Kategoriarkiv: Moderaterna

M:s flyktingpolitik vill ”Make Sweden great again” ”Det här är ren rasism”

Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, både moderaterna, som på Trumps vis vill att ”invandringen ska vara bra för Sverige”. Skärmdump DN Debatt.

Sverige stänger gränserna mot omvärlden. Flera partier tycks tävla om att formulera en främlingsfientlig politik. Mycket påminner om situationen en bit in på 90-talet när Bert Carlsson och Ian Wachtmeisters Ny Demokrati blev mall för socialdemokratisk regeringspolitik, sedan många flyktingar kommit hit från det krigshärjade Jugoslavien. 

Fast det är värre nu. Nu är det inte pajasparet Karlsson/Wachmeister som inspirerar till flyktingpolitiska utspel utan den öppet rasistiske ex-presidenten Donald Trump och förstås Jimmy Åkessons Sverigedemokraterna. Och nu handlar det särskilt om flyktingarna från de ohyggliga kriget i Syrien.

Jag är skeptisk till regeringens förslag om att det bara ska utfärdas tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar, det om något saboterar med lång väntan i utanförskap möjligheterna till integration. 

Men här vänder jag mig särskilt mot den omänskliga och främlingsfientliga flyktingpolitik som moderaterna presenterade i torsdags. På DN-debatt publicerades då en artikel av partiets radarpar Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson. I ingressen anges att det handlar om 100 konkreta förslag för en ny integrationspolitik och så heter det att: 

”Vi behöver en helt ny integrationspolitik där målet är att invandringen sammantaget ska vara bra för Sverige”.

En svensk variant av Trumps ”Make America Great again”, om jag förstår rätt.

Make Sweden great again? Trump byggde murar mot Mexiko, USA förbjöd flyktingar från en rad länder att komma till landet, i synnerhet från muslimska länder.

Har inte stora delar av invandringen redan ”varit bra för Sverige?” Skulle vården klarat av påfrestningarna under pandemin utan alla dessa kompetenta läkare, sjuksköterskor och undersköterskor med rötter i andra länder som stått för så mycket av slitet på sjukhusen? 30 procent av alla läkare är födda utomlands. 60 procent av de som städar på covidsjukhusen är invandrare.

Språkligt väcker artikeln funderingar. Det här är en artikel där moderaterna hoppas lansera ett huvudtema för att kunna segra i valet 2022 på en flykting- och främlingsfientlig politik, kalibrerad med sverigedemokraterna. Men i texten nämns inte ordet ”flykting” en enda gång. 

I stället talas det om ”volymer”, i en total avhumanisering.

”För att klara integrationen krävs kraftigt minskad invandring. Moderaterna föreslår att ett volymmål … som ska påminna om Danmarks, heter det. Kristersson är Sveriges svar på främlingsfientliga Pia Kjærsgaard.

Har Kristersson inte fattat att flyktingarna som kommit till Sverige till stor del flytt från fasansfulla krig, att de inte hade mycket val annat än att komma iväg och bort. 

I stället talas det om ”integration”, ”om en nödvändig praktisk anpassning för att fungera i det svenska samhället – att respektera de lagar, seder och bruk som gäller här”.

Eller på staffantorpska, vellingska, trelleborgska och sölvesborgska om att ”ta i hand när man hälsar”, inte bära slöja eller huvudduk”, etc. 

Ordet ”integration” förekommer 34 gånger i texten. Fast Kristersson tycks inte veta vad det betyder och menar något annat. Flyktingarna som kommer hit ska inte vara till besvär. De ska snabbt lära sig tala ”begriplig svenska”, vad nu det betyder. 

Om gamla farmor från en arabisk kultur flyr från ett land i spillror efter ett krig är det inte alltid lätt för henne att snabbt lära sig ”begriplig” svenska. Då ska hon enligt m-förslaget ut ur landet.

Därtill ska flyktingarna vara självförsörjande.

Kristersson uttrycker sig knappast själv på ”begriplig svenska”. Varför inte använda de ord som finns och hör till ämnet, krig, flyktingskap, trauma, flyktingläger – och försöka hederligt resonera om komplexa sammanhang. Hans och Svantessons språkbruk påminner mig om den vi-dom-retorik som de värsta nationalisterna i Jugoslavien använde under nittiotalets krig. De båda moderaterna sätter vi, de ”präktiga svenskarna”, mot de andra, ”dom där”, flyktingarna, som är lata och opålitliga och kriminella, som ska sättas åt, sättas på plats och veta hut.

