Kategoriarkiv: Dagstidningar

M:s attacker mot public service går längre än SD:s

 Moderaternas partiledare Ulf Kristersson anländer till SVT för att delta i partiledardebatt, sommaren 2020.Foto: Jonathan Näckstrand/TT/DN.

I en debattartikel på DN kultur gick Jan Scherman i den gångna veckan till fränt angrepp mot moderaternas mediepolitiska handlingsprogram, ”Mediepolitik för mångfald”, offentliggjort i juni i år.

Scherman menar att M nu går betydligt längre än SD i olika förslag i syfte att både kontrollera och nedmontera public service: ”Det gäller inte bara besparingar, minskad mångfald, utan också direkt styrning av verksamheten genom att placera ut statliga revisorer på SVT och SR.”

Scherman påminner om moderaternas senaste partistämma i oktober 2019. Då ville partiets tyngsta partidistrikt, det i Stockholm, helt avskaffa public service.

På stämman upprepade partisekreteraren Gunnar Strömmer utan konkretisering vissa kretsars mantra att SVT och SR är svårt vänstervridna, ”att vinklingen inte är helt opartisk” i dessa medier. Denna påstådda vänstervridning var snarast ett utspel för att ” ge utredarna mod att ta i med hårdhandskarna”, fortsätter Scherman.

I pressmeddelandet om 2021-utredningen heter det att ”utvecklingen gör att några av de traditionella argumenten för public service i radio och TV inte längre är relevanta.” Moderaterna preciserar inte. Argumenteringen påminner om sverigedemokraternas.

Så här heter det bland annat:

”SVT och SR ska inte tränga ut kommersiell radio och TV, eller bedriva oschysst konkurrens med lokaltidningar på webben.”

Den ojusta konkurrensen kommer knappast från SVT och SR utan från stora kommersiella aktörer. Vi såg vad som hände när amerikanska multinationella och ytterst förmögna Discovery nyligen köpte upp rättigheterna till att sända de olympiska spelen i större delen av Europa i hemliga förhandlingar med den Olympiska kommittén.

När det gäller lokal nyhetsrapportering har vi all anledning att vara tacksamma för att SVT byggt ut lokala nyhetssändningar över stora delar av Sverige. Lokaljournalistiken har annars varit den stora förloraren i de senaste årens medieutveckling. Nu kontrollerar en knapp handfull stora medieägare merparten av denna rapportering, med kraftigt nedskurna redaktioner.

Moderaterna vill lägga ner  Utbildningsradion, UR. Och de vill tvinga SVT och SR att regelbundet ta fram förslag på lågkostnadsalternativ för verksamheten.

På punkt efter punkt har Moderaterna gått vidare med idéer som först förts fram av SD, vilket framgår för dem som läser alla sidorna i den 55 sidor långa utredningen, understryker Scherman. Och jag kan tillägga att det räcker bra med att läsa pressmeddelandets sammanfattning.

M vill ha ett smalare programutbud. Något som också SD föreslår i sin motion om public service från oktober 2010. SD kräver att ”verksamheten bör bli smalare och vassare”. KD har uttryckt sig på liknande vis.

Det är hårresande okunnigt och obehagligt. Dagens SVT och SR är suveräna institutioner med en upparbetad ambition att informera brett och sakligt också på områden som inte prioriteras av andra medier. SVTPlay är en kulturskatt av sällsam och skimrande kvalitet och mångfald. Ska den också offras i M/SD:s förkrympta värld.

Bland det mest obehagliga är att  moderaterna inte vill grundlagsskydda public service. Partiet kallar det för en demokratisk rättighet för riksdagen att lägga ner public service med en rösts övervikt i riksdagen, på liknande vis som när värnplikten avskaffades. SD har länge haft samma uppfattning.

Både M och SD betonar vikten av att public service vårdar det svenska språket. SD kräver färre anglicismer och svordomar. Partiet vill ha fokus på svensk kultur och natur.

Med ännu mer kommersiell TV lär det inte bli mycket kvar av svenska språket, det kan vem som helst inse redan nu.

