Diktatorer som Trump vill att kritiker ska frukta dem – inte skratta åt dem

Bilden från thedailybeast.com.

Innan Donald Trump inledde sin kamp mot ”det stulna valet” i USA och därmed mot demokratin förde han ett personligt kring mot de komiker som dristade sig att ifrågasätta hans självpåtagna majestätiska storhet, skriver den amerikanska TV-stationen MSNBC:s kolumnist  Dean Obeidallah. Trump utdelade ofta mördande omdömen om andra, men tålde själv inte alls att bli kritiserad.

I det avseendet betedde han sig under sin ämbetstid som en sann diktator. I diktaturer är det vardag att en härskare med alla medel söker oskadliggör sina kritiker. Trump betedde sig så också mot sin egen krets, där den som inte höll med honom ofta avpolletterades.

Nu har det framkommit att Trump under sin tid i Vita Huset ville använda sin makt för att stänga ner den populära TV-showen “Saturday Night Live.”

I förra veckan rapporterade The Daily Beast att Trump i mars 2019 gav justitiedepartementet instruktioner att undersöka SNL:s programledare med syftet att försöka tysta dem för gott, Jimmy Fallon, Stephen Colbert och Jimmy Kimmell.

Trump var särskilt upphetsad över att en episod där han själv blev föremål för satiriska angrepp skulle sändas i repris. I avsnittet lät SNL en Trump-lik skådespelare utfärda nationellt undantagstillstånd i USA.

Trump angrep hatiskt showen offentligt – men kunde ändå inte låta bli att själv titta på den. I hans angrepp hette det bland annat att SNL hade varit inblandat i möjligt valfusk och att den ensidiga showen skulle betraktas som ”ett illegalt kampanjbidrag”.

Men justitiedepartementet och andra rådgivare svarade att de inte kunde straffa showen, till följd av yttrandefrihetsklausulen i grundlagen, det så kallade första tillägget, The First Amendment.

Diktatorer som Trump vill att medborgare ska frukta dem, inte skratta åt dem, sammanfattar Dean Obeidallah.

Från Saturday Night Live-showen.

Återtar krigsherrarna makten över Afghanistan?

Ismail Khan at the second annual National Conference on Water Resources, Development and Management of Afghanistan. Bilden från amerikanska utrikesdepartementet/Wikipedia.

I mars 2002, för snart tjugo år sedan, gjorde David Zucchino sin första reportageresa till Afghanistan. Nu skriver han på New York Times blogg At War om ”Krigsherrarnas återkomst till Afghanistan”.

På resan 2002 besökte han den västliga staden Herat och träffade en av landets mest brutala warlords, Mohammad Ismail Khan. Khans milis hade då nyligen hjälpt USA att driva ut talibanerna ur landets västra delar med massivt stöd av amerikanska krigsflygplan och specialförband.

Som belöning hade han han fått en titel som guvernör för provinsen Herat och utgjorde en del av den USA-stödda regimen som följde efter invasionen i landet 2001. USA gjorde honom till en av Afghanistans mäktigaste män.

Zucchino kommer att tänka på Mr Khans råa militärmakt dessa dagar när afghanska grupper talar om att återigen rekrytera lokala miliser för att försöka mota den kommande talibanska offensiven över hela landet. Också Mr Khan har på sin Facebooksida utlovat att ställa upp med väpnat motstånd om fredssamtalen mellan den afghanska regeringen och talibanerna kollapsar.

På FB-videon lovar Khan att ”beskydda” Herat om inte regeringstrupperna förmår – och hävdar att han lätt kan mobilisera en armé med en halv miljon soldater.

I sommar lämnar merparten av USA:s och Nato:s trupper Afghanistan. I kölvattnet av en mordvåg som har krävt många offer bland regeringsvänliga, civila aktivister, människorättarbetare, domare, religiösa och journalister har olika etniska ledare börjat rekrytera milis för att försvara sina regioner.

En särskilt utsatt grupp har varit Hazarerna. Den 8 maj mördades i en serie bombattentat nästan 70 hazarska skolflickor i Kabul då de var på väg hem från skolan utan polisskydd.

De nya etniska miliserna utgör ett hot mot den USA-stödda regeringen ledd av president Ashraf Ghani. Nästa fas i det härjade Afghanistan kan bli ett land uppbrutet i lokala län med sina egna arméer – och där män som Mr Khan åter träder fram som de som ska skydda landet mot att komma helt i talibanernas händer.

