Höganäs: ”Bötfälla tiggarna total brist på empati”

Peter Schölander, moderat kommunstyrelseordförande i Höganäs, vill att den handfull tiggare som finns i staden ska registrera sig och betala en avgift på 250 kronor, av ”rättviseskäl”, så att de behandlas på samma vis som Lions insamlare.
Fem lokala kristdemokrater har en annan syn på frågan: ”Att bötfälla dessa individer är total avsaknad av empati och en människosyn ovärdigt ett demokratiskt samhälle.”
Foto: Helsingborgs Dagblad.

I Höganäs lär det hösten 2019 finnas en handfull tiggare runt butiker som Citygross, Ica Kvantum och Systembolaget. Kommunen har länge varit mån om sitt anseende som tolerant mot svaga grupper som tiggare och flyktingar.

Men nu är det nya tider. Moderata kommunalrådet Peter Schölander har drivit igenom att den som tigger på offentlig plats ska söka tillstånd.

Schölander argumenterar så här, enligt HD:

”Vi ska ändå göra en översyn av våra ordningsföreskrifter. … Det är en bagatell.”

För samma moderate herre är det också en ”rättvisefråga”.

– I dag kräver vi tillstånd av Röda Korset eller Lions när de står med sina bössor. Nu får alla samma regler. Det ska inte vara olika.

Jag undrar om Peter Schölander någonsin har talat med en tiggare, om han träffat en utsatt medmänniska, om han rentav skänkt en slant, om han vet något om de förföljelser som drabbat romerna i Sverige sedan urminnes tider? Jag tvivlar på det. Sådana här beslut är inte minst ett led i diskrimineringen av romer (de flesta tiggarna är fattiga romer från Rumänien).

Höganäs ordningsföreskrift förvandlar gruppen till ett ”dom, de andra, de föraktliga, de orena” som bör fördrivas ur gatubilden därför att de stör ”vårt” välbefinnande. De präktiga Höganäsborna ska inte behöva se dom där de andra, ohyran. Fattigdom är fult.

Den sortens tänkande får konsekvenser som inte har med ordningsstadgan att göra. På sociala medier har jag igen och igen läst historier om tiggare som hotas och trakasseras, som skrämts och hotats.

Politiker från andra partier agerar mot beslutet. Lennart Nilsson (s) menar att man ”inte ska göra det värre för personer som redan har det jäkligt”.

Fem KD-politiker uttrycker i en engagerad insändare empati för tiggarnas situation:

”I Höganäs har vi för närvarande en handfull EU-medborgare som ägnar sig åt tiggeri. Dessa individer hör till samhällets mest marginaliserade grupper och lever i extrem fattigdom. … Att bötfälla dessa individer är total avsaknad av empati och en människosyn ovärdigt ett demokratiskt samhälle.”

Två representanter för vänsterpartiet i Höganäs uttrycker en liknande syn: ”Tiggarnas utsträckta hand är en akut påminnelse om dagens ojämlika Europa. … Fattigdom och diskriminering kan endast bekämpas med rättvisa och jämlikhet – inte med förbud och hat”.

Schölander har politisk majoritet bakom sig. Folk i Mölle och Viken (väl?) har röstat på honom. Hans människosyn är det nu som gäller.

Är Schölanders Höganäs ideologiskt på väg mot gamla tiders Sjöbo, blir Höganäs som dagens Vällinge, Teckomatorp eller Sölvesborg? En plats för oss, för de präktiga, men inte för dom, de andra, de fattiga, utsatta, de annorlunda?? Hålla gatorna rena???

Usch.

Ödesval i Polen idag

Valaffisch i Łódź, Polens tredje största stad i hjärtat av landet, en vecka före valet. Foto: Sören Sommelius

Polen går i dag till val, ett ödesval inte bara för polackerna utan för Europa. Sedan det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) kom till makten 2015 har demokratin och rättssamhället bit för bit monterats ner. Med allt fler högernationellt styrda länder blir EU och de europeiska samarbetena allt mer dysfunktionella. Så Polens sak är också vår.