I Danmark skar man ner drastiskt på Public Service, bland annat genom att lägga ner den utmärkta kulturkanalen, DRK. Det hette i debatten innan att DR skulle satsa mer på dansk kultur och dansk film i sitt utbud. Mer Åsa Nisse och Jönssonligan blir det i ett svenskt sammanhang.

På lördagskvällen zappade jag genom det kommersiella utbudet, det var Jönssonligan i två kanaler samtidigt. Är det vad vi kan vänta, när nu M och SD kallar det mesta andra för vänstervridet?

Scherman avrundar:

Det är uppenbart att Moderaternas förslag är mer genomarbetade och långtgående än SD:s mer kortfattade populistiska utspel. Samtidigt är M-rapporten fylld av inkonsekvenser. Särskilt motsägelsefullt blir det när utredarna betonar vikten av frihet, oberoende och sanningssökande, samtidigt som man föreslår en serie avancerade regleringar och direkt styrning. …

Partiet har nu kört om SD och tagit täten i kritiken mot public service. Moderaternas förslag är bland mycket annat ett direkt hot mot en fri och oberoende nyhetsförmedling i den skattefinansierade tv:n och radion.”

Fotnot: Jag Schermans artikel har bemötts av  M-politikerna Odd Eiken och Viktor Wärnick i en replik.

Fotnot 2: Bloggen NyaKulturSören kommer under en tid att inte ha lika många inägg i veckan som nu, när ambitionen varit en text om dagen.

Demokratin och Bonniers växande tidningsiperium

Bonnier stärker sin makt över svenska medier genom köpet av Skånska Dagbladet och kontrollerar efter affären med Gota Media 57 svenska lokaltidningar och ytterligare en mängd gratistidningar. Samt förstås Dagens Nyheter och Expressen.Bilden: Dagens ETC.

Bonniers förstärker sin makt över det svenska medielandskapet. Nyligen kom Bonnier News överens med Gota Media om att samarbeta i ett korsvist ägande. Bonniers tar 30 procent av Gota och Gota 20 procent av Bonnier News Local. ”Jätten sväljer den mindre konkurrenten”, skriver Gunnar Wesslén i en kommentar i Dagens Etc.

För bara ett decennium sedan såg det svenska medielandskapet helt annorlunda ut, med en mångfald lokalt ägda tidningar. Under en tid därefter har det funnits ett dussintal ägare. I dag återstår i princip bara tre, med ett fåtal undantag.

I torsdags avslöjades att Bonniers köpt ytterligare två skånska tidningar, Skånska Dagbladet och Norra Skåne. Det innebär att Bonniers efter affären med Gota Media kontrollerar 57 svenska lokaltidningar och ytterligare en mängd gratistidningar. Samt förstås Dagens Nyheter och Expressen.

Dagens Etc intervjuar Jan Scherman, före detta vd för tidigare Bonnierägda TV4, numera ägt av Telia.

Scherman tror att Bonniers ambition varit att utnyttja stordriftsfördelarna. Det innebär också att den lokala journalistiken minimeras.

– Det är ytterst oroväckande ur alla tänkbara perspektiv, men framförallt likriktning av både nyhetsförmedling och opinionsbildning. Bonnier äger snart allt i dagspress. En gång monopolist alltid monopolist. De tre koncernerna som nu äger de svenska tidningar kan förväntas att till stor del inom varje koncern ha en stor del gemensamt redaktionellt innehåll. Till det kommer stora annonspaket och samordnad distribution.

Mer än tio procent av Gota Medias intäkter kommer från samhällsstöd, skriver Etc. Koncernens hela årsvinst på över 100 miljoner har betalts av skattebetalarna. För Bonnier News Local är förhållandet detsamma. Miljonvinsterna kommer från skattebetalarna.

Ur ett demokratiskt perspektiv är den nya situationen bedrövlig. Väl fungerande medier är grunden för en levande demokrati. Digitaliseringen medför lägre intäkter för de flesta mediehus – och därmed färre journalister. Allt fler delar av Sverige hamnar i medieskugga. Och i större delen av Sverige råder näst intill tidningsmonopol.

