Svenskt Natomedlemskap innebär att 200 år av svensk alliansfrihet är förbi. För gott.

Socialdemokraterna sa på söndagen ja till ett svenskt Natomedlemskap. Det innebär att 200 år av svensk alliansfrihet och utan krigs på svensk mark är förbi. För gott. Bilden från regeringens kungörelse. Foto: Dagens Nyheter.

Socialdemokraternas ja till svensk Natoanslutning denna historiska söndag den 15 maj 2022 innebär att en era av över 200 år i alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.

Det hävdas ihärdigt i medier och av tongivande politiker att vår nationella säkerhet förstärks genom Natomedlemskapet. Ryssland kommer inte ”lika lätt” att kunna angripa Sverige, sägs det. Vi ska få hjälp av andra Natoländer enligt stadgans paragraf fem.

Faran av ett ryskt angrepp på Sverige, som på Ukraina, skulle därmed minimeras menar de trosvissa.

Jag glömmer aldrig den första gången jag insåg att Sverige var ett alliansfritt och fredsinriktat land. Det var i Dubrovnik i dåvarande Jugoslavien. Kanske var det på Gradska Kavana, stadskaféet nere i hamnen, tillsammans med jugoslaviska vänner. Jag var tjugo år och hade liftat dit tillsammans med kompisen Leif från Nora. Där på Gradska Kavana förstod jag att länder som Indien, Jugoslavien, Sverige och fler ändå hade särskilda band i de alliansfria staternas rörelse.

Att vara ”alliansfri” med en tilltro till Förenta Nationernas värderingar blev nog en viktig del av min identitet redan då, i en värld där en varaktig fred bara kunde byggas med fredliga medel.

Alla dessa år senare är det lätt att se att många avgörande förändringar i världen har kommit till stånd genom icke-våldets kraft och med fredliga medel. Murens fall och det kalla krigets slut inleddes med snabbt växande demonstrationer på Karl Marz Platz (i dag Augustenplatz) i Leipzig, i dåvarande DDR, Östtyskland. Det Sovjetunionen som formats av Stalins terror upplöstes av Michail Gorbatjovs idéer. Sydafrikas apartheidstyre kunde inte överleva Nelson Mandela. Mahatma Gandhi spelade en avgörande roll när Indien 1947 bröt sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Och så vidare.

Åter till frågan om svenskt Nato-medlemskap verkligen minskar risken för ett ryskt militärt anfall på Sverige. Skulle det kunna förhålla sig precis tvärtom?

Varför skulle Ryssland angripa ett alliansfritt Sverige? För järnmalmen i norr eller för de sällsynta metallerna på Österlen?

Knappast. Men det finns värre scenarier.

Vilket är det värsta som kan hända, det som brukar kallas ”worst case”? Det är inte ett ryskt anfall på Sverige utan något annat, att Sverige blir både stridande och en krigsskådeplats för en militär uppgörelse över Natos nya innanhav Östersjön mellan Ryssland och USA/Nato, ett tänkbart krig där kärnvapen inte kan uteslutas.

Jag kan förstå alla de svenskar som känner djup oro dessa vårdagar när den ryska armén mördar och plundrar Ukraina, med en hänsynslöshet som väcker fasa.

Samtidigt känner jag själv oro denna söndag den 15 maj 2022.

Helsingborg och Öresundskusten hör till de mest utsatta områdena i detta nya Nato-Sverige. Jag hör helikoptrar surra längs kusten och föreställer mig (utan att veta) att svensk militär ligger i högsta beredskap dessa dagar, beredda på det mesta. Allt annat vore orimligt, efter den ryske diktatorns sluggeraktiga hot de senaste månaderna, också med kärnvapen. Men vad händer egentligen, var får vi veta och vad undanhålls allmänheten?

Det finns röster för andra beslut. Svenska Freds talar klartext. ”Natobeskedet sorgligt och  förhastat och leder Sverige och världen i fel riktning”, säger organisationens ordförande Agneta Hellström till Dagens Nyheter. Hon kallar Socialdemokraternas besked för en ”stor besvikelse”.

Häromdagen intervjuade Dagens Nyheter den amerikanske visselblåsaren Daniel Ellsberg, som avslöjade hemliga dokument om Vietnamkriget, de s k Pentagonpappren, vilket ledde till Richard Nixons fall.

Ellsberg, i dag 91 år, är engagerad Nato-motståndare. DN skriver att hans budskap till Sverige är:

”Håll er utanför! Alliansen är en självmordspakt.”

Ellsberg fortsätter:

”Svenskarna har hedrat mig med utmärkelser och jag har många vänner där. Jag beundrar Olof Palme och framför allt Greta Thunberg. Sverige skulle kunna återupprätta sitt anseende som en nation som står för nedrustning och avspänning. Ett slags global moralisk pelare. I stället är ni nu beredda att liera er med de mörka krafterna som sysslar med kapprustning och hotar att utplåna mänskligheten.”

För Olof Palme var den svenska alliansfriheten grundläggande viktig. Detsamma gäller i dag fler socialdemokratiska äldre politiker, med referenser till Palmetiden och till konsekvenserna av det andra världskriget, som Pierre Schori och Thage G Peterson, men också det socialdemokratiska kvinnoförbundet och partiets ungdomsförbund.

