Kategoriarkiv: Andra världskriget

Algeriets befrielsekamp inleddes efter franska massakrer

Bilden: Franska fallskärmssoldater i en scen ur den italienska filmen (1957) ”Slaget om Alger”.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland. I Algeriet kommenderade den franska kolonialmakten tusentals algeriska män, kvinnor och barn att delta i manifestationen för de allierades seger i världskriget.

Men Algeriet präglades av antifranska känslor och den antikoloniala rörelsen hade börjat vinna kraft över hela Algeriet. Algerierna hade ingen lust att delta i de koloniala förtryckarnas segerfirande. I den nordalgeriska staden Setif samlades 4000 personer i en demonstration för självständighet och större rättigheter. Man skanderade ”Slut på ockupationen” och ”Vi vill bli jämlikt behandlade”.

En 14-årig pojkscout Saal Bouzid, höll upp en algerisk flagga. På order av den franske generalen Duval öppnade franska soldater eld . Man dödade 14-åringen och fortsatte med vad som blev en massaker på tusentals obeväpnade demonstranter, skriver MEMO, Middle East Monitor, på 75-årsdagen av massakern, den 8 maj. Saul Bozid kom sedan att omnämnas som befrielsekampens första offer.

Oroligheterna växte med allt fler sammanstötningar mellan algerier och de härskande koloniala fransmännen, som gjorde allt för att kväsa och kontrollera befolkningen. Man satte in flyg och markstyrkor mot de upproriska i flera städer i öst, särskilt Setif och Guelma.

General de Gaulle ledde Frankrikes tillfälliga regering. Han gav order att upproriska bönder och bybor skulle dödas. Ordern följdes av lynchoperationer och summariska avrättningar.

Tusentals dödade kroppar kastades i dammar eller kringliggande raviner när man inte hann begrava dem.

Våldet mot den algeriska befolkningen fortsatte till den 22 maj. Då hade 45 000 algeriska män, kvinnor och barn dödats, i synnerhet i regionen Setif, Guelma och Kherrata. På den franska sidan räknade man 102 dödsoffer.

Nio år senare, i november 1954, inledde Algeriet sitt självständighetskrig. Det krävde 1.5 miljoner algeriers liv ända tills dessa att självständighet kunde utropas 1962.

Den 8 maj är en sorgens minnesdag i Algeriet. I februari 2005 bad FrankRikes dåvarande ambassadör Hubert Colin de Verdière formellt om ursäkt för massakern som han kallade en oursäktlig tragedi. Algeriets president Abdelaziz Bouteflika har kallat Satif-massakern för ett folkmord begånget av de franska ockupationsstyrkorna.

Fotnot: Några år efter Algeriets självständighet besökte jag landet 1969. Spåren från kolonialismen fanns synliga som öppna sår även om Främlingslegionens soldater lämnat sina kaserner. I parkerna fanns fortfarande skyltar Endast för européer, som en påminnelse om den franska ockupationsmaktens rasism.

I huvudstaden Alger var det annorlunda. Där hade frihetsrörelser från Mellanöstern och Afrika sina kontor. Vårt hotell låg symboliskt nog på Che Guevara-boulevarden,, som nog har bytt namn sedan dess.

De gamla kvarteren i Algers kashba såg ut precis om i Pontecorvos klassiska film ”Slaget om Alger”, som hade premiär 1966 och tog algeriernas parti i skildringen av kampen för självständighet.

Från Alger bilade vi söderut genom Sahara i vår svenska Fiat 1500 till oasen Ghardaia. Där träffade vi Yousef, som var en ivrig anhängare av HIF, Helsingborgs fotbollslag. Kraftiga skyfall i öknen gjorde att vi inte kunde fortsätta till Tamanrassert, de blå tuaregernas oas. Men det är en annan historia.

Algeriet ligger i dag i medieskugga. Mycket lite rapporteras om utvecklingen i landet, som till följd av säkerhetsläget länge varit svårt att besöka.

