Kategoriarkiv: Afghanistan

Thage G och Elin Wägner själsfränder för freden

Porträtt av Elin Wägner bakom hennes telefon på Elin Wägner-museet Lilla Björka i den småländska byn Berg, norr om Växjö. Foto Sören Sommelius.

”Där borta stod Svenska Akademins ständige sekreterare Anders Österling, Jag fick överräcka en krans åt honom och andra som hade kommit till byn för att delta i begravningen av Elin Wägner.”

Året var 1949. Thage G Peterson, uppväxt i byn och son till kyrkvaktmästaren i Berg, pekar på det hörn där Österling fick en krans av honom, längst fram i småländska Bergs kyrka, i skogsmarkerna tre mil norr om Växjö. I september 2021 håller han föredrag i Bergs kyrka om sin relation till den 51 år äldre Elin Wägner.

Utgångspunkten är den bok om Elin Wägner som Thage G Peterson skrivit och som utkommer i dagarna, ”Elin i mitt liv”, med underrubriken ”Om Elin Wägner och mitt unga jag” (Carlssons förlag).

Boken är berättelsen om den speciella och avgörande relationen mellan kyrkvaktmästarens son och den uppburna författaren och akademiledamoten Elin Wägner som under en stor del av sitt liv hade Berg som sin fasta boplats i det hus som nu är museum, Lilla Björka. Deras relation kom att påverka och prägla den unge Thage djupt.

– Min bok är ingen biografi utan en berättelse om min livslånga ”kärlek” till Elin.

Thage G Peterson på Kafé Annorledes på Norra Storgatan i Helsingborg, i det hus där Elin Wägner arbetade som journalist på Helsingborgs-Posten i början av förra seklet, liksom senare Birger Sjöberg. Foto: Sören Sommelius.

Thage G Peterson blev socialdemokratisk politiker under Olof Palmes tid och under många år en av dennes närmsta medarbetare, som bland annat samordningsminister och industriminister, senare justitieminister, försvarsminister och riksdagens talman. I alla år drevs han av Elin Wägners ideal, freden, jämlikheten och miljön.

De senaste åren har han hållit talrika föredrag över hela landet, om freden och den svenska alliansfriheten, talat sig varm mot svenskt deltagande i Afghanistankriget och mot ett svenskt Natomedlemskap – och berättat om Elin Wägner.

Elin Wägner var en föregångare. De frågor som var hennes har bara blivit alltmer angelägna och kan delvis sammanfattas med hennes devis ”Fred på jorden och fred med jorden”.

Thage G Petersons allra första minne av Elin Wägner är från krigsåren. Hon har kommit hem till hans pappa som också är fritidsfrisör. Pojken sitter på en stol och lyssnar på faderns och Elins samtal om de kusliga krigshändelserna i Europa medan hon blir klippt. Många gånger följer han med henne på vandringar genom Bergs by, ofta under tystnad – eller sitter på en av bänkarna på kyrkogården medan Elin förklarar för honom vad demokrati är.

Kort tid efter Elins död gick den då 16-årige Thage runt i byn på sin ”tiggerirunda”, för att samla in pengar till en scoutstuga. Samtidigt talade han om Elin Wägner med byborna och samlade in vad de kunde berätta. Sedan dess efter sjuttio år finns nu dessa med som en pusselbit i Thage G Petersons ”Elin i mitt liv”.

I dess allra sista ord skriver författaren att det finns många anledningar till att i dag sakna Elin Wägner:

”Elin hade behövts i dag som en ropande röst för att stoppa det pågående övergivandet av Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Detta särskilt i en tid då den svenska kultureliten inte hörs av och de politiska ungdomsförbunden är tysta som kyrkråttor.”

Fotnot 1: Thage G Petersons föredrag (som fick dubbleras till följd av stort publikt intresse) avslutade Elin Wägners-sällskapets ambitiösa årliga vecka om Elin Wägner i Växjö och i Berg.

