Kategoriarkiv: Sveriges Radio

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Stridsvagnar vid ICA: Medier väcker skräck för möjligt krig i Sverige

Svenska stridsvagnar passerar ICA nära i gotländska Slite. Skärmdump från SVT:s Aktuellt.

Televisionens kanaler och tidningarnas förstasidor tyngs dessa gråa januaridagar av krigsrubriker. Aktuellt visade på måndagskvällen bilder från en skola där barnen på sociala medier läst om vilka platser i Sverige som snart kommer att bombas av ryssarna. Barnen var rädda, såklart.

I SVT:s nyhetsprogram intervjuas gång på gång militära experter – men vad jag sett inte en enda freds- och konfliktforskare. Gång på gång visas bilder av svenska stridsvagnar som rullar fram på Gotland, fullt stridsberedda – och på tisdagen hade kriget eller den svenska armén med dragna vapen kommit också till Höganäs.

Jag drabbas särskilt av en bild från Gotland. Två stridsvagnar på en smal landsväg med en kö av bilar efter sig passerar Ica-affären i Slite på Gotland. Krigets kusliga verktyg rullar förbi det mest trygga man kan tänka sig, en ICA-affär på landet.

Är det där kriget ska börja, i Slite?

Sarajevo 1914, Westerplatte 1939, Slite 2022?

Lever vi i en förkrigstid, frågar sig nog många. Det är lätt att tro det utifrån vad medierna förmedlar. Att Ryssland kommer att angripa Sverige om vi inte försvarar oss. Det är därför stridsvagnarna rullar genom Slite för att visa upp vår försvarsförmåga.

I Dagens Nyheters tisdagsnummer hördes till slut en förnuftets och besinningens röst, Johan Croneman. Under rubriken ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig”. Han skriver bland annat:

”SVT och TV4 har dundrat på om den militära ”upptrappningen” på Gotland, pansar patrullerar Visby hamn och försvaret sänder förstärkningar. Svenska medier tycks ha fått förkrigskänslor och att döma av rubriker, texter, analyser (?) är ett förestående ryskt anfall mot Gotland bara en fråga om tid. Har ni läst eller sett någon upplyst och påläst om detta militära tuppspel som haft något kritiskt och/eller intressant att säga?”

Croneman gör vad fler borde ha gjort i debatten, vänder på perspektivet:

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. ”… i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?”

Johan Croneman försvarar för den skulle inte Rysslands krig: ”Det finns givetvis inte ett enda legitimt skäl till att hota eller attackera sina grannar med våld (Tjetjenien/Georgien/Belarus) eller att annektera grannens mark (Krim).”

Men han undrar också med eftertryck hur svenska medier och också public service kan skildra det som pågår som om Nato och USA enbart arbetat med fredliga medel, som om krigen i Afghanistan och Irak inte ägt rum, som om inte USA sedan 1945 svarat på minsta antydan till sociala och politiska förändringar i grannländer i Syd- och Mellanamerika med ”våld, mord, tortyr och militärkupper i land efter land under 75 års tid”.

Konflikten framställs i svenska medier nästan genomgående i stället som motsättningar mellan en fredsbevarande god sida (Nato, USA) och en ond, nyckfull, våldsbenägen – Ryssland.

Så enkelt är det inte, det borde vara lätt att inse.

Eller med Johan Cronemans formuleringar:

”De flesta av oss både ogillar, avskyr och fruktar det här geopolitiska kriget/spelet som pågått i stort sett oavbrutet i Europa under hundra års tid, och risken att det ska kasta in Europa i en ny förödande katastrof är uppenbar. Varför svensk oberoende (?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt.”

Den australiensiske journalisten och författaren Phillip Knightley (1929 – 2016) publicerade 1975 vad som kommit att betraktas som en bibel för den som vill förstå och genomskåda krigspropaganda, ”The First Casualty”. På svenska publicerades 1977 översättningen ”Krigets första offer är sanningen”, med undertiteln ”Krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare”, sedan dess i flera nya utgåvor.

Knightley slår i boken fast att ”ord kan vara farliga än kulor” och att militära krig ofta föregås av intensifierade propagandakrig, där kriget med vapen bara blir en förlängning av kriget med ord, där allt går ut på att med ”våra goda vapen förgöra de andra och deras onda vapen”.

