Kategoriarkiv: Krig och fred

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

Thage G och Elin Wägner själsfränder för freden

Porträtt av Elin Wägner bakom hennes telefon på Elin Wägner-museet Lilla Björka i den småländska byn Berg, norr om Växjö. Foto Sören Sommelius.

”Där borta stod Svenska Akademins ständige sekreterare Anders Österling, Jag fick överräcka en krans åt honom och andra som hade kommit till byn för att delta i begravningen av Elin Wägner.”

Året var 1949. Thage G Peterson, uppväxt i byn och son till kyrkvaktmästaren i Berg, pekar på det hörn där Österling fick en krans av honom, längst fram i småländska Bergs kyrka, i skogsmarkerna tre mil norr om Växjö. I september 2021 håller han föredrag i Bergs kyrka om sin relation till den 51 år äldre Elin Wägner.

Utgångspunkten är den bok om Elin Wägner som Thage G Peterson skrivit och som utkommer i dagarna, ”Elin i mitt liv”, med underrubriken ”Om Elin Wägner och mitt unga jag” (Carlssons förlag).

Boken är berättelsen om den speciella och avgörande relationen mellan kyrkvaktmästarens son och den uppburna författaren och akademiledamoten Elin Wägner som under en stor del av sitt liv hade Berg som sin fasta boplats i det hus som nu är museum, Lilla Björka. Deras relation kom att påverka och prägla den unge Thage djupt.

– Min bok är ingen biografi utan en berättelse om min livslånga ”kärlek” till Elin.

Thage G Peterson på Kafé Annorledes på Norra Storgatan i Helsingborg, i det hus där Elin Wägner arbetade som journalist på Helsingborgs-Posten i början av förra seklet, liksom senare Birger Sjöberg. Foto: Sören Sommelius.

Thage G Peterson blev socialdemokratisk politiker under Olof Palmes tid och under många år en av dennes närmsta medarbetare, som bland annat samordningsminister och industriminister, senare justitieminister, försvarsminister och riksdagens talman. I alla år drevs han av Elin Wägners ideal, freden, jämlikheten och miljön.

De senaste åren har han hållit talrika föredrag över hela landet, om freden och den svenska alliansfriheten, talat sig varm mot svenskt deltagande i Afghanistankriget och mot ett svenskt Natomedlemskap – och berättat om Elin Wägner.

Elin Wägner var en föregångare. De frågor som var hennes har bara blivit alltmer angelägna och kan delvis sammanfattas med hennes devis ”Fred på jorden och fred med jorden”.

Thage G Petersons allra första minne av Elin Wägner är från krigsåren. Hon har kommit hem till hans pappa som också är fritidsfrisör. Pojken sitter på en stol och lyssnar på faderns och Elins samtal om de kusliga krigshändelserna i Europa medan hon blir klippt. Många gånger följer han med henne på vandringar genom Bergs by, ofta under tystnad – eller sitter på en av bänkarna på kyrkogården medan Elin förklarar för honom vad demokrati är.

Kort tid efter Elins död gick den då 16-årige Thage runt i byn på sin ”tiggerirunda”, för att samla in pengar till en scoutstuga. Samtidigt talade han om Elin Wägner med byborna och samlade in vad de kunde berätta. Sedan dess efter sjuttio år finns nu dessa med som en pusselbit i Thage G Petersons ”Elin i mitt liv”.

I dess allra sista ord skriver författaren att det finns många anledningar till att i dag sakna Elin Wägner:

”Elin hade behövts i dag som en ropande röst för att stoppa det pågående övergivandet av Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Detta särskilt i en tid då den svenska kultureliten inte hörs av och de politiska ungdomsförbunden är tysta som kyrkråttor.”

Fotnot 1: Thage G Petersons föredrag (som fick dubbleras till följd av stort publikt intresse) avslutade Elin Wägners-sällskapets ambitiösa årliga vecka om Elin Wägner i Växjö och i Berg.