Fotnot 2: I nya numret av Folket i Bild (nr 9 2021) finns en stor intervju med Thage G Peterson om den nya boken, ”Med Elin Wägner som ledstjärna”, skriven av tidskriftens redaktör Stefan Westrin.

Elin Wägners hem under många år, Lilla Björka i småländska Berg, nu hennes museum. Foto: Sören Sommelius.

11/9 & 9/11: Muren, tornen och de amerikanska krigen

Keith Goldstein/Getty Images.

” Muren och tornen. Det måste vara de mest omvälvande händelserna i världen under min livstid; Berlinmurens fall den 9 november 1989 och terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.

Det ligger en kuslig logik i att datumen är varandras spegelbilder, 9/11 och 11/9. Det är som om historien använt sig av almanackan som pedagogiskt hjälpmedel, för att göra det närmast övertydligt att den ena händelsen är den andras negation.”

Så inledde i går fredag Per Svensson i Dagens Nyheter sin artikel inför dagens 20-årsminne av attacken mot World Trade Center i New York, det ”elfte september” som i USA benämns med bara två siffror, ”nine-eleven”.

De båda datumen och det som inträffade då och förknippas med dem har mer än något annat präglat vår tid. När Berlinmuren föll den 9 november 1989 innebar det att det kalla kriget som delat Europa sedan andra världskriget var över, särskilt efter det att Sovjetunionen upplösts två år senare. 

Det som skedde innebar en icke-våldslösning på en konflikt som länge präglat världspolitiken. 

De avgörande händelserna var i mycket beroende på den ryske politikern Michail Gorbatjovs framsynthet.

Optimismen den gången efter murens fall var stor. Vi var många som hoppades på en fredligare och värld, en alltmer demokratisk värld.

Men så blev det inte. Många framställde det som skedde som ”den fria marknadens” seger över den totalitära socialismen, som om ”väst” ideologiskt hade besegrat ”öst”, som om det viktiga var vinnare och förlorare.

Efter 9/11-attackerna mot New York och Washington förvandlades de tolv åren av demokratisk optimism efter det kalla krigets slut snabbt till längesedan historia. Världen blev en annan och sämre. USA:s president hade inga som helst ambitioner att hantera det skedda för att undvika krig. Tvärtom, Bush skulle hämnas först på det Afghanistan där Usama bin Ladin haft sina baser, sedan på Saddam Huasseins Irak, som inget alls hade med 9/11 att göra.

När det gäller antalet döda, antalet mördade, är Bush tusenfalt överlägsen Usama bin Ladin, en mördarpresident som borde ställts inför krigsförbrytardomstol i Haag och dömts till livstid i ett eget Guantánamo. Han har förödelsen av flera västasiatiska länder på sitt samvete, men bemöts sällan eller aldrig med kritiska synpunkter.

Det krig som Bush inledde i Afghanistan pågick i tjugo år, som USA:s historiskt längsta krig, vilket bara vållat destruktiv förödelse, trots gigantiska ekonomiska satsningar, där också Sverige varit skamligen inblandat.

I dagarna bilder de nya härskarna i Afghanistan regering. Några av ministrarna har suttit länge som fångar i Guantánamo. Eftersom USA inte ställt de flesta fångarna inför domstol går det inte att avgöra om de är kompetenta och lämpliga.

För det plågade afghanska folket med 38 miljoner invånare väntar kusliga umbäranden. I en notis i Svenska Dagbladet i går fredag heter det att landet står inför en ekonomisk krasch som kan sänka nästa hela befolkningen (97 %) under fattigdomsgränsen, vilket FN:s UNDP uppmärksammat i en ny studie. Där varnar man för att Afghanistan, som redan före talibanernas återkomst vafr ett av världens fattigaste länder, redan nästa år kan drabbas av vad man kallar ”universell fattigdom”.

Den svenske Afghanistankännaren Anders Fänge skrev nyligen i en viktig artikel i Svenska Dagbladet att västerländska regeringar, också den svenska, borde tänka på konsekvenserna av förhastade beslut med innebörden ”inte en spänn till talibanerna”, eftersom fruset bistånd är ett recept på en folklig katastrof utan motsvarighet i modern tid.