Afghanistans öde är lika sorgligt som fasansfullt. Också Sverige bär ett ungt ansvar för den situation som uppkommit genom 20 års deltagande i ett Natolett krig utan ett egentligt FN-mandat. Huvudansvaret vilar på USA och krigsförbrytarpresidenten George W Bush.

Samtidigt har Sverige genom Afghanistankommitténs mångåriga kompetenta arbete för att bygga upp skolor, sjukhus och andra institutioner för civilbefolkningens bästa också spelat en avgörande positiv roll i landet.

JULIAN Assange fyller 50 i fängelset. UTLÄMNAS VISSELBLÅSAREN TILL USA? Försvara yttrandefriheten

Visselblåsaren Julian Assange fyller femtio på lördag, den 3 juli. Det blir den tredje födelsedagen i rad som han kommer att tillbringa i högsäkerhetsfängelset Belmarsh i London.

Ett halvår har nu gått sedan en engelska domstol vägrade tillåta att Assange skulle utlämnas till USA, med motivet att det fanns stor risk för att ett sådant beslut skulle kunna leda till självmord.

Inom kort väntas Storbritanniens Högsta domstol att ge sitt besked om man accepterar ett utlämnande till USA av Julian Assange. Skulle något sådan ske kan han dömas till 175 år i fängelse, enbart för att han publicerat sanningen.

En visselblåsare avslöjar uppenbara amerikanska krigsförbrytelser under Irakkriget och krossas av den amerikanska ”rättvisan”. Det blir ett slag inte bara mot Assange som person utan mot den internationella yttrandefriheten. Journalistiska avslöjanden kan aldrig vara brott. Assange är en visselblåsare – ingen spion. Hans avslöjanden var nödvändiga för att förstå karaktären på USA:s krig.

I den svenska rättsprocessen avfärdade man lättsinnigt Assanges rädsla för att bli utlämnad till USA, där han fruktar ett långt fängelsestraff. En utvisning av Assange till USA skulle också innebära att det finns ett tungt svenskt ansvar för den situation han försatts i.

Därför är den officiella svenska tystnaden om Julian Assanges öde så obehaglig.

I dag måndag protesterar Reportrar utan gränser över hela världen och uppmanar alla att via Facebook eller Twitter sända födelsedagshälsningar till Assabge med hashtaggen #HappyBirthdayAssange. Alla hälsningar till och med den 3 juli kommer att skrivas ut och överlämnas till honom i Belmarshfängelset.

På tisdagen kommer medlemmar av det brittiska parlamentet att demonstrera utanför fängelset mot att Assange inte fått möjlighet att träffa en partiöverskridande grupp parlamentariker. En diskussion anordnas, ”Från Guantánamo till Belmarsh”. Julian Assanges partner Stella Moris samtalar med Mohamadou Salahi, vars öde som Guantánamofånge skildrats nyligen i filmen Mauretaniern.

På lördag den 3 juli, Assanges födelsedag, arrangeras en picknick på Parlamentstorget i London.

I Stockholm blir det samma dag kl 12.00 en manifestation med högst 100 personer som också kan följas på Facebook.

Talare: Arne Ruth, f d chefredaktör DN, Gunnar Wall, författare, Mia Stubbendorff, läser aktuellt stycke ur Harold Pinters Nobeltal 2005, Anders Björnsson, författare och historiker (talet läses av Charlotte Krook), Charlotte Krook, konstnär, läser en dikt av Khalil Gibran, Kristina Hillgren, psykolog. Moderator: Sigyn Meder.

”Det är absolut rättsskandal att Julian sitter fängslad medan alla presidenter, premiärministrar och ansvariga ministrar för krigsbrott, går fria och rör sig i maktens värld.
Vi måste kräva rättvisa för Julian. Han ska friges! Han ska inte utvisas till USA!
Krigsbrott ska beivras!”

Demonstration för Julian Assange med John Shipton, Julians pappa, 26 september 2019.

Annie Lööfs Punkt 44, Marknadshyrorna och det smutsiga politiska spelet

Med sina 120 meter i höjd var 40-vånings Kista Torn när det stod klart 2015 Stockholms högsta bostadshus. Bild: svt.se.

