Mellan kaos och kreativitet: Livsbejakande utställning i modfälldhetens tid

Yoshio Nakajima i en happening på Dunkers, tillsammans med Helsingborgskonstnärerna Peter Arnesson och Petra Tamm. Foto: Sören Sommelius.

Den japanske konstnären och performanceartisten Yoshio Nakajima ställer i höst och vinter ut på Dunkers. Hans utställning ”Resa med solen”, med Martin Schibli som kurator, visar retrospektivt konst från 1950-talet till i dag.

Tyngdpunkten ligger på nygjorda verk. Utställningens bultande hjärta är ”ateljén”, längst in, ett rum som är en explosion av färg, klotter och rejäla målarburkar.

I ateljerummet genomfördes under utställningens två första dagar två suggestiva happenings eller performances, där Nakajima sjunger, ja ordlöst nynnar rytmiskt är nog en bättre beskrivning, och agerar med andra medverkande konstnärer som svenska Peter Arnesson och Petra Tamm. Det är rofyllt meditativt, inbjuder till aktivt lyssnande och seende, att med fantasin vidöppen ta till sig det som sker.

Ateljén står för mig som ett slags ”undantagsrike” för den skapande konsten, där nästan allt är möjligt i det laddade utrymmet mellan kaos och kreativitet.  

Det handlar också men inte bara om kriget och om den nödvändiga freden. Höga väggar avskiljer utrymmen från den övriga utställningen. En blågul lång stav är textad Ukraina. Någonstans läser jag ordet Pax. Men ateljén och happeningen är mer än så, en livsbejakande utställning i modfälldhetens tid. Det lekfulla anslaget rymmer både glädje och ett stort allvar.

Yoshio Nakajima är bosatt i Helsingborg sedan 1987. Han har länge uttryckt sin önskan om att få ställa ut på Dunkers. Först nu har det blivit, den här exceptionella utställningen, den största som den i dag 82-årige konstnären (med nära nog en 20-årings vighet) gjort i Europa.

Nakajima bryter i utställningen med konventioner på hur en utställning ska se ut. Här hänger bilder i taket. Andra sitter på en vägg som höstlöv som bara fladdrat i väg och fastnat. Så här kan man också göra.

Dunkers kulturhus har länge saknat ambitioner och anglägenhet i Helsingborgs kulturliv. Nakajimas utställning ingjuter livfullhet i byggnaden, som om dörrarna med den slåss upp mot både världen och mot Öresund.

I ett fungerande kulturens Helsingborg kunde Dunkers fungera som ett nav i kulturlivet, med utställningar som både vänder sig mot världen, mot Helsingborg och NV-Skåne eller rentav – som Yoshio Nakajimas angelägna utställning – mot bådadera. Det fordrar förstås också att kulturhusets konstnärliga självständighet och ekonomiska grund garanteras.

Fotnot: Yoshio Nakajimas utställning pågår till den 12 mars 2023. Det blir fler performances med Nakajima, närmast torsdag 6/10 kl 18, då också en buddhistisk munk kommer att delta. Bara ett är säkert, färgen kommer att flöda.

Läs mer om Yoshio Nakajima i ett reportage i Helsingborgs Dagblad 30/9: https://www.hd.se/2022-09-30/rymde-till-tokyo-for-60-ar-sedan-for-att-forverkliga-drommen–nu-oser-han-farg-over-dunkers

Yoshio Nakajima, konstnär och performanceartist, på Dunkers, där hans utställning ”Resa med solen nu visas”. Foto: Sören Sommelius.

NORDISK BOKENS DAG PÅ DUNKERS: OM SKRIVANDE OCH BRA SKOR

Nordiska Bokens dag i Helsingborg. Två nordiska författare på Dunkers, danska Helle Helle och finske Lars Sund. Foto: Sören Sommelius.

Danska Helle Helle, finske Lars Sund och svenske Klas Östergren, tre nordiska författare, samtalade med Föreningen Nordens Per Johansson på Dunkers kulturhusunder några timmar på lördagseftermiddagen om författarens villkor och arbete.

Evenemanget knöt an till de Nordiska bokdagarna i Helsingborg för några decennier sedan, men formen var ny – och nyskapande. I stället för att tala med de medverkande författarna en efter en provade denna Nordiska bokens dag en väl fungerande ny form. De tre medverkande fanns på scenen hela tiden, i ett vindlande och intressant samtal om det allra svåraste, vad gör en skrivande författare för att det som skrivs ska bli bra, riktigt bra?

