Anders Fänge om 40 års utländska krig i det svälthotade Afghanistan

Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.

I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.

I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.

På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.

Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.

Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.

I en vitbok om kriget,Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:

”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.

Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”

Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis. 

–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.

Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.

— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”. 

Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.

Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIKHET

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIHET

Göran Greider föreslår i Dagens ETC att LO ska utösa en politisk strejk för jämlikhet. Foto: Svenska Mässan

I P1:s Godmorgon världen i söndags råkade jag häva ur mig att det är hög tid att LO utlyser en politisk strejk för jämlikhet och mot alla inkomstökningar för alla slags direktörer eller generaldirektörer. Jag skriver ”råkade” för jag hade inte planerat just det”.

skrev Göran Greider i sin ledare i tisdagens Dagens Etc. Han fortsatte:

”Frågan kom upp efter att LO:s ordförande dagen innan gått ut och sagt att näringslivseliten och andra eliter i offentlig verksamhet inte bör ställa högre lönekrav än de ganska försiktiga 4,4 procent som LO gått ut med inför kommande avtalsrörelse.

Greider menar att det är en bra ståndpunkt från LO:s sida men frågar sig också varför direktörerna skulle avhålla sig från större lönekrav? Han blir inte svaret skyldig.

LO:s senaste rapport om löneutvecklingen visar hur de ekonomiska eliterna på senare år dragit ifrån vanliga löntagare.

”I … rapporten konstaterades att den genomsnittliga VD-lönen i de femtio största svenska företagen är 65 gånger större än en industriarbetarlön. … Och då ska man komma ihåg att det är en industriarbetarlön som det jämförs med – inte en busschaufförslön eller en undersköterskelön.

Sverige har – utan att det debatterades under valrörelsen eller annars – blivit ”de rikas paradis” där ingen ”hör en fattigs bön”.

Aftonbladets krönikör Andreas Cervenka (tidigare bl a Svenska Dagbladet) har skrivit den välförtjänt Augustprisnominerade lysande ”Girig-Sverige” med undertiteln ”Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. Han granskar bland annat hur politiken de senaste decennierna på ett extrem vis gynnat det rika och de superrika.

Det har inte skett genom löneskillnader utan på annat vis, särskilt genom ägandet av bostäder, konstaterar Cervenka.

”Det genomsnittliga kvadratpriset på bostadsrätter i Sverige har enligt Svensk Mäklarstatistik stigit med 800 procent mellan 1996 och 2021. Villapriserna har ökat med 435 procent och i Stockholm med 550 procent” enligt statistik från SCB. Samma utveckling har skett på aktier som sedan 1996 gått upp med nästan 800 procent, liksom för hyresfastigheter (460 procent) och kontorslokaler i Stockholm (300 procent). Eller för att konkretisera med ännu ett citat av Cervenka:

1996 räckte 1 miljon kronor till att köpa 200 kvadratmeter bostadsrätt i Sverige, baserat på genomsnittspriset. I dag räcker samma summa bara till 22 kvm. I Stockholms innerstad får man nöja sig med 10 kvadrat. …”

”Tillgångsinflation är inte unikt för Sverige, men faktum är att vi är något av en världsmästare i sporten”, fortsätter Cervenka.

I sin bok konstaterar han att politiken i Sverige länge har gynnat den rikaste procenten i Sverige. Det finns i dag 542 miljardärer i Sverige.

Jag hoppas kunna återkomma till Andreas Cervenka och hans bok i en senare blogg, men återvänder här till Göran Greiders krav på en ”politisk LO-strejk mot ojämlikheten”.

En ”politisk strejk” ska inte vara lång, kanske en dag eller några timmar, skriver Greider. Den riktar sig inte direkt mot motståndarna då det gäller avtalspolitiken – ”utan mot själva ”samhällsutvecklingen när den barkar åt helvete”.

Greider avrundar: ” En antiojämlikhetsstrejk som kräver att eliterna får nollavtal är dessutom indirekt en strejk för klimatet: Det är i hög grad de översta skiktens konsumtion och rikedom som driver på klimatutsläppen.

LO behöver visa sig. Behöver bryta sig fri från förlamningen. Inte bara vanmäktigt vädja. Politiska strejker befriar.”