Tillsammans med en andra medlemmar i Helsingborgs Filmstudio har jag under en kort vecka besökt Łódź, Polens tredje största stad. I några bloggtexter kommer jag att redovisa intryck från dagens Polen och särskilt från Łódź.

Hur kan det komma sig att Polen verkar ha utvecklats mot en totalitär stat? Polen spelade ju med Solidaritetsrörelsen under slutet av 80-talet en avgörande roll i Östeuropas omvandling från sovjetiska lydstater till något annat.

Beror det på EU? Nej, 92 procent av polackerna ville (2018) att Polen ska stanna i EU. Det i sin tur beror säkert på att Polen är det land inom EU som mottagit mest ekonomiska bidrag, 208 miljarder euro under perioden 2007 – 2020.

Det har fått till följd att polackerna efter systemskiftet och kommunismens fall 1990 har fått det mycket bättre materiellt.

Handlar det om att landet mottagit alltför många flyktingar?

2016 klagade Lag och Rättvisas dåvarande premiärminister inför Europaparlamentet och sa att Polen inte kan ta emot några flyktingar. Vid det tillfället fanns i landet tre registrerade flyktingar – och över 100 000 ukrainska arbetskraftsinvandrare, som inte är flyktingar. Samtidigt sökte många polacker arbete i andra EU-länder, också Sverige.

I det senaste valet 2015 segrade Lag och Rättvisa med 38 procent av rösterna. Men valdeltagandet var bara 50,91 procent. Det innebär att 19 procent av alla rösta berättigade polacker stod bakom Lag och Rättvisas valseger.

Vänsterpartier fick 11 procent av rösterna, men inga mandat, till följd av valspärrar, för partier 5 procent och för valallianser 8 procent. Det största ZL, Förenade vänstern med över en miljon röster fick noll mandat.

Valsystemet gynnar de partier som fått flest röster. Lag och Rättvisa fick utdelning för sina 38 procent av rösterna med över 50 procent av mandaten i parlamentets underhus (sejmen) med 460 platser – och därmed egen majoritet.

Under de fyra år som Lag och Rättvisa haft makten har Polen genomgått dramatiska förändringar. Partiet har nedmonterat rättsväsendet genom att avskeda domare i Författningsdomstolen och ändrat på reglerna för dess verksamhet. Justitieministern är numera Riksåklagare och regeringen utöver politisk kontroll över domstolsväsendet. Högsta domstolens chef avskedades genom att pensionsåldern sänktes från 70 till 65 år. Man har ignorerat uttalanden från Europaparlamentet. Nya lagar för de polska Public Service-bolagen genomdrevs i expressfart månaderna efter valet 2015.

Regimen har också angripit kulturlivet och tillsatt nationalister som chefer för många institutioner. För ett år sedan upphörde regimens stöd till museet i Gdansk över Solidaritetsrörelsen, European Solidarity Center. De pengarna har i stället gått till ett nytt regimlojalt museum, som skriver historia på sitt vis.

I Warszawa har kulturministeriet ifrågasatt Polinmuseet över judarnas historia i Polen, efter en konflikt om hur judarnas polska historia ska uttolkas och om polackernas roll i Förintelsen.

Reaktionerna mot PiS:s politik har inte uteblivit. Polen är i dag ett polariserat land med växande proteströrelser.

Kommittén till demokratins försvar föddes i december 2015, Kod, och har genomfört stora protester med mellan 50 000 och 100 000 deltagare, särskilt i Warszawa.

EU:s kritik av den polska regeringen har formulerats i allt starkare ordalag. Det har talats om att aktivera artikel 7, vilket kan få till följd att Polen fråntas delar av sina rättigheter och även sin rösträtt i unionens beslutande organ. Europeiska rådet måste dock vara enhälligt i ett sådant beslut och Ungern har sagt att man kommer att motsätta sig åtgärder mot Polen.