”TILLVÄXT OCH SOLIDARITET” 2015 var ”ett lysande år”

Statsminister Stefan Löfven (S) med fru Ulla på Medborgarplatsen i Stockholm under en manifestation till stöd för flyktingar 2015. Foto: Maja Suslin/TT

Bortåt 20 000 afghaner riskerar att efter talibanernas erövring av Afghanistan hamna i ett mångårigt limbo i Sverige. Många har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Andra lever med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas till följd av situationen i Afghanistan.

Det borde vara humanitärt självklart att Sverige på alla vis omvärderar den här gruppens villkor. Annars finns bara ett hopplöst alternativ, mångårigt liv på sparlåga här, och ett kusligt fullständigt otänkbart, utvisning till talibanernas kusliga Afghanistan.

Men statsminister Stefan Löfven tar inte in situationen. När DN:s Hans Olsson (19/8) frågar honom om de stora skaror av afghaner som i dag och i morgon är på flykt och behöver skydd. svarar han:

Vi ska aldrig tillbaka till 2015, förklarar Stefan Löfven. ”Där kommer inte Sverige att hamna igen”,

Men var 2015 verkligen ett katastrofalt år för Sverige, undrar Stefan Jonsson i ett inlägg på DN Kultur. Han skriver bland annat:

”Det kom många flyktingar, hela 162 000 sökte asyl det året om jag inte tar fel. Sverige och svenskarna tog emot dem med vänlighet och engagemang. De samlade in mat och kläder, öppnade dörrar, låste upp lokaler som stått oanvända och placerade ut sängar. De skänkte pengar.

”Från höger till vänster idkade man praktisk solidaritet från människa till människa. Ingen inbillade sig att det var enkelt, men människor gjorde vad de kände att de måste. Samhället visade sig från sin bästa sida.”

Flyktingmottagandet gick bra. Kommuner, regioner, verk och myndigheter gick på högvarv för att skaffa fram bostäder, ordna med personal och starta utbildningar. ”Även ekonomiskt var 2015 års flyktingmottagande en framgångssaga.”

2015 var inte bara ”ett bra år” fortsätter Stefan Jonsson. Det var ”ett lysande år”!

Jonsson skriver utifrån en färsk forskningsrapport (*) som ” visar att flyktingmottagandet 2015 gav ett par-tre år av expansiv välfärdspolitik som resulterade i stora överskott i kommunernas budgetar och en sällan skådad ekonomisk tillväxt som gav plus även i statens budget. Varför inte hamna där igen?”

 Sverige fick dessa år hundratusentals invånare, många av dem barn, tonåringar, och välutbildade unga vuxna som under lång tid kommer att vara nödvändiga för arbetsmarknaden: ett Sverige som jobbar.

 ”Kort sagt: det är de som i allt högre grad gör de nödvändiga jobben, särskilt inom vård, handel, transport och restaurang- och turistnäringen.”

I sin avslutning vädjar Stefan Jonsson till statsministern:

”Stefan Löfven, tag paus, tänk! Det finns en sannare story än den sverigedemokratiska berättelse som hemsöker politiken. Solidaritet, välfärd och jobb: så var 2015. Tack vare att Sverige tog emot många människor på flykt. Fram till dess att gränserna stängdes var det ett frihetens och solidaritetens år. Det gick att göra annorlunda. Det gick att göra rätt. Det gick rent av att göra gott. Och det visade sig att det i längden gynnade alla.”

*) Fotnot: Migrationsforskaren Peo Hansen vid Linköpings universitet, skriver om flyktingmottagandet 2015 j i sin nya bok ”A Modern Migration Theory”, inom kort i svensk översättning.

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

”En slagen armé”: USA flyr Afghanistan när talibanerna tar över

En afghansk regeringssoldat håller vakt vid flygbasen Bagram i Kabul efter att de amerikanska soldaterna dragit sig tillbaka.Foto: Wakil Kohsar/AFP/DN.

