Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Martin Ådahl om Varför C ger så mycket makt till sd

Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl Foto: Viktor Mattsson/Sveriges Radio.

”Centerpartiet släppte fram en socialdemokratisk statsminister, men stöttade inte regeringens budget. Vad har de vunnit på det?”

Frågan ställdes i SR:s Ekots lördagsintervju av Mikael Sjödell som frågade ut centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl, som också är partiets ekonomisk-politiske talesman.

 Centerpartiet har länge påstått att man som viktig prioritering har att inte släppa fram sverigedemokraterna till den politiska makten. Ändå var det ju precis vad man gjorde genom att i onsdags först rösta ja till Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering och sedan, genom att lägga ner sina röster, släppa fram den budget som sverigedemokraterna varit med om att förhandla fram tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna.

Alltså att ge sd högsta vinsten i den svenska politiken, sd:s hittills största framgång i svensk politik – och samtidigt försvåra Magdalena Anderssons och regeringens möjligheter att bedriva effektiv politik under hela perioden fram till valet 2022.

Vi är nog många som tycker att centerns agerande var både besynnerligt, ogenomtänkt, ologiskt och djupt destruktivt ur demokratisk synvinkel. Riksdagens talman delade inte den åsikten, jag återkommer till honom.

Ådahl slingrade sig monumentalt i radiointervjun. Efter programmet kommenterades intervjun av Tommy Möller, professor i statskunskap. Han menade att ”det fanns en del svårigheter i Ådahls ambition att förklara S:s vänstersväng”, och pekade särskilt på att Ådahls besked om att cd bara följde ’praxis’, när det gällde att lägga ner rösterna på socialdemokraternas budgetförslag, var ett fikonlöv. Partiet hade möjlighet att göra något annat.

Intervjuaren Mikael Sjödell återkom gång efter gång till grundfrågan, hur det kom sig att centern mer än något annat svenskt parti nu gett avsevärd makt åt sverigedemokraterna.

Och Martin Ådahl svarade genom att skuggboxas. En anledning var att Magdalena Andersson brutit mot centerns diktat att inte förhandla med vänsterpartiet. Men utan v:s stöd hade hon ju inte kunnat bilda regering.

Ådahl tryckte sedan på att budgeten borde ”lutat mot mitten” ”den ska vara så lik centerpolitik som möjligt”.

Sjödells följdfråga var given:

– Ni har åtta procent väljarstöd men får igenom mer än 60 procent av era förslag i regeringens budget.

Ådahls kontring var att viktiga c-förslag gallrats bort:

– Vi prioriterade fiberutbyggnad på landsbygden.

– Men ni hade i s-budgeten fått med en miljard till just det ändamålet, kontrade Sjödell.

– Ett viktigt förslag var att småföretagen skulle kunna anställa utsatta personer … fortsatte Ådahl. Till exempel var höjningar av a-kassan tillbaka i budgeten. Vi kan inte göra bra saker för Sverige om vi har vänsterpartiet som kan lägga sitt veto … Vi såg på TV hur vänsterns Nooshi Dadgostar triumfatoriskt hävdade att hon fått s att agera efter sina positioner. Vi är inte beredda att agera dörrmatta för vänsterpartiet.

talar en svensk McCarthy år 2021. En pladderhatt och bortförklarare.

– Vem vann på när M-SD-KD-budgeten antogs, fortsatte radions utfrågare. Tycker du att den är bättre än regeringens?

– Vi har inte gett sverigedemokraterna något politiskt inflytande. Inget parti i Europa har gjort mer för att motverka sd, påstod Martin Ådahl.

När jag lyssnade på honom undrade jag vad han hade för verklighetsuppfattning, om det inte varit ett medvetet politiskt val från honom och centerns sida att lyfta fram m-sd-kd-budgeten, så som man gjorde.

I stället för att försöka reda ut begreppen, vad man vill och inte vill, beklagade Ådahl sig:

– Alla trollar med oss på sociala medier.

Det var länge sedan jag hörde en så avslöjande och avklädande intervju. Som i HC Andersons saga stod centerns andre vice ordförande naken efter utfrågningen.