Sverige kan inte fortsätta att producera miljardärer samtidigt som klassamhället hårdnar i takt med nerskärningar av bistånd och förföljelser av flyktingar. Vi måste leta reda på det gama mänskliga samhället, vem som nu kan ha snott och gömt undan det?

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

PETER PAN: SAGANS KRAFT, DET INRE BARNET OCH DEN STORA KROKODILEN

Månen skiner över stadsteaterns scen när Kajsa Giertz avskedsföreställning Peter Pan visas, Foto: Emmalisa Pauly.

Med premiären på familjeföreställningen Peter Pan på stora scenen avslutar Helsingborgs stadsteater spelåret. Det innebar också att teaterchefen Kajsa Giertz, som regisserat Peter Pan, vinkade hej och farväl till publiken när ensemblen tog emot applåder från scenen efter hennes sista uppsättning som chef på teatern.

Det har varit för teatern framgångsrika sex år med Kajsa Giertz som chef. Helsingborgs stadsteater är som konstnärlig institution i dag en stöttepelare i stadens kulturliv, med både konstnärlig kvalitet, angelägenhet och både bredd och udd i utbudet.

Peter Pan skrevs i början av förra seklet av den skotske författaren J M Barrie och har med åren blivit en given klassiker, med långa rader av dramatiseringar för teatern och därtill påkostade filmatiseringar. I Helsingborg har sagan bearbetats fritt av Emma Broström för scenen.

Också Kajsa Giertz näst sista uppsättning, en dramatisering av Goldings klassiska ”Flugornas herre” som hade premiär i september byggde på en klassisk barndomsbok, en lite modernare ”saga” för äldre barn.

Jag själv växte under tiden före TV, då sagor och senare både ungdomsböcker och vuxenböcker spelade en avgörande roll i vardagen. Det var folksagor från många länder, sådant som Elsa Beskows ”Resan till Landet Längesedan”, alla Babarböckerna, Zacharias Topelius’ ”Sampo Lappelill”, H C Andersens ”Flickan med svavelstickorna”, Dumas’ ”De tre musketörerna” och många fler ändå. Berättelserna betydde hur mycket som helst, jag läste och läste om.

När Kajsa Giertz och stadstetatern i Helsingborg vänder sig till sagornas världar har jag den därför den största förståelse för det. Sagan har mycket att förmedla inte bara till barn. Sagans magi kan lyfta fram ”det inre barnet” hos oss alla, som Kajsa Giertz sagt någonstans.

Med sagornas berättelser kan det mesta uttryckas. När det gäller Peter Pan handlar det i synnerhet om att ställa det levande och fantiserande barnet mot den inskränkta, förtorkade och förstelnade vuxenvärlden. Alla barn måste ju bli vuxna, utom Peter Pan, som förblir barn utan att behöver växa upp”.

I Peter Pans värld har varje barn en skugga fästad vid sig. Dessutom får den som tror på älvor en egen älva som följeslagare, men älvan faller död till marken den dag älvtron falnar. Peter Pan, kavat spelad av Birgitta Rydberg, följs av Maria Påhls spralliga älva Tingeling, med en elektrifierad energi, allt som oftast ”flygande” på hög höjd.

Det är där allt börjar. 

Uppsättningen är ett kreativt samarbete mellan stadsteatern och Moomsteatern i Malmö, som bidrar med ungefär hälften av de medverkande, fyra av teaterns fem skådespelare. Moomsteatern är en fri grupp som arbetar med fast anställda skådespelare med intellektuella funktionsvariationer. 

Sagan – och pjäsen – är en hyllning av barnet och det barnsliga, det som går förlorat i vunxenvardandet. Berättelsen rör sig långt ut i världen, till landet Ingenstans där de borttappade barnen hamnar och till det farliga havet där det finns en hiskelig krodkodil.

Scenografin, designad Helle Damgård, är komiskt grann med en lysande fullmåne med många ”hav” synliga” i dess olika faser. Jan-Erik Sääfs musik målar kvällens miljöer i toner. 