Fotnot: En tidigare bild som låg här har tagits bort. Den var inte det min källa påstod den vara, inte franska soldater vid mördade algerier utan en koncentrationslägerbild från Dachau, förmodligen efter det att lägret befrias.

Danska brigaden lämnar Helsingborgs hamntorg

Så här såg det ut när den ”Danska Brigaden” samlades på Hamntorget för att skeppas över till Danmark igen. Foto ur Kulturmagasinet/Helsingborgs museers samlingar.Bild: Lindberg Foto

För 75 år sedan i maj 1945 tog kriget slut i Europa. Nazityskland kapitulerade. Danmark blev fritt efter långa ockupationsår. Den Danska brigaden återvände till Helsingör från Hamntorget, där tusentals helsingborgare samlats för att glädjas över freden, Freden.

I dag tänker helsingborgare sällan på att under andra världskriget gick gränsen mellan krig och fred just här, mellan Sverige och Danmark. Hemma har jag en bit plåt från ett nedskjutet flygplan. När jag berättar att den kommer från ett av tyskarna nedskjutet brittiskt stridsplan som störtade i min farmors trädgård i Laröd har folk svårt att fatta.

Många har inte heller sett de brittiska och tyska krigsgravarna på Pålsjö kyrkogård, alla dessa mest mycket unga män som dödades. Tillsammans med vännen Folke Schimanski, som kom som flykting från Tyskland med de vita bussarna, har jag på fredsdagen många gånger besökt krigsgravarna och lagt blommor på både den engelska och tyska delen.

Under flera år fanns i Sverige Den danska brigaden, som upprättades 1943 av motståndsmän och militära flyktingar och som mest uppgick till 5000 personer. Den 5 maj 1945 kunde brigaden återvända till Helsingör.

På bilden ses soldater ur brigaden med sina fordon på Hamntorget i Helsingborg . Längst bak trängs nyfikna helsingborgare som firar freden.

Det är en märklig bild. Jag ser den i HD som i en artikel påminner om 75-årsjubileet.

Jag var där med mina föräldrar. Begivenheterna på Hamntorget är ett av mina allra tidigaste minnen, jag var tre och ett halvt år. En dansk soldat lyfte mig högt upp – och så fick jag en dansk vimpel av honom.

Vimpeln satt i alla år på väggen i mitt pojkrum, tillsammans med andra vimplar från platser jag varit på med min familj, Borås, Marstrand, Æröskøbing …

När jag nu ser bilden upptäcker jag att det på personbilen allra längst fram hänger en likadan vimpel som den jag fick. Fanns det vimplar på alla bilar, jag kikar noga men ser inga. Kan det vara ”min vimpel” på bilen i bilden?

Vad hände med soldaten som gav mig vimpeln? När brigaden kommit till Helsingør tog soldaterna tåget till Köpenhamn, där de skulle inkvarteras på olika ställen. Brigadens väg hade i förväg avslöjats i radio och tidningar.

Fjärde bataljonen var på väg mot Matthæusgades Skole, då den oväntat blev beskjuten från kringliggande tak av danska nazistkollaboratörer. 14 sårades, tre dog omedelbart, Menig 308 Hirsch Leib Zneider,  menig 236 Freddy Helge Otto Mønsted og menig 4088 Arne Olesen.

 Brigaden hade under åren i Sverige tränat urban krigföring och ”nedkämpade” på tjugo minuter fienden, fem dödades och fyra togs som fångar. På platsen för attentatet, i korsningen ,mellan Jagtvej/Rantzausgade, finns i dag ett minnesmärke över händelsen.

Större delen av brigaden upplöstes den 10 juli 1945. Personal från brigaden fick därefter ansvaret för att röja de minfält som tyskarna lagt ut längs Væstkysten.