Fotnot: Min egen bok om krigspropaganda under de jugoslaviska sönderfallskrigen, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien” publicerades 1993 av Styrelsen för Psykologiskt försvar.

Höganäs fick på tisdagen besök av svenska pansarfordon med dragna vapen. Foto: Maria Berkmo.

Hotas Public Service? Mats Svegfors utreder framtidens mediestöd

Kulturminister Amanda Lind och Mats Svegfors som på regeringskansliets och kulturdepartementets uppdrag före valet ska utreda framtidens mediestöd. Foto: Foto: Rolbin Ek/TT/Sveriges Radio.

För en månad sedan fick Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet, vd för Sveriges Radio och landshövding i Västmanland, av Regeringskansliet uppdraget att föreslå ”hur stödet till nyhetsmedier kan förbättras genom att anpassa press- och mediestödsystemet till det moderna medielandskapet”.

När Mats Svegfors på tisdagskvällen besökte Lund gladde han sig över att på uppdrag av Amanda Lind och Kulturdepartementet i nära dialog med branschens aktörer föreslå hur stödet till nyhetsmedier kan förbättras genom att anpassa press- och mediestödsystemet till det moderna medielandskapet.

Utredningen ska läggas fram senast den 1 juni 2022 och föreslås ha bred politisk förankring. Det är tänkt att förändringarna ska kunna notifieras och träda i kraft senast den 1 januari 2024.

Inte minst viktig är frågan om SR:s, UR:s och SVT:s framtida ställning. Mindre än ett år före valet har public service ställning ifrågasatts av tre partier som kan komma att bilda regering efter valet och som har en gemensam negativ attityd till SVT och SR.

Moderaterna vill utreda hur minskade anslag påverkar SVT och SR. Partiets Stockholmssektion går ännu längre och vill helt lägga ner Public Service, liksom Sverigedemokraterna. KD kommer att på ett stundande riksting (12 – 14 november i Norrköping) behandla flera motioner som kräver minskade anslag eller nedläggning av Public Service.

– Public Service är viktigt för vår demokrati. Jag är djupt oroad över de krafter som nu verkar vilja reducera dess oberoende ställning, säger Svegfors.

I dag är debatten om ”det hotade Public Service” begränsad.

– En anledning är nog att de journalister som arbetar på företagen inte har möjligheter att kommentera frågan.

Svegfors menade också att det vi ser i Sverige är en del av en internationell rörelse som ifrågasätter Public Service.

Kanske är Trumps USA det tydligaste exemplet.

Mats Svegfors höll föredrag i Weibullssalen, tidigare Tua, i Akademiska föreningens hus. Han fokuserade särskilt på hur han som ung student kom från Småland till Lund och blev ”starkt och livslångt präglad av åren i staden”, genom studierna, det akademiska livet, som studentkårsordförande och senare som medlem i universitetets styrelse.

Mötet i Lund arrangerades av föreningen Heimdall.

Expos Daniel Poohl: Mediestödet gynnar extremhögerns medier

Högerextrema Fria Tiders ”vetenskapssida”. De senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.

Oberoende medier är en nödvändighet för en levande demokrati. Utan informerade medborgare som kan ta ställning i avgörande frågor blir samhället dysfunktionellt. Förutfattade meningar, fördomar, främlingsfientlighet sprider sig i tystnadens ekokamrar. De tryckta mediernas kris är också demokratins kris.

Den här veckan står mycket på spel. Skulle resultatet av den pågående regeringskrisen bli en högernationalistisk regering kan SVT/SR:s förutsättningar snabbt förändras dramatiskt med ett enkelt beslut i riksdagen med en enda rösts övervikt om exempelvis nerskurna anslag eller kanalnedläggning. Det är inte osannolikt. Det har redan hänt – i Danmark.

Flera av de högernationalistiska partier som nu vill ta makten har en extremt negativ hållning till public service. Stockholmsmoderaterna vill helt och hållet lägga ner SVT och SR i sin nuvarande form och ersätta dem med reklamfinansierade sändare. Ebba Busch är inne på liknande tankar. SD ska vi bara inte bara tala om.

Det kan gå fortare än någon tror i dag.