LÄRARE KAN TVINGAS ANGE  GÖMDA ELEVER FÖR POLISEN

Foto: Fredrik Sandberg/TT/ETC

Skolpersonal kan komma att tvingas ange papperslösa elever för polisen och Migrationsverket om riksdagen godkänner Tidöavtalets förslag om informationsplikt för kommuner, skrev Tidningen ETC för några dagar sedan. Förslaget har väckt kritiska röster från lärare och skola. Många har menat att förslaget strider både mot FN:s barnkonvention och mot lärarnas yrkesetik.

När tidskriften Lärarens läsare fick rösta om förslaget blev resultatet entydigt,”… ett rungande nej till ”att rapportera barn och elever som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd”.

Tidningen Juristen är likaledes ytterst avståndstagande från förlaget, som man menar strider mot FN:s barnkonvention, svensk lag sedan januari 2020.

– Anmälningsplikten riskerar att komma i konflikt med barnets bästa. Men också med barnets rätt till utbildning.

– Barnkonventionen tar inte hänsyn till om du är asylsökande eller papperslös eller fast bofast och svensk medborgare. Bor du i Sverige och är ett barn har du rätt till utbildning, säger Maria Refors-Legge. Hon har doktorerat i skoljuridik och har granskat Tidöavtalets förslag om informationsplikt för kommunanställda och myndighetspersoner. Förslaget innebär att lärare kan tvingas rapportera elever som befinner sig i Sverige utan tillstånd.

Enligt Barnkonventionen har barn rätt till utbildning oavsett om de är asylsökande, papperslösa eller fast bofasta och svenska medborgare.

–Bor du i Sverige och är ett barn har du rätt till utbildning, säger Maria Refors-Legge.

Lärareförbundets ordförande, Johanna Jaara Åstrand, går på samma linje:

– Vi har barnens och elevernas bästa för ögonen. Dit hör inte att ange barn, understryker hon.

Om lärarna fråntas angiveriansvaret faller det förmodligen på rektorerna och skolledarna. Men det strider också mot deras uppdrag, säger till ETC Matz Nilsson, ordförande för Skolledarna:

– Vi har en anmälningsplikt om barn och elever far illa, men det här är något helt annat. Jag är mycket skeptisk till den här typen av angivarsystem, som bara skulle leda till att tilliten brister mellan elever och skola. Det går emot kårens yrkesetik.

– Barn har rätt till skolan och de ska aldrig behöva straffas för den rätten.

Tidningen har också talat med två lärare som jobbar i nordöstra Göteborg.

–Det är ett fruktansvärt förslag, det går emot allt vi står för, säger Martina Ekman, som arbetar på en förskola i Kortedala. Blir det verklighet kommer jag inte att vara kvar.

Richard Furukvist är lärare för årskurs sju till nio på Lövgärdesskolan. Det är en del av staden där många nyanlända hamnar. Ibland efter att ha fått uppehållstillstånd, ibland i väntan på besked, och ibland efter att ha fått avslag.  

–Det skulle vara svårt att jobba som lärare om det ingår att behöva informera polisen om elever.

Till tidningen Läraren säger migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) att det är för tidigt att kommentera kårens invändningar. Syftet med förslaget är att ”komma åt skuggsamhället.

– Om man har fått nej på sin asylansökan ska man lämna landet. Men tyvärr går tusentals under jorden varje år och blir en del av ett växande skuggsamhälle där människor utnyttjas och inte minst barn far illa. Det måste vi bekämpa med full kraft.

Bilden: De tre kandiderande regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna presenterar sitt skolprogram inom Tidöavtalet, tillsammans med samarbetspartiet Sverigedemokraterna.

Tidningen Lärarens följare har röstat: 9 av 10 vägrar ange barn och elever som saknar uppehållstillstånd. ”Vi har barn och elevers bästa för ögonen. Dit hör inte att ange barn” säger Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, längst fram t h. Foto: Tim Aro/TT/Tidningen Läraren..

Klimatförnekare styr högerregeringens budget

Klimatdrabbade människor i Pakistan flyr undan översvämningskatastrrofen. Bild: Unicef.

