Kategoriarkiv: EU

Inskränktheten segrade i Polens presidentval

Polens sittande president Andrzej Duda, firar på måndagen att han med knapp majoritet blivit omvald efter en valkampanj där han med starkt homofobisk retorik talat om att stärka familjens roll. Bilden: Skärmdump från brittiska The Guardian.

Polens högernationalistiska populistiska parti Lag och Rättvisas kandidat segrade knappt när andra omgången av presidentvalet genomfördes i söndags. Den sittande presidenten , Andrzej Duda, segrade från PiS (Lag och rättvisa) segrade med 51,2 procent av rösterna före den liberale utmanaren Rafał Trzaskowski, som fick 48,8 procent.

Därmed är Polens väg för de kommande fem åren antagligen utstakad, en väg bort från demokratiska grundvärderingar, med återkommande attacker mot fria medier och mot domstolsväsendet

Duda har under presidentvalskampanjen talat om att stärka familjens roll – men gjort det med en öppet hatisk homfobisk retorik.

I en valanalys skriver brittiska The Guardian att det finns en demografisk dimension i valutslaget. Polacker under femtio år och de som bor i större städer röstade på utmanaren Trzaskowski, medan äldre väljare och de som bor på landsbygden ställde sig bakom Duda.

Kort före parlamentsvalet den 13 oktober 2019 besökte jag Łódź, landets tredje största stad. Det var då ganska länge sedan jag senast var i landet och det var lätt att se att Polen haft ett ekonomiskt mycket positiv utvecklingen under de senaste decennierna. Det lär dock knappast ha berott på PiS:s politik.

Att Polen haft bland den starkaste ekonomiska tillväxten i Europa beror snarare på kraftfulla insatser från EU. Polen är det land inom EU som mottagit störst bidrag, 208 miljarder euro från 2007 till 2020. Polackerna i gemen har fått det påtagligt bättre efter kommunismens fall och mer över lag positiva till EU.

1990 efter kommunismens fall var Polens BNP 30 procent av Sveriges. 2017 var motsvarande siffra 60 procent.

Kritiker av PiS fruktar nu att Dudas valseger kommer att uppfattas av partiet som ett mandat att fortsätta och fördjupa den illiberala och odemokratiska politik partiet fört, inte bara i landet utan också i EU, skriver The Guardian.

Motsättningarna mellan den polska regimen och EU:s Bryssel har länge stärkts. EU har särskilt kritiserat och granskat den polska regimens ingrepp i rättsystemet. Men granskningen har inte lett någon vart eftersom EU är splittrat.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som också hamnat i konflikt med EU, gratulerade direkt den omvalde president Duda med att på Facebook lägga ut en bild på sig själv och Duda och ett V-tecken som segerhyllning.

Valutgången lär innebära stora prövningar på det polska folket. Det bör dock nämnas att ingen ifrågasatt valresultatets giltighet, som underströks av högt valdeltagande.

EU ställs som demokratiprojekt efter det inträffade för svåra utmaningar. Kan Polen om den odemokratiska politiken fortsätter att kunna förbli särskilt gynnat EU-land, frågar sig många.

Under andra världskriget drabbades Polen av krig, nazistisk ockupation och koncentrationsläger, följt av decennier som sovjetiskt lydland. EU:s insatser har syftat till att bygga välstånd och demokrati, men tydligen inte varit tillräckligt effektiva i det senare fallet.

Kämpar KD:s Adaktusson verkligen för Israels sak?

Lars Adaktusson, riksdagsman för KD. Foto: Kristdemokraterna.

Kristdemokraternas tidigare EU-parlamentariker och nuvarande riksdagsman Lars Adaktusson går i en debattartikel i tidningen Dagen till hårt angrepp mot de av EU:s utrikesministrar som i fredags diskuterade krav på gemensamma sanktioner mot ”Mellanösterns enda demokrati” Israel.

Adaktusson har länge engagerat sig för ”Israels sak”. Med det avser han vad jag förstår det nationalistiska och militariserade Israel, personifierat av den korruptionsanklagade med minimal majoritet i vår återvalde premiärministern Benjamin Netanyahu.

Står verkligen Netanyahu för hela Israel? Visst bosättarna på Västbanken gillar honom, särskilt sedan Netanyahu kommer att försöka förklara bosättningarna för legala och att marken de byggts på ska överföras till Israel.