Den 30 april 1975 rullade nordvietnamesiska stridsvagnar in i Sydvietnams huvudstad Saigon, i dag Ho Chi Minh-staden. Ett utdraget brutalt kolonialkrig med miljoner döda tog slut – under för USA förödmjukande former, med panikartade när scener när de sista amerikanerna evakuerades från staden.

Kommer USA:s ”längsta krig” i Afghanistan att sluta på liknande vis? Dessa sommardagar flyr amerikanska soldater Afghanistan samtidigt som talibanerna är på väg att ta över, skriver Erik Ohlsson i Dagens Nyheter:

”De amerikanska soldaterna smög iväg som tjuvar om natten. På fredagen för drygt en vecka sedan, klockan 3 på morgonen, släckte de lyset på den gigantiska flygbasen Bagram och åkte ut genom grindarna.

Den afghanska arméns befälhavare visste inget i förväg om den snabba reträtten, har de berättat för utländska journalister. De möttes av en övergiven militäranläggning med tomma fordon parkerade på måfå – en del med startnyckeln i – och livsmedelsförråd som kan föda flera städer: tiotusentals vattenflaskor, portioner med inplastad färdigmat, burkar med jordnötssmör.”

USA:s klenmodiga uttåg från Bagrambasen ger bilden av en slagen armé som inte fort nog kan ge sig iväg, konstaterar Erik Ohlsson. ”Inte riktigt den bild som president Joe Biden tidigare velat visa av den amerikanska reträtten från Afghanistan.”

För tio år sedan fanns 130 000 soldater från 50 länder i Afghanistan, också svenska, i den Natoledda styrkan Isaf.

Också Sverige bär ett tungt ansvar för kriget som kostat tiotals miljarder – och mest vållat stort lidande och död.

Den amerikanska ambassaden i Kabul är ett av världens största ambassadkomplex. Sedan 2001 har USA spenderat 2,2 biljoner dollar på militära och civila projekt i ett skoningslöst krig som nya alltså tycks leda till att talibanerna återtar makten i landet.

Talibanernas ledare hävdade nyligen att de redan kontrollerar 85 procent av landet.

Krigsförbrytarpresidenten George W Bush angrep Afghanistan för att hämnas efter elfte september. Bush borde enligt internationell lag snarast sändas till krigsförbrytartribunalen i Haag för att ställas till svars för ett krig som lett till miljoner människor död.

George W Bush ombord på ett amerikanskt örlogsfartyg förklarar Irakkriget framgångsrikt avslutat. Mission Accomplished. Så var knappast fallet.

Återtar krigsherrarna makten över Afghanistan?

Ismail Khan at the second annual National Conference on Water Resources, Development and Management of Afghanistan. Bilden från amerikanska utrikesdepartementet/Wikipedia.

I mars 2002, för snart tjugo år sedan, gjorde David Zucchino sin första reportageresa till Afghanistan. Nu skriver han på New York Times blogg At War om ”Krigsherrarnas återkomst till Afghanistan”.

På resan 2002 besökte han den västliga staden Herat och träffade en av landets mest brutala warlords, Mohammad Ismail Khan. Khans milis hade då nyligen hjälpt USA att driva ut talibanerna ur landets västra delar med massivt stöd av amerikanska krigsflygplan och specialförband.

Som belöning hade han han fått en titel som guvernör för provinsen Herat och utgjorde en del av den USA-stödda regimen som följde efter invasionen i landet 2001. USA gjorde honom till en av Afghanistans mäktigaste män.

Zucchino kommer att tänka på Mr Khans råa militärmakt dessa dagar när afghanska grupper talar om att återigen rekrytera lokala miliser för att försöka mota den kommande talibanska offensiven över hela landet. Också Mr Khan har på sin Facebooksida utlovat att ställa upp med väpnat motstånd om fredssamtalen mellan den afghanska regeringen och talibanerna kollapsar.

