Studenternas kosmopolitiska Helsingborg

Äter en suverän auberginecurry Indian Royal Haveli på Carl Krooksgatan på Söder i Helsingborg, mitt emot GA-kyrkan. Very tasty skulle jag sagt berömmande, om jag varit i Indien. Det är en för Sydsverige het junidag. Restaurangens dörr står öppen mot gatan.

Från fönstret där jag sitter ser jag Afghan shop, den välsorterade kryddaffären tvärs över  gatan, där jag hittat annars svårfunna kryddor men också djupfrysta pakoras, med genuin indisk taste. På restaurangens andra sida ligger en affär med kattprylar.

Indier har för övrigt de senaste åren varit den största immigrantgruppen i Helsingborg. Många av dem har som högutbildade it-experter arbetat för Ikea. Våren 2021 finns det enligt Trip Advisor åtminstone sju indiska matställen i Helsingborg. När jag växte upp var de första pizzeriorna en sensation.

Det är fredag den 11 juni och studentdag i Helsingborg. Stortorget ser ut som vanligt, belamrat av bilar. Det är inte som vanligt i coronatider. Många nyblivna studenter kör i stället runt i stan i nyputsade privatbilar, gärna en öppen cab eller åtminstone en taklucka, där man kan sticka upp huvudet och sträcka ut armarna. Chaufförerna tutar triumfatoriskt och studenterna viftar med flaggorna och vinkar åt oss i folket som beundrar dem.

Här finns flaggor från många fjärran länder, libanesiska, iranska, syriska, afghanska, kosovoalbanska, rumänska, svenska, you name it! Stora världen har kommit till den lilla staden vid Sundet.

Så roligt, så härligt. Gläder mig åt dess unga människor som med sin examen tar ett stort kliv in i framtiden. Och hoppas att de blir välkomnade med öppna armar!

Helsingborg har blivit en kosmopolitisk stad. Det märks också under försommarkvällarna på strandpromenaden från Fria Bad, via Gröningen till Inre hamnen. Här rör sig en blandning av människor från många håll i världen, med skilda öden och olika bakgrunder, men med de gemensamt att nu, åtminstone en tid, är helsingborgare.

För den här i så många sammanhang så inkrökta och provinsiella staden är det en rejäl vitamininjektion.

Boris Johnson siste premiärministern i Storbritannien?

En tio meter hög ballong föreställande Boris Johnson hängde länge över Hartlepool, en hamnstad i nordöstra England. I valet segrade de konservativa i staden som ända sedan 1974 varit ett labournäste.

En följd av konservative Boris Johnsons bullriga brexit kan bli sammanbrott och splittring för de förenade kungadömen, United Kingdom, Storbritannien. Som barn ville Johnson  bli ”kung över hela världen”, skriver den irländske författaren Fintan O’Toole i senaste numret av The New York Review of Books, 10 juni 2021. Kanske är rentav Johnson ”Storbritanniens siste premiärminister”, menar O’Toole.

Han betonar att Storbritannien består av fem politiska enheter, Skottland, Wales, Nordirland, Storlondon och resten av England. Johnson domninerar bara den sistnämnda. Till följd av dess många invånare och antalet platser i parlamentet ger det honom den majoritet han behöver för att styra landet. Men det är inte tillräckligt för att säkra Storbritanniens framtid.

Brexit har som en jordbävning skakat om de fyra andra enheterna. Johnson var borgmästare i åtta år i London, som just har återvalt labours Sadiq Khan till borgmästare.

Nordirland har inget val i år, men dess största parti Demokratiska Unionistpartiet, som ingick i en allians med Johnson om Brexit innan han svek alla de löften han gett, har bytt partiledare. I Wales har labour framgångsrikt hållit ställningarna som ledande parti och stödet för självständighet har stadigt växt.

Störst dramatik svarar Skottland för. 62 procent röstade mot Brexit 2016. Det skotska nationella partiet (SNP) gick till val på frågan om skotsk självständighet, om de partier som har detta mål (i huvudsak SNP och De gröna) fick majoritet, vilket man lyckades med.

Boris Johnson visade sig inte en enda gång i Skottland under valrörelsen. Hans impopularitet där är så stor att han blivit en belastning för partiet. 