Redan 1967 ockuperade den israeliska armén Västbanken och Östra Jerusalem. I dag lever 600 000 judar i bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem, i strid med folkrätten som inte accepterar att territorier erövras genom krig. Flera FN-resolutioner har fördömt bosättningarna.

Om de nu får status som legala och på israelisk mark slås en framtida tvåstatslösning sönder, ett förslag som skulle kunnat ha tillgodosett både israeliska och palestinska önskemål. Vad som återstår är permanent krigföring, mellan Israels armé och militanta palestinier.

EU:s ministrars sanktionstankar hänger samman med att Israel bryter mot flera FN-resolutioner och är på väg att deklarera Västbanken för israeliskt territorium i strid med internationella lag.

Adaktusson skriver bland annat:

 ”Från den antisemitiska BDS-rörelsen till provokatörerna i Ship to Gaza och kraven på EU-sanktioner löper en röd tråd av fientlighet mot såväl Israel som det judiska folket. Få sammanhang gör Israels fiender mer upprymda än dem där det ropas på restriktioner och bestraffning.”

BDS eller Boycott, Divestment and Sanctions Movement  står för bojkottrörelsen, inriktad på att med ickevåldslig bojkott av i synnerhet varor från de illegala bosättningarna på Västbanken framtvinga en annan israelisk politik och kan jämföras med antiapartheidrörelsen mot det rasistiska Sydafrika under slutet av 1900-talet.

Situationen i Israel påminner dessvärre alltmer om den i Sydafrika under apartheidtiden. Hur kan Adaktusson acceptera, ja gilla något sådant?

Består Ship to Gaza-rörelsen av ”provokatörer”. Ja, kanske, men det beror på vad man lägger i ordet. Accepterar Adaktusson Israels långvariga blockad av Gaza, som enligt FN-rapporter är på väg att göra området med bortåt två miljoner invånare obeboeligt? Tydligen.

Men Ship to Gaza är en ickevåldsrörelse som gång på gång mötts med staten Israels brutala militärt våld. För tio år sedan sköts tio av deltagarna ihjäl av israelisk militär. Maskingevär mot ickevåld.

Adaktusson uttrycker i realiteten förakt för FN:s arbete och internationell lag, liksom för den israeliska fredsrörelsen och för de människor i Israel som inte ställer upp för Netanyahu. Bara en fanatiker kan uttrycka sig som han, en kd-fanatiker i riksdagen.

Ingen av de rörelser Adaktusson pekar på är fientlig mot ”Israel och det judiska folket”, däremot mot den israeliska politiken och de lagar som gör den palestinska befolkningen i Israel till andra klassens medborgare. EU:s utrikesministrar vänder sig nu med all moralisk rätt mot bosättningarnas aggressiva ockupation av allt större delar av de palestinska områdena.

I den ansedda israeliska tidningen Haaretz analyserar Hagai El-Ad , direktör för människorättsorganisationen  B’tselem ”de verkliga orsakerna till Israels annekteringsplaner. Läs den här! Artikeln illustreras av en bild från en stor demonstration mot Trumps ”fredsplan” och de israeliska annekteringsplanerna.

A protest against the Trump administration’s Middle East plan and annexation of West Bank territory in Tel Aviv, February 1, 2020.Credit: Meged Gozani

Hård EU-kritik mot USA:s beslut att använda minor

EU reagerade i hårda ordalag mot USA:s beslut att i strid mot FN-förbudet från 1997 mot landminor eller personminor åter börja använda dessa vapen utan restriktioner. Det innebär att Donald Trump sätter sig över folkrätten.

EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell sa i ett uttalande att USA nu underminerar det internationella förbudet mot landminor. Ett förbud som rädda tiotusentals liv under de senaste tjugo åren. Han fortsatte:

Majoriteten av offren är barn. Att använda dessa vapen ”någonstans vid något tillfälle är fullständigt oacceptabelt för EU”:

Trumps föregångare Barack Obama förbjöd USA:s väpnade styrkor att använda minor någonstans i världen utom i försvaret av Sydkorea, skriver New York Times.

FN:s förbud mot minor, den så kallade Ottawa-konventionen, har undertecknats av 164 länder, däribland alla USA:s Nato-allierade, konstaterar The Guardian.

