Kategoriarkiv: Andra världskriget

Svenskt Natomedlemskap innebär att 200 år av svensk alliansfrihet är förbi. För gott.

Socialdemokraterna sa på söndagen ja till ett svenskt Natomedlemskap. Det innebär att 200 år av svensk alliansfrihet och utan krigs på svensk mark är förbi. För gott. Bilden från regeringens kungörelse. Foto: Dagens Nyheter.

Socialdemokraternas ja till svensk Natoanslutning denna historiska söndag den 15 maj 2022 innebär att en era av över 200 år i alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.

Det hävdas ihärdigt i medier och av tongivande politiker att vår nationella säkerhet förstärks genom Natomedlemskapet. Ryssland kommer inte ”lika lätt” att kunna angripa Sverige, sägs det. Vi ska få hjälp av andra Natoländer enligt stadgans paragraf fem.

Faran av ett ryskt angrepp på Sverige, som på Ukraina, skulle därmed minimeras menar de trosvissa.

Jag glömmer aldrig den första gången jag insåg att Sverige var ett alliansfritt och fredsinriktat land. Det var i Dubrovnik i dåvarande Jugoslavien. Kanske var det på Gradska Kavana, stadskaféet nere i hamnen, tillsammans med jugoslaviska vänner. Jag var tjugo år och hade liftat dit tillsammans med kompisen Leif från Nora. Där på Gradska Kavana förstod jag att länder som Indien, Jugoslavien, Sverige och fler ändå hade särskilda band i de alliansfria staternas rörelse.

Att vara ”alliansfri” med en tilltro till Förenta Nationernas värderingar blev nog en viktig del av min identitet redan då, i en värld där en varaktig fred bara kunde byggas med fredliga medel.

Alla dessa år senare är det lätt att se att många avgörande förändringar i världen har kommit till stånd genom icke-våldets kraft och med fredliga medel. Murens fall och det kalla krigets slut inleddes med snabbt växande demonstrationer på Karl Marz Platz (i dag Augustenplatz) i Leipzig, i dåvarande DDR, Östtyskland. Det Sovjetunionen som formats av Stalins terror upplöstes av Michail Gorbatjovs idéer. Sydafrikas apartheidstyre kunde inte överleva Nelson Mandela. Mahatma Gandhi spelade en avgörande roll när Indien 1947 bröt sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Och så vidare.

Åter till frågan om svenskt Nato-medlemskap verkligen minskar risken för ett ryskt militärt anfall på Sverige. Skulle det kunna förhålla sig precis tvärtom?

Varför skulle Ryssland angripa ett alliansfritt Sverige? För järnmalmen i norr eller för de sällsynta metallerna på Österlen?

Knappast. Men det finns värre scenarier.

Vilket är det värsta som kan hända, det som brukar kallas ”worst case”? Det är inte ett ryskt anfall på Sverige utan något annat, att Sverige blir både stridande och en krigsskådeplats för en militär uppgörelse över Natos nya innanhav Östersjön mellan Ryssland och USA/Nato, ett tänkbart krig där kärnvapen inte kan uteslutas.

Jag kan förstå alla de svenskar som känner djup oro dessa vårdagar när den ryska armén mördar och plundrar Ukraina, med en hänsynslöshet som väcker fasa.

Samtidigt känner jag själv oro denna söndag den 15 maj 2022.

Helsingborg och Öresundskusten hör till de mest utsatta områdena i detta nya Nato-Sverige. Jag hör helikoptrar surra längs kusten och föreställer mig (utan att veta) att svensk militär ligger i högsta beredskap dessa dagar, beredda på det mesta. Allt annat vore orimligt, efter den ryske diktatorns sluggeraktiga hot de senaste månaderna, också med kärnvapen. Men vad händer egentligen, var får vi veta och vad undanhålls allmänheten?

Det finns röster för andra beslut. Svenska Freds talar klartext. ”Natobeskedet sorgligt och  förhastat och leder Sverige och världen i fel riktning”, säger organisationens ordförande Agneta Hellström till Dagens Nyheter. Hon kallar Socialdemokraternas besked för en ”stor besvikelse”.

Häromdagen intervjuade Dagens Nyheter den amerikanske visselblåsaren Daniel Ellsberg, som avslöjade hemliga dokument om Vietnamkriget, de s k Pentagonpappren, vilket ledde till Richard Nixons fall.

Ellsberg, i dag 91 år, är engagerad Nato-motståndare. DN skriver att hans budskap till Sverige är:

”Håll er utanför! Alliansen är en självmordspakt.”

Ellsberg fortsätter:

”Svenskarna har hedrat mig med utmärkelser och jag har många vänner där. Jag beundrar Olof Palme och framför allt Greta Thunberg. Sverige skulle kunna återupprätta sitt anseende som en nation som står för nedrustning och avspänning. Ett slags global moralisk pelare. I stället är ni nu beredda att liera er med de mörka krafterna som sysslar med kapprustning och hotar att utplåna mänskligheten.”