Johnson kom till makten genom att söka stöd hos två stora grupper i det brittiska samhället, delar av överklassen ”i grevskapen” och de tidigare proletärerna i det sönderrasade industriella hjärtlandet, som är ute efter hämnd på ”kosmopoliterna och liberalerna”.

Brexit är den brittiska kusinen till Trumpismen, skriver Fintan O’Toole. Både Johnson och Trump beskriver sig gärna som outsiders som vill sparka bort de inflytelserika eliterna. Det finns en tydlig skillnad. Trump eftersträvar ett permanent kaos, som håller hans projekt levande, medan Johnson inte är ute efter en oreda utan slut.

Han har varit inställd på att delegera det mesta av regeringsarbetet till andra för att själv kunna ägna sig åt storslagna och skrytsamma utspel, som enorm bro över Irländska havet, från Skottland till Nordirland.

Johnson bana har på senare tid har på senare tid kantats av skandaler som nog skakat honom. En gällde den extravaganta renoveringen av hans lägenhet på Downing street. En annan handlade om pandemin. I oktober kunde högertidningen Daily Mail rapportera att Boris Johnson , upprörd över coronakrisens restriktioner, gastat ”Inga fler djävla lockdowns – låt oss stapla de döda kropparna i tusental.” Han förnekade kategoriskt, men både BBC och kommersiella ITV citerade källor som konfirmerade uttalandet.

Boris Johnson; drawing by John Cuneo. New York Review of Books.

Tidningen Journalisten: ”Staden Helsingborg förhindrar insyn”

Micco Grönholm, Helsingborgs kommunikationsdirektör, vill inte svara på tidskriften Journalistens frågor. Bilden från Grönholms blogg ”The Brand Man”, Varumärkesmannen. Han har numera titeln ”Head of future”. In english, of course.

På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .

I ingressens sammanfattning skriver tidningen:

”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”

Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”

Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.

Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.

Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.

I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.

– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.

På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.

Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.

Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.

Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:

”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”

Hoppsan. Det var ömma tår.

I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.

  • ”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma JohanssonJennie LorentssonTruls NilssonJoakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
  • ”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith LindahlJennie LorentssonBjörn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.

Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.

För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.

1,7 miljarder vaccinerade – men bara 0,3 procent i låginkomstländer: Häv patenträtten på vaccin!

Malin Björk, Europaparlamentariker för vänsterpartiet.

I dag onsdag röstar EU-parlamentet återigen om patenträtten på covidvaccin. 

 i den rika delen av världen har vaccineringen mot covid-19 tagit fart de senaste månaderna. Allt fler människor har fått sina två doser och kan börja återgå till ett mer normalt liv med familj, vänner och arbetskamrater. Jag själv hör till de privilegierade som fått två sprutor och inväntat de efterföljande två veckorna, en väntan som lett fram till en närmast euforisk känsla av ”nära odödlighet”.

Men, skriver europaparlamentarikern Malin Björk (V) på nättidningen Dagens Arena, ” i den fattigare delen av världen ser det annorlunda ut. Av de 1,7 miljarder doser som hittills getts världen över, har bara 0,3 procent varit i låginkomstländer.

Om dagens långsamma vaccinationstakt fortsätter skulle det ta 57 år innan befolkningen i de fattigare länderna skulle vara vaccinerade. I Indien dör uppskattningsvis över 30 000 människor per dag i covid. Dessutom slår de nedstängda samhällena extra hårt mot redan hårt prövade ekonomier och människor.”

Det räcker inte att enbart befolkningen i världens rika länder vaccineras. Ett sådant förfarande kan leda till farliga mutationer, i värsta fall virus som vaccineringarna dåligt erbjuder skydd mot. För att stoppa pandemin krävs att så många som möjligt så snabbt som möjligt får tillgång till covidvaccin. 

Malin Björk fortsätter: ”Allt fler globala aktörer är nu överens om att en av de viktigaste åtgärderna för att skynda på tillgången till vaccinet är att tillfälligt häva patenträtten på covidvaccin. Det som ursprungligen var ett förslag från Indien och Sydafrika i förhandlingar i Världshandelsorganisationen (WTO) stöds numera av runt hundra länder, däribland USA, hundratals akademiker, politiker, religiösa ledare och organisationer som arbetar med global folkhälsa, som Världshälsoorganisationen (WHO) och Läkare utan gränser.”