PS. I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet kritiserade Olof Petersson, professor i statskunskap riksdagens talman Andreas Norléns kraftiga påhopp på miljöpartiet, som huvudansvarig för kalabaliken kring budget och utnämnande av ny statsminister:

”Regeringsbildningen med sina talmans­rundor och press­träffar erbjuder ett gyllene tillfälle för partierna att få uppmärksamhet. Medierna mobiliserar, extra­sändningar fångar allmänhetens uppmärksamhet. Och partierna har listat ut hur de ska få maximal exponering. Magdalena Andersson, den första kvinnliga statsministern med tungt ansvar för landet. Sedan Nooshi Dadgostar, tuff kämpe för de fattiga. Så blev det Annie Lööfs tur, ensam men stolt i mitten. Och till sist klimat­orons Miljöparti, som heller inte missade stunden i strålkastar­ljuset. …

Ingen skada är skedd. Regerings­bildningen tar bara några dagar till.

Partierna gjorde sitt jobb och är värda beundran för sin skicklighet. Men journalister och kommentatorer borde ta sig en funderare. De står inför ett val. Antingen kör man de enkla populist­ramsorna om kaos och cirkus. Eller så kan man försöka förklara hur politiska partier fungerar i en välfungerande demokrati.

Talmannen drivs av en välgrundad önskan att skynda på regerings­bildningen. Men att hänga ut politiska partier för att de agerar parti­taktiskt är inte att bidra till den demokratiska folk­upplysningen. Sådana uttalanden riskerar tvärtom att spä på politiker­föraktet.”

Statsministeromröstningen: ”Talmannen riskerar att spä på politiker­föraktet”
Riksdagens talman Andreas Norlén. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Ytterkantspolitikern Annie Lööfs kusliga kränkthet

Annie Lööf, centerpartiet. Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet.

Det var en kränkt Annie Lööf som på onsdagen i riksdagen kungjorde att centerpartiet minsann inte skulle släppa igenom socialdemokraternas budget.

Magdalena Andersson, slog därför samma dag två parlamentariska rekord. Hon blev Sveriges första kvinnliga statsminister – efter hundra år av bara gubbar sedan den kvinnliga rösträtten infördes. Och hon blev den statsminister som suttit kortast tid, bara sju timmar.

Varför var Annie Lööf så kränkt? Jo, hon hade ju i kommandoton beordrat Magdalena Andersson att inte till något pris förhandla med vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Varför, jo därför att i Lööfs skygglappsvärld är dagens vänsterparti ett ”ytterkantsparti”, som inte ska få något inflytande, jämförbart med sverigedemokraterna.

Men Magdalena Anderssons enda möjlighet att bilda regering var att få stöd både av vänsterpartiet och centern. Därför samtalade hon med Dadgostar, gång på gång. Eller ”förhandlade de”?? Därtill betonade Andersson att hon såg det som högst normalt att samtala och förhandla med Dadgostar inför regeringsbildningen, därför att partiet ingick i röstunderlaget.

Dagens vänsterparti är inget ”ytterkantsparti” och har en politik som i många avseenden kan jämföras med socialdemokraternas på Olof Palmes tid.

Resultatet av S-V -förhandlingarna blev ett avtal som skulle ge en tredjedel av Sveriges fattigpensionärer en skattefri tusenlapp mer i månaden från augusti nästa år, en högst rimlig och substantiell reform för de flesta partier, medvetna om skavankerna i dagens pensionssystem.

Då hade Lööf efter inledande förhandlingar, ja just förhandlingar, tvingat fram inskränkningar i allemansrätten och ökade befogenheter för stora skogsägare, något som många hävdade hotade den fjällnära skogen, Sveriges svar på Amazonas.

Men är man kränkt, som Annie Lööf, då ger man igen. Hon röstade mot S-budgeten och skapade en situation där S och MP skulle regera på en budget som M-KD-SD stod bakom. Det fick miljöpartiet att gå i taket och lämna regeringen. Partiet ville inte vara delaktigt i att leda landet med en brunblå miljöfientlig budget, inriktad på kärnkraft och sänkta drivmedelspriser, förutom främlingsfientlig migrationspolitik.

Lööf skapade politisk kalabalik i riksdagen och gav Magdalena Andersson vad kommentatorer kallade en mardrömsstart, vilket ledde till hennes avgång sedan miljöpartiet lämnat regeringssamarbetet. När jag skriver detta på onsdagskvällen är förutsättningarna för en fungerande svensk regering för tiden fram till valet i september 2022 osäkra.