För Olof Palme var den svenska alliansfriheten grundläggande viktig. Detsamma gäller i dag fler socialdemokratiska äldre politiker, med referenser till Palmetiden och till konsekvenserna av det andra världskriget, som Pierre Schori och Thage G Peterson, men också det socialdemokratiska kvinnoförbundet och partiets ungdomsförbund.

Tidigare riksdagsledamoten (S) Evert Svensson skrev nyligen (18/4) i Göteborgs-Posten bland annat:

”Situationen under andra världskriget var betydligt värre än i dag. Men Sverige stod fast vid sin neutralitet. Samlingsregeringen var enig. Per Albins linje var att hålla Sverige utanför kriget, till varje pris kan man tillägga.

Så kära regering – förhasta er inte. Opinioner kommer och går men regeringens uppgift är att åstadkomma utrikes stabilitet. Ett alliansfritt land mellan Nato och Ryssland har hittills tjänat oss väl. Att upprätta en konfrontationslinje mellan våra stater vore olyckligt.”

Per Albin Hanssons linje var att hålla Sverige utanför andra världskriget och detta till varje pris, skrev nyligen i GP före detta s-riksdagsmannen Evert Svensson. Bild: PRESSENS BILD På söndagen fattades den socialdemokratiska regeringen beslut om att Sveerige ska gå med i Nato. En era av 200 år av alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.

På Förintelsedagen: Sonjas resa – om en judisk överlevare

Judiska kyrkogården i polska Lodz, en av Europas största i sitt slag. Foto: Sören Sommelius.

Zosia har blivit Sonja när hon på de sista sidorna i Sonjas resa, en bok hon skrivit med sonen Semmy, sitter i kaféet på Judiska hemmet i Stockholm och minns sitt liv. Hon är 99 år. Det är 76 år sedan den räddande bussen rullade in i Malmö, 82 år sedan Hitlers arméer tågade in i hennes hemland Polen.

”Sonjas resa” är en gripande, upprörande och verkligt läsvärd bok om en judisk kvinna vars livsresa är ett mirakel. Hon är en överlevare och att hon sitter där på hemmet och tänker tillbaka och snart ska fylla 100 är otroligt.

Sonjas resa är uppbyggd av korta stycken – den är Förintelsens fasor betraktade genom en kristallkula, ondskan i koncentrat i baklängestiden.

Det är inte bara hennes personliga minnen utan också en släktkrönika. Hon berättar levande om sin uppväxt och sin familj i Polen, före och under Förintelsen.

De flesta av hennes nära släktingar mördades av tyska nazister, slängdes i massgravar eller brändes i krematorier, namnlösa. Hon skriver själv att själva boken är en minnessten över dem, ett sätt att ge dem minnet av deras liv tillbaka, att de funnits på jorden.

Hennes släkt kom från området kring Lodz, länge Polens nästa största stad. Hon själv föddes 1922 och växte upp i Gostynin. Hennes morbror Moniek emigrerade 1920 till Haifa i Israel, men kände sig ensam och övergiven och återvände.

”Hade han varit mera uthållig eller träffat en livskamrat i Haifa” skulle han kunna ha varit den ende av min mammas sex syskon som klarat sig levande genom andra världskriget och Förintelsen, skriver hon och drömmer om att hon kunde ha haft en morbror som kanske ”hjälp mig att hantera min plågsamma ensamhet”.

Sonja/Zosia lever sex år, 1933 – 39 i staden Zgierz. Hennes farfarsfar var stadens förste erkände rabbin i början av 1800-talet, ihågkommen som en helig man. Han lät bygga stadens stora synagoga av sten.

Också hennes farfar var rabbin i samma stad, under 42 år, till krigsutbrottet 1939. Han var därtill författare och filosof och föreläste om bland annat Kant, Spinoza och Leibniz. Han predikade för fred, vänskap och människokärlek. När nazisterna tagit makten brändes hans böcker på bokbål – och han själv greps 1942 och fördes till Förintelselägret Treblinka.

Sonja Stahlhammer, född i Polen 1922,
överlevde Förintelsen och flera koncentrationsläger
och kom utmärglad till Malmö den 24 juni 1945.

Sonja är 17 år när Nazityskland anfaller och ockuperar Polen den 1 september 1939, det som blev inledningen till andra världskriget. Henne s barndomsidyll faller samman på ett ögonblick: ”Föga anade jag att min familj och jag skulle komma att gå mot en av historiens grymmaste katastrofer och att jag skulle komma att leva återstoden av mitt liv med den malande frågan … varför?”

Kriget förändrar allt. Familjens hem i Zgierz plundras av tyskarna. Pappan vandrar 15 mil till Warszawa för att leta efter ny bostad, men återvänder. Den 10 september tänder nazisterna eld på stadens synagoga som bränns ner till grunden. Alla måste nu bära Davidsstjärnor. Familjen tar sig till Lodz. Våren 1940 tvingas alla judar i staden flytta in i gettot, som blev ett fängelse som ingen fick lämna, ett fängelse med 200 000 fångar.