Public Service – SVT och SR – är fortfarande en garant för kvalitetsjournalistik, men hotas av de högernationalistiska partierna, sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna.

Tidningen Journalisten: ”Staden Helsingborg förhindrar insyn”

Micco Grönholm, Helsingborgs kommunikationsdirektör, vill inte svara på tidskriften Journalistens frågor. Bilden från Grönholms blogg ”The Brand Man”, Varumärkesmannen. Han har numera titeln ”Head of future”. In english, of course.

På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .

I ingressens sammanfattning skriver tidningen:

”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”

Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”

Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.

Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.

Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.

I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.

– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.

På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.

Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.

Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.

Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:

”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”

Hoppsan. Det var ömma tår.

I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.

  • ”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma JohanssonJennie LorentssonTruls NilssonJoakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
  • ”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith LindahlJennie LorentssonBjörn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.

Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.

För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.

kvällstidningarna blir dagen-innan tryckta – En epok går i graven

Aftonbladets redaktion. Foto: Tor Johnsson

Expressen och Aftonbladet tidigarelägger nu sin pressläggning till 18-tiden för papperstidningen och redigerarna övergår till kontorstider, när distributionen slås ihop med morgontidningarnas, skriver tidningen Journalisten 3/2021. Samtidigt blir det för första gången möjligt att prenumerera på tidningarnas printupplagor.

– Det är en epok för svensk nyhetsmedia som går i graven, säger Jan Spångberg, journalistklubbens ordförande på Expressen.

De båda tidigare kvällstidningarna kommer framöver att trycka tidningarna tidigare än morgontidningarna. Syftet är att kunna använda morgontidningarnas distributionsnät – och samma tryckpressar förstås, Bonniers och Schibsteds.

Expressens redaktionschef Magnus Alserlind betonar tidningens sänkta kostnader genom smartare transporter och distribution tillsammans med morgontidningarna. De kommer att finnas i butik tidigt på morgonen.

På Aftonbladet gäller nyordningen från och med i dag onsdag i stora delar av landet. Mellansverige är först ut. Expressen gick över till de nya trycktiderna redan i förra veckan.

Redigerarna kommer företrädesvis att arbeta kontorstider, med viss schemaläggning på helger. 

– När redigerarna är färdiga och har skickat tidningarna är man i stort sett klar, vi kommer få jobba med mer framförhållning och inte så mycket breaking news såklart, säger Magnus Fristedt, en av två printchefer på Aftonbladet.

Både Aftonbladet och Expressen har länge levt med sjunkande printupplagor. Allt fler läsare har gått över till digital läsning på läsplattor och mobiler. Men de digitala utgåvorna ger lägre annonsintäkter för tidningarna. Därav denna satsning på dagen-innan- tryckta tidningar, som genom omläggningen missar det mesta av sin sportbevakning, allt vad sena nyheter heter och också rapporter från melodifestivaler och annat.

Förhoppningsvis kan man hitta smarta sätt att förnya sin journalistik. Kvällstidningarna med sitt annorlunda tilltal och sitt ofta vassa nyhetsarbete behövs. Det blir en omställningens och nyordningens tid för tidningarna och deras redaktioner, där det gäller för dem att hitta ett nytt existensberättigande i sin journalistik.

SD, M och KD:s mediepolitik: Demokratins dödgräveri

Ebba Busch, KD. FOTO: PONTUS ORRE, Aftonbladet. KD-ledaren vill göra om Public Service, romska bli ”smalare och vassare” genom att ”krimskramset” tas bort.

KD-ledaren Ebba Busch intervjuades häromdagen i SR:s lördagsintervjun av Monica Saarinen. Det handlade inte minst om public services framtid. Buschs antagonistiska hållning gentemot public service – SVT och SR – är känd sedan länge. Men många ämnen skulle avverkas i samtalet och jag saknade de följdfrågor som kunde ha handlat om vad ett försvagat public service innebär för demokratin.

Busch tillhör kategorin baklängestalare. Hon säger sig vilja värna ”pressfrihet och yttrandefrihet”. I själva verket vill KD och M ta bort ”krimskramset” i public service, som KD:s kulturpolitiska talesman  Roland Utbult utryckt det, för att göra om SVT och SR efter sina mallar.

