Kategoriarkiv: Mänskliga rättigheter

SKA VISSELBLÅSAREN JULIAN ASSANGE UTVISAS OCH DÖMAS SOM SPION I USA?

Wikileaks visselblåsare Julian Assange väntar nu i det brittiska säkerhetsfängelset Belmarsh varifrån han kämpar mot de brittiska myndigheternas ambition att utvisa honom till USA. Skulle något sådant ske kan han dömas för spioneri till ett i praktiken livslångt fängelsestraff.

Det som nu står på spel och blir en följd av en eventuell utvisning är något större än en enskild människas öde, det handlar grundläggande demokratiska frågor i stora dela av västvärlden, särskilt i länder som USA, Storbritannien, Sverige och Ecuador. Så skriver Nils Melzer, FN:s specielle rapportör om tortyr, i en artikel i septembernumret av den engelska utgåvan av Le Monde Diplomatique.

”När jag granskade fallet Julian Assange fann jag flera ovedersägliga bevis för godtyckliga rättsliga beslut, liksom avsiktlig tortyr och misshandel”, fortsätter Melzer. Ändå vägrade de fyra nämnda staterna att samarbeta med mig för att genomföra de rättsliga procedur som krävs enligt internationell lag.

Fallet Assange handlar om en man som förföljts och blivit föremål för kränkande behandling för att han avslöjat de makthavandes smutsiga och eländiga hemligheter, särskilt gällande krigsförbrytelser, tortyr och korruption, fortsätter Melzer. Det är den solkiga berättelsen om de godtyckliga juridiska beslut som fattats av flera västliga demokratier som annars är måna om att framhäva sitt eget exemplariska handlande då det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om avsiktlig manipulation av underrättelsetjänster bakom ryggen på sina nationella parlament och offentlighet.

Det är också berättelsen om hur de olika ländernas tongivande medier i sin journalistik ofta agerat för att demonisera, isolera och förgöra en misshaglig individuell.

Liksom Julian Assange hölls den förre chilenske diktatorn Augusto Pinochet i ett brittiskt fängelse, från 16 oktober 1998 till 2 mars 2000. Länder som Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien, krävde då att han skulle utvisas för att kunna dömas tortyr och brott mot mänskligheten.

Margret Thatcher, som var brittisk premiärminister, gjorde ett vänskapligt besök hos honom i fängelset. Också USA:s president Bush ville att han skulle benådas – och så blev det. Våren 2000 kunde han återvända till Chile, där han hyllades av militären vid sin ankomst till Chile och kort därefter erhöll åtalsimmunitet.

I fallet Julian Assange handlar det om tidens främste visselblåsare som USA vill döma som krigsförbrytare. Situationen för Assange och för yttrandefriheten är dramatisk.

Hur kommer fallet Assange att behandlas i svenska medier? Kommer den svenska ansökan om Natomedlemskap att bidra till en nära nog total medietystnad? Risken är överhängande.

Vi vet heller ännu inte om Assange-försvarets appell till Storbritanniens Högsta domstol kommer att besvaras eller avvisas.

I så fall kan inrikesminister Priti Patels beslut om utvisning verkställas.

Mycket tyder på det, särskilt med Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss (som har Margret Thatcher som idol), och förväntas fortsätta landets USA-trogna politik.

Mycket står på spel dessa tidiga höstdagar. I Stockholm hålls två möten till stöd för Julian Assange. I dag måndag är DN:s förre chefredaktör Arne Ruth en av talarna vid ett möte på Sergels torg. Söndag 9 oktober 13 – cirka 16 hålls ett andra möte på ABF i Stockholm om ” Julian Assange och hoten mot press-och yttrandefriheten. Rättssäkerheten är i fara!”.

Mötena följs också av program på Facebook: 1. måndagsmötet: https://fb.me/e/2i3CjrV3n

2. Den senare mötet 9.10: https://fb.me/e/2i3CjrV3n

BILDEN: Prison bride: Stella Moris arrives at HMP Belmarsh for her wedding to Julian Assange, 23 March 2022 Foto: Leon Neal.

Talibaner på viktigt ”statsbesök” i Norge

Talibanerna ska ha sitt första möte med väst i Oslo efter maktövertagandet. En delegation kom på lördagskvällen med ett norskt plan till den norska huvudstaden. Foto: Taliban.

En talibansk delegation ledd av talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi landade på lördagskvällen på Oslos flygplats. Det är första gången som talibanerna kommer att möta politiska ledare i väst.

Delegationen kom till Norge med ett av den norska regeringen chartrat flygplan och kommer enligt NRK att möta representanter från det norska Utrikesdepartementet samt afghanska medborgare i exil, skriver Aftonbladet.

På agendan står den humanitära kris som blossat upp i Afghanistan. Det krigshärjade landet kämpar mot fattigdom, pandemi och den värsta torkan på över 20 år.

– Vi är oerhört bekymrade över den allvarliga situationen i Afghanistan. Det är en fullskalig humanitär katastrof för miljontals människor. För att hjälpa de civila i Afghanistan måste det internationella samfundet, liksom afghaner från olika delar av samhället, föra en dialog med talibanerna, säger Norges utrikesminister Anniken Huitfeldt till NRK.