På FB-videon lovar Khan att ”beskydda” Herat om inte regeringstrupperna förmår – och hävdar att han lätt kan mobilisera en armé med en halv miljon soldater.

I sommar lämnar merparten av USA:s och Nato:s trupper Afghanistan. I kölvattnet av en mordvåg som har krävt många offer bland regeringsvänliga, civila aktivister, människorättarbetare, domare, religiösa och journalister har olika etniska ledare börjat rekrytera milis för att försvara sina regioner.

En särskilt utsatt grupp har varit Hazarerna. Den 8 maj mördades i en serie bombattentat nästan 70 hazarska skolflickor i Kabul då de var på väg hem från skolan utan polisskydd.

De nya etniska miliserna utgör ett hot mot den USA-stödda regeringen ledd av president Ashraf Ghani. Nästa fas i det härjade Afghanistan kan bli ett land uppbrutet i lokala län med sina egna arméer – och där män som Mr Khan åter träder fram som de som ska skydda landet mot att komma helt i talibanernas händer.

Afghanistans öde är lika sorgligt som fasansfullt. Också Sverige bär ett ungt ansvar för den situation som uppkommit genom 20 års deltagande i ett Natolett krig utan ett egentligt FN-mandat. Huvudansvaret vilar på USA och krigsförbrytarpresidenten George W Bush.

Samtidigt har Sverige genom Afghanistankommitténs mångåriga kompetenta arbete för att bygga upp skolor, sjukhus och andra institutioner för civilbefolkningens bästa också spelat en avgörande positiv roll i landet.

Studenternas kosmopolitiska Helsingborg

Äter en suverän auberginecurry Indian Royal Haveli på Carl Krooksgatan på Söder i Helsingborg, mitt emot GA-kyrkan. Very tasty skulle jag sagt berömmande, om jag varit i Indien. Det är en för Sydsverige het junidag. Restaurangens dörr står öppen mot gatan.

Från fönstret där jag sitter ser jag Afghan shop, den välsorterade kryddaffären tvärs över  gatan, där jag hittat annars svårfunna kryddor men också djupfrysta pakoras, med genuin indisk taste. På restaurangens andra sida ligger en affär med kattprylar.

Indier har för övrigt de senaste åren varit den största immigrantgruppen i Helsingborg. Många av dem har som högutbildade it-experter arbetat för Ikea. Våren 2021 finns det enligt Trip Advisor åtminstone sju indiska matställen i Helsingborg. När jag växte upp var de första pizzeriorna en sensation.

Det är fredag den 11 juni och studentdag i Helsingborg. Stortorget ser ut som vanligt, belamrat av bilar. Det är inte som vanligt i coronatider. Många nyblivna studenter kör i stället runt i stan i nyputsade privatbilar, gärna en öppen cab eller åtminstone en taklucka, där man kan sticka upp huvudet och sträcka ut armarna. Chaufförerna tutar triumfatoriskt och studenterna viftar med flaggorna och vinkar åt oss i folket som beundrar dem.

Här finns flaggor från många fjärran länder, libanesiska, iranska, syriska, afghanska, kosovoalbanska, rumänska, svenska, you name it! Stora världen har kommit till den lilla staden vid Sundet.

Så roligt, så härligt. Gläder mig åt dess unga människor som med sin examen tar ett stort kliv in i framtiden. Och hoppas att de blir välkomnade med öppna armar!

Helsingborg har blivit en kosmopolitisk stad. Det märks också under försommarkvällarna på strandpromenaden från Fria Bad, via Gröningen till Inre hamnen. Här rör sig en blandning av människor från många håll i världen, med skilda öden och olika bakgrunder, men med de gemensamt att nu, åtminstone en tid, är helsingborgare.

För den här i så många sammanhang så inkrökta och provinsiella staden är det en rejäl vitamininjektion.

Efter 20 års krig lämnar Sverige Afghanistan

Svenska flaggan halas efter 20 års närvaro i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten.

