Kategoriarkiv: Krig och fred

Bara en procent av våra pengar är kontanter

Sommaren 2016 fick Sverige nya sedlar. Redan då frågade många sig om det finns plats för kontanter i ett framtida samhälle? Foto: JESSICA GOW / TT/SR.

Färsk statistik från SCB visar att många svenskar nästan helt har slutat använda kontanter. Idag är nära 99 procent av de pengar vi använder helt elektroniska, skriver Svenska Dagbladet/Näringsliv. 

Kontanternas andel av penningmängden är rekordlåg: bara 1,33 procent, eller 62 miljarder kronor. Det är den lägsta nivån som uppmätts i Sverige hittills. Robert Bergqvist, seniorekonom på SEB, säger till tidningen att det är unikt.

– Sverige är ledande i digitala betalningar. Det är många centralbanker i världen som tittar på oss.

Bergqvist tror att det finns två huvudanledningar till att övergången från mynt och sedlar till digitala betalningsmedel gått så fort.

Han tror att Swish spelat en stor roll och att det också beror på att svenskarna gärna använder ny teknik. Under pandemin fanns, menar han, en rädsla för att använda sedlar som skulle kunna föra smitta med sig.

Det finns många fördelar med det (nästan) kontantlösa samhället, men också uppenbara nackdelar. För alla de som är teknikovana ställer det till trassel att mötas av skyltar ”Endast kortbetalningar”. Detsamma gäller alla de småskaliga sammanhang där mynt och sedlar spelat en roll. Får småskolebarn digital veckopeng? Loppisar och restauranggarderober? Kaffet på ett föreningsmöte eller en föreläsning? Och vad händer med vår känsla för pengars värde när vi inte ser vad vi gjort av med förrän på den månatliga listan från banken?

Men det finns betydligt värre scenarier. ”Vad gör vi om någon drar ur sladden”, frågar sig Robert Bergqvist.

I början av juli drabbades Coop av en it-attack som medförde att de flesta av kedjans 800 butiker under flera dagar inte kunde ta emot kortbetalningar. Coop uppges ha förlorat över 100 miljoner på cyberattacken.

Det finns ännu värre scenarier. Vad händer om cyberbanditer eller fientligt sinnade stater samtidigt slår ut internet och betalningssystemet? Om just-in-time-leveranser blockeras och vi inte kan använda vare sig kort eller de pengar som finns på bankkonto? Samhället är mera sårbart än någonsin. Illasinnade kan ställa till med större skador än vi i dag kan ana. Ändå är fokus då det gäller försvaret så inriktat på militära åtgärder, kanoner och soldater.

Många ogillar att kontanterna marginaliserats. Vid en undersökning gjord av Riksbanken var hälften av alla i åldersgruppen 65 – 84 negativa, liksom 37 procent av alla mellan 45 och 64 och 30 procent av 25 – 44-åringarna.

Riksbankens möjligheter att påverka ekonomin minskar när kontantanvändningen sjunker. Många centralbanker i Europa diskuterar nu införandet av en ”e-krona”, en elektronisk valuta, som garanteras av centralbanker och inte av privata banker. I Sverige har förre moderatledaren Anna Kinberg Batra i uppdrag att analysera behovet av e-krona, en utredning som ska ligga klar den 30 november 2022.

Goran Kapetanović om när kriget kom till Sarajevo

Filmaren Goran Kapetanović Foto: Mattias Ahlm.

”Det en gång var en pojke i Sarajevo som älskade filmer och som överlevde ett krig”, berättade filmaren Goran Kapetanović i torsdagens Sommar i P1. Det handlar om hur kriget bryter ut i Sarajevo våren 1992 och hur han själv och hans familj drabbas.

Familjen bor i en stor lägenhet med mycket böcker i ett höghus i centrala Sarajevo, lever ett gott liv. En kväll ser Goran en film som drabbar honom med full kraft, Emir Kusturicas ”Zigenarnas tid”. En annan dag är han ute med sin flickvän. De kommer överens om att träffas påföljande dag. Då ska de ligga med varandra för allra första gången.

Men något kommer emellan. Kriget.

När den 17-årige Goran ska smita ut ur lägenheten till sitt möte hör han skott. I trappan är kaos. Folk har börja fly från sina lägenheter med vad de kan bära med sig. Man skruvar av namnskyltarna och kastar bort dem, därför att namnen avslöjar etniciteten.

När han kommer till flickvännens bostad i ett annat höghus har strömmen gått och hissen är ur funktion. Kaoset har på kort tid tilltaget. Han inser att kriget har börjat.

Hans egen familj förskansar sig i husets skyddsrum. Byggnaden träffas av granater. Hans pojkrum träffas och blir utblåst, förvandlas till ett tomrum. När familjen flyr har han nästan inget att bära med sig.