Förlorare är väljarna, ja medborgarna i det här landet som borde ha rätt till kompetenta och ansvarstagande politiker av en annan kalliber än kallhamrade Annie Lööf.

Vad Lööf gjorde på onsdagen innebar ju att centerpartiet utan att tveka hoppade upp i famnen på främlingsfientliga sverigedemokraterna med krav på S att följa SD-M-KD:s budget. Därmed skänkte hon Jimmie Åkesson hans ”största politiska seger någonsin”, skriver Aftonbladet.

Vad skulle gamla tiders c-ledare som Torbjörn Fälldin eller Olof Johansson ha sagt?

SD ett ”rasistiskt parti” med ”rötter i vitmakt-kretsar”

Per Bolund, miljöpartiets språkrör, och SD:s partiledare Jimmy Åkesson under söndagens partiledardebatt i SVT.

Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.

Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.

Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:

– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.

På DN Kultur skriver klargörande författaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”

”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”

Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:

”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.

Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”

Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.

De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:

Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”

Annie Lööfs och centerns skolpolitik vilseledande

Cirka 50 elever går på Gottne byskola, på landsbygden utanför Örnsköldsvik, är fördelade i två klasser; förskola till årskurs 3 samt årkurs 4-6.Foto: Håkan Nordström.

Inför centerpartiets kongress i september intervjuades partiledaren Annie Lööf om det som skulle bli en laddad fråga på kongressen, kraven på vinstförbud i friskolorna.

Till SVT sa hon då (19/9):

”Jag tror verkligen på möjlighet att kunna driva förskolor och byskolor runtom i landet och det är ofta lärare och pedagoger som investerar både i sin tid och sitt eget kapital. Och då är det viktigt att det också finns en möjlighet att ta ut lön efter det att man gjort investeringar som är nödvändiga för att skolan ska leva upp till kvalitetskrav. Därför skulle jag se det som svårt att vi skulle gå med på att förbjuda vinster eller liknande.”

Annie Lööf. Foto: Sveriges Radio.

På C-kongressen blev debatten intensiv i frågan. Partiledningens linje att inte kräva vinstförbud segrade till slut knappt. Räddade Annie Lööf byskolorna? Nej knappast. Hon vilseledde väljarna i allmänhet och centerpartiets medlemmar i synnerhet.

I socialdemokraternas tidning Aktuellt i Politiken nr 40 (29/9 – 1/10) skriver den fasta krönikören Anne-Marie Lindgren om frågan och konstaterar redan i rubriken att Lööfs uttalande är grovt vilseledande, ”Vinstförbud skulle inte slå mot byskolor i landsbygd”.

Vad syftar Lööf på när hon talar om ”byskolor” frågar sig Anne-Marie Lindgren. Begreppet är oprecist, fortsätter hon, men verkar syfta på ”de fristående skolor på mindre orter som startas när kommunen velat lägga ner sin skola” eller nystartas ”när den kommunala skolan variit nedlagd ett antal år”.

För att få reda på vad som rimligen kan kallas ”byskolor” har Anne-Marie Lindgren gått igenom friskolorna i en av SKR:s kommungrupper, de orter som ligger utanför tätortsregionerna. Hon kommer fram till att 42 skolor i dessa orter kan kallas ”byskolor”. 24 av dem är organiserade som ekonomisk förening (och 13 av dessa anger på sin hemsida att all eventuell vinst återgår till skolan). Tio skolor drivs som ideella föreningar, fem som små (lokala) aktiebolag (varav två anger att man inte tar ut vinst) och två som kooperativ. Tre av de ekonomiska föreningarna kallar sig också kooperativ.

Övriga friskolor drivs bland annat som stiftelser (främst kristna och montessoriskolor).

Debatten handlar inte om ”byskolorna” på landet utan om de marknadsskolor som drivs med ofta enorma vinster av väldiga skolkoncerner. Störst är AcadeMedia med en omsättning på 12,3 miljarder. Man driver 660 enheter och har cirka 17 600 medarbetare. Företagets vd Marcus Strömberg hade 2020 en årsinkomst på10,3 miljoner, finansierade med skattepengar.

En annan jätte är Engelska skolan, numera med ett riskkapitalbolag i Luxemburg som största ägare, fonden Paradigm Capital. Svenska skattepengar blir vinster i ett skatteparadis. Byskola? Knappast. Enligt en granskning av skolans värde av SVT ligger det på omkring tre miljarder. Intäkterna per elev är stora. Varje elev ger 10 000 kronor i vinst – varje klass ger 300 000. Senaste året gjordes en rekordvinst på en kvarts miljard kronor. Pengar som försvinner från den pedagogiska verksamheten. Är du lönsam lille vän? Ja, mycket lönsam.