Nu ska ”dom där” få lära sig: ”Ersättningen de första fem åren ska vara lägre”, invandrare ska successivt få kvalificera sig till bidrag och välfärdsförmåner,  moderaterna vill ”avskaffa rätten för asylsökande att bosätta sig var de vill”, och så vidare.

I Dagens ETC kommenterar Johan Ehrenberg både regeringens flyktingpolitiska utspel och moderaternas. Han skriver bland annat:

”I dag har vi en justitieminister som öppet skryter över att få söker asyl i landet, trots krig och förföljelse. Så djupt blev fallet.”

Och: ” Moderaterna har nu lagt förslag om att minska bidrag för just flyktingar och göra välfärden uppdelad så att den som inte är etablerad ska få leva på fattig nåder. Det här är ren rasism och Sverigedemokraterna jublar.

Det går inte att motarbeta högerextrem rasism med att ge efter för den. Det går inte att stoppa flyktinghat och invandrarhets genom att vara glad över att asylansökningarna minskar.”

Drama i Mölle: BADARNA, Bryggan och surfarna

Surfarna menar att bryggan hotar Möllevågen.Bild: Stefan Ed.

Moderaterna i Höganäs styr kommunen som solkungar i Versailles före den franska revolutionen. Man tycks vara van vid att få styra och ställa som man vill, i stort som i smått. Nu tänker kommunen bygga en badbrygga vid Norra Strandvägen i Mölle, nära hamnen. Men Länsstyrelsen har sagt nej med besked. Fast kommunen tänker strunta i beslutet och planerar att starta badbryggebygget om två veckor, i vecka 15.

– Jag har inte varit med om att en kommun öppet trotsar våra myndighetsbeslut. Det är helt extremt, säger länsstyrelsens enhetschef Kristian Wennberg till Helsingborgs Dagblad.

– Vi har olika uppfattningar här. Vi tycker att länsstyrelsens handläggning är märklig, säger kommunchefen Herman Crespin

Nu kräver länsstyrelsen att mark- och miljödomstolen bestämmer att beslutet att förbjuda bygget av den nya badbryggan ska gälla omedelbart. Man skickade sitt krav till domstolen under tisdagen och räknar med ett besked inom några dagar.

Höganäs kommun i sin tur kallar länsstyrelsens förbudsbeslut för ”klåfingrigt”.

Det handlar om två gruppers konkurrerande intressen. ”Badarna” står mot ”surfarna” – åtminstone formellt. Men bakom det som sägs och skrivs kan annat anas. Badarna är mest möllebor kantänka, präktigt folk med dyra villor längs havet eller på berget. Surfarna är löst folk, utifrån, med andra intressen, kanske bor de i husbilar i stället för att gynna turistnäringen. Ingen skatt betalar de heller.

Inte vet jag.

Mölle har en kosmopolitisk historia, åtminstone fram till första världskriget, när inte minst danskar och tyskar tog sig hit och förde synden till Mölle, iklädda randiga baddräkter på för tiden osedliga badplatser, där män och kvinnor plaskade tillsammans i Solviken.

Men vilka är badarna i dag? För vem bygger kommunen bryggan i hamnen, det bygge som man tycker länsstyrelsen inte ska lägga sig i? 

De som uttalat sig på kommunens vägnar ger sitt odelade stöd åt ”badarna”, medan länsstyrelsen vill att surfarnas röster ska höras och inte nog med det, surfarna tycks kommunen inte föra någon konstruktiv dialog med, och förresten står de för ett ”särintresse”, som inte är något som kommunen ska behöva bry sig om.

Fel, säger Kristian Wennberg. Surfningen är en del av riksintresset för det nationella friluftslivet. Den som påstår något annat är ”fel på det”, understryker han.

Om folk kommer från hela landet till Mölle för att surfa på den speciella Möllevågen, är det ett problem? Snarare borde det väl vara något positivt?

