Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

23 miljarder till 58 riskkapitalister på en dag

EQT:s ordförande Conni Jonsson fick på en enda dag av sitt företag 1,7 miljarder när han tillsammans med 57andra ”partners” delade på 23 miljarder kronor. Marcus Wallenberg är företagets vice ordförande. Illustration: Henrik Malmsten/SvD Näringsliv.

Den 8 september fick 58 svenska riskkapitalister på en enda dag dela på 23 miljarder kronor. Pengarna kom från riskkapitalbolaget EQT och kom från en samlad aktieförsäljning, skrev Jan Almgren nyligen i Svenska Dagbladets Näringsliv. Detta skedde stick i stäv med bolagets egna regler och har mötts med massiv kritik från aktieägare.

Företagets ordförande Conni Jonsson, fick då mest, 1,7 miljarder på ett bräde. VD Christian Sinding liksom den operativa chefen Caspar Callerström fick nöja sig med 1,1 miljarder vardera, medan vice vd Lennart Blecher kammade hem 1,3 miljarder. Personalchefen Anna Wahlström fick 54 miljoner kronor.

Affären har kallats ”osnygg” av Aktiespararna och Emilie Westholm, chef för ansvarsfullt ägande på Folksam, som äger aktier i EQT, vill ha svar från bolaget.

Spotifys tidigare finanschef, Peter Sterky, reagerade också. Han skrev i en syrlig kommentar på twitter att EQT får hjälp av ”vänligt inställda banker” att bryta mot inlåsningsreglerna när börskursen når ”astronomiska höjder.”

Hur de 58 delägarna tänker får vi inte veta. Ingen vill ställa upp på intervju så här dagarna efter, vare sig vd:n Christian Sinding eller några av de övriga delägarna. 

Men Kim Henriksson, finanschef på EQT, kommenterar gärna. Han beskriver affären som ”lyckad”.

”Det är klart det går att hitta kritiska röster, det gör det alltid”, säger Kim Henriksson, finanschef på EQT. Foto: Axel Hilleskog.

Svenskans Jan Almgren beskriver förutsättningarna för miljardrullningen:

Riskkapitalbolagens affärsidé är att samla in kapital från olika investerare, pensionsbolag, försäkringsbolag och utländska statliga investeringsbolag. EQT har gott om rika investerare från Asien och Mellanöstern.

När man fått in pengarna, 10, 50 eller kanske 100 miljarder kronor, placeras kapitalet i en fond som vanligtvis ligger i ett ”skattegynnat område”.

Sveriges riskkapitalbransch räknat per invånare räknas i dag bland de största och mest livaktiga i Europa. Här finns flera framgångsrika och lönsamma riskkapitalbolag, Nordic Capital och Altor är två exempel. EQT är i en klass för sig, med över 1 000 anställda i 24 länder och ett totalt förvaltat kapital på över 700 miljarder kronor placerade i 27 aktiva fonder. Företaget har funnits sedan 1994 och är i dag det sjätte största på börsen.

EQT har hela tiden backats upp av familjen Wallenberg och kunnat dra nytta av Wallenbergs kapital och nätverk. 

Wallenbergkontrollerade investmentbolaget Investor är EQT:s största ägare. Det finns 23 ägare med över 1 miljard i aktier, nio av dem har vardera över 10 miljarder.

Bredvid Conni Jonsson på ordförandestolen sitter Marcus Wallenberg som vice ordförande. Wallenberg är bland mycket annat styrelseordförande i SE-banken.

Marcus Wallenbergs kusin Jacob Wallenberg är ordförande i Wallenbergsfärens maktbolag Investor.

Marcus Wallenberg är vice ordförande i EQT och sedan 2004 styrelseordförande för SE-banken. Foto: Caroline Tibell.

20 års svenska insatser i Afghanistan – ett haveri

Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri, skriver Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Foto: MAGNUS WENNMAN/Afonbladet.

Kriget i Afghanistan pågick i tjugo år och vållade obeskrivbart mänskligt lidande och omfattande materiell förödelse. Kriget krossade samhälleliga strukturer och öppnade för banditband som talibanerna och andra. Det kommer att ta generationer för Afghanistan att återhämta sig.