Situationen i landet förvärrades dramatiskt i samband med att talibanerna återtog makten i augusti i fjol och västländerna har därefter valt att skicka bistånd via FN i stället för direkt till afghanska myndigheter.

På mötet, som inleddes under söndagen, väntas Norge även att ta upp frågor om situationen för kvinnor i Afghanistan.

– Vi vill vara tydliga i våra förväntningar på talibanerna, särskilt när det gäller flickors skolgång och mänskliga rättigheter som kvinnors deltagande i samhället, säger Huitfeldt och tillägger:

– Det här är inte en legitimering eller ett erkännande av talibanerna. Men vi måste prata med dem som i praktiken styr landet i dag. Vi kan inte låta den politiska situationen leda till en ännu värre humanitär katastrof.

Positiva rapporter har getts från första dagens möten, skriver Dagens Nyheter:

På söndagen träffade talibanerna representanter för civilsamhället i Afghanistan, däribland en flera kvinnoorganisationer. Jamila Afghani är chef för den afghanska grenen av International Women’s League for Peace and Freedom. Hon säger till NRK att mötet gick bra. Diskussionerna handlade om den ekonomiska krisen, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Även talibanerna var nöjda med den inledande dagen i Norge.”

Under mötet satt deltagarna och lyssnade tålmodigt på varandras åsikter och utbytte synpunkter om den aktuella situationen i landet”, skriver delegationen i ett pressmeddelande.

”Representanterna på mötet insåg att förståelse och samarbete är den enda lösningen på Afghanistans problem. Alla deltagare, med en röst, förklarade att sådana möten är av intresse för landet”.

Det norska initiativet får också stöd från flera håll.  Svenska tidigare utrikesminister Margot Wallström, ordförande i Women’s Forum on Afghanistan, är positiv.

”Frågan är inte om man ska prata med talibanerna utan hur man ska prata med talibanerna”, skriver hon i ett uttalande. Enligt Margot Wallström sker samtalen i Oslo vid en kritisk tidpunkt i Afghanistans historia. Vid sidan av den humanitära krisen befinner sig landet i en ekonomisk kris och social kris som behöver omedelbar uppmärksamhet.

”Alla förstår behovet av engagemang, men mötet måste också bli ett tillfälle att påminna och pressa talibanerna om kvinnor och mänskliga rättigheter. Afghaner, särskilt afghanska kvinnor, följer mötet noga, liksom kvinnor runt om i världen”, skriver Margot Wallström.

”Kvinnor utgör mer än halva befolkningen, att utesluta dem kommer att leda till misslyckanden med att rädda liv och misslyckanden med att bygga en livskraftig stat på längre sikt.

Det viktigaste politiska mötet är tänkt att ske på måndagen med diplomater från USA, Storbritannien och flera EU-länder. Sverige är inte inbjudet till mötet, uppger UD.

Det illa organiserade amerikanska uttåget ur Afghanistan ledde till kaos i landet. Samtidigt drog de flesta västländer in stora delar av sitt humanitära bistånd till landet, vilket förstås drabbar civilbefolkningen katastrofalt. Det har sagts att miljoner människors liv står på spel.

Därför är Norges initiativ synnerligen positivt och knyter an till Norges speciella roll som fredsmäklare. De västliga länderna har ett ansvar för situationen i landet, alldeles särskilt USA men också Sverige som deltagit i USA:s krig under två decennier. Att låta civilbefolkningen drabbas dubbelt, först av talibanernas maktövertagande och sedan av svält och andra umbäranden är djupt omoraliskt.

På måndagen framkom att en av talibanerna polisanmälts, Anas Haqqani – som ingår i det brutala Haqqani-nätverket. Bakom anmälan står den norsk-afghanske medieexperten Zahir Athari.

– Vi har polisanmält honom för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Han och nätverket har stått bakom de mest dödliga angreppen mot civilbefolkningen i Afghanistan sedan 2001, säger Athari, till Dagens Nyheter.

Den svenska biståndsministern Matilda Ernkrans tog i radions P1 morgon avstånd från det norska initiativet. Ställningstagandet är, menar jag, ogenomtänkt.

Men sannerligen, ingenting är enkelt. Talibanernas brottsregister är kusligt. Haqqani är som skrivet efterlyst för brott mot mänskligheten.

Samtidigt kontrollerar talibanerna i dag det Afghanistan, som enligt FN står för en humanitär katastrof. Över halva befolkningen eller omkring 23 miljoner människor hotas akut av svält.

Att tala med talibanerna kan öppna vägar för hjälp och lindring för miljoner människor. Därför gör Norge rätt.

Talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi. Foto: Muhammad Farooq/ TT/Aftonbladet.

När Memorial krossas går det utför med Ryssland

Poliser för bort en demonstrant som protesterar mot tisdagens domstolsutslag att förbjuda människorättsorganisationen Memorial. Foto: AP/DN.