Enligt forskare som studerat läkemedelspatent skulle produktionen kunna påbörjas en rad nya platser inom bara ett par månader om läkemedelsbolagen delade med sig av sina patent och tillverkningsprocedurer. I det globala Syd finns dessutom redan ett fyrtiotal vaccinfabriker och producenter som idag tillverkar miljardtals doser andra vaccin och som kan snabbt ställa om.

De enda som tjänar på att vaccinpatenten görs oantastliga är de stora och oligopolliknande läkemedelsbolagen, skriver Malin Björk vidare. Utvecklingen av covidvaccinet har inte finansierats av bolagen själva, utan främst av offentliga medel.

Det ekonomiska riskerna med covidvaccinet betalas alltså med offentliga medel, medan vinsten går rakt i privata fickor.

Björk avslutar sin text med en uppmaning: ”Nu har vi chansen att ta vårt ansvar och snabbt stoppa den globala pandemin. Låt oss göra det. Det vinner vi alla på – epidemiologiskt, ekonomiskt och moraliskt.”

Israels Mediebomber och digitala krig mot Gaza

En byggnad där nyhetsbyrån AP hade sitt kontor i Gaza city bombades den 14 maj. Foto: Hatem Moussa/AP/DN.

Israel gjorde nyligen journalister och mediebolag till mål för sina attacker i Gaza, skriver Kari Andén-Papadopoulos,professor vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheters kultursektion på söndagen. 

  Under det senaste kriget bombade israeliskt flyg ett trettiotal palestinska och internationella medieredaktioner, däribland al-Jazira, AP och Reportrar utan gränsers lokaler.

Från israelisk sida hette det papegojaktigt återkommande att man bombade Hamasmål, tunnlar och annat och att de medier som hade lokaler i samma byggnader fick skylla sig själva. Några bevis härför såg åtminstone jag själv inte skymten av.

Men det fanns också de som var kritiska till Israels mediekrig, fortsätter Kari Andén-Papadopoulos. Hon skriver:

”Ändå var det chockerande att se den skamlöshet med vilken Israel, inför världens ögon, aggressivt pulvriserade mediehusen i Gaza och med dem den mänskliga rättigheten att få tala och rapportera fritt om en konflikt – ja, Hamas har också sin skuld i denna – som direkt dödar och traumatiserar civilbefolkningen.

Attackerna kan ses inte bara som ett bokstavligt försök att strypa förmedlingen av lokala ögonvittnesreportage om lidandet i Gaza, och som en militär maktdemonstration avsedd att sätta skräck i motståndaren: de manifesterar också självmedvetet den atmosfär av total straffrihet som har möjliggjort Israels pågående illegala expansion av bosättningar på Västbanken, blockaden av Gaza och tvångsfördrivningen av palestinier såsom de i kvarteret Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.”

Bombningarna av mediebolagens redaktioner i Gaza var både spektakulära och uppenbara krigsförbrytelser. 

Men Israel går längre än så, skriver artikelförfattaren och uppmärksammar informationskriget på ”den digitala fronten”, som hon menar är den viktigaste.

Israeliska myndigheter har lyckats förvandla plattformar som Facebook och Instagram ”från kanaler för det fria ordet till verktyg för att övervaka och censurera palestinier.” 

Under de senaste veckorna har särskilt unga palestinier på Facebook, Instagram, Twitter och TikTok dokumenterat och fördömt israelisk polisbrutalitet och attacker av israeliska bosättare mot palestinska aktivister och invånare som protesterar mot Israels planer på att fördriva palestinierna från Sheikh Jarrah. ”Bilder tagna av ögonvittnen i Sheikh Jarrah, vid al-Aqsa-moskén och i Gaza har mobiliserat palestinierna på ett sätt som vi inte har sett på många år.”

Men de sociala medierna går inte att lita på.