Det var ett skoningslöst kolonialt krig och Sverige deltog – med i det närmaste obefintlig debatt.

Det är hög tid att dra lärdomar av kriget, skrev Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel på Aftonbladet debatt i tisdags. Hon slår fast den grundläggande första lärdomen att det krävs ”annat än militära lösningar för en säkrare och fredligare värld”.

Beslutet att Sverige skulle delta i kriget handlade inte om att hjälpa det plågade afghanska folket. Det var ett sätt att visa solidaritet med angriparen USA, skriver Agnes Hellström vidare. Hon konstaterar också att terrorismen inte har bekämpats, att insatserna för ofantliga belopp inte heller skapat fred och säkerhet. Som i alla krig är vapenindustrin den enda vinnaren.

Den 13 september debatterades i riksdagen det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan och majoriteten av partierna ansåg aningslöst att den militära insatsen varit lyckad.

Agnes Hellström betonar att biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén återkommande påpekat att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete. Hon kräver en grundlig utvärdering som särskilt visar på proriteringar mellan civila och militära insatser.

En given följdfråga är hur Afghanistan år efter år var det största mottagarlandet av svenskt bistånd och mottog en miljard om året och vad som blir bestående av det – undantaget Afghanistankommitténs arbete med skolor, sjukhus och annat ”nära folket”.

USA kan sägas ha beväpnat den nya talibanregimen genom att lämna kvar väldiga mängder vapen vid den brådstörtade flykten från landet.

”Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan”, skriver Agnes Hellström.

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan, som i sin tur stöttat och gett skydd till talibanerna. Har denna svenska vapenexport lett till att vapen hamnat i händerna på talibanerna?

Det har återkommande hetat att Sverige stred i Afghanistan på ett FN-mandat. Men från 2003 leddes Isaf av Nato och blev då också ”fredsframtvingande”, det vill säga offensiva, helt i strid med FN-stadgan.

Militära insatser kan inte fortsatt vara det viktigaste för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Lärdomarna av de tjugo åren måste leda till nytänkande. Eller med Agnes Hellströms formulering:

”Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri”.

Slutligen något som Agnes Hellström inte berör. Sveriges militära insatser i Afghanistan på USA:s sida, har efter det som hänt den senaste tiden skapat ett totalt kaos i landet och vi står nu inför en sällan skådad flyktingkatastrof där Sverige genom vår roll i kriget bör ta på sig ett stort ansvar.

Vidgade klassklyftor och sjunkande medellivslängd

I Sverige fanns i juli 2021 10 416 585 invånare. Hur har vi det, undrar jag, inspirerad av en artikel av Anders Karlsson i tidningen Internationalen 34/2021 med den illavarslande rubriken ”Sänkt medellivslängd hos lågutbildade kvinnor”. Den bygger på statistik från Statistiska Centralbyrån, www.scb.se.

Medellivslängd kan vara en indikator på många olika saker. Med uppgifter om hur länge vi lever kan vi få material som säger något om klassklyftor, relationer mellan män och kvinnor liksom om välfärdsutvecklingen i ett samhälle.

År 1820 blev svenskarna i genomsnitt 37 år gamla. Samma år var spädbarnsdödligheten kusligt hög, 25 procent. Hundra år senare hade medellivslängden stigit till 60 år.Men fortfarande dog vart tionde spädbarn.

Den dramatiska förändringen återspeglar ett sekel av industrialisering och ekonomisk tillväxt, liksom på en uppbyggnad av sjukvården, i den närmaste obefintlig 1820.

Till det måste räknas arbetarrörelsens uppkomst med nybildade fackföreningar från 1880-talet och förbättrade villkor för arbetarklassen.

De senaste hundra åren har utvecklingen fortsatt. 2020 var medellivslängden 84,3 år för kvinnor och 80,6 för män. Under pandemin sjönk dock siffrorna från (2019) 84,7 (kv) och 81,3 (m).