Till råga på allt: Sedan 1 september 2020 är sådant som antalet behöriga lärare, betygsnivå och annat ”affärshemligheter”, efter en dom i kammarrätten. Inte ens elever som ska välja skola kan få reda på sådant.

I Stockholm ägs hälften av de fristående skolorna av stora koncerner. En av dem kallar sig ”byskola” men ingår i Academia.

De stora koncernerna intresserar sig inte för landsbygd och mindre orter. Höga vinster är deras prioriterade mål. Ett utdelningsförbud skulle drabba koncernerna, inte de verkliga byskolorna.

När Annie Lööf tar strid för att försvara vinstuttagen går hon skolkoncernernas och riskkapitalbolagens ärenden, inget annat. Elevernas intressen av goda skolor tycks inte intressera Lööf. Hennes och centerpartiets skolpolitik är mycket milt uttryckt grovt vilseledande.

Skolaktiebolagens vinstuttag ska förbjudas

Utbildningsminister Anna Ekström (S) håller pressträff om politiska förslag på området välfärd inför partikongressen i november. Foto: Erik Simander / TT/DN.

Inför partikongressen i november föreslår nu socialdemokraterna att vinstuttag i friskolor ska förbjudas och dessutom att friskolornas etableringsfrihet ska kunna förändras.

Sverige lär vara det enda land i världen med ett skolsystem finansierat med skattemedel där mångmiljardbelopp omvandlas till vinster, inte sällan i skatteparadis. En majoritet av svenskarna är förmodligen mot de högavkastande marknadsskolorna. Men det parlamentariska läget är oklart.

Utbildningsminister Anna Ekström gick vid en pressträff på tisdagen hårt ut mot vinstuttag ur friskolor som hon vill förbjuda med ny lagstiftning:

– Ska kunskapsresultaten fortsätta uppåt så måste skolan bli mer likvärdig och staten och samhället måste ta tillbaka kontrollen. Barns och ungas behov ska vara överordnade vinstintresset och skattepengar som vi tillsammans avsätter till eleverna ska gå till eleverna och inte till privata vinster, säger hon till Dagens Nyheter.

– Det betyder det vi säger, att vi vill förbjuda vinstuttag.

Det var Bildtregeringen som drev igenom friskolereformen 1992. Det hette då att föräldrakooperativ, landsbygdsskolor och skolor med särskild pedagogik skulle ges bättre möjligheter, skriver Mikael Nyberg i en recension av Marcus Larssons granskning av den svenska skolmarknaden på Aftonbladet Kultur, under rubriken ”Friskolebranschen – ett lönsamt lurendrejeri”. Larssons bok heter ”De expansiva: en bok om skolmarknadens vinnare och förlorare”.

Men reformen blev snabbt något helt annat. Stora börsföretag och riskkapitalbolag tog snabbt kontroll över branschen. Störst är koncernen Academedia med 12 miljarder kronor i omsättning, 290 förskolor, 78 grundskolor och 140 gymnasier. Största ägare är miljardären Rune Andersson och hans familj.

En annan miljardkoncern är Engelska skolan som snabbt gett sina ägare miljardvinster och nu ägs av ett riskkapitalbolag i Luxemburg.

Resultatet äv friskolereformen har till i dag blivit en segregerad och ytterst ojämlik skola. Det har bidragit till att marknadsskolorna satt ”glädjebetyg” (för att få fler elever) samtidigt som man arbetat med lägre andel behöriga lärare.

Konsekvenserna av detta särskilt i skolor i utsatta områden måste bedömas som otroligt destruktiva och samhällsfarliga,sedan de kommunala skolorna tvingats arbeta på marknadsskolornas villkor, eleverna har reducerats till kunder.

En av dem som med hetta gett sitt stöd åt kraven på att få bort aktiebolagen från skolans värld är nationalekonomen Anne-Marie Pålsson, före detta riksdagsledamot för moderaterna. Hon har tagit fram förslag på hur skolaktiebolagen ska avskaffas.
– Aktiebolag har ett enda mål, och det är vinst till ägarna, säger hon.