Finns det någon möjlighet till en förändring? Peter Johnssons ”Lag och rättvisa – ödesfråga för Polen”(Utrikespolitiska institutet, september 2018) pekar på att ett något högre valdeltagande förenat med att vänstern vinner mandat i parlamentet kan leda till förändring.

I den gångna veckan fick den polska öppet regimkritiska författaren Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att hoppas att priset skulle kunna påminna alla de polacker som inte gått och röstat att det finns andra möjligheter för Polen än vad dagens Lag och rättvisa står för. Är det naivt?

Fotnot: Källor till min text är främst den ovan nämnde författaren Peter Johnssons skrift och samme författares Polen i historien (2009, Carlssons förlag).

Fotnot 2: Fler texter/bloggar om Polen följer.

Turkiets krig i Syrien förs med svenska vapen

Sveriges utrikesminister Ann Linde vill att EU ska förbjuda all vapenexport till Turkiet. Foto:TT

Turkiet anfaller de kurdiska områdena i norra Syrien väl utrustade av mest amerikanska vapen via Nato. Men också vapenindustrier i Sverige har bidragit till att rusta upp de turkiska styrkorna. Sverige bär alltså genom vapenexporten också ett ansvar för det folkrättsstridiga kriget, som sedan i onsdags tvingat 100 000 människor att fly och som vållat många dödsfall, också civila.

Sveriges vapenexport till Turkiet ökade till 300 miljoner kronor 2018, vilket är det högsta beloppet under 2000-talet och kan jämföras med de 70 miljoner Turkiet köpte svenska vapen före 2017.

Sveriges nya utrikesminister Ann Linde driver på för att EU ska införa ett totalt vapenembargo för vapenförsäljning till Turkiet på ett utrikesministermöte på måndag.

Redan haft Finland och Norge förbjudit all ny försäljning av vapen till Turkiet. Men Sveriges regelverk är annorlunda än de nämnda båda ländernas och liknande förbud är inte möjliga här. Den nu akuta situationen gör det uppenbart att de vaga svenska regelverken för vapenexport måste revideras snarast, de motverkar en demokratisk insyn och förhindrar snabba åtgärder också i ohyggligt akuta situationer som dessa dagar i Syrien attackerat av en krigsgalen turkisk president.

Den ansvariga svenska myndigheten för vapenexporten ISP (Inspektionen för strategiska produkter) utövar tillsyn över den svenska vapenexporten. Det är helt oacceptabelt att ISP inte kan avbryta all vapenexport till Turkiet när landet som nu genom ett anfallskrig kränker mänskliga rättigheter, mördar civila och gör sig skyldigt till ett folkrättsbrott. Lagar och institutioner måste få nya förutsättningar.

På twitter skriver Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen:

”Finland exporterar inte försvarsmaterial till länder som krigar eller kränker mänskliga rättigheter.”

Sverige hade tidigare samma regel. Men inte nu.

NATO:s ansvar för Turkiets angrepp har knappast granskat i våra medier. Natos norske generalsekreterare Jens Stoltenberg var informerad av Turkiet innan kriget inleddes och har uttryckt en förhoppning att ”Turkiets krigshandlingar ska vara balanserade”. Kan folkrättsbrott vara ”balanserade”?? Under fredagen skulle Stoltenberg träffa Erdogan.

Turkiets krig mot de syriska kurderna vore omöjligt utan de vapen Nato försett landet med. Det innebär att Nato och i synnerhet USA inte bara bär ett ansvar för kriget utan är direkt medskyldiga till det som nu händer.

Bilden härunder: Proturkiska syriska soldater under fredagen på den turkiska sidan av gränsen till Syrien.
CreditCreditNazeer Al-Khatib/Agence France-Presse — Getty Images

Välförtjänt fredspris till Etiopiens president

Abiy Ahmed, Etiopiens premiärminister sedan april 2018, tilldelades på fredagen Nobels fredspris. Foto: Reuters.