Fotnot 2: I nya numret av Folket i Bild (nr 9 2021) finns en stor intervju med Thage G Peterson om den nya boken, ”Med Elin Wägner som ledstjärna”, skriven av tidskriftens redaktör Stefan Westrin.

Elin Wägners hem under många år, Lilla Björka i småländska Berg, nu hennes museum. Foto: Sören Sommelius.

Mikis Theodorakis död men hans musik lever vidare

Arja Saijonmaa och Mikis Theodorakis sjunger tillsammans på svenska och grekiska den senares sång ”Vårren sjunger”. Konserten från 1992. Arja Saijonmaa & Μίκης Θεοδωράκης – Våren Önskar / Όταν μιαν άνοιξη (live, 1992)

Den oförliknelige grekiske poeten, tonsättaren och sångaren Mikis Theodorakis avled i torsdags i Aten, 96 år gammal. Under den fascistiska juntans dystra år 1967 – 74 stod han upp mot förtrycket. Han fängslades och hans sånger förbjöds.

När han internerades i juntans koncentrationsläger Oropos protesterade storheter som  Dmitrij Schostakovitj, Leonard Bernstein, Arthur Miller och Harry Belafonte, vilket ledde till att han frigavs och beviljades exil i Frankrike under de sista juntaåren. Han hade tidigare i livet studerat vid musikkonservatoriet i Paris med  Olivier Messiaen som lärare i musikalisk analys och Eugène Bigot i konsten att dirigera.

Då hade han redan blivit känd över världen genom sin musik till storfilmen Zorba, med Anthony Quinn i huvudrollen.

Under sina år i exil turnerade han runt världen och gav hundratals konserter till stöd för kampen mot juntan. Han knöt internationella kontakter med personer som Pablo Neruda, Salvador Allende, Gamal Abdel Nasser, Tito, och Yassir Arafat. Personligheter som François Mitterrand, Olof Palme och Willy Brandt blev hans vänner. 

Mikis Theodorakis i exil under den fascistiska juntans år vid makten i Grekland. Bilden från 1971. Foto: Heinrich Klaffs/Wikipedia.

Livet igenom var han övertygad kommunist och under inbördeskriget förvisades han till fångön Makronisos. Åter i Grekland efter juntans fall grundade han partiet ”Den Nya Vänstern” och valdes flera gånger till det grekiska parlamentet och var under en period 1990 – 92 minister i  Constantine Mitsotakis regering.

Jag själv har haft vad man skulle kunna kalla ”en livslång relation med Mikis Theodorakis”. Framförallt drabbades jag av den musikaliska kraften och engagemanget i hans sånger under juntatiden, framförda särskilt av Arja Saijonmaa och Sven-Bertil Taube, LP-skivorna spelades mest dygnet runt. Längre fram i livet fascinerades jag av kraften i Theodorakis tonsättning av Pablo Nerudas stora diktcykel ”Canto General”.

 I Sverige framförde också Lena Granhagen översatta versioner av hans politiska kampsånger. 

En gång bodde jag några veckor på Greklandskorrespondenten Arianne Wahlgrens donerade stipendiebostad på höjderna i Aten, inte långt från Parthenon. Theodorakis bodde alldeles i närheten berättades det. Flera gånger gick jag förbi hans hus, i hopp om att möta honom eller åtminstone se tecken på liv eller rentav höra musik därinifrån.

Men Mikis var inte hemma. Det var alldeles tyst från huset. Och nu har han tystnat. Det känns tomt.

Det är tomt efter honom för alltid. Men hans musik lever vidare.

Mikis Theodorakis March of Spirit” är en tonsättning av poeten  Angelos Sikelianos text. Verket skrevs strax efter fascistjuntans kupp 1969. Den filmade konserten från 2014.

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

Mini-Schengen på Balkan i väntan på EU-medlemskap

Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius.

Det är i år trettio år sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen inleddes. Ekonomiska klyftor mellan de jugoslaviska republikerna var tillsammans med en skenande inflammation några av de många faktorer som ledde till krigen. Makthungriga nationalistiska politiker var en annan destruktiv kategori.