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson, före detta riksdagsledamot för moderaterna, har tagit fram förslag på hur skolaktiebolagen ska avskaffas. Bild tidningen Läraren.

Om bara män fick rösta blev SD det största partiet

Kvinnor röstar oftast vänster och män höger. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Det är i år hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Ändå har hittills ingen kvinna varit regeringschef. I det avseendet ligger Sverige långt efter många andra europeiska länder.

I en ledare i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att i ett Sverige som 2021 fortfarande hade saknat kvinnlig rösträtt hade M, KD och SD samlat 203 av riksdagens 349 mandat, alltså stark egen majoritet. SD hade blivit riksdagens största parti och kunnat ställa krav på att få tillsätta statsminister, och oavsett det fått en dominerande roll när det gäller utformningen av en tänkt borgerlig regerings politik.

Aftonbladet vänder också på resonemanget. Om inte männen fick rösta skulle de rödgröna och centern få 212 mandat. SD skulle bli mindre än vänsterpartiet. Siffrorna bygger på uträkningar gjorda av Dagens Nyheter.

Till DN säger professor Maria Oskarson vid Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet:

– En hel del av könsskillnaderna kan man förklara med yrke eller att vi börjar få ett utbildningsgap där kvinnor är högre utbildade än män. Men när vi kontrollerar för det här i våra statistiska modeller så är det inte så att könsskillnaderna försvinner. Det finns något mer som inte kan förklaras bort.

Anders Lindberg skriver vidare:

”I en demokrati måste både kvinnors och mäns erfarenheter spela roll, både kvinnors och mäns kompetens tas till vara och både kvinnor och män ha samma makt.

Det Socialdemokraterna behöver fundera på nu är om man tänker leva som man lär. Svaret borde vara enkelt.

Magdalena Andersson är landets näst tyngsta politiker, ingen ifrågasätter hennes kompetens.

Men som min kollega Jonna Sima skrev i veckan: ”Frågan är inte om Magdalena Andersson ska utses bara för att hon är kvinna. Frågan är om hon ska bli omsprungen av en mindre kvalificerad man, just eftersom hon är kvinna.”

Att kompetenta kvinnor blir åsidosatta till förmån för manliga medelmåttor är ju inte direkt något nytt fenomen. Och tro inget annat – många känner sig kallade.

Kvinnor röstar 1921. Bilden: Hallwylska museet.

Liberalerna, Breiviks sossehat och Utøya

I går torsdag var det tio år sedan de ohyggliga attentaten i Oslo och på Utøya. Breivik hade valt sina båda mål noga. I Oslo handlade det om de regeringsbyggnader varifrån den då socialdemokratiska regimen styrde landet. Åtta dödades här.

På Utøya begick Breivik massmord på sextionio deltagare, de flesta unga, vid ett socialdemokratiskt sommarläger. Han skulle ”utrota” nästa generation socialdemokrater, de som kunde tänkas spela ledande roller i ett framtida parti.

Dock tycks debatten i Norge efter dåden mest ha handlat om ”den stora tragedin”. Man har sällan betonat mördarens tydliga och kallblodiga mål med sin aktion.

I Dagens Nyheter skriver författaren Ola Larsmo i en debattartikel att många … ”… tycks ha glömt att massmorden riktade sig mot de med fel ursprung, fel politisk åsikt, fel kön.”

Till de som har glömt hör också de svenska liberalerna, som i sin politiska praktik har vänt sig mot socialdemokraterna och lierat sig med moderater och sverigedemokrater på ett sätt som kan föra tankarna till det som skedde i Norge.

På Twitter skrev på minnesdagen de svenska liberalerna:

”Idag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer”.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll svarade kraftfull på liberalernas aningslösa twitter:

”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.”

Åter till Ola Larsmos inlägg. Han återger en liknande debatt i Norge. Där har en av överlevarna, Elin L’Estrange, skrivit i Aftenposten att hon inte tänker fortsätta att tiga om hur hon och andra som kom levande från ön har behandlats i debatten.

Hon citerar en ledare i norska Dagens Næringsliv i november 2011. Där hävdades det att ”så länge offren från den 22 juli yttrar sig i offentligheten har de också ett ansvar” att ”inte förstöra det offentliga samtalet om invandring och integration”.

