Kris för SVT och ifrågasatt Public Service

Dagstidningarna har förlorat marknader och är hårt ekonomiskt trängda. Deras innehåll är nu inlåst och förbehållet prenumeranter (rimligt nog). Det innebär att stora kategorier som inte prenumererar, bland dem särskilt unga personer, är hänvisade till nätets flimrande och algoritmstyrda utbud.

De professionella kompetenta journalisternas texter och bilder når främst de läsare som är beredda att betala för sig.

I det läget blir Public Services roll ännu viktigare än tidigare ur ett demokratiskt perspektiv. 

Under mycket lång tid har det funnits en djup enighet både i den politiska sfären och bland de flesta svenskar om Public Services omistlighet.

Men på sistone har Public Service, alltså SVT och SR, öppet ifrågasatts först av sverigedemokrater och sedan av moderater och kristdemokrater.

”Statliga medier är i dag skattedopade, semi-kommersiella aktörer, inte värnare av det smala och tråkiga som inte går att producera på annat sätt.

Vårt parti bör ta klivet fullt ut och bestämma sig för ett avskaffande av public service så snart som möjligt”, skrev exempelvis de båda moderaterna Adam Danieli och Sten Storgärds i början av oktober i en debattartikel i Expressen.

Deras argumentering skulle kunna vara hämtad ur maktens medier i länder som Ungern och Polen. Den saknar varje form av demokratiskt engagemang, de båda skribenterna inser inte att ett demokratiskt samhälle behöver en tredje statsmakt och informerade medborgare. Exempel världen över i vår samtid förskräcker, ja väcker fasa, se bara på bedrövelsens USA där Trump kräver att alla statliga myndigheter ska säga upp prenumerationerna på New York Times och Washington Post.

Till det kommer nu stormen på och kring SVT, som genomgår stora omorganisationer, vilka för en utomstående verkar svårförståeliga.

I ett stort reportage i tisdags skrev tidningen Journalisten om ”en nyhetsredaktion som befinner sig i en identitetskris med flera interna konfliktytor.

Vi hör berättelser om mobbning och erfarna medarbetare som knuffas ut, om tystnadskultur och om en ny sorts kvällstidningsjournalistik som gjort sitt intåg.”

SVT:s reportrar ska från årsskiftet inte jobba mot TV utan skriva direkt mot webben. Filmat webbmaterial ska göras om till TV-inslag. Är inte detta dömt att misslyckas? Särskilt när mottot är att det främst ska vara snabbt och kort. Till det kommer att SVT beslutat lägga ner åtta sändningsorter. Båda dessa nyordningar innebär en förstärkning av det redan så dominerande stockholmsperspektivet.

Journalisten citerar ur SVT Nyheters målgruppsdokument. Nyhetssändningarna ska vända sig till ”personer i åldern 20-40 år som tittar i mobilen”. De exemplifieras med ”Nyfikna Nicole och Nassim” som ”älskar utmaningar, gillar förändring, äventyr och att upptäcka nya saker”, samt med ”Sociala Sahar och Seb” som ”vill vara med där det händer” och ”tränar på gym tillsammans” och gärna provar ny matlagning ”och delar stolt på Instagram”.

Vilken snömos. Vilken bedrövlig intellektuell nivå.

Gör Helsingborg till kärnvapenfri stad!

”I vår stad Göteborg är vi mycket bekymrade över det allvarliga hot som kärnvapen utgör mot vår stad och mot samhällen i hela världen. Vi menar att våra medborgare har rätt att leva i en värld befriad från detta hot”.

skriver nedrustningsaktivister i Göteborg som under parollen ”Göteborg för kärnvapenförbud” som lämnat in ett medborgarförslag för att Göteborg ska gå med i ICAN:s kampanj mot kärnvapen. En lång rad städer har anslutit sig, som Paris, Oslo, Manchester, Sydney och Washington DC är några exempel.

Som helsingborgare hävdar jag att Helsingborg självklart bör ansluta sig till ICAN:s kärnvapenfria städer. Det skulle omöjliggöra eller försvåra för krigsfartyg som kan tänkas bära kärnvapen att angöra hamnar i Helsingborg. USA:s policy i det fallet är att aldrig besvara förfrågningar om kärnvapen med ett ja eller ett nej.