För de icke statligt finansierade medierna finns mediestödet som en garanti för överlevnad, kvalitet och demokrati. Eller?

Det svenska presstödet infördes under 1960-talet för att säkra mångfalden i den svenska pressen. Stödformen fungerade länge. Men tiotalets mediekris förändrade det svenska tidningslandskapet. Nya storägare tog över nästa alla tidningar i tre stora mediekoncerner. Det gick ofta ut över bevakningen av mellanstora och mindre städer, med allt färre yrkesverksamma journalister och allt större delar av landet i medieskugga.

Eftersom allt mer journalistik byggde på digital nyhetsförmedling gjordes 2018 stora förändringar i mediestödsystemet, som gjordes teknikneutralt. Mediestödet som tidigare gynnat papperstidningarna kan nu ges också till nyhetssajter. De nya stödformerna har utnyttjats av nya aktörer.

Daniel Poohl, Stiftelsen Expos vd och ansvarig utgivare, skriver i Expo om hur mediestödet blivit ”ytterhögerns guldgruva”.

I Expo skriver Daniel Pohl, vd och ansvarig utgivare på Stiftelsen Expo, om hur högerextrema medier gynnats med många miljoner av det nya mediestödet. Det är inte bara oroande, det är beklämmande. ”Ytterhögern ser sin chans”, skriver Pohl. Han fortsätter:

”2020 beviljades den högerradikala nyhetssajten Samhällsnytt nära 1,2 miljoner kronor i redaktionsstöd. I år beviljades sajten totalt 245 000 kronor för att driva lokaljournalistik i underbevakade områden, bland annat i Järvaområdet i Stockholm.

Exakt24, som har samma ägare som Fria Tider, beviljades under 2020 totalt lite över 1,3 miljoner kronor i stöd – strax över 900 000 kronor i redaktionsstöd och resten för utveckling och innovation. Bara under de senaste tre åren har Fria Tider, Samhällsnytt och Exakt24 tillsammans beviljats statligt stöd på totalt 18,4 miljoner kronor.”

Medier som till sitt väsen är öppet demokratifientliga får demokratigynnande mediestöd i yttrandefrihetens och mångfaldens namn.

Daniel Pohl betonar att kriterierna för hur mediestödet ska fördelas är svårdefinierade och känsliga: ” Vi vill inte ha klåfingriga politiker som petar i vad medier ska ha rätt att skriva eller inte. Men samtidigt kan ju inte ett stöd som är tänkt att stärka demokratin beviljas till vilket skräp som helst.”

I april uppdaterade Myndigheten för press, radio och tv, MPRT, föreskrifterna för mediestödet genom att klargöra innebörden av ”redaktionellt innehåll av hög kvalitet”: ” Nyhetsmedier som i sitt samlade redaktionella innehåll uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap lever inte upp till kravet, menar myndigheten. 

I Samhällsnytts redaktion ingår Kent Ekeroth, som hyllar Ungerns premiärminister Viktor Orbán som ”världens främste statsledare”. Ungern har blivit en förebild för extremhögern i Sverige.

På Exakt24:s webb arbetar den förre SD-politikern Erik Almqvist. På en konferens nyligen uppmanade denne Almqvist till krig:

”Vår civilisation är vid en kritisk punkt. Och vi måste vara tydliga med det. Vi behöver gå i krig, inte förbereda för krig. Vänsterliberaler och globalister för redan ett kulturellt och demografiskt krig. Nu är det dags att mobilisera och slå tillbaka.”

” Så motiveras alltså den ”journalistik” som ytterhögern bedriver, och som mediestödet bidrar till att stärka”, avrundar Daniel Poohl.

Kärnkraftsmotståndet ökar kraftigt i Sverige

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen,säger radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg i en kommentar till SOM-institutets nya rapport som visar att kärnkraftsmotståndet i Sverige ökar kraftigt.

Den senaste tiden har moderaterna genom i synnerhet moderaternas Ulf Kristersson men också Ebba Busch KD och liberalerna liksom sverigedemokraterna velat göra kärnkraften till en valfråga på ett ofta demagogiskt vis.