I ett kort pressmeddelande på ett tiotal rader noterar Försvarsmakten att Sverige efter nära 20 års närvaro i Afghanistan lämnar landet. Det heter bland annat:

””Lördag den 15 maj genomfördes en historisk flaggceremoni i Kabul. I närvaro av chefen för den multinationella styrkan Resolute Support Mission (RSM) den amerikanske generalen Scott Miller och stora delar av hans stab. På insatsens högkvarter halades den svenska flaggan efter nästan 20 års närvaro i Afghanistan.”

På sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap reagerar en av sajtens redaktörer, Lars-Gunnar Liljestrand, och skriver ”att ingen av de politiskt ansvariga för Sveriges deltagande i kriget, vare sig från regeringen eller från riksdagen, hade funnit det mödan värt att komma. Försvarsattachén vid svenska ambassaden i Kabul fick representera Sverige.”

LIljestrand är besk:

”Annars har det under de 20 år Sverige krigat aldrig saknats svenska politiker som på plats velat framträda med svenska militärer och prisat insatsen och framgångarna i kriget.

Nu när alla vet att kriget var en katastrof vill ingen av de folkvalda ta i Afghanistanfrågan ens med tång.”

Inte heller Nato-ledningen ville skylta med tillbakadragandet. På organisationens hemsida – inte en rad.

Det har varit ett krig ”utan slut och utan mål”, konstaterar Lars-Gunnar Liljestrand. Kriget har – som alla krig – skapat lidande och död för den afghanska befolkningen. De insatser för människors bästa som festtalare gärna uppehållit sig vid, har varit begränsade eller obefintliga. Krigets kostnader har varit gigantiska, en miljardrullning utan like och utan tydlig insyn och kontroll.

På köpet har Sverige – med minimal debatt – genom sitt deltagande i det nykoloniala kriget fösts och knuffats allt längre in i Natos strukturer, vilket många menar skapar ett drastiskt försämrat säkerhetsläge för vårt land, som genom inte minst den alliansfria politiken länge levt i fred, trots krigiska grannar som Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet.

Lars Gunnar Liljestrand citerar Obaidullah Baheer, freds- och konfliktforskare vid Kardanuniversitetet i Kabul, som i Tolo News (21/5) analyserade USA:s avsikt med kriget. Det har hela tiden handlat om att hålla den afghanska ledningen nere, ställa land mot stad och backa upp de korrupta krigsherrarna för att säkerställa amerikanskt inflytande och dominans:

“The United States always kept the government of Afghanistan on the hinge of collapse and at the height of dependency lest it forget who was at the helm.”

Situationen med korruption och övergrepp från miliser och krigsherrar från tiden efter Sovjets uttåg och före talibanerna är, menar Baheer, i grunden densamma i dag. Talibanerna välkomnades då av stora delar av befolkningen. De tog inte makten i ett vakuum.

Denna som Baheer kallar strukturella ideologi som möjliggjorde talibanernas övertagande existerar än idag. Inget har i grunden förändrats.

Risken finns naturligtvis för ett fortsatt inbördeskrig mellan talibanerna och Kabul. Men om USA med sitt planerade lågintensiva bombkrig avser att fortsatt söka hålla landet nere och splittrat kommer konflikten att bli än mer blodig och långvarig.

Stopp för all utländsk militär intervention både på marken och i luften är ingen garanti för fred, men fortsatt inblandning utifrån gör med säkerhet situationen värre, avslutar Liljestrand sin viktiga text.

General Miller flankerad av försvarsattaché överste Johan Törnqvist till höger och förbindelseofficer överstelöjtnant Mattias Gleisner till vänster. Foto: Försvarsmakten.

Sänd Netanyahu till Haag och brottmålsdomstolen!

Bomber mot Gaza. PHOTO HATEM MOUSSA, AP.

På torsdagskvällen 21.40 kom beskedet att Israel och Hamas enats om eldupphör och slut på de våldshandlingar som pågått sedan den 10:e maj.