– Hur fungerar er skrivprocess, undrade Per Johansson.

– Min egen har nog alltid sett likadan ut, berättade Klas Östergren. Jag debuterade som ganska ung och visste inte vad jag gav mig in på. I dag vet jag att man får vara glad för några timmars flow under en vecka – och att det viktigaste för en författare nog är ett par bra skor.

Klas Östergren börjar varje dags skrivande med stor glädje. Men, när det tar emot bryter han, tar en rejäl promenad – i stället för att som i yngre dagar bli störd och stressad. Därav skorna.

Lars Sund, tillika hängiven fågelskådare, delar tiden mellan romanskrivandet och den bevingade världen.

 – Romaner kräver kontinuitet. Det är viktigt för mig att hålla kontakt med texten. Därför har jag den i tankarna hela tiden. Det behövs inte minst noggrannhet med detaljerna, densamma för en författare som för en möbelsnickare eller båtbyggare.

– Medan jag skriver visar jag aldrig texten för någon annan, inte heller för min förläggare, berättar Helle Helle. När jag är färdig läser jag den högt för min man. Han får lyssna men inte säga något. Så småningom kan också min förläggare läsa det jag skrivit.

– Jag använder ofta sökfunktionen på datorn för att inte samma ord ska återkomma för ofta och lägger ner stor omsorg på språket. Det gäller att skapa liv och språklig variation. Allra viktigast är nog prepositionerna.

Klas Östergren läser gärna sin text under arbete högt.

– Och jag blir generad om det, som det mest alltid är, finns något i den som jag inte begriper. Högläsningen är bra i arbetet med att slipa en text och göra den mer effektiv.

– Jag borde läsa mina egna texter oftare, bekänner Lars Sund. Det är ett bra sätt kolla textens bäring. Då jag läser funderar jag på om det finns ord som behöver bytas ut och om en metafor känns fräsch eller mest bara är en gammal klyscha. Behövs det så många ord för att säga det här?

– Olof Lagercrantz uppmanade ofta till att stryka sista meningen, minns Klas Östergren. Det är verkningsfullt.

– Jag tänker ofta på hur jag ska komma igång med ett nytt projekt och på vad min nya roman ska tillföra, suckar Helle Helle. Men så tröstar hon sig med att ”alla romaner vid något tillfälle bara bestått av en enda mening”.

– Sedan följer skrivandets alla val. Vad ska vara med, vad behöver strykas? Ibland kan jag inte låta bli att grubbla på vad det egentligen är för jobb jag håller på med.

Fotnot: Under decennier drev Per Johanssons far Arne Johansson som ordförande i Föreningen Norden i Helsingborg tanken på Helsingborg som en mötesplats för nordisk kultur. Vid mitten av 1990-talet drog han igång de Nordiska Bokdagarna i Helsingborg. Många av de främsta nordiska författarna kom under åren till stan, föreläste, samtalade och signerade böcker – alltid i början av november.

Som en i marginalen av bokdagarnas inre krets fick jag ibland följa med på efterföljande gåsmiddagar, vilket innebar en kvälls samvaro med Suzanne Brøgger, Märta Tikkanen, den finske poeten Claes Andersson, Jörn Donner, och många andra. som alla av Arne prisades med vackra tal. Mötet med den oförlikneliga danska poeten Inger Christensen glömmer jag aldrig.

Ur de nordiska bokdagarna föddes Samtal på Dunkers, som förblivit blivit en levande institution, med timslånga samtal med både författare och andra kulturpersonligheter.

Mera kortlivade blev de Nordiska filmdagarna i Helsingborg, kanske inte minst därför att man från kommunens sida saknade känsla och engagemang för vad satsningen skulle kunna ha betytt för staden.

Arne Johansson avled 2017. Då hade de Nordiska bokdagarna lagts ner och med dem försvann desvärre också tanken på att ge Helsingborg en nordisk identitet, som centrum för nordisk kultur i Sverige.

Goldings Flugornas herre: Elva tonåringar på en öde ö i oceanen

Stranden, berget, himlen på Helsingborgs stadsteater scen där William Goldings ”Flugornas herre” hade premiär på lördagen, i regi av Johan Paus och med uttrycksfullt reducerad scenografi av Marie Moberg. Foto: Emmalisa Pauly.

Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.

De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.

Alla vuxna är döda.

Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.

Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.

Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.

De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?

Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.

På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.

Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.

En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.

Men det är förstås inget bra.

Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.

Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.

John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.

Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.

Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.

Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.

”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater. Foto: Emmalisa Pauly.

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

SKA VISSELBLÅSAREN JULIAN ASSANGE UTVISAS OCH DÖMAS SOM SPION I USA?

Wikileaks visselblåsare Julian Assange väntar nu i det brittiska säkerhetsfängelset Belmarsh varifrån han kämpar mot de brittiska myndigheternas ambition att utvisa honom till USA. Skulle något sådant ske kan han dömas för spioneri till ett i praktiken livslångt fängelsestraff.

Det som nu står på spel och blir en följd av en eventuell utvisning är något större än en enskild människas öde, det handlar grundläggande demokratiska frågor i stora dela av västvärlden, särskilt i länder som USA, Storbritannien, Sverige och Ecuador. Så skriver Nils Melzer, FN:s specielle rapportör om tortyr, i en artikel i septembernumret av den engelska utgåvan av Le Monde Diplomatique.

”När jag granskade fallet Julian Assange fann jag flera ovedersägliga bevis för godtyckliga rättsliga beslut, liksom avsiktlig tortyr och misshandel”, fortsätter Melzer. Ändå vägrade de fyra nämnda staterna att samarbeta med mig för att genomföra de rättsliga procedur som krävs enligt internationell lag.

Fallet Assange handlar om en man som förföljts och blivit föremål för kränkande behandling för att han avslöjat de makthavandes smutsiga och eländiga hemligheter, särskilt gällande krigsförbrytelser, tortyr och korruption, fortsätter Melzer. Det är den solkiga berättelsen om de godtyckliga juridiska beslut som fattats av flera västliga demokratier som annars är måna om att framhäva sitt eget exemplariska handlande då det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om avsiktlig manipulation av underrättelsetjänster bakom ryggen på sina nationella parlament och offentlighet.

Det är också berättelsen om hur de olika ländernas tongivande medier i sin journalistik ofta agerat för att demonisera, isolera och förgöra en misshaglig individuell.

Liksom Julian Assange hölls den förre chilenske diktatorn Augusto Pinochet i ett brittiskt fängelse, från 16 oktober 1998 till 2 mars 2000. Länder som Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien, krävde då att han skulle utvisas för att kunna dömas tortyr och brott mot mänskligheten.

Margret Thatcher, som var brittisk premiärminister, gjorde ett vänskapligt besök hos honom i fängelset. Också USA:s president Bush ville att han skulle benådas – och så blev det. Våren 2000 kunde han återvända till Chile, där han hyllades av militären vid sin ankomst till Chile och kort därefter erhöll åtalsimmunitet.

I fallet Julian Assange handlar det om tidens främste visselblåsare som USA vill döma som krigsförbrytare. Situationen för Assange och för yttrandefriheten är dramatisk.

Hur kommer fallet Assange att behandlas i svenska medier? Kommer den svenska ansökan om Natomedlemskap att bidra till en nära nog total medietystnad? Risken är överhängande.

Vi vet heller ännu inte om Assange-försvarets appell till Storbritanniens Högsta domstol kommer att besvaras eller avvisas.

I så fall kan inrikesminister Priti Patels beslut om utvisning verkställas.

Mycket tyder på det, särskilt med Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss (som har Margret Thatcher som idol), och förväntas fortsätta landets USA-trogna politik.

Mycket står på spel dessa tidiga höstdagar. I Stockholm hålls två möten till stöd för Julian Assange. I dag måndag är DN:s förre chefredaktör Arne Ruth en av talarna vid ett möte på Sergels torg. Söndag 9 oktober 13 – cirka 16 hålls ett andra möte på ABF i Stockholm om ” Julian Assange och hoten mot press-och yttrandefriheten. Rättssäkerheten är i fara!”.

Mötena följs också av program på Facebook: 1. måndagsmötet: https://fb.me/e/2i3CjrV3n

2. Den senare mötet 9.10: https://fb.me/e/2i3CjrV3n

BILDEN: Prison bride: Stella Moris arrives at HMP Belmarsh for her wedding to Julian Assange, 23 March 2022 Foto: Leon Neal.