Det stora klimatmötet COP27 i egyptiska Sharm el Sheik vid Röda havet går efter helgen in i sin andra vecka. Dessa dagar i Sverige är det som om naturen vill påminna också svenskarna om vad som pågår. Ännu lördagen den 12 november är det meteorologiskt sommar längs kusterna i Sverige. Göteborg Halmstad och Helsingborg nämns i väderleksrapporten som tre orter som kan komma att denna helg notera den högsta novembertemperaturen i Sverige någonsin.

Vädret är onormalt. I södra Sverige påverkas vi av det fortfarande av att det definitionsmässigt är sommar, vilket inte är särskilt obehagligt. Oktober var den varmaste oktobermånaden i Sverige någonsin. Detsamma kan komma att gälla november.

Samtidigt har högerregimen i Sverige i praktiken lagt ner miljödepartementet och lagt en politik som leder till ökade utsläpp och än värre global uppvärmning.

På andra håll i världen är det inte lika lätt att glädjas åt novembersommaren.

I Bangladesh har rekordkraftiga monsunregn gjort 33 miljoner människor hemlösa. I Pakistan har regnen svept i väg mängder av byar och gjort tio miljoner barn hemlösa, rapporterar Unicef. Också Indien och Nepal är svårt drabbade.

Här i Sverige skär samtidigt den nya högerregeringen kraftigt ner biståndet. Därmed bryter Kristersson och Åkesson och de andra dramatiskt med den politik i FN:s anda som under större del av efterkrigstiden styrt den svenska utrikespolitiken. Sverige ska kraftig skära ner biståndet till större delen av de länder som vi tidigare försökt att gynna, också bidragen till FN ska kraftigt dras ner.

Kristersson och Åkesson vill lansera den politiska omställningen som ett positivt ”paradigmskifte”. I själv verket är det snarare fråga om en struts- eller snigelpolitik, att Sverige drar sig undan allt som handlar om solidaritet med andra folk.

I Aftonbladet skrev häromdagen Ingvar Persson på ledarplats under rubriken ”Klimatförnekare styr Svantessons budget” om de här frågorna. Han citerar SD-riksdagsledamoten Elsa Widding som utan att blinka i riksdagen påstått att ”klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd”.  

I Trumps USA har de valförnekare som hävdat att Trump berövades valsegern i valet 2020 spelat en stor roll ända tills nu. I Sverige har vi i stället klimatförnekare som i en liknande anda dominerar den nya högerregimens beklämmande politik. Frågan är om det är så mycket bättre?

INGEN NY REAKTOR I BARSEBÄCK

Barsebäck–flygbild 06 september 2014. Foto David Castor/Wikipedia.

Enligt det så kallade Tidöavtalet ger staten 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk. Kärnkraften är enligt den nya borgerliga regeringen lösningen på alla energiproblem. Sol- och vind ska vi glömma, trots att energislagen är billigare och bättre. Vågkraft, vaddå? 

Varför då, jo, kärnkraft ger el alla dagar även om det inte blåser, har det ungefär hetat från regeringens håll, med den mest okunniga och demagogiska argumentering man kan tänka.

Allra först skulle en ny reaktor byggas i Barsebäck. Hette det. Medierna citerade Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper. I slutet av oktober gick hon stort ut med den för (Kristersson och Busch) glada nyheten. Ingen av dem har ens försökt analysera argument för och emot att på nytt bygga kärnkraftverk i Skandinaviens mest tättbefolkade område, trots stort motstånd från befolkningen både på den danska och svenska sidan. Läs mer om mina invändningar mot projektet här: http://www.nyakultursoren.se/?p=15770

Nu visar det sig att den tyske ägaren av Barsebäck inte är ett dugg intresserad av en ny reaktor. I Svenska Dagbladet/TT fredag intervjuas Georg Oppermann, talesman för det tyske energiföretaget Uniper. Uniper är delägare i – förutom Barsebäck under nedmontering – alla Sveriges tre aktiva kärnkraftverk, Oskarshamn, Ringhals och Forsmark. 

Oppermann menar att rapporteringen i Sverige bygger på missförstånd. Krisdrabbade Uniper kommer vid årsskiftet att tas över av den tyska staten, som har beslutat att göra Tyskland kärnkraftsfritt genom att stänga alla rektorer från april 2023.