Nobels fredspris 2019 tilldelas välförtjänt Etiopiens president Abiy Ahmed. Ahmed som tillträdde på sin post i april 2018 har lyckats få till stånd ett fredsavtal med grannstaten Eritrea. Därmed avbröts ett destruktivt tjugo år lång tillstånd laddad militär konflikt. Den gräns som varit stängd sedan gränskriget 1998 – 2000 har åter kunnat öppnas.

Under sina halvtannat år vid makten har Ahmed därtill gett politisk amnesti år tusentals politiska fångar, hävt censur i landet, stärkt kvinnors inflytande och arbetat för försoning och social rättvisa, betonade den norska Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen i sin presentation av priset, som betonade att Ahmed arbetetat för försoning genom samtal och ickevåld.

Abiy Ahmed har också spelat en nyckelroll i samtalen mellan regim och demonstranter i det krigshärjade Sudan.

I en kommentar till valet av pristagare sa Sveriges utrikesminister Ann Linde att hon var oerhört glad, också med tanke på de 20 000 svenskar som har etiopisk bakgrund.

Hon ser priset som ett stöd till fredskrafter på det länge så politiskt instabila och krigshärjade Afrikas horn.

– Länderna där kommer att behöva fortsatt internationellt stöd, vilket Sverige kommer att fortsätta att ge för att skapa förutsättningar för utveckling.

Priset ligger nära andan i Alfred Nobels testamente, där det bland annat heter att det ska ges till den som ”mest eller bäst arbetat för förbrödring mellan nationer”.

Så har under efterkrigstiden bara varit fallet undantagsvis. Kritiker har hävdat att priset prioriterat pristagare på ett sätt som kunnat gynna norska intressen, med prisen till den nytillträdde Barack Obama eller till EU som flagranta exempel.

Nobel Peace Price Watch har varit tydligast i kritiken. I en kommentar till 2019 år pris erkänner man Abiy Ahmed insatser för lokala fredsavtal men saknar den vidare ambition som finns uttryckt i testamentet, att verka för ”globalt samarbete då det gäller nedrustning och en fredlig världsordning”, säger organisationens talesman Fredrik S Heffermehl.

I DN skriver Erik Esbjörnsson i en kommentar att Abiy Ahmed är ett givet men inte helt problemfritt val:

”När Abiy lyfte på locket till tryckkokaren var det som att öppna Pandoras ask och den etiopiska politiken är nu stökigare än på många år. Etniska nationalister i provinserna har känt sig stärkta och detta gäller inte minst medlemmar ur Abiys egen folkgrupp oromo som diskriminerat människor av annan härkomst. Det är ännu oklart om den utlovade demokratiseringen kommer att få ett lyckligt slut. Den politiska oron har redan skapat massiva flyktingströmmar.”

Två krigsförbrytare och anfallskriget mot Syrien

Ras al-Ain i nordöstra Syrien bombas av Turkiet, sedan USA dragit tillbaka sina styrkor från området efter Trumps twitter.
Photograph: Delil Souleiman/AFP via Getty Images

Jag fylls av fasa, förtvivlan och upprördhet över beskedet om att Turkiet med acceptans från USA angriper det förödda, krigshärjade och plågade Syrien. Och över omvärldens bleka reaktioner.

Mogna för FN:s krigsförbrytartribunal i Haag: Herrarna Trump och Erdogan, ansvariga för Natolandet Turkiets angreppskrig på Syrien.

Två totalitära, självupptagna och tyranniska högernationalistiska ledare, Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och hans kollega Donald Trump i Washington tog ett telefonsnack grabbar emellan. Efter samtalet twittrade Trump. Det var ok för honom och USA att Turkiet bombade de kurdiska delarna av Syrien, även om dessa tidigare varit USA:s allierade i kampen mot IS. USA skulle samtidigt dra tillbaka sina trupper från området som ett slags klartecken.