I händelse av krig är städer med viktiga hamnar som Helsingborg och Göteborg givna förstahandsmål för bombningar, där kärnvapen kommer att användas om krigshandlingarna tagit en sådan vändning.

Till det kommer att norra Öresund är en strategisk sjöfartsled, som i krigstider blir ett mål för fientliga aktioner.

I Landskrona har kampen för att staden ska ansluta sig till ICAN:s städer inletts. Medlemmar i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) har lämnat lappar i brevlådor, arrangerat torgmöten och mailat alla kommunpolitiker. Också i Malmö har aktioner inletts i frågan.

Allt fler städer ansluter sig nu till ICANs kärnvapenfria städer: Se den fulla listan här.

Bilden ovan visar några av de större städer som gått i kampen för ICANs aktion, Paris, Washington DC, Geneve, Toronto, Berlin, Sydney, Manchester, Nagasaki.

Länk till ICANs ”Cities Appeal” här.

ŁÓDŹ ELLER HOLLYOUDZ Polens filmhuvudstad

Andrzej Wajda. Foto: Bright Lights film.

Efter andra världskriget låg Warszawa i ruiner. Łódź, då Polens näst största stad, hade klarat sig. Här fanns också ett filminstitut. Därför valde man att inrätta en filmskola i Łódź, berättar den polsk-franske filmaren Roman Polanski i sin självbiografiska ”Roman by Polanski”.

Redan från början var skolan välutrustad vad gäller teknik och hade utmärkta lärare – trots att landet låg i ruiner. Verksamheten inriktades – framgångsrikt – på att få fram en elit av polska filmare. I dag är ”The Leon Schiller National Higher School of Film, Television and Theatre in Łódź” en av de främsta utbildningsinstitutionerna i staden.

Tidigt blev filmskolan liberal och självständig. En anledning kanske kan utläsas ur ett stort Lenincitat uthugget i marmor i den stora salen: ”Av alla de konster vi har är filmen den mest betydelsefulla”.

Det blir bara ett hastigt besök på filmskolan för filmentusiasterna från Helsingborgs filmstudio, tyvärr. En trappa upp har några av skolans mest kända elever fått minnesskyltar, som Wajda, Polanski och Kieslowski, tre av 1900-talets främsta europeiska filmregissörer. 

 Polen hör till de få länder i världen som under generationer fått fram lysande regissörer. Nästan alla betydande samtida polska filmregissörer har utbildats på Filmskolan i Łódź. För dem blev Łódź Hollyoudz (eftersom staden Łódź på polska uttalas ungefär ”oudz”).

Under skolans första tid betonades filmernas ”socialistiska” budskap. Efter Stalins död 1953 blev det möjligt att göra filmer som inte byggde på den kommunistiska propagandans klichéer.

Det gäller inte minst Krzysztof Kieślowski, vars sviter Dekalogen och Trikoloren är moderna mästerverk. Kieślowski har beskrivit Łódź, som han gjort en tio minuters dokumentär om, ”Från staden Łódź” (1969):

”Łódź hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. …

Staden är full av besynnerligheter, full av galna statyer och kontraster av olika slag. På gatorna ser man än i dag spårvagnar och gamla kolkärror dragna av hästar. Det är en stad full av förfärliga restauranger och hemska glassbarer. Full av stinkande, skitiga, nedpissade, äckliga toaletter. Full av ruiner, ruckel och prång.”

När Andrzej Wajda 2016 avled 90 år gammal betecknades han av New York Times som en av världens främsta filmregissörer, jämbördig med Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Wajda använde sig ofta av händelser i den så ofta djupt tragiska polska historien som utgångspunkt för sina filmer, som motståndet mot nazismen (Aska och Diamanter), massakern på polska intellektuella (däribland Wajdas egen far) i Katyn (2007), arbetare under kommunismen (Marmormannen) och Solidaritetsrörelsen, i vad som blev hans sista film, Walesa (2013). 

Wajdas tre timmar långa ”The promised land” skildrar i Zolás och Dickens anda och med dramatiska detaljer hur människor kämpar för att överleva i ett Łódź präglat av 1800-talets kapitalism. Filmen Oscarnominerades som ”bästa utländska film”. Den bygger på en roman av den polske författaren Władysław Rejment, som fick Nobelpriset 1924, i konkurrens med Thomas Mann och George Bernhard Shaw.