TT/Svenskan har förgäves sökt energiminister Ebba Busch.

Svenska Dagbladet publicerar de nya nyheterna om Barsebäck på ett uppslag tillsammans med en helsidesartikel om läget för kärnkraften i Finland, under rubriken ”Efter finska kärnkraftsfloppen: Upp till bevis för industrin.”

Till årsskiftet väntas den nya reaktorn Olkiluoto 3 på finska västkusten stå klar, bortåt 14 år försenad. 50 mil norr om Olkiluoto har planerats ett ännu mera försenat kärnkraftverk påbörjat 2007, en reaktor som skulle blivit näst störst i Norden. Här finns bara ”en sällsynt dyr grop”, infrastruktur för sex-sju miljarder, men inget som liknar en reaktor. 

2013 valdes ryska Rosatom som huvudsaklig ersättare i Fennovoima-projektet i stället för tyska Eon som drog sig ur efter Fukushimakatastrofen. Två månader efter Rysslands angrepp på Ukraina bröts tidigare i år kontraktet med den ryske leverantören, formellt på grund av förseningarna och därför att det ryska bolaget inte klarat att leverera vad som utlovats.

Det återstår att se om det blir något nytt kärnkraftverk i Finland över huvud taget.

NÄR FÖRINTELSEN KOM TILL HELSINGBORG

När Förintelsen kom till Helsingborg, en kväll spå Dunkers kulturhus i Helsingborg. Bilden är en skärmdump. Länk till en digital version av kvällen längst ner i bloggen.

I höst arrangerar Helsingborgs museum tillsammans med Dunkers kulturhus en viktig och välgjord utställning i det som tidigare hette Rumett, till höger på bottenvåningen just innanför ingången, ”Vi får aldrig glömma  – flykten från döden och vägen till livet. Minne och samtid.

I en tid när främlingsfientlighet breder ut sig också i den svenska regeringens budget är utställningen en nödvändig påminnelse om både Sveriges och de svenska judarnas moderna historia som i mycket formats av hur vi förhållit oss till utsatta grupper, nationellt såväl som internationellt. Ända tills nu.

På ”Vi får aldrig glömma” påminns vi om hur vi i början av 2022 hälsade de ukrainska flyktingarna omhändertagande med öppna armar I dag är det nej till familjeåterknytning och nej till permanenta uppehållstillstånd, det som tills nu hetat ”put”, och ”EU:s miniminivå” har blivit norm i SD:s och moderaternas stympade Sverige.

I Dunkers nära nog fullsatta konsertsal genomfördes på onsdagskvällen i anslutning till utställningen ett speciellt program ”När Förintelsen kom till Helsingborg”, med fokus på hösten 1943 och de dryga 7000 danska judarnas flykt från Förintelsen i det ockuperade Danmark till friheten i det neutrala och alliansfria Sverige. Arrangörer är liksom för utställningen Dunkers kulturhus och Helsingborgs museum, därtill Forum för levande historia, som särskilt arbetar med att på olika sätt hålla minnet av Förintelsen levande i Sverige.

Kvällen leddes av journalisten och radioproducenten Thomas Lunderquist, som bland annat till vardags arbetar med radions excellenta Filosofiska rummet”, sänt varje söndag. 

Gideon Beil från Nordvästra Skånes judiska församling berättade bland annat om judarna i Helsingborg. De första kom på 1890-talet. Hans föräldrar kom från Tyskland. Den första gudstjänsten i Helsingborg genomfördes 1916 i det som blev Hensehuset på Kullagatan. För drygt ett decennium sedan blev Helsingborg den fjärde svenska staden med en judisk församling, jämte Stockholm, Göteborg och Malmö. Där kan traditioner föras vidare också genom sabbatens gudstjänster.

Daisy Balkin Rung berättar om hur hennes föräldrar flydde till Sverige undan Förintelsen och kom till Sverige. Men hennes pappa talade aldrig om det han hade varit med om. Så var det ju för många. Förintelsen var inget man berättade om under maten.

-Jag lever med en obehaglig oro för vad som komma ska i dessa tider, sa Daisy. Det kan gå mycket fort.