Turkiets angrepp på Syrien är ett brott mot folkrätten, som Sveriges utrikesminister Ann Linde slagit fast. Därmed borde i princip både Erdoğan och Trump snarast gripas och föras till krigsförbrytartribunalen i Haag.

De båda herrarna är fullfjädrade krigsförbrytare. Deras krig har inletts i strid mot FN-stadgan, ett anfallskrig mot ett land som redan har miljoner flyktingar.

Hur kan övriga Natoländer acceptera Turkiets anfallskrig, varför sparkas inte Turkiet ut ur organisationen?

Och följdfrågan: Hur kan någon svensk politiker ens överväga medlemskap i det Nato som legitimerar anfallskrig?

Vad händer nu med kampen mot IS? Innebär det nya kriget inledningen till IS:s återuppståndelse?

Och än värre, vad händer med alla de nya flyktingar som tvingas lämna sina hem för att fly turkiska bomber, med de flyktingar som befinner sig i Turkiet men kommer att fördrivas tillbaka till Syrien??

Redan under onsdagen inkom bilder som bevisar att Turkiet bombar civila mål, som i staden Ras al-Ain. Klart är att kriget kommer att skörda ohyggliga offer bland Syriens civila – och att ännu fler kommer att söka fly från landet, även om ingen barmhärtighet kan förväntas dem i de länder där de hoppas bli mottagna, som det numera allt mer flyktingfientliga Sverige.

Särskilt obehag väcker Trumps fortsatta twittrande, bland annat om att ”kurderna inte hjälpte USA i Normandie”. Den amerikanske presidenten är inte bara hänsynslös och utan empati för mänskligt lidande utan också obeskrivligt korkad, en skam för USA.

Aris Fioretos om det grå, om MEDEA och maneter

Aris Fioretos. Foto: Sara McKey.

Författaren Aris Fioretos besökte Café Birger på Helsingborgs stadsbibliotek på söndagseftermiddagen. Under en inspirerade eftermiddag fördes ett vindlande samtal, som mindre handlade om hans nya roman ”Irma, 25”, som har presenterats som ”en biologisk thriller eller en mörk saga om hjärnans natur och själens hemvist”, och mera om skrivandet, om livet, om Grekland och först och sist om ett brett och originellt författarskap.

Ibland utgick det från om symboler och ledord, som ”grått” och ”maneter”:

– Grått är aska, slutet. Motsatsen kan vara blått, att skriva bestående med bläckpenna. En blyertspennas gråa skrift kan suddas ut. Dess längd krymper medan den skriver. Den är ändlig och påminner om vad det innebär att vara människa.

Tankarna återkommer i essäboken ”Den grå boken” från 1994, också en hyllning till blyertspennan och vad man gör med den.

En annan essäbok, ”Vatten, gåshud” (2015), har undertiteln ”Ett antal ord om romanen”. Omslaget är en målning på ett grekiskt keramikkärl från 400-talet f Kr. Artis Fioretos råkade se den i USA på The Museum of Fine Arts i Boston. På krukan skildras hur kung Perseus halshugger Medea, hon med ormar i håret, för att därefter lägga det blodiga huvudet i sin ränsel.

– Medusa var underskön och livsfarlig. Kanske var hon en bläckfisk, med tanke på ormarna. Men jag tror inte på det, snarare var hon en manet.

Fioretos fascineras av maneter.

– För ett sekel sedan rasade en brittisk debatt om olika slags modernister, med James Joyce och Virginia Wolf på ena sidan. Andra stördes av deras sätt att använda medvetandeströmmar i sitt skrivande, kallade det formlöst och gjorde distinktioner mellan handlingslitteratur och tillståndslitteratur.

Han själv tycker inte att man kan välja sida i den debatten. Det vore som att välja mellan en sköldpadda eller möjligen en gräshoppa å den ena sidan och en formlös manet å den andra.

– En manet består av 98 % vatten. Den är ett med sin omgivning. Form och innehåll är oskiljaktiga.