Varför har kommunen informerat så knackigt. På youtube ligger nu en ok film gjord av kommunen som heter ”Badbryggan i Mölle. Hur lång blir den?” I filmen anges att nästa hela bryggan går på land, att den bara blir 60cm hög och att den inte påverkar den speciella surfvågen.

Men om det nu är så enkelt, varför är frågan inte löst för länge sedan så att både badare och surfare blir nöjda? De springande punkterna är ju hur långt ut från stranden bryggan ska gå, vilket man inte gett någon konkret upplysning om – och att det inte finns några ritningar, vilket skapat osäkerhet.

Den nämnda filmen kan ses på den kommunala webbsidan för projektet, där det också finns frågor och svar från kommunalt håll, men ingen röst från surfarnas sida.

Kärnkraftsmotståndet ökar kraftigt i Sverige

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen,säger radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg i en kommentar till SOM-institutets nya rapport som visar att kärnkraftsmotståndet i Sverige ökar kraftigt.

Den senaste tiden har moderaterna genom i synnerhet moderaternas Ulf Kristersson men också Ebba Busch KD och liberalerna liksom sverigedemokraterna velat göra kärnkraften till en valfråga på ett ofta demagogiskt vis.

Deras argumentering har varit tunn som chokladpapper. Svåra frågor har inte berörts, som långtidslagring av kärnavfall eller olycksriskerna vid de nu åldrade verk som ännu är i drift. Inte heller att vindkraften seglat upp som ett billigare, småskaligare och inte minst säkrare alternativ. Eller det ofrånkomliga faktum att de företag som äger och driver de kvarvarande verken inte är intresserade att bygga om dem för förlängd drift.

Det har varit pinsamma utspel i en fråga som är otroligt komplex, i förhoppningen att vinna väljare på det. Det tycks nu ha misslyckats totalt.

På lördagen presenterade Sveriges Radio en ny opinionsundersökning som gjorts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Där visar det sig att kärnkraftsmotståndet har ökat kraftigt hos svenskarna under det senaste året.

Två tredjedelar av väljarna stöder regeringens kärnkraftspolitik eller vill gå längre med att avveckla kärnkraften, sammanfattar Sveriges Radio.

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen, det är ungefär lika många som vill snabbavveckla den (tio procent).

Majoriteten av Liberalernas väljare (51 procent) vill avveckla kärnkraften. Bara fyra av tio liberala väljare stöder partilinjen.

I riksdagen återspeglas i dag inte den opinionen. De blåbruna partierna till höger (M, SD, L och KD) har nu 173 mandat. Regeringssidan (S, C, V, MP) har 174.

Radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg, säger i sin kommenterar till de nya siffrorna att ”det ser ut att blåsa ordentlig motvind i kärnkraftsfrågan för regeringsalternativet till höger.” Han skriver vidare:

Alternativet ”Använd kärnkraften och ersätt de nuvarande reaktorerna med som mest lika många nya som idag” – stöd av 19 procent av väljarkåren. Lägger vi ihop dem med de tio procent som vill snabbavveckla och de 39 procent som bara vill använda de nuvarande reaktorerna samlar de tre alternativen” … 67 procent eller två tredjedelar av väljarkåren.

”… det svarsalternativ som mest liknar den som på sistone förespråkats av de fyra partierna till höger – ”Använd kärnkraften och bygg fler reaktorer än de nuvarande i framtiden” – samlar bara tolv procent.”

Ramberg konstaterar vidare att ”de väljare som är mera positiva till kärnkraft samtidigt är mindre negativa till fossila bränslen. Den gamla regeln att kärnkraftens kritiker är mer positiva till sol och vind än dess förespråkare gäller ännu.”

Ramberg tror vidare att en fortsatt kärnkraftsdebatt kommer att handla om slutförvaringen (som ska hålla 100 000 år) av det högeligen radioaktiva avfallet – på ett säkert sätt. För tre veckor sedan skrev tio företrädare för regeringens Kärnavfallsråd på DN Debatt att ”Felaktiga uppgifter cirkulerar om slutförvaret av kärnavfall. Kristersson med sin böjelse för enkla och snabba lösningar har bagatelliserat frågan eller inte berört den alls. De tio konstaterar att ”inget land i världen har ännu upprättat ett slutförvar för använt kärnbränsle” och att det kan ta upp till ett sekel att bygga ett sådant förvar.