Public service ska med Buschs ord bli ”smalare men spetsigare” och fokusera på ”samhällsinformation och smalare kultur”. Allt övrigt bör överlåtas till reklam-TV och reklamradio. Underhållningsprogram och sport hör väl till ”krimskramset”.

Anslagen till en bantad varianten ska förstås skäras ner .

Det skulle innebära ytterligare en amerikanisering av det svenska medieutbudet, där redan övervikten på amerikanska översatta TV-program är massiv. I USA har Public service-media en undanskymd ställning med låga lyssnar- och tittarsiffror. I stället är ärkekonservativa Fox News den största TV-kanalen. Under Trumps presidenttid upprepades i Fox den lögnaktige presidentens alla utspel som vore det sanningar. Man kan säga att Fox bäddade för de stora devota anhängarskaror som efter valet ställde upp på presidentens lögner om ett manipulerat val.

I en intervju i Expressen i höstas ville Busch genomföra sina, M:s och SD:s förändringar av Public Service så fort det går och under den kommande mandatperioden.

Moderaternas största partidistrikt i Stockholm vill att public service helt ska läggas ner. Det är lika otroligt som bedrövligt.

Demokratin skulle fara mycket illa i ett Sverige utan dagens Public Service. Om de här tre partierna skulle kunna genomföra sina krav innebär det ett stort hot mot svensk demokrati. Skulle SD bli störst i det blåbruna blocket kan vi räkna med ytterligare krav från det främlingsfientliga partiet på svenskhet och liknande i programutbudet.

Det är ju sådant det egentligen handlar om. Trion ”mörkomän”, Busch, Kristersson och Åkesson, är okunniga och ointresserade av väl fungerande offentliga medier i Sverige. Deras outtalade förutsättning är den upprepade klyschan om ”mediernas vänstervridning”, det är den man vill ”göra något åt”. 

Man kan ha åsikter om SVT och SR. Men i det allra mesta fungerar de väldigt väl, med en bred och mångsidig samhällsbevakning. Playavdelningarna på bådadera är skattkistor för många tittare och lyssnare, med ett helt otroligt programutbud.

För att Public Service ska kunna utvecklas behövs resurser som i sin tur bygger på höga tittar/lyssnarsiffror.

Trion Busch, Kristersson och Åkesson bedriver en mediepolitik som är demokratins dödgräveri. Att de tre partierna har en politisk möjlighet att slå sönder public service med bar en röst övervikt i riksdagen är helt orimligt. SR och SVT hör till demokratins grundpelare och bör vara lagligt skyddade från klåfingriga politikers manipulationer.

Jan Scherman skev med hetta i augusti förra året i ett inlägg i Dagens Media om riksdagens möjlighet att med ett enkelt beslut krossa public service genom att sänka den skatt till public serivice som ersatte licensavgiften.

”På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten.”

Till saken hör också att dagstidningarna under det senaste decenniet har pressats tillbaka. Unga människor vill inte betala för nyheter, medelålders läser bara digitalt (som ger lägre annonsintäkter). Papperstidningsläsarna blir äldre och färre. Det finns dessbättre nu tendenser som går åt andra hållet. Men stora delar av Sverige ligger i medieskugga.

De som inte prenumererar, som inte har tillgång till journalistik från de stora tidningarna, som har betallösningar, är beroende av public service för att få veta vad som sker i samhället.

En fungerande demokrati bygger på informerade medborgare. Informerade medborgare behöver public service nu mer än någonsin, inte minst i kristider som detta dödens pandemiår.

Hur skulle regeringens pandemipolitik kunnat förmedlas till medborgarna utan public service? Det hade knappast fungerat.

Mordet på tidningarna. Tjugo år efter nedläggningen av Arbetet

Tidningen Arbetet i Malmö lades ner den 30 september år 2000. Mats Ekdahl, som blev tidningen siste chefredaktör var besviken och bestört. På bilden står Ekdahl till höger om porträttet på tidningens grundare Axel Danielsson – framför tidningens samlade personal och tidningshuset.