Nazisterna väljer till ”judeälteste”, ordförande till judiska rådet, Chaim Rumkowski, som sköter all kommunikation med nazisterna, tvungen att lyda deras minsta order, till en början med goda ambitioner, efterhand allt mer korrupt. Snart görs razzior varje natt. De utvalda förs bort i tåg till förintelseläger. Steve Sem-Sandberg har skildrat livet i gettot i sin starka roman ”De fattiga i Lodz”.

43 år gammal svälter hennes pappa ihjäl i gettot, året därpå hennes mamma. I augusti 1944 deporteras med ett förintelsetåg de 60 000 sista judarna, däribland Sonja och hennes lillebror och även många romer från gettot, alla i boskapsvagnar. Framme i Auschwitz skiljs hon från sin bror Henius, som hon aldrig återser. Hennes hår rakas, hon får randiga kläder.

Vistelsen i Auschwitz blir kortvarig. Tyskland håller på att förlora kriget. Sonja sätta på nya tåg, kommer till Ravensbrück, Dachau, Mühlhausen, Bergen-Belsen.

Den 15 april 1945 kommer befriarna, engelska soldater. Hon är 22 år, känner sig som ett levande lik. Två månader senare kommer hon med de vita bussarna till Malmö, ett ”drömland som förskonats från andra världskriget”.

På ett bröllop i Eskilstuna träffar hon sin blivande man Mischa. De får sonen Semmy, som studerar till violinbyggare och så småningom blir förste konsertmästare på Kungliga operan i Stockholm under många år. Semmy har nu skrivit Sonjas resa tillsammans med sin snart hundraåriga mamma.

”Sonjas resa” är en djupt drabbande berättelse om Förintelsens fasor och om Sonjas livsvilja som starkt bidrar till att hon mirakulöst överlever … och får ett nytt liv i Sverige.

Fotnot: ”Sonjas resa”, av Sonja och Semmy Stalhammer. Boken kan köpas via hemsidan: https://semmystahlhammer.se/

Judisk restaurang i Lodz 2019. Foto: Sören Sommelius.

Berlin 8 maj 1945, fredens dag, Tyskland kapitulerar

Berlin timme noll, maj 1945. Barn i Berlin leker på en sönderbombad tysk stridsvagn. Foto: Deutschlandsfunkkultur.de.

Tysklands fältmarskalk Wilhelm Keitel undertecknade den 8 maj 1945 i Berlin Tysklands villkorslösa kapitulation på vad som kommit att kallas ”Victory Day”, fredsdagen, som markerade slutet på det andra världskriget – åtminstone i Europa.

Keitel hade varit Tysklands överbefälhavare under krigsåren 1938 – 45, en av Führerns närmsta män. Under Nürnbergprocessen 1945-46 åtalades Keitel enligt samtliga fyra punkter: planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Domstolen förklarade Keitel skyldig enligt samtliga åtalspunkter och dömde honom till döden genom hängning. Natten till den 16 oktober 1946 hängdes han tillsammans med de övriga dödsdömda. De dömdas kroppar fördes till München och kremerades, varefter askan ströddes i bäcken Conwentzbach, ett biflöde till Isar.

Berlin var samma dag en stad i ruiner, liksom stora delar av Europa. Totalt beräknas kriget ha krävt 50–65 miljoner liv, flest i Sovjetunionen, 28 miljoner, varav hälften civila.

Kriget var den första stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater. 20 miljoner kineser dödades, varav 16 miljoner civila. 5, 6 miljoner polacker dog, de flesta civila. 4,6 miljoner tyskar dödades, 4 miljoner av dem var soldater. Drygt en miljon jugoslaver, lite mer än hälften civila dödades.

I siffrorna, som är hämtade från Wikipedia, ingår ”cirka 6 000 000 judar i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror”. Förintelsen och dess offer hör till krigets mest ohyggliga historia.

I dag är Angela Merkels Tyskland i många avseenden Europas mest demokratiska land, som i en lång process gjort upp med nazismens och krigets mörka skuggor och genomlyst sin egen historia.

Bilden från Berlin med alla barn som klättrar på den förstörda stridsvagnen är tagen i maj 1945 i den förstörda huvudstaden. Barnen måste ha överlevt bombningar och krigets fasor. Vad blev det av dem? Hur levde de sina liv?

Fältmarskalk Wilhelm Keitel skriver under Tysklands villkorslösa kapitulation den 8 maj 1945 i Berlin. Tyskland är besegrat. Andra världskriget är slut, åtminstone i Europa. Foto: Wikipedia.

Lag och rättvisa vill rentvå Polen från HolocaUst – i en kamp om ”minnets historia”

Half of the European Jews murdered in the Holocaust were killed in what had been Poland before the war. Gentiles who risked their lives to rescue Jews were an exception.Photograph by Arthur Grimm / Ullstein Bild.