Samtidigt kommer larmrapporter från Japan tio år efter Fukushimakatastrofen den 11 mars 2011. Bara 4 av 54 aggregat är i gång. 85 procent av befolkningen oroar sig för att fler olyckor ska inträffa. Kostnaderna för att bygga upp infrastrukturen i den drabbade Miyagi-regionen uppgår hittills till 300 miljarder dollar.

Bild från Fukusimakatastrofen 2011. Två år senare svarade kärnkraften endast för en procent av Japans elproduktion.I dag är endast 4 av Japans tidigare 54 aggregat i drift.85 procent av japanerna oroar sig för nya olyckor.

Stefan Löfven har rätt: Demokratin är hotad

 Stefan Löfven varnade för att demokratin är i fara om Ulf Kristersson blir statsminister med stöd av SD. Han intervjuades i SVT i onsdags kväll av Anders Holmberg.Foto:SVT

I SVT:s ”30 minuter” varnade Stefan Löfven i onsdags högst befogat för en M-SD-högerregering som i varenda fråga behöver stöd från SD. Statsministern uttryckte sin oro för att ”En moderatledd regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna riskerar att föra Sverige i en ickedemokratisk riktning”. Löfven är starkt kritisk till att moderatledaren Ulf Kristersson öppnat för ett regeringssamabete med Sverigedemokraterna efter valet nästa år.

I 30 minuter nämnde han särskilt Kristerssons uttalande om att han som ny statsminister efter valet inte kommer att ge SD några ministerposter, men att han inte utesluter ”tjänstemän från sverigedemokraterna i regeringskansliet”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. På nyhetsplats publicerade Sydsvenskan ett pinsamt illa formulerat TT-telegram under rubriken ”M-Löfven går i spetsen för ren smutskastning”. Den byggde på ett sluggeruttalande av Kristensson mot Löfven, som smutskastar” i stället för att diskutera allvarliga sakfrågor”.

”Löfven missbrukar statsministerrollen”, trumpetade Dagens Industri ut.

Expressen gick ett steg längre. Med rubriken ”Åkesson: Löfven är vårt svar på Donald Trump” citerade man Åkesson som inte vill ”brottas i den socialdemokratiska gyttjan”.

Det är tre exempel av många. Ägnade sig Löfven åt ”smutskastning” i ”30-minuter”.

Det är inte min åsikt. Den debatt Stefan Löfven initierade är den absolut viktigaste inför det kommande valet. 

En M-KD-regering med stöd av SD utgör det allvarligaste hotet mot svensk demokrati i modern tid. Varför?

I en tidigare blogg har jag skrivit om hur just en sådan politisk situation skulle skapa förutsättningar för att M-KD och SD med enkel majoritet i riksdagen kan besluta att skära ner på anslaget till Public Service, så som politikerna gjort i till exempel Danmark och Boris Johnsons Storbritannien.

En halvering av anslagen skulle kunna innebära att SVT reducerades till en enda bantad kanaler som med Ebba Buschs ord skulle ägna sig åt ”fördjupad journalistik och smalare kultur”. Något liknande kunde snabbt fixas vad gäller radion, en smal PS-kanal och sen rubbet till de profithungriga kommersiella aktörerna i reklamfinansierade sändningar. 

Enbart detta utgör ”ett hot mot demokratin”. Public Services nuvarande breda och djupa rapportering är en grundbult i dagens svenska demokrati. Coronainformationen under det gångna året hade knappast fungerat så väl som nu om inte Public Service hade funnits.

För moderaterna är en nerskärning eller nedläggning av public service knappast något problem. I maj 2019 röstade Stockholmsmoderaterna för en total nedläggning av public service. Konservativa Timbro applåderade:

”Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.”

I Timbros text skriver man så här ”nyanserat”:

”Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.”

Hoppsan! SVT och SR är tecken på diktatur, menar Timbro. För att inte tala om BBC.

Men det finns fler frågor som vi kan räkna med att SD prioriterar. Folkbiblioteken är en sådan. Både lokalt och nationellt har SD gång efter annan attackerat biblioteken för att ändra deras inriktning. Det har blivit en av deras viktigaste frågor.

På nationell nivå har SD velat ändra bibliotekslagen genom återkommande motioner, skriver Dagens ETC under rubriken ”Slaget om biblioteken en testballong för SD” och vinjetten #Blåbrunt.