Högsta domstolen i Ryssland har beslutat att stänga ner människorättsorganisationen Internationella Memorial, som i flera decennier arbetat med mänskliga rättigheter i landet. Det började redan på 80-talet under Sovjettiden, då Nobelpristagaren Andrej Sacharov var en av grundarna till Memorial.

Tisdagens beslut från den ryska Högsta domstolen om att stänga ned Memorial möttes av hård kritik från omvärlden, däribland från USA, Frankrike och Europarådet. Det beslutet följdes under onsdagen av ytterligare ett, att människorättscentret, en del av organisationen, ska upphöra.

I en artikel i Dagens Nyheter skriver Anna-Lena Laurén att Memorial har samlat ihop Rysslands bästa och mest omfattande arkiv när det gäller Gulaglägren och även ordnat historiska exkursioner.

”I Moskva har jag tillsammans med Memorial besökt Nya Donskoj-kyrkogården, där både bödlar och offer ligger i samma gravar. Jag har gått på exkursioner vid namn ”Terrorns topografi” utanför FSB:s högkvarter Lubjanka.”

Oleg Orlov, styrelseledamot i Internationella Memorial, säger till Anna-Lena Laurén att Memorial kommer att fortsätta arbeta:

– Vi överklagar. Så länge processen pågår behöver vi inte lägga ner. Om vår överklagan inte hjälper får vi se hur vi ska fortsätta jobba. Det är en öppen fråga. Jag vill inte i det här skedet tala utåt om alla alternativ som vi diskuterar.

– Att förbjuda mig och mina kollegor att skydda mänskliga rättigheter i Ryssland kan de inte. Dessutom finns det fortfarande kvar ett fyrtiotal avdelningar av Internationella Memorial i Ryssland som är självständiga organisationer. De kommer att fortsätta sitt arbete.

Memorial har varit den främsta organisationen i dagens Ryssland då det gäller att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. Kommer det att kunna fortsätta?

En annan lika viktig roll som Memorial haft i dagens ryska samhälle har varit att hålla minnet av Stalintidens förbrytelser levande.

Simon Sebag Montefiore skriver i sin ”Stalin den röde tsaren och hans hov” (Prisma 2004) om hur det 1930 fanns 179 000 slavarbetare i Gulagarkipelagen och fem år senare nästan en miljon.

Jag glömmer aldrig hur jag för några år sedan besökte Vitahavskanalen i ryska Karelen. Den byggdes av Gulags slavarbetare. Anne Applebaum uppger i sin bok om Gulag att 25 000 av de 126 000 arbetarna dog under bygget, främst av svält. Kanalen är 23 mil lång, byggdes på 20 månader från sjön Onega till Vita Havet, en vik i Norra ishavet. Kanalen skulle göra det möjligt att färdas med båt från Archangelsk till Leningrad och Östersjön.

Men Stalin hade bråttom. Det blev ett fuskbygge. Kanalen gjordes bara 3,5 meter djup och har i dag spelat ut sin roll.

Min färd den gången fortsatte till Solovetskyöarna i Vita havet. Där finns ett storslaget kloster, listat på Unescos världskulturarvslista. Men klostret användes av Stalin som ett av de första Gulagfängelserna.

Vitahavskanalen och Gulagarkipelagen är bara några av de grova brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Stalins Sovjet, ofta under kontroll och på initiativ av Stalin själv.

En viktig del av Memorials arbete har varit att hålla minnet av de mörka årens förtryck och övergrepp levande i det ryska samhället och i den offentliga historieskrivningen.

De är lätt att associera till Tyskland där genomlysningen av nazismens förbrytelser har varit en viktig och nödvändig del av vägen till dagens demokratiska tyska samhälle.

En liknande utveckling i Ryssland ter sig i dag allt mera avlägsen. Många katastrofscenarier för Rysslands politik och samhälleliga utveckling diskuteras i stället. Det ser dystert ut för det ryska folket.

Molotov och Stalin (de båda männen i mitten) vid Vitahavskanalen i ryska Karelen, byggd av slavarbetare, från Vita havet til Onegasjön och Östersjön.

Vattenkanon och tårgas mot flyktingarna och Angela Merkels samtal

Flyktingar på väg den sista biten genom Belarus till gränsen mot Polen, där de möttes av tungt beväpnad polsk kravallpolis, vattenkanoner och tårgas. Skärmdump från film av brittiska The Guardian.

De flyktingfamiljer som under en vecka övernattat under provisoriska omständigheter i utomhus i skogarna vid gränsen mellan Belarus och Polen vandrade i veckan fram till den polska gränsstationen, avspärrad av stora mängder rakbladsvassa taggtrådsrullar. Där möttes de av tungt beväpnade polska kravallpoliser som besköt dem med tårgas och vattenkanoner, efter det att några av flyktingarna kastat sten mot de som bevakade gränsen. Det handlar om flera tusen flyktingar.

De här kusligt inhumana scenerna med ett våld som också riktar sig mot barn utgör en sammanfattning av EU-ländernas flyktingpolitik denna mörka november 2021.