Punkt 44 i januariavtalet, om införande av marknadshyror för nyproducerade hyreslägenheter, var formellt anledningen till misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven och den pågående regeringskrisen. Trots det har själva sakfrågan nästan inte alls belysts. I en ledare i nättidningen Arena reder Johan Enfeldt sakligt ut begreppen.

Enfeldt betonar att det är Stockholms bostadspolitik som ligger bakom krisen och den brist på hyresrätter som fått centerns Annie Lööf att hävda att marknadshyror skulle var lösningen på dilemmat.

I debatten har det ofta hetat att att om bara hyrorna släpptes fria skulle ”marknaden” lösa alla problem. Så enkelt är det knappast. Påståendet har varit grovt vilseledande.

Enfeldt hänvisar till en analys som Boverket gjorde 2013 om vilken effekt marknadshyror skulle ha på hyrorna. I Stockholm skulle hyrorna gå upp med 68 procent innan marknaden var i jämvikt – och i Göteborg med 25 procent.

”Ingen annanstans skulle hyrorna gå upp med mer än 5–7 procent. Även en sådan hyreshöjning skulle för många vara kännbar, men ingen kunde påstå att den skulle leda till något större ökat byggande, konstaterar Johan Enfeldt.

Mellan 2000 och 2017 ökade befolkningen i Stockholms län från 1,8 miljoner till nästan 2,3 miljoner. Under samma period har det borgerliga styret i länet genom politiska beslut minskat antalet hyresrätter.

I en analys från 2020 konstaterade Region Stockholm:

”I länet byggdes 45 421 nya hyresrätter under åren 2000 till 2017, samtidigt som 127 943 hyresrätter omvandlades till bostadsrätt. Antalet hyresrätter minskade därmed med 82 522 bostäder.” 

Det finns cirka en miljon bostäder i Stockholms län. Om man räknar bort äldreboenden och studentbostäder är bara 20 procent eller 200 000 hyreslägenheter. Samtidigt med att befolkningen ökat med en halv miljon har antalet hyreslägenheter blivit 80 000 färre.

Annie Lööfs punkt 44 hade skapat ökat bostadssegregering i stora delar av landet. I en stad som Helsingborg, som redan är så segregerad hade konsekvenserna kunnat bli ytterst bedrövliga. I Stockholmsregionen hade klyftorna ökat än mer. Länsstyrelsen i länet har varnat för att det inte kommer att finnas några billiga hyreslägenheter tillgängliga när nya bostäder får marknadshyror och det äldre beståndet renoveras i rask takt med höjda hyror som följd:

En stadigt växande andel av länets befolkning hamnar utanför en bostadsmarknad som i allt högre utsträckning endast fungerar för hushåll med höga och stabila inkomster. Riskerna för social oro kan väntas öka. Tillgången på bostäder till överkomlig kostnad tillsammans med utbildning och arbete är grunden för social stabilitet.

Hemlöshet och social oro skulle kunna bli följden av en bostadspolitik där stora och växande grupper människor inte har råd att bo anständigt.

Expos Daniel Poohl: Mediestödet gynnar extremhögerns medier

Högerextrema Fria Tiders ”vetenskapssida”. De senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.

Oberoende medier är en nödvändighet för en levande demokrati. Utan informerade medborgare som kan ta ställning i avgörande frågor blir samhället dysfunktionellt. Förutfattade meningar, fördomar, främlingsfientlighet sprider sig i tystnadens ekokamrar. De tryckta mediernas kris är också demokratins kris.

Den här veckan står mycket på spel. Skulle resultatet av den pågående regeringskrisen bli en högernationalistisk regering kan SVT/SR:s förutsättningar snabbt förändras dramatiskt med ett enkelt beslut i riksdagen med en enda rösts övervikt om exempelvis nerskurna anslag eller kanalnedläggning. Det är inte osannolikt. Det har redan hänt – i Danmark.

Flera av de högernationalistiska partier som nu vill ta makten har en extremt negativ hållning till public service. Stockholmsmoderaterna vill helt och hållet lägga ner SVT och SR i sin nuvarande form och ersätta dem med reklamfinansierade sändare. Ebba Busch är inne på liknande tankar. SD ska vi bara inte bara tala om.

Det kan gå fortare än någon tror i dag.

