Kategoriarkiv: Helsingborg

Studenternas kosmopolitiska Helsingborg

Äter en suverän auberginecurry Indian Royal Haveli på Carl Krooksgatan på Söder i Helsingborg, mitt emot GA-kyrkan. Very tasty skulle jag sagt berömmande, om jag varit i Indien. Det är en för Sydsverige het junidag. Restaurangens dörr står öppen mot gatan.

Från fönstret där jag sitter ser jag Afghan shop, den välsorterade kryddaffären tvärs över  gatan, där jag hittat annars svårfunna kryddor men också djupfrysta pakoras, med genuin indisk taste. På restaurangens andra sida ligger en affär med kattprylar.

Indier har för övrigt de senaste åren varit den största immigrantgruppen i Helsingborg. Många av dem har som högutbildade it-experter arbetat för Ikea. Våren 2021 finns det enligt Trip Advisor åtminstone sju indiska matställen i Helsingborg. När jag växte upp var de första pizzeriorna en sensation.

Det är fredag den 11 juni och studentdag i Helsingborg. Stortorget ser ut som vanligt, belamrat av bilar. Det är inte som vanligt i coronatider. Många nyblivna studenter kör i stället runt i stan i nyputsade privatbilar, gärna en öppen cab eller åtminstone en taklucka, där man kan sticka upp huvudet och sträcka ut armarna. Chaufförerna tutar triumfatoriskt och studenterna viftar med flaggorna och vinkar åt oss i folket som beundrar dem.

Här finns flaggor från många fjärran länder, libanesiska, iranska, syriska, afghanska, kosovoalbanska, rumänska, svenska, you name it! Stora världen har kommit till den lilla staden vid Sundet.

Så roligt, så härligt. Gläder mig åt dess unga människor som med sin examen tar ett stort kliv in i framtiden. Och hoppas att de blir välkomnade med öppna armar!

Helsingborg har blivit en kosmopolitisk stad. Det märks också under försommarkvällarna på strandpromenaden från Fria Bad, via Gröningen till Inre hamnen. Här rör sig en blandning av människor från många håll i världen, med skilda öden och olika bakgrunder, men med de gemensamt att nu, åtminstone en tid, är helsingborgare.

För den här i så många sammanhang så inkrökta och provinsiella staden är det en rejäl vitamininjektion.

Tidningen Journalisten: ”Staden Helsingborg förhindrar insyn”

Micco Grönholm, Helsingborgs kommunikationsdirektör, vill inte svara på tidskriften Journalistens frågor. Bilden från Grönholms blogg ”The Brand Man”, Varumärkesmannen. Han har numera titeln ”Head of future”. In english, of course.

På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .

I ingressens sammanfattning skriver tidningen:

”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”

Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”

Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.

Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.

Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.

I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.

– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.

På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.

Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.

Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.

Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:

”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”

Hoppsan. Det var ömma tår.

I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.

  • ”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma JohanssonJennie LorentssonTruls NilssonJoakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
  • ”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith LindahlJennie LorentssonBjörn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.

Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.

För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.

Moffer med kikaren. Om att besöka Helsingör maj 2021

Helsingör – från den svenska sidan länge en oåtkomlig hägring för de flesta. Foto: Sören Sommelius, maj 2021.

En söndag i slutet av maj 2021 gick jag i land från färjan Aurora i Helsingör. Det är första gången på nästan två år. Helsingör har blivit ”Utlandet”, en fjärran oåtkomlig plats, under pandemin.  Kontrollanterna på Helsingörs station kollar misstänksamt mina vaccinationspapper, ”det där kunde ju vem som helst ha fixat, säger den ene av dem fast på danska. Han ler sarkastiskt.

Men titta, försöker jag, det står Pfizer här, mitt namn där och vaccinationstillfällenas datum. Jag har fått två sprutor … Mannen skakar på huvudet. ”Det ska vara ett officiellt vaccinationsintyg”, säger han och fortsätter med ett vänligt leende, ”men för den här gången …”.

Som en småfisk slinker jag genom nätet, går ut på Jernbanevej, fortsätter på Hovedvagtstræde över Stenegade upp till Stjernegade mot Torvet.

Helsingör är sig inte likt. Mycket är igenbommat. Det där danska ”hygget”, jag anar det inte. Jag menar inte att folk är illasinnade eller så, mer att de verkar bedrövade, frånvarande på ett sätt som jag inte är van vid. Man skyndar längs gatorna, majoriteten med skyddsmask och nerböjt huvud.