Filmen utspelar sig under senare delen av 1800-talet då Łódź var en sjudande och snabbt växande industristad, ett dynamiskt centrum för Europas textilindustri. Livegenskapen i Polen avskaffades först 1864 och många före detta trälar kom till staden. Med en stor svältande underklass och ett förmöget borgerskap som tjänade enorma belopp på sina fabriker blev staden en experimentverkstad för en girig kapitalistklass.

Filmen spelades in på 78 dagar 1975 i Łódź. Miljöerna fanns kvar och var ofta i bruk hundra år efter den tid filmen skildrar, de väldiga fabrikerna, fabriksägarnas måttlöst påkostade palats.

Fotnot: En tidigare text om Polen och Łódź finner du här. Den handlar om Polen och högernationalistiska Lag och Rättvisa inför valet.

Filmregissören Andrzej Wajdas namn på en trappa inne i Filmskolan i Łódź.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

Till slut: Folkomröstning om Öresundskraft!

Catherine Borgkvist från folkinitiativet som samlade in namn till folkomröstningen (t h på bilden) är kritisk mot 12 januari som valdag. ”Det innebär att förhandsröstningen börjar på julafton och inte heller kan lokaler vara öppna för förhandsröstning andra röda dagar. Foto: Britt-Mari Olsson/HD.

Det blir folkomröstning om Öresundskraft – och den manipulativa och helt odemokratiska texten på valsedeln stryks. Att på en valsedel ge plats för en partsinlaga är något som borde vara otänkbar i ett demokratiskt sammanhang, också i Peter Danielssons Helsingborg.

Kommunfullmäktige sammanträdde på måndagskvällen i rådhuset. Frågan om det kommunala energibolagets försäljning stod på agendan. Utanför demonstrerade i gula västar många i protest mot en av de mest osannolika och obehagliga politiska processerna i Helsingborgs moderna historia. Till slut tvingades alltså kommunfullmäktiges ordförande Peter Danielsson ännu en gång backa i viktig demokratifråga.

För första gången får Helsingborg en folkomröstning i en avgörande lokalfråga, efter ett medborgarinitiativ och en hängiven namninsamling som med råge klarade de krav som ställs i sammanhanget.

I de flesta städer skulle man välkomna ett medborgerligt engagemang i en viktig fråga som den här. Men för Danielsson och hans krets är folket till besvär, det här är en ”komplex fråga” har det hetat och Danielsson har uttryckt sig på ett sätt så att vi är många som tror att han själv inte fattar vad det handlar om.

Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet och till slut också Kristdemokraterna ställde sig bakom kravet. De bakåtsträvande Moderaterna och Liberalerna är fortfarande mot folkomröstningen.

– Det är vår förbannade skyldighet att lyssna på dem som samlat in namn, sa Marcus Friberg (MP) under debatten.

Och så är det sannerligen. Demokrati kan inte reduceras till deltagande i val vart fjärde år. Folkligt engagemang i politiska frågor borde inte kunde ses som ett problem av någon politiker.

Bara S och MP säger att de kommer att följa utfallet av omröstningen. Det gör också SD om valdeltagandet överstiger 50 procent. Vilket är tveksamt, inte minst om valkampanjen ska föras under jul- och nyårshelgerna.

Danielssons förslag till valdag den 12 januari har av många uppfattats som ännu ett manipulativt sätt att försöka minska valdeltagandet. S, MP, V och C vill att omröstningen ska genomföras på en anständigare valdag, den 9 februari, medan M, SD, L och KD står kvar vid det ursprungliga förslaget.

Vid demonstrationen utanför rådhuset berättade för HD Catherine Borgkvist, en av namninsamlarna och aktiv i folkinitiativet att hon var kritisk till förslaget om valdag i januari:

– Det är idiotiskt att hålla folkomröstningen den 12 januari. Det ser ut som ett försök att få så få som möjligt att rösta. Förtidsröstningen kommer att starta på julafton och många röda dagar går bort, då är röstningsställena stängda.

Demonstranter i gula västar utanför rådhuset i Helsingborg. Foto: Britt-Mari Olsson/HD.

Vård på lika villkor eller för den som kan betala?