Kvällens tredje föreläsare Pontus Rudberg är historiker och har skrivit om kampen med att organisera flykten över sundet i en ny antologi från Forum för levande historia. Han berättade om den dramatiska höstmånaden 1943 då 7000 danska judar flydde i fiskebåtar över Öresund från det Danmark där de behandlats väl som ”Landsmän – de danska judarnas flykt i oktober 1943”, vilket också är titeln på en bok av Bo Lidegaard, då chefredaktör för den danska tidningen Politiken, utgiven 2013.

De flesta av de danska judar som flydde till Sverige återvände efter kriget till Danmark. Ett fåtal mördades i tyska koncentrationsläger, Theresienstadt och andra.

En av dessa var min halvsyster Klaras morbror, som levde i Köpenhamn och försörjde sig som porslinsmålare på Det Kongeliges fabrik.

Programmet, 90 minuter långt, livesändes på onsdagskvällen och kan förhoppningsvis också ses på Youtube de kommande dagarna: https://www.youtube.com/watch?v=voYI3jOClWw

Iranska röster kritiska mot bruket av iranska drönare i Ukraina

Bilden: Police officers in Kyiv, Ukraine, last month shoot at what was believed to be one of a number of Iranian-supplied Shahed-136 drones during a Russian strike. Photograph: Reuters/The Guardian.

En internationell konflikt har flammat upp om Irans export av dödliga drönare, som använts med förödande effekt under det senaste skedet av kriget i Ukraina, skriver The Guardians utrikeskorrespondent Luke Hardings, som hela det snart gånga året främst arbetat med bevakningen av kriget i Ukraina. 

En inflytelserik konservativ iransk chefredaktör har krävt att exporten från Iran till Ryssland av krigsutrustade drönare ska stoppas med hänvisning till att Ryssland är den angripande parten i kriget.

En tidigare iransk ambassadör i Moskva har också antytt att Irans utrikesdepartement inte informerades om drönareaffären som hållits hemlig av både Kreml och den iranska miliären.

Iran har under två månader förnekat att man sålt några drönare till Ryssland, trots att det funnits bevis för att de använts mot elverk och civil infrastruktur. Den gångna helgen medgav den iranska regimen slutligen att man hade levererat ett litet antal drönare före kriget, en förklaring som inte godtagits av varken USA eller Ukraina.

Uppståndelsen om drönarna visar också att debatten om utrikespolitik i Teheran vidgats och att man särskilt diskuterat riskerna med alltför nära band med Ryssland. Det är också ovanligt att debatten leds av en konservativ religiös tidning och dess chefredaktör.

Också andra iranska tidningar har anslutit till debatten, skriver The Guardian. Masi Mohajeri skriver i en stor artikel på första sidan av dagstidningen Jomhouri-e-Islami och betonar tre saker:

  1. Den aktör som startat kriget, Ryssland, måste följa krigets internationella lagar, som förbjuder övergrepp på andra länders territorium.
  2.  När kriget inleddes borde Iran informerat Ryssland att landet inte hade någon rätt att använda de iranska drönarna i Ukraina. 
  3. Bibehållit starkare relationer med det invaderade landet.

Mohajeri vände sig i sin artikel direkt till Irans utrikesminister Hossein Amir-Abdollahian, och frågade varför ministern inte redan vid krigets början gjort tydligt att de iranska drönarna inte fick användas i Ukraina. Han ställde också frågan varför ministern inte öppet fördömt kriget och varför han inte gjort några ansträngningar för Iran att medla i kriget mellan parterna.

Utrikesministern svarade att om det kunde bevisas att drönarna använts mot civila i Ukraina skulle han inte vara likgiltig.

Och skribenten Mojaheri såg ministerns ändrade attityjd som ett gott omen. Han skrev vidare:

-Iran ska inte lägga alla ägg i den ryska korgen. Det är oförenligt med vårt motto”varken öst eller väst”, det som är kärnan i den islamiska republiken Irans politik.

En tidigare iransk ambassadör i Moskva, Nematollah Izad, fortsatte debatten med att konstatera att den iranska statens militära och diplomatiska genar dåligt hade informerat varandra och att utrikesministeriet ingenting fått vet om försäljningen av drönare till Ryssland.