Visst, det hela är ett resultat av den belarusiske diktatorn Aleksander Lukashenkos bisarra politiska drag att använda flyktingar som ett vapen, med stöd av Vladimir Putins Ryssland.

Men det kan inte hjälpas. Genom den polska och EU-sanktionerade reaktionen mot flyktingarna blir EU medskyldigt till grova kränkningar mot människor. Det här är extremt omänsklig konflikthantering. Ett tiotal personer lär ha dött i de kylslagna oländiga gränstrakterna mellan Polen och Belarus.

Lukashenko är en hänsynslös och maktgalen bandit. Men hade inte EU kunnat hantera krisen så mycket bättre?

Den enda europeiska politiker som tycks ha visat något slags genuin humanitet och praktisk handlingsförmåga är föga förvånande EU:s förre förbundskansler Angela Merkel. Hon ringde i måndags upp Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Såvitt känt är det första samtalet som Lukasjenko har haft med en västledare sedan belarusiska valet i augusti 2020. I samtalet, som nog underlättades av att Merkel talar ryska efter uppväxten i DDR, krävde hon att Belarus släpper fram humanitär hjälp till migranterna.

Så tycks ha skett i mitten av veckan, samtidigt som möjligheter för grupper av flyktingar att återvända särskilt till Irak arrangerades. Konflikten lindrades åtminstone tillfälligt. Det borde ha skett tidigare – om inte EU accepterat att Polens taggtråds- och kravallpolisstrategi skulle ha varit allenarådande.

FOTNOT: Det bör nämnas att EU:s utrikeschef Josep Borrell också tagit upp hjälpbehovet i ett samtal med Belarus utrikesminister Vladimir Makej i söndags, rapporterar Svenska Dagbladet.

Liknande krav hördes från Sveriges utrikesminister Ann Linde:

– De här stackars flyktingarna måste få hjälp med filtar, madrasser, mat, dryck och så vidare. Det kan bli en humanitär katastrof. Redan är det förfärligt för många av dessa som har lurats dit, säger Linde i Bryssel.

Den polska polisen satte under tisdagen in vattenkanoner för att hindra migranter från att ta sig över gränsen. Foto: Leonid Shcheglov/AFP/Dagens Nyheter.

Årets fredspris lojalt mot Nato snarare än Nobel. Assange borde ha fått det!

Julian Assange före och under fängelsetiden. Collage: Open Petition.

Under fjorton år har den norske juristen och författaren Fredrik S Heffermehl arbetat ihärdigt med att försöka få den norska Nobelkommittén att respektera Alfred Nobels intentioner med fredspriset, att det skulle ges till de organisationer eller enskilda som arbetar för global nedrustning i stället för kapprustning.

I år förvandlades priset till ett pris i kampen för yttrandefrihet i Ryssland och Filippinerna. De som fick priset har gjort stora insatser för yttrandefriheten i de auktoritära samhällen där de verkar. Men det är något annat ändå än att kämpa mot kapprustning och mot de växande krafter som leder världen allt närmre ett nytt meningslöst och förödande storkrig.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv skriver Heffermehl i ett debattinlägg att årets pris är lojalt mot Nato snarare än mot Nobel. Detsamma kan sägas om norska medier, skriver han. Och jag skulle vilja tillägga svenska medier. I SVT:s direktsändning när priset tillkännagavs hördes bara lovord (och de som fick priserna, betonar jag var väl värda lovord) inga kritiska eller ifrågasättande röster släpptes fram.

Årets fredspris borde ha tilldelats Julian Assange, slår Fredrik Heffermehl fast. Assanges avslöjande om amerikanska grova övergrepp under Irakkriget var på alla sätt fredsbefrämjande journalistik, därtill med en otrolig personlig insats och ett högt personligt pris.

Nu håller USA Assange som politisk fånge i London. Den behandling han utsätts för i det brittiska fängelset kan jämföras med tortyr och är ”den mest upprörande kränkningen av mänskliga rättigheter i kombination med långtgående hot mot yttrandefriheten i världen”.

Att länder som USA och Storbritannien plus Sverige för den delen gemensamt arbetar för att knäcka en modig visselblåsare är upprörande. Nobelkommittén borde ha stått upp mot USA:s myndigheter som vill skrämma journalister till tystnad om amerikanska krigsförbrytelser.

FN:s specielle rapportör Nils Melzer är skakad av hur flera länder har ställt upp bakom USA för att krossa en enskild visselblåsare, när dt motsatta borde varit fallit.

Till det kommer nu att medierna i de två länder som är mest involverade i utdelningen av Nobelpriserna, Sverige och Norge, inte heller uppmärksammat vad priset borde ha använts till, att bygga fred med fredliga medel.

Fotnot: Fredrik Heffermehls senaste bok, ”Medaljens baksida” från 2020, lyfter bland annat fram Julian Assange som en värdig mottagare av Nobels fredspris. Boken utkommer inom kort på engelska.

Återtar krigsherrarna makten över Afghanistan?

Ismail Khan at the second annual National Conference on Water Resources, Development and Management of Afghanistan. Bilden från amerikanska utrikesdepartementet/Wikipedia.