Aris Fioretos grekiska pappa kom till Sverige på 1950-talet tillsammans med hans österrikiska mamma. Den nu bortgångne fadern har han skildrat i två romaner.

– ”Den siste greken” (2009) består av 3,5 % sanning, medan ”Halva solen” (2012) rymmer 96,5 % sanning. 

– Min far kom hit före de flesta andra greker, som flydde hit ett decennium senare. Han studerade medicin, men hjälpte också sina landsmän på olika vis. En gång väntade en man utanför hans mottagning, han hade suttit där hela dagen. Pappa såg genast att det inte var en patient utan en grek. Han presenterade sig ”Jag heter si och så och jag är student vid Bromölla universitet”. Sen fick han flytta in i familjens källare. På två dagar lärde han sig att åka skridskor.

Svenska Akademins 100 år av återkommande kriser

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit en högintressant bok om Svenska Akademien. Foto: Polaris.

Om någon vecka ska – förhoppningsvis – Svenska Akademin dela ut inte bara ett utan två Nobelpris i litteratur efter ”anno horribiles” 2018, katastrofernas år. 

På Bokmässan i Göteborg presenterade de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud sin grundliga och högintressanta bok om ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”, som utkommer i dagarna på Polaris förlag. De redovisar ett stycke gedigen och lysande grävande journalistik där de fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde. 

Redan i inledningen konstaterar författarna att det som hände knappast var någon tillfällighet och att man för att förstå måste börja hundra år tidigare, att hela historien är viktig för att kunna förstå varför det blev en sådan jordbävning.

Därför innehåller boken en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, alltifrån testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.

Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.

– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.

Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster.

– Till det kommer att sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner, konstaterar Knut Kainz Rognerud. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.

De 3000 författare som är medlemmar i Svenska Författarförbundet tjänar i snitt 120 000 kronor per år. Få kan leva på de böcker de säljer. Många är beroende sidojobb eller stipendier. Flera av Akademins priser är på 200 000 kronor eller mer, skattefritt.

Går det återupprätta förtroendet för akademin?

– Det har skett små steg. Men de grundläggande strukturerna finns kvar, konstaterar Rognerud. Sara Danius var symbolen för en jämställd akademi. Men hon fick sparken.

Boken avslutas, som sig bör, med fylliga källhänvisningar.

Fotnot: Min blogg Nya Kultur-Sören har varit vilande under dryga månaden. Min ambition är att återuppta skrivandet mera regelbundet en bit in i oktober.

Trumps trognaste soldat: utrikesminister Pompeo

Tidskriften The New Yorker porträtterar i senaste numret Trumps utrikesminister Mike Pompeo, mannen som bl a återkommande hotat svenska politiker med hur förödande det vore om Sverige skrev under FN:s förbud mot kärnvapen. På sitt skrivbord har han alltid en uppslagen bibel.

I ett tal under presidentvalkampanjen 2016 varnade den republikanske då ganska okände politikern Mike Pompeo för Donald Trump. Pompeo, nu USA:s utrikesminister, påminde om vad Trump hade sagt, skriver  Susan B. Glasser i nya numret av The New Yorker (19/8):

”Om jag ger order till en soldat att begå en krigsförbrytelse, då ska han göra det.”

Publiken buade. Pompeo fortsatte. ”Trump kommer liksom Barack Obama att vara en auktoritär president som ignorerar konstitutionen. Amerikanska soldater svär inte att lyda presidenten, sa Pompeo. De svär en ed att försvara konstitutionen.”

Trump var på plats bakom scen under mötet och begärde att få veta vem det var som hånade honom.

Vid den tidpunkten hade Pompeo aldrig träffat Trump och var skeptisk gentemot dennes politik, inte minst America First-retoriken. Pompeo var en bibeltrogen konservativ internationalist, präglad av sina militära tjänstgöring under det kalla kriget.