Det här är ett annat Danmark än det jag varit van vid under alla år. Jag associerar tillbaka till krigsåren, då senast gränsen mellan Sverige och Danmark var i det närmaste helt stängd under lång tid. Och på de danska judarnas flykt över Sundet hösten 1943. Ordet ofärdstider flaxar genom mig som en olyckskorp. Jag skakar på mig, det är nog det risiga majvädret, tio grader bara och vass vind, tänker jag, min fantasi skenar i väg. Men visst har pandemin varit en ofärdstid, nästan som ett krig.

Sedan kommer jag att tänka på en man i Helsingör mot slutet av krigsåren på 1940-talet, en äldre herre kallad Moffer, bara därför att hans systerdotter som liten inte kunde tala rent. Från sin bostad kunde han se varvet som i vår tid blivit kulturvarvet, han såg Kronborg och så det sköna Öresund med den svenska kusten och Helsingborg, om natten en saga av ljus till skillnad från det nedsläckta Helsingör.

Moffer for åt andra hållet, från krigets Helsingör till fredens Helsingborg, när färjorna till slut efter krigsåren åter började gå, när ockupationsarmén kapitulerat och Danmark blivit fritt. De åren gick gränsen mellan krig och fred just här genom Öresund, en krigets och nazismens järnridå.

Med sin utmärkta kikare hade Moffer från Helsingör kunnat se en svensk dam i sin bästa ålder, ”rundbarmad såvitt han kunde urskilja”, ”inte så värst mycket kläder på sig”. Dag efter dag följde han henne med kikaren tills hon höll en skylt framför sig ”Postfack 10-01”. Hon tiggde om hjälp. Hon var i nöd.

När Moffer till slut utrustad med en stor blombukett tog mod till sig och tog färjan till Helsingborg blev det inte så som han hoppats.

Den danska författaren Frank Jæger, född 1926 i Frederiksberg, död 1977 i Helsingör. Foto: Aage Sørensen / Ritzau Scanpix.

Nå, Moffer är ingen verklig människa, vad jag vet, bara en figur i novellen ”Moffer med kikare” av den suveräne danske författaren Frank Jæger,  fint filmatiserad för SVT av Stellan Olsson.

I novellens avslutning berättas att ännu flera år efter kriget ett tjog halvgamla och äldre herrar varje onsdag träffades på en anspråkslös krog i Helsingör där de diskuterade vidvinklar och kikarobjektiv. De var alla medlemmar i Kikarklubben vars rödmosige kassör var Moffer själv.

När jag efter nästan två år åter utan möjlighet till besök på andra sidan sundet till slut kommer till det Helsingör jag dagligdags kunnat se från Helsingborg känner jag mig lite som Frank Jægers Moffer.

Skillnaden är kanske att framtiden 2021 är mera osäker än den var 1945. Då kunde det bara bli bättre när freden kommit till Danmark. Vad väntar oss nu? Med ett virus är det inte lätt att sluta fred, ens om vi inbillar oss att det kapitulerat.

Den danska brigaden som under krigsåren i Sverige avvaktat på att kunna befria Danmark, återvänder i maj 1945 efter Tysklands kapitulation till Helsingör, med färjan Holger Danske från Helsingborg. Bild: Wikipedia Commons.

Pandemin kommer till förskolan i Laröd

Efter covi-19-larm: För säkerhets skull blir det nya leksaker till barnen i Laröd.Arkivbild: Håkon Mosvold/HD.

En fjärdedel av personalen – fem personer – på privata Larödhus förskola har smittats av covid-19, rapporterar Helsingborgs Dagblad.

Med så många smittade valde förskolan att ha stängt under fredagen.

– Vi tar det säkra för det osäkra. Vi i ledningen ska vara här och städa och all personal ska testa sig, säger Frida Bengtsson, biträdande rektor. Bland annat kommer leksaker att bytas ut.– Det finns även en risk att barn drabbas och det vill vi inte.

Orsaken till smittan är okänd. Plan en är att förskolan ska öppna igen på måndag, men med mer utomhusverksamhet än innan. Alla föräldrar är informerade.

Pandemin började äldreboendena. I Helsingborg drabbades några av dem kusligt med höga dödstal. Ofta informerade man dåligt för att ”inte oroa anhöriga”, hette det. Något liknande hade varit otänkbart när det gäller förskolan i Laröd.

Har de som ansvarar för äldreomsorgen tagit åt sig av erfarenheterna från den första tidens fasor? Kritiken mot timanställningar inom äldrevården har varit massiv. Flera studier under året har visat att hög andel timanställdas också ökade smittspridningen inom äldreomsorgen. Coronakommissionens rapport i december innehöll skarp kritik: timanställningarna måste minska.

