Kategoriarkiv: Belarus

Stillers försvunna film och flyktens berättelser

Mauritz Stiller (till höger om kameran) och Julius Jaenzon 1922 vid inspelningen av Gunnar Hedes saga. Bild Wikipedia.

Mauritz Stiller (1883 – 1928) skapade tillsammans med Victor Sjöström den svenska stumfilmen och därmed den svenska filmen. Stiller ”upptäckte” Greta Garbo och flera av hans filmer räknas till svensk films klassiker. 

Under den svenska filmens guldålder (1917 – 24) stod Stiller på toppen av sin förmåga. 1921 skrev han manus till och regisserade ”De landsflyktige”, som blev en stor succé och såldes till trettio länder.

Hundra år senare är allt som finns kvar av filmen sju minuters fragment, plus stillbilder, programhäfte och affisch.

”De landsflyktige” är inte ensam om sitt öde, skriver filmvetaren Jan Holmberg i ”Begäret efter det som fattas” i nya numret av tidskriften Essä, nr 9 2021, med temat Filmen som försvann.

Tidskriften Essä har en given struktur. I mitten presenteras själva sakfrågan, här handlar det om bland annat stillbilder och ett replikmanus. Till det kommer löst inskjutet filmens affisch och ett programblad.

”De landsflyktige” handlade om ryska revolutionen och om en rysk emigrantfamilj som flytt bolsjevikernas revolutionära Ryssland och hamnat i en finsk småstad. Den bygger på den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell Zoja.

”Allt talar för att ”De landsflyktige” skulle kunna ha räknats bland de stora filmerna, om den bara funnits kvar”, skriver Jan Holmberg. 

Det är en försvunne film och en försvunnen tid (den tsarryska) och om ett land som inte längre finns.

Detta är inget ovanligt, menar Holmberg. Bara mellan tio och tjugo procent av all stumfilm har bevarats åt eftervärlden.

Han konstaterar vidare att filmen som konstform trots detta har en hög överlevnad. Det är värre med musiken. 

De äldsta hittade instrumenten är åtminstone 20 000 år gamla. Av den musik som spelades på dessa finns ingenting bevarat från tiden före notskriften.

I en annan av tidskriftens fyra essäer tar författaren Susanna Alakoski fasta på flyktingarnas situation och på de olika aspekter av flykt som finns i Schildts novell och kan ha funnits i filmen, exil, landsförvisning, landsflykt.

Människor har i alla tider tvingats fly, skriver Alakoski. Otaliga författare har skildrat sin rotlöshet i främmande länder. Vår tid översvämmas av flyktens berättelser.

Och ändå – i andra sammanhang avhumaniseras de som flyr, blir ”kvoter, kvantiteter, volymer”. Ord och språk används bortom all värdighet.

”Då som nu. Krig överbefolkning, förföljelser, rasism klibbar samman med fattigdom, hunger, förtryck och väpnade konflikter”, fortsätter Susanna Alakoski.

En gång vimlade det av ryska flyktingar i Finland. I Runar Schildts novell Zoja konfiskeras den ryska flyktingfamiljen Barantscheffs tavlor och möbler på liknande vis som man i Danmark för inte så länge sedan genom den så kallade ”smyckeslagen” gav polisen rätt att konfiskera flyktingars ringar och pärlhalsband. Undrar vad skillnaden är, suckar Alakoski.

Mauritz Stiller hette egentligen Moshe Stiller. Hans judiska föräldrar kom till det då ryska Helsingfors 1867. Pappan Hirsch kom från Belarus, mamman Mindel från polska Lodz, båda var militärmusiker, men dog tidigt och Mauritz uppfostrades av en bekant.

Mauritz Stiller var jude i en värld präglad av antisemitism. Därtill var han homo- eller bisexuell i en tid då homosexuella handlingar var straffbara. Sitt ryska medborgarskap bytte han under inspelningen av ”De överlevande” 1921 mot ett svenskt.