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

SYMPOSIUM PÅ KRAPPERUP: Om platsens själ och om den platsspecifika vandringsteatern

Teatersymposium på Krapperup om Genius Loci, Platsens ande. En av flera debattpaneler. Från vänster: Michael Mania, moderator, Martha Vestin, avgående chef Alla tiders teater och teaterprofessor, Mattias Hahne, konstnärlig ledare på Teater Insite i Malmö. Jan Mark, författare, översättare, dramaturg, David Weiss, skådespelare, Alla tiders teater och Sören Sommelius, moderator.

I fredags genomfördes på Krapperups slott ett ovanligt heldagssymposium med 15-talet föreläsare, med olika slags relationer till Krapperups sommarteater, som sedan blivit Alla tiders teater – och till dess ledare Martha Vestin, som nu lämnar chefskapet för teatern.

Det handlade speciellt om ”Genius loci”. Begreppet går tillbaka till romers tid och religion och syftar på ”platsens själ”, platsens identitet.

Inom teatervärlden är genius loci nära förknippat med platsspecifik vandringsteater, som regissören och teaterprofessorn Martha Vestin med sommarteatern unikt och framgångsrikt arbetat med under 30 år i Nordvästskåne, med Krapperups slottspark som epicentrum, mellan Kullaberg, Höganäs och Helsingborg, med en rad unika uppsättningar.

– Inomhus kontrollerar teatern åskådaren, sa Martha Vestin. Publiken är konsumenter. Utomhus blir det något annat, när platsen spelar med i vår gestaltning.

”Platsens ande” är ett begrepp med lång tradition.

– Det finns absolut en platsens ande inskriven hos Shakespeare, underströk Jan Mark, dramaturg, översättare och författare och Shakespearekännare. Han har medverkat i flera av Martha Vestins produktioner för Sommarteatern som dramaturg, särskilt med Shakespeareproduktioner.

Mattias Hahne är konstnärlig ledare för Teater Insite i Malmö, där han arbetat med platsutforskande teater sedan 2006.

– Allt börjar med berättelsen, det här ska vi berätta. Frågan blir sedan var vi ska spela och hur vi ska finna nya sätt at berätta.

Tuomo Haapala, kompositör och musiker, har utforskat Staden som scen och gjort ett 30-tal föreställningar/Happenings i olika städer, där dess miljöer och invånare varit aktörer.

– Jag har använt både en ångbåtsorgel, en grodmansorkester och en flygande symfoniorkester i mina produktioner.

Torbjörn Grass har ”platsspecifika instrument” som sin specialitet, men har också skrivit musik till flera av Sommarteaterns uppsättningar, bland annat Macbeth.

– Det är spännande att släppa ut annorlunda ljud i naturen, säger han.

På Krapperup ger han ett elektroniskt extranummer efter sitt föredrag, spelat med elektricitet och en magnet på en gammaldags kaffeburk av metall.

Hans har skapat nya instrument som Indusstriofonen speciellt för nya kompositioner i särskilda musikaliska rum, som gamla industrilokaler och gruvor.

Pär Pinge Gustafsson, professor emeritus från Alnarp, talar om musik, teater och landskap. Med kreativ energi och en gammal overheadprojektor som gjord för hans berättande med snabbt skissade teckningar, talade han om Alnarpskursen ”Landskapet som föreställning”, med olika inspirationskällor.

– Också Lars Vilks var en del av kursen. Frågan är om kursen blivit till utan hans idéer.

Svenska Dagbladets mångårige teaterkritiker Lars Ring blev dagens sista talare. Han lovordade Sommarteaterns arbete.

– Jag gillar många av teaterns föreställningar, alldeles särskilt Stormen på Kullaberg, som jag räknar bland en av de fem bästa uppsättningar jag sett.

Ring betonade teaterns vikt i samhället.

– Vi behöver riter eller händelser som gärna kan vara samhällsreflekterande – och kan ge oss en spegel för de vi är. Jag själv går på teater för att hitta en skärva att spegla mig själv i.

Martha Vestin fick under dagen frågan om hur hon kom på idéen med vandringsteater på Krapperup.

– Slottsträdgården innehåller en mängd olika miljöer, skogen, speciella träd, gläntor, allt fanns uppdukat. Det gav sig själv.