Deras argumentering har varit tunn som chokladpapper. Svåra frågor har inte berörts, som långtidslagring av kärnavfall eller olycksriskerna vid de nu åldrade verk som ännu är i drift. Inte heller att vindkraften seglat upp som ett billigare, småskaligare och inte minst säkrare alternativ. Eller det ofrånkomliga faktum att de företag som äger och driver de kvarvarande verken inte är intresserade att bygga om dem för förlängd drift.

Det har varit pinsamma utspel i en fråga som är otroligt komplex, i förhoppningen att vinna väljare på det. Det tycks nu ha misslyckats totalt.

På lördagen presenterade Sveriges Radio en ny opinionsundersökning som gjorts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Där visar det sig att kärnkraftsmotståndet har ökat kraftigt hos svenskarna under det senaste året.

Två tredjedelar av väljarna stöder regeringens kärnkraftspolitik eller vill gå längre med att avveckla kärnkraften, sammanfattar Sveriges Radio.

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen, det är ungefär lika många som vill snabbavveckla den (tio procent).

Majoriteten av Liberalernas väljare (51 procent) vill avveckla kärnkraften. Bara fyra av tio liberala väljare stöder partilinjen.

I riksdagen återspeglas i dag inte den opinionen. De blåbruna partierna till höger (M, SD, L och KD) har nu 173 mandat. Regeringssidan (S, C, V, MP) har 174.

Radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg, säger i sin kommenterar till de nya siffrorna att ”det ser ut att blåsa ordentlig motvind i kärnkraftsfrågan för regeringsalternativet till höger.” Han skriver vidare:

Alternativet ”Använd kärnkraften och ersätt de nuvarande reaktorerna med som mest lika många nya som idag” – stöd av 19 procent av väljarkåren. Lägger vi ihop dem med de tio procent som vill snabbavveckla och de 39 procent som bara vill använda de nuvarande reaktorerna samlar de tre alternativen” … 67 procent eller två tredjedelar av väljarkåren.

”… det svarsalternativ som mest liknar den som på sistone förespråkats av de fyra partierna till höger – ”Använd kärnkraften och bygg fler reaktorer än de nuvarande i framtiden” – samlar bara tolv procent.”

Ramberg konstaterar vidare att ”de väljare som är mera positiva till kärnkraft samtidigt är mindre negativa till fossila bränslen. Den gamla regeln att kärnkraftens kritiker är mer positiva till sol och vind än dess förespråkare gäller ännu.”

Ramberg tror vidare att en fortsatt kärnkraftsdebatt kommer att handla om slutförvaringen (som ska hålla 100 000 år) av det högeligen radioaktiva avfallet – på ett säkert sätt. För tre veckor sedan skrev tio företrädare för regeringens Kärnavfallsråd på DN Debatt att ”Felaktiga uppgifter cirkulerar om slutförvaret av kärnavfall. Kristersson med sin böjelse för enkla och snabba lösningar har bagatelliserat frågan eller inte berört den alls. De tio konstaterar att ”inget land i världen har ännu upprättat ett slutförvar för använt kärnbränsle” och att det kan ta upp till ett sekel att bygga ett sådant förvar.

Samtidigt kommer larmrapporter från Japan tio år efter Fukushimakatastrofen den 11 mars 2011. Bara 4 av 54 aggregat är i gång. 85 procent av befolkningen oroar sig för att fler olyckor ska inträffa. Kostnaderna för att bygga upp infrastrukturen i den drabbade Miyagi-regionen uppgår hittills till 300 miljarder dollar.

Bild från Fukusimakatastrofen 2011. Två år senare svarade kärnkraften endast för en procent av Japans elproduktion.I dag är endast 4 av Japans tidigare 54 aggregat i drift.85 procent av japanerna oroar sig för nya olyckor.

Stefan Löfven har rätt: Demokratin är hotad

 Stefan Löfven varnade för att demokratin är i fara om Ulf Kristersson blir statsminister med stöd av SD. Han intervjuades i SVT i onsdags kväll av Anders Holmberg.Foto:SVT

I SVT:s ”30 minuter” varnade Stefan Löfven i onsdags högst befogat för en M-SD-högerregering som i varenda fråga behöver stöd från SD. Statsministern uttryckte sin oro för att ”En moderatledd regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna riskerar att föra Sverige i en ickedemokratisk riktning”. Löfven är starkt kritisk till att moderatledaren Ulf Kristersson öppnat för ett regeringssamabete med Sverigedemokraterna efter valet nästa år.