I mars 2002, för snart tjugo år sedan, gjorde David Zucchino sin första reportageresa till Afghanistan. Nu skriver han på New York Times blogg At War om ”Krigsherrarnas återkomst till Afghanistan”.

På resan 2002 besökte han den västliga staden Herat och träffade en av landets mest brutala warlords, Mohammad Ismail Khan. Khans milis hade då nyligen hjälpt USA att driva ut talibanerna ur landets västra delar med massivt stöd av amerikanska krigsflygplan och specialförband.

Som belöning hade han han fått en titel som guvernör för provinsen Herat och utgjorde en del av den USA-stödda regimen som följde efter invasionen i landet 2001. USA gjorde honom till en av Afghanistans mäktigaste män.

Zucchino kommer att tänka på Mr Khans råa militärmakt dessa dagar när afghanska grupper talar om att återigen rekrytera lokala miliser för att försöka mota den kommande talibanska offensiven över hela landet. Också Mr Khan har på sin Facebooksida utlovat att ställa upp med väpnat motstånd om fredssamtalen mellan den afghanska regeringen och talibanerna kollapsar.

På FB-videon lovar Khan att ”beskydda” Herat om inte regeringstrupperna förmår – och hävdar att han lätt kan mobilisera en armé med en halv miljon soldater.

I sommar lämnar merparten av USA:s och Nato:s trupper Afghanistan. I kölvattnet av en mordvåg som har krävt många offer bland regeringsvänliga, civila aktivister, människorättarbetare, domare, religiösa och journalister har olika etniska ledare börjat rekrytera milis för att försvara sina regioner.

En särskilt utsatt grupp har varit Hazarerna. Den 8 maj mördades i en serie bombattentat nästan 70 hazarska skolflickor i Kabul då de var på väg hem från skolan utan polisskydd.

De nya etniska miliserna utgör ett hot mot den USA-stödda regeringen ledd av president Ashraf Ghani. Nästa fas i det härjade Afghanistan kan bli ett land uppbrutet i lokala län med sina egna arméer – och där män som Mr Khan åter träder fram som de som ska skydda landet mot att komma helt i talibanernas händer.

Afghanistans öde är lika sorgligt som fasansfullt. Också Sverige bär ett ungt ansvar för den situation som uppkommit genom 20 års deltagande i ett Natolett krig utan ett egentligt FN-mandat. Huvudansvaret vilar på USA och krigsförbrytarpresidenten George W Bush.

Samtidigt har Sverige genom Afghanistankommitténs mångåriga kompetenta arbete för att bygga upp skolor, sjukhus och andra institutioner för civilbefolkningens bästa också spelat en avgörande positiv roll i landet.

Balladen om Emmett Till

Lyssna på Bob Dylans ballad om Emmett Tills död i lilla Mone i Mississippi 1955. Många har betecknat mordet på den 14-årige pojken som inledningen till medborgarrättsrörelsen i USA.

Mordet i Minneapolis av George Floyd, rättegången och den fällande domen mot Derek Chavin, den polis, som mördade honom genom att under över 9 minuter pressa knäet mot hans hals, har sänt chockvågor genom USA, som en påminnelse om den djupt liggande rasismen i samhället och särskilt inom poliskåren.

T v : Emmett till med sin mamma Mamie i Chicago. Till höger: Den mördade fjortonåringen, sådan han såg ut när han låg död i en öppen kista.

Många har jämfört mordet på George Floyd 2020 med mordet på den afroamerikanske tonåringen Emmett Till 65 år tidigare. I min bok om Medborgarrättsrörelsens kamp i USA, ”Från King till Obama”, som i vår åter gjorts tillgänglig som print on demand av förlaget Historiska Media i Lund, handlar ett kapitel om Emmett Till. Jag återger ett kort utsnitt ur det här:

Balladen om Emmett Till

Emmett Till var fjorton år när han den 24 augusti 1955 gick in i Bryant’s Grocery & Meat Market i den lilla staden Money vid Tallahatchiefloden i Mississippi. Han skulle köpa bubbelgum för två cent. Bakom disken stod Carolyn Bryant, en tjugoettårig vit kvinna, gift med affärens ägare, den tjugofyraårige tidigare fallskärmssoldaten Roy Bryant. Paret bodde med sina tre barn i bakre delen av samma byggnad. Roy var inte hemma den här dagen, han körde räkor till Texas.

En fjortonårig afroamerikansk pojke köpte tuggummi av en ung vit kvinna på en liten plats i Mississippis delta. Några dagar senare lynchades han.

Hans stympade kropp hittades i Tallahatchiefloden gyttja. Det blev rättegång. Mördarna frikändes och rökte segercigarrer med sina barn i famnen i rättegångslokalen.

”Twas down in Mississippi no so long ago, / When a young boy from Chicago town stepped through a / Southern door.

This boy’s dreadful tragedy I can still remember well, / The color of his skin was black and his name was Emmett Till.”