Kommissionen skriver bland annat att arbetsgivarna måste förbättra anställningstryggheten och personalkontinuiteten, och att andelen personal med timanställning kraftigt måste minska. Men nya siffror från SKR, Sveriges kommuner och regioner, visar att det inte skett. Andelen timanställningar låg kvar på ungefär samma nivå 2020 som tidigare år, något som tidningen Arbetet berättat. Var femte inom den kommunala äldreomsorgen är fortfarande timanställd.

– Det är verkligen inte bra. Det visar att kommunerna inte har förstått det som coronakommissionen pekar på, vad som är äldreomsorgens systemfel, säger Mari Huupponen, utredare på Kommunal.

Hon håller med om kommissionens slutsatser – många timanställda leder till sämre kontinuitet. Och det går ut över de äldre.

– Kontinuitet är otroligt viktigt för kvaliteten. De äldre behöver träffa samma personal för att känna sig trygga, och de som tar hand om dem behöver vara utbildade. Om en stor andel av omsorgsproduktionen bemannas av timanställda får vi en inbyggd kompetensbrist i systemet, säger hon.

Men även för de anställdas skull är det viktigt att minska timanställningarna.

– Timanställning är den mest prekära anställningsformen. Det blir svårt att få någon långsiktighet i sitt liv, samtidigt som många inte har möjlighet att tacka nej till de timmar de får. Kommunerna borde i mycket högre grad använda sig av egna vikariepooler istället, så att de kan säkra att vikarier får en riktig anställning, säger Mari Huupponen.

 Danderyd har enligt SKR:s statistik 40 procent timanställda. Även tidigare år har de toppat statistiken, skriver Dagens Etc. På privata boenden är som regel andelen timanställda betydligt högre än på kommunala boenden, se fotnot.

I andra änden av skalan finns Lund. De hade förra året åtta procent timanställda. Därmed minskade de andelen med tre procentenheter jämfört med 2019. Enligt Anna Borgius, vård- och omsorgsdirektör i Lund, har kommunen länge strävat efter att ha så få timanställningar som möjligt.

– Det är ett medvetet arbete som har pågått i flera år, där strategin är att ha en viss överanställning på enheterna. Det gör att vi kan hålla en högre kontinuitet och därmed blir kvaliteten på omvårdnaden också högre, säger hon.

Att kommunen lyckats minska andelen timanställningar i år tror hon till stor del beror på att de redan i mars förra året gick ut med en särskild uppmaning om att överanställa.

– Vi sa också att alla anställda skulle vara kopplade till en enhet istället för att gå mellan olika enheter. Det för att minska smittspridningen, både mellan personalen och till de boende, säger Anna Borgius.

Under pandemins första våg var också smittspridningen låg, både bland anställda och brukare. 

Fotnot:

TIMANSTÄLLNINGAR INOM DEN PRIVATA ÄLDREOMSORGEN

Siffrorna från SKR visar bara kommunalt anställda. Men en undersökning från Kommunal från 2018 visar att andelen timanställda hos privata utförare var 37 procent 2017, jämfört med 27 procent i kommunalt driven äldreomsorg.

Kommuner med mest timanställda:

(andel av alla anställningar)

Danderyd 40,6 procent

Värmdö 34,7 procent

Ragunda 33,9 procent

Vallentuna 33,0 procent

Upplands Väsby 31,1 procent 

Kommuner med minst timanställda:

Lund 7,9 procent

Nynäshamn 8,3 procent

Karlskrona 8,4 procent

Hultsfred 9,0 procent

Kävlinge 10,8 procent 

Källa: Kolada, SKR

FOTNOT 2

Smittan skenar nu i en takt som inte setts tidigare under pandemin., noterar Svenska Dagbladet. Antalet bekräftade fall av covid-19 i världen har nu passerat 150 miljoner. Nära 3,2 miljoner människor har dött i virussjukdomen.

Bakom de senaste veckornas ökning ligger bland annat den svåra smittspridningen i Indien och Brasilien.

USA toppar den föga avundsvärda listan över länder med flest döda – covid-19 har skördat över 575 000 liv i landet. I Brasilien har mer än 401 000 människor dött, i Mexiko 216 000 och i Indien 205 000, enligt amerikanska Johns Hopkins University som följer utvecklingen.

De tre nämnda länderna förenas i en avgörande sak, de styrs/eller har nyligen styrts av nationalistiskt populistiska ledare, som extremt dåligt hanterat pandemin i de respektive länderna. Refsultatet av detta har blivit förödande och krävt och kräver miljoner människoliv.

En hög andel timanställda ledde till att smittspridningen inom äldreomsorgen ökade. Men andelen timanställda är kvar på ungefär samma nivå idag. 
Bild: Shutterstock/Dagens ETC.