Två polska Förintelse-historiker, Jan Grabowski och Barbara Engelking, har ställts inför rätta för förtal av Edward Malinowski, en för länge sedan avliden polsk borgmästare i byn Malinowo, skriver den amerikanska tidskriften The New Yorker. Deras stora akademiska verk i två band, omfattande 1700 sidor, ”Natt utan slut: Judarnas öde i olika delar av det ockuperade Polen” (i ungefärlig svensk översättning), publicerades 2018. 

Åtalet bygger på ett kapitel i boken, författat av Barabara Engelking, som där återger en vittnesuppgift, enligt vilken Malinowski skulle ha lett nazister till det ställe i en skog där en stor grupp judar höll sig gömda under krigsåren. 22 av dem mördades.

De två historikerna har drabbats av den högernationalistiska polska regeringens ambition att rentvå både alla enskilda polacker och den polska staten från allt ansvar för de tre miljoner judar som mördades i Polen under krigsårens nazistiska ockupation, skriver Masha Gessen, polsk-amerikansk östeuropakännare och återkommande medarbetare i The New Yorker, känd särskilt för böcker om Stalins Gulag och om Putins Ryssland.

Det är en form av historierevisionism, en ambition att skriva om historien, som många historiker fått betala ett högt pris för, skriver Gessen.

Kanske började angreppen på historiker redan 2016 då polska myndigheter anklagade den polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross som i sin banbrytande bok “Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland” hävdade att polacker mördade fler judar än tyskarna under andra världskriget, något som fick de polska myndigheterna att anklaga honom för att han ”förolämpade det polska folket”. Rättegången mot Gross pågick under tre år.

Gross utsattes för rader av långa polisförhör och man hotade honom med att hans höga utmärkelse eller ”Order of merit”, som han tilldelats av polska staten 1996, skulle återkallas. När Gross gick i pension från det amerikanska Princetonuniversitetet lade den polska staten dock ner anklagelserna mot honom.

Ett liknande fall gällde Dariusz Stola, chef för Polin, Warszawas museum över Polens judar, som gradvis under 2019 och 2020 övertogs av det regerande polska nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa, som ändrade dess inriktning.

Det styrande partiets historiesyn bygger på antagandet att polackerna alltid har varit offer för sina stora grannars angrepp. Man hävdar att etniska polacker kämpade mot nazisternas ockupation på olika vis under andra världskriget.

I sin bok ” Neighbors” kommer Gross fram till att en jude i Polen under kriget hade 1.5 procents chans att överleva. Gross dokumenterar i sin bok hur 1600 polska judar mördades av sina grannar.

Den inledningsvis nämnde Jan Grabowski granskar i sin bok “Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German-Occupied Poland”, vad som hände med de polska judar som klarade sig undan getton och dödsläger och blev ”osynliga för nazisterna”. De flesta av dessa mördades därför att icke-judiska polacker hjälpte tyskarna att finna dem, skriver Grabowski.

Masha Gessen jämför det som händer i det nationalistiska Polen med förhållanden i Putins Ryssland och nämner särskilt den nu fängslade oppositionspolitikern Alexej Navalny, som anklagats för att ha förolämpat en veteran från andra världskriget. 

I både Polen och Ryssland drivs nu ett slags ”minneskrig”, därför att de som styr känner sig själva angripna genom anklagelserna, skriver Gessen vidare, de vill kunna kontrollera bilden av det förflutna.

Dariusz Stola, the director of the Polin Museum, the Jewish museum in Warsaw, which Poland’s nationalist-conservative government has seized control of as part of its efforts to legislate the country’s memory.Photograph by Maciek Nabrdalik / VII / Redux.











75 ÅR EFTER HIROSHIMA: Sverige bör skriva på FN:s förbud mot de kärnvapen som hotar mänskligheten

Den 6 augusti är det 75 år sedan den första atombomben släpptes över Hiroshima, 80 000 människor dog omedelbart, ihjälbrända.

Den första atombomben ”Little Boy” vägde 4500 kilo och innehöll 64 kilo utarmat uran. Klockan tre på morgonen den 6 augusti 1945 lämnade ett B-29 bombplan den japanska flygplats där Little Boy satts samman. Målet var den japanska hamn- och militärstaden Hiroshima. I ett speciellt mörkt utrymme på planet dinglade bomben från en ensam krok. Under färden gick två män in till bomben och osäkrade den.

Klockan var 8.16 när Little Boy släpptes mot Aioi-bron i hjärtat av staden, mitt i ett bostads- och handelsdistrikt. Efter 44 sekunder detonerade den på en höjd av 580 meter.

På marken under explosionen steg temperaturen till 5500 grader, nära hettan vid solens yta. Hundratals bränder flammade upp. Ett svampmoln steg en och en halv mil upp i luften.