För de icke statligt finansierade medierna finns mediestödet som en garanti för överlevnad, kvalitet och demokrati. Eller?

Det svenska presstödet infördes under 1960-talet för att säkra mångfalden i den svenska pressen. Stödformen fungerade länge. Men tiotalets mediekris förändrade det svenska tidningslandskapet. Nya storägare tog över nästa alla tidningar i tre stora mediekoncerner. Det gick ofta ut över bevakningen av mellanstora och mindre städer, med allt färre yrkesverksamma journalister och allt större delar av landet i medieskugga.

Eftersom allt mer journalistik byggde på digital nyhetsförmedling gjordes 2018 stora förändringar i mediestödsystemet, som gjordes teknikneutralt. Mediestödet som tidigare gynnat papperstidningarna kan nu ges också till nyhetssajter. De nya stödformerna har utnyttjats av nya aktörer.

Daniel Poohl, Stiftelsen Expos vd och ansvarig utgivare, skriver i Expo om hur mediestödet blivit ”ytterhögerns guldgruva”.

I Expo skriver Daniel Pohl, vd och ansvarig utgivare på Stiftelsen Expo, om hur högerextrema medier gynnats med många miljoner av det nya mediestödet. Det är inte bara oroande, det är beklämmande. ”Ytterhögern ser sin chans”, skriver Pohl. Han fortsätter:

”2020 beviljades den högerradikala nyhetssajten Samhällsnytt nära 1,2 miljoner kronor i redaktionsstöd. I år beviljades sajten totalt 245 000 kronor för att driva lokaljournalistik i underbevakade områden, bland annat i Järvaområdet i Stockholm.

Exakt24, som har samma ägare som Fria Tider, beviljades under 2020 totalt lite över 1,3 miljoner kronor i stöd – strax över 900 000 kronor i redaktionsstöd och resten för utveckling och innovation. Bara under de senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 tillsammans beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.”

Medier som till sitt väsen är öppet demokratifientliga får demokratigynnande mediestöd i yttrandefrihetens och mångfaldens namn.

Daniel Pohl betonar att kriterierna för hur mediestödet ska fördelas är svårdefinierade och känsliga: ” Vi vill inte ha klåfingriga politiker som petar i vad medier ska ha rätt att skriva eller inte. Men samtidigt kan ju inte ett stöd som är tänkt att stärka demokratin beviljas till vilket skräp som helst.”

I april uppdaterade Myndigheten för press, radio och tv, MPRT, föreskrifterna för mediestödet genom att klargöra innebörden av ”redaktionellt innehåll av hög kvalitet”: ” Nyhetsmedier som i sitt samlade redaktionella innehåll uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap lever inte upp till kravet, menar myndigheten. 

I Samhällsnytts redaktion ingår Kent Ekeroth, som hyllar Ungerns premiärminister Viktor Orbán som ”världens främste statsledare”. Ungern har blivit en förebild för extremhögern i Sverige.

På Exakt24:s webb arbetar den förre SD-politikern Erik Almqvist. På en konferens nyligen uppmanade denne Almqvist till krig:

”Vår civilisation är vid en kritisk punkt. Och vi måste vara tydliga med det. Vi behöver gå i krig, inte förbereda för krig. Vänsterliberaler och globalister för redan ett kulturellt och demografiskt krig. Nu är det dags att mobilisera och slå tillbaka.”

” Så motiveras alltså den ”journalistik” som ytterhögern bedriver, och som mediestödet bidrar till att stärka”, avrundar Daniel Poohl.

Tuzla och Aleppo – Nya vänorter till Helsingborg?

Pärnu och Dubrovnik, Helsingborgs två senaste vänorter, från 1991 och 1994. Foto Sören Sommelius.

På Parapeten finns öster om restaurangen med samma namn Vänortsplatsen. En ring av stenar har rests har rests för att det på var och en ska kunna ristas in namnet på en ny vänort.

Platsen är ritad av arkitekterna Per Friberg och Bruno Östholm och inramar an skulptur, ”Sail around the world” av Tomas Nordbäck, med en jordglob i koppar och två rostbruna segel i cortenstål, placerade på en sockel av granit. Den invigdes den 21 maj år 2000.

Vänorter kan spela en viktig roll för en stad och inte minst skapa förutsättningar för kulturellt utbyte med andra städer. I Europa kan man ofta vid infarten till städer se skyltar som påminner om vilka vänorter staden ifråga håller sig med.