Det var de överlevande från en massaker som skulle granska sina ord, konkluderar Larsmo. Han skriver vidare:

”Det går i sammanhanget inte att blunda för sossehatets roll, även om många vill det. De politiker som mördats i vår del av världen har varit socialdemokrater. En del vill uteslutande förklara det med S-partiernas starka maktställning. Men var dag kan jag på olika öppna och slutna FB-grupper hitta förslag om att mörda socialdemokratiska politiker. Det har under åren efter massmordet blivit en vardaglig del av den politiska undervegetationen.”.

Larsmo slår vidare fast att Breivik inte var nazist i någon meningsfull betydelse av ordet. De idéer han förde fram var vad som kallas nationalkonservativa, om det unika i den norska och västerländska kulturen, om ”smygislamiseringen och det pågående ”folkutbytet”.

Vi hör liknande idéer från olika högerpopulister i parlament efter parlament, fortsätter Ola Larsmo. ”Det är samma skräck för det moderna som under förra seklets första decennier fördes fram av de nationalister i Sverige som varnade för demokratin; den var upplösande och släppte fram ”fel” människor till makten. Demokratin var kladdig och blandade det som inte skulle blandas. ”Renheten” är och var demokratins motsats.”

Larsmo avrundar sin viktiga artikel med att det viktigste nu är att ”göra det meningslösa meningsfullt”. Det kan ske både genom att se vad Breivik ville förstöra – och genom ”ett politiskt samtal som pekar ut vilket samhälle det är vi vill ha och vart vi ska, vilka värderingar vi står för och inte bara vad vi är emot. Det är vi en dag som denna skyldiga de mördade, oberoende av hur vi sedan röstar.”

Ebba Busch underminerar svensk lagstiftning och bör avgå

Skärmdump av Ebba Buschs Instagram-sida på fredagen.

Ebba Busch, kristdemokraternas ledare erkände på fredagen sig skyldig till grovt förtal av en person i samband med sin uppmärksammade husaffär utanför Uppsala. Hon har också betalt ett ansenligt skadestånd till den förtalade, på över 60 000 kronor. Samtidigt har hon också hävdat att hon  ”i själ och hjärta” anser sig vara oskyldig.

På sociala medier skriver Busch att en rättegång skulle ligga minst ett halvår fram i tiden ”kanske mer”, och fortsätter: ”Den tiden har jag inte, det är inte min prioritet. Om jag då måste betala böter för att ha kallat en spade en spade så får det vara så.”

I Sverige kan även sanningen vara  vara förtal, säger hon.

På Facebook läser jag en vass kommentar: ”Nej, Ebba. Du har förtalat en annan människa. Inte kallat honom för spade. Herregud.”

Kommentaren fortsätter: ”Vilket betyder att Ebba vill stå över svensk lag med invändningen att hon har viktigare saker för sig än skipa rättvisa. ’Intressant’.”

Kan folk med pengar köpa sig fria, måste man fråga sig. Kan Ebba Busch förklara sig skyldig och betala skadestånd – och samtidigt anse sig vara oskyldig? Det verkar fullständigt orimligt. Busch ger uttryck för grovt rättsförakt, menar jag. Hon ställer sig över lagen, ser sig som utvald, med rätt att leva efter sina egna lagar.

Hon har ju inte nedlåtande kallat en annan människa för ”spade”, som hon påstår. Hon har erkänt sig skyldig till grovt förtal, betalat och sedan haft mage att förneka sin moraliska skuld.

I Dagens Nyheter kommenterar Jeanette Fors-Andrée, fristående krishanterare Ebba Buschs beteende, som hon inte ger mycket för:

– Det blir väldigt motsägelsefullt att å ena sidan erkänna grovt förtal och å andra sidan säga att även sanningen kan vara förtal. Det betyder att hon kritiserar det svenska rättssystemet istället för att erkänna sig skyldig och att lagen är lika för alla. 

– Det går inte ihop att både erkänna brott och samtidigt kritisera rättssystemet. Sen ska man också komma ihåg att det här är en unik situation. Vad jag vet finns det ingen partiledare som tidigare erkänt och dömts för ett grovt brott. säger hon.

I en kommentar i samma tidning skriver DN:s Ewa Stenberg:

”Det är mycket kontroversiellt att i rättsväsendets ögon bryta mot lagen och sedan försvara sin rätt att göra det, som hon gör.”

Svenska Dagbladet har intervjuat Marja Lemnestatsvetare, som säger att det vanliga är att en partiledare får lämna om något sådant här sker. 