Kvinnor har länge levt längre än män i Sverige. Men under 2010-talet (2011 – 2020) ökade mäns medellivslängd mer, med 1,9 (m) mot 1,2 (kv). Enligt SCB beror periodens livslängdsökning främst på en tydlig minskning av dödstalen i hjärt-och kärlsjukdomar.

Illavarslande är att växande klassklyftor i Sverige skapat klassmässiga skillnader i livslängd. 2020 var skillnaden för kvinnor 6,5 år mellan de med eftergymnasial utbildning jämfört med de med enbart förgymnasial skolning. För män samma skillnad 5,8 års livslängd.

På 20 år (från år 2000) har glappet mellan grupperna vidgats med 2,2 år för kvinnor och 1,0 år för män.

I artikeln nämns en uppgift från 2016 från Karolinska institutets folkhälsoakademi som visar att det skilde hela 18 år i medellivslängd mellan en lågutbildad person i Vårby (Huddinge kommun) jämfört med en högutbildad i Danderyd.

Anders Karlsson slutar sin artikel med att uttrycka oro för de vidgade sociala klyftorna i vår tids Sverige och citerar den gamle finansministern Ernst Wigforss som uttryckt att ”Fattigdomen kan med nöd fördragas om den delas lika av alla”.

Skolaktiebolagens vinstuttag ska förbjudas

Utbildningsminister Anna Ekström (S) håller pressträff om politiska förslag på området välfärd inför partikongressen i november. Foto: Erik Simander / TT/DN.

Inför partikongressen i november föreslår nu socialdemokraterna att vinstuttag i friskolor ska förbjudas och dessutom att friskolornas etableringsfrihet ska kunna förändras.

Sverige lär vara det enda land i världen med ett skolsystem finansierat med skattemedel där mångmiljardbelopp omvandlas till vinster, inte sällan i skatteparadis. En majoritet av svenskarna är förmodligen mot de högavkastande marknadsskolorna. Men det parlamentariska läget är oklart.

Utbildningsminister Anna Ekström gick vid en pressträff på tisdagen hårt ut mot vinstuttag ur friskolor som hon vill förbjuda med ny lagstiftning:

– Ska kunskapsresultaten fortsätta uppåt så måste skolan bli mer likvärdig och staten och samhället måste ta tillbaka kontrollen. Barns och ungas behov ska vara överordnade vinstintresset och skattepengar som vi tillsammans avsätter till eleverna ska gå till eleverna och inte till privata vinster, säger hon till Dagens Nyheter.

– Det betyder det vi säger, att vi vill förbjuda vinstuttag.

Det var Bildtregeringen som drev igenom friskolereformen 1992. Det hette då att föräldrakooperativ, landsbygdsskolor och skolor med särskild pedagogik skulle ges bättre möjligheter, skriver Mikael Nyberg i en recension av Marcus Larssons granskning av den svenska skolmarknaden på Aftonbladet Kultur, under rubriken ”Friskolebranschen – ett lönsamt lurendrejeri”. Larssons bok heter ”De expansiva: en bok om skolmarknadens vinnare och förlorare”.

Men reformen blev snabbt något helt annat. Stora börsföretag och riskkapitalbolag tog snabbt kontroll över branschen. Störst är koncernen Academedia med 12 miljarder kronor i omsättning, 290 förskolor, 78 grundskolor och 140 gymnasier. Största ägare är miljardären Rune Andersson och hans familj.

En annan miljardkoncern är Engelska skolan som snabbt gett sina ägare miljardvinster och nu ägs av ett riskkapitalbolag i Luxemburg.

Resultatet äv friskolereformen har till i dag blivit en segregerad och ytterst ojämlik skola. Det har bidragit till att marknadsskolorna satt ”glädjebetyg” (för att få fler elever) samtidigt som man arbetat med lägre andel behöriga lärare.

Konsekvenserna av detta särskilt i skolor i utsatta områden måste bedömas som otroligt destruktiva och samhällsfarliga,sedan de kommunala skolorna tvingats arbeta på marknadsskolornas villkor, eleverna har reducerats till kunder.