Vänortsplatsen i Helsingborg ligger vackert. De stora färjorna passerar helt nära. Utsikten mot Inre Hamnen, rådhuset, Stortorget och Kärnan hör till de finaste i staden. Platsen har samtidigt en speciell avskild atmosfär.

Helsingborg hade när platsen iordningställdes fyra vänorter. Äldst är Helsingör (1838), följt av amerikanska Alexandria, estniska Pärnu (1991), kroatiska Dubrovnik (1994). Sedan har det tyvärr inte blivit fler. Varför då?

På helsingborg.se berättar man kortfattat om samarbetet med de fyra olika vänorterna. Redogörelsen är vag och håller låg profil. Om Helsingör heter det att ”Vänortskommittén har vid flera tillfällen gett bidrag till Nordiska litteraturens dag i arrangemang av Föreningen Norden.” Men Nordiska litteraturens dag har ju bedrövligt nog inte genomförts på bra länge, fast det nu ryktas att den kan komma att återuppstå nästa höst.

För Alexandria är upplysningarna lika intetsägande, ”Städernas skolor har kontakt med varandra och genom detta har eleverna utbytt erfarenheter inom till exempel kultur och miljö.”

Pärnu-samarbetet har trots allt mera substans, verkar det, men uppgifterna är ytterst oprecisa i vaga ordalag:

”Vänortskommittén utlyser varje år stipendier till studenter vid Campus Helsingborg för fältarbeten i Pärnu. Dessutom gör studenter från service management en årlig exkursion till Pärnu som en del i sina studier.

Kontakterna mellan Campus Helsingborg och Pärnu College har över tiden utvecklats till att beröra gemensamma forskningsansökningar, ett Erasmus-avtal med både student- och lärarutbyte samt ett Nordplus-finansierat projekt för utbildningar på masternivå.”

Dubrovnik-samarbetet kunde varit inriktat på kulturellt utbyte med särskillt den årliga festivalen i Dubrovnik. Men, inte, så här står det, inte mycket till samarbete, förefaller det:

”Varje år utlyser vänortskommittén stipendier till studenter på Campus Helsingborg för fältarbeten i Dubrovnik.”

Med lettiska Liepaja har Helsingborg skrivit något slags ”letter of intent” som kan utvecklas till vänortssamarbete. Men inget nämns om inriktning konkret:

”Liepaja i Lettland är formellt inte Helsingborgs vänort, men städerna har skrivit under ett letter of intent och har utbytt erfarenheter inom bland annat kulturområdet.”

När vänortssamarbete upprättades med Pärnu och Dubrovnik på 90-talet, fanns det ambitioner och energi i samarbetet med två kuststäder. Pärnu i det då nyligen självständiga Litauen fick efter långvarig sovjetisk ockupation välbehövligt stöd med sjukvårdsmaterial och annat. Jag besökte själv staden i den vevan och kunde se att behoven var omåttligt stora, att kontakten med Helsingborg betydde mycket för litauerna med nyvunnen nationell självständighet.

Dubrovnik var 1994 isolerat efter de jugoslaviska sönderfallskrigen. Helsingborg kunde ha blivit en positiv kraft för den vackra historiska staden. Men blev det så? Tveksamt. När jag senast var där verkade det som om gigantiska kryssningsfartyg tagit över mycket av turismen.

Ska Helsingborg ha vänorter? Varför inte. Internationellt utbyte mellan städer på städernas villkor och nivå kan ge mycket. Men vänortsutbyte måste ha något slags ömsesidighet, gärna som kulturutbyte. Om det också bygger på solidaritet kan det spela en stor roll.

Under de senaste decennierna har många flyktingar kommit till Helsingborg från krigszoner, som Bosnien och Syrien. I Helsingborg finns många helsingborgare med rötter i de båda länderna. Varför inte utse en vänort från vardera landet, inte huvudstäderna, kanske Tuzla i Bosnien. Syrien är svårare. Är Aleppo realistiskt?

Helsingborgs Vänortsplats, öster om restaurang Parapeten. Foto: Sören Sommelius.

Pedro Castillo – som vann valet i Peru – Mannen med den stora gula pennan

Pedro Castillo. Foto: Martin Mejia/AP.