I 30 minuter nämnde han särskilt Kristerssons uttalande om att han som ny statsminister efter valet inte kommer att ge SD några ministerposter, men att han inte utesluter ”tjänstemän från sverigedemokraterna i regeringskansliet”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. På nyhetsplats publicerade Sydsvenskan ett pinsamt illa formulerat TT-telegram under rubriken ”M-Löfven går i spetsen för ren smutskastning”. Den byggde på ett sluggeruttalande av Kristensson mot Löfven, som smutskastar” i stället för att diskutera allvarliga sakfrågor”.

”Löfven missbrukar statsministerrollen”, trumpetade Dagens Industri ut.

Expressen gick ett steg längre. Med rubriken ”Åkesson: Löfven är vårt svar på Donald Trump” citerade man Åkesson som inte vill ”brottas i den socialdemokratiska gyttjan”.

Det är tre exempel av många. Ägnade sig Löfven åt ”smutskastning” i ”30-minuter”.

Det är inte min åsikt. Den debatt Stefan Löfven initierade är den absolut viktigaste inför det kommande valet. 

En M-KD-regering med stöd av SD utgör det allvarligaste hotet mot svensk demokrati i modern tid. Varför?

I en tidigare blogg har jag skrivit om hur just en sådan politisk situation skulle skapa förutsättningar för att M-KD och SD med enkel majoritet i riksdagen kan besluta att skära ner på anslaget till Public Service, så som politikerna gjort i till exempel Danmark och Boris Johnsons Storbritannien.

En halvering av anslagen skulle kunna innebära att SVT reducerades till en enda bantad kanaler som med Ebba Buschs ord skulle ägna sig åt ”fördjupad journalistik och smalare kultur”. Något liknande kunde snabbt fixas vad gäller radion, en smal PS-kanal och sen rubbet till de profithungriga kommersiella aktörerna i reklamfinansierade sändningar. 

Enbart detta utgör ”ett hot mot demokratin”. Public Services nuvarande breda och djupa rapportering är en grundbult i dagens svenska demokrati. Coronainformationen under det gångna året hade knappast fungerat så väl som nu om inte Public Service hade funnits.

För moderaterna är en nerskärning eller nedläggning av public service knappast något problem. I maj 2019 röstade Stockholmsmoderaterna för en total nedläggning av public service. Konservativa Timbro applåderade:

”Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.”

I Timbros text skriver man så här ”nyanserat”:

”Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.”

Hoppsan! SVT och SR är tecken på diktatur, menar Timbro. För att inte tala om BBC.

Men det finns fler frågor som vi kan räkna med att SD prioriterar. Folkbiblioteken är en sådan. Både lokalt och nationellt har SD gång efter annan attackerat biblioteken för att ändra deras inriktning. Det har blivit en av deras viktigaste frågor.

På nationell nivå har SD velat ändra bibliotekslagen genom återkommande motioner, skriver Dagens ETC under rubriken ”Slaget om biblioteken en testballong för SD” och vinjetten #Blåbrunt.

En sådan motion gick ut på att endast svenska medborgare skulle få tillträde till biblioteken. De som saknar medborgarskap skulle kunna nekas boklån och andra bibliotekstjänster. I den senaste motionen, från hösten 2020, heter det att ”illegala migranter” ska nekas vissa tjänster. 

I Sölvesborg, som styrs av SD tillsammans med M, KD och det så kallade Solpartiet ändrades den lokala biblioteksplanen i december 2019. Skolbiblioteken behöver inte längre köpa in böcker på elevernas modersmål. Därtill har samarbetet mellan folkbiblioteken och modersmålslärarna strukits. Nu står SD i Vellinge på tur med att få igenom liknande formuleringar i kommunens biblioteksplan. 

Tobias Willstedt, bibliotekarie i Vellinge oroar sig för SD:s offensiva bibliotekspolitik.

– Biblioteken jobbar efter reglerande dokument där det tydligt framgår att mångkultur och inkludering är viktigt. Det går emot Sverigedemokraternas syn på kultur, där den nationella kulturen är den rätta kulturen.