Endast 1,38 procent av det anrikade uranet genomgick en kärnklyvning. Det mesta omvandlades till lättare grundämnen. Men 0,7 gram uran-235 förvandlades till ren energi, enligt principen för Einsteins relativitetsteori, E = mc2.

80 000 människor dödades omedelbart, två tredjedelar av byggnaderna förstördes.

0,7 gram uran-235 förvandlat till energi dödade 80 000 ovetande civila. 

0,7 gram, det är ”lättare än en dollarsedel” skriver Eric Schlosser i sin bortåt 800-sidiga ”Bomben. Ett knapptryck från kärnvapenkrig”, utgiven på svenska av Ordfront 2014 i översättning av Stefan Lindgren.

En trehjuling från det kärnvapenbombade Hiroshima.

I dagarna är det 75 år sedan USA fällde de två första atombomberna över Hiroshima (6.8 45) och Nagasaki (”Fat Man”, 9.8.45). Världen blev en annan. Hotet om ett kärnvapenkrig har sedan dess hängt som ett hot över mänskligheten, men – ännu inte – utlösts, trots en rad kusliga incidenter.

Risken för ett kärnvapenkrig förefaller i vår tid vara större än någonsin, större än något annat hot mot mänskligheten, men alltför sällan debatterad.

De avtal mot kärnvapenspridning som funnits mellan USA och Ryssland är uppsagda. USA:s demagogiske president Donald Trump har vid flera tillfällen sagt sig vara beredd att använda kärnvapen, ”om vi har dem, varför ska vi inte använda dem”. Trump har inlett en satsning på militarisering av rymden. Han vill också att USA ska installera en ny generation kärnvapen, sammanlagt 180 nya kärnvapen, i fem europeiska länder, däribland Tyskland, Turkiet och Italien, kanske redan 2020.

De nya atombomberna, US B61-12, är betydligt mindre än tidigare kärnvapen därtill styrbara med hög precision. Syftet är, heter det, att minimera så kallad ”collateral damage”, alltså icke åsyftade skador, särskilt på civila, och att minimera det radioaktiva utfallet.

Därmed blir tröskeln lägre för att använda dessa nya kärnvapen. 

Enligt en färsk rapport från ICAN, fredsprisbelönade för The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, satsade år 2019 världens nio kärnvapenstater 72,9 miljarder dollar på mer än 13 000 kärnvapen, en ökning med 7.1 miljarder dollar från året innan. USA står för hälften av beloppet eller 35,4 miljarder dollar, vilket är en ökning med 5,8 miljarder dollar.

Hiroshimabomben var 20 kiloton. Vi vet vilka skador den förorsakade. US B61-12 kommer att produceras i fem storlekar, 5, 10 eller 50 kiloton och kan ställas in för detonation i luften eller på marken. Den är bara 3,6 meter lång och väger 350 kilo.

Det finns olika katastrofscenarier. Ett ”lokalt” kärnvapenkrig mellan kärnvapenstaterna Pakistan och Indien skulle kunna bli en global miljökatastrof med två miljarder döda, genom den massvält som blir orsakas av den atomvinter som följer ett kärnvapenkrig, skriver Svenska Läkare mot Kärnvapen.

2018 tilldelades ICAN Nobels Fredspris, för sitt arbete med att göra kärnvapen olagliga. Sverige var ett av de drivande länderna bakom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen som antogs av 122 länder i FN sommaren 2017.

Sverige har dessvärre ännu inte ratificerat avtalet, till följd av inrikespolitiska motsättningar och trots att en överväldigande del av svenska folket är för detta, vilket också innebär en lojalitet mot FN-systemets ickevåldsbaserade värderingar.

För att förbudet ska vinna laga kraft behövs 50 ratificeringar. Botswana blev det fyrtionde. Det skedde den 15 juli, på 11-årsdagen av Pelindabaavtalet, som 2009 proklamerade nästan hela Afrika som en kärnvapenfri zon.

Hiroshima dagen efter det att stadens centrum utplånats av den första atombomben. Källa Wikipedia.

Inskränktheten segrade i Polens presidentval

Polens sittande president Andrzej Duda, firar på måndagen att han med knapp majoritet blivit omvald efter en valkampanj där han med starkt homofobisk retorik talat om att stärka familjens roll. Bilden: Skärmdump från brittiska The Guardian.

Polens högernationalistiska populistiska parti Lag och Rättvisas kandidat segrade knappt när andra omgången av presidentvalet genomfördes i söndags. Den sittande presidenten , Andrzej Duda, segrade från PiS (Lag och rättvisa) segrade med 51,2 procent av rösterna före den liberale utmanaren Rafał Trzaskowski, som fick 48,8 procent.

Därmed är Polens väg för de kommande fem åren antagligen utstakad, en väg bort från demokratiska grundvärderingar, med återkommande attacker mot fria medier och mot domstolsväsendet

Duda har under presidentvalskampanjen talat om att stärka familjens roll – men gjort det med en öppet hatisk homfobisk retorik.