Kan Sveriges äldsta Barnsjukhus räddas?

Sveriges äldsta f d barnsjukhus på Bergaliden i Helsingborg med Medicinhistoriska museet hotar nu att förskingrats på grund av formidabel kommunal historielöshet parad med ointresse. Teckning: Marinette Petersson.

Återigen hotas Gamla barnsjukhuset på Bergaliden, det äldsta bevarade barnsjukhuset i Sverige. Kommunen vill inte ge stöd till Medicinhistoriska museet, än mindre köpa tillbaka byggnaden som Region Skåne helt krasst har sålt till en privatperson.

Sjukhuset kom till genom privata initiativ. Sjukhuset byggdes 1887 – 88 och var då unikt och modernt. Mittpartiet innehöll utrymmen för sjukvård och administration. På varje sida finns två stora runda sjuksalar, byggda för att ge solljus hela dagen, god luftväxling och jämn uppvärmning, enligt Henrik Ranbys beskrivning i ”Helsingborgs bebyggelse 1863 – 1971”, del VII:3 av Helsingborgs historia. Barn till fattiga föräldrar kunde få gratis vård.

Det är en unik byggnad i Helsingborg, som också påminner vår tid om att innan sjukhuset byggdes var vården av sjuka barn bedrövlig. Sjukhuset byggdes under de sista decennierna av 1800-talet, en tid när Helsingborg växte så det knakade, från en oansenlig håla till en begynnande storstad för en ny tid.

Huset användes som sjukhus ända till 1944. 1986 hade byggnaden renoverats, invigdes av landshövdingen och inhyste från detta år Medicinhistoriska museet, som drivits fram till våra dagar.

Både den unika byggnaden och museet förtjänar offentligt stöd och engagemang. Men icke. Kommunen är totalt kallsinnig. Det är bedrövligt.

Det finns flera privata museer i Helsingborg. På Bergaliden ligger det lilla skolmuseet invid Slottsvångsskolan. I Idrottens hus finns Idrottsmuseet och på Fredriksdal Grafiska museet. Alla drivs av ideella krafter–  på målsättningshelsingborgska av ”folk som vill något” – och håller olika delar av stadens historia levande.

Kommer barnsjukhusets byggnad nu att bli kontor för något företag, så som skett med Pålsjö slott, donerat till Helsingborgs stad. I en kreativ stad hade slottet varit ett självklart centrum för friluftslivet i området. Också Thalassa förskingrades, vandrarhemsgäster var inte intressanta för kommunen. Till raden av byggnader som gått förlorade för offentlig verksamhet hör också konstmuseet Vikingsberg och det gamla museet på Storgatan, för att inte tala om Folkets hus. Få städer har varit lika likgiltiga för bevarandet av byggnader förknippade med stans historia som det historielösa Helsingborg.

I januari i år uttalade sig socialdemokraterna i Helsingborg för att kommunen ska köpa byggnaden av den privatperson som äger den nu och vill sälja den. Maria Ward (S) kommunalråd säger:
– Vi tycker att huset har många värden och att det ska vara möjligt för helsingborgarna att ta del av dem. Både huset och utställningarna utgör en del av Helsingborgs historia och vi vill säkerställa att helsingborgarna även i framtiden kommer kunna ta del av den.”

För två år sedan skrev Joakim Thomasson, chef för Helsingborgs museer till 2017, i HD om byggnaden som ett ”kulturarv som nonchaleras av sjukvårdspolitiker och teknokrater”. Han uttryckte sig vidare:

”Medicinhistoriska museet är ett utmärkt exempel på de många museer i vårt land som har kommit ur offentliga verksamheter. De har blivit verklighet tack vare människors engagemang för sina arbeten, utifrån viljan att skapa och vidmakthålla ett kulturarv. Det är museer som är organiskt sammanvävda med medarbetarna.”

Har kommunen bränt alla pengarna i Dunkersfonderna?? Hur ser det ut med utdelningarna från Öresundskraft, där en del går till kulturlivet?

Med lite god vilja borde både det gamla barnsjukhusets byggnad och det Medicinhistoriska museet gå att rädda på ett anständigt vis.

Fotnot: Får en reaktion från Medicinhistoriska Museet:

”Vilken skicklig teckning av huset!
Vi kämpar vidare i Helsingborgs Medicinhistoriska Förening. Just nu pågår vår namninsamling april månad ut. Välkommen till muséet! Öppettider tisdagar kl. 10-14, torsdagar kl. 13 – 17 och första söndagen i månaden (2 maj) kl. 13 – 16.”