Tidigare riksdagsledamoten (S) Evert Svensson skrev nyligen (18/4) i Göteborgs-Posten bland annat:

”Situationen under andra världskriget var betydligt värre än i dag. Men Sverige stod fast vid sin neutralitet. Samlingsregeringen var enig. Per Albins linje var att hålla Sverige utanför kriget, till varje pris kan man tillägga.

Så kära regering – förhasta er inte. Opinioner kommer och går men regeringens uppgift är att åstadkomma utrikes stabilitet. Ett alliansfritt land mellan Nato och Ryssland har hittills tjänat oss väl. Att upprätta en konfrontationslinje mellan våra stater vore olyckligt.”

Per Albin Hanssons linje var att hålla Sverige utanför andra världskriget och detta till varje pris, skrev nyligen i GP före detta s-riksdagsmannen Evert Svensson. Bild: PRESSENS BILD På söndagen fattades den socialdemokratiska regeringen beslut om att Sveerige ska gå med i Nato. En era av 200 år av alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.

Ebba Busch skjuter skarpt

Skärmdump från Sveriges Radio, P4 Malmöhus.

Ebba Buschs intervjuades i P1 lördagsintervju 23/4 om bland annat kravallerna i flera svenska städer efter den dansk-svenske högerextreme politikerns så kallade svenska valkampanj med provocerande koranbränningar, till råga på allt under fastemånaden ramadan.

Hennes uttalande i intervjun väckte bestörtning. Hon uttryckte sig så här:

– Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?

Och hon fortsatte:

– Så frågan som borde ställas är, varför sköts det inte skarpt?

– Är hon inte riktigt klok, kommenterade justitieminister Morgan Johansson spontant. Han fortsatte:

– Ebba Busch kritiserar alltså polisen för att de inte ställde till en massaker i helgen.

Ebba Busch är djupt omdömeslös, det är sant och det underströks än mer på fredagskvällen när hon intervjuades i Aktuellt och hetsigt försvarade sitt uttalande, med höjd röst i stället för argument.

Det finns många följdfrågor:

Önskar sig Busch ett Sverige där tungt beväpnade poliser skjuter med dödande vapen mot demonstranter vars främsta vapen är stenar? Somligas beteende var självklart otillbörligt. Poliser skadades, polisbilar och privatbilar och förstördes. Men den svenska polisens uppdrag har alltid varit att skapa ordning, hålla ordning och minska våldsutövandet.

Vill vi som Busch ha en polis som skjuter skarpt, som skadar och dödar, det som är praxis i totalitäre länder som Belarus och dagens Kampuchea men också ofta i USA, särskilt mot afroamerikaner och minoriteter?

Många i Kristdemokraterna ställer sig förvånansvärt nog bakom hennes i mina ögon medeltida och gammaltestamentliga attityd, ”öga för öga och tand för tand”.

Enligt Kristdemokraternas ordförande i Malmö har det inte varit någon större uppståndelse i partiet efter uttalandet så vitt han kunde förstå.

”Jag vill inte kritisera hennes sätt att uttrycka sig men jag tycker hon har rätt i sak”, säger Torsten Elofsson, som är ordförande i Kristdemokraterna i Malmö, till Sveriges Radios P4 Malmöhus.

Mångfalt dubbel aningslöshet och omdömeslöshet inom KD, tydligen.

Från polisens sida har de röster jag hört med bestörtning tagit avstånd från Buschs utspel. De sortens tänkande är fjärran från svensk polismoral.

Men Buschs formuleringar rymmer en än värre undertext. Jag kommer att tänka på den amerikanske republikanske presidentkandidaten (1964) Barry Goldwater som under Vietnamkriget menade att USA borde ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”. Han ställde ”vi”, de goda amerikanerna, mot ”dom andra”, de ”ohyggliga” vietnameserna.

Det är huvudregeln för all propaganda, att demonisera motståndarna. Vilket är precis vad Busch gör. Hon vill att polisen ska skjuta mot ”islamister”, alltså mot muslimer.

Att en svensk partiledare uttrycker sig så i en begynnande valkampanj är skrämmande. Busch uppmanar till mera våld, riktat mot ”de andra”, de som inte vill se att deras heliga skrift Koranen bränns offentligt, allra minst under årets viktigaste religiösa period ramadan.

Hon agiterar för främlingsfientlighet värre än det politiska parti SD som gjort främlingsfientligheten till sitt varumärke.

Fotnot: Efter en längre paus tänker Nya Kultur-Sören återvända till bloggosfären, men med inlägg inte lika frekvent som tidigare.

På Förintelsedagen: Sonjas resa – om en judisk överlevare

Judiska kyrkogården i polska Lodz, en av Europas största i sitt slag. Foto: Sören Sommelius.

Zosia har blivit Sonja när hon på de sista sidorna i Sonjas resa, en bok hon skrivit med sonen Semmy, sitter i kaféet på Judiska hemmet i Stockholm och minns sitt liv. Hon är 99 år. Det är 76 år sedan den räddande bussen rullade in i Malmö, 82 år sedan Hitlers arméer tågade in i hennes hemland Polen.