I den tredje essän i Essä förundras litteraturvetaren Tatjana Brandt över att Stiller omvandlade den ryske landsflyktige Meerwolff som Runar Schildt tecknar i sin novell till filmens onde bankir, som ”verkar vara både råkapitalist och kommunist, en dubbelspion och förrädare med aptit på aristokratiska fröknar. Alltså ond på alla skalor.” Och detta i en tid när judiska bankirer var den gryende ”fascismens älsklingsfiende” … ”Utsugarna. Folkfienderna. Kulturförstörarna”. 

Kanske berodde det på att filmen behövde en ”skurk”?

Den finlandssvenske författaren och Helsingforsskildraren Kjell Westö skriver i sitt bidrag i Essä om ”Den schildtska blicken” om just det, att Meerwolffs karaktär i hans fantasi blir ”den kritiska vikt som filmens stora visioner vägs mot”?  

Han nämner att hans ambition att ringa in Runar Schildts författarskap för honom inte är någon liten utmaning, det handlar om en ”författare som var den kanske viktigaste förebilden” för honom när han började skriva.

Och han avslutar sin essä med att det var ”Runar Schildt som fick mig att förstår att det går att skildra Helsingfors på svenska” … något som vi är många Westöläsare som helhjärtat kan instämma i.

Detta nummer med fyra essäer i tidskriften Essä erbjuder texter med många associationer som kreativt och tankeväckande leder åt olika håll.

Jag själv blir sugen på att se filmen, mästerverket ”De landsflyktige” men det går ju inte. Som väl i finns ändå både Runar Schildts förlaga Zoja – och förstås staden Helsingfors också som Schildt och Westö skildrat den. För att inte tala om Mauritz Stillers klassiska stumfilmer, som ”Erotikon” och ”Gösta Berlings saga”, den senare med Greta Garbo.

Greta Garbo och Mauritz Stiller ombord på ångfartyget S/S Drottningholm på sin väg till USA 1925. Bilden: Wikipedia.

SD fördömer inte övergreppen i Belarus

Alexandr Lukasjenko, Europas sista diktator. Bild: Maxim Guchek/AP/TT.

För snart en månad sedan röstade Europaparlamentet om en resolution som fördömde den belarusiska regeringens våld, förtryck och människorättskränkningar mot sin befolkning. Samtidigt fördömde parlamentet Belarus sätt att tvinga ett Ryanairplan att landa i huvudstaden Minsk den 23 maj, för att gripa den regimkritiske journalisten Raman Pratasevitj och hans partner Sofia Sapega som befann sig ombord.

En stor majoritet av parlamentets medlemmar röstade för att fördöma Belarus agerande. I ett dokument som antogs hette det bland annat:  

”Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta åtgärder för att förhindra att europeiska finansinstitut (banker) förvärvar obligationer eller andra finansiella instrument som utfärdats av den belarusiska staten och anknutna offentliga institutioner”.

När EU förbjuder investeringar i Belarus får det stor inverkan på landets ekonomiska utveckling.

Dock accepterade inte Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren skrivningen i meningen ovan. De vill inte införa de nämnda finansiella sanktionerna mot Belarus.

De tre sd-politikerna såg uppenbarligen det inte som något problem att europeiska företag och stater genom satsningar och investeringar i praktiken skulle fortsätta att stödja Lukasjenkos regim i Belarus.

I en artikel i Dagens ETC upprörs centerns Europaparlamentariker Abir Al-Sahlani över SD:s agerande i frågan om sanktioner mot Belarus.

Vi är vana vid att SD-politiker ser de extrema och högernationalistiska regimerna i Ungern och Polen som föredömen för SD:s politik.

När de nu också vägrar markera mot diktaturen i Belarus genom att strypa utländsk finansiering är det dags att på allvar fundera över om de tycker att demokrati är viktigt, skriver hon.  Abir Al-Sahlani tycker vidare också att de svenska högernationalistiska partierna M och KD som vill ta den politiska makten i Sverige tillsammans med L och SD på allvar bör fundera över vad det innebär att SD kan komma att bli ett parti som påverkar eller till och med präglar en tänkt borgerlig regerings politik i Sverige.

