Goldings Flugornas herre: Elva tonåringar på en öde ö i oceanen

Stranden, berget, himlen på Helsingborgs stadsteater scen där William Goldings ”Flugornas herre” hade premiär på lördagen, i regi av Johan Paus och med uttrycksfullt reducerad scenografi av Marie Moberg. Foto: Emmalisa Pauly.

Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.

De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.

Alla vuxna är döda.

Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.

Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.

Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.

De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?

Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.

På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.

Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.

En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.

Men det är förstås inget bra.

Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.

Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.

John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.

Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.

Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.

Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.

”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly.

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

SKA VISSELBLÅSAREN JULIAN ASSANGE UTVISAS OCH DÖMAS SOM SPION I USA?

Wikileaks visselblåsare Julian Assange väntar nu i det brittiska säkerhetsfängelset Belmarsh varifrån han kämpar mot de brittiska myndigheternas ambition att utvisa honom till USA. Skulle något sådant ske kan han dömas för spioneri till ett i praktiken livslångt fängelsestraff.

Det som nu står på spel och blir en följd av en eventuell utvisning är något större än en enskild människas öde, det handlar grundläggande demokratiska frågor i stora dela av västvärlden, särskilt i länder som USA, Storbritannien, Sverige och Ecuador. Så skriver Nils Melzer, FN:s specielle rapportör om tortyr, i en artikel i septembernumret av den engelska utgåvan av Le Monde Diplomatique.

”När jag granskade fallet Julian Assange fann jag flera ovedersägliga bevis för godtyckliga rättsliga beslut, liksom avsiktlig tortyr och misshandel”, fortsätter Melzer. Ändå vägrade de fyra nämnda staterna att samarbeta med mig för att genomföra de rättsliga procedur som krävs enligt internationell lag.

Fallet Assange handlar om en man som förföljts och blivit föremål för kränkande behandling för att han avslöjat de makthavandes smutsiga och eländiga hemligheter, särskilt gällande krigsförbrytelser, tortyr och korruption, fortsätter Melzer. Det är den solkiga berättelsen om de godtyckliga juridiska beslut som fattats av flera västliga demokratier som annars är måna om att framhäva sitt eget exemplariska handlande då det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om avsiktlig manipulation av underrättelsetjänster bakom ryggen på sina nationella parlament och offentlighet.

Det är också berättelsen om hur de olika ländernas tongivande medier i sin journalistik ofta agerat för att demonisera, isolera och förgöra en misshaglig individuell.

Liksom Julian Assange hölls den förre chilenske diktatorn Augusto Pinochet i ett brittiskt fängelse, från 16 oktober 1998 till 2 mars 2000. Länder som Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien, krävde då att han skulle utvisas för att kunna dömas tortyr och brott mot mänskligheten.

Margret Thatcher, som var brittisk premiärminister, gjorde ett vänskapligt besök hos honom i fängelset. Också USA:s president Bush ville att han skulle benådas – och så blev det. Våren 2000 kunde han återvända till Chile, där han hyllades av militären vid sin ankomst till Chile och kort därefter erhöll åtalsimmunitet.

I fallet Julian Assange handlar det om tidens främste visselblåsare som USA vill döma som krigsförbrytare. Situationen för Assange och för yttrandefriheten är dramatisk.

Hur kommer fallet Assange att behandlas i svenska medier? Kommer den svenska ansökan om Natomedlemskap att bidra till en nära nog total medietystnad? Risken är överhängande.

Vi vet heller ännu inte om Assange-försvarets appell till Storbritanniens Högsta domstol kommer att besvaras eller avvisas.

I så fall kan inrikesminister Priti Patels beslut om utvisning verkställas.

Mycket tyder på det, särskilt med Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss (som har Margret Thatcher som idol), och förväntas fortsätta landets USA-trogna politik.

Mycket står på spel dessa tidiga höstdagar. I Stockholm hålls två möten till stöd för Julian Assange. I dag måndag är DN:s förre chefredaktör Arne Ruth en av talarna vid ett möte på Sergels torg. Söndag 9 oktober 13 – cirka 16 hålls ett andra möte på ABF i Stockholm om ” Julian Assange och hoten mot press-och yttrandefriheten. Rättssäkerheten är i fara!”.

Mötena följs också av program på Facebook: 1. måndagsmötet: https://fb.me/e/2i3CjrV3n

2. Den senare mötet 9.10: https://fb.me/e/2i3CjrV3n

BILDEN: Prison bride: Stella Moris arrives at HMP Belmarsh for her wedding to Julian Assange, 23 March 2022 Foto: Leon Neal.

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?