”Sonjas resa” är en gripande, upprörande och verkligt läsvärd bok om en judisk kvinna vars livsresa är ett mirakel. Hon är en överlevare och att hon sitter där på hemmet och tänker tillbaka och snart ska fylla 100 är otroligt.

Sonjas resa är uppbyggd av korta stycken – den är Förintelsens fasor betraktade genom en kristallkula, ondskan i koncentrat i baklängestiden.

Det är inte bara hennes personliga minnen utan också en släktkrönika. Hon berättar levande om sin uppväxt och sin familj i Polen, före och under Förintelsen.

De flesta av hennes nära släktingar mördades av tyska nazister, slängdes i massgravar eller brändes i krematorier, namnlösa. Hon skriver själv att själva boken är en minnessten över dem, ett sätt att ge dem minnet av deras liv tillbaka, att de funnits på jorden.

Hennes släkt kom från området kring Lodz, länge Polens nästa största stad. Hon själv föddes 1922 och växte upp i Gostynin. Hennes morbror Moniek emigrerade 1920 till Haifa i Israel, men kände sig ensam och övergiven och återvände.

”Hade han varit mera uthållig eller träffat en livskamrat i Haifa” skulle han kunna ha varit den ende av min mammas sex syskon som klarat sig levande genom andra världskriget och Förintelsen, skriver hon och drömmer om att hon kunde ha haft en morbror som kanske ”hjälp mig att hantera min plågsamma ensamhet”.

Sonja/Zosia lever sex år, 1933 – 39 i staden Zgierz. Hennes farfarsfar var stadens förste erkände rabbin i början av 1800-talet, ihågkommen som en helig man. Han lät bygga stadens stora synagoga av sten.

Också hennes farfar var rabbin i samma stad, under 42 år, till krigsutbrottet 1939. Han var därtill författare och filosof och föreläste om bland annat Kant, Spinoza och Leibniz. Han predikade för fred, vänskap och människokärlek. När nazisterna tagit makten brändes hans böcker på bokbål – och han själv greps 1942 och fördes till Förintelselägret Treblinka.

Sonja Stahlhammer, född i Polen 1922,
överlevde Förintelsen och flera koncentrationsläger
och kom utmärglad till Malmö den 24 juni 1945.

Sonja är 17 år när Nazityskland anfaller och ockuperar Polen den 1 september 1939, det som blev inledningen till andra världskriget. Henne s barndomsidyll faller samman på ett ögonblick: ”Föga anade jag att min familj och jag skulle komma att gå mot en av historiens grymmaste katastrofer och att jag skulle komma att leva återstoden av mitt liv med den malande frågan … varför?”

Kriget förändrar allt. Familjens hem i Zgierz plundras av tyskarna. Pappan vandrar 15 mil till Warszawa för att leta efter ny bostad, men återvänder. Den 10 september tänder nazisterna eld på stadens synagoga som bränns ner till grunden. Alla måste nu bära Davidsstjärnor. Familjen tar sig till Lodz. Våren 1940 tvingas alla judar i staden flytta in i gettot, som blev ett fängelse som ingen fick lämna, ett fängelse med 200 000 fångar.

Nazisterna väljer till ”judeälteste”, ordförande till judiska rådet, Chaim Rumkowski, som sköter all kommunikation med nazisterna, tvungen att lyda deras minsta order, till en början med goda ambitioner, efterhand allt mer korrupt. Snart görs razzior varje natt. De utvalda förs bort i tåg till förintelseläger. Steve Sem-Sandberg har skildrat livet i gettot i sin starka roman ”De fattiga i Lodz”.

43 år gammal svälter hennes pappa ihjäl i gettot, året därpå hennes mamma. I augusti 1944 deporteras med ett förintelsetåg de 60 000 sista judarna, däribland Sonja och hennes lillebror och även många romer från gettot, alla i boskapsvagnar. Framme i Auschwitz skiljs hon från sin bror Henius, som hon aldrig återser. Hennes hår rakas, hon får randiga kläder.

Vistelsen i Auschwitz blir kortvarig. Tyskland håller på att förlora kriget. Sonja sätta på nya tåg, kommer till Ravensbrück, Dachau, Mühlhausen, Bergen-Belsen.

Den 15 april 1945 kommer befriarna, engelska soldater. Hon är 22 år, känner sig som ett levande lik. Två månader senare kommer hon med de vita bussarna till Malmö, ett ”drömland som förskonats från andra världskriget”.

På ett bröllop i Eskilstuna träffar hon sin blivande man Mischa. De får sonen Semmy, som studerar till violinbyggare och så småningom blir förste konsertmästare på Kungliga operan i Stockholm under många år. Semmy har nu skrivit Sonjas resa tillsammans med sin snart hundraåriga mamma.

”Sonjas resa” är en djupt drabbande berättelse om Förintelsens fasor och om Sonjas livsvilja som starkt bidrar till att hon mirakulöst överlever … och får ett nytt liv i Sverige.

Fotnot: ”Sonjas resa”, av Sonja och Semmy Stalhammer. Boken kan köpas via hemsidan: https://semmystahlhammer.se/

Judisk restaurang i Lodz 2019. Foto: Sören Sommelius.