En junieftermiddag 2009 kommer jag till Money. Vägen går genom stora majsfält. Jag letar efter en skylt med stadens namn men förgäves. Det är svårt att identifiera platsen som verkar ha sjunkit ner i dammet och glömskan, tror jag, tills jag får syn på en risig lastbil och ett skjul med texten Money Volunteer Fire Department. Nu ser jag också en handmålad sönderrostad skylt som visar vägen till Johnson Chapel, Church of Money, ledd av pastor M A McKinley. En brandbil och en kyrka. Jag är i Money.

Mississippi kallas magnoliastaten. De som är kritiska mot kvardröjande rasism menar att delstaten ligger ”bakom magnoliaridån”. Det är Moneys geografiska och mentala position. Solen bränner, termometern visar trettiofyra grader, ingen vistas utomhus i onödan. När jag lämnar bilen och försöker orientera mig befinner jag mig vid två övergivna hus.

Det ena är en risig låg träbyggnad med två tomt gapande skyltfönster och utskjutande tak. Det måste ha varit en liten bensinstation, i marken finns fundament efter pumpar. Någon tycks bo där, en blå Dodgepickup står parkerad bakom huset.

Bredvid bensinstationen reser sig ruinen av en tvåvåningsbyggnad av tegel och trä, överväxt av grönska, som ett hus som blivit bombat i något krig och gjorts obeboeligt för länge sedan. Huset ser ut som om detskulle kunna falla sönder av sig självt. Taket och övervåningen har rasat in, verandan är nästan borta, nedre delen är igenbommad med plywoodskivor. En skylt varnar för ”Privat egendom”.

Det tar en liten stund innan jag känner igen byggnaden och förstår att jag har kommit rätt. Det här är resterna av Bryant’s Grocery & Meat Market. 1955 fanns här en veranda av trä med några träbänkar i skuggan utanför ingången till affären. På fasaden fanns ett par röda Coca-Cola-skyltar.

Det finns inget som säger något om platsens historia. I USA finns ofta skyltar på platser där historiska händelser inträffat, men inte här, bara en sönderfallande ruin, hetta och tystnad. Vad var det som hände? Varför mördades Emmett Till?

* * *

Emmett Tills mamma Mamie hade själv växt upp i Money Mississippi men liksom många andra afroamerikaner emigrerat från den fattiga och rasistiska södern till ett bättre liv i Chicagos svarta kvarter. Hon hade sänt sin son på sommarlov i Mississippi hos släktingar.

Emmet köpte ett tuggummi i affären. Han stammade lite, hade haft polio som barn och hade svårt att uttala vissa ord, som bubblegum. Den vita expediten fick för sig att han visslade efter henne.

På natten två dagars senare knackade två män på dörren till huset där Emmet sov. Kockan var två på natten. De släpade ut honom, förde bort honom och misshandlade honom till döds. Emmetts döda kropp hittades tre dagar senare i Tallahatchiefloden, en liten bit norr om Money.

Mördarna identifierades – men friades i en rasistisk rättegång av en helvit jury. Emmets mamma förde pojkens döda kropp till Chicago. Mamman har beskrivet det hon såg:

Men han hade inte kastrerats, som det ryktades. Ena ögonkulan var utriven och hängde långt ner på kinden. I munnen fanns bara två tänder kvar. Man hade slagit en hacka genom huvudet och kluvit skallen från öra till öra, bakhuvudet hängde löst från ansiktet. Halva högerörat fattades. Hon kunde se genom huvudet, genom ett stort hål.Emmett Tills kista glaslock stod i kyrkan fyra dagar. Hundratusen gick förbi kistan och kunde se den döde pojken. Tidningar spred bilder på det mördade barnet över USA. Begravningen ägde rum i en kyrka i Chicago inför tvåtusen människor. 50 000 stod på gatan utanför.

Pojken som mördades för att han påstods ha visslat efter en vit kvinna blev martyr och jämfördes med ett annat barn, Anne Frank, som föll offer för förintelsen.

* * *

För ett år sedan mördades George Floyd Det finns likheter mellan hans öde och Emmett Tills. En viktig skillnad är trots allt att Floyds mördare i domstol fällts som skyldig av en enig jury.

Fotnot: Avsnittet är hämtat ur min bok ”Från King till Obama”, som alltså kan beställas som print on demand från Historiska Media i Lund.

Amnestykritik mot Sverige för pandemivräkningar

Under årets tio första veckor har vräkningarna ökat med 30 procent. Sverige får nu kritik för att myndigheterna agerar som om pandemin inte existerade. 
Bild: Erik Mårtensson/TTDagens ETC.

Amnesty Internationals årsrapport riktar skarp kritik mot Sverige i en genomgång av människorättsutvecklingen i världen. Under 2020 präglades världen av covid-19-pandemin som har blottat en systematisk ojämlikhet över hela världen, där etniska minoriteter, hälso- och sjukvårdsarbetare och kvinnor hör till dem som drabbats värst.

Amnesty International Report 2020/21: The State of the World’s Human Rights” omfattar 149 länder och ger en analys av den globala utvecklingen för mänskliga rättigheter under 2020. I rapporten beskriver Amnesty hur de som redan är mest marginaliserade, bland dem kvinnor och människor på flykt, är de som fått bära den största bördan när det gäller pandemin.

