – och får efter lång väntan få ett besked om att sjuksköterskan kommer tidigast en timme efter utsatt tid.

Region Stockholm bestämde sig i somras för att arbeta fram en vaccinationsplan. Den tidigare visade sig inte fungera bland annat därför att många av de privata vaccinatörerna hade helt olika och separata bokningssystem. Men någon ny fungerande plan tycks inte finnas ett halvår senare.

Cantwell kommer att tänka på hur ett klassiskt sjukhus i regionen för en tid sedan för en spottstyver såldes till några läkare, vilka ett par år senare krängde det vidare och blev mångmiljonärer. ”Eländet kring Nya Karolinska ska vi bara inte prata om”, suckar han och går raskt vidare till en dagsaktuell skandal, hur SL, Stockholms Länstrafik, tvingades betala en halv miljard till ett italienskt bolag. Det italienska företaget skulle byta signalsystem i tunnelbanan vilket inte gick något vidare. SL bröt då kontraktet och dömdes till det nämnda beloppet i skadestånd.

Än mer upprör det Cantwell hur Röda Korset efter 20 framgångsrika år förlorade uppdraget att rehabilitera människor som blivit torterade till några charlataner som aldrig hade arbetat med människor med den här sortens psykiska skador men trots det vunnit upphandlingen genom ett 250 000 kronor lägre bud än Röda korsets. Upphandlingen överklagades i domstol, där Röda korset vann över ”de imbecilla politikerna”.

 ”Kinberg Batra hade fel” avrundar Oisim Cantwell:

”Den enda förklaringen till att vi stockholmare inte har röstat bort de klåpare som styr regionen är att vi är dummast i Sverige.”

Jag håller inte med. Skåningarna är minst lika dumma och helsingborgarna ofta allra dummast.

Ta det här med sängarna i korridorerna på Helsingborgs lasarett. Gång efter gång har lasarettet dömts till miljonskadeståndsbelopp. Patienternas säkerhet hotas – och ändå fortsätter det bara. Eller med de helsingborgska äldreboenden där covid19 krävt höga dödstal utan att orsaker utretts och utan att förbättringar och förändrade arbetsrutiner presenterats. Hur kan man bara låta det fortgå??

Turerna kring folkomröstningen om Öresundskrafts tänkta försäljning är en annan skandal. Den ledde till slut till att bara tre procent av de röstande gick på de ledande politikernas förslag. Flera av dessa politiker uppmanade dessutom helsingborgarna att inte rösta. Häpnadsväckande liksom den totala tystnad som brett ut sig efter då det gäller konsekvenser av omröstningen.

På regionsnivå finns talrika exempel på obegripliga skandaler. Den senaste gäller det brutala avskedet av Ingvar Eliasson, specialistläkare i klinisk bakteriologi, doktor i medicinsk vetenskap och laboratoriechef på det största labbet i Skåne för covid19-prover.

Trots hög kompetens och massivt stöd från personal och fackligt håll fick han sparken av regionens ledande politiker för att utifrån sin yrkeskompetens ha vågat framför kritik mot alltför hastigt och kortsiktigt av politiker genomförda organisationsförändringar.