Anne-Marie Lindgren om det förenklade och om det komplexa i samhällsdebatten

Bilden från Harrisburg i Pennsylvania, USA, där kärnkraftsolyckan 1979 på Three Miles Island ledde till den svenska folkomröstningen om kärnkraft påföljande år.

I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.

I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.

Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:

”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”

Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”

Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.

Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.

Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.

Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.

Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.

I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.

Henrik Ranby föreslår: Döp torg på Tågaborg till Harriet Löwenhjelms plats

Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium 1917.  Hon avled där den 24 maj 1918. Foto Ulf von Konow.

”Harriet Löwenhjelm bodde sina första år i Villa Tågaborg. Bredvid platsen där den rivna villan låg finns ett litet namnlöst torg (vid korsningen Tågagatan/Karl X Gustavsgatan mot Nicandersgatan) som jag tycker kunde döpas till ”Harriet Löwenhjelms plats”.

Hon skrev underfundiga dikter som står sig i än idag och namnet skulle passa bra, eftersom flera tvärgator mot landborgen bär författarnamn: Nicander, Stagnelius, Lenngren, Lidner och Dahlin.”

Så skriver Henrik Ranby, universitetslektor vid Institutionen för Kulturvård på Göteborgs universitet, tidigare stadsantikvarie i Höganäs, i ett brev till fem.hbg, som driver en kampanj för att fler gator och offentliga platser ska få namn efter kvinnor, gärna med lokal anknytning.

Nära korsningen mellan Karl X Gustavs gata och Tågagatan finns en författarskylt, som påminner om att här föddes poeten Harriet Löwenhjelm i vad som hette Villa Tågaborg och gett namn åt hela stadsdelen.

På den tiden var villan nästan ensam på landborgens höjder, utan dagens Villa Wingård och med fri utsikt över Sundet. Det mesta av Tågaborg var åker på den tiden.

Hennes föräldrar var Maggie (född Dickson) och Gustaf Adolf Löwenhjelm, militär til yrket och ryttmästare, senare major.

Harriet föddes den 18 februari 1887 som fjärde barn i familjen. 1892 flyttade familjen till Örebro där fadern blivit överstelöjtnant vid Livhusarerna . Också efter flytten besökte Harriet ofta sin barndomsstad för att hälsa på sin favoritkusin, Marianne Mörner, som bodde i närheten på Villa Halalid, på Halalid.

Sommaren 1913 reste den då 26-åriga Harriet till Paris tillsammans med Marianne Mörner. På hösten samma år fick hon diagnosen lungtuberkulos och sändes till Romanäs sanatorium, där hon avled i maj 1918, bara 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm var inte bara poet utan också en begåvad konstnär. Hon studerade på Konstakademin 1908 – 11 och senare på Wilhelmssons målarskola.

***

Låt Harriet Löwenhjelm kliva in i den helsingborgska geografin genom att ge hennes namn åt den beskrivna platsen invid platsen för hennes barndomshem, Villa Tågaborg. Det kunde vara en bra början på att låta stadens namn påminna om att det också funnits begåvade och djupt originella kvinnor i den här staden!

Självtester misslyckas helt med att upptäckA omikron

SVT har på Nationellt pandemicenter vid Karolinska Institutet testat fem olika märken av självtester som säljs på apoteken. Inget av dem gav utslag på omirkronvarianten vid normala halter. För positiva utslag krävdes en virushalt på sextio gången den som finns normalt bland smittade. Skärmdump från SVT.

Den höga smittspridningen av covid-19 har lett till en rekordstor försäljning av antigentester för hemmabruk, så kallade självtester, noterar SVT på måndagen.

– Jag har arbetat länge i branschen men aldrig varit med om något liknande, säger Monica Magnusson, försäljningsdirektör på Apotek hjärtat, och fortsätter:

– Testerna är just nu vår absolut mest efterfrågade artikel, både i apotek och vår e-handel.

Också Apoteket AB säljer självtester för glatta livet.

– De senaste veckornas försäljning av antigentester har vi inte sett maken till tidigare, efterfrågan är otroligt stor, säger Elin Jarl, chef för extern kommunikation på Apoteket.

För produkternas hela kedjor, från tillverkare till säljande apotek, måste självtesterna ha varit ytterst lönsamma dessa dystra januaridagar när smittan sprider sig ”som en löpeld” för att fånga ett uttryck ur radions sändningar. Där sägs också att nästan alla som smittas nu drabbats av omikron-mutationen.

En reporter från SVT görNationellt pandemicenter vid Karolinska Institutet ett enkelt test med provrör som innehåller de båda varianterna, delta och omikron i olika hög koncentration. För Sverige i slutet av januari är det egentligen bara omikron som är intressant.

Men pandemicentrets test visar negativt resultat på alla provrören – med normala virushalter för omikron. Först vid en mycket hög virushalt, sextio gånger det normala, ger alla provrör positivt utslag på omikron.

Det här är inga vetenskapliga tester, betonar man. Men deras pedagogiska effekt är ändå omvälvande. Vi som har testat oss och trott att vi med ett negativ utfall, bara ett streck på provdosan, inte bar på coronaviruset – har nog blivit grundlurade.