På webbsidan för nya Petruskliniken (bilden en skärmdump) heter det bland annat att satsningen innebär en betydande resursförstärkning för vården i Sverige och internationellt och ska ses som ett komplement till den offentliga sjukvården inom såväl diagnostik som behandling.
”Inledningsvis kommer Perituskliniken att prioritera diagnos och kirurgisk behandling av cancersjukdomar, företrädesvis prostatacancer. Avsikten är erbjuda konsultationer, kirurgisk och medicinsk behandling och adekvat uppföljning av vanligt förekommande cancersjukdomar.”

Är du tillräckligt lönsam för nya cancervården?, undrar Jens Lapidus retoriskt i en debattartikel i Expressen. Skribenten är forskare i ekonomisk historia på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Lapidus utgår från Perituskliniken, det privata företaget Alivias skinande nya privata cancerklinik, ett stenkast från universitetssjukhuset i Lund (bilden). Satsningen kombineras med samma företags nya cancervårdsförsäkring.

Den som vill köpa en försäkring får inte vara överviktig eller under utredning för cellförändringar. Personer som röker eller på annat sätt kan bedömas vara i riskzonen får högre avgifter eller exkluderas.

Håller cancervården på att bli en vara som vilken som helst, undrar John Lapidus.

Bakom satsningen står Antonia Ax:son Johnson och familjen Anderssons Mellby Gård som hostar upp 100 miljoner till denna murbräcka för privat finansierad cancervård. 

I Sverige har vård på lika villkor länge varit en lagstadgad rättighet för alla. Med satsningar som den i Lund uppstår parallella system, där de som står för vårdkostnaderna själva eller via privata sjukförsäkringar får egna snabbfiler till exklusiv vård. Vi får ett A- och ett B-lag inom svensk vård.

Lapidus är inte nådig mot den nya satsningen, som kan komma att dränera ”omkringliggande sjukhus på specialister då det finns en ny aktör med obegränsade resurser”.

Han menar att det är svårt att hitta en sjukvårdsfråga av större etnisk dignitet än detta flagranta brott mot Hälso- och sjukvårdslagen.

Postnord har försämrat utdelningen av brev

De flesta brevlådor töms från 1 juli i år kl 09.00. Många hade dessförinnan tömning 16.00 vardagar och 13.00 söndagar och för bara något år sedan kl 18.00.

Portot på ett vanligt brev (max 50 gram) höjs från årsskiftet från nio till elva kronor. För brev mellan 100 och 250 gram höjs priset från 36 till 44 kronor. I båda fallen handlar det om prishöjningar på över tjugo procent.

Samtidigt vill posten ytterligare dramatiskt försämra utdelningen av posten, kanske bara till varannan vardag. I många andra europeiska länder betraktar man ännu posten som nödvändig infrastruktur och delar ut post varje vardag.

En provocerande försämring av postsystemet inträffade tidigare i år, då mängder av brevlådor fick drastiskt försämrad tid för sista tömning. Min egen närmsta brevlåda tömdes för något år sedan fram till klockan 18.00, därefter till klockan 16.00 och nu 9.00.

Sedan 1 januari 2018 har Postnord två dagar på sig att dela ut ett inrikes brev. De nya tömningstiderna töjer på tiden till tre dagar. Ett brev postat kl 10 en måndag kommer att delas ut torsdag em. Till det kommer att posten vill övergå till varannandagsutdelning, vilket innebär att samma brev i realiteten kan komma att delas ut på fredagen.

Från Postnord säger man att de höjda priserna och den försämrade servicen beror på att allt färre skickar brev. Men det är ju på sin höjd en halv sanning. Brev är inte bara brev vänner och privatpersoner emellan, de går nog nu mest med mejl och sms och liknande.

Men räkningar, meddelanden från vården och en myckenhet annat är fortfarande beroende av fungerande post, för att inte tala om distribution av tidningar och tidskrifter utanför närområdet.

Till saken hör ju också att den minskade brevmängden har ersatts av kraftigt ökade mängder postdistribuerade paket, när näthandeln tar över allt större andelar av handeln.

Vad det handlar om är förstås att postservicen tagits över av en mängd olika distributionsföretag. Resultatet har blivit precis samma som i andra privatiseringar, hygglig service i några av de större städerna, ingen service alls i glesbygderna. Och värre lär det bli.