Mordet på en tidning” ljöd Ekdahls ursinniga rubrik i Arbetet lördagen den 23:e september. Sveket var fullbordat.

Under tidningens sista dagar filmade Fredrik Gertten, Erik Bäfving och Ulf Södergren dag och natt den historiska veckan då Arbetet dog. Deras film ”Mordet på en tidning” skulle i dagarna ha visats för medlemmar i Publicistklubben i Malmö, men visningen blev – coronainställd.

Att läsa om Axel Danielsson och om Arbetet är som att snabbspola Sveriges historia de senaste 133 åren.

Danielsson grundade tidningen Arbetet 6 augusti 1887 i Malmö, vilket kunde ske genom det stöd han hade hos facket. Föregående år hade han översatt Kommunistiska manifestet. I Malmö bildade han även ett socialdemokratiskt arbetarparti med facket som kärna, en kärna som var mycket radikal, läser jag på Wikipedia.

1888 dömdes Axel Danielsson till 18 månaders fängelse för sina texter i Arbetet. Under straffets verkställande skrev han för tidningen och blev något av en legend eller martyr. Även det skönlitterära verket Genom gallret. Skizzer på vers och prosa tillkom i fängelset. På 1890-talet var han delaktig i studentkretsarna i Lund kring Bengt Lidforss och tuakotteriet. Till vilket en period också August Strindberg sällade sig.

Längre fram i tiden fick Arbetet som sista stora socialdemokratiska tidning en speciell roll i det politiska Sverige. På Wikipedia läser jag vidare:

”Som socialdemokratisk tidning i en av Sveriges största städer hade Arbetet ett starkt inflytande jämfört med motsvarande lokaltidningar i andra städer. Chefredaktören under 1970-talet, Frans Nilsson, och Olof Palme umgicks flitigt med varandra även privat och många utspel av socialdemokratiska statsråd och politiker publicerades först i Arbetet.”

I en blogg 2012 skrev Expressens f d chefredaktör Thomas Mattsson om Arbetets nedläggning och om filmen, som han såg som en ”sorglig skildring av hur läsarna i Malmö förlorar en konkurrent till främst Sydsvenskan och Skånska Dagbladet”. Mattsson skriver vidare:

”Konkurrensen på tidningsmarknaden i Malmö med lokala aktörer som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Expressen Kvällsposten, Metro och City är stenhård och det är svårt att se hur förlusttyngda Arbetet skulle ha kunnat klara sig, när problemen hade pågått så länge.” Till det kom att ”LO inte var så sugna på att satsa medlemspengar på att driva den vidare…”

Bara några år senare förändrades förutsättningarna för tidningsutgivning i Sverige dramatiskt. Unga läsare ville inte betala för nyheterna. Marknadsföringen på nätet slog ut tidningsannonserna. Facebook och Google håvad in det mesta.

2014 köpte Sydsvenskan Helsingborgs Dagblad. Vad som följt under de sex åren sedan dess är att  att nästan allt vad Sverige har av dagstidningar köpts upp av några monopol-aktiga miljardkoncerner, med Bonniers som dominerande aktör. Arbetet hade inte kunnat överleva i den miljön.

Som jag ser det är det här bara en övergångsfas. Kanske klarar sig ett begränsat antal stora tidningar, men med dramatiskt nedskurna ekonomiska förutsättningar. Den lokala kvalitetsjournalistiken utanför storstadsregionerna har små möjligheter att överleva på sikt.

Till det kommer attackerna på medierna från de tre högernationalistiska partierna, M, SD och KD, mot det mesta av kvalificerad nyhetsförmedling och mot public service i synnerhet. Skulle deras politik få genomslag närmar sig Sverige ett medielandskap med stora likheter med det amerikanska som skapade Donald Trump, framburen av halva det amerikanska folket, lika okunnigt som rabiat.

Utvecklingen har då gått från ”mordet på en tidning” till ”mordet på tidningarna”. Vad sker med samhället utan de kvalificerade tidningarna, eller rättare deras kompetenta granskande journalister?

Rupert Murdochs Fox News har i det mesta fungerat som både Donald Trumps enda informationskälla och hans oblyga PR-organ.Bilden från THE CHASER QUARTERLY.

Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

Mörkläggning och grundlagsbrott I Sverige och i Helsingborg

Vilka brister finns det när det gäller bemanning, utbildning och skyddsutrustning som påverkar vården av de sjuka? Det är en av de frågor som medier ställt och som i alltför många fall aldrig fått svar, skriver artikelförfattarna. Foto: Magnus Andersson/TT

Kommunala politiker i Helsingborg har på senare år börjat tillämpa en mörkläggningspolicy, där allmänheten inte informerats i avgörande frågor. Den skandalösa hanteringen av frågan om Öresundskrafts försäljning innehöll en rad grova övertramp mot demokratiska grundprinciper, inklusive försök att hejda en extern granskning av sitt eget agerande.

Kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) stod i spetsen för en i sammanhanget trogen krets av ledande politiker, i vilken bland andra ingick Lars Thunberg (KD), ordförande i vård- och omsorgsnämnden, politiskt ansvarig för äldreomsorgen i Helsingborg. 

Den senare har under våren fortsatt på samma linje när det gäller information om det katastrofala coronasmittoläget på äldreboendena i Helsingborg. Därigenom har Thunberg försvårat massmedial granskning av den politik han själv och hans nämnd beslutat om – och i förlängningen agerat ansvarslöst på ett sätt som kan ha kostat människoliv och som definitivt strider mot offentlighetsprincipen.

Politikerna i Helsingborg är dessvärre inte ensamma i sina försök att förhindra medierna att rapportera om covid-19-smittans härjningar. På DN-debatt skriver på tisdagen 24 publicister, som tillsammans utgör styrelsen för Utgivarna, en intresseorganisation för svenska publicister under rubriken ”Varför hindras medier att granska coronaepidemin?”.

I artikeln ges en lång rad exempel på hur kommuner, regioner och myndigheterna vägrat att besvara frågor från medier om smittan ofta (liksom ovan nämnde Thunberg) med hänvisning till ”patientsekretessen”, ”trots att det inte handlat om att få uppgifter om enskilda personer”, som det formuleras i DN-debattartikeln.

En rad kommuner har utöver det ”försökt hindra medarbetare att prata med medier, trots att meddelarfriheten stadgas i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, två grundlagar som självklart omfattar alla offentliganställda”.

Bortförklaringarna kunde ibland vara ännu mer anmärkningsvärda:

När Sveriges Radios Ekoredaktion begärde ut uppgifter om beställningar av andningsskydd från en av landets regioner, nekades man detta med hänvisning till rikets säkerhet.

Nu utgår Utgivarna från att regeringen i sina direktiv till den utlovade coronakommissionen inkluderar frågan om hur kommuner, regioner och myndigheter hanterat offentlighetsprincipen under krisen.

Man ser det som skett på senare tid som ”mycket oroande” och påminner om att Utgivarna ända sedan starten varit att ”värna den sedan 1766 grundlagsfästa tryck- och yttrandefriheten. Med den följer en långtgående rättighet för alla att i medier med ansvariga utgivare få framföra åsikter, beröm och kritik – men också en skyldighet för tjänstemän och politiker i offentlig förvaltning att följa samma grundlagar”.

Svensk offentlig förvaltning behöver tydligen påminnas om värdet av offentlighetsprincipen. ”När kommuner, regioner och myndigheter inte följer våra grundlagar måste detta prövas juridiskt. Utgivarna uppmanar därför publicister att driva eventuella underlåtelser mot offentlighetsprincipen vidare i rättsliga instanser.”

Jag hoppas verkligen att så blir fallet i Helsingborg, både när det gäller desinformation och märkläggning i frågan om Öresundskraft och vårens bortförklaringar och grundlagsbrott när det gäller information om coronasmittan på våra äldreboenden.

I båda dessa fall handlar det, med Utgivarnas avslutande ord om …

”… medborgarnas rätt att kunna ta del av information om och få inblick i den gemensamt finansierade verksamheten. Utan publicistiska mediers genomlysning av det allmänna ökar risken både för att falska rykten sprids och att den nödvändiga kontrollen av makthavare uteblir.”