Inom sociologin talar man vad jag vet inte om ”platsens ande” utan om ”platser” och icke-platser. En plats existerar i förbindelse med sin omgivning, medan en icke-plats bestäms av sin funktion, inget annat.

En icke-plats kan vara en köpmarknad eller en flygplats. Den som går in i icke-platsen förlorar sin individualitet och reduceras till kund som konsumerar, eller i det senare fallet till betalande resenär som färdas.

Den som rör sig på en ”verklig plats”, en genius loci, återfår sin roll som individ. Konsumenter kan inte forma en demokrati, bara individer.

Jag lyssnar på seminariet under nästan åtta timmar. Idéer om människan, samhället, konsten, teatern, om genius loci och den platsspecifika vandringsteatern flimrar förbi. Och jag minns de många uppsättningar jag sett och drabbats av, om det nu varit Sommarteater på Krapperup eller de senaste årens Dit hör Alla tiders teaters produktioner som Brechts Mor Courage på Fredriksdal, Kung Ubu i Höganäs eller Missing Alice i den trolska Krapperupsparken.

I skymningen begav vi oss alla från teaterseminariet ut i en näraliggande Genius loci, Krapperups slottspark och skog, där Naturen Vet, årets miljöinriktade uppsättning, spelades, av en engagerad ensemble med amatörer och proffs och medverkande ur många olika generationer, medan mörkret tätnade och månen så vänligt lysande över oss gled upp över horisonten.

Fem dagars filmfestival i Båstad över: Visioner, svensk film, Giliap …

Ulf Bjereld (tv) leder en debat under Lilla filmfestivalen i Båstad sextio år efter det att Bo Widerberg 1962 publicerade sin stridsskrift ”Visionen i svensk film”. Medverkande var, fr v: Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Båstads Lilla filmfestival är över för den här gången efter fem inspirerande dagar fyllda av filmer, många i grundaren Bo Widerbergs anda – och därtill två filmer av mästaren själv, Kvarteret Korpen och Elvira Madigan.

1962 skrev Bo Widerberg en frän debattbok, ”Visionen i svensk film”, där han var djupt kritisk till bristen på visioner i svensk film. Hans kritik vände sig inte minst mot Ingmar Bergmans totala dominans den gången.

Widerberg utnämnde Bergman till ”vår andes dalahäst i världen” och menade att hans filmer var en exportvara fylld av ohöljd exotism.

Bergmans dialog är krystad, skrev Widerberg, och det är lätt att hålla med. Och hur var hans berättarform. Jo, ”sketchen är hans stilmedel”, fortsatte Widerberg och nämnde särskilt ”Sommaren med Monica” som avskräckande exempel.

Kritiken mot Sommaren med Monica tycker jag nog är orättvis. Men i mycket hade han nog rätt i övrigt.

Internationellt hände mycket inom filmens världar de åren. Filmer som Francois Truffauts ”Jules och Jim”, Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget”, Viscontis ”Rocco och hans bröder” och många andra öppnade nya vägar. De där filmerna, för att inte tala om Alain Resnais gåtfulla och besynnerliga ”I fjol i Marienbad”– med manus av Alain Robbe-Grillet – gjorde mig till cineast för livet, med en tro på filmens konstnärliga och samhälleliga kraft.

Widerberg klagade i sin skrift 1962 över att det mesta inom den tidens filmproducerande värld inte avgjordes utifrån filmmanuskriptens konstnärliga möjligheter utan av krassa ekonomiska överväganden i bolagsstyrelsernas slutna rum. Han hade rätt.

För filmaren själv fick skriften en avgörande betydelse. När den kom ut hade han inte gjort en enda egen film.  Han kontaktades av Europafilm, fick direkt kontrakt på två filmer, ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen”, som båda hade premiär 1963, året efter bokutgivningen.

Det innebar också att svensk film förändrades.

Sextio år efter publiceringen av ”Visionen inom svensk film” arrangerades på filmfestivalen i Båstad ett samtal kring boken lett av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap från Göteborg och Båstad, med fokus på situationen i dag. De deltagande var Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Många frågeställningar kom upp och det fanns hos flera en oro över framtiden. Vad innebär det stundande valet och vad händer om SD får makt över kulturpolitiken? I Danmark ledde en liknande situation till att DR:s Kulturkanal blev nedlagd och till nya lagar som slog fast att televisionen skulle fokusera på ”dansk traditionell kultur”. Vad betyder det att biograferna marginaliseras och internationella strömmande kanaler tar över allt mer? Kan den ökande tillgängligheten på billigare och lätthanterligare filmutrustning kompensera genom att ge nya filmare bättre verktyg och möjligheter?