Linnnéa Lindsköld, forskare i kulturpolitik vid Högskolan i Borås, tror att bibliotekens popularitet gör dem extra intressanta för sverigedemokraterna.

– Det finns ju ett folkbibliotek i varenda kommun, det är den mest besökta kulturinstitution vi har. … När SD försöker förändra biblioteken blir det ett sätt att väcka debatt, det får stor uppmärksamhet.

Det finns fler kulturfrågor som kommer att bli slagfält om M+KD+SD kommer till makten i en blåbrun allians.

Niklas Orrenius skriver i sin fredagskrönika i Dagens Nyheter bland annat om hur SD ”misstänkliggör alla muslimer och utesluter dem ur den svenska gemenskapen. SD:s nyhetsinslag om nyfödda som heter Mohammad är inte en neutral sakupplysning, det är hets, från en rörelse som ägnat decennier åt att utmåla muslimer som samhällsskadliga hot.

Orrenius påminner om att Jimmie Åkesson har talat om invandrare (som utgör en femtedel av dagens svenska befolkning, över två miljoner är födda utomlands) som en ”kulturell belastning” och om hans vapendragare Richard Jomshof och Björn Söder och SD:s officiella twitterkonto som skickat ut budskapet att islam är ”en avskyvärd religion”.

Om och när figurer med sådana åsikter får inflytande över en möjlig svensk M-KD(-SD)-regering är demokratin sannerligen otroligt illa ute.

Stefan Löfven har all rätt. Vid valet 2022 står den svenska demokratin på spel – och det allvarligare än någonsin tidigare i modern tid.

Vem tjänar på att slå sönder Public Service?

Fem myror är fler än fyra elefanter, en Public Sevice-produktion är i dag en del av svenska folkets kollektiva minne. Den kan för övrigt ses på SVT-Play.

Allt fler röster höjs nu för att innehållet i Sveriges Radio och SVT ska slimmad och styras. Tidigare har det framförallt handlat om sverigedemokraterna, men under hösten har liknande tongångar hörts både från moderaterna och kristdemokraterna, de tre högernationalistiska partier som siktar efter att bilda regeringen efter valet 2022 – och har en god teoretisk möjlighet att göra det.

Under hösten har återkommande höjts röster för ”ett avsmalnat uppdrag för public service”, inte minst från politiskt håll. ”Ut med underhållning och sport, in med kultur och samhällsnyttig journalistik”, har det hetat.

I fredags gick Eva Beckman, programdirektör på SVT, och Jan Helin, mediedirektör på SVT, till försvar för SVT mot de attackerna i en debattartikel på DN kultur.

De båda debattörerna slår fast att ”Public service finns till för att fylla demokratiska, kulturella och sociala behov. Det uppdraget är inte begränsat till någon särskild genre. Många av SVT:s underhållningsprogram bidrar till kunskap under lättsamma former …”

Man kan givetvis ha olika åsikt om SVT. Men att förvandla SVT till någon slags smal seriös public service-variant och lägga sport, underhållning, melodifestivaler och annat som betraktas som ”brett” i en reklamfinansierad TV3-TV4-lik kanal vore förfärligt.

Jag hör till de TV-tittare som inte står ut med reklamavbrott och därför aldrig tittar på de kanalerna. Däremot använder jag dagligen SVT-Play med ett otroligt bra och mångskiftande utbud, att slå sönder det vore ett kulturmord ingenting annat.

Pandemin har varit och är ett bevis för hur viktigt public service är i kristider. Både SR och SVT har informerat utförligt och trovärdigt – och gett den trygghet med tillförlitlig information som är nödvändig för att uthärda och överleva.

Beckman/Helin skriver:

Under hela pandemin har SVT försökt att på bästa sätt möta svenska folkets behov av snabb och saklig information och granskning, men också av kultur, gemenskap och avkoppling. Från skarpa utfrågningar i Aktuellt till Hemmagympa för de äldre. Glädjande nog har det bidragit till att SVT, enligt SOM-institutets specialmätning om corona, har det högsta förtroende som någonsin uppmätts för ett medieföretag – 81 procent.”