En av dem som med hetta gett sitt stöd åt kraven på att få bort aktiebolagen från skolans värld är nationalekonomen Anne-Marie Pålsson, före detta riksdagsledamot för moderaterna. Hon har tagit fram förslag på hur skolaktiebolagen ska avskaffas.
– Aktiebolag har ett enda mål, och det är vinst till ägarna, säger hon.

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson, före detta riksdagsledamot för moderaterna, har tagit fram förslag på hur skolaktiebolagen ska avskaffas. Bild tidningen Läraren.

Låt 16-åringar rösta i lokala svenska val!

16-åringar fick rösta i 20 utvalda kommuner i det norska valet hösten 2015.
Foto: Erichsen, Jarl Fr. / SCANPIX

I söndagens kyrkoval var alla som fyllt 16 år berättigade att rösta. I de allmänna valen är sedan1975 rösträttsåldern 18 år. Eftersom det bara är val vart fjärde år innebär det att rösträttsåldern i realiteten är dryga tjugo år, skrev i söndags på DN Debatt Olle Wästberg, f d liberal riksdagsledamot och ordförande i den statliga Demokratiutredningen, därtill författare av boken ”Den hotade demokratin”.

Det finns flera skäl till en sådan sänkning skriver Wästberg. I Norge genomfördes för några år sedan i 20 kommuners lokala val experimentet att låta 16-åriga rösta för att sedan låta forskare noga utvärdera vad det inneburit.

En viktig erfarenhet av det norska experimentet var att de 16-årigar som fick rösta skapade förutsättningar för högre valdeltagande i kommande val. En anledning kan ha varit att denna åldersgrupp ungdomar gick i skolan. Deras valdeltagande skapade förutsättningar för meningsfull undervisning i samhällskunskap.

Dessutom fick de norska 16-åringarna större kunskaper om lokal politik än 18-åringar i andra kommuner, vilket också la grunden till ett framtida större engagemang i val, med ett troligt bestående röstbeteende.

Wästberg minns hur han själv som ung blev aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund. På den tiden var centerpartiets ungdomsförbund det största med 200 000 medlemmar. Samma förbund har i dag knappt 2000 medlemmar. Många unga är fortfarande samhällsintresserade men utan att vara medlemmar i något ungdomsförbund.

Samtidigt har elevdemokratin kraftigt försämrats. Elevråden spelar inte längre samma roll som tidigare. Undersökningar har slagit fast att de flesta förstagångsväljare i dag får det mesta av sin information från Facebook.

För några år sedan noterades obehagliga uppgifter om unga svenskars syn demokratin. I World Value Survey svarade var fjärde svensk mellan 18 och 29 att de ansåg att ”de inte ansåg det vara viktigt att leva i en demokrati”.

”Inskolningen i demokrati ”är viktig. Det är meningsfullt på många vis att sänka rösträttsåldern till 16 år.

EU-parlamentet har rekommenderat EU:s länder att i EU-valen tillämpa 16 års rösträttsålder. Så är redan fallet i bl a länder som Österrike, Bosnien-Hercegovina, Argentina, Brasilien och Ecuador, liksom i Skottland och Estland.

Thage G och Elin Wägner själsfränder för freden

Porträtt av Elin Wägner bakom hennes telefon på Elin Wägner-museet Lilla Björka i den småländska byn Berg, norr om Växjö. Foto Sören Sommelius.

”Där borta stod Svenska Akademins ständige sekreterare Anders Österling, Jag fick överräcka en krans åt honom och andra som hade kommit till byn för att delta i begravningen av Elin Wägner.”

Året var 1949. Thage G Peterson, uppväxt i byn och son till kyrkvaktmästaren i Berg, pekar på det hörn där Österling fick en krans av honom, längst fram i småländska Bergs kyrka, i skogsmarkerna tre mil norr om Växjö. I september 2021 håller han föredrag i Bergs kyrka om sin relation till den 51 år äldre Elin Wägner.

Utgångspunkten är den bok om Elin Wägner som Thage G Peterson skrivit och som utkommer i dagarna, ”Elin i mitt liv”, med underrubriken ”Om Elin Wägner och mitt unga jag” (Carlssons förlag).