Debatten om Peter Handke och tystnaden om Jugoslavienkrigen

Peter Handke i sin trädgård i Picardie utanför Paris: Foto: Serge Picard, Agence VU.

Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milošević, han hade prisat en folkmördare, har det sagts.Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.

I en intervju gjord av den tyske journalisten Peter Kemmel och publicerad i tyska Die Zeit 25 april 2019 (kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Miloševićs begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig (på danska och på fotbollsspråk ”Du holdt en tale ved graven til Milošević. Var du klar over at du skjøv deg selv utover sidelinjen?”)

Handke svarar koncist:

– Nei, nei. Jeg sa: Milošević er ikke Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunne ikke gjøre noe annet enn feil. Man kan ikke forlange av en Milošević at han skal opptre som Balkans Gandhi. Han, en bankmann, som hadde jobbet i New York …

Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet om Nobelpriset den 10 oktober. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milošević och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, ”ett ont folk”, serberna.

Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda – även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.

Under åren 1991 – 95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur. 

Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svensk medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.

I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare (i dansk översättning):

– Jeg snakket ikke for Serbia. Jeg spurte bare hvorfor Tyskland og Østerrike straks, som i gamle dager, allierte seg med Kroatia. Alltid de samme fiendene og forbundene. Kroatia ble anerkjent umiddelbart – uten at man tenkte over det.

Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike – och USA – stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget.) I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.

Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.

Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av ”kålsuparteorin” hette det eller än värre ”folkmordsförnekare”.

I tidningen Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront ”förnekade folkmord” och var ”vänsterfascistiskt”.

Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk la efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida, de publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, ”Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden”, med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boëthius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.

Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.

Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien [det som kallades ”humanitära bomber” (!!) ], vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? (I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för det, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas), av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.

När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.

Fotnot: Intervjun med Peter Handke i tyska Die Zeit i dansk översättning finns här.

I Svenska Dabladet Kultur skriver Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén under rubriken ”Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt”. Artikeln finns här.

Danielssons odemokratiska manipulationer uppmärksammas nationellt

Under en namninsamling lyckades kampanjen ”Rädda Öresundskraft” samla in över 14 000 namnunderskrifter för en folkomröstning om den av de borgerliga partierna planerade utförsäljningen av det kommunala energibolaget.

En folkomröstning kommer att genomföras. Men kommunstyrelseordföranden Peter Danielsson, djupt engagerad i projektet, har ingen tanke på att genomföra omröstningen under justa demokratiska förutsättningar.

Oppositionen protesterar mot en vilseledande text på valsedeln. Dessutom anser man – med all rätt – att valet av dag för omröstningen, första söndagen efter julhelgen, den 12 januari, försämrar möjligheterna för offentlig debatt.

I Helsingborgs Dagblad har protesterna på kultur-, debatt- och insändarsidorna varit många under de senaste veckorna. Den gångna veckan uppmärksammades frågan också nationellt, i Dagens Samhälle #35/2019 under rubriken ”Oppositionen i Helsingborg: Det blir en riggad valrörelse”.

Till saken hör att frågan hölls hemlig för väljarna under förra årets valrörelse, trots att tjänstemän på kommunen redan då lagt ner mycken tid på att förbereda en försäljning av Öresundskraft, vilket mig veterligt skulle bli den största affären i stadens historia.

Socialdemokraterna i kommunen är upprörda. Texten på valsedeln är missvisande eller med Jan Björklunds formulering ”oärlig argumentation”.

Själva försäljningen leder sannolikt inte bara till högre elpriser för helsingborgarna och andra, den innebär också att kommunen gör sig av med det viktigaste instrumentet i kommunens klimatarbete.

Helsingborgs kommun har länge varit toppstyrd av Peter Danielsson och en liten krets runt honom. De kommunala chefer som inte underordnat sig utan efter sin kompetens drivit egna projekt har snabbt blivit sparkade och (dyrt) utköpta. Det har skapat en obehaglig tystnadens kultur i staden.

Folkligt engagemang i en rad kommunala frågor har inte välkomnats utan motarbetats med politiskt fulspel. Flera namninsamlingar i angelägna frågor som engagerat många har bara viftats bort av formella skäl.