Detta arbete skildras i en otroligt stark dansk filmUnder sanden”. De som gör det livsfarliga och dödliga minröjararbetet är tonåriga tyska krigsfångar, under kommando av hårdföra danska befäl. Med bara händerna tvingas tyskarna gräva fram minor ur sanden. Det handlade om 2000 fångar som röjde cirka 70 000 minor. Hälften av de tyska pojksoldaterna omkom eller blev illa skadade.

Men det är en annan historia.

ŁÓDŹ ELLER HOLLYOUDZ Polens filmhuvudstad

Andrzej Wajda. Foto: Bright Lights film.

Efter andra världskriget låg Warszawa i ruiner. Łódź, då Polens näst största stad, hade klarat sig. Här fanns också ett filminstitut. Därför valde man att inrätta en filmskola i Łódź, berättar den polsk-franske filmaren Roman Polanski i sin självbiografiska ”Roman by Polanski”.

Redan från början var skolan välutrustad vad gäller teknik och hade utmärkta lärare – trots att landet låg i ruiner. Verksamheten inriktades – framgångsrikt – på att få fram en elit av polska filmare. I dag är ”The Leon Schiller National Higher School of Film, Television and Theatre in Łódź” en av de främsta utbildningsinstitutionerna i staden.

Tidigt blev filmskolan liberal och självständig. En anledning kanske kan utläsas ur ett stort Lenincitat uthugget i marmor i den stora salen: ”Av alla de konster vi har är filmen den mest betydelsefulla”.

Det blir bara ett hastigt besök på filmskolan för filmentusiasterna från Helsingborgs filmstudio, tyvärr. En trappa upp har några av skolans mest kända elever fått minnesskyltar, som Wajda, Polanski och Kieslowski, tre av 1900-talets främsta europeiska filmregissörer. 

 Polen hör till de få länder i världen som under generationer fått fram lysande regissörer. Nästan alla betydande samtida polska filmregissörer har utbildats på Filmskolan i Łódź. För dem blev Łódź Hollyoudz (eftersom staden Łódź på polska uttalas ungefär ”oudz”).

Under skolans första tid betonades filmernas ”socialistiska” budskap. Efter Stalins död 1953 blev det möjligt att göra filmer som inte byggde på den kommunistiska propagandans klichéer.

Det gäller inte minst Krzysztof Kieślowski, vars sviter Dekalogen och Trikoloren är moderna mästerverk. Kieślowski har beskrivit Łódź, som han gjort en tio minuters dokumentär om, ”Från staden Łódź” (1969):

”Łódź hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. …

Staden är full av besynnerligheter, full av galna statyer och kontraster av olika slag. På gatorna ser man än i dag spårvagnar och gamla kolkärror dragna av hästar. Det är en stad full av förfärliga restauranger och hemska glassbarer. Full av stinkande, skitiga, nedpissade, äckliga toaletter. Full av ruiner, ruckel och prång.”

När Andrzej Wajda 2016 avled 90 år gammal betecknades han av New York Times som en av världens främsta filmregissörer, jämbördig med Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Wajda använde sig ofta av händelser i den så ofta djupt tragiska polska historien som utgångspunkt för sina filmer, som motståndet mot nazismen (Aska och Diamanter), massakern på polska intellektuella (däribland Wajdas egen far) i Katyn (2007), arbetare under kommunismen (Marmormannen) och Solidaritetsrörelsen, i vad som blev hans sista film, Walesa (2013). 

Wajdas tre timmar långa ”The promised land” skildrar i Zolás och Dickens anda och med dramatiska detaljer hur människor kämpar för att överleva i ett Łódź präglat av 1800-talets kapitalism. Filmen Oscarnominerades som ”bästa utländska film”. Den bygger på en roman av den polske författaren Władysław Rejment, som fick Nobelpriset 1924, i konkurrens med Thomas Mann och George Bernhard Shaw.