De kraftiga reaktionerna i Iran över hur landets drönare med höga dödstal använts mot ukrainska civila väcker försiktiga förhoppningar. Men frågan är om det förslår för att påverka den ryska krigföringen?

 ATT LÄGGA NER SPRÅKPLAY ETT SVEK FRÅN SVT OCH UR SOM DRABBAR NYANLÄNDA

Appen Språkplay läggs ner efter sju år. Foto: Britt-Marie Schrammel, Dagens Nyheter.

Inleder högerregeringen nu angreppen mot prioriterade mål för särskilt sverigedemokraterna och moderaterna, flyktingarna och public service?

Det verkar så. Redan vid årsskiftet läggs ”Språkplay” ner, SVT:s och UR:s unika språktjänst som särskilt vänt sig till nyanlända.  

Tjänsten har uppmärksammats positivt av FN-organisationer som Unesco och UNHCR. Den senare organisationen skickade under hösten ett brev till Danmarks och Norges Public Service och uppmanade dem att introducera ett liknande verktyg. I Finland och Schweiz har man redan gjort så med svenska Språkplay som förebild, skriver Marcus Bornlid Lesseur i Dagens Nyheter.

I Sverige har Språkplay använts med stor framgång under sju år och kunnat notera mer än en halv miljon användare. 

Tidigare i år, skriver Marcus Bornlid Lesseur, ”skickade även det ukrainska public service-bolaget UAPBC en uppmaning till sina europeiska motsvarigheter där de pekade på vikten av språkinlärningsinsatser för de ukrainare som tvingats fly sitt hemland och framhöll förtjänsterna med just Språkplay.

Appen fungerar på så sätt att användaren kan ta del av i stort sett hela SVT:s och UR:s katalog av program med interaktiva undertexter på ett trettiotal språk. Om användaren inte förstår ett ord kan så personen klicka på ordet i fråga för att det ska översättas, och utöver detta erbjuds olika typer av språkövningar.”

Språkkrafts grundare Niss Jonas Carlsson säger till DN att UR och SVT till honom framfört att de båda mediebolagen ”inte ser det som sin roll att ägna sig strikt utbildning, vilket Språkplay bistår med, utan med folkbildning.” Därför, uppger han, vill de inte längre lägga resurser på appen.

Carlsson fortsätter:

– De tycker inte att det ligger inom ramen för deras uppdrag att tillhandahålla detta. Men vi är mitt uppe i en ny flyktingkris just nu och på grund av massflyktsdirektivet har inte de ukrainare som kommer hit tillgång till SFI. I ett sådant läge tycker jag att det är väldigt märkligt att man lägger ner den här tjänsten samtidigt som public service-bolag i resten av Europa ser det som ett föredöme.

När DN ställer frågan till UR:s och SVT:s ansvariga för Språkplay, blir svaren annorlunda.

Anna Zettersten, ansvarig för Språkplay på SVT, hävdar att ”användningen av appen minskat de senaste åren” medan UR:s VD Sofia Wadensjö Karén menar att”översättningarna inte lever upp till kvalitetskraven”.

Utan att vara insatt i detaljer om Språkplay undrar jag varför UR och SVT reservationslöst ställer sig bakom vad som måste vara SD:s och M:s krav. De båda partierna vill ju lägga ner UR helt och skära ner kraftigt på SVT.

Nedläggningsbeskedet av Språkplay väcker stor oro inom SIOS, Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige.

SIOS ordförande Amadeu Batel säger att behovet av tjänsten är stort bland nyanlända.

– Det är inte direkt en lysande idé att lägga ner Språkplay. Jag vet inte hur de har tänkt där. Det här är en betydelsefull tjänst för i synnerhet den ganska stora andelen av de utrikesfödda vilka lever i isolerade miljöer där de inte exponeras för svenska. Även de här människorna betalar skatt till public service och de behöver få tillgång till svenska nyheter, säger Amadeu Batel och fortsätter:

– Det finns en risk att folk på grund av det här både kommer längre ifrån svenskan och samhället.” Det är ett svek från SVT och UR:s sida att lägga ner den prisbelönta appen Språkplay.