Med sin stora halmhatt och ofta en väldig gul penna i ena handen har Pedro Castillo kommit ”från ingenstans” och blivit en av de mest igenkännbara figurerna i latinamerikansk politik, skriver Financial Times i ett porträtt av Perus nyvalde president. Castillo vann över sin främst rival, den korrupptionsåtalade högerkandidaten Keiko Fujimori, med knappa 50 000 röster och 50,1 procent mot 49,9, se tidigare blogg här.

Castillo är föga känd ens i Peru. Bilder där han plöjer fält i Anderna med oxar har spridits liksom andra bilder där han rider till vallokalen. Men han ger få intervjuer och tackade nej när Financial Times bad om en.

Om allt faller på plats kommer han att sväras in den 28 juli som en ”av de mest osannolika ledarna i Perus historia”.

Castillo är ingen erfaren politiker, skriver FT. Ena dagen agerar han för att nationalisera företag och vill skriva om Perus konstitution från 1993. En annan dag kan han ägna sig åt att försöka lugna Perus förskräckta elit genom att säga att de ingenting har att frukta. Nu vet ingen riktigt vad de har att vänta.

Men han vet hur man ska elda upp folk, skriver FT:s Gideon Long vidare. Hans enkla budskap ”inga mer fattiga i detta rika land” ledde säkert till miljoner röster i utfattiga peruanska byar i Anderna och i Amazon-bäckenet.

”Han är en av oss”, sa Edith Vega, när hon köpte mat i staden Chota, inte långt från platsen där Castillo föddes. ”Han vet vilka våra problem är och de är inte bara Chotas problem”.

Castillo föddes 1969 i den lilla byn Puña i den nordliga Cajamarcaregionen i Anderna, som ofta räknas bland de fattigaste i landet. 

De som känner Castillo menar att han är socialt konservativ, fortsätter Long. ”Det är otroligt att han kommer att kämpa för gay-rättigheter, kvinnornas ställning eller lättnader i abortlagarna”.

Castillos rötter i de fattiga delarna av Anderna har medfört att han ofta sagts påminna om Bolivias förre president Evo Morales. Men det är nog missvisande. Andra jämför honom med Pepe Mujica, Uruguays vänsterpresident för ett decennium sedan och sammanfattar ”han är en enkel och hederlig man”.

Pedro Castillo plöjer med två oxar på sin gård i Chugur Foto: Martin Mejia/AP

19 juni Nationell helgdag i USA till minnet av slaveriets avskaffande

Slavar i Virginia, 1862/Library of Congress.

Den 19 juni 1865 kom generalmajor Gordon Granger till Texas med sin segrande armé och förde med sig den goda nyheten att inbördeskriget var slut och att alla slavar nu var fria.

Reddan den 1 januari 1863, under inbördeskrigets tredje år, hade Abraham Lincoln med sin ”Emancipation Proclamation” kungjort att alla slavar i USA var fria. Men kriget fortsatte och beskedet om slaveriets avskaffande nådde inte ut överallt, särskilt inte till Texas.

För de 250 000 slavarna enbart i Texas kom nyheten som en chock, de var knappast medvetna om vad som skulle ske.

I staden Galveston i Texas läste alltså Granger den 19 juni 1865 upp en proklamation: ‘The people of Texas are informed that, in accordance with a proclamation from the Executive of the United States, all slaves are free.’

I Texas har den 19 juni varit en helgdag sedan 1980. I dag kommer president Biden i ett tillkännagivande att proklamera den 19 juni – eller som dagen bukar kallas Junteenth – som en nationell helgdag. Kongressen har med rösterna  415-14 tidigare antaget förslaget och senaten klubbade det enhälligt i tisdags i den gångna veckan.

Grangers ankomst till Texas 1865 firades stort i delstaten. En tidigare slav, vid namn Felix Haywood, berättade i boken “Lone Star Pasts: Memory and History in Texas”: ”Vi gick alla på gyllene moln. Vi var fria. Just så var det, fria.”

När den 19 juni nu blir nationell helgdag är det ett viktigt beslut. USA officiella historieskrivning har dåligt gjort upp med slaveriets och lynchningarnas vedervärdiga historia. Det finns mycket få byggnader bevarade från slaveriets tid, annat än ett fåtal f d slavhyddor och enstaka f d auktionshallar där slavar auktionerades ut. Mig veterligt finns fortfarande inget nationellt museum över slaveriet förbrytelser.