I dag är de tidigare republikerna självständiga stater men med mycket olika ekonomiska förutsättningar. EU:s bromsande politik då det gäller medlemskap har skapat nya klyftor medan de unga staterna. Två av dem, Slovenien och Kroatien har fått EU-medlemskap och därigenom förbättrade ekonomiska villkor. Många av de övriga länderna har hög arbetslöshet och stora ekonomiska problem, inte minst Bosnien och Kosovo. Fortfarande är spåren av 90-talets krig förödande på många håll i det som var Jugoslavien liksom i Albanien. 

Slovenien tillträdde vid halvårsskiftet som EU:s nya ordförandeland – och har som ett huvudmål att under sitt halvår i ordförandepositionen närma de Balkanländer som väntar på EU-medlemskap till varandra och till EU.

I början av juli arrangerade Angela Merkel ett digitalt möte med syfte att stödja Sloveniens initiativ. Serbien, Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo hade alla ledare på plats, tillsammans med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, skriver nättidningen Syre.

Montenegro och Serbien förhandlar om medlemskap sedan 2012 respektive 2014. Albanien och Nordmakedonien har fått löfte om förhandlingar, men inväntar formell inledning. Bosnien-Hercegovina ansökte om medlemskap 2016, men har fortfarande inte fått status som kandidatland. Och Kosovo, ses trots att fem EU-länder ännu inte erkänt landet som självständigt, som en ”potentiell kandidat”.

Även Frankrikes president Emmanuel Macron medverkade på videokonferensen. Han ska ha uttryckt starkt stöd för ländernas möjlighet att gå med i unionen.

Angela Merkel sa under konferensen också att Tyskland ska donera tre miljoner vaccindoser mot covid-19 till länderna ”så snart som möjligt”.

 Vår främsta prioritet är att snabba på utökningsagendan i regionen och stötta våra partners i västra Balkan i arbetet för att nå de reformer som krävs för att avancera i sina europeiska mål, sa enligt Reuters EU-kommissionens ordförande von der Leyen.

Därför är den avgående Angela Merkels initiativ verkligen positivt. EU kan spela en viktig roll när det gäller den alltför långsamma läkningen av såren från krigen.

Tre av länderna Serbien, Albanien och Nordmakedonien har beslutat sig för att inte vänta på EU. Den 29 juli beslöt länderna att slopa gränskontrollerna mellan sig – för både människor och varor – för att upprätta ett ”mini-Schengen” efter EU-modell. Man vill också försöka skapa en gemensam arbetsmarknad och dessutom samordna beredskapen inför naturkatastrofer, skriver TT. 

Förhandlingar har förts sedan 2019 under åtta toppmöten. De nya avtalen träder i kraft 2023 och ambitionen är de ska vara öppna för övriga länder på västra Balkan.

En gemensam arbetsmarknad för de nämnda tre länderna liksom gränser öppna för handel och enskilda personer kan bli viktiga bidrag för att skapa ekonomisk tillväxt och i förlängningen också förhoppningsvis stärka demokratiska strukturer. Det är också ett gott tecken att albaner (i Albanien och Nordmakedonien) och serber beslut sig för att samarbeta – även om Kosovo fortfarande står utanför.

Serbiens president Aleksandar Vucić (till vänster) och Albaniens premiärminister Edi Rama (till höger) skakar hand, efter undertecknandet av tre samarbetsavtal. I mitten Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev. Foto: Boris Grdanoski/Syre.

Bara en procent av våra pengar är kontanter

Sommaren 2016 fick Sverige nya sedlar. Redan då frågade många sig om det finns plats för kontanter i ett framtida samhälle? Foto: JESSICA GOW / TT/SR.

Färsk statistik från SCB visar att många svenskar nästan helt har slutat använda kontanter. Idag är nära 99 procent av de pengar vi använder helt elektroniska, skriver Svenska Dagbladet/Näringsliv. 

Kontanternas andel av penningmängden är rekordlåg: bara 1,33 procent, eller 62 miljarder kronor. Det är den lägsta nivån som uppmätts i Sverige hittills. Robert Bergqvist, seniorekonom på SEB, säger till tidningen att det är unikt.

– Sverige är ledande i digitala betalningar. Det är många centralbanker i världen som tittar på oss.

Bergqvist tror att det finns två huvudanledningar till att övergången från mynt och sedlar till digitala betalningsmedel gått så fort.

Han tror att Swish spelat en stor roll och att det också beror på att svenskarna gärna använder ny teknik. Under pandemin fanns, menar han, en rädsla för att använda sedlar som skulle kunna föra smitta med sig.

Det finns många fördelar med det (nästan) kontantlösa samhället, men också uppenbara nackdelar. För alla de som är teknikovana ställer det till trassel att mötas av skyltar ”Endast kortbetalningar”. Detsamma gäller alla de småskaliga sammanhang där mynt och sedlar spelat en roll. Får småskolebarn digital veckopeng? Loppisar och restauranggarderober? Kaffet på ett föreningsmöte eller en föreläsning? Och vad händer med vår känsla för pengars värde när vi inte ser vad vi gjort av med förrän på den månatliga listan från banken?

Men det finns betydligt värre scenarier. ”Vad gör vi om någon drar ur sladden”, frågar sig Robert Bergqvist.

I början av juli drabbades Coop av en it-attack som medförde att de flesta av kedjans 800 butiker under flera dagar inte kunde ta emot kortbetalningar. Coop uppges ha förlorat över 100 miljoner på cyberattacken.

Det finns ännu värre scenarier. Vad händer om cyberbanditer eller fientligt sinnade stater samtidigt slår ut internet och betalningssystemet? Om just-in-time-leveranser blockeras och vi inte kan använda vare sig kort eller de pengar som finns på bankkonto? Samhället är mera sårbart än någonsin. Illasinnade kan ställa till med större skador än vi i dag kan ana. Ändå är fokus då det gäller försvaret så inriktat på militära åtgärder, kanoner och soldater.

Många ogillar att kontanterna marginaliserats. Vid en undersökning gjord av Riksbanken var hälften av alla i åldersgruppen 65 – 84 negativa, liksom 37 procent av alla mellan 45 och 64 och 30 procent av 25 – 44-åringarna.

Riksbankens möjligheter att påverka ekonomin minskar när kontantanvändningen sjunker. Många centralbanker i Europa diskuterar nu införandet av en ”e-krona”, en elektronisk valuta, som garanteras av centralbanker och inte av privata banker. I Sverige har förre moderatledaren Anna Kinberg Batra i uppdrag att analysera behovet av e-krona, en utredning som ska ligga klar den 30 november 2022.

Goran Kapetanović om när kriget kom till Sarajevo

Filmaren Goran Kapetanović Foto: Mattias Ahlm.

”Det en gång var en pojke i Sarajevo som älskade filmer och som överlevde ett krig”, berättade filmaren Goran Kapetanović i torsdagens Sommar i P1. Det handlar om hur kriget bryter ut i Sarajevo våren 1992 och hur han själv och hans familj drabbas.

Familjen bor i en stor lägenhet med mycket böcker i ett höghus i centrala Sarajevo, lever ett gott liv. En kväll ser Goran en film som drabbar honom med full kraft, Emir Kusturicas ”Zigenarnas tid”. En annan dag är han ute med sin flickvän. De kommer överens om att träffas påföljande dag. Då ska de ligga med varandra för allra första gången.

Men något kommer emellan. Kriget.

När den 17-årige Goran ska smita ut ur lägenheten till sitt möte hör han skott. I trappan är kaos. Folk har börja fly från sina lägenheter med vad de kan bära med sig. Man skruvar av namnskyltarna och kastar bort dem, därför att namnen avslöjar etniciteten.

När han kommer till flickvännens bostad i ett annat höghus har strömmen gått och hissen är ur funktion. Kaoset har på kort tid tilltaget. Han inser att kriget har börjat.

Hans egen familj förskansar sig i husets skyddsrum. Byggnaden träffas av granater. Hans pojkrum träffas och blir utblåst, förvandlas till ett tomrum. När familjen flyr har han nästan inget att bära med sig.

Familjen lyckas få plats på ett flygplan som lämnar den alltmer trasiga staden och kommer till Sverige som flyktingar.

Men hans pappa stannar i Sarajevo. Stannar bland bomber och ruiner. Varför vår vi inte veta, inte heller hur det går för honom.

För mig blir det här årets starkaste Sommar-program, med en röst som tränger genom tidens brus, som i ett filmiskt upplagt radioprogram har något mycket väsentligt att säga om krig och flyktingskap.

[Jag hör Ulf Kristerssons hesa röst som en papegoja i en ekokammare upprepa att ”flyktingar är en belastning” – men jag vill inte släppa in honom i den här texten.]

Goran Kapetanović använder i sitt program medvetet inga etniska markörer, som bosnier, serber, kroater. Det är välgörande. De jugoslaviska sönderfallskrigen drevs av starkare krafter än av grannar som ogillade varandra.

Samma aprildagar 1992 då kriget bröt ut i Sarajevo befann jag mig i Belgrad, med en flygbiljett till Sarajevo, som jag besökt några månader tidigare, i december 1991. Vid det tidigare besöket rådde krig i Kroatien men inte i Bosnien. Alla talade om och fruktade att kriget skulle komma också dit. Nu skedde det – och följderna blev fasansfulla, så många fick fly, så många civila dödades.

I år är det trettio år sedan de jugoslaviska krigen började 1991. I Sverige lever många med ”jugoslavisk” bakgrund i familjer som kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller som flyktingar. Också för deras skull borde diskussionen om hur de jugoslaviska krigen uppkom och vad som drev dem föras på ett annat vis.

Det samma gäller frågorna om flyktingar, migration och integration. Det är förnedrande för ett land som Sverige att tillämpa tillfälliga uppehållstillstånd som huvudprincip för flyktingar från krigens helveten.

Fotnot: Goran Kapetanović föddes i Sarajevo i december 1974. Han är i dag svensk manusförfattare och regissör bosatt i Malmö. Bland hans mest kända filmer kan nämnas ”Min faster i Sarajevo” (2016) och TV-serien ”Kalifat 2020).

Du kan lyssna på hans Sommarprogram här.

HRW: Krigsförbrytelser under majkriget i Gaza

Members of the Palestinian civil defense remove the body of one of the 44 civilians killed after three multi-story residential buildings collapsed as a result of Israeli airstrikes in central Gaza City on May 16, 2021.  © 2021 Rizek Abdeljawad/Xinhua via Getty Images/Human Rights Watch.

Under kriget i maj 2021 i Gaza och mot delar av Israel begick båda sidor uppenbara krigsförbrytelser, som bör utredas av den Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, skriver Human Rights Watch i en ny rapport.

HRW har särskilt granskat tre israeliska attacker som dödade 62 civila palestinier. Man slår fast att det inte fanns några tydliga militära mål i området. I internationell lag är alla attacker mot civila mål förbjudna, också attacker mot andra mål när det finns risk att civila dödas av misstag.

Palestinska väpnade grupper gjorde också olagliga attacker genom att sända iväg 4360 raketer och granater mot israeliska byar och städer utan uppenbara militära mål i närheten. HRW kommer senare att offentliggöra sina undersökningar av raketattackerna utförda av väpnade palestinska grupper.

De israeliska attackerna mot Gaza i maj utplånade hela familjer utan militära mål i närheten, säger till HRW Gerry Simpson, organisationens biträdande kris- och konfliktdirektor: ”Israeliska myndigheter är därtill ytterst ovilliga att själva utreda de utpekade krigsförbrytelserna, liksom de palestinska attackerna mot israeliska byar och städer. Detta visar tydligt på behovet att låta International Criminal Court genomföra en grundlig utredning.