Boken är berättelsen om den speciella och avgörande relationen mellan kyrkvaktmästarens son och den uppburna författaren och akademiledamoten Elin Wägner som under en stor del av sitt liv hade Berg som sin fasta boplats i det hus som nu är museum, Lilla Björka. Deras relation kom att påverka och prägla den unge Thage djupt.

– Min bok är ingen biografi utan en berättelse om min livslånga ”kärlek” till Elin.

Thage G Peterson på Kafé Annorledes på Norra Storgatan i Helsingborg, i det hus där Elin Wägner arbetade som journalist på Helsingborgs-Posten i början av förra seklet, liksom senare Birger Sjöberg. Foto: Sören Sommelius.

Thage G Peterson blev socialdemokratisk politiker under Olof Palmes tid och under många år en av dennes närmsta medarbetare, som bland annat samordningsminister och industriminister, senare justitieminister, försvarsminister och riksdagens talman. I alla år drevs han av Elin Wägners ideal, freden, jämlikheten och miljön.

De senaste åren har han hållit talrika föredrag över hela landet, om freden och den svenska alliansfriheten, talat sig varm mot svenskt deltagande i Afghanistankriget och mot ett svenskt Natomedlemskap – och berättat om Elin Wägner.

Elin Wägner var en föregångare. De frågor som var hennes har bara blivit alltmer angelägna och kan delvis sammanfattas med hennes devis ”Fred på jorden och fred med jorden”.

Thage G Petersons allra första minne av Elin Wägner är från krigsåren. Hon har kommit hem till hans pappa som också är fritidsfrisör. Pojken sitter på en stol och lyssnar på faderns och Elins samtal om de kusliga krigshändelserna i Europa medan hon blir klippt. Många gånger följer han med henne på vandringar genom Bergs by, ofta under tystnad – eller sitter på en av bänkarna på kyrkogården medan Elin förklarar för honom vad demokrati är.

Kort tid efter Elins död gick den då 16-årige Thage runt i byn på sin ”tiggerirunda”, för att samla in pengar till en scoutstuga. Samtidigt talade han om Elin Wägner med byborna och samlade in vad de kunde berätta. Sedan dess efter sjuttio år finns nu dessa med som en pusselbit i Thage G Petersons ”Elin i mitt liv”.

I dess allra sista ord skriver författaren att det finns många anledningar till att i dag sakna Elin Wägner:

”Elin hade behövts i dag som en ropande röst för att stoppa det pågående övergivandet av Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Detta särskilt i en tid då den svenska kultureliten inte hörs av och de politiska ungdomsförbunden är tysta som kyrkråttor.”

Fotnot 1: Thage G Petersons föredrag (som fick dubbleras till följd av stort publikt intresse) avslutade Elin Wägners-sällskapets ambitiösa årliga vecka om Elin Wägner i Växjö och i Berg.

Fotnot 2: I nya numret av Folket i Bild (nr 9 2021) finns en stor intervju med Thage G Peterson om den nya boken, ”Med Elin Wägner som ledstjärna”, skriven av tidskriftens redaktör Stefan Westrin.

Elin Wägners hem under många år, Lilla Björka i småländska Berg, nu hennes museum. Foto: Sören Sommelius.

”Amerikanska baser i Norge skapar ökad krigsrisk”

Den norska flygbasen Evene är en av de platser som kan bli amerikanska flygbas. Men ”Valets viktigaste fråga har inte diskuterats i valkampanjen”. Bilden: forsvarsbygg.no.

Norge går till val måndag den 13 september. Enligt opinionsundersökningar verkar konservativa Erna Solberg förlora makten efter många år som statsminister.

Bland det sista Solberg gjort har varit att med USA underteckna ett avtal om fyra nya amerikanska militärbaser i nordligaste Norge, bl a på flygplatserna i Sola, Rygge og Evene.

I valkampanjens sista vecka har frågan uppmärksammats stort genom en rad annonser i dagspressen och listor för namnunderskrifter i protest.

Debatten har gällt både själva sakfrågan men också att den helt obegripligt hållits utanför valkampanjen.