USA har inte använt personminor sedan 1991, med ett undantag i Afghanistan 2002. Landets tillverkning upphörde 1997 och man har sedan dess kommit långt med att förstöra lagren av minor.

Nu ska alltså dessa lager av särskilt för civila dödliga minor åter byggas upp.

Organisationen Landmine Monitors, som arbetar för att eliminera användningen av minor och kluster-vapen har uppskattat att minor har skadat eller dödat 130 000 personer mellan 1999 och 2018, de flesta av dem civila.

Svensk vapenindustri sålde stora mängder minor in på 90-talet. Många av dem exporterades till Jugoslavien, som var tredje största kund till svensk vapenindustri och som fortfarande orsakar mänskligt lidande i länder som Bosnien och Kroatien.

Sverige borde som alliansfri stat avbryta allt militärt samarbete med dagens USA. Landet beter sig som en skurkstat, både då det gäller kärnvapen och minor, och uppträder i många avseenden som en stormakt som rustar för krig och som på punkt efter punkt bryter mot FN-beslut och mot folkrätten.

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.

Balkan-Mini-Schengen gör hårda gränser mjuka

Kommer ett Balkan Mini-Schengen att bryta upp stelnade gränser på Balkan? I oktober genomfördes i serbiska Novi Sad ett möte mellan ledarna för Serbien, Nordmakedonien och Albanien, rapporterade Balkan Insight. På bilden syns den serbiske presidenten Aleksandar Vucic, Albaniens premiärminister Edi Rama och dennes nordmakedonska kollega Zoran Zaev. Ett senare möte i samma fråga genomfördes nyligen i nordmakedonska Ohrid.

De tre ledarna inspirerades av EU:s passfria Schengenzon undertecknat ett avtal som garanterar mjuka gränser och ”fyra friheter”, att människor, varor, kapital och tjänster fritt ska kunna röra sig mellan länderna. Endast ett ID-kort kommer att behövas för gränspassager från år 2021.

Vid mötet underströk Edi Rama att mötet var det första mellan tre ex-jugoslaviska länder utan deltagande av ”EU:s mentorer”. Rama sa vidare att alla tre länderna hade som mål att bli medlemmar av den europeiska familjen men att ”även om denna vår mindre familj har sina egna problem kan vi inte fortsätta att vara det förflutnas fångar eller fångar i de frågor där vi inte är överens”.

Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev sa att han förväntade sig att resten av de i allt sex länderna i västra Balkan, ofta kalla WB6, ska engagera sig i initiativet. Det gäller då Bosnien-Herzegovina, Kosovo och Montenegro:

”Vårt budskap är att relationerna i regionen håller på att bli enklare. Balkan är inte längre en krutdurk utan en region med stabil ekonomisk utveckling, engagerad av europeisk integration och av att förbättra levnadsstandarden för sina invånare.

EU har länge bromsat fortsatt fler medlemsländer från Västra Balkan. Efter det kortsiktigt positiva Daytonavtalet som skapade eldupphör men långsiktigt varit destruktivt särskilt för Bosnien, har byggandet av fred, demokrati och välstånd i regionen stannat av.

Ett Balkan Mini-Schengen kan– om det genomförs – bli det mest positiva som hänt i regionen efter 90-talets destruktiva krig som fortfarande kastar långa och mörka skuggor in i vår samtid.

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

EU vill normalisera relationen till Kuba. Röstar Sverige emot?

I Kubanska Cardenas finns lika många eller fler hästochvagnar som bilar. Foto: Sören Sommelius.

EU ska snart rösta om att normalisera relationen med Kuba, skriver den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Han konstaterar bedrövad att Sverige är ett av få länder som inte röstat för en normalisering. Och att Sverige därmed kan bidra till att blockera den enighet ´bland EU-länderna som krävs för att beslutet ska träffa i kraft.

EU:s avtal med Kuba ter sig för mig helt självklart, att med René Vázquez Díaz ord, genom ökad dialog stärka samarbete, mänskliga rättigheter och investeringar i ekonomin. Sådana avtal finns med samtliga latinamerikanska länder utom just Kuba.

I Sverige har Liberalerna, Centern, KD och SD deklarerat att de kommer att rösta emot. Moderaterna kan antas ivrigt gläfsa ikapp dessa partier mot Kuba.

Varför vill svenska borgerliga partier av alla Latinamerikas stater brännmärka just Kuba? Många länder på kontinenten saknar grundläggande demokratiska förutsättningar, i dag inte minst giganten Brasilien.