”Pengarna tillbaka” hade gällt om något liknande inträffade med någon annat produkt som inte fungerar på det sätt som kunderna trott. Här gäller det i många fall ”hälsan tillbaka”, men det är ju inte så lätt.

Än värre är förstås tanken på att masspridningen dessa veckor av omikronvirus mycket väl skulle kunna vara en effekt av dåligt fungerande antigentester. Den som med ett självtestkit testat sig och fått negativt utslag har ju kunnat gå till jobb och plugg, på fester och på bio och trott sig vara frisk, men i själva verket spridit smittan vidare.

De fem olika märken av antigentest som just nu finns att köpa på svenska apotek testades med en genomsnittlig virusmängd, det vill säga ett slags normalvärde baserat på de positiva pcr-test som labben tar emot. Testet genomfördes både med deltavarianten och omikronvarianten.

Resultatet visade att tre av fem antigentest gav positivt utslag på deltavarianten men inget antigentest gav positivt utslag på omikronvarianten med genomsnittlig virusmängd.

– Det gör mig mörkrädd med tanke på hur mycket folk förlitar sig på de här snabbtesterna just nu, säger Jessica Alm, enhetschef på Nationellt pandemicentrum.

Talibaner på viktigt ”statsbesök” i Norge

Talibanerna ska ha sitt första möte med väst i Oslo efter maktövertagandet. En delegation kom på lördagskvällen med ett norskt plan till den norska huvudstaden. Foto: Taliban.

En talibansk delegation ledd av talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi landade på lördagskvällen på Oslos flygplats. Det är första gången som talibanerna kommer att möta politiska ledare i väst.

Delegationen kom till Norge med ett av den norska regeringen chartrat flygplan och kommer enligt NRK att möta representanter från det norska Utrikesdepartementet samt afghanska medborgare i exil, skriver Aftonbladet.

På agendan står den humanitära kris som blossat upp i Afghanistan. Det krigshärjade landet kämpar mot fattigdom, pandemi och den värsta torkan på över 20 år.

– Vi är oerhört bekymrade över den allvarliga situationen i Afghanistan. Det är en fullskalig humanitär katastrof för miljontals människor. För att hjälpa de civila i Afghanistan måste det internationella samfundet, liksom afghaner från olika delar av samhället, föra en dialog med talibanerna, säger Norges utrikesminister Anniken Huitfeldt till NRK.

Situationen i landet förvärrades dramatiskt i samband med att talibanerna återtog makten i augusti i fjol och västländerna har därefter valt att skicka bistånd via FN i stället för direkt till afghanska myndigheter.

På mötet, som inleddes under söndagen, väntas Norge även att ta upp frågor om situationen för kvinnor i Afghanistan.

– Vi vill vara tydliga i våra förväntningar på talibanerna, särskilt när det gäller flickors skolgång och mänskliga rättigheter som kvinnors deltagande i samhället, säger Huitfeldt och tillägger:

– Det här är inte en legitimering eller ett erkännande av talibanerna. Men vi måste prata med dem som i praktiken styr landet i dag. Vi kan inte låta den politiska situationen leda till en ännu värre humanitär katastrof.

Positiva rapporter har getts från första dagens möten, skriver Dagens Nyheter:

På söndagen träffade talibanerna representanter för civilsamhället i Afghanistan, däribland en flera kvinnoorganisationer. Jamila Afghani är chef för den afghanska grenen av International Women’s League for Peace and Freedom. Hon säger till NRK att mötet gick bra. Diskussionerna handlade om den ekonomiska krisen, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Även talibanerna var nöjda med den inledande dagen i Norge.”

Under mötet satt deltagarna och lyssnade tålmodigt på varandras åsikter och utbytte synpunkter om den aktuella situationen i landet”, skriver delegationen i ett pressmeddelande.

”Representanterna på mötet insåg att förståelse och samarbete är den enda lösningen på Afghanistans problem. Alla deltagare, med en röst, förklarade att sådana möten är av intresse för landet”.

Det norska initiativet får också stöd från flera håll.  Svenska tidigare utrikesminister Margot Wallström, ordförande i Women’s Forum on Afghanistan, är positiv.

”Frågan är inte om man ska prata med talibanerna utan hur man ska prata med talibanerna”, skriver hon i ett uttalande. Enligt Margot Wallström sker samtalen i Oslo vid en kritisk tidpunkt i Afghanistans historia. Vid sidan av den humanitära krisen befinner sig landet i en ekonomisk kris och social kris som behöver omedelbar uppmärksamhet.

”Alla förstår behovet av engagemang, men mötet måste också bli ett tillfälle att påminna och pressa talibanerna om kvinnor och mänskliga rättigheter. Afghaner, särskilt afghanska kvinnor, följer mötet noga, liksom kvinnor runt om i världen”, skriver Margot Wallström.

”Kvinnor utgör mer än halva befolkningen, att utesluta dem kommer att leda till misslyckanden med att rädda liv och misslyckanden med att bygga en livskraftig stat på längre sikt.

Det viktigaste politiska mötet är tänkt att ske på måndagen med diplomater från USA, Storbritannien och flera EU-länder. Sverige är inte inbjudet till mötet, uppger UD.