– En så drastisk ändring av Norges politik måste förankras i en stor folkopinion, säger juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl.

– Amerikanska baser i Norge kommer att skapa ökad internationell spänning och krigsfara, menar Heffermehl. ”Dessutom kommer USA att får styra sina norska områden alltför fritt och utan insyn, vilket strider mot Grundlagens §25”.

Kampanjens annonser har överskridit 600 000 norska kr, som man hoppas kunna finansiera genom genom bidrag från underskrivare och anhängare.

Dock har de fem största tidningarna i Schibsted-gruppen och Dagbladet möjliggjort kampanjen genom rabatter på 400 000 kr.

Norge och kusten mot Arktis har fått ny strategisk betydelse genom avsmältningen av isar i Norra ishavet och därför blivit en konfrontationszon mellan Nato och Ryssland. I en möjlig krigssituation kan kärnvapen inte uteslutas, med risk för att både Norge och Sverige blir inblanda i ett kärnvapenkrig

11/9 & 9/11: Muren, tornen och de amerikanska krigen

Keith Goldstein/Getty Images.

” Muren och tornen. Det måste vara de mest omvälvande händelserna i världen under min livstid; Berlinmurens fall den 9 november 1989 och terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.

Det ligger en kuslig logik i att datumen är varandras spegelbilder, 9/11 och 11/9. Det är som om historien använt sig av almanackan som pedagogiskt hjälpmedel, för att göra det närmast övertydligt att den ena händelsen är den andras negation.”

Så inledde i går fredag Per Svensson i Dagens Nyheter sin artikel inför dagens 20-årsminne av attacken mot World Trade Center i New York, det ”elfte september” som i USA benämns med bara två siffror, ”nine-eleven”.

De båda datumen och det som inträffade då och förknippas med dem har mer än något annat präglat vår tid. När Berlinmuren föll den 9 november 1989 innebar det att det kalla kriget som delat Europa sedan andra världskriget var över, särskilt efter det att Sovjetunionen upplösts två år senare. 

Det som skedde innebar en icke-våldslösning på en konflikt som länge präglat världspolitiken. 

De avgörande händelserna var i mycket beroende på den ryske politikern Michail Gorbatjovs framsynthet.

Optimismen den gången efter murens fall var stor. Vi var många som hoppades på en fredligare och värld, en alltmer demokratisk värld.

Men så blev det inte. Många framställde det som skedde som ”den fria marknadens” seger över den totalitära socialismen, som om ”väst” ideologiskt hade besegrat ”öst”, som om det viktiga var vinnare och förlorare.

Efter 9/11-attackerna mot New York och Washington förvandlades de tolv åren av demokratisk optimism efter det kalla krigets slut snabbt till längesedan historia. Världen blev en annan och sämre. USA:s president hade inga som helst ambitioner att hantera det skedda för att undvika krig. Tvärtom, Bush skulle hämnas först på det Afghanistan där Usama bin Ladin haft sina baser, sedan på Saddam Huasseins Irak, som inget alls hade med 9/11 att göra.

När det gäller antalet döda, antalet mördade, är Bush tusenfalt överlägsen Usama bin Ladin, en mördarpresident som borde ställts inför krigsförbrytardomstol i Haag och dömts till livstid i ett eget Guantánamo. Han har förödelsen av flera västasiatiska länder på sitt samvete, men bemöts sällan eller aldrig med kritiska synpunkter.

Det krig som Bush inledde i Afghanistan pågick i tjugo år, som USA:s historiskt längsta krig, vilket bara vållat destruktiv förödelse, trots gigantiska ekonomiska satsningar, där också Sverige varit skamligen inblandat.

I dagarna bilder de nya härskarna i Afghanistan regering. Några av ministrarna har suttit länge som fångar i Guantánamo. Eftersom USA inte ställt de flesta fångarna inför domstol går det inte att avgöra om de är kompetenta och lämpliga.