I Kuba finns utbygd hälso- och sjukvård, liksom ett skolväsende som är överlägset de flesta andra på kontinenten. Visst finns det brister då det det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. De är ändå knappast i paritet med USA:s meriter i samma avseende.

Om Sverige går mot eller rentav förhindrar EU:s ambition att skapa normala relationer mellan önationen och EU:s länder innebär det att Sverige följer Donald Trumps politik som går ut på att kollektivt bestraffa det kubanska folket.

Under 2019 har USA steg för steg skärpt sin snart 60-åriga blockad av Kuba, skriver René Vázquez Díaz: ”Den är i dag mer omfattande än de sanktioner man upprättat mot länder som Iran och Nordkorea.”

Detta är fullständigt absurt.

USA blockerar Kubas tillgång till både olja och livsviktiga varor, mediciner för barn som lider av medfödda hjärtfel, insulin till diabetiker och mycket mer ändå. Vázquez Díaz skriver:

Fartyg som angör en kubansk hamn får inte angöra amerikanska hamnar under sex månader. Det gör att många rederier vägrar att frakta varor till det råvarufattiga och importberoende Kuba av rädsla för amerikanska repressalier. USA straffar utlandsflaggade fartyg som transporterar olja till Kuba, vilket får ödesdigra konsekvenser för elförsörjningen och sjukvården. USA spårar kubanska handelstransaktioner i hela världen och straffar utländska banker som gör affärer med Kuba. Den schweiziska NGO:n Medicuba, som levererar mediciner för barn samt läkemedel mot hiv och cancer till Kuba tvingades ställa in sina leveranser …”

USA:s syfte är att ”kväva den kubanska ekonomin och framkalla en folklig revolt”. Genom sin makalösa fientlighet mot Kuba ”berövar USA de kubanska demokratiförespråkarna alla möjligheter att hävda Kubas självständighet och spela en roll i landets framtid”.

Blockaden strider både mot internationell rätt och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Varför ska Sverige anpassa sig till i denna antikubanska USA-dikterade politik? Är det bästa sättet att gynna landets utveckling mot demokrati och välstånd? Knappast.

Viva Fidel, leve Fidel Castro. Cardenas, Kuba. Foto: Sören Sommelius.

Debatten om Peter Handke och tystnaden om Jugoslavienkrigen

Peter Handke i sin trädgård i Picardie utanför Paris: Foto: Serge Picard, Agence VU.

Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milošević, han hade prisat en folkmördare, har det sagts.Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.

I en intervju gjord av den tyske journalisten Peter Kemmel och publicerad i tyska Die Zeit 25 april 2019 (kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Miloševićs begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig (på danska och på fotbollsspråk ”Du holdt en tale ved graven til Milošević. Var du klar over at du skjøv deg selv utover sidelinjen?”)

Handke svarar koncist:

– Nei, nei. Jeg sa: Milošević er ikke Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunne ikke gjøre noe annet enn feil. Man kan ikke forlange av en Milošević at han skal opptre som Balkans Gandhi. Han, en bankmann, som hadde jobbet i New York …

Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet om Nobelpriset den 10 oktober. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milošević och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, ”ett ont folk”, serberna.

Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda – även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.

Under åren 1991 – 95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur. 

Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svensk medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.

I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare (i dansk översättning):

– Jeg snakket ikke for Serbia. Jeg spurte bare hvorfor Tyskland og Østerrike straks, som i gamle dager, allierte seg med Kroatia. Alltid de samme fiendene og forbundene. Kroatia ble anerkjent umiddelbart – uten at man tenkte over det.

Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike – och USA – stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget.) I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.

Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.

Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av ”kålsuparteorin” hette det eller än värre ”folkmordsförnekare”.

I tidningen Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront ”förnekade folkmord” och var ”vänsterfascistiskt”.

Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk la efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida, de publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, ”Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden”, med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boëthius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.

Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.

Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien [det som kallades ”humanitära bomber” (!!) ], vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? (I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för det, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas), av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.

När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.

Fotnot: Intervjun med Peter Handke i tyska Die Zeit i dansk översättning finns här.

I Svenska Dabladet Kultur skriver Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén under rubriken ”Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt”. Artikeln finns här.

Turkiets krig kan skapa 400 000 nya flyktingar

Turkiet angriper Syrien. Skärmdump från DW, Deutsche Welle.