” När händelserna i Sheikh Jarrah eskalerade, och bilderna blev allt mer politiskt och känslomässigt laddade, började Facebook, Instagram och Twitter i allt snabbare takt censurera användare som protesterade mot och dokumenterade dessa händelser. Palestinska och pro-palestinska inlägg har raderats, konton blockerats, hashtags dolts och tillgängligheten till innehåll begränsats”, skriver Kari Andén-Papadopoulos.

Den palestinska organisationen för digitala rättigheter 7amleh (the Arab Centre for the Advancement of Social Media) publicerade nyligen en rapport som dokumenterade 500 fall av kränkningar av palestiniernas digitala rättigheter sedan början av maj. Enbart Instagram har raderat hundratals stories relaterade till Sheik Jarrah, även arkiverade inlägg, och gömde också i ett kritiskt skede de arabiska hashtaggarna #Al Aqsa och #Sheik Jarrah.

Nio framstående organisationer för digitala rättigheter uppmanade nyligen sociala medier att använda ”transparenta och konsekventa riktlinjer för moderering” och att vara öppna om beslutsprocessen när de censurerar innehåll.

Uppropet pekar på att många av de senaste veckornas fall av masscensur sannolikt är relaterade till det israeliska justitiedepartementets cyberenhet ”8.200”. Denna enhet har de sista åren skickat tiotusentals anmodanden till sociala mediebolag om att ta bort innehåll. I en absolut majoritet av fallen har plattformar som Facebook frivilligt hörsammat cyberenhetens begäran och raderat innehållet, utan domstolsbeslut, vilket betyder att palestinier inte har några möjligheter att överklaga beslutet.

7hamleh har till exempel i en rapport visat att sociala medieföretag under 2020 tog bort 81 procent av det innehåll som israeliska myndigheter bad dem om”, konstaterar Andén-Papadopoulos. Därtill kommer att Facebook och Instagram upprepade gånger lämnat ut palestinska användares data till israeliska myndigheter, vilket lett till hundratals arresteringar.

Facebooks chefer träffade den 13 maj i ett möte Israels försvarsminister Benny Gantz för att effektivisera samarbetet kring att censurera palestinskt innehåll som (påstått) ”uppmanar till våld eller sprider desinformation”.

Men påstående rymmer dubbelmoral, fortsätter artikelförfattaren: Israeliska myndigheter och militär använder själva sina officiella konton på sociala medier för att sprida uppenbart felaktig information, falska nyheter och starkt provocerande och ofta våldshetsande propaganda. Dessutom fortsätter den israeliska extremhögern ostört att sprida desinformation och organisera våldsamma attacker med hjälp av sociala medier. 

De senaste veckorna har israeliska högerextremister använde appar som Telegram och WhatsApp för att uppmana till och organisera den våg av lynchmobbar som nyligen gick till attack mot palestinier i städer över hela Israel och ledde till summariska avrättningar på båda sidor.

Kari Andén-Papadopoulos sammanfattar

”Israels digitala förtryck förvärrar de kränkningar mot mänskliga rättigheter som redan sker på marken, och förhindrar palestinier – som inte har något alternativ – att göra sina krav på frihet, rättvisa och värdighet hörda. Även om detta särskilt drabbar palestinierna, borde vi alla vara oroade för vad det säger om de sociala medieföretagens engagemang i sina egna åtaganden att respektera mänskliga rättigheter. De nära relationerna mellan kommersiella plattformar, som drivs av vinstintresse, och repressiva regimer vars övergripande mål är att utöka sin kontroll tystar aktivt de människor som allra mest behöver dessa plattformar.”

flyktingar till taggtrådsstaten Danmark placeras i läger i Afrika?

En grupp flyktingar och migranter, de flesta asylsökande, efter ankomsten till Rødby i Danmark. Bilden togs hösten 2015. Foto: Bax Lindhardt/Bax Lindhardt/NTB scanpix/TT.

Det danska folktinget röstade i torsdags för en lag som innebär att flyktingar som söker asyl i Danmark kan komma att placeras i ett flyktingläger i ett afrikanskt land i väntan på besked från danska migrationsmyndigheter.

Landets socialdemokratiska regering ledd av statsminister Mette Fredriksen vill att ett mottagandecenter för asylsökande ska upprättas i ett land utanför Europa, skriver Svenska Dagbladet. I detta center ska hela handläggningen av asylansökningar från tredjelandsmedborgare och statslösa ske.