Familjen lyckas få plats på ett flygplan som lämnar den alltmer trasiga staden och kommer till Sverige som flyktingar.

Men hans pappa stannar i Sarajevo. Stannar bland bomber och ruiner. Varför vår vi inte veta, inte heller hur det går för honom.

För mig blir det här årets starkaste Sommar-program, med en röst som tränger genom tidens brus, som i ett filmiskt upplagt radioprogram har något mycket väsentligt att säga om krig och flyktingskap.

[Jag hör Ulf Kristerssons hesa röst som en papegoja i en ekokammare upprepa att ”flyktingar är en belastning” – men jag vill inte släppa in honom i den här texten.]

Goran Kapetanović använder i sitt program medvetet inga etniska markörer, som bosnier, serber, kroater. Det är välgörande. De jugoslaviska sönderfallskrigen drevs av starkare krafter än av grannar som ogillade varandra.

Samma aprildagar 1992 då kriget bröt ut i Sarajevo befann jag mig i Belgrad, med en flygbiljett till Sarajevo, som jag besökt några månader tidigare, i december 1991. Vid det tidigare besöket rådde krig i Kroatien men inte i Bosnien. Alla talade om och fruktade att kriget skulle komma också dit. Nu skedde det – och följderna blev fasansfulla, så många fick fly, så många civila dödades.

I år är det trettio år sedan de jugoslaviska krigen började 1991. I Sverige lever många med ”jugoslavisk” bakgrund i familjer som kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller som flyktingar. Också för deras skull borde diskussionen om hur de jugoslaviska krigen uppkom och vad som drev dem föras på ett annat vis.

Det samma gäller frågorna om flyktingar, migration och integration. Det är förnedrande för ett land som Sverige att tillämpa tillfälliga uppehållstillstånd som huvudprincip för flyktingar från krigens helveten.

Fotnot: Goran Kapetanović föddes i Sarajevo i december 1974. Han är i dag svensk manusförfattare och regissör bosatt i Malmö. Bland hans mest kända filmer kan nämnas ”Min faster i Sarajevo” (2016) och TV-serien ”Kalifat 2020).

Du kan lyssna på hans Sommarprogram här.

HRW: Krigsförbrytelser under majkriget i Gaza

Members of the Palestinian civil defense remove the body of one of the 44 civilians killed after three multi-story residential buildings collapsed as a result of Israeli airstrikes in central Gaza City on May 16, 2021.  © 2021 Rizek Abdeljawad/Xinhua via Getty Images/Human Rights Watch.

Under kriget i maj 2021 i Gaza och mot delar av Israel begick båda sidor uppenbara krigsförbrytelser, som bör utredas av den Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, skriver Human Rights Watch i en ny rapport.

HRW har särskilt granskat tre israeliska attacker som dödade 62 civila palestinier. Man slår fast att det inte fanns några tydliga militära mål i området. I internationell lag är alla attacker mot civila mål förbjudna, också attacker mot andra mål när det finns risk att civila dödas av misstag.

Palestinska väpnade grupper gjorde också olagliga attacker genom att sända iväg 4360 raketer och granater mot israeliska byar och städer utan uppenbara militära mål i närheten. HRW kommer senare att offentliggöra sina undersökningar av raketattackerna utförda av väpnade palestinska grupper.

De israeliska attackerna mot Gaza i maj utplånade hela familjer utan militära mål i närheten, säger till HRW Gerry Simpson, organisationens biträdande kris- och konfliktdirektor: ”Israeliska myndigheter är därtill ytterst ovilliga att själva utreda de utpekade krigsförbrytelserna, liksom de palestinska attackerna mot israeliska byar och städer. Detta visar tydligt på behovet att låta International Criminal Court genomföra en grundlig utredning.

FN rapporterade att under striderna i maj dödades 260 palestinier, därav minst 129 civila, varav 66 var barn. Enligt Gazas hälsovårdsmyndigheter skadades 1948 palestinier, varav 610 barn.

Israeliska myndigheter uppgav att palestinska raket- och granatattacker mot Israel dödade 12 civila, varav två barn och en soldat. Därutöver skadades ”flera hundra” israeler.

Israel förnekar anklagelserna i rapporten och landets utrikesdepartement beskyller HRW för att ha en anti-israelisk agenda, skriver Svenska Dagbladet.

Den väpnade konflikten i maj kommer att utredas av Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som i mars meddelade att man ska göra en grundlig utredning av situationen mellan Israel och palestinierna.

Även FN:s råd för mänskliga rättigheter har satt i gång en internationell utredning om konflikten i maj.

Stortinget och fredspriset som blev ”ett godhetspris” – ”en historia om bedrägeri”

Bertha von Suttner, fredsaktivisten som skrev ””Ned med vapnen!” och Alfred Nobel, som inspirerades av henne då det gäller utformningen av Nobels fredspris.