Filmen utspelar sig under senare delen av 1800-talet då Łódź var en sjudande och snabbt växande industristad, ett dynamiskt centrum för Europas textilindustri. Livegenskapen i Polen avskaffades först 1864 och många före detta trälar kom till staden. Med en stor svältande underklass och ett förmöget borgerskap som tjänade enorma belopp på sina fabriker blev staden en experimentverkstad för en girig kapitalistklass.

Filmen spelades in på 78 dagar 1975 i Łódź. Miljöerna fanns kvar och var ofta i bruk hundra år efter den tid filmen skildrar, de väldiga fabrikerna, fabriksägarnas måttlöst påkostade palats.

Fotnot: En tidigare text om Polen och Łódź finner du här. Den handlar om Polen och högernationalistiska Lag och Rättvisa inför valet.

Filmregissören Andrzej Wajdas namn på en trappa inne i Filmskolan i Łódź.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

FN-högkvarteret i New York. Foto: The Telegraph.

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Ullmans symfoni från lägret i Theresienstadt

Musik i Theresienstadt. En teckning av Fritta.

Den österrikiske judiske tonsättaren Viktor Ullman, elev till Arnold Schönberg, deporterades den 8 september 1942 från Prag till det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt (Terezín). I söndags uppfördes Viktor Ullmans andra symfoni i konserthuset i Helsingborg, med Rumon Gamba som dirigent.

Verket skrevs i lägret och är daterat den 22 augusti 1944, då som Ullmans sjunde pianosonat. 45 år senare orkestrerades det av Bernard Wulff, utifrån Ullmans egna noteringar.

Viktor Ullman.

Theresienstadt drevs under en period av nazisterna som ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för Röda Korset och andra. När Ullman anlände till lägret förstod han att inte bara många kompositörer utan också en rad av Europas bästa musiker befann sig där. Han ansökte hos de judiska äldste om tillstånd att få öppna en Studio för ny musik i lägret.

Mindre än två månader efter det att den sjunde pianosonaten skrivits, det var den 16 oktober 1944, fördes Ullman tillsammans med 8 000 andra Theresienstadtfångar med elva tågtransporter till Auschwitz-Birkenau. Direkt efter ankomsten, den 18 oktober 1944, mördades han i gaskammaren.

De flesta andra av de som upprätthållit kulturlivet i Theresienstadt fördes med samma transporter till Förintelselägret Auschwitz och mötte samma öde.

Ullman hade anat vad som väntade honom. Han lyckades gömma merparterna av sina noter i lägrets stora bibliotek, med stöldgods från judiska bostäder. Där blev det liggande till 1980-talet för att uruppföras först på 1990-talet.

När jag på söndagsmorgonen ser repetitionerna inför kvällens konsert i Helsingborgs konserthus är det svårt att inte tänka på hur stycket kommit till och gripas av allvaret i musiken. Dirigenten förkroppsligar också intensiteten i musiken. Han står på tå, hoppar från dirigentpulten under intensiva partier, som för att visa på musikens kraft att upphäva tyngdlagen.

Jag minns mitt eget besök i Theresienstadt, hur jag med fasa insåg att det lilla hotellet som också var vandrarhem en gång hade varit SS högkvarter. De som bodde där den kvällen var dock mest glada stimmande tjeckiska ungdomar på skolutflykt.

Lyssna på utdrag ur Viktor Ullmans pianosonater till bilder från koncentrationslägret Theresienstadt, där de skrevs.


Ge Hans Alfredson en gata i Helsingborg!

Sverige sörjer Hans Alfredson de här höstdagarna. Han var en mångsidig, kreativ och engagerad människa som få. Han har utnämnts till folkhemsikon, med all rätt, men är också Helsingborgs store son. Hur vore det att uppkalla en gata efter honom, kanske den gata där han växte upp, Karl X Gustavs gata? Fortsätt läsa Ge Hans Alfredson en gata i Helsingborg!