Turkiets folkrättsstridiga angrepp på de kurdisk-kontrollerade områden i norra Syrien har nu lett till att minst 160 000 människor har tvingats fly från sina hem, enligt uppgifter från OCHA, Förenta Nationernas kontor för samordning av humanitära insatser. SVT citerade på tisdagskvällen uppgifter om att det redan handlade om 275 000 flyktingar.

– Vi planerar nu för att upp emot 400 000 personer kan tvingas fly i och runt de påverkade områdena. De kommer att behöva hjälp och skydd, säger Jens Laerke, talesperson för OCHA, till AFP, återgivet av Tidningen ETC.

Skyldiga till det ohyggliga nya kriget i det svårt krigshärjade Syrien är två högernationalistiska ansvarslösa presidenter, tillika krigsförbrytare, Turkiets Erdogan och USA:s Trump.

Sällan har ett krig inletts så helt utan tanke på konsekvenserna. Nu väntar ohyggligt mänskligt lidande och förfärlig förödelse som under decennier framöver kommer att prägla tillvaron i Syrien.

Syriska trupper är nu indragna i kriget till stöd för kurdisk-ledda SDF och har inledningsvis avancerat snabbt. Ryssland har övertagit lokaler som för en vecka sedan hyste amerikanska soldater och därtill föredömligt placerat ut ryska soldater för att förhindra direkt konfrontation mellan Turkiska och syriska trupper, vilket skulle kunna leda till ett mellanstatligt storkrig där flera länder skulle kunna bli indragna.

EU har fördömt kriget, fattas bara annat, men inte kunnat ena sig om det totalförbud till vapenförsäljning till Turkiet som Sveriges utrikesminister Ann Linde drev på måndagens EU- utrikesministermöte. Sverige lämnade på tisdagen besked om att svensk export av militär utrustning till Turkiet förbjudits av Institutionen för Strategiska Produkter, myndigheten som hanterar frågor om vapenexport.

Justitieminister Morgan Johansson menade att förbudet, med hänvisning till Turkiets folkrättsbrott, visade att systemet med ISP fungerar.

Ann Linde markerade tidigt att Turkiets krig var ett flagrant folkrättsbrott. Självklart borde regeringen omedelbart kunnat agera, som i en rad andra länder, som Norge och Finland. Brott mot folkrätten måste vara en regeringsfråga och inte något för en myndighet vad än Morgan Johansson påstår. Flera dagar gick ju under otillständigt hemlighetsmakeri om Sveriges vapenaffärer med Turkiet.

Liksom Sverige har nu också Storbritannien avbrutit sin vapenexport till Turkiet, liksom tidigare bl a Tyskland och Frankrike. USA tycks gå åt samma håll.

NATO spelar en avgörande roll i kriget. Det är med amerikanska vapen som Turkiet kan angripa de syriska kurderna. Vad händer nu med Nato? Ska Turkiet uteslutas? Ska Sverige verkligen fortsätta att driva planerna på ett medlemskap i en organisation som mera bidrar till krig än fred och där USA:s dominerande roll är minst sagt tvivelaktig?

Och återigen, vad händer med de bortåt en halv miljon nya flyktingar som kriget skapat? Kan Europa fortsätta att ignorera dem? Kan Europa överhuvud taget efter detta krig fortsätta att ge miljarder till Erdogans Turkiet för flyktingmottagande??

Syriska legosoldater som stöder Turkiet avfyrar tung maskingevärseld mot kurdiska trupper i norra Syrien. Foto: AP via The Guardian.

Ödesval i Polen idag

Valaffisch i Łódź, Polens tredje största stad i hjärtat av landet, en vecka före valet. Foto: Sören Sommelius

Polen går i dag till val, ett ödesval inte bara för polackerna utan för Europa. Sedan det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) kom till makten 2015 har demokratin och rättssamhället bit för bit monterats ner. Med allt fler högernationellt styrda länder blir EU och de europeiska samarbetena allt mer dysfunktionella. Så Polens sak är också vår.

Tillsammans med en andra medlemmar i Helsingborgs Filmstudio har jag under en kort vecka besökt Łódź, Polens tredje största stad. I några bloggtexter kommer jag att redovisa intryck från dagens Polen och särskilt från Łódź.