En sådan motion gick ut på att endast svenska medborgare skulle få tillträde till biblioteken. De som saknar medborgarskap skulle kunna nekas boklån och andra bibliotekstjänster. I den senaste motionen, från hösten 2020, heter det att ”illegala migranter” ska nekas vissa tjänster. 

I Sölvesborg, som styrs av SD tillsammans med M, KD och det så kallade Solpartiet ändrades den lokala biblioteksplanen i december 2019. Skolbiblioteken behöver inte längre köpa in böcker på elevernas modersmål. Därtill har samarbetet mellan folkbiblioteken och modersmålslärarna strukits. Nu står SD i Vellinge på tur med att få igenom liknande formuleringar i kommunens biblioteksplan. 

Tobias Willstedt, bibliotekarie i Vellinge oroar sig för SD:s offensiva bibliotekspolitik.

– Biblioteken jobbar efter reglerande dokument där det tydligt framgår att mångkultur och inkludering är viktigt. Det går emot Sverigedemokraternas syn på kultur, där den nationella kulturen är den rätta kulturen.

Linnnéa Lindsköld, forskare i kulturpolitik vid Högskolan i Borås, tror att bibliotekens popularitet gör dem extra intressanta för sverigedemokraterna.

– Det finns ju ett folkbibliotek i varenda kommun, det är den mest besökta kulturinstitution vi har. … När SD försöker förändra biblioteken blir det ett sätt att väcka debatt, det får stor uppmärksamhet.

Det finns fler kulturfrågor som kommer att bli slagfält om M+KD+SD kommer till makten i en blåbrun allians.

Niklas Orrenius skriver i sin fredagskrönika i Dagens Nyheter bland annat om hur SD ”misstänkliggör alla muslimer och utesluter dem ur den svenska gemenskapen. SD:s nyhetsinslag om nyfödda som heter Mohammad är inte en neutral sakupplysning, det är hets, från en rörelse som ägnat decennier åt att utmåla muslimer som samhällsskadliga hot.

Orrenius påminner om att Jimmie Åkesson har talat om invandrare (som utgör en femtedel av dagens svenska befolkning, över två miljoner är födda utomlands) som en ”kulturell belastning” och om hans vapendragare Richard Jomshof och Björn Söder och SD:s officiella twitterkonto som skickat ut budskapet att islam är ”en avskyvärd religion”.

Om och när figurer med sådana åsikter får inflytande över en möjlig svensk M-KD(-SD)-regering är demokratin sannerligen otroligt illa ute.

Stefan Löfven har all rätt. Vid valet 2022 står den svenska demokratin på spel – och det allvarligare än någonsin tidigare i modern tid.

SD, M och KD:s mediepolitik: Demokratins dödgräveri

Ebba Busch, KD. FOTO: PONTUS ORRE, Aftonbladet. KD-ledaren vill göra om Public Service, romska bli ”smalare och vassare” genom att ”krimskramset” tas bort.

KD-ledaren Ebba Busch intervjuades häromdagen i SR:s lördagsintervjun av Monica Saarinen. Det handlade inte minst om public services framtid. Buschs antagonistiska hållning gentemot public service – SVT och SR – är känd sedan länge. Men många ämnen skulle avverkas i samtalet och jag saknade de följdfrågor som kunde ha handlat om vad ett försvagat public service innebär för demokratin.

Busch tillhör kategorin baklängestalare. Hon säger sig vilja värna ”pressfrihet och yttrandefrihet”. I själva verket vill KD och M ta bort ”krimskramset” i public service, som KD:s kulturpolitiska talesman  Roland Utbult utryckt det, för att göra om SVT och SR efter sina mallar.

Public service ska med Buschs ord bli ”smalare men spetsigare” och fokusera på ”samhällsinformation och smalare kultur”. Allt övrigt bör överlåtas till reklam-TV och reklamradio. Underhållningsprogram och sport hör väl till ”krimskramset”.

Anslagen till en bantad varianten ska förstås skäras ner .

Det skulle innebära ytterligare en amerikanisering av det svenska medieutbudet, där redan övervikten på amerikanska översatta TV-program är massiv. I USA har Public service-media en undanskymd ställning med låