Kategoriarkiv: Krig och fred

Anders Fänge om 40 års utländska krig i det svälthotade Afghanistan

Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.

I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.

I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.

På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.

Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.

Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.

I en vitbok om kriget,Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:

”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.

Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”

Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis. 

–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.

Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.

— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”. 

Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.

Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

Iranska röster kritiska mot bruket av iranska drönare i Ukraina

Bilden: Police officers in Kyiv, Ukraine, last month shoot at what was believed to be one of a number of Iranian-supplied Shahed-136 drones during a Russian strike. Photograph: Reuters/The Guardian.

En internationell konflikt har flammat upp om Irans export av dödliga drönare, som använts med förödande effekt under det senaste skedet av kriget i Ukraina, skriver The Guardians utrikeskorrespondent Luke Hardings, som hela det snart gånga året främst arbetat med bevakningen av kriget i Ukraina. 

En inflytelserik konservativ iransk chefredaktör har krävt att exporten från Iran till Ryssland av krigsutrustade drönare ska stoppas med hänvisning till att Ryssland är den angripande parten i kriget.

En tidigare iransk ambassadör i Moskva har också antytt att Irans utrikesdepartement inte informerades om drönareaffären som hållits hemlig av både Kreml och den iranska miliären.

Iran har under två månader förnekat att man sålt några drönare till Ryssland, trots att det funnits bevis för att de använts mot elverk och civil infrastruktur. Den gångna helgen medgav den iranska regimen slutligen att man hade levererat ett litet antal drönare före kriget, en förklaring som inte godtagits av varken USA eller Ukraina.

Uppståndelsen om drönarna visar också att debatten om utrikespolitik i Teheran vidgats och att man särskilt diskuterat riskerna med alltför nära band med Ryssland. Det är också ovanligt att debatten leds av en konservativ religiös tidning och dess chefredaktör.

Också andra iranska tidningar har anslutit till debatten, skriver The Guardian. Masi Mohajeri skriver i en stor artikel på första sidan av dagstidningen Jomhouri-e-Islami och betonar tre saker:

  1. Den aktör som startat kriget, Ryssland, måste följa krigets internationella lagar, som förbjuder övergrepp på andra länders territorium.
  2.  När kriget inleddes borde Iran informerat Ryssland att landet inte hade någon rätt att använda de iranska drönarna i Ukraina. 
  3. Bibehållit starkare relationer med det invaderade landet.

Mohajeri vände sig i sin artikel direkt till Irans utrikesminister Hossein Amir-Abdollahian, och frågade varför ministern inte redan vid krigets början gjort tydligt att de iranska drönarna inte fick användas i Ukraina. Han ställde också frågan varför ministern inte öppet fördömt kriget och varför han inte gjort några ansträngningar för Iran att medla i kriget mellan parterna.

Utrikesministern svarade att om det kunde bevisas att drönarna använts mot civila i Ukraina skulle han inte vara likgiltig.

Och skribenten Mojaheri såg ministerns ändrade attityjd som ett gott omen. Han skrev vidare:

-Iran ska inte lägga alla ägg i den ryska korgen. Det är oförenligt med vårt motto”varken öst eller väst”, det som är kärnan i den islamiska republiken Irans politik.

En tidigare iransk ambassadör i Moskva, Nematollah Izad, fortsatte debatten med att konstatera att den iranska statens militära och diplomatiska genar dåligt hade informerat varandra och att utrikesministeriet ingenting fått vet om försäljningen av drönare till Ryssland.

De kraftiga reaktionerna i Iran över hur landets drönare med höga dödstal använts mot ukrainska civila väcker försiktiga förhoppningar. Men frågan är om det förslår för att påverka den ryska krigföringen?

KRISTERSSONS KUSLIGA TRO PÅ KÄRNVAPEN PÅ SVENSK MARK

Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.

Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.

ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.

Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.

Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.

Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”

– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.

Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.

Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.

Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.

Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.

Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.

Hiroshima får vi aldrig glömma.

Solen går ner för sommartiden. Ersätts den av normaltidens mörker och kyla

Sommarhimmel över Arvika i Värmland. Foto Sören Sommelius.

Under 44 år har Sverige genom sommartiden ”flyttats en bit söderut” under det ljusa halvåret. Från mars till oktober har vi genom klockomställningen fått en timme länge vår-, sommar- och höstkvällar. Men kanske är det slut på den glädjen nu? Allt fler röster höjs för att avskaffa sommartiden. Debattörer hänvisar i svävande ordalag till ”sömnproblem” och ”depressioner”, ”fler olyckor” och rentav ”ökat antal hjärtinfarkter”.

Debatten har knappast varit välsrgumenterad, menar jag. Samma argument har upprepats vid tidsbytena mellan vintertid och sommartid och vice versa under de senaste åren. 

För mig är sommartiden livgivande med positiva tillskott till folkhälsan. De längre kvällarna på sommarhalvåret ger markant ökad livskvalitet genom förbättrade möjligheter till utomhusverksamheter, genom längre kvällar med solljus och värme.

Dagens Nyheter gjorde 2018 en undersökning som visade att 37 procent av svenskarna vill ha permanent sommartid, medan 29 procent vill ha permanent vintertid

och bara 26 procent önskar fortsätta som i dag. Det innebär att 63 procent delar min egen ståndpunkt, fortsätta som i dag eller permanent sommartid.

Sommartiden infördes 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstensregeringen. Bara personer över femtio år torde ha egna minnen av forna tiders mörka och svala sommarkvällar.

2019 beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas.EU-parlamentet klubbade ungefär samtidigt att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021. Varje land skulle få bestämma om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

Som hängiven sommartidsförespråkare tycker jag att en återgång till permanent vintertid eller ”normaltid” vore tragisk. Däremot välkomnar jag permanent sommartid. I det senare fallet finns gedigna erfarenheter från två av Europas största länder, Frankrike och Spanien, som båda har centaleuropeisk tid, liksom Sverige. Paris ligger på samma longitud som London (och Greenwich) och borde ha haft samma tid. I stället har Frankrike vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar (dubbel sommartid) under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Förändringarna i Sverige går snabbt nu. Mörket och kylan breder ut sig. I dag lördag går solen i Helsingborg ner 17.35. Redan i morgon söndag drar solen täcket över sig 16.33. 

Goldings Flugornas herre: Elva tonåringar på en öde ö i oceanen

Stranden, berget, himlen på Helsingborgs stadsteater scen där William Goldings ”Flugornas herre” hade premiär på lördagen, i regi av Johan Paus och med uttrycksfullt reducerad scenografi av Marie Moberg. Foto: Emmalisa Pauly.

Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.

De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.

Alla vuxna är döda.

Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.

Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.

Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.

De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?

Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.

På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.

Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.

En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.

Men det är förstås inget bra.

Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.

Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.

John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.

Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.

Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.

Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.

”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly.

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Kina och världen efter den 24 februari

Rysslands president Vladimir Putin med Kinas president Xi Jinping. Bild: Wikimedia

Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Kina, i nättidningen Dagens Arena. Han tror att de närmaste decennierna kommer att definieras primärt av hur relationen mellan USA och Kina, de båda reella supermakterna, hanteras.

Samtidigt är det uppenbart att Putin och Ryssland försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation, till följd av monumentala felkalkyler. Kriget har utlöst ”en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner” – och Putin och Ryssland har därigenom uppnått välförtjänt pariastatus.

Putin ville med kriget återge Ryssland den stormaktstatus som gick förlorad med Sovjets sönderfall. I stället har Ukrainas identitet konsoliderats medan Ryssland försvagats såväl militärt som ekonomiskt och politiskt.

Därtill kommer att världsekonomin skadats inte minst genom en global livsmedelskris vars följder vi ännu bara kan skönja.

Börje Ljunggren påminner också om en viktig bakgrund till det som sker nu:

” I ’rättvisans namn’ måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.”

Västvärldens verkliga utmaning är ändå en annan, menar Ljunggren:

”I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna.”

Han fortsätter:

”Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin.”

Kina har länge svarat för tjugo procent av tillväxten i världsekonomin men på senare tid gått mot växande ekonomiska svårigheter. Mycket hänger samman med landets relation till USA, som försämrats påtagligt.

Detta beror på flera bakomliggande orsaker.  USA:s utrikesminister Blinken menar att Kina är den största utmaningen mot USA och det enda land som har avsikten och makten att förändra de globala maktstrukturerna.

Ljunggren citerar en australisk Kinaspecialist, förre premiärministern Kevin Rudd, som i sin bok The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022) varnar för ett förödande krig mellan USA och Kina som kan och måste undvikas.

Ett villkor för detta är att de båda länderna accepterar att ”strategisk konkurrens är oundviklig”. Ett annat är att status quo kan bevaras för Taiwan, vilket är en nödvändig förutsättning för det ” minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras”.

Kan risken för nya pandemier och klimatfrågan, ”mänsklighetens yttersta existentiella fråga” leda till besinning, frågar sig Börje Ljunggren.