Det norska Stortinget fick av Alfred Nobel förtroendet att dela ut hans fredspris. Han ville ”få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.” Så skriver den norske författaren och juristen Fredrik S Heffermehl på fredagens DN Debatt. Han är djupt kritisk till hur man förvaltat sitt uppdrag:

”Enligt mina studier är stortingets förhållande till fredspriset en mörk historia om bedrägeri. Priset har aldrig varit oberoende av stortinget.”

Nobels avsikt med priset syftade långt. Han ”ville få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.”, understryker Fredrik S Heffermehl.

Men i stortingets händer har fredspriset blivit något helt annat. Man har använt priset för egna syften och reducerat det till ”ett allmänt godhetspris utan en distinkt idé eller tydliga mål”.

Artikelförfattaren har skrivit åtminstone tre böcker om hur stortinget hanterat valet av fredspristagare, den senaste ”Medaljens bakside”, kom ut i höstas.

Under arbetet med boken har han haft tillgång till Nobelkommitténs interna arkiv och granskat alla 131 fredspris under 120 år (1901–2020). Hans slutsats är att endast 25 procent av dem uppfyller de kriterier som Alfred Nobel ville skulle vara avgörande för valet av pristagare. Heffermehl skriver vidare:

De interna rapporter kommittén mottog om kandidaterna avslöjar både motvilja och förakt för den idé och de människor som Nobel ville stödja. Jag hittade dessa gömda och glömda i Nobelarkiven. Dessa i allt 114 personer är viktig idéhistoria. Den politiska rörelse som Nobel ville stödja har under alla år nonchalerats och undertryckts av den norska Nobelkommittén.”

Alfred Nobel avled 1896, under åren innan Norge vann självständighet genom att bryta sig loss från unionen med Sverige. Priset blev ett verktyg i den norska frihetskampen, vilket präglat dess fortsatta karaktär:

”Norska politiker vande sig vid att se priset som deras eget. Detta orsakade varaktig skada. Under de första 70 åren dominerades Nobelkommittén av medlemmar från Stortinget och regeringen. Vi fick ett stortingets fredspris i Nobels namn.”

Prisets tillkomst präglades i mycket av Bertha von Suttners inspiration gentemot Alfred Nobel och inte minst av hennes i dag klassiska antikrigsmaning, ”Ned med vapnen!”. Men profilen på de som genom åren fått fredspriset genom åren har varit något helt annat än de ”nedrustningsivrare” som Alfred Nobel pekar ut i sitt testamente.

2020 röstade hela det norska Stortinget, förutom två ledamöter, mot att ta hänsyn till Nobels testamente. Därmed gick stortinget öppet emot att följa uppfinnarens ursprungliga tanke med priset.

Fredrik S Heffermehl kallar ”beslutet ett öppet myteri”. Han slår fast att den norska Nobelkommittén aldrig har följt upp sin huvuduppgift: att främja Nobels idé om en geopolitisk vändning och ett universellt samarbete om global fred. ”Priset borde ha kallats Nobels nedrustningspris.”

Han fortsätter: ”Länderna måste stå tillsammans eller gå under. Vi har inte råd med en fortsatt militär upprustning, som bara skulle öka risken för att vi ska bli förintade. För att bryta militarismens onda cirkel behöver världen Nobels visionära idé om världsfred genom samarbete.”

Det finns legala vägar: ”Enligt lagen har Nobelstiftelsen rätt och skyldighet att instruera stortinget. Det viktiga nu är att stiftelsen ingriper och kräver att stortinget snarast möjligt utser en kommitté som lojalt främjar syftet med fredspriset – eller hittar andra sätt att säkerställa att Nobels fredsvision förverkligas.”

Imaginative drawing by Marguerite Martyn and a photo of Bertha von Suttner, 1912, with a victorious Suttner holding a scroll labeled ”International Peace Treaty / England / France / America.” In the corner cowers a representation of a defeated warrior labelled ”WAR.” A broken sword and shield is on the ground. A tangle of broken warships is at the left side. At top are newspaper headlines from the St. Louis Post-Dispatch of October 20, 1912. Frän Wikipedia.

”En slagen armé”: USA flyr Afghanistan när talibanerna tar över

En afghansk regeringssoldat håller vakt vid flygbasen Bagram i Kabul efter att de amerikanska soldaterna dragit sig tillbaka.Foto: Wakil Kohsar/AFP/DN.

Den 30 april 1975 rullade nordvietnamesiska stridsvagnar in i Sydvietnams huvudstad Saigon, i dag Ho Chi Minh-staden. Ett utdraget brutalt kolonialkrig med miljoner döda tog slut – under för USA förödmjukande former, med panikartade när scener när de sista amerikanerna evakuerades från staden.