Amnesty Internationals nya generalsekreterare Agnès Callamard säger i rapporten att ”Covid-19 brutalt har exponerat och fördjupat ojämlikheten både inom och mellan länder, och satt ljuset på den häpnadsväckande likgiltighet som många av våra ledare visar upp för mänskligheten i stort. Decennier av splittrande politik, omdömeslösa nedskärningar och valet från ledare att inte investera i sönderfallande infrastruktur har gjort att alldeles för många människor varit ett lätt byte för det här viruset. Vi ser en värld i obalans. Vid den här tidpunkten av pandemin måste även de mest verklighetsfrämmande ledarna i världen kämpa för att förneka att våra sociala, ekonomiska och politiska system faktiskt är trasiga.”

Kritiken mot Sverige är svidande och handlar både om hur pandemin särskilt drabbat äldre och om hur antalet vräkningar ökat under pandemiåren 2020 och 2021.

— Även i Sverige har covid-19 drabbat vissa grupper oproportionerligt hårt, som äldre personer som bor i områden där majoriteten av de boende har invandrarbakgrund. Amnestys rapport synliggör även att lokala myndigheter fortsatt att både vräka och tvångsförflytta personer, trots pågående pandemi. Att bidra till ökad jämlikhet och motverka diskriminering är prioriterat för Amnesty Sverige. Vi kommer att fortsätta att följa dessa frågor och agera kraftfullt när vi ser att människors rätt till boende och hälsa inte respekteras, säger Anna Johansson, tillförordnad generalsekreterare för Amnesty Sverige.

Antalet vräkningar och avhysningar under årets första veckor har ökat med 30 procent jämfört med förra året, skriver Dagens ETC i en artikel som utgår från Amnestys rapport.

Redan i början av pandemin krävde bland andra Hyresgästföreningen och Amnesty ett stopp för vräkningar. Även FN har rekommenderat världens länder att upphöra med avhysningar och vräkningar. I somras beskrev FN-rapportören Balakrishnan Rajagopal det som en livsavgörande fråga:

– Bostaden har blivit en frontlinje i kampen mot viruset. Tillgång till ett hem har sällan i högre grad varit en fråga om liv eller död, skrev han i ett upprop.

Många andra länder har vidtagit åtgärder som till exempel akutboenden för hemlösa. Men, skriver ETC, ”svenska myndigheter som Kronofogden och polisen agerat som om pandemin inte existerade”.

Siffror från Kronofogden visar att de verkställda vräkningarna årets tio första veckor har ökat med 30 procent – från 420 förra året, till 545 i år. Även Hyresgästföreningen reagerar starkt på att vräkningarna har ökat. Totalt genomfördes 2106 vräkningar under 2020.

– Att vräka människor när det pågår en pandemi är vansinnigt, säger Marie Linder, förbundsordförande på Hyresgästföreningen.

Även Vänsterpartiet krävde tidigt att vräkningar av hyresgäster skulle stoppas tillfälligt, och ville inrätta en krisfond så att hyresgäster som på grund av coronakrisen inte kan betala sin hyra skulle kunna få hjälp med upp till 75 procent av hyran. Men så blev det inte.

– Vi fick inte ett enda parti med oss och istället blev det precis som vi varnade för. Finansinspektionen kan ge undantag för amorteringskrav, skattebetalarna är med och betalar miljardstöd till företagen, men hyresgästerna, de får ingenting. De som drabbas värst är människor som blivit av med sina jobb, barnfamiljer, folk i förorterna. Det är inte acceptabelt. Regeringen måste agera, säger Momodou Jallow, bostadspolitisk talesperson för V.

Allt fler barn drabbas av vräkningarna.

Hög tid efter 19 år att stänga Guantánamo

Den 11 januari 2002 anlände de första fångarna till det amerikanska fängelset Guantánamo på Kuba, skriver Ulf B Andersson, redaktör för Amnesty Press i tidskriftens första nr för året 2021/1. Hans utgångspunkt är den högst rimliga att ”Biden måste stänga Guantánamo”. 

Det var precis vad Barack Obama hade som högsta prioritet den första dagen efter sin presidentinstallation den 20 januari 2009. Under åtta år förmådde han inte verkställa beslutet. Naturligtvis upphävde Donald Trump Obamas exekutiva order.

Det enda som bekymrade Trump var kostnaderna för lägret, som bevakas av 1800 soldater eller 45 man per fånge, enligt en artikel i New York Times från september 2019. Det motsvarar en kostnad per år och fånge på dryga 100 miljoner SEK. Som jämförelse nämner NYT kostnaden 1985 för ensamfången Rudolf Hess i Spandaufängelset i Berlin, vilken uppgick till 12 milj SEK/år med dagens växlingskurs.

Under det så kallade kriget mot terrorismen fördes människor som USA ansåg vara terrorister till lägret genom olagliga överföringar från anda länder. 