Han påminner om hur 2015 Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Läget sju år senare är dramatiskt annorlunda.

Klimatkrisen har hamnat i skuggan av såväl pandemin som den ryska invasionen av Ukraina. Ändå svarar USA och Kina tillsammans för över 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.

Men i dag har Peking förpassat klimatfrågan till baksätet, avslutar Börje Ljunggren och avrundar sin artikel dystopiskt:

Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner.

Fotnot: Börje Ljunggren är före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter

Anne-Marie Lindgren om det förenklade och om det komplexa i samhällsdebatten

Bilden från Harrisburg i Pennsylvania, USA, där kärnkraftsolyckan 1979 på Three Miles Island ledde till den svenska folkomröstningen om kärnkraft påföljande år.

I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.

I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.

Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:

”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”

Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”

Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.

Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.

Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.

Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.

Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.

I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.

Erdogan och Vucic medlare i Bosnien?

Turkish President Recep Tayyip Erdogan, right, and Serbian President Aleksandar Vucic pose before a meeting in Ankara, Turkey [Murat Cetinmuhurdar/Presidential Press Office/Handout via Reuters]

Efter Daytonavtalet 1995, undertecknat på en flygbas i USA, följde ett slut på det blodiga inbördeskriget i Bosnien. Men Dayton skapade en obalanserad stat, med två föga samarbetsvilliga enheter, den serbiskledda Republika Srpska och den bosnjakisk-kroatiskt dominerade federationen, och därtill en Hög representant med stora befogenheter, som ett slags ”kolonial vice-kung”, har det sagts.

Konstruktionen var bräcklig. För invånarna i alla delar av Bosnien-Hercegovina innebar Daytonavtalet inte det man längtade efter, en fördjupad fred. Någon demokrati byggdes inte. Inte heller skapades jobb och välstånd, som i de två nya staterna Kroatien och Slovenien, båda EU-medlemmar.

I december genomdrev den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik i Republika Srpskas parlament en rad lagar som skulle möjliggöra nya parastatliga institutioner och en egen armé i maj, efter valet i april. Många såg det som ett agerande med målet att skapa en självständig bosnienserbisk stat, vilken i förlängningen skulle kunna förenas med Serbien.

Omvärlden har varit passiv. EU tog över ansvaret för säkerheten i Bosnien från Nato 2004 har i det senaste skedet dåligt reagerat på Dodiks provokationer. Samtidigt har europeiska högerextrema ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orban och Rysslands president Vladimir Putin öppet gett sitt stöd till Dodik.

Den höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, har möjlighet att avlägsna politiker som bryter mot Daytonavtalet, men har hittills avstått från att göra det trots att Dodik upprepade gånger brutit mot avtalet.

Det allra senaste är att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt sig vara beredd att i april efter valen i Serbien i april leda krissamtal tillsammans med sin serbiske kollega Aleksandar Vucic.

Turkiet har historiska rötter med Bosnien, som fram till första världskriget utgjorde en del av det osmanska väldet. Från turkisk sida har man uttryckt oro för Dodiks ambitioner att separera Republika Srpska från det övriga Bosnien.

Erdogan själv säger till TV-kanalen Al-Jazira att serber, kroater och bosnjaker måste avhålla sig från varje agerande som hotar Bosniens territoriella enhet och att man bör handla ansvarsfullt.

– Vi vill sammankalla ledarna för bosnjakerna, kroaterna och serberna och skapa garantier för detta, tillägger Erdogan till Al-Jazira. De kommande förhandlingarna kan genomföras i Istanbul eller i Belgrad.

Dödssiffrorna bland civila under Bosnienkrigen (19p92 – 95) har uppskattats till omkring 100 000, med folkmordet i Srebrenica som den mest ohyggliga enskilda händelsen. Ett nytt krig i Bosnien 2022 vore kusligt. Såren efter det förra kriget har inte läkts. Har världen ingenting lärt?

Det kan vara svårt att se Erdogan som en fredsmäklare. Men kanske kan han i den uppkomna situationen vara rätt person?

För en mera långsiktig lösning borde EU acceptera att alla de nya stater som föddes ur Jugoslaviens sammanbrott ges möjligheter för snabba medlemskap. Bara så kan en varaktig och fördjupad fred skapas, tror jag.

Om inget görs eller om fel saker görs kan ett nytt Bosnienkrig inte uteslutas. Det måste till varje pris motverkas. Vi vet följderna.

Demonstrationer mot Milorad Dodics separatistiska utspel. Bilden från Twitter.