Martin Luther Kings födelsedag, eller första måndagen efter hans födelsedag, är dock sedan länge också nationell helgdag i januari, ”en dag för solidariskt arbete”.

Dessvärre var förtrycket av USA:s afroamerikaner långt ifrån över med Junteenth. Slaveriliknande förhållanden präglade livet för de flesta svarta under 1800-talets sista decennier och första hälften av 1900-talet.

Ku Klux klan fick ett uppsving under och efter första världskriget. 1925 hade organisationen 5 miljoner medlemmar. KKK behärskade tidvis politiken i sju delstater, Oregon, Oklahoma, Texas, Arkansas, Indiana, Ohio och Kalifornien.

Medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King gjorde skillnad. men också 2021 införs i republikanskt styrda delstater vallagar som syftar till att försämra de svartas möjligheter att rösta.

En Junteenth dag kan inte göra mycket åt det, men är åtminstone en symbolisk markering.

Fotnot: Läs gärna vidare i min bok ”Från King till Obama. Medborgarrättsrörelsens kamp i USA”, Historiska Media.

Primitiv stuga som användes under slaveriets tid, på Mansfield Plantation i South Carolina.Foto: Sören Sommelius.

Financial Times: Länge sedan Sverige övergav den socialdemokratiska agendan”

Ikeas grundare Ingvar Kamprad avled 2018, som en av Sveriges superrika dollarmiljardärer.

Många progressiva i olika delar av världen bedömer fortfarande Sverige som en socialdemokratisk utopi. Men det var länge sedan. Dagens verklighet är en helt annan.

Under de senaste tio åren har antalet dollarmiljardärer i Sverige ökat från 26 till 41. De tio senaste superrika tillkom enbart under 2020. Denna lilla grupp har under samma tid fått sina rikedomar ökade från 20 procent av den svenska BNP till nära 30 procent. Sverige har blivit ett extremt ojämlikt samhälle.

Så skrev den indiskättade amerikanske ekonomen Ruchir Sharma i en stor artikel nyligen i Financial Times, under rubriken Times under rubriken ” The Billionaire Boom: How The Super-Rich Soaked Up Covid Cash”.

Sharma är global strateg vid Morgan Stanley Investment, född i indiska Jaipur och författare till flera böcker om global ekonomi liksom en lång rad krönikor i ledande amerikanska tidningar. Han utsågs 2015 av Bloomberg Markets till en av jordens femtio mest inflytelserika personer.

I en tidigare blogg, De superrika ökar mest i Ryssland och Sverige”, fokuserade jag på det faktum att Sverige föga smickrande var det land i världen efter Ryssland där dollarmiljonärernas andel av BNP:n ökat mest under det senaste pandemiåret.

Men det finns mer att hämta i den innehållsrika artikeln.

Mångas uppfattningar om de ekonomiska omständigheterna i olika länder präglas av seglivade stereotyper, menar Sharma. Hans uppgifter om Sverige är dramatiskt negativa och i sin analys pekar han på Sverige som det land där den verkliga situationen skiljer sig mest från det många tror och förväntar sig.

Ett annat land är det ”traditionellt vänsterinriktade Frankrike”, där miljardärernas rikedomar ökat från 11 till 17 procent under pandemitiden. I Storbritannien har miljardärernas rikedomar som andel av BNP däremot legat ganska stabilt kring sju procent.

Danuíel Ek, Spotifys grundare, född 1983, svensk dollarmiljardär.

Sverige har för länge sedan övergett den socialdemokratiska agendan, skriver Sharma. Förmögenhets- och arvsskatterna slopades som ”opraktiska”. De gav inte tillräckliga intäkter hette det – och de drev grundarna av framgångsrika företag utomlands – som Ikeas Ingvar Kamprad. Detta påverkade skattesystemets inriktning.

USA:s relation till sina miljardärer är kluven. Många tror fortfarande att vem som helst kan bli otroligt rik, det är den ”amerikanska drömmen”, som är kantstött i dagens USA. Dock har man har sällan attackerat de som tycks ha realiserat drömmen.