Tre bilder från 140 år av Helsingborg under viadukten vid Fria bad

Utsikt söderifrån från kv. Böljan mot kv. Havet.
Ända hit gick alltså den norra bangården en gång och här ligger nuförtiden den norra delen av Fria bad. Odaterat vykort från 1908 – 09 eller strax före. Beskrivning av Ingegerd Hamilton.

Nästan varje dag vandrar jag under järnvägsviadukten i Helsingborg, de broar som går över Halalidbacken och sedan kliver vidare över Drottninggatan för att längre söderut låta tågen inte bara komma ner på jorden utan försvinna in i tunnlar.

Så här på våren är promenaden förbi Gröningen bort mot först Norra hamnen och sedan Inre hamnen med nya SeaU-anläggningen livligt trafikerad av vandrande flanörer, en och annan cyklist och så de snabba elsparkcyklarna, de senaste tillskotten.

Det här nog den bästa sidan av Helsingborg. Här går folk fram och tillbaka, ibland med pinande vindar från havet men så här års lika ofta med värmande sol och färgsprakande solnedgångar över Sundet.

Det är en kosmopolitisk skara människor som vandrar här. Många har rötter i fjärran länder, några är kanske på tillfälligt besök men det gemensamma är nog att nästan alla är helsingborgare. Här kan jag se hur en helsingborgare kan se ut år 2021, som ingen annanstans i staden. Det tilltalar mig, liksom att höra fragment av de många olika språk som de mötande talar.

Ingegerd Hamilton – och förstås många andra – lägger ut historiska bilder av Helsingborg på sajten Helsingborg förr och nu. Med bilderna synliggöras stadens ständiga omvandlingar, där allt som är fast förflyktigas, på gott och ont. Häromkvällen hittade jag där några bilder från området med järnvägsviadukten, Strandvägen och Fria bad som tillsammans ger bilder från de urbana förändringarna under dryga seklet.

Den översta bilden här är ett odaterat vykort från 1908-09 eller strax före. Strandvägen är ännu inte påtänkt, inte heller Pålsjöbaden. Bron är en imponerande järnkonstruktion.

Nästa bild från 1940-talet har förändrat utsikten norrut, med Strandvägen, som öppnades först 1935. Här finns också några bilar, men inga vandrare, inte ännu. Det är ett vykort och fotografen tycks stå farligt uppe på viadukten.

Sedan finns två mötande spårvagnar på Drottninggatan. Så synd att sp års agnarna försvann från stan med högertrafiken, dessa behändiga transportmedel utan avgaser.

Den understa bilden är från 1880-talet då viadukten och järnvägsspåren upp genom Pålsjö skog bör ha varit ganska så nya, vilka storståtliga projekt för sin tid.

Strandpromenaden så som den ser ut i dag är den mest mänskliga miljon på platsen historiskt sett, tillkommen för gående personer som bara flanerar, människor i ögonhöjd.

Vilken tur att det inte blev ett högt hotell borta vid Gröningen. Det hade inte dröjt länge innan ett sådant ställes krav hade tagit över platsens själ, krav på p-platser och annat.

Området sådant det ser ut i dag borde ”K-märkas” (inom citationstecken). Framtida förändringar måste vara varliga och genomtänkta, för att inte slå sönder det som finns här, det som nog är mera av Helsingborgs själ än något annat.

Hur kommer viadukten och Gröningen att se ut om ännu ett sekel, på 2120-talet, undrar jag? Har havet tagit sig över Strandvägens murar för gott? Finns de mjuka sanddynerna på Fria bad kvar. Har Pålsjöbaden återigen blåsts sönder av någon envis höststorm? Och statyn av Henke Larsson? Den står nog kvar som minne av en annan tid. Domineras flanörskaran av pigga hundraåringar?

Här har vi utsikten mot norr på 1940 talet. Strandvägen är klar sedan mitten av -30 talet och just nu inte översvämmad. 😀 Fotografen verkar stå på viadukten och rakt fram ligger den ”Bockska villan”. Den skall ligga här till 1960.Originalfotot här är från 1940 talet är taget av Almquist och Cöster. Ett vykort alltså.

Foto föreställande järnvägsbron över Drottninggatan. Tåget har stannat mitt på bron och det har samlats människor piå vägen nedanför. Lokföraren syns i loket och i tågfönstren skymtar resenärer. Bilden från 1880-talet, från Carlottas bildbank.

Nya Kulturhotellet med mobila satsnigar på Söder

Kulturhotellet har förutom sin verksamhet på Södergatan varit inblandade i kommunens konstprojekt på hus och fasader, Artstreethbg.