Kommer USA:s ”längsta krig” i Afghanistan att sluta på liknande vis? Dessa sommardagar flyr amerikanska soldater Afghanistan samtidigt som talibanerna är på väg att ta över, skriver Erik Ohlsson i Dagens Nyheter:

”De amerikanska soldaterna smög iväg som tjuvar om natten. På fredagen för drygt en vecka sedan, klockan 3 på morgonen, släckte de lyset på den gigantiska flygbasen Bagram och åkte ut genom grindarna.

Den afghanska arméns befälhavare visste inget i förväg om den snabba reträtten, har de berättat för utländska journalister. De möttes av en övergiven militäranläggning med tomma fordon parkerade på måfå – en del med startnyckeln i – och livsmedelsförråd som kan föda flera städer: tiotusentals vattenflaskor, portioner med inplastad färdigmat, burkar med jordnötssmör.”

USA:s klenmodiga uttåg från Bagrambasen ger bilden av en slagen armé som inte fort nog kan ge sig iväg, konstaterar Erik Ohlsson. ”Inte riktigt den bild som president Joe Biden tidigare velat visa av den amerikanska reträtten från Afghanistan.”

För tio år sedan fanns 130 000 soldater från 50 länder i Afghanistan, också svenska, i den Natoledda styrkan Isaf.

Också Sverige bär ett tungt ansvar för kriget som kostat tiotals miljarder – och mest vållat stort lidande och död.

Den amerikanska ambassaden i Kabul är ett av världens största ambassadkomplex. Sedan 2001 har USA spenderat 2,2 biljoner dollar på militära och civila projekt i ett skoningslöst krig som nya alltså tycks leda till att talibanerna återtar makten i landet.

Talibanernas ledare hävdade nyligen att de redan kontrollerar 85 procent av landet.

Krigsförbrytarpresidenten George W Bush angrep Afghanistan för att hämnas efter elfte september. Bush borde enligt internationell lag snarast sändas till krigsförbrytartribunalen i Haag för att ställas till svars för ett krig som lett till miljoner människor död.

George W Bush ombord på ett amerikanskt örlogsfartyg förklarar Irakkriget framgångsrikt avslutat. Mission Accomplished. Så var knappast fallet.

Bertil Englerts magiska jurta hyllar freden, människan och djuren

Konstnären Bertil Englert på en giraffsoffa inne i sin jurta, som på söndag retrospektivt visas på Össjö gård utanför Munka-Ljungby. Foto: Sören Sommelius.

Bertil Englerts installation ”Jurtan” – med Anna-Clara Englert som medskapare – skapades 1987 och ställdes ut på Össjö gård utanför Munka-Ljungby, som den sista anhalten på en riksomfattande turné till inalles 22 olika utställningsplatser i Riksutställningars regi. 

På söndag den 4 juli 12 öppnas en retroaktiv utställning, med Jurtan på samma plats, i Össjös ”Lilla ridhus”. 

 Det är ett osannolikt vackert utställningsrum. Mitt i finns jurtan och längs väggarna kan därtill ses ett antal av Bertils målningar med anknytning till Jurtans teman.  

En jurta är ett mongoliskt nomadtält, som brukats i årtusenden och ännu i våra dagar kan ses på de sibiriska och uzbekiska vidderna i den asiatiska östern. Bertil Englerts Jurta är ett rum för eftertanke. Det är också en kärnvapenfri zon, vilket markeras direkt innanför ingången. 

Där finns rakt fram som en altarbild, ”Leos ark”, en trärelief med djur och människor på flykt undan undergången, en ark som   seglar för överlevnaden. Ombord finns fredskämpar som Leo Tolstoj, Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Bertrand Russell och Albert Einstein. Och så djuren: elefanten, åsnan, kamelen, hjorten och strutsen.

Inne i jurtan står också hövding Seattle som redan 1854 Påminde om att ”Vad vore människan utan djuren” och preciserade att ”…allt som händer djuren händer snart människan, allt hör ihop.”

Jurtan innehöll sin tids allra mest angelägna budskap när den gjordes, om freden, om kärnvapenhotet och överlevnaden, om djuren och mänskligheten.  Att träda in i dess kontemplativa rum i dag och slå sig i giraffsoffan blir en stark påminnelse om att det som var ”aktuellt”1987 i dag 34 år senare, än mer ödesmättat i pandemins tid 2021.

Inne av jurtan finns också ett myller av djur både målade på djurhudar på jurtans väggar och gjorda som fågelapplikationer av skinn på golvets runda tovade matta som har en sol med spiralarmar i mitten.