Det illa organiserade amerikanska uttåget ur Afghanistan ledde till kaos i landet. Samtidigt drog de flesta västländer in stora delar av sitt humanitära bistånd till landet, vilket förstås drabbar civilbefolkningen katastrofalt. Det har sagts att miljoner människors liv står på spel.

Därför är Norges initiativ synnerligen positivt och knyter an till Norges speciella roll som fredsmäklare. De västliga länderna har ett ansvar för situationen i landet, alldeles särskilt USA men också Sverige som deltagit i USA:s krig under två decennier. Att låta civilbefolkningen drabbas dubbelt, först av talibanernas maktövertagande och sedan av svält och andra umbäranden är djupt omoraliskt.

På måndagen framkom att en av talibanerna polisanmälts, Anas Haqqani – som ingår i det brutala Haqqani-nätverket. Bakom anmälan står den norsk-afghanske medieexperten Zahir Athari.

– Vi har polisanmält honom för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Han och nätverket har stått bakom de mest dödliga angreppen mot civilbefolkningen i Afghanistan sedan 2001, säger Athari, till Dagens Nyheter.

Den svenska biståndsministern Matilda Ernkrans tog i radions P1 morgon avstånd från det norska initiativet. Ställningstagandet är, menar jag, ogenomtänkt.

Men sannerligen, ingenting är enkelt. Talibanernas brottsregister är kusligt. Haqqani är som skrivet efterlyst för brott mot mänskligheten.

Samtidigt kontrollerar talibanerna i dag det Afghanistan, som enligt FN står för en humanitär katastrof. Över halva befolkningen eller omkring 23 miljoner människor hotas akut av svält.

Att tala med talibanerna kan öppna vägar för hjälp och lindring för miljoner människor. Därför gör Norge rätt.

Talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi. Foto: Muhammad Farooq/ TT/Aftonbladet.

Smutsigt politiskt spel om avfallets slutförvaring

Berget under kärnkraftverket Forsmark i Östhammars kommun kan bli platsen för 100 000 år av slutförvaring av det svenska radioaktiva avfallet, Rewgeringen tänker lämna beslut i den kommande veckan.

I den kommande veckan har regeringen lovat att ge besked om slutförvaret av kärnavfall. Men är frågan tillräckligt utredd? Det handlar om stora mängder radioaktivt avfall som ska förvaras under 100 000 år för att inte skada människor, djur och natur.

”Radioaktiva ämnen som produceras i reaktorerna kan orsaka skador på många kommande generationer om avfallet inte fullständigt isoleras från människor”, skriver Kjell Andersson i söndagens ETC. Han är djupt orolig för att ambitionerna om förvarets säkerhet med tiden sänkts dramatiskt i flera avgörande steg.

På 1970-talet var kraven höga, skriver Andersson: ”Det planerade slutförvarets skydd består av att det använda bränslet kapslas in och att kapslarna sedan placeras i berg. Trots dåtidens både dyra och ambitiösa avfallskapslar ansågs de behöva placeras i sprickfritt berg. Rörelser i berget fick ju inte skada kapslarna och radioaktiva ämnen inte föras bort av vatten när kapslarna efter en tid korroderat sönder.”

Men under en lång rad provborrningar under den tiden fann man bara berg med sprickor. Statens kärnkraftsinspektion, SKI:s expertgrupp av geologer, konstaterade att man inte hittat lämpliga berg och platser. SKI:s styrelse och ledning lyssnade inte på de egna geologerna utan menade att man borde bortse från de dåliga bergen och sänka ambitionerna och att …

”… betydelsen av de krav som ställs på den geologiska barriären inte bör överdrivas och att de mycket långsiktiga förloppen i berggrunden har föga praktisk betydelse om övriga barriärer fungerar tillfredställande.”

På den tiden styrdes landet av en folkpartistisk minoritetsregering, som uppfattade formuleringen ovan som ett klartecken för att starta kärnkraftverken.

Under decennierna sedan dess har konstruktionen av kapseln successivt gjorts enklare och billigare. Andersson fortsätter: ”Förr skulle bränslet förvaras i en kapsel bestående av 20 centimeter tjock koppar. Bränsleelementen skulle omslutas av bly för att dämpa strålningen och reducera radiolysen av omgivande vatten och därmed korrosionshastigheten på kopparhöljet.”

Dagens ambitioner har sänkts. Nu ska bränsleelementen placeras i gjutjärn med ett endast fem centimeter tjockt kopparhölje mot tidigare tjugo. När Mark- och miljödomstolen nyligen behandlade frågan ställdes inga som helst krav på bergets sprickfrihet.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, hade en korrosionsansvarig tjänsteman som inte ansåg att konstruktionen var tillräckligt säker. Han fick flytta på sig.

Korrosionsforskarens kritik gjorde att domstolen ifrågasatte kapseln med följande formulering:

”Verksamheten är tillåtlig om Svensk Kärnbränslehantering AB redovisar underlag som visar att slutförvarsanläggningen på lång sikt uppfyller miljöbalkens krav trots de osäkerheter som kvarstår om hur kapselns skyddsförmåga påverkas av vissa korrosionsprocesser, väteförsprödning och radioaktiv strålnings inverkan på gropkorrosion, spänningskorrosion och väteförsprödning.”