– Huruvida hon kan sitta kvar är en fråga för partiet i första fall, vilket de ju beslutat om att hon kan. Det som är lite speciellt med KD, i jämförelse med de andra partierna, är att de ställer de etiska kraven högt, säger hon. 

Lemne menar att Buschs förtroende är påverkat, och att det är en väldigt ovanlig situation för en partiledare. 

– Hon blir skadeskjuten av en sådan här grej. Om det hade varit något med själva fastighetsaffären, nu handlade det ju om ett uttalande på Facebook, hade jag gjort bedömningen att hon inte kunnat sitta kvar.

Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg ifrågasätter starkt Ebba Buschs beteende:

På instagram har hon skrivit ett långt inlägg där hon i princip argumenterar för att hon gjort rätt. Det är fullkomligt häpnadsväckande.

”Lagar är tydligen till för andra människor, inte för lagstiftare som hon.”

”I Sverige kan även sanningen vara förtal” skriver hon upprört.

Ja självklart är det så, genmäler Anders Lindberg. Om någon för att smutskasta någon sprider ut att denne är alkoholist, prostituerad eller en brottsling blir det inte tillåtet bara för att det är sant.

Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad är kritisk till Ebba Buschs agerande och anser att KD-ledaren bör fundera på att avgå.

– Ebba Busch underminerar svensk lagstiftning när hon säger att det är lagen det är fel på och inte hennes handlingar, det är allvarligt för en partiledare och lagstiftare, precis som det är allvarligt att ha begått ett grovt brott, skriver Lena Rådström till DN.

– Vi har tidigare fall där ledamöter fått avgå efter att ha fått villkorlig dom och dagsböter. Där har partierna agerat, jag förväntar mig att KD agerar nu, jag har svårt att se att hon ska kunna sitta kvar, fortsätter Rådström Baastad.

KD-ledaren Ebba Busch på fredagens presskonferens. Foto: Alexander Mahmoud/D agents Nyheter.

De superrika ökar mest i Ryssland och i Sverige

Financial Times publicerade i maj en uppseendeväckande artikel under rubriken ”Miljardär-boom: Hur de superrika bälgade i sig Covid-19-pengarna”. Det handlades alltså om hur olika länders dollarmiljardärer berikat sig under pandemin, sannolikt till stor del på statliga pandemistöd.

Artikeln illustrerades av ett diagram där man jämförde dollarmiljardärernas samlade tillgångar i olika länder i procent av BNP, bruttonationalprodukten – och som en jämförelse mellan 2020 och 2021. Som källa till diagrammet hänvisade man till Forbe’s lista över världens dollarmiljardärer.

Överst på listan ligger föga förvånande Ryssland. Landets oligarker har skamlöst roffat åt sig av satsningarna för covid-19-sjuka. Deras samlade förmögenheter uppgår till bortåt 35 procent av Rysslands BNP, en kraftig ökning från 23 procent året innan.

Vladimir Putin lär tillhöra den här gruppen och har i det mesta säkerligen sett till så att den och han själv gynnats. Därmed också sagt att Ryssland är ett korrupt samhälle där det är fritt fram för de allra rikaste att ta för sig än mer.

På andra plats ligger – Sverige!

Sveriges superrika dollarmiljardärer har gynnas av pandemin och kunnat öka sina sammanlagda förmögenheter från strax under 20 % av svensk BNP (2020) till nära 30% (2021).

Men vad är detta? Ligger Sverige i samma klass som Ryssland? Vad håller våra oligarker på med??

Detta sker under en socialdemokratiskt ledd regering. Hur är det möjligt, måste man fråga sig? Hur har det Sverige som under hela efterkrigstiden ansetts som ett av världens mest jämlika länder i dag blivit ett av de mest ojämlika?

I dagarna presenterades en modest ökning av beskattningen av de superrika av finansminister Magdalena Andersson, som talade om en ”miljonärsskatt”.

Dagens Nyheter attackerade finansministern grovt på ledarplats, där det talades nedsättande om ett populistiskt utspel. SVT:s Aktuellt tyckte att det var kul att sätta Magdalena Andersson i debatt med SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt. Därmed omöjliggjordes varje slags seriös debatt om den viktiga frågan, Sveriges monumentalt ökade ojämlikhet.