För det plågade afghanska folket med 38 miljoner invånare väntar kusliga umbäranden. I en notis i Svenska Dagbladet i går fredag heter det att landet står inför en ekonomisk krasch som kan sänka nästa hela befolkningen (97 %) under fattigdomsgränsen, vilket FN:s UNDP uppmärksammat i en ny studie. Där varnar man för att Afghanistan, som redan före talibanernas återkomst vafr ett av världens fattigaste länder, redan nästa år kan drabbas av vad man kallar ”universell fattigdom”.

Den svenske Afghanistankännaren Anders Fänge skrev nyligen i en viktig artikel i Svenska Dagbladet att västerländska regeringar, också den svenska, borde tänka på konsekvenserna av förhastade beslut med innebörden ”inte en spänn till talibanerna”, eftersom fruset bistånd är ett recept på en folklig katastrof utan motsvarighet i modern tid.

Mikis Theodorakis död men hans musik lever vidare

Arja Saijonmaa och Mikis Theodorakis sjunger tillsammans på svenska och grekiska den senares sång ”Vårren sjunger”. Konserten från 1992. Arja Saijonmaa & Μίκης Θεοδωράκης – Våren Önskar / Όταν μιαν άνοιξη (live, 1992)

Den oförliknelige grekiske poeten, tonsättaren och sångaren Mikis Theodorakis avled i torsdags i Aten, 96 år gammal. Under den fascistiska juntans dystra år 1967 – 74 stod han upp mot förtrycket. Han fängslades och hans sånger förbjöds.

När han internerades i juntans koncentrationsläger Oropos protesterade storheter som  Dmitrij Schostakovitj, Leonard Bernstein, Arthur Miller och Harry Belafonte, vilket ledde till att han frigavs och beviljades exil i Frankrike under de sista juntaåren. Han hade tidigare i livet studerat vid musikkonservatoriet i Paris med  Olivier Messiaen som lärare i musikalisk analys och Eugène Bigot i konsten att dirigera.

Då hade han redan blivit känd över världen genom sin musik till storfilmen Zorba, med Anthony Quinn i huvudrollen.

Under sina år i exil turnerade han runt världen och gav hundratals konserter till stöd för kampen mot juntan. Han knöt internationella kontakter med personer som Pablo Neruda, Salvador Allende, Gamal Abdel Nasser, Tito, och Yassir Arafat. Personligheter som François Mitterrand, Olof Palme och Willy Brandt blev hans vänner. 

Mikis Theodorakis i exil under den fascistiska juntans år vid makten i Grekland. Bilden från 1971. Foto: Heinrich Klaffs/Wikipedia.

Livet igenom var han övertygad kommunist och under inbördeskriget förvisades han till fångön Makronisos. Åter i Grekland efter juntans fall grundade han partiet ”Den Nya Vänstern” och valdes flera gånger till det grekiska parlamentet och var under en period 1990 – 92 minister i  Constantine Mitsotakis regering.

Jag själv har haft vad man skulle kunna kalla ”en livslång relation med Mikis Theodorakis”. Framförallt drabbades jag av den musikaliska kraften och engagemanget i hans sånger under juntatiden, framförda särskilt av Arja Saijonmaa och Sven-Bertil Taube, LP-skivorna spelades mest dygnet runt. Längre fram i livet fascinerades jag av kraften i Theodorakis tonsättning av Pablo Nerudas stora diktcykel ”Canto General”.

 I Sverige framförde också Lena Granhagen översatta versioner av hans politiska kampsånger. 

En gång bodde jag några veckor på Greklandskorrespondenten Arianne Wahlgrens donerade stipendiebostad på höjderna i Aten, inte långt från Parthenon. Theodorakis bodde alldeles i närheten berättades det. Flera gånger gick jag förbi hans hus, i hopp om att möta honom eller åtminstone se tecken på liv eller rentav höra musik därinifrån.

Men Mikis var inte hemma. Det var alldeles tyst från huset. Och nu har han tystnat. Det känns tomt.

Det är tomt efter honom för alltid. Men hans musik lever vidare.

Mikis Theodorakis March of Spirit” är en tonsättning av poeten  Angelos Sikelianos text. Verket skrevs strax efter fascistjuntans kupp 1969. Den filmade konserten från 2014.