Kulturhotellet återuppstår lika oväntat som glädjande lagom till påsk och HD:s kulturredaktör Johan Malmberg kan inte låta bli att brista ut med ett glatt Halleluja i en rubrik. Efter att under fyra år ha tagit emot kring 100 000 besökare i sin lokal vid Södergatan beslöt kulturförvaltnigen med kort framförhållning under hösten att drastiskt skära ner anslaget (som inte skulle räckt till ens lokalhyra) och därmed bädda för stängning.

Det var ett dåligt beslut. Axel Swanstein och Peter Eriksson som drivit Kulturhotellet, hade i sin lokal byggt upp ett varierat och spännande kulturutbud, som fyllde en viktig funktion både på det segregerade Söder och i en stad där den fria kulturen utanför institutionerna är sanslöst missgynnad.

Cassandra Jertshagen, vd för fastighetsbolaget Jefast, som gratis upplåter lediga lokaler till Kulturhotellet. Bild: Britt-Mari Olsson.

Nu inleds ett samarbete med fastighetsbolaget Jefast, som har många lokaler i Helsingborg och där det ofta/alltid finns tomma lokaler. Jefast bjuder på en fast lokal, som kontor och mötesplats, men tillhandahåller också utan kostnad skiftande lokaler, som alla kommer att finnas på Söder.

– Kulturhotellet är superviktiga för både gallerian Söder och för stadsdelen så vi är jätteglada för att vi har hittat den här lösningen, säger Cassandra Jertshagen, vd för Jefast, till HD. Hon fortsätter:

– Det är fantastiska killar och det brukar alltid höras och synas när de har någon på gång. Vi får se vad som händer, det är lite pirrigt för en stelbent fastighetsägare med det här samarbetet.

Axel Swanstein och Peter Eriksson är helnöjda:

– Det här blir jättespännande, vi hade inte kunnat tänka oss en bättre lösning.

I Kullabygden har Martha Westin under många år producerat platsspecifik vandringsteater. Förhoppningsvis kan Nya kulturhotellet med skiftande (lediga) lokaler för olika utställningar och andra evenemang producera platsspecifika utställningar för stadsdelen Söder. Det kan bli hur spännande som helst!

Kulturhotellet har ju redan bidragit till att öppna ögonen för olika platser på Söder genom sitt engagemang i Artstreethbg med många unika och spännande hus- och fasadmålningar i stadsdelen.

Allt förutsätter att det också finns ett långsiktigt engagemang från Kulturförvaltningen, så att det finns medel för Kulturhotellets och den fria kulturens framtida satsningar. Eller som Johan Malmberg undrade: ”Hur snabbt kan förvaltningen skaffa fram aktivitetsstöd?”

Fortfarande återstår att skapa en än bredare satsning på fri kultur i Helsingborgs, för att ge möjlighet till olika former av kulturarbete och kulturprojekt, inte minst åt yngre generationer.

Grundarna av Kulturhotellet, Axel Swanstein och Peter Eriksson, i samband med stängningen av lokalerna på Södergatan. Nu hittar de en samarbetspartner tvärs över gatan där utställningar och event kommer att dyka upp lite varstans allt eftersom.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Skånes Högsta dödstal under året i Helsingborg. Ändras Äldreomsorgen? Covid kommer att bli kvar

Helsingborg: 187 personer inom vård och omsorg och 49 i övriga samhället har under det gångna året avlidit i Helsingborg, fler döda här per 100 000 invånare än någon annanstans i Skåne. Vad beror det på?

Coronapandemin har härjat Sverige och världen under ett år. Av en artikel i veckan i Helsingborgs Dagblad framgick att Helsingborg under det gånga året haft högst dödstal i Skåne, räknat i antalet döda per 100 000 döda. 

Uppgifterna bygger på statistik från Socialstyrelsen. De är uppdelade i tre kategorier, covid-döda på särskilt boende(57,6 % av alla covid-avlidna i Helsingborg eller 136), Hemtjänsten (21,6 % eller 51) och Övriga samhället (20,8 % eller 49 personer).

Helsingborg sticker ut med ett stort antal döda i förhållande till sin folkmängd. I staden har 158 per 100 000 invånare avlidit, mot 111 i Malmö, 100 i Kristianstad, 103 i Ängelholm, 74 i Lund och 70 i Höganäs.

Helsingborgarna utgör 11 procent av Skånes befolkning, men här återfinns 17 procent av de som dött i covid i länet.

Vad beror det på?

Annika Andersson är omsorgsdirektör i Helsingborg och hon har ingen särskild förklaring till att kommunen drabbats så hårt, men hon har en teori.

– Jag skulle säga att det är en följd av den höga smittspridningen generellt i Helsingborg. Våra sköra äldre drabbas hårdast av covid-19 och det är verkligen tråkigt att vi varit så hårt drabbade, säger hon.