Jag tänker på de bortåt två miljoner palestinier som lever i Gaza. Över 200 har dödats, en fjärdedel var barn. Vilken kuslig ”konflikthantering”. Israels dödande bomber och all kuslig förstörelse i Gaza förfärar. Vad var meningen? Har en verklig fred kommit en tum närmre? Knappast.

… men Israel är ju en demokrati har det hetat överslätande i många svenska mediers kommentarer till det pågående inbördeskriget i Israel/Palestina.

Human Rights Watch publicerade nyligen en 213 sidors grundlig rapport ”A Threshold Crossed: Israeli Authorities and the Crimes of Apartheid and Persecution”. Rapportens slutsats var att Israel bedriver apartheidstyre mot de palestinska minoriteterna, i Israel, på Västbanken och i Gaza. Få insatta bestrider slutsatsen, annat än den totalt aningslöse demagogen Lars Adaktusson.

Ett land med långt driven apartheid kan inte kallas en demokrati. Ambitionerna att etniskt rensa östra Jerusalem från palestinier är bara det senaste otroligt hänsynslösa utslaget av Israels apartheid. Bosättarnas gradvisa och illegalt utökade bosättningar på Västbanken en annan.

Ett land som medvetet bryter mot FN-deklarationer och mot krigets lagar kan inte heller kallas demokratiskt. Israels skoningslösa angrepp mot civila mål i Gaza är utan motstycke. Vilket annat land hade bemötts med stillatigande acceptans för något sådant?

Detsamma gäller attackerna mot palestinier runtomkring och inne i den heliga al-Aqsamoskén. Liksom angreppen på en långa rad medier i Gaza och mot vårdinrättningar.

Covid-19-kliniken i Gaza City attackerades i måndags och kan inte längre testa patienter, det enda teststället i Gaza. Delar av Läkare utan gränsers klinik förstördes i ett bombanfall natten till söndagen.

Gäng på gång har Israel lämnat samma bortförklaringar om Hamasanläggningar – men utan att presentera några bevis.

Mycket tyder på att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu medvetet har dragit igång kriget just nu. Han stod ju inför hotet om att efter en neslig rättegång inte väljas om. Oppositionen hade enats mot tyrannen.

Netanyahus krig ändrade förutsättningarna. Vilken cynism. Alla dessa döda, också i Israel, Hamas raketer mot civila är likaså terror och krigsförbrytelser mot oskyldiga civila.

Men det är ingen konflikt mellan jämbördiga parter. Kärnvapenmakten Israel är en av världens mest upprustade militärmakter. I kriget mot Gaza har man använt Bunker buster bomber, som har beskrivits som de värsta bomberna av alla, undantaget kärnvapen. USA introducerade dem i Afghanistan i jakten på Usama bin Ladin. Israel har nu bombat civila med samma helvetesvapen.

I Palestina skulle ha hållits allmänna val nu på lördag den 22 maj, de första valen sedan 2006. Men valen ställdes in redan innan kriget bröt ut. Hade de genomförts kunde det ha lett till att Västbanken och Gaza återförenades till en palestinsk stat med 4,6 miljoner invånare, skriver brittiska New Statesman.

Netanyahu är vinnare också i det sistnämnda sammanhanget. Med Hamas kvar vid makten i Gaza får han den fiende han behöver kunna peka på – som en sann tyrann.

I en rättvis värld skulle Netanyahu snarast skickats till Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, och ställts till svar för sina återkommande brott mot mänskligheten. Fått ett kännbart fängelsestraff.

PS: ”Varför är Sverige så tyst om Israels brott i Gaza?”, undrar Jeannette Escanilla, ordförande för Ship to Gaza Sverige, i en viktig debattartikel i torsdagens Dagens Etc.

Ge amnesti åt unga afghaner i Sverige! Sverige har en humanitär skuld till följd av deltagandet i kriget. fred råder inte

Afghanska ensamkommande ungdomar sittstrejkar på Mynttorget nära riksdagshuset i Stockholm. Bild: Stina Stjernkvist/GP.