Bara tanken på att medier, politisk opposition och grundläggande demokratifrågor i Sverige skulle kunna komma att hanteras med brutala metoder inspirerade av länder som Polen, Ungern och Belarus förfärar.

Bagaget som fanns ombord på planet som tvingades landa i Minsk undersöks. Bild: AFP PHOTO .

Alternativa nobelpriset till belarusisk demokratiaktivist

Ales Bialiatski med sin fru Natalia Pinchuk under en demonstration i Minsk den 13 september 2020. Ales Bialiatski får Right Livelihood-priset ”för sin beslutsamma kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus”. Foto: HRC Viasna/Amnesty press.

Den belarusiske människorätts- och demokratiaktivisten Ales Bialiatski och den i huvudstaden Minsk baserade organisationen Vjasna (”vår” på belarusiska), som han grundade 1996 är två av de fyra mottagarna av årets Right Livelihoodpriser (ibland kallat alternativa Nobelpriset).

Bialiatski intervjuas i nya numret av Amnesty Press, där han sänder ut en nödsignal.

– Hos oss pågår en humanitär och rättslig katastrof. Repressionen mot aktivister och demonstranter är massiv. Vi befinner oss vid en kritisk punkt och det belarusiska folket behöver internationellt stöd och solidaritet.

–  Så här illa har det inte varit sedan Stalintiden. Regimen håller sig uppe med hjälp av förtryck, batonger och vapen. Och det är helt ogrundat för protesterna är helt fredliga.

I presidentvalet den 9 augusti påstod Aleksandr Lukasjenko – som styrt Belarus sedan 1994 – att han vunnit valet med 80 procent av rösterna. Sedan dess har mängder av demonstranter varje söndag gått ut på gatorna i protest mot valfusket. Svaret från Lukasjenkos säkerhetsstyrkor har varit skoningslöst – tusentals demonstranter har gripits, och vittnesmålen om våld, tortyr och misshandel har duggat tätt.

OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, konstaterade i en rapport den 5 november att människorättskränkningarna varit ”massiva, systematiska och bevisade utom allt tvivel” och att det är ”särskilt oroande att de väldokumenterade fallen av tortyr och misshandel under säkerhetsstyrkornas tillslag mot politiskt oliktänkande ännu inte lett till att någon hållits ansvarig”. I rapporten uppmanas också till nyval.

Vid årsskiftet tillträder Sverige som valt ordförandeland i OSS efter Albanien. Utrikesminister Ann Lindhe blir då OSSE:s ordförande med en rad angelägna och svåra frågor på agendan, där det belarusiska folkets kamp för demokrati och mänskliga rättigheter nog kommer att bli bland de viktigaste.

I den gångna helgen besökte Svetlana Tichanovskaja, som från exilen i Litauen är informell ledare för oppositionen, Stockholm och träffade just därför Ann Linde.

–  Jag hoppas verkligen att Tichanovskaja blir president. Vi är redo att ta emot en kvinna som ledare!, säger Ales Bialiatski.

Fotnot: Right Livelihoodpriset grundades 1980 av den svensk-tyske filatelisten Jakob von Uexkull med syfte att främja en rättvis, hållbar och fredlig värld för alla. Hittills har 182 pristagare från 72 länder mottagit priset. Årets prispengar är en miljon vardera till fyra pristagare. Årets utdelning skedde till följd av pandemin under en digital direktsändning den 3 december.

Protesters unveil historical flag of Belarus as thousands of people gather for a protest at the Independence square in Minsk, Belarus, Sunday, Aug. 23, 2020. Demonstrators are taking to the streets of the Belarusian capital and other cities, keeping up their push for the resignation of the nation’s authoritarian leader. President Alexander Lukashenko has extended his 26-year rule in a vote the opposition saw as rigged. (AP Photo/Dmitri Lovetsky)