Pompeo är en evangelisk kristen som alltid har en uppslagen bibel på sitt skrivbord. Efter Trumps seger gjorde han helt om – och blev 2018 Trumps utrikesminister. Nu definierar han sitt uppdrag som att tjäna presidenten var denne än kräver av honom.

– En utrikesminister måste veta vad presidenten vill, sa han nyligen i Washington.

Oavsett vad Trump hävt ur sig har han fått Pompeos stöd. Offentligt har han aldrig gett uttryck för skymten av kritik. En tidigare Trumpmedarbetare framställer Pompeo som ”den mest underdånigt inställsamme och krypande personen i Vita Huset”.

Pompeos omvandling reflekterar den större berättelsen om vad som hänt med det republikanska partiet i USA, fortsätter Susan B. Glasser, från ringaktning till reservationslös beundran med på sin höjd ett mummel av kritiska synpunkter.

Pompeo hör till de politiker som har och haft mycket nära kontakter med de båda högerextrema miljardärerna bröderna Koch, som har stort inflytande över det republikanska partiets teapartydel och därmed över amerikansk poltik.

Putins 20 år vid makten

Vladimir Putin avlägger presidenteden den 7 maj 2000 medan Boris Jeltsin står vid hans sida.

Vladimir Putin blev rysk president 1999. Tjugo år senare analyserar ryska medier ”Putineran”. Rysslandskännaren, författaren och översättaren Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” återger några ryska analyser och kommentarer.

I tidningen Zavtra, (I morgon) skriver Aleksandr Razuvajev att Putins två första mandatperioder (2000 – 2008) gjorde honom till en av de mest framgångsrika härskarna i den ryska historien. Putin lyckades under denna epok dämpa separatism och terrorism i norra Kaukasus. Dessutom tvingade han de inhemska oligarkerna att betala skatter. Några av dem anpassade sig till de nya förutsättningarna. Andra tvingades lämna Ryssland.

Dock granskade inte Putin hur privatiseringarna i mitten av 90-talet medförde att en rad stora statsägda företag övergick i privat ägo och skapade ett Ryssland med en extremt förmögen elit.

Efter millennieskiftet accelererade de utländska investeringarna i Ryssland. BP skapade ett joint venture med TNK, Conoco. Phillips investerade i 20 procent av Lukoils aktiekapital. Med utländska investerares pengar skapades det ryska mobilkommunikationsnätet.

Under Putins två första perioder nästan fördubblades landets BNP. Man kunde bygga upp finansiella reserver och minskade utlandsskulden. Det bästa året ekonomiskt var 2013, då Ryssland blev främsta europeiska ekonomi och världens femte ekonomi.

2014 drabbades den ryska ekonomin av sanktioner och sjunkande oljepriser. BNP minskade med tre procent och realinkomsterna sjönk med elva procent.

Putin svarade med att samma år bilda Eurasiska unionen, en inre marknad för varor, tjänster och kapital från Vitryssland, Ryssland och Kazakstan.

Ekonomiskt har Ryssland drabbats begränsat av sanktionerna. En färsk rapport från IMF uppskattar att de västliga sanktionerna, som inleddes 2012 kostat landet 0,2 procent av BNP från 2014. Samma rapport anger att variationerna i oljepriset haft större betydelse.

Under Putins tjugo år vid makten har mycket förändrats i landet, fortsätter Aleksandr Razuvajev:

”1999 var mobilkommunikation en lyxartikel, och nu är det en masstjänst. 1999 var en utländsk bil till ett värde av 10 000 dollar en lyxartikel, och nu kan även en migrant från utlandet köpa den på kredit. 1999 kunde en vanlig person inte köpa en lägenhet. Enbart förra året tog 1,5 miljoner familjer totalt 3 biljoner rubel i hypotekslån. 1999 var medellönen i Ryssland 56 dollar, idag är den 637 dollar.

Och naturligtvis är det grundläggande för friheten säkerhet. 1999 gick författaren till dessa rader inte ut i Moskva utan ett gasvapen, men i Ryssland är det sedan länge varit andra tider. Dagens Ryssland är ett suveränt framgångsrikt land, med framgångsrika människor.”