Toppstyrningen av kommunen har också lett till fokusering på en rad kommunala ”monument” i halvmiljardklassen, som läktaren på fotbollsplatsen Olympia, för ett HIF med dyrt köpta spelare men helt utan tjejfotboll.

Det har också lett till att Helsingborg blivit en stor förlorare i konkurrensen med Malmö, där det finns ett levande kulturliv och ett annars företagsklimat än i detta Helsingsorg. Ikea och Allers är bara två av de företag som dragit till Malmö.

Men nu gäller det Öresundskraft och folkomröstningen. Den får inte fuskas bort.

Bilderna: Kollage av Helsingborgs Dagblad.

Turkiets krig kan skapa 400 000 nya flyktingar

Turkiet angriper Syrien. Skärmdump från DW, Deutsche Welle.

Turkiets folkrättsstridiga angrepp på de kurdisk-kontrollerade områden i norra Syrien har nu lett till att minst 160 000 människor har tvingats fly från sina hem, enligt uppgifter från OCHA, Förenta Nationernas kontor för samordning av humanitära insatser. SVT citerade på tisdagskvällen uppgifter om att det redan handlade om 275 000 flyktingar.

– Vi planerar nu för att upp emot 400 000 personer kan tvingas fly i och runt de påverkade områdena. De kommer att behöva hjälp och skydd, säger Jens Laerke, talesperson för OCHA, till AFP, återgivet av Tidningen ETC.

Skyldiga till det ohyggliga nya kriget i det svårt krigshärjade Syrien är två högernationalistiska ansvarslösa presidenter, tillika krigsförbrytare, Turkiets Erdogan och USA:s Trump.

Sällan har ett krig inletts så helt utan tanke på konsekvenserna. Nu väntar ohyggligt mänskligt lidande och förfärlig förödelse som under decennier framöver kommer att prägla tillvaron i Syrien.

Syriska trupper är nu indragna i kriget till stöd för kurdisk-ledda SDF och har inledningsvis avancerat snabbt. Ryssland har övertagit lokaler som för en vecka sedan hyste amerikanska soldater och därtill föredömligt placerat ut ryska soldater för att förhindra direkt konfrontation mellan Turkiska och syriska trupper, vilket skulle kunna leda till ett mellanstatligt storkrig där flera länder skulle kunna bli indragna.

EU har fördömt kriget, fattas bara annat, men inte kunnat ena sig om det totalförbud till vapenförsäljning till Turkiet som Sveriges utrikesminister Ann Linde drev på måndagens EU- utrikesministermöte. Sverige lämnade på tisdagen besked om att svensk export av militär utrustning till Turkiet förbjudits av Institutionen för Strategiska Produkter, myndigheten som hanterar frågor om vapenexport.

Justitieminister Morgan Johansson menade att förbudet, med hänvisning till Turkiets folkrättsbrott, visade att systemet med ISP fungerar.

Ann Linde markerade tidigt att Turkiets krig var ett flagrant folkrättsbrott. Självklart borde regeringen omedelbart kunnat agera, som i en rad andra länder, som Norge och Finland. Brott mot folkrätten måste vara en regeringsfråga och inte något för en myndighet vad än Morgan Johansson påstår. Flera dagar gick ju under otillständigt hemlighetsmakeri om Sveriges vapenaffärer med Turkiet.

Liksom Sverige har nu också Storbritannien avbrutit sin vapenexport till Turkiet, liksom tidigare bl a Tyskland och Frankrike. USA tycks gå åt samma håll.

NATO spelar en avgörande roll i kriget. Det är med amerikanska vapen som Turkiet kan angripa de syriska kurderna. Vad händer nu med Nato? Ska Turkiet uteslutas? Ska Sverige verkligen fortsätta att driva planerna på ett medlemskap i en organisation som mera bidrar till krig än fred och där USA:s dominerande roll är minst sagt tvivelaktig?

Och återigen, vad händer med de bortåt en halv miljon nya flyktingar som kriget skapat? Kan Europa fortsätta att ignorera dem? Kan Europa överhuvud taget efter detta krig fortsätta att ge miljarder till Erdogans Turkiet för flyktingmottagande??

Syriska legosoldater som stöder Turkiet avfyrar tung maskingevärseld mot kurdiska trupper i norra Syrien. Foto: AP via The Guardian.