SVT och SR har ett demokratiskt uppdrag som är avgörande viktigt för ett fungerande samhälle. Om SVT inte erbjöd program inom alla genrer skulle detta demokratiska uppdrag inte skapa värde för publiken i samma utsträckning som i dag. Bara informerade medborgare kan delta i en levande samhällsdebatt.

Exempel från USA förfärar. Varför röstade 70 miljoner människor på Donald Trump i valet den 3 november? Jag kan bara se ett rimligt svar på frågan, att det berodde på den amerikanska mediesituationen.

Ett fåtal i dagens USA läser dagstidningar. Man får merparten av sin information från extremt profilerade TV-sändningar, med högerextrema och i det längsta Trump-vänliga Fox News som största nyhetskanal. Fox News har länge spridit presidentens lögner och gjort allt för att få upp profitabla tittarsiffror. På köpet har man sått okunnighet och skördat hat.

Om Public Service skulle malas sönder av M+KD+SD kan det på kort tid skapas en mediesituation liknande den i dagens USA också här i Sverige.

Till saken hör också att de flesta svenskar är positiva till public service. Beckman/Helin avrundar sin viktiga artikel så här:

”Så, vad handlar de alltmer högröstade kraven på ett avsmalnat uppdrag om egentligen? När vi ställde frågan till publiken med hjälp av Norstat så var majoriteten, tre av fyra, positiva till det breda uppdrag SVT har i dag. I den pågående debatten försöker en del aktörer nu frammana bilden av att den breda uppfattningen om public service i Sverige är den rakt motsatta. Varför? Vem tjänar på ett försvagat public service utan folkligt stöd?”

Kris för svenska museer

Naturhistoriska riksmuseet har tappat 96 procent av sina besökare på grund av besöksbegränsningar. Foto: Erik Simander/TT.

Sveriges Radio rapporterar att de svenska museerna har drabbats hårt av coronakrisen. Mer än hälften av de 20-tal museer SR:s Kulturnytt varit i kontakt med har tappat mer än 50 procent av sina besökare i juli i år, jämfört med samma period förra året.

Vasamuseet och Naturhistoriska museet i Stockholm har båda jämfört med 2019 tappat 96 procent av sina besökare i juli. En anledning är att Vasamuseet släpper in max 500 besökare per dag och Naturhistoriska riksmuseet max 120 besökare per dag.

Martin Testorf, vetenskapskommunikatör vid Naturhistoriska museet, säger till Kulturnytt:

– Det har ju varit tomt och tyst jämfört med hur det brukar på en plats fylld med spring och lek.

Testorf berättar att dagen är indelad i tre pass och att det samtidigt befinner sig högst 50 personer i byggnaden, inklusive personal. Trots att museerna inte behöver begränsa antalet besökare till 50 personer har Naturhistoriska riksmuseet ändå valt att göra det.

– Som statlig myndighet vill vi vara ett föredöme och öppna under en pandemi, vi kör på 50-gränsen och satsar hårt på de digitala upplevelserna så att vi fortfarande når ut till många.

Kulturnytt ger få uppgifter om situationen utanför Stockholm. Man antyder bara att museernas besökssiffror beror på vilka besöksbegränsningar som införts liksom på eventuellt ändrade öppettider. Till det kommer förändrade förutsättningar för turismen, nationellt såväl som internationellt.

I coronatider borde det vara prioriterat att museerna – liksom våra bibliotek – så långt möjliga var tillgängliga, givetvis med tydliga och coronasäkra regler för för besökare. Också i sin verksamhet borde många museer kunna bidra till att belysa den speciella och unika situation som Sverige – och många andra länder i världen – befinner sig i hösten 2020.

Fotnot: Kulturnytt redovisar i en bilaga siffror på publikminskningar för de museer man tillfrågat, 14 i Stockholm 6 i övriga Sverige. Här några av svaren:

Vasamuseet -96 %, minskade öppettider, max 500 besökare. samtidigt.

Naturhistoriska -96 %, Max 50 personer i byggnaden samtidigt.

Östasiatiska -83 %, minskade öppettider.

Nationalmuseum -75 %, minskade öppettider.

Moderna museet, – 62%, minskade öppettider, begränsat besöksantal.

Moderna museet, Malmö 45%, minskade öppettider, begränsat besöksantal.