Anderssons förklaring är att ”hög smittspridning i samhället” är främsta orsaken. Men sättet att hänvisa till just det innebär också en uppgivenhet då det gäller att se på tillkortakommande i den egna organisationen och vad som kan göras. Det är som att slå ut med händerna.

79 procent av de som dött av pandemin i Helsingborg bodde på särskilt boende eller hade hemtjänst. Rikssnittet är 72 procent.

Det betyder att de flesta som avlidit har varit äldre, men Helsingborgs kommuns åldersstruktur har inte påtagligt fler äldre än andra kommuner. Faktum är att Helsingborg kommer på elfte plats när det gäller låg medelålder bland Skånes 33 kommuner.

De faktorer som man ingenting kan göra åt kan inte ändras. Men äldreomsorgen måste ju ändras, i Helsingborg och på de flesta andra platser i Sverige. Det finns mängder av frågor att ställa och grunna på. Frågor som kanske inte heller har enkla givna svar men som kan leda till handling.

Vad betyder skillnaderna mellan kommunala och företagsstyrda och vinstdrivande ”privata” boenden? Är det inte så att många privatstyrda boenden leder till att marknadstänkandet med fokus på bantad och lågavlönad personal och låga kostnader riskerar att prägla också de kommunala drivna boendena?

Vad betyder tillgången till läkare för de äldre, tillgången på bättre utbildad personal med bättre arbetsvillkor – också bland alla som arbetar för hemtjänst? Borde inte ett land som Sverige ”ha råd” att ta hand om de äldre oändligt mycket bättre än vad som framkommit under coronapandemin??

På Helsingborgs stad arbetar man löpande med att ta fram fakta och försöka förstå vad det är som har hänt och vad som händer, skriver HD vidare. Peter Karlin är samhällsanalytiker och arbetar bland annat med befolkningsframskrivningar.

– Vi vet ju inte riktigt var vi är på väg. Är det här slutet på pandemin eller kommer vi att tvingas leva med det här under en längre tid? Det är viktigt att förstå hur det här påverkar befolkningen. Är det här sådant som kommer att behöva skrivas in i befolkningsprognoserna?

Vad jag kan se kommer vi att få leva med covid-19 under mycket lång tid framöver. Eftersom globalt sett miljarder människor inte får vaccin och vård är risken överhängande med muterade virus och återkommande pandemier som kanske måste hanteras med nya vacciner.

Förhoppningsvis blir sommaren 2021 ändå en tid för återhämtning. Men vad händer sedan? Och vad händer om alla skulle resonera som Annika Andersson , att det här kan vi inte göra något åt, annat än vänta och hoppas.

Jag menar att hon och många, många andra måste tänka i termer av worst case-scenarier och analysera vad vi kan göra om det och det händer. Annars finns risken att vi om något år är tillbaka på ruta ett, med de ”sköra äldre” i fokus återigen men kanhända under mycket värre muterade förutsättningar.

Som det ser ut nu fortsätter dock smittspridningen i Skåne att minska, vecka för vecka. Särskilt glädjande är att det inom vård och omsorg i staden den 18 mars bara finns 2 smittade, mot 164 den 30 december.

Kan Helsingborg liksom Lund få ett kulturmejeri?

En ny stor park: Helsingborgs ”Central Park” vid Fredriksdals friluftsmuseum, Fredriksdalsskogen och det gamla mejeriet. Foto: HD.

Mejeritomten som gränsar till Fredriksdalsskogen och Olympia och ligger nära Fredriksdals friluftsmuseum har länge varit ett ”problem” för staden. Minoritetsstyret har velat bygga bostäder på tomten, något som en majoritet i kommunfullmäktige dessbättre sagt nej till.

Men området är ju en tillgång för Helsingborg, inte ett problem. Nu har liberalerna gjort en glädjande helomvändning.

– Varför inte skapa en ny grön lunga. Vi måste ha råd i dessa exploateringstider att skapa fria ytor för helsingborgarna. Låt oss göra en grön oas som Central Park i New York, säger Mats Werne (L), förste vice ordförande stadsbyggnadsnämnden i Helsingborg, till Helsingborgs Dagblad. Han fortsätter:

– Visst är det en skev jämförelse, men tänk vilka inkomster man fått om Central Park i New York exploaterats. Det är otänkbart att göra så för den ger så mycket tillbaka till invånarna. Det går att tänka på precis samma sätt här.