För sex år sedan kom många ensamkommande afghanska ungdomar till Sverige på flykt undan USA:s krig, som Sverige bär ett ansvar för efter ett mångårigt och kostsamma engagemang i kriget, på tunt eller inget FN-mandat.

Efter Joe Bidens besked om att amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, senast den elfte september i höst, följde yrvaket Nato och också Sverige USA:s politiska beslut och drar i år tillbaka sina trupper. Men så sent som i december 2020 förlängde riksdagsmajoriteten rutinmässigt och utan diskussion Sveriges deltagande i det orättfärdiga kriget i Afghanistan ett år.

Detta trots att regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget 2012 – 14 kom till slutsatsen att inget av de viktigaste målen som motiverade insatsen, om fred och kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati, hade uppnåtts. Den militära insatsens påtagligaste effekt var att den underströk vår lojalitet med Nato och Pentagon.  

I en viktig debattartikel i söndagens Svenska Dagbladet under rubriken ”Ge amnesti till unga afghaner i Sverige” (på nätet) och ”Sverige har en humanitär skuld efter kriget” (i papperstidningen), vill fyra debattörer, Helle Klein, Pierre Schori, Maud Edgren-Shori och Carl Tham, att Sverige ska ta ett ansvar för de afghanska flyktingbarnen i Sverige, som under åren blivit vuxna och nu hotas av utvisning, till följd av den förhärdade nya asylpolitiken. Vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land.

Fram till i årsskiftet fanns det cirka 2, 5 miljoner internflyktingar 
i landet och över tre miljoner andra krigsflyktingar i grannländerna och Europa.  

De fyra skriver vidare:

” … vi har en humanitär skuld att betala till följd av kriget i Afghanistan. Precis som det talas om vårdskuld under pandemin, måste vi inse att vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land. Det är idag mera uppenbart än någonsin att det är totalt omöjligt att sända tillbaka asylsökande till ”säkra områden” 
i Afghanistan.

Afghanistan har varit ett land till vilket man inte kan utvisa människor, menade Internationella Rödakorskommittén redan 2017. Samma syn har Svenska Afghanistankommittén: ”Det är orimligt att återsända familjer, ensamkommande unga vuxna eller barn med svagt socialt nätverk i dagens Afghanistan”.

De afghanska flyktingungdomarna lever i byråkratisk limbo under psykisk och pekuniär stress på grund av i praktiken inhumana regler och beslut. Somliga sitter sedan länge i förvar för att förpassas:

”Vi har sänt soldater för att kriga i Afghanistan. Skulle vi nu i detta nya läge fortsätta att utvisa dessa unga som flytt undan dem vi har bekrigat?”

”USA:s invasion av Afghanistan i oktober 2001 var kriminell”, skriver Noam Chomsky och Vijay Prashad i CounterPunch den 7 maj. ”Den var kriminell därför att man använda extremt mycket våld för att förstöra Afghanistans fysiska infrastruktur och samtidigt bröt sönder landets sociala band.”

Kriget pågick under nära nog tjugo år. Minst 71 344 civila dödades under denna period. Finns det några förutsättningar för fred nu?

Den 14 april varnade talmannen i Afghanistans parlament, Mir Rahman Rahmani, för att hans land stod ”på gränsen till inbördeskrig”.

Det har rått inbördeskrig i landet under femtio år skriver Chomsky/Prashad. ”Inbördeskriget intensifierades när USA gav sitt stöd åt de mest konservativa och högerextrema grupperna i landet, grupper som senare blev delar av Al Qajda, Talibanerna och andra islamistiska grupper. Inte en enda gång under denna period har USA erbjudit en väg till fred.”

”USA kommer att ’dra sig tillbaka’, men kommer också att se till att Kinas och Rysslands ambitioner att få inflytande i Afghanistan omintetgörs. Dessa geopolitiska överväganden överskuggar helt viljan att på något vis bidra till att det afghanska folket får det bättre”, skriver Chomsky/Prashad slutligen.

Photograph Source: Captain Brian Harris, U.S. Army – Public Domain.