Kärnkraftsbolagen har sedan sekelskiftet gjort kopparprov i berget nära Oskarshamn. Här finns bara prover från ”kalla” ytor och inga alls från de mest korroderade, värmda ytorna. Några försök med joniserande strålning har inte gjorts.

”Förra gången avfärdades bergets risker med att kapseln kunde fungera tillfredställande. Nu avfärdas riskerna med den, idag sämre, kapseln med att berget kan fungera som barriär,” fortsätter Kjell Andersson. Han avslutar sin debattartikel med en djupt oroad suck:

”Kommande generationer kommer att döma oss. Riskerna är kända.”

Det politiska spelet med många turer kring slutförvaringen av det livsfarliga radioaktiva avfallet är beklämmande, ett spel med framtida generationers liv och hälsa.

På den tiden när Barsebäcks reaktorer var i full drift kände många på både den danska och svenska sidan i den tättbefolkade Öresundsregionen djup oro. Stockholmare, de som bor i Uppsala och Uppland eller Gävle och Gästriksland, har stor anledning till obehag och oro om regeringen ger klartecken för slutförvaring på nuvarande beklämmande tunna underlag.

Förintelseöverlevaren Katja Olsson har gått bort

Katja Olsson/Kazimiera Kurdziel på TV i Stockholm för intervju i samband med att min och hennes bok ”Flickan som kom till Auschwitz” publicerats av Historiska medier. Foto: Sören Sommelius.

Katja Olsson, Helsingborg, har gått bort, nästan 97 år gammal. Med henne är ett av de sista överlevande vittnena i Sverige från Förintelsen borta.

Som Kazimiera Kurdziel föddes hon den 4 mars 1925 i staden Boryslaw. Den låg då i sydöstra Polen, i dag i Ukraina, sedan gränser ritas om efter kriget. Hennes mamma var barnmorska, pappan lärare.

Kazimiera, senare Katja, var 14 år då hon av nazisterna fördes hemifrån till den österrikiska byn Kremsmünster, där hon var oavlönad tvångsarbetare till en bonde, männen var borta i kriget. Katja var polsk katolik, inte judinna som de flesta av Förintelsens offer. Hon var en av en miljon polska tonårsflickor som blev tvångsarbetare i andra länder under kriget, en underkategori av Förintelsens förbrytelser.

Efter lite mer än ett år rymde hon därför att hon längtade efter sin mamma. Men hon gick på fel tåg, ett tyskt soldattåg. Hon greps och fördes som slavarbetare till Auschwitz.

Katja var Flickan som kom till Auschwitz därför att hon längtade efter sin mamma.

Hon blev fånge 74111 med numret intatuerat på armen och synligt hela hennes liv.

Livet för henne som tonåring i lägret var ett helvete. Håret avklippt. Sängen en murad brits i tre våningar med åtta personer i varje. Under en natt dog en av dem. Maten var eländig. Toan fasansfull – en barack med 50 hål.

Ibland hjälpte hon bönder utanför lägret med hö och skörd. Då kunde hon i dammar fånga grodor, som blev tillskott i maten.

En dag arbetade hon i ett lag med åtta kvinnor. De transporterade bort tomma burkar med dödskallemärkning. De hade innehållit den dödliga gasen Zyclon-B som användes i gaskammaren för att mörda fångarna. Hon var också städerska på IG Farben, där den dödliga gasen tillverkades.

En gång såg hon en stor transport med dvärgar komma till Auschwitz. Lägervakterna tvingade dem att dansa. Många var säkert fina artister. På kvällen började krematoriets skorsten ryka.

Efter dryga tre år i Auschwitz transporterades hon och andra slavarbetare i godsvagnar genom det krigshärjade Europa västerut till ett annat nazistiskt läger, Natzweiler-Struthof, i det ockuperade Frankrike, nära Strasbourg. Här arbetade hon på en ammunitionsfabrik med 500 – 600 andra kvinnor.

En dag angreps oväntat fabriken, bombades av allierade flygplan och totalförstördes. Med häst-och-vagn fördes Katja och fångarna genom det brinnande Europa till det sista och värsta lägret, Ravensbrück, åtta mil norr om Berlin.

Här används fångar för grymma medicinska experiment. Outbildade läkare övade på levande människor. I Auschwitz såg hon den ökände dr Mengele. Här skulle hon steriliseras av Herta Oberheuser, senare den enda kvinnan i läkarrättegången i Nürnberg. Hon klarade sig som genom ett mirakel.

Folke Bernadotte besökte i maj 1945 Ravensbrück och Katja blev uttagen till att med de vita bussarna föras till Sverige. Hon var tjugo år när hon efter fem ohyggliga år kom till Malmö, vägde bara trettio kilo och överlevde med nöd och näppe.

Snart träffade hon Sture Olsson, som varit sjöman och hade ett ankare intatuerat på armen. Kazimiera Kurdziel blev Katja Olsson sedan de gift sig. De fick tre döttrar och levde ett gott och långt liv. Som hotellstäderska fick hon som ung dricks av Edvard Persson. På lite äldre dagar vårdade hon som undersköterska på Helsingborgs lasarett kung Gustav VI Adolf under hans sista tid. Katja och Sture bodde under lång tid i Helsingborg.