Werne vill också rädda de gamla byggnaderna på platsen:

– Själva fabriksbyggnaden är i bra skick, trots vandalism. Innan man går vidare och river skulle man kunna se om den går att använda. Ska man göra ett omtag så gäller det att göra det i rätt ordning. Det finns kommunal verksamhet som skulle kunna verka i lokalerna, säger Mats Werne.

Vilka positiva förslag! Man behöver inte jämföra med Central Park (men varför inte!), i levande städer finns ”gröna lungor”, som fungerar som mötesplatser och promenadstråk. När den näraliggande vackra skogen kompletteras med ett grönområde kan helheten bli riktigt fin.

Att bevara äldre fabriksbyggnader och ge dem nytt innehåll kan innebära både ett slags kontinuitet och ett sätt att få fram lokaler som inte är alltför kostsamma. Det gamla mejeriet är ingen skönhet, men skulle kunna bli det i varliga och kreativa arkitekthänder. 

Lunds Kulturmejeri är en hjärtpunkt i den stadens kulturliv. Helsingborgs Kulturmejeri skulle kunna bli något motsvarande!

Helsingborgspolitikernas förslag till satsningar i staden har alltför länge varit inriktade på spektakulära lyxhotell, som mest gjort oss Helsingborgare förbannade, som det på Gröningen eller det i Sofieroparken (vilket dock snabbt försvann från de styrandes önskelista). Påkostade idrottsanläggningar, som Olympias läktare och Helsingborgs Arena, har ofta varit dåligt ekonomiskt kalkylerade och inte minst slukat Dunkersfondernas kapital.

Då är Mats Wernes tankar i ögonhöjd om Mejeritomten något annat, ett förslag som jag tror att många av oss som bor i staden kan ta till oss gillande. En ny lummig park mitt i stan, det har inte varit på tal på länge och känns efterlängtat. Gärna med ett Kulturmejeri.

Kulturmejeriet i Lund. Foto: Kulturportalen Lund, Claes Wahlöö.

Helsingborg omvandlades totalt mellan 1883 och 1901

Helsingborgs centrum 1883. Vykort.
Helsingborgs centrum 1901.

På Facebooksidan Helsingborg – Förr & Nu, en sluten grupp, hittar jag två spännande bilder av Helsingborgs centrum, utlagda av #Ingegerd Hamilton. Den övre är från 1883 och den yngre har tagits 1901, båda från Kärnans topp.

18 år skiljer de båda bilderna åt, som mellan 2004 och 2021. Ändå är skillnaden mellan de båda äldre bilderna otroligt mycket större än vad två jämförbara bilder från 2000-talet skulle ha varit.

I den andra bilden går en hel del att känna igen i våra dagar, som rådhuset och tullkammaren. På båda bilderna finns den gamla lyktstolpen som står där än i dag. 1883 gissar jag att den tändes av lykttändare.

På bilden från 1883 ligger segelfartyg i hamnen. Stortorget mynnar i det gamla rådhuset. 1901 är segelfartygen borta, det gamla rådhuset likaså. I stället kråmar sig då det alldeles nya rådhuset högt över den omgivande bebyggelsen. Vad har hänt och på så kort tid, 18 år?

Genom slaget vid Helsingborg 1710 besegrade Magnus Stenbock danska trupper. 8000 soldater och hundratals civila dödades. Staden var krigshärjat och nedbränd

En lång nedgång för Helsingborg följde. Året efter drabbade pesten Helsingborg och klingade av förts 1712. Pesten följdes av nödår och svält. 1719 bodde här 800 personer i en ”rövarkula”. Vid mitten av 1800-talet fanns 4000 invånare i det Helsingborg som då var den femte största staden i Malmöhus län, efter Malmö, Lund, Ystad och Landskrona.

Under andra hälften av 1800-talet sexdubblades befolkningen till 25000. Järnvägen, havrehandeln och industrialiseringen satte fart på utvecklingen. Mark erövrades från havet och nya hamnar byggdes. På 1880-talet byggdes arbetarstadsdelen Söder. Befolkningstätheten i några kvarter var jämförbar med den i slumdistrikten i London, skriver konstvetaren Gregor Paulsson i ”Svensk stad”. Han berättar om en statarfamilj som 1885 flyttade från landet till Helsingborg, där arbetstiden kunde vara 14-16 timmar.

Helsingborgs rikedomar byggdes med kolonialismens principer. Råvaror från tredje världen – som Gummifabriken (grundad 1891) och Zoëgas kaffe (grundat 1886) – och utveckling och välstånd här. På Gummifabriken fanns startåret 50 anställda, sex år senare 400.

De väldiga urbana förändringarna skapade en helt ny stadsbild i centrala Helsingborg på några decennier. Det är den vi ser genom att jämföra de båda bilderna här.