Andra texter i samma ”Ryska Posten” (19 augusti) nyanserar bilden. Var femte rysk är djupt skuldsatt och betalar 30 – 50 procent av lönen i räntor och amorteringar. En tredjedel, särskilt ungdomar, säger sig ha svårigheter att återbetala lånen, allt enligt tass.

Under första hälften av 2019 har 2.4 miljoner gästarbetare kommit till Ryssland, särskilt från Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Ukraina och Kazakstan, skriver Moscow Times. Samtidigt har landet drabbats av en ny demografisk kris första halvåret i år, då befolkningen minskat med 200 000 människor, den sämsta siffran sedan 2008, uppger nezavisimaja.

Varje utgåva av Ryska Posten avslutas med ett ryskt ordspråk, som det här:

Он за словом в карман не лезет

Vilket förstås betyder ”Han gräver inte i fickan efter ord”.

Köper Trump Grönland?

Färgstarka hus i grönländska Rodebay. Foto: Astalor/Getty Images/iStockphoto.

Donald Trump är en lysande affärsman, åtminstone i sina egna ögon. När han inom kort, den 2 och 3 september, besöker Köpenhamn kommer han att erbjuda sig att köpa Grönland, världens största ö, enligt rykten som kommenterats av Wall Street Journal, som i sin tur citeras av brittiska The Guardian.

Trump ska ha instruerat sina medarbetare att undersöka möjligheten för ett sådant köp, som framförallt skulle ge USA strategiska militära möjligheter. Redan har USA en viktig militärbas på nordvästra Grönland, bemannad med 600 amerikanska soldater, som ansvarar för en stor radaranläggning.

Aaja Chemnitz Larsen, riksdagsmedlem i Inuit Ataqatigiit partiet, Grönlands näst största parti, säger med skärpa ”nej tack” til förslaget:

– Grönland är inte vilken handelsvara som helst som kan säljas och köpas.

Till den danska tidningen BT är hon ännu tydligare och finner förslaget ’enormt ubehageligt’.

Ane Lone Bagger, Grönlands utrikesminister, har också kommenterat Trumps utspel:

– Grönland är öppet för att göra affärer men är inte till salu.

Grönland har 56 000 invånare. Bland dem är en överväldigande majoritet för grönländsk självständighet.

Frågan är mest hur ett självständigt Grönland ska klara sig utan ekonomiskt stöd från Danmark. I dag finns ett stort självstyre men försvara och utrikespolitik sköts från Köpenhamn.

Bland vanliga grönländare är upprördheten stor över Trumps utspel.

– Amerikanerna försökte köpa oss på 1800-talet och åter efter det andra världskriget, säger Bent Abeelsen. Nu gör de ett nytt försök. De kommer aldrig att få ske.

Inte bara grönländare och danskar uttrycker avsky över Trumps förslag. USA tidigare ambassadör i Danmark, Rufus Gifford, twittrade:

 “Oh dear lord. As someone who loves Greenland, has been there nine times to every corner and loves the people, this is a complete and total catastrophe.

Else Mathiesen säger till Berlingske Tidende att Trump’s planer låter som hämtade från slaveriets och kolonialismens tid. Man kan inte bara köpa en ö eller ett folk.

Det hela låter som en bisarr och överdriven rötmånadshistoria. I själva verket handlar det – på fullt allvar – om en verklighetsfrämmande nationalistisk och i många avseenden högerextrem amerikansk presidents permanenta rötmånadspolitik.

Fotnot: USA:s president Harry Truman ville så sent som 1946 köpa Grönland av Danmark för 100 miljoner dollar. Förslaget avvisades av Danmark.

Donald Trump besöker snart Köpenhamn och är intresserad av att köpa Grönland från Danmark. Bilden: Isberg och berg på Grönland. Foto: Mstyslav Chernov/AP