Bushadministrationen spärrade in 780 män och pojkar i lägret, för att längre fram överföra 540 till andra länder. Obamaadministrationen lyckades minska antalet fångar med ytterligare 200 genom att sända dem till andra länder, fortsätter Ulf B Andersson:

”Många av fångarna hade först hållits fängslade i det system av hemliga fängelser runt om i världen som CIA drev och där tortyr var vanligt förekommande.”

I dag finns 40 fångar i lägret. För en månad sedan publicerade Amnesty Internationell en rapportUSA: Right the Wrong, Decision Time on Guantanamo”. Human Rights Watch (HRW) har vidare krävt att hemligstämpeln kring CIA:s tortyrprogram ska upphävas, med undantag av sådant som rör överenskommelser mellan stater. 

I HRW:s rapport nämner man att de torterade fångarna hållits inspärrade i en del av lägret, för ”särskilt viktiga fångar”, med starkt begränsad tillgång till advokater och medicinsk personal. Det enda skälet, skriver HRW, är att fångarna skulle bekräfta vad alla redan vet, att de torterats. Och att man inte velat att torterarnas namn och de ansvariga skulle offentliggöras.

Några av torterarna fick efter tjänsten på Guantánamo framträdande positioner i den amerikanska regeringens administration. I rapporten nämns dessa så här: ”De vandrar i regeringsbyggnadernas korridorer, de undervisar i juridik, de lever sina liv som om den tortyr de utövat ”bara var en dålig dag på jobbet”.

Senatens underrättelsekommitté presenterade 2012 en rapport på 6 000 sidor om CIA:s kidnappningar, tortyr, sexuella övergrepp och andra brott. Ett sammandrag publicerades i december 2014. Viktiga delar av senatsrapporten är fortfarande hemligstämplade.

Att Guantánamo fortfarande håller människor inspärrade under vidriga förhållande, högst osäkra juridiska förutsättningar, acceptans av tortyr med mera är förstås en skam för USA utan like.

Joe Biden uttalade sig som Obamas vicepresident redan 2009 för att lägret skulle stängas. Som president har Biden deklarerat att han tänker förnya Obamas ansträngningar för att till slut kunna stänga lägret, i samarbete med kongressen, försvars-, utrikes och justitiedepartementen.

Men, skriver New York Times för en månad sedan kritiskt, fortfarande saknas både detaljer och de nyckelpersoner i administrationen som skulle kunna genomföra beslutet. 

Fotnot: Spelfilmen ”The Mauritanian”, regisserad av Kevin Macdonald, med svensk premiär i dagarna, kan skapa ny uppmärksamhet kring Guantánamo. 

Filmen baseras på mauretaniern Mohamedou Ould Salahis bok från 2015, som gavs ut av Norstedts med den svenska titeln ”Guantánamo – En dagbok”. Mohamedou Ould Salahi satt fängslad på Guantánamo utan rättegång 2002-2016.

A communal cellblock for some of the 40 prisoners who are detained at Guantánamo Bay.Credit…Doug Mills/The New York Times.

Greta Thunbergs BILD bränns av indiska aktivister

Activists burn an effigy depicting Greta Thunberg in Delhi. Photograph: Danish Siddiqui/Reuters.

Den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg fick sin bild bränd av regeringsvänliga hindunationalistiska demonstranter i Indien i dagarna. Detta skedde efter det att hon twittrat stöd för den väldiga pågående strejken där indiska bönder protesterar mot regeringens nya jordbrukslagar. Hennes tweet löd:

“We stand in solidarity with farmers protests in India,”

Den indiska regeringen svarade ilsket och varnade ”celebriteter” för att på twitter och andra sociala medier förmedla spektakulära kommentarer”.

Greta Thunberg bekräftade snabbt därefter sin hållning: ”“No amount of hate, threats or violations of human rights will ever change that. #FarmersProtest.”

Böndernas långvariga strejk har blivit en het politisk fråga i Indien. Bönderna tillämpar i Gandhis efterföljd civil olydnad genom att återkommande blockera de motorvägar som leder in till huvudstaden New Delhi. Efter nio omgångars samtal mellan regeringen och ledare för bönderna tycks ingen lösning vara i sikte, konstaterar brittiska The Guardian. Landets högsta domstol har dock blockerat samma lagar från att ännu så länge vinna laga kraft.

Orsaken till strejken är att de nämnda lagarna dramatiskt förändrar småböndernas villkor. Tills nu har den indiska regeringen fastställt garanterade priser för deras skördar för en rad viktiga produkter. Med premiärminister Modis nya lagar blir bönderna rättslösa mot stora företag som pressar priserna.

15 procent av Indiens ekonomi kommer från jordbruket, där 600 miljoner eller nästan hälften av landets 1,3 miljarder arbetar. Med de nya lagarna skulle dessa bönder utsättas för ”den fria marknadens skoningslöshet”.

Också här har Greta Thunberg rätten på sin sida. Många kommer att hylla henne för att hon tagit ställning för de indiska bönderna – även om regeringsvänliga högerpopulistiska krafter motarbetar henne.

Farmers taking part in a three-hour ‘chakka jam’, or road blockade, as part of protests against farm laws on a highway on the outskirts of Delhi. Photograph: Adnan Abidi/Reuters.