En orm av trä som kan vara på rymmen från det förlorade paradiset tycks hotande ringla in genom dörröppningen, som annars vaktas av Miman, inspirerad av Harry Martinssons Aniara. Den har formen av en speciell kapsel för rockans ägg, som kan hittas ilandfluten på skandinaviska stränder.

Idéerna slår gnistor mot varandra inne i den magiska jurtan. Min känsla är att den är än mer berörande för att inte säga drabbande idag än än när den visades här förra gången. Samma hot mot freden, mot miljön och mot allt levande på jorden finns ju kvar och har förstärkts under åren som gått. Retrospektiven är en viktig påminnelse om att det är sent på jorden.

Jurtan pryds på utsidan pryds av ”antinationella hybridflaggor”. Flaggor från länder som i verkligheten konfronterar blandas provocerande mot varandra som antinationalistiska reptrick, den amerikanska med den sovjetiska, den israeliska med den egyptiska, den indiska med den pakistanska.

Bertil Englerts ”Hela jorden är vårt fosterland”.

Samma sak händer likaså i den stora målningen ”Hela jorden är vårt fosterland”, där den amerikanska flaggan i stället för med femtio stjärnor pyntats med hammaren och skäran, där vapen bryts sönder och nej till kärnvapen-symboler delar utrymme med händer som griper varandra.

Bakom jurtan i ridhuset finns en mindre variant av den fyra meter höga ”Daggmasken” som Kultursällskapet i Ängelholm köpt och som kommer att placeras ut i en central park i staden. Invid skulpturen finns ännu en hyllning till samma lilla varelse, så nödvändig för all odling och för människans överlevnad, ”Regnormarnas dans”, där det kan noteras att regnorm är danska för daggmask.

Fotnot: Bertil Englerts utställning av Jurtan och andra verk pågår 4 juli – 25 juli dagligen 12.00 – 17.00 på Lilla ridhuset vid Össjö går. Samtidigt öppnar herrgårdens sedan 70-talet kulturskyddade omgivningar för en parkpromenad. 

Leos ark, inne i jurtan, Bertil Englerts trärelief som hyllar Leo Tolstoy och andra fredsaktivister som Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Bertrand Russell och Albert Einstein. Foto: Sören Sommelius.

Återtar krigsherrarna makten över Afghanistan?

Ismail Khan at the second annual National Conference on Water Resources, Development and Management of Afghanistan. Bilden från amerikanska utrikesdepartementet/Wikipedia.

I mars 2002, för snart tjugo år sedan, gjorde David Zucchino sin första reportageresa till Afghanistan. Nu skriver han på New York Times blogg At War om ”Krigsherrarnas återkomst till Afghanistan”.

På resan 2002 besökte han den västliga staden Herat och träffade en av landets mest brutala warlords, Mohammad Ismail Khan. Khans milis hade då nyligen hjälpt USA att driva ut talibanerna ur landets västra delar med massivt stöd av amerikanska krigsflygplan och specialförband.

Som belöning hade han han fått en titel som guvernör för provinsen Herat och utgjorde en del av den USA-stödda regimen som följde efter invasionen i landet 2001. USA gjorde honom till en av Afghanistans mäktigaste män.

Zucchino kommer att tänka på Mr Khans råa militärmakt dessa dagar när afghanska grupper talar om att återigen rekrytera lokala miliser för att försöka mota den kommande talibanska offensiven över hela landet. Också Mr Khan har på sin Facebooksida utlovat att ställa upp med väpnat motstånd om fredssamtalen mellan den afghanska regeringen och talibanerna kollapsar.

På FB-videon lovar Khan att ”beskydda” Herat om inte regeringstrupperna förmår – och hävdar att han lätt kan mobilisera en armé med en halv miljon soldater.

I sommar lämnar merparten av USA:s och Nato:s trupper Afghanistan. I kölvattnet av en mordvåg som har krävt många offer bland regeringsvänliga, civila aktivister, människorättarbetare, domare, religiösa och journalister har olika etniska ledare börjat rekrytera milis för att försvara sina regioner.

En särskilt utsatt grupp har varit Hazarerna. Den 8 maj mördades i en serie bombattentat nästan 70 hazarska skolflickor i Kabul då de var på väg hem från skolan utan polisskydd.

De nya etniska miliserna utgör ett hot mot den USA-stödda regeringen ledd av president Ashraf Ghani. Nästa fas i det härjade Afghanistan kan bli ett land uppbrutet i lokala län med sina egna arméer – och där män som Mr Khan åter träder fram som de som ska skydda landet mot att komma helt i talibanernas händer.

Afghanistans öde är lika sorgligt som fasansfullt. Också Sverige bär ett ungt ansvar för den situation som uppkommit genom 20 års deltagande i ett Natolett krig utan ett egentligt FN-mandat. Huvudansvaret vilar på USA och krigsförbrytarpresidenten George W Bush.