I en valanalys skriver brittiska The Guardian att det finns en demografisk dimension i valutslaget. Polacker under femtio år och de som bor i större städer röstade på utmanaren Trzaskowski, medan äldre väljare och de som bor på landsbygden ställde sig bakom Duda.

Kort före parlamentsvalet den 13 oktober 2019 besökte jag Łódź, landets tredje största stad. Det var då ganska länge sedan jag senast var i landet och det var lätt att se att Polen haft ett ekonomiskt mycket positiv utvecklingen under de senaste decennierna. Det lär dock knappast ha berott på PiS:s politik.

Att Polen haft bland den starkaste ekonomiska tillväxten i Europa beror snarare på kraftfulla insatser från EU. Polen är det land inom EU som mottagit störst bidrag, 208 miljarder euro från 2007 till 2020. Polackerna i gemen har fått det påtagligt bättre efter kommunismens fall och mer över lag positiva till EU.

1990 efter kommunismens fall var Polens BNP 30 procent av Sveriges. 2017 var motsvarande siffra 60 procent.

Kritiker av PiS fruktar nu att Dudas valseger kommer att uppfattas av partiet som ett mandat att fortsätta och fördjupa den illiberala och odemokratiska politik partiet fört, inte bara i landet utan också i EU, skriver The Guardian.

Motsättningarna mellan den polska regimen och EU:s Bryssel har länge stärkts. EU har särskilt kritiserat och granskat den polska regimens ingrepp i rättsystemet. Men granskningen har inte lett någon vart eftersom EU är splittrat.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som också hamnat i konflikt med EU, gratulerade direkt den omvalde president Duda med att på Facebook lägga ut en bild på sig själv och Duda och ett V-tecken som segerhyllning.

Valutgången lär innebära stora prövningar på det polska folket. Det bör dock nämnas att ingen ifrågasatt valresultatets giltighet, som underströks av högt valdeltagande.

EU ställs som demokratiprojekt efter det inträffade för svåra utmaningar. Kan Polen om den odemokratiska politiken fortsätter att kunna förbli särskilt gynnat EU-land, frågar sig många.

Under andra världskriget drabbades Polen av krig, nazistisk ockupation och koncentrationsläger, följt av decennier som sovjetiskt lydland. EU:s insatser har syftat till att bygga välstånd och demokrati, men tydligen inte varit tillräckligt effektiva i det senare fallet.

Algeriets befrielsekamp inleddes efter franska massakrer

Bilden: Franska fallskärmssoldater i en scen ur den italienska filmen (1957) ”Slaget om Alger”.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland. I Algeriet kommenderade den franska kolonialmakten tusentals algeriska män, kvinnor och barn att delta i manifestationen för de allierades seger i världskriget.

Men Algeriet präglades av antifranska känslor och den antikoloniala rörelsen hade börjat vinna kraft över hela Algeriet. Algerierna hade ingen lust att delta i de koloniala förtryckarnas segerfirande. I den nordalgeriska staden Setif samlades 4000 personer i en demonstration för självständighet och större rättigheter. Man skanderade ”Slut på ockupationen” och ”Vi vill bli jämlikt behandlade”.

En 14-årig pojkscout Saal Bouzid, höll upp en algerisk flagga. På order av den franske generalen Duval öppnade franska soldater eld . Man dödade 14-åringen och fortsatte med vad som blev en massaker på tusentals obeväpnade demonstranter, skriver MEMO, Middle East Monitor, på 75-årsdagen av massakern, den 8 maj. Saul Bozid kom sedan att omnämnas som befrielsekampens första offer.

Oroligheterna växte med allt fler sammanstötningar mellan algerier och de härskande koloniala fransmännen, som gjorde allt för att kväsa och kontrollera befolkningen. Man satte in flyg och markstyrkor mot de upproriska i flera städer i öst, särskilt Setif och Guelma.

General de Gaulle ledde Frankrikes tillfälliga regering. Han gav order att upproriska bönder och bybor skulle dödas. Ordern följdes av lynchoperationer och summariska avrättningar.

Tusentals dödade kroppar kastades i dammar eller kringliggande raviner när man inte hann begrava dem.

Våldet mot den algeriska befolkningen fortsatte till den 22 maj. Då hade 45 000 algeriska män, kvinnor och barn dödats, i synnerhet i regionen Setif, Guelma och Kherrata. På den franska sidan räknade man 102 dödsoffer.

Nio år senare, i november 1954, inledde Algeriet sitt självständighetskrig. Det krävde 1.5 miljoner algeriers liv ända tills dessa att självständighet kunde utropas 1962.

Den 8 maj är en sorgens minnesdag i Algeriet. I februari 2005 bad FrankRikes dåvarande ambassadör Hubert Colin de Verdière formellt om ursäkt för massakern som han kallade en oursäktlig tragedi. Algeriets president Abdelaziz Bouteflika har kallat Satif-massakern för ett folkmord begånget av de franska ockupationsstyrkorna.