Det ska dock inte gå att söka asyl direkt vid mottagandecentret, utan det måste ske vid exempelvis den danska gränsen, heter det i lagen.

Flyktingar från afrikanska länder ska således tvingas ta sig över Medelhavet, och fortsätta hela den mödosamma vägen till Danmark för att sedan skickas tillbaka till centret och vänta på ett beslut om deras framtid.

S-regeringen har gjort främlingsfientliga Dansk Folkepartis politik till sin. Det är en kuslig utveckling. Av det danska ”hygget” har blivit en taggtrådsstat, med ett öppet förakt för den ofta desperata utsatthet som tvingat den enskilde att lämna sitt land för att söka en framtid någon annanstans.

Den flykting som i det ”afrikanska lägret” till slut beviljas asyl av Danmark – får ändå inte komma dit utan förväntas stanna i det aktuella värdlandet personen befinner sig i, alternativt flyttas över till FN:s flyktingläger. Om det blir avslag är det värdlandet som ska ansvara för deportationen.

Ska Danmark inte ta emot några asylsökande?, undrar Svenskan och fortsätter:

Om asylsystemet går från teori till verklighet, så som det har beskrivits hittills, innebär det att Danmark i princip kommer att ta emot noll flyktingar som sökt asyl spontant. Den danska S-regeringen har i stället öppnat för att återigen ta emot kvotflyktingar från FN, något som landet inte har gjort på flera år.

 Invandrings- och integrationsminister Mattias Tesfaye (S) har sagt att regeringen har haft dialog med 5–10 länder om sina planer, men han vill inte uppge vilka länder det handlar om. Länder som nämnts i debatten är bland annat Egypten, Tunisien, Rwanda och Etiopien, enligt danska Jyllandsposten.

Dessa länder ska förmodligen mutas med saftiga belopp för att hålla läger åt Danmark.

Förslaget har mött massiv internationell kritik. FN:s flyktingkommissariat UNHCR har uppmanat folketinget att förkasta förslaget bland annat därför att det skulle underminera det internationella flyktingsamarbetet. Också EU har riktat kritik mot förslaget.

Även organisationer som Röda korset, Amnesty International och Rädda Barnen har riktat kritik mot planerna – inte minst för avsaknaden av detaljer kring exempelvis hur mänskliga rättigheter och en rättssäker asylprocess ska värnas.

För mig framstår det som fullständigt obegripligt hur ett land med lång demokratisk tradition kan förfalla till den här sortens djupt inhumana ärkenationalistiska migrationspolitik. Att ett socialdemokratiskt parti bedriver den här sortens politik är lika hjärtlöst som beklämmande.

Skulle Sverige efter valet 2022 få en M/SD/KD/L-regering talar mycket för att man kommer att försöka driva igenom liknande lagar på denna sidan sundet.

Zac på jakt efter Narayans sydindiska fiktiva Malgudi

R K Narayan med sin hustru Rajam, cirka 1935. Foto: R. K. Balaraman/Wikipedia. 

Rasipuram Krishnaswami Iyer Narayanaswami borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Men R K Narayan, som han vanligen kallas, gick bort för tjugo år sedan, i maj 2001. Han är särskilt känd för sina många noveller och romaner (skrivna på indisk engelska) om den fiktiva sydindiska staden Malgudi. 

Tidskriften Sydasienbulletinen grundades 1977, bytte så småningom namn till Sydasien och var länge en källa till fördjupad rapportering från de sydasiatiska länderna, med fokus på Indien. Jag var själv med glädje en del av tidskriftens Lundaredaktion ledd av de inspirerande vännerna Staffan Lindberg och Göran Djurfeldt.

Men en klåfingrig moderat kulturminister skar bort det ytterst blygsamma produktionsstödet vilket ledde till nedläggning. Den tryckta tidningen var död, men efter några år återuppstod en digital version, sydasien.se, som lever vidare men som pandemins år 2020/21 har återuppstått med tre inspirerande tryckta nummer i pocketboksformat, därtill med produktionsstöd från Statens kulturråd – och med framtida planer på fyra årliga nummer med lite skiftande inriktning.