Hur kan det komma sig att Polen verkar ha utvecklats mot en totalitär stat? Polen spelade ju med Solidaritetsrörelsen under slutet av 80-talet en avgörande roll i Östeuropas omvandling från sovjetiska lydstater till något annat.

Beror det på EU? Nej, 92 procent av polackerna ville (2018) att Polen ska stanna i EU. Det i sin tur beror säkert på att Polen är det land inom EU som mottagit mest ekonomiska bidrag, 208 miljarder euro under perioden 2007 – 2020.

Det har fått till följd att polackerna efter systemskiftet och kommunismens fall 1990 har fått det mycket bättre materiellt.

Handlar det om att landet mottagit alltför många flyktingar?

2016 klagade Lag och Rättvisas dåvarande premiärminister inför Europaparlamentet och sa att Polen inte kan ta emot några flyktingar. Vid det tillfället fanns i landet tre registrerade flyktingar – och över 100 000 ukrainska arbetskraftsinvandrare, som inte är flyktingar. Samtidigt sökte många polacker arbete i andra EU-länder, också Sverige.

I det senaste valet 2015 segrade Lag och Rättvisa med 38 procent av rösterna. Men valdeltagandet var bara 50,91 procent. Det innebär att 19 procent av alla rösta berättigade polacker stod bakom Lag och Rättvisas valseger.

Vänsterpartier fick 11 procent av rösterna, men inga mandat, till följd av valspärrar, för partier 5 procent och för valallianser 8 procent. Det största ZL, Förenade vänstern med över en miljon röster fick noll mandat.

Valsystemet gynnar de partier som fått flest röster. Lag och Rättvisa fick utdelning för sina 38 procent av rösterna med över 50 procent av mandaten i parlamentets underhus (sejmen) med 460 platser – och därmed egen majoritet.

Under de fyra år som Lag och Rättvisa haft makten har Polen genomgått dramatiska förändringar. Partiet har nedmonterat rättsväsendet genom att avskeda domare i Författningsdomstolen och ändrat på reglerna för dess verksamhet. Justitieministern är numera Riksåklagare och regeringen utöver politisk kontroll över domstolsväsendet. Högsta domstolens chef avskedades genom att pensionsåldern sänktes från 70 till 65 år. Man har ignorerat uttalanden från Europaparlamentet. Nya lagar för de polska Public Service-bolagen genomdrevs i expressfart månaderna efter valet 2015.

Regimen har också angripit kulturlivet och tillsatt nationalister som chefer för många institutioner. För ett år sedan upphörde regimens stöd till museet i Gdansk över Solidaritetsrörelsen, European Solidarity Center. De pengarna har i stället gått till ett nytt regimlojalt museum, som skriver historia på sitt vis.

I Warszawa har kulturministeriet ifrågasatt Polinmuseet över judarnas historia i Polen, efter en konflikt om hur judarnas polska historia ska uttolkas och om polackernas roll i Förintelsen.

Reaktionerna mot PiS:s politik har inte uteblivit. Polen är i dag ett polariserat land med växande proteströrelser.

Kommittén till demokratins försvar föddes i december 2015, Kod, och har genomfört stora protester med mellan 50 000 och 100 000 deltagare, särskilt i Warszawa.

EU:s kritik av den polska regeringen har formulerats i allt starkare ordalag. Det har talats om att aktivera artikel 7, vilket kan få till följd att Polen fråntas delar av sina rättigheter och även sin rösträtt i unionens beslutande organ. Europeiska rådet måste dock vara enhälligt i ett sådant beslut och Ungern har sagt att man kommer att motsätta sig åtgärder mot Polen.

Finns det någon möjlighet till en förändring? Peter Johnssons ”Lag och rättvisa – ödesfråga för Polen”(Utrikespolitiska institutet, september 2018) pekar på att ett något högre valdeltagande förenat med att vänstern vinner mandat i parlamentet kan leda till förändring.

I den gångna veckan fick den polska öppet regimkritiska författaren Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att hoppas att priset skulle kunna påminna alla de polacker som inte gått och röstat att det finns andra möjligheter för Polen än vad dagens Lag och rättvisa står för. Är det naivt?

Fotnot: Källor till min text är främst den ovan nämnde författaren Peter Johnssons skrift och samme författares Polen i historien (2009, Carlssons förlag).

Fotnot 2: Fler texter/bloggar om Polen följer.