Fotnot: Några år efter Algeriets självständighet besökte jag landet 1969. Spåren från kolonialismen fanns synliga som öppna sår även om Främlingslegionens soldater lämnat sina kaserner. I parkerna fanns fortfarande skyltar Endast för européer, som en påminnelse om den franska ockupationsmaktens rasism.

I huvudstaden Alger var det annorlunda. Där hade frihetsrörelser från Mellanöstern och Afrika sina kontor. Vårt hotell låg symboliskt nog på Che Guevara-boulevarden,, som nog har bytt namn sedan dess.

De gamla kvarteren i Algers kashba såg ut precis om i Pontecorvos klassiska film ”Slaget om Alger”, som hade premiär 1966 och tog algeriernas parti i skildringen av kampen för självständighet.

Från Alger bilade vi söderut genom Sahara i vår svenska Fiat 1500 till oasen Ghardaia. Där träffade vi Yousef, som var en ivrig anhängare av HIF, Helsingborgs fotbollslag. Kraftiga skyfall i öknen gjorde att vi inte kunde fortsätta till Tamanrassert, de blå tuaregernas oas. Men det är en annan historia.

Algeriet ligger i dag i medieskugga. Mycket lite rapporteras om utvecklingen i landet, som till följd av säkerhetsläget länge varit svårt att besöka.

Fotnot: En tidigare bild som låg här har tagits bort. Den var inte det min källa påstod den vara, inte franska soldater vid mördade algerier utan en koncentrationslägerbild från Dachau, förmodligen efter det att lägret befrias.

Danska brigaden lämnar Helsingborgs hamntorg

Så här såg det ut när den ”Danska Brigaden” samlades på Hamntorget för att skeppas över till Danmark igen. Foto ur Kulturmagasinet/Helsingborgs museers samlingar.Bild: Lindberg Foto

För 75 år sedan i maj 1945 tog kriget slut i Europa. Nazityskland kapitulerade. Danmark blev fritt efter långa ockupationsår. Den Danska brigaden återvände till Helsingör från Hamntorget, där tusentals helsingborgare samlats för att glädjas över freden, Freden.

I dag tänker helsingborgare sällan på att under andra världskriget gick gränsen mellan krig och fred just här, mellan Sverige och Danmark. Hemma har jag en bit plåt från ett nedskjutet flygplan. När jag berättar att den kommer från ett av tyskarna nedskjutet brittiskt stridsplan som störtade i min farmors trädgård i Laröd har folk svårt att fatta.

Många har inte heller sett de brittiska och tyska krigsgravarna på Pålsjö kyrkogård, alla dessa mest mycket unga män som dödades. Tillsammans med vännen Folke Schimanski, som kom som flykting från Tyskland med de vita bussarna, har jag på fredsdagen många gånger besökt krigsgravarna och lagt blommor på både den engelska och tyska delen.

Under flera år fanns i Sverige Den danska brigaden, som upprättades 1943 av motståndsmän och militära flyktingar och som mest uppgick till 5000 personer. Den 5 maj 1945 kunde brigaden återvända till Helsingör.

På bilden ses soldater ur brigaden med sina fordon på Hamntorget i Helsingborg . Längst bak trängs nyfikna helsingborgare som firar freden.

Det är en märklig bild. Jag ser den i HD som i en artikel påminner om 75-årsjubileet.

Jag var där med mina föräldrar. Begivenheterna på Hamntorget är ett av mina allra tidigaste minnen, jag var tre och ett halvt år. En dansk soldat lyfte mig högt upp – och så fick jag en dansk vimpel av honom.

Vimpeln satt i alla år på väggen i mitt pojkrum, tillsammans med andra vimplar från platser jag varit på med min familj, Borås, Marstrand, Æröskøbing …

När jag nu ser bilden upptäcker jag att det på personbilen allra längst fram hänger en likadan vimpel som den jag fick. Fanns det vimplar på alla bilar, jag kikar noga men ser inga. Kan det vara ”min vimpel” på bilen i bilden?

Vad hände med soldaten som gav mig vimpeln? När brigaden kommit till Helsingør tog soldaterna tåget till Köpenhamn, där de skulle inkvarteras på olika ställen. Brigadens väg hade i förväg avslöjats i radio och tidningar.

Fjärde bataljonen var på väg mot Matthæusgades Skole, då den oväntat blev beskjuten från kringliggande tak av danska nazistkollaboratörer. 14 sårades, tre dog omedelbart, Menig 308 Hirsch Leib Zneider,  menig 236 Freddy Helge Otto Mønsted og menig 4088 Arne Olesen.

 Brigaden hade under åren i Sverige tränat urban krigföring och ”nedkämpade” på tjugo minuter fienden, fem dödades och fyra togs som fångar. På platsen för attentatet, i korsningen ,mellan Jagtvej/Rantzausgade, finns i dag ett minnesmärke över händelsen.