Redaktörer är Johan Mikaelsson och Henrik Schedin, med redaktionsledamöterna Parul Scharma, Troy Enekvist och Elina Kroksjö. ”Bevakningsområdet” anges som ”Indien, Pakistan, Sri Lanka, Nepal, Bangladesh, Afghanistan, Bhutan och Maldiverna”.

Men åter till Malgudi och R K Narayan. I Sydasien #2 2021 bidrar den indisk-svenske författaren Zac O’Yeah, sedan länge bosatt i sydindiska Bengaluru (tidigare Bangalore), med en dryga tjugo sidors spännande essay om R K Narayan, på jakt efter vilken plats som mest kan antas inspirerat författaren till hans ”hittepåort” Malgudi.

R K Narayan i sitt hem i C Chennai i sitt arbetsrum vid det enkla skrivbord där han skrev mot slutet av sitt liv. Foto: Zac O’Yeah.

Några år före författarens bortgång gjorde Zac för Aftonbladet en intervju med Narayan i hans hem i sydindiska Chennai (dåvarande Madras). Det var ingen lätt intervju. Narayan ville inte svara på alla slitna frågor om när och var han hittade på Malgudi. I stället talade han helst om tamilska matvanor. Zac ställde också den obligatorisk frågan om han hoppats på att tilldelas Nobelpriset för att med Malgudi ha skapat ett helt litterärt universum.

– Vad skulle jag med det till, fräste han till och bytte samtalsämne till maten igen, särskilt sydindisk masaladosa, en sorts rispannkaka fylld med potatismos. 

Zac O’Yeahs essä består till stor del av en sydindisk resa till platser förknippade med R K Narayan och hans Malgudi. Kanske är det också en resa på jakt efter hans egna ”indiska” anknytningar. Han skriver:

”… kanske är det så att Malgudi är varhelst jag själv befinner mig när jag läser en bok av Narayan, snarare än någon enstaka geografisk lokalitet. … möjligtvis så som Narayan själv ville se Malgudi lite här och där, till och med på en gata i New York om det det skulle får honom att känna sig mer hemma på Manhattan.”

Malgudi finns förstås också på nätet, genom de filmatiseringar av Narayans verk som setts av många miljoner. Zac O’Yeah prisar särskilt den indiska TV-serien ”Malgudi Days” från 1980-talet, med ett femtiotal episoder som bygger på Narayans noveller och på episoder ur böckerna. En del finns tillgängligt på Youtube, med engelsk textning, se här.

Narayan själv föredrog den indiska TV-serien framför den prisbelönta bolywoodproduktionen ”The Guide” från 1965, baserad på hans roman med samma titel, filmen var också Indiens Oscarsbidrag. Den engelska versionen av filmen finns att se här.

R K Narayans ”The Guide, utgiven 1985 av Indian Thought Publications i Mysore.

Röda Kvarn visar ryska storfilmen ”Kamrater”

Ur Andreij Konchalovskijs ryska ”Kamrater”, en uppgörelse med den totalitära Sovjetstaten sådan den fungerade 1962, nästhan tio år efter Stalins död 1953.

Ryssland kan fortfarande producera filmer som hör till det bästa som görs i världen. Andrej Tarkovskijs alltför få verk hör till de omistliga att återse återkommande, som den självbiografiska ”Spegeln” eller hans allra sista film ”Offret”, inspelad 1985 på Gotland, med bland andra Erland Josephson och Sven Wollter.

Andrej Zvjagintsevs Leviatan (2014) utspelar sig på en halvö i Barents hav och handlar om en man som strider mot en korrupt lokal borgmästare. Det är också en modern omarbetning av Jobs bok och berättelsen om det bibliska sjöodjuret Leviatan.

Filmens bildspråk har en sällsam lyskraft. Dess vassa satir mot det destruktiva ryska samhället är skoningslös. Samtidigt är det också ”en berättelse om kärlek och tragedi upplevd av vanliga människor”.

I dag har Röda Kvarn i Helsingborg premiär på ”Kamrater!”, (2020), som vann juryns speciella pris på Filmfestivalen i Venedig. Filmen är ett mästerverk av den 83-årige Andreij Konchalovskij, som räknas som en av Rysslands i dag främsta filmare och som ung samarbetade med Andreij Tarkovskij med hans film ”Ivans barndom”.

Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda (Lyudmila), som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer nära det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän i sin uppgörelse med stalinismens övergrepp, den anda som länge levde kvar i Sovjet och för den delen också i Putins Ryssland, långt efter Stalins död 1953.

Och inte bara det. När de dödade demonstranternas blod färgar torgets mark röd beslutar man att asfaltera om torget för att snabbt bygga upp en dansbana där. Det som skedde inte bara tystas ner, det asfalteras ner, blir osägbart för generationer. Men Konchalovskij s film bryter sönder asfaltens tystnad och återskapar en kuslig verklighet.

Filmen är inspelad i svartvitt, vilket ger den en närmast dokumentär prägel. Det har också varit Konchalovskijs avsikt att ligga så nära det verkliga skeendet som möjligt.

Jag såg och drabbades av filmen i början av februari under Göteborg filmfestivals storartade virtuella visningar. Nu när det verkar som om pandemin är på väg att klinga av når den till slut också biograferna, däribland Röda Kvarn i Helsingborg som i dag lördag har svensk premiär på filmen. Nu är det gott om biljetter, efter månadsskiftet inte 8 i salongen utan 50.

Avrättar Arizona med Zyklon-B som i Auschwitz?

How creepy is this? The state of Arizona is bringing back the gas chamber, and the gas they’re going to use is Zyklon-B, the very same poison gas that the Nazis used in places like Auschwitz to exterminate 6 million Jews. Manifestation utanför fängelset i Florence Arizona, där kommande avrättningar kan bli utförda med cyanid/Zyklon-B.

Den amerikanska delstaten Arizona förbereder sig på att återuppta avrättningar i en hjälpligt renoverad gaskammare. Avrättningarna, de statliga morden, kan möjligen genomföras med cyanid, samma gas som användes i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger där den gick under namnet Zyklon-B, rapporterar brittiska The Guardian.

Detta sker i USA post Trump. Avrättningar med Zyklon-B. Fasansfullt.

Anti-death penalty campaigners protest outside the prison in Florence, Arizona, where Joseph Wood was executed. Photograph: AP Photograph: AP.

Dödsstraffet i delstaten har inte används sedan 2014, efter den grymma och uttagna avrättningen av Joseph Wood, som fick en dödlig injektion.

Det tog två timmar att avrätta Wood, som fick 15 sprutor med 750mg vardera av midazolam och hydromorphone, enligt avrättningsprotokollet. Under tiden kippade den dödsdömde alltmer flämtande efter andan, tills han slutligen avled efter svåra plågor.

Gaskammaren som används för avrättningar i Florence i Arizona. Den senaste avrättningen här skedde med cyanid/Zyklon-B 1999. Avrättningen väckte starka protester bland Förintelseöverlevare. Foto:: Mike Fiala/Agence France-Presse.

Senast den dödliga cyanidgasen användes i Arizona var 1999 när den dödsdömde Walter LaGrand, med tysk nationalitet, avrättades med gasen, något som tog 18 minuter och väckte stor upprördhet i Tyskland, med tanke på dess bruk i nazisternas läger.

Auschwitzöverlevare i Israel och Tyskland har protesterat kraftigt mot bruket av cyanid/Zyklon-B som för alltid förknippas med Holocaust.

Under de senaste månaderna har den republikanskt styrda delstaten lagt ner stora summor på att renovera sina avrättningsmetoder. Arizona har satsat $1,5 miljoner på att testa ett nytt medel för en dödande injektion. Man har också, enligt dokument som The Guardian begärt och fått, hjälpligt renoverat gaskammaren, byggd 1949, som tidigare inte befunnits tät.

Man har också köpt in de ingredienser som behövs för att framställa dödande cyanid/Zyklon-B.

Arizona har bråttom att återuppta avrättningarna i delstaten. Man har valt ut två dödsdömda av 115 som väntar i delstatens dödsceller. Den 65-årige Frank Atwood har dömts till döden för mordet 1984 på åttaåriga Vicki Lynne Hoskinson, något som han nekar till. Atwoods advokater sägner att pandemin har försvårat deras möjligheter att söka vittnen. Clarence Dixon, likaså 65 år, hart dömts till döden för ett mord på en student 1978.

The execution chamber at the Arizona state prison in Florence. Photograph: Reuters.

Kärnvapenstaterna bryter mot ickespridningsavtalet

Den brittiska ubåten HMS Vanguard som bär upp till 40 kärnvapensstridspetsar ombord.

Storbritannien lanserade tidigare i år en ny kärnvapenpolicy. Ryssland utvecklar ny ”domedagsvapen” och USA ska utveckla nya landbaserade missiler. De tre länderna bryter mot icke-spridningsavtalet NPT från 1968, där de enligt avtalets artikel 6 förbundit sig nedrusta sina kärnvapen, något som nu verkar ignoreras.

Också Kinas kärnvapenarsenal växer nu från cirka 219 (2019) till uppemot 350 (2021) – i en kapprustning mellan Kina och USA.

Alla de fem officiella kärnvapenstaterna utvecklar nya och mer skoningslösa kärnvapen. Kanske är Frankrike ett undantag med en lägre nivå på upprustning med ”bara” 23 miljarder euro på sina kärnvapen mellan 2019 och 2023.

Ända sedan det kalla krigets slut har antalet kärnvapen i världen minskat. Dessvärre verkar den utvecklingen vara bruten nu, skriver Clara Gullman Levin och Josefin Lind, den sistnämnda generalsekreterare i Svenska Läkare mot kärnvapen i nya numret av tidskriften Läkare mot kärnvapen, nr 163 maj 2021.

I augusti finns en planerad ”översynskonferens” för icke-spridningsavtalet (mötet har blivit uppskjutet och skulle ha hållits i april 2020). Om mötet blir av kommer flera stater att få stå till svars för moderniseringar som strider mot avtalets artikel 6 och hela avtalets anda.

Boris Johnsons Storbritannien ökar landets landets kärnvapen till 260 – i stället för den tidigare aviserade minskningen till 180. Det är en ökning med hela 44 % och ett dramatiskt trendbrott, efter det att Storbritannien under trettio år konsekvent minskat antalets kärnvapen i landet. Forskare och experter världen över har starkt kritiserat Storbritanniens beslut, som de menar skapar kapprustning kärnvapenländerna emellan.

Boris Johnson kan se charmig ut med sin slagfärdiga jargong. Men hans politik förfärar ofta. Det gäller inte minst landets nya kärnvapenpolicy, som inte utesluter att att använda kärnvapen mot andra externa hot än just kärnvapenhot.

USA:s kärnvapenarsenal rustas nu upp för ofantliga belopp, 494 miljarder dollar fram till 2028.

Bulletin of American Scientist skriver att USA dessutom planerar för ett helt nytt landbaserat ballistiskt kärnvapen (ICBM) som
ska ersätta de nuvarande missilerna Minuteman III. För tillfället går de nya missilerna under namnet ”Ground- Based Strategic Deterrent” (GBSD) och planeras vara klara i slutet av 2020-talet. Kostnaden förväntas landa på cirka 100 miljarder dollar.

Redan nu finns 400 ICBM utplacerade i olika delstater. Till dessa kommer ytterligare 600 nya missiler. Var och en av dessa kommer att ha en sprängkraft 20 gånger starkare än de bomber som sprängdes över Hiroshima och Nagasaki 1945 och som dödade hundratusentals människor.

När jag läser och skriver om denna kusliga och vanvettiga kärnvapenupprustning blir jag förfärad och beklämd över att Sverige genom övningar och avtal med Nato kan komma att acceptera att amerikanska kärnvapen förs in i Sverige, liksom i de avtal som Norge nu accepterat.

I stället bör och måste Sverige ratificera FN:s och ICAN:s förbud mot kärnvapen, som fick laga kraft i januari i år! Allt annat är omoraliskt vanvett.

Sveriges alliansfria politik har dessutom i FN:s anda skapat en gynnsam fredlig utveckling för landet under mycket lång tid.

USA:s Minuteman III, en kraftfull strategisk missil som genomgått en uppdatering och om cirka 10 år kommer att bytas ut mot en ny typ av missil.