FN rapporterade att under striderna i maj dödades 260 palestinier, därav minst 129 civila, varav 66 var barn. Enligt Gazas hälsovårdsmyndigheter skadades 1948 palestinier, varav 610 barn.

Israeliska myndigheter uppgav att palestinska raket- och granatattacker mot Israel dödade 12 civila, varav två barn och en soldat. Därutöver skadades ”flera hundra” israeler.

Israel förnekar anklagelserna i rapporten och landets utrikesdepartement beskyller HRW för att ha en anti-israelisk agenda, skriver Svenska Dagbladet.

Den väpnade konflikten i maj kommer att utredas av Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som i mars meddelade att man ska göra en grundlig utredning av situationen mellan Israel och palestinierna.

Även FN:s råd för mänskliga rättigheter har satt i gång en internationell utredning om konflikten i maj.

Stortinget och fredspriset som blev ”ett godhetspris” – ”en historia om bedrägeri”

Bertha von Suttner, fredsaktivisten som skrev ””Ned med vapnen!” och Alfred Nobel, som inspirerades av henne då det gäller utformningen av Nobels fredspris.

Det norska Stortinget fick av Alfred Nobel förtroendet att dela ut hans fredspris. Han ville ”få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.” Så skriver den norske författaren och juristen Fredrik S Heffermehl på fredagens DN Debatt. Han är djupt kritisk till hur man förvaltat sitt uppdrag:

”Enligt mina studier är stortingets förhållande till fredspriset en mörk historia om bedrägeri. Priset har aldrig varit oberoende av stortinget.”

Nobels avsikt med priset syftade långt. Han ”ville få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.”, understryker Fredrik S Heffermehl.

Men i stortingets händer har fredspriset blivit något helt annat. Man har använt priset för egna syften och reducerat det till ”ett allmänt godhetspris utan en distinkt idé eller tydliga mål”.

Artikelförfattaren har skrivit åtminstone tre böcker om hur stortinget hanterat valet av fredspristagare, den senaste ”Medaljens bakside”, kom ut i höstas.

Under arbetet med boken har han haft tillgång till Nobelkommitténs interna arkiv och granskat alla 131 fredspris under 120 år (1901–2020). Hans slutsats är att endast 25 procent av dem uppfyller de kriterier som Alfred Nobel ville skulle vara avgörande för valet av pristagare. Heffermehl skriver vidare:

De interna rapporter kommittén mottog om kandidaterna avslöjar både motvilja och förakt för den idé och de människor som Nobel ville stödja. Jag hittade dessa gömda och glömda i Nobelarkiven. Dessa i allt 114 personer är viktig idéhistoria. Den politiska rörelse som Nobel ville stödja har under alla år nonchalerats och undertryckts av den norska Nobelkommittén.”

Alfred Nobel avled 1896, under åren innan Norge vann självständighet genom att bryta sig loss från unionen med Sverige. Priset blev ett verktyg i den norska frihetskampen, vilket präglat dess fortsatta karaktär:

”Norska politiker vande sig vid att se priset som deras eget. Detta orsakade varaktig skada. Under de första 70 åren dominerades Nobelkommittén av medlemmar från Stortinget och regeringen. Vi fick ett stortingets fredspris i Nobels namn.”

Prisets tillkomst präglades i mycket av Bertha von Suttners inspiration gentemot Alfred Nobel och inte minst av hennes i dag klassiska antikrigsmaning, ”Ned med vapnen!”. Men profilen på de som genom åren fått fredspriset genom åren har varit något helt annat än de ”nedrustningsivrare” som Alfred Nobel pekar ut i sitt testamente.

2020 röstade hela det norska Stortinget, förutom två ledamöter, mot att ta hänsyn till Nobels testamente. Därmed gick stortinget öppet emot att följa uppfinnarens ursprungliga tanke med priset.

Fredrik S Heffermehl kallar ”beslutet ett öppet myteri”. Han slår fast att den norska Nobelkommittén aldrig har följt upp sin huvuduppgift: att främja Nobels idé om en geopolitisk vändning och ett universellt samarbete om global fred. ”Priset borde ha kallats Nobels nedrustningspris.”