Samtidigt har Sverige genom Afghanistankommitténs mångåriga kompetenta arbete för att bygga upp skolor, sjukhus och andra institutioner för civilbefolkningens bästa också spelat en avgörande positiv roll i landet.

Beatrice Fihn: ”Biden och Putin kan utplåna världen sådan vi känner den”

Beatrice Fihn, svensk director för ICAN, organisationen som ledde arbetet med att få FN att förklara kärnvapen för olagliga, vilket blev fallet i januari i år. Nu vädjar hon till Rysslands och USA:s ledare att vid onsdagens möte i Genève skära ner sina kärnvapeninnehav.

Joe Biden och Vladimir Putin möttes på onsdagen i denna vecka i Genève. De hade då stora möjligheter att att komma överens om att ömsesidigt minska sina kärnvapenarsenaler, säger Beatrice Fihn, director för ICAN i Genève inför mötet den stad där organisationen har sitt högkvarter.

Ett sådant steg från amerikansk och rysk sida skulle också fungera som en påtryckning på Kina för att lämna den nuvarande kapprustningen på kärnvapen, sa chefen för den Nobelprisbelönade organisationen vidare i en intervju gjord av Retuters.

Det fanns möjligheter att hejda den för mänskligheten kusliga kärnvapenkapprustningen som nog aldrig har varit mera kusligt ödesdiger och fasansfull än i vår tid. När jag skriver detta på onsdagen vet jag ännu inte om något framsteg gjordes i frågan.

Beatrice Fihn säger i intervjun med Reuters vidare att de båda världsledarna trots den frostiga stämningen dem emellan kunde ha utnyttjat sitt möte och gjort det till en vändpunkt som ledde till nya samtal om nukleär nedrustning.

I februari i år förlängde USA och Ryssland START vapenkontrollen för fem år. Därmed lever det sista avtalet mellan de båda kärnvapenländerna, som tillsammans svarar för 90 procent av världens kärnvapen vidare.

Fihn betonade att det inte inför mötet fanns stora förhoppningar på radikala insatser. Ändå, menar hon, skulle mötet kunna leda till initiativ till nya nedrustningsförhandlingar, en ödesfråga för världen.

Genom det ännu gällande 2010 New START-avtalet reduceras de båda ländernas strategiska kärnvapeninnehav till 1550 vardera. Dessutom innehåller avtalet restriktioner då det gäller både fast baserade kärnvapenbaser och nukleära ubåtar, liksom på kärnvapenbärande bombplan.

– Dessa två länder, dessa två ledare, har möjligheten att utplåna världen sådan vi känner den, sa Beatrice Fihn.

Det senaste decenniet har medfört väldiga moderniseringar och utvidgningar av såväl de amerikanska som ryska kärnvapenprogrammen.

I mars har Storbritannien aviserat att man tänker utöka sin kärnvapenarsenal med 40 procent. Kina har också gått samma väg, även om deras innehav fortfarande är litet jämfört med de två ledande kärnvapenmakterna.

2020 spenderade kärnvapenstaterna 72.6 miljarder dollar på sådana vapen, enligt en ICAN-report publicerad förra veckan. USA svarade för över hälften härav.

Israels Mediebomber och digitala krig mot Gaza

En byggnad där nyhetsbyrån AP hade sitt kontor i Gaza city bombades den 14 maj. Foto: Hatem Moussa/AP/DN.

Israel gjorde nyligen journalister och mediebolag till mål för sina attacker i Gaza, skriver Kari Andén-Papadopoulos,professor vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheters kultursektion på söndagen. 

  Under det senaste kriget bombade israeliskt flyg ett trettiotal palestinska och internationella medieredaktioner, däribland al-Jazira, AP och Reportrar utan gränsers lokaler.

Från israelisk sida hette det papegojaktigt återkommande att man bombade Hamasmål, tunnlar och annat och att de medier som hade lokaler i samma byggnader fick skylla sig själva. Några bevis härför såg åtminstone jag själv inte skymten av.

Men det fanns också de som var kritiska till Israels mediekrig, fortsätter Kari Andén-Papadopoulos. Hon skriver:

”Ändå var det chockerande att se den skamlöshet med vilken Israel, inför världens ögon, aggressivt pulvriserade mediehusen i Gaza och med dem den mänskliga rättigheten att få tala och rapportera fritt om en konflikt – ja, Hamas har också sin skuld i denna – som direkt dödar och traumatiserar civilbefolkningen.

Attackerna kan ses inte bara som ett bokstavligt försök att strypa förmedlingen av lokala ögonvittnesreportage om lidandet i Gaza, och som en militär maktdemonstration avsedd att sätta skräck i motståndaren: de manifesterar också självmedvetet den atmosfär av total straffrihet som har möjliggjort Israels pågående illegala expansion av bosättningar på Västbanken, blockaden av Gaza och tvångsfördrivningen av palestinier såsom de i kvarteret Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.”