I ett tidigare inlägg diskuterade jag Roy Anderssons Giliap, som av många svenska kritiker efter premiären 1975 totalsågades för att i dag, 47 år senare, av allt fler hyllas som ett mästerverk.

Med hjälp av vännen Bengt Lorentzons klippbok har jag i dag kunnat läsa min egen recension av Giliap från 1975. Jag var redan då starkt positiv till filmen, även om det fanns invändningar och skrev bland annat:

”Roy Andersson berättar mer i bilder än i ord. Han använder sig av ett mycket uttrycksfullt och innebördsrikt bildspråk ofta i en mycket mörk färgskala. Det är genom bilderna mera än genom replikerna som filmens handling och stämning byggs upp.”

”… Giliap som helhet, som en lyrisk berättelse om ensamhet och undantagsmänniskor är en av de mera intressanta svenska filmerna på senare år”.

Lars-Levi Læstadius, källarmästare på Hotel Busarewski styr från rullstolen sin restaurang i Roy Anderssons film Giliap från 1975.

Giliap – nyskapande film om trygghet och frigörelse

Båstads Lilla Filmfestivals Gert-Håkan Ericsson tar en bild på lördagskvällen av fyra av svensk films stora som kommit till Scalabiografen för att se Roy Anderssons Giliap från 1975, då hänsynslöst kritiserad i dag hyllad av allt fler. På bilden fr v: Björn Runge, Roy Andersson, Kalle Boman och Jan Troell. Foto: Sören Sommelius

Roy Anderssons andra film ”Giliap hade premiär 1975. Efter framgången med den romantiska debuten ”En kärlekshistoria” (1970) beskrevs ”Giliap” som ett fiasko av de flesta kritiker.

Ingmar Bergman lär ha sagt att Roy Andersson borde sluta att göra film, noterar Wikipedia. Och i praktiken blev det så. Under 25 år arbetade Andersson i stället som reklamfilmare (framgångsrikt visserligen, men …) .

Majoriteten av de svenska filmkritikerna tycktes ha förväntat sig ”En kärlekshistoria 2” och förmådde inte ta emot de nyskapande kvaliteterna i Giliap.

På kritiksidornas poänglistor låg Giliap längs ner med en geting tillsammans med Utan trosor i Tyrolen.

Dock fanns ett undantag, författaren och poeten Lars Forssell, som i Expressen jämförde Giliap med dikter av Göran Sonnevi och Gustaf Fröding. Han skrev bland annat:

”Roy Andersson, filmens upphovsman, söker den orimliga kompromissen mellan flyttfågeln och de övervintrande, mellan flykten och tryggheten, sökandet och finnandet. … Det är en långsam film, trevande, famlande — men inte fumlig! — men det är sannerligen bara de tyvärr alltför många som inte orkar tänka som kan finna den tråkig. … Var och en som alls är intresserad av film som människoanalys och synpunktsrik essä över våra levnadsvillkor, han måste helt enkelt gå och se Giliap.”

När Giliap på lördagskvällen visades på Lilla filmfestivalen i Båstad har 47 år gått sedan filmens ”fiasko” och publikens förväntningar var stora. Roy Andersson själv var på plats i Scalabiografen, där han samtalade med filmens producent Kalle Boman.

– Vi lämnade närbilderna och fokuserade i stället på de platser där berättelsen utspelar sig, minns Roy Andersson. Jag tror att rummet ofta säger mer om en person än hur det låter när han eller hon talar.

– Jag är nöjd med att jag gjorde Giliap, fortsätter Roy Andersson. Jag var innerligt trött på den klassiska klippfilmsstilen och ville att den skulle utgå från människan i rummet. Jag har alltid inspirerats mer av konst än av andra filmer.

Filmen är till stor del inspelad i studio i Europafilms ateljéer, men med fina utomhusscener från bland annat Klitterhus i Ängelholm. Den är genomgående fotograferad med ett 40 mm:s objektiv.