Han fortsätter: ”Länderna måste stå tillsammans eller gå under. Vi har inte råd med en fortsatt militär upprustning, som bara skulle öka risken för att vi ska bli förintade. För att bryta militarismens onda cirkel behöver världen Nobels visionära idé om världsfred genom samarbete.”

Det finns legala vägar: ”Enligt lagen har Nobelstiftelsen rätt och skyldighet att instruera stortinget. Det viktiga nu är att stiftelsen ingriper och kräver att stortinget snarast möjligt utser en kommitté som lojalt främjar syftet med fredspriset – eller hittar andra sätt att säkerställa att Nobels fredsvision förverkligas.”

Imaginative drawing by Marguerite Martyn and a photo of Bertha von Suttner, 1912, with a victorious Suttner holding a scroll labeled ”International Peace Treaty / England / France / America.” In the corner cowers a representation of a defeated warrior labelled ”WAR.” A broken sword and shield is on the ground. A tangle of broken warships is at the left side. At top are newspaper headlines from the St. Louis Post-Dispatch of October 20, 1912. Frän Wikipedia.

”En slagen armé”: USA flyr Afghanistan när talibanerna tar över

En afghansk regeringssoldat håller vakt vid flygbasen Bagram i Kabul efter att de amerikanska soldaterna dragit sig tillbaka.Foto: Wakil Kohsar/AFP/DN.

Den 30 april 1975 rullade nordvietnamesiska stridsvagnar in i Sydvietnams huvudstad Saigon, i dag Ho Chi Minh-staden. Ett utdraget brutalt kolonialkrig med miljoner döda tog slut – under för USA förödmjukande former, med panikartade när scener när de sista amerikanerna evakuerades från staden.

Kommer USA:s ”längsta krig” i Afghanistan att sluta på liknande vis? Dessa sommardagar flyr amerikanska soldater Afghanistan samtidigt som talibanerna är på väg att ta över, skriver Erik Ohlsson i Dagens Nyheter:

”De amerikanska soldaterna smög iväg som tjuvar om natten. På fredagen för drygt en vecka sedan, klockan 3 på morgonen, släckte de lyset på den gigantiska flygbasen Bagram och åkte ut genom grindarna.

Den afghanska arméns befälhavare visste inget i förväg om den snabba reträtten, har de berättat för utländska journalister. De möttes av en övergiven militäranläggning med tomma fordon parkerade på måfå – en del med startnyckeln i – och livsmedelsförråd som kan föda flera städer: tiotusentals vattenflaskor, portioner med inplastad färdigmat, burkar med jordnötssmör.”

USA:s klenmodiga uttåg från Bagrambasen ger bilden av en slagen armé som inte fort nog kan ge sig iväg, konstaterar Erik Ohlsson. ”Inte riktigt den bild som president Joe Biden tidigare velat visa av den amerikanska reträtten från Afghanistan.”

För tio år sedan fanns 130 000 soldater från 50 länder i Afghanistan, också svenska, i den Natoledda styrkan Isaf.

Också Sverige bär ett tungt ansvar för kriget som kostat tiotals miljarder – och mest vållat stort lidande och död.

Den amerikanska ambassaden i Kabul är ett av världens största ambassadkomplex. Sedan 2001 har USA spenderat 2,2 biljoner dollar på militära och civila projekt i ett skoningslöst krig som nya alltså tycks leda till att talibanerna återtar makten i landet.

Talibanernas ledare hävdade nyligen att de redan kontrollerar 85 procent av landet.

Krigsförbrytarpresidenten George W Bush angrep Afghanistan för att hämnas efter elfte september. Bush borde enligt internationell lag snarast sändas till krigsförbrytartribunalen i Haag för att ställas till svars för ett krig som lett till miljoner människor död.

George W Bush ombord på ett amerikanskt örlogsfartyg förklarar Irakkriget framgångsrikt avslutat. Mission Accomplished. Så var knappast fallet.