Bombningarna av mediebolagens redaktioner i Gaza var både spektakulära och uppenbara krigsförbrytelser. 

Men Israel går längre än så, skriver artikelförfattaren och uppmärksammar informationskriget på ”den digitala fronten”, som hon menar är den viktigaste.

Israeliska myndigheter har lyckats förvandla plattformar som Facebook och Instagram ”från kanaler för det fria ordet till verktyg för att övervaka och censurera palestinier.” 

Under de senaste veckorna har särskilt unga palestinier på Facebook, Instagram, Twitter och TikTok dokumenterat och fördömt israelisk polisbrutalitet och attacker av israeliska bosättare mot palestinska aktivister och invånare som protesterar mot Israels planer på att fördriva palestinierna från Sheikh Jarrah. ”Bilder tagna av ögonvittnen i Sheikh Jarrah, vid al-Aqsa-moskén och i Gaza har mobiliserat palestinierna på ett sätt som vi inte har sett på många år.”

Men de sociala medierna går inte att lita på.

” När händelserna i Sheikh Jarrah eskalerade, och bilderna blev allt mer politiskt och känslomässigt laddade, började Facebook, Instagram och Twitter i allt snabbare takt censurera användare som protesterade mot och dokumenterade dessa händelser. Palestinska och pro-palestinska inlägg har raderats, konton blockerats, hashtags dolts och tillgängligheten till innehåll begränsats”, skriver Kari Andén-Papadopoulos.

Den palestinska organisationen för digitala rättigheter 7amleh (the Arab Centre for the Advancement of Social Media) publicerade nyligen en rapport som dokumenterade 500 fall av kränkningar av palestiniernas digitala rättigheter sedan början av maj. Enbart Instagram har raderat hundratals stories relaterade till Sheik Jarrah, även arkiverade inlägg, och gömde också i ett kritiskt skede de arabiska hashtaggarna #Al Aqsa och #Sheik Jarrah.

Nio framstående organisationer för digitala rättigheter uppmanade nyligen sociala medier att använda ”transparenta och konsekventa riktlinjer för moderering” och att vara öppna om beslutsprocessen när de censurerar innehåll.

Uppropet pekar på att många av de senaste veckornas fall av masscensur sannolikt är relaterade till det israeliska justitiedepartementets cyberenhet ”8.200”. Denna enhet har de sista åren skickat tiotusentals anmodanden till sociala mediebolag om att ta bort innehåll. I en absolut majoritet av fallen har plattformar som Facebook frivilligt hörsammat cyberenhetens begäran och raderat innehållet, utan domstolsbeslut, vilket betyder att palestinier inte har några möjligheter att överklaga beslutet.

7hamleh har till exempel i en rapport visat att sociala medieföretag under 2020 tog bort 81 procent av det innehåll som israeliska myndigheter bad dem om”, konstaterar Andén-Papadopoulos. Därtill kommer att Facebook och Instagram upprepade gånger lämnat ut palestinska användares data till israeliska myndigheter, vilket lett till hundratals arresteringar.

Facebooks chefer träffade den 13 maj i ett möte Israels försvarsminister Benny Gantz för att effektivisera samarbetet kring att censurera palestinskt innehåll som (påstått) ”uppmanar till våld eller sprider desinformation”.

Men påstående rymmer dubbelmoral, fortsätter artikelförfattaren: Israeliska myndigheter och militär använder själva sina officiella konton på sociala medier för att sprida uppenbart felaktig information, falska nyheter och starkt provocerande och ofta våldshetsande propaganda. Dessutom fortsätter den israeliska extremhögern ostört att sprida desinformation och organisera våldsamma attacker med hjälp av sociala medier. 

De senaste veckorna har israeliska högerextremister använde appar som Telegram och WhatsApp för att uppmana till och organisera den våg av lynchmobbar som nyligen gick till attack mot palestinier i städer över hela Israel och ledde till summariska avrättningar på båda sidor.

Kari Andén-Papadopoulos sammanfattar

”Israels digitala förtryck förvärrar de kränkningar mot mänskliga rättigheter som redan sker på marken, och förhindrar palestinier – som inte har något alternativ – att göra sina krav på frihet, rättvisa och värdighet hörda. Även om detta särskilt drabbar palestinierna, borde vi alla vara oroade för vad det säger om de sociala medieföretagens engagemang i sina egna åtaganden att respektera mänskliga rättigheter. De nära relationerna mellan kommersiella plattformar, som drivs av vinstintresse, och repressiva regimer vars övergripande mål är att utöka sin kontroll tystar aktivt de människor som allra mest behöver dessa plattformar.”