Utgivarnas styrelse som står bakom debattartikeln, består av:

Christofer Ahlqvist, chefredaktör Göteborgs-Posten, Casten Almqvist, vd, TV4, Andreas Bedinger, divisionschef programdivisionen, SVT, Cilla Benkö, vd Sveriges Radio, Anna Careborg, vd och chefredaktör, SvD, Unn Edberg, publisher, Vi Media, Jan Fager, jurist, TU-Medier i Sverige, Charlotta Friborg, programchef, SVT nyheters riksredaktion, Viveka Hansson, programdirektör nyheter och allmän-tv, TV4, Mimmi Karlsson-Bernfalk, chefredaktör Blekinge Läns Tidning, Helle Klein, chefredaktör och vd, Dagens Arbete, Anna Körnung, ordförande, Utgivarna, Anne Lagercrantz, divisionschef nyheter och sport, SVT, Björn Löfdahl, programdirektör, Sveriges Radio, Thomas Mattsson, senior advisor, Bonnier News, Kerstin Neld, vd, Sveriges Tidskrifter, Mikael Nestius, affärsområdeschef Bonnier News Local, Anna Rastner, utbudschef, UR, Åsa Sjöberg, innehållsdirektör, TV4, Hanna Stjärne, vd, SVT, Johan Taubert, förlagsdirektör, Egmont Publishing, Ewa Thorslund, vd TU-Medier i Sverige, Johanna Thulin, programchef TV4 och Jessica Wennberg, chefredaktör Västerbottens-Kuriren.

Vita fläckar, mediestöd och hotad demokrati

Regeringens nya mediestödet till lokaljournalistik, det s k ”vitafäckarna-stödet”, har mötts av stort intresse.

Vita fläckarna-stöd kallas en ny form av mediestöd som regeringen lanserat för att stimulera journalistik i kommuner som helt saknar massmedial bevakning.

Förra året fick Myndigheten för press, radio och tv in in 130 ansökningar om totalt 103 miljoner kronor för den nya stödformen. I år har totalt kommit in 231 ansökning om totalt 230 miljoner, skriver Myndigheten i ett pressmeddelande, som kommenteras av tidningen Journalisten.

Det finns 120 miljoner att fördela (efter aviserade höjningar av mediestödsanslaget). Ändå är ansökningarna fler än vad pengarna räcker till.

Vid senaste sekelskiftet, åren kring år 2000, fanns tidningar med lokalredaktioner i väldigt många svenska kommuner. Till det kom radio och TV, både som public service och i kommersiella varianter, med utrymme för lokal bevakning. Och gratistidningar, med begränsade journalistiska ambitioner.

Sedan dess har mediekartan ritats om dramatiskt. I dagens medielandskap växer ”de vita fläckarna” snabbt och allt större delar av landet hamnar för varje år i medieskugga. Till det kommer att yngre generationer är ovilliga att betala för nyheter och i stället förlitar sig på flödet i sociala medier, med sjok av fake news.

En stor kommun i närmast total medieskugga är Huddinge, med över 100 000 invånare. Få eller inga professionella journalister bevakar numera de kommunala makthavarna. I Helsingborg finns Helsingborgs Dagblad som aktivt granskar kommunen. Men den största ”redaktionen” är den kommunala infoavdelningen, som mest marknadsför positiva kommunala initiativ och aldrig rapporterar om problem.

Följden av de här tendenserna blir allt mer oinformerade medborgare. I USA är den Trumpvänliga Fox News en dominerande TV-kanal full av fördomsfull och ensidig rapportering, för att nämna ett exempel.

Världens ”rikaste land” har bland världens sämst informerade medborgare, vilket numera präglar inrikespolitiken på ett skrämmande vis.

Sverige kan vara på väg åt samma håll. Utan engagerade medier granskas inga politiska makthavare, varken i nationella, regionala eller lokala sammanhang. Konsekvensen är förödande, förfärande.

Därför är vitafläckarnastödet till medierna ett genuint demokratibyggande stöd, som borde få större utrymme än i dag, när den lokale journalisten blivit i det närmaste en utrotningshotad art.

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.