Jag minns premiären på ”Sånger från andra våningen” år 2000 på bland annat Röda Kvarn i Helsingborg som med visningen återinvigdes efter en större renovering. Min fascination den gången var stor inför Roy Anderssons speciella filmiska metod, att i så stor utsträckning utgå från noga uppbyggda tablåer, influerad mer av bildkonst är av andra filmer.

Nu är det lätt att se att samma metod introducerades med Giliap, som är en film där regissörens filmiska verktyg används konsekvent och effektfullt för första gången.

Giliap är en berättelse om just det som Forssell beskriver så fint. Det handlar om människors vacklan mellan trygghet och frigörelse, om vad vi gör med livet och de möjligheter vi får oss givna. Det är en film med mycket svärta men utan uppgivenhet.

Thommy Berggren spelar med lågmäld återhållsamhet en ung man på väg ut i livet, som får jobb som kypare på en nergången restaurang, där han upplever en försiktig kärlekshistoria tillsammans med Mona Seilitz’ Anna.

Fotnot: Filmen kan ses gratis på bibliotekens filmtjänst Cineasterna. Filmtjänsten SF Anytime förmedlar Giliap för 39 kr.

Scen ur Roy Andersons Giliap från den restaurang som är en viktig spelplats i filmen.

Jan Troells kortfilmer: Om konsten att se det stora i det mycket lilla

Filmaren Jan Troell i Scalabiografen i Båstad, där under fredagen ett dussintal av hans mycket speciella kortfilmer visades. Foto: Sören Sommelius.

På fredagen genomfördes under Lilla Filmfestivalen i Båstad en alldeles unik visning på Scalabiografen. På programmet stod ett dussintal kortfilmer av Jan Troell under den precisa titeln ”Kryp och tillfälligheter”.

Troell var själv på plats under visningen och kommenterade filmerna i pauser mellan dem i samtal med Kalle Boman, mångårig filmproducentveteran.

Många är inspelade i trädgården till filmarens bostad i Smygehuk som ”Snigeln”.

Det är midsommarfest, släkt och vänner har samlats, ett bord står uppdukat i trädgården. Då får filmaren syn på en snigel med långa spröt. Mitt i midsommarfesten verkar den söka efter något. Filmaren tar upp sin kamera och börjar spela in.

Vid bordet sitter en liten pojke som med hela sitt väsen uttrycker den djupaste förundran över snigelns sällsamma varelse.

Troell växlar bilder mellan snigeln, pojken och festen. På någon kort minut berättar han om vad barnslig förundran kan innebära, om lyckan, om djur och människor, om konsten att se det stora i det mycket lilla.

I en annan kortfilm följer Troells kamera närgånget en mätarlarvs taktfasta vandring över ett bord. Musiken är förstås pålagd av filmaren i efterhand. Men när vi ser den mycket lilla mätarlarven röra sig över Scalabiografens mycket stora duk ser vi i publiken ett mycket musikaliskt och elegant dansande litet kryp som fascinerar.

Några äldre kortfilmer visades också. En är inspelad i Washington i april 2001, alltå före nine/eleven. Här finns bilder tagna en vanlig dag vid det som skulle bli Ground Zero men där nu ingenting hände, mer än att en ung svart pojke dansade framför sin spegelbild och en likaledes svart äldre kvinna långsamt sopad den folktomma platsen där det (ännu) inte fanns mycket att sopa upp. En helikopter går uppe vid tvillingtornens tak in för att landa där. Filmen avslutas med bilder från katastrofen.

–  Jag var i New York för att göra en film om fotografen George Oddner, berättar Jan Troell. Bilderna vid WTC spelades in på en timme som blivit över. Jag trodde att TV-bolagen skulle vara intresserade, men så var det inte. Filmen passade inte in i TV:s stelbenta tidsformat.

Den äldsta av kortfilmerna har Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Den är från tiden av inspelningen av Bo Widerbergs Elvira Madigan och Järegård (i ”Madigan-kläder”) ska göra reklam för sammanslagningen av två banker till en, SEB.

Järegård flörtar och har sig men säger i stort sett hela tiden bara Skandinaviska Enskilda banken, Skandinaviska Älskliga banken och så vidare i nya ordkrumelurer.

Med hjälp av Kalle Boman har Troell nu påbörjat ett spännande projekt, att samla ihop flera kortfilmer och av dem göra en spelfilm. Det kan komma att handla om vad nyfikenheten kan leda till när den utgår från årtionden och åter årtionden av filmer och fångade ögonblick.