Under kortare perioder fanns undantag. Det gällde inte minst under början av 1900-talet, då industriella exploatörer som John D Rockefeller pekades ut som ”public enemies”. Rockefellers förmögenhet uppgick till 1.6 procent av BNP när han tjänade som mest. Världens och USA:s rikaste man, Jeff Bezos förmögenhet på 177 dollarmiljarder ger honom bara 0,8 procent av BNP, hälften jämfört med Rockefeller.

2020 angrep Bernies Sanders USA:s tre rikaste män, Bill Gates, Jeff Bezos och Warren Buffet och talade återkommande om de faktum att hälften av USA:s familjer hade sammantaget lägre inkomster än dessa de tre mest förmögna.

I dagens ojämlika Sverige finns fem kapitalister med förmögenheter på lika hög andel av BNP som Rockefeller på sin tid, konstaterar Sharma. Hur har det ojämlikheten i Sverige kunnat stiga så dramatiskt– och varför är svenskarna i gemen så okunniga om det?

Fyra länder har vardera två miljardärer i denna kategorin, Mexiko, Frankrike, Indien och Indonesien, men är med denna mätmetod betydligt mera jämlika än Sverige.

De tre rikaste bland dessa har vardera förmögenheter på över fem procent av sitt lands BNP, den spanske modekungen Amancio Ortega, den mexikanske telecom-titanen Carlos Slim och franske Bernard Arnault. Slims förmögenhet uppgår till 5,3 procent av Mexikos hela BNP.

Carlos Slim’s wealth equates to 5.3% of Mexico’s GDP ©

Beatrice Fihn: ”Biden och Putin kan utplåna världen sådan vi känner den”

Beatrice Fihn, svensk director för ICAN, organisationen som ledde arbetet med att få FN att förklara kärnvapen för olagliga, vilket blev fallet i januari i år. Nu vädjar hon till Rysslands och USA:s ledare att vid onsdagens möte i Genève skära ner sina kärnvapeninnehav.

Joe Biden och Vladimir Putin möttes på onsdagen i denna vecka i Genève. De hade då stora möjligheter att att komma överens om att ömsesidigt minska sina kärnvapenarsenaler, säger Beatrice Fihn, director för ICAN i Genève inför mötet den stad där organisationen har sitt högkvarter.

Ett sådant steg från amerikansk och rysk sida skulle också fungera som en påtryckning på Kina för att lämna den nuvarande kapprustningen på kärnvapen, sa chefen för den Nobelprisbelönade organisationen vidare i en intervju gjord av Retuters.

Det fanns möjligheter att hejda den för mänskligheten kusliga kärnvapenkapprustningen som nog aldrig har varit mera kusligt ödesdiger och fasansfull än i vår tid. När jag skriver detta på onsdagen vet jag ännu inte om något framsteg gjordes i frågan.

Beatrice Fihn säger i intervjun med Reuters vidare att de båda världsledarna trots den frostiga stämningen dem emellan kunde ha utnyttjat sitt möte och gjort det till en vändpunkt som ledde till nya samtal om nukleär nedrustning.

I februari i år förlängde USA och Ryssland START vapenkontrollen för fem år. Därmed lever det sista avtalet mellan de båda kärnvapenländerna, som tillsammans svarar för 90 procent av världens kärnvapen vidare.

Fihn betonade att det inte inför mötet fanns stora förhoppningar på radikala insatser. Ändå, menar hon, skulle mötet kunna leda till initiativ till nya nedrustningsförhandlingar, en ödesfråga för världen.

Genom det ännu gällande 2010 New START-avtalet reduceras de båda ländernas strategiska kärnvapeninnehav till 1550 vardera. Dessutom innehåller avtalet restriktioner då det gäller både fast baserade kärnvapenbaser och nukleära ubåtar, liksom på kärnvapenbärande bombplan.

– Dessa två länder, dessa två ledare, har möjligheten att utplåna världen sådan vi känner den, sa Beatrice Fihn.

Det senaste decenniet har medfört väldiga moderniseringar och utvidgningar av såväl de amerikanska som ryska kärnvapenprogrammen.

I mars har Storbritannien aviserat att man tänker utöka sin kärnvapenarsenal med 40 procent. Kina har också gått samma väg, även om deras innehav fortfarande är litet jämfört med de två ledande kärnvapenmakterna.

2020 spenderade kärnvapenstaterna 72.6 miljarder dollar på sådana vapen, enligt en ICAN-report publicerad förra veckan. USA svarade för över hälften härav.