Större delen av brigaden upplöstes den 10 juli 1945. Personal från brigaden fick därefter ansvaret för att röja de minfält som tyskarna lagt ut längs Væstkysten.

Detta arbete skildras i en otroligt stark dansk filmUnder sanden”. De som gör det livsfarliga och dödliga minröjararbetet är tonåriga tyska krigsfångar, under kommando av hårdföra danska befäl. Med bara händerna tvingas tyskarna gräva fram minor ur sanden. Det handlade om 2000 fångar som röjde cirka 70 000 minor. Hälften av de tyska pojksoldaterna omkom eller blev illa skadade.

Men det är en annan historia.

ŁÓDŹ ELLER HOLLYOUDZ Polens filmhuvudstad

Andrzej Wajda. Foto: Bright Lights film.

Efter andra världskriget låg Warszawa i ruiner. Łódź, då Polens näst största stad, hade klarat sig. Här fanns också ett filminstitut. Därför valde man att inrätta en filmskola i Łódź, berättar den polsk-franske filmaren Roman Polanski i sin självbiografiska ”Roman by Polanski”.

Redan från början var skolan välutrustad vad gäller teknik och hade utmärkta lärare – trots att landet låg i ruiner. Verksamheten inriktades – framgångsrikt – på att få fram en elit av polska filmare. I dag är ”The Leon Schiller National Higher School of Film, Television and Theatre in Łódź” en av de främsta utbildningsinstitutionerna i staden.

Tidigt blev filmskolan liberal och självständig. En anledning kanske kan utläsas ur ett stort Lenincitat uthugget i marmor i den stora salen: ”Av alla de konster vi har är filmen den mest betydelsefulla”.

Det blir bara ett hastigt besök på filmskolan för filmentusiasterna från Helsingborgs filmstudio, tyvärr. En trappa upp har några av skolans mest kända elever fått minnesskyltar, som Wajda, Polanski och Kieslowski, tre av 1900-talets främsta europeiska filmregissörer. 

 Polen hör till de få länder i världen som under generationer fått fram lysande regissörer. Nästan alla betydande samtida polska filmregissörer har utbildats på Filmskolan i Łódź. För dem blev Łódź Hollyoudz (eftersom staden Łódź på polska uttalas ungefär ”oudz”).

Under skolans första tid betonades filmernas ”socialistiska” budskap. Efter Stalins död 1953 blev det möjligt att göra filmer som inte byggde på den kommunistiska propagandans klichéer.

Det gäller inte minst Krzysztof Kieślowski, vars sviter Dekalogen och Trikoloren är moderna mästerverk. Kieślowski har beskrivit Łódź, som han gjort en tio minuters dokumentär om, ”Från staden Łódź” (1969):

”Łódź hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. …

Staden är full av besynnerligheter, full av galna statyer och kontraster av olika slag. På gatorna ser man än i dag spårvagnar och gamla kolkärror dragna av hästar. Det är en stad full av förfärliga restauranger och hemska glassbarer. Full av stinkande, skitiga, nedpissade, äckliga toaletter. Full av ruiner, ruckel och prång.”

När Andrzej Wajda 2016 avled 90 år gammal betecknades han av New York Times som en av världens främsta filmregissörer, jämbördig med Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Wajda använde sig ofta av händelser i den så ofta djupt tragiska polska historien som utgångspunkt för sina filmer, som motståndet mot nazismen (Aska och Diamanter), massakern på polska intellektuella (däribland Wajdas egen far) i Katyn (2007), arbetare under kommunismen (Marmormannen) och Solidaritetsrörelsen, i vad som blev hans sista film, Walesa (2013). 

Wajdas tre timmar långa ”The promised land” skildrar i Zolás och Dickens anda och med dramatiska detaljer hur människor kämpar för att överleva i ett Łódź präglat av 1800-talets kapitalism. Filmen Oscarnominerades som ”bästa utländska film”. Den bygger på en roman av den polske författaren Władysław Rejment, som fick Nobelpriset 1924, i konkurrens med Thomas Mann och George Bernhard Shaw.

Filmen utspelar sig under senare delen av 1800-talet då Łódź var en sjudande och snabbt växande industristad, ett dynamiskt centrum för Europas textilindustri. Livegenskapen i Polen avskaffades först 1864 och många före detta trälar kom till staden. Med en stor svältande underklass och ett förmöget borgerskap som tjänade enorma belopp på sina fabriker blev staden en experimentverkstad för en girig kapitalistklass.

Filmen spelades in på 78 dagar 1975 i Łódź. Miljöerna fanns kvar och var ofta i bruk hundra år efter den tid filmen skildrar, de väldiga fabrikerna, fabriksägarnas måttlöst påkostade palats.

Fotnot: En tidigare text om Polen och Łódź finner du här. Den handlar om Polen och högernationalistiska Lag och Rättvisa inför valet.

Filmregissören Andrzej Wajdas namn på en trappa inne i Filmskolan i Łódź.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”