Katja ringde till mig en dag för snart tjugo år sedan hon undrade om jag kunde tänka mig att skriva en bok om hennes liv. Under sitt liv i Sverige hade hon inte velat berätta om det hon upplevt. Nu såg hon det som sin främsta uppgift. Hon var rädd för växande nynazism och främlingsfientlighet i Sverige och såg sig själv som en god socialdemokrat. Under alla år har hon och jag tillsammans också med hennes man Sture – så länge han levde – rest och föreläst på Förintelsedagar, på skolor, bibliotek och i bokhandlar.

2007 kom den första upplagan av min bok om Katjas liv efter två års samtal, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, Lund), skriven speciellt för unga vuxna.

Den har senare kommit som pocket, som ljudbok och 2021 i ny tryckt upplaga som print on demand och kan beställas genom förlaget i Lund.

Under många år har Katja och jag talat i telefon en gång i veckan alltid samma tid, om den dystra samtiden, ”det blir nog krig igen suckade hon ofta” och om covid förstås, nästan alltid om upplevelserna i lägren.

Jag saknar mycket våra speciella samtal.

Fotnot: På Litteraturkanalen.se finns gratis tillgänglig en 50 minuter lång intervju i tre delar som jag gjort med Katja Olsson i hennes hem, filmad av Rex Brådhe. Från hemsidan gå till Dokumentärfilmer, längst ner.

Marknaden fixar inte elen: Sex ggr mer för strömmen I Skåne jämfört med i norr

Vindkraftsboomen och nedlagd kärnkraft som inte har ersatts med annan kraft har gjort att balansen i elproduktion mellan norr och söder har försämrats på tio år. Foto: Daniel Costantini/Dagens Nyheter.

Marknadskrafternas undergörande välsignelser har serverats svenska folket i tesked och skopa under de senaste decennierna. Det mesta har gått fel, rejält fel. Skolorna, järnvägen, vården, apoteken …

Frågan är om inte elprisexperimentet hör till de allra värsta. Reglerna för elpriserna på ”den europeiska marknaden” är sådana att brist och stigande priser på naturgas (som inte används särskilt i Sverige) absurt nog har blivit en huvudorsak till skenande svenska elpriser de senaste månaderna.

En annan orsak som utreds i Dagens Nyheter, beror på de fyra svenska elområdena. De har vissa dagar bidragit till att en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning.

Detta i en tid när el står för miljövänlig energi i olika sammanhang.

Svenska elkonsumenter, särskilt i södra Sverige, får därför betala ett besynnerligt högt pris för elen. Det beror, skriver DN, på en konflikt för bortåt 15 år sedan med Danmark, som klagade till EU över att Sverige inte exporterade tillräckligt med el till Danmark och fick rätt av EU-kommissionen, vilken 2010 krävde att Sverige skulle hitta andra sätt att hantera svagheter i vårt transmissionsnät. I november 2011 föddes de fyra elprisområdena.

I en rapport 2012 skrev myndigheten Svenska Kraftnät att marknaden skulle förändras ”när prissignalerna nu tillåts nå fram till marknadens aktörer. Tanken var att elproduktionen i södra Sverige skulle öka, marknaden skulle fixa det. Men marknaden svek. Den sammanlagda elproduktionen i de två södra elområden har minskat med två procent, i de två norra har den stigit med totalt 35 procent.

Därför har vissa dagar har en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning. Det är marknadens fel.

Marknaden skulle också genom bättre konkurrens fixa fler apotek i glesbygden. Det blev fler apotek i Stockholms innerstad, typ. Det skulle bli bättre och mera jämlika skolor. Pyttsan. Det skulle bli fler tågförbindelser. Mellan de större städerna, jo. Men inte till utlandet och inte driftsäkert, sånt tjänar ju marknaden dåligt på.

– Det är uppenbart att prissignalerna inte varit tillräckliga starka för att ändra situationen, utvecklingen har blivit den omvända. Överskottet har ökat där förbrukningen är som lägst och tvärtom. Elmarknaden har inte premierat ny produktion, säger till Dagens Nyheter Ulf Moberg, teknisk direktör på Svenska kraftnät.

Men Vindkraften då, Ulf Moberg, vindkraft till havs är framtidens rena energi. Borde inte marknaden fatta det?

Nej, marknaden fattar inte. Inte heller den svenska militären fattar, de vill ha alla haven för sig själv.

Till det kommer att högernationalisterna tjafsar om ny kärnkraft, fast det vill ju inte marknaden. Slutförvaringen som ska hålla 100 000 år, är ju heller inte löst.

Det märks att de inte gått studiecirkel i energifrågor, vilket alla vi gjorde som för linje 3 inför folkomröstningen mot kärnkraft kämpade mot kärnkraft och som undeer demonstrationerna till Barsebäck skanderade:

Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!

Grafik: Johan Andersson Fakta: Hans Strandberg
Källa: Svenska kraftnät, Nordpool
*Exklusive skatter och avgifter 11 januari 2022
**Här ingår bland annat kraftvärme och gasturbiner