Varken DN eller SVT presenterade den uppseendeväckande bakgrunden, att Sverige har blivit ett av världens mest ojämlika länder. Dessa tongivande medier tog inte den svenska ojämlikheten på allvar – av bristande intresse eller djup okunnighet, undrar jag.

På listan ligger Modis Indien på tredje plats. Där har de superrika under pandemiåret fördubblat sin andel av BNP till 20 procent, vilket känns vedervärdigt.

Att USA ligger på fjärdeplats förvånar inte, i all synnerhet inte efter fyra år med Trump som president.

Fotnot: Mera om Financial Times artikel och om The Billionaire Boom i en följande blogg.

On the 2021 Forbes list, the billionaire population rose nearly 700 to a record total of more than 2700. Shutterstock/Financial Times.

flyktingar till taggtrådsstaten Danmark placeras i läger i Afrika?

En grupp flyktingar och migranter, de flesta asylsökande, efter ankomsten till Rødby i Danmark. Bilden togs hösten 2015. Foto: Bax Lindhardt/Bax Lindhardt/NTB scanpix/TT.

Det danska folktinget röstade i torsdags för en lag som innebär att flyktingar som söker asyl i Danmark kan komma att placeras i ett flyktingläger i ett afrikanskt land i väntan på besked från danska migrationsmyndigheter.

Landets socialdemokratiska regering ledd av statsminister Mette Fredriksen vill att ett mottagandecenter för asylsökande ska upprättas i ett land utanför Europa, skriver Svenska Dagbladet. I detta center ska hela handläggningen av asylansökningar från tredjelandsmedborgare och statslösa ske.

Det ska dock inte gå att söka asyl direkt vid mottagandecentret, utan det måste ske vid exempelvis den danska gränsen, heter det i lagen.

Flyktingar från afrikanska länder ska således tvingas ta sig över Medelhavet, och fortsätta hela den mödosamma vägen till Danmark för att sedan skickas tillbaka till centret och vänta på ett beslut om deras framtid.

S-regeringen har gjort främlingsfientliga Dansk Folkepartis politik till sin. Det är en kuslig utveckling. Av det danska ”hygget” har blivit en taggtrådsstat, med ett öppet förakt för den ofta desperata utsatthet som tvingat den enskilde att lämna sitt land för att söka en framtid någon annanstans.

Den flykting som i det ”afrikanska lägret” till slut beviljas asyl av Danmark – får ändå inte komma dit utan förväntas stanna i det aktuella värdlandet personen befinner sig i, alternativt flyttas över till FN:s flyktingläger. Om det blir avslag är det värdlandet som ska ansvara för deportationen.

Ska Danmark inte ta emot några asylsökande?, undrar Svenskan och fortsätter:

Om asylsystemet går från teori till verklighet, så som det har beskrivits hittills, innebär det att Danmark i princip kommer att ta emot noll flyktingar som sökt asyl spontant. Den danska S-regeringen har i stället öppnat för att återigen ta emot kvotflyktingar från FN, något som landet inte har gjort på flera år.

 Invandrings- och integrationsminister Mattias Tesfaye (S) har sagt att regeringen har haft dialog med 5–10 länder om sina planer, men han vill inte uppge vilka länder det handlar om. Länder som nämnts i debatten är bland annat Egypten, Tunisien, Rwanda och Etiopien, enligt danska Jyllandsposten.

Dessa länder ska förmodligen mutas med saftiga belopp för att hålla läger åt Danmark.

Förslaget har mött massiv internationell kritik. FN:s flyktingkommissariat UNHCR har uppmanat folketinget att förkasta förslaget bland annat därför att det skulle underminera det internationella flyktingsamarbetet. Också EU har riktat kritik mot förslaget.

Även organisationer som Röda korset, Amnesty International och Rädda Barnen har riktat kritik mot planerna – inte minst för avsaknaden av detaljer kring exempelvis hur mänskliga rättigheter och en rättssäker asylprocess ska värnas.

För mig framstår det som fullständigt obegripligt hur ett land med lång demokratisk tradition kan förfalla till den här sortens djupt inhumana ärkenationalistiska migrationspolitik. Att ett socialdemokratiskt parti bedriver den här sortens politik är lika hjärtlöst som beklämmande.

Skulle Sverige efter valet 2022 få en M/SD/KD/L-regering talar mycket för att man kommer att försöka driva igenom liknande lagar på denna sidan sundet.