Moffer med kikaren. Om att besöka Helsingör maj 2021

Helsingör – från den svenska sidan länge en oåtkomlig hägring för de flesta. Foto: Sören Sommelius, maj 2021.

En söndag i slutet av maj 2021 gick jag i land från färjan Aurora i Helsingör. Det är första gången på nästan två år. Helsingör har blivit ”Utlandet”, en fjärran oåtkomlig plats, under pandemin.  Kontrollanterna på Helsingörs station kollar misstänksamt mina vaccinationspapper, ”det där kunde ju vem som helst ha fixat, säger den ene av dem fast på danska. Han ler sarkastiskt.

Men titta, försöker jag, det står Pfizer här, mitt namn där och vaccinationstillfällenas datum. Jag har fått två sprutor … Mannen skakar på huvudet. ”Det ska vara ett officiellt vaccinationsintyg”, säger han och fortsätter med ett vänligt leende, ”men för den här gången …”.

Som en småfisk slinker jag genom nätet, går ut på Jernbanevej, fortsätter på Hovedvagtstræde över Stenegade upp till Stjernegade mot Torvet.

Helsingör är sig inte likt. Mycket är igenbommat. Det där danska ”hygget”, jag anar det inte. Jag menar inte att folk är illasinnade eller så, mer att de verkar bedrövade, frånvarande på ett sätt som jag inte är van vid. Man skyndar längs gatorna, majoriteten med skyddsmask och nerböjt huvud.

Det här är ett annat Danmark än det jag varit van vid under alla år. Jag associerar tillbaka till krigsåren, då senast gränsen mellan Sverige och Danmark var i det närmaste helt stängd under lång tid. Och på de danska judarnas flykt över Sundet hösten 1943. Ordet ofärdstider flaxar genom mig som en olyckskorp. Jag skakar på mig, det är nog det risiga majvädret, tio grader bara och vass vind, tänker jag, min fantasi skenar i väg. Men visst har pandemin varit en ofärdstid, nästan som ett krig.

Sedan kommer jag att tänka på en man i Helsingör mot slutet av krigsåren på 1940-talet, en äldre herre kallad Moffer, bara därför att hans systerdotter som liten inte kunde tala rent. Från sin bostad kunde han se varvet som i vår tid blivit kulturvarvet, han såg Kronborg och så det sköna Öresund med den svenska kusten och Helsingborg, om natten en saga av ljus till skillnad från det nedsläckta Helsingör.

Moffer for åt andra hållet, från krigets Helsingör till fredens Helsingborg, när färjorna till slut efter krigsåren åter började gå, när ockupationsarmén kapitulerat och Danmark blivit fritt. De åren gick gränsen mellan krig och fred just här genom Öresund, en krigets och nazismens järnridå.

Med sin utmärkta kikare hade Moffer från Helsingör kunnat se en svensk dam i sin bästa ålder, ”rundbarmad såvitt han kunde urskilja”, ”inte så värst mycket kläder på sig”. Dag efter dag följde han henne med kikaren tills hon höll en skylt framför sig ”Postfack 10-01”. Hon tiggde om hjälp. Hon var i nöd.

När Moffer till slut utrustad med en stor blombukett tog mod till sig och tog färjan till Helsingborg blev det inte så som han hoppats.

Den danska författaren Frank Jæger, född 1926 i Frederiksberg, död 1977 i Helsingör. Foto: Aage Sørensen / Ritzau Scanpix.

Nå, Moffer är ingen verklig människa, vad jag vet, bara en figur i novellen ”Moffer med kikare” av den suveräne danske författaren Frank Jæger,  fint filmatiserad för SVT av Stellan Olsson.

I novellens avslutning berättas att ännu flera år efter kriget ett tjog halvgamla och äldre herrar varje onsdag träffades på en anspråkslös krog i Helsingör där de diskuterade vidvinklar och kikarobjektiv. De var alla medlemmar i Kikarklubben vars rödmosige kassör var Moffer själv.

När jag efter nästan två år åter utan möjlighet till besök på andra sidan sundet till slut kommer till det Helsingör jag dagligdags kunnat se från Helsingborg känner jag mig lite som Frank Jægers Moffer.

Skillnaden är kanske att framtiden 2021 är mera osäker än den var 1945. Då kunde det bara bli bättre när freden kommit till Danmark. Vad väntar oss nu? Med ett virus är det inte lätt att sluta fred, ens om vi inbillar oss att det kapitulerat.

Den danska brigaden som under krigsåren i Sverige avvaktat på att kunna befria Danmark, återvänder i maj 1945 efter Tysklands kapitulation till Helsingör, med färjan Holger Danske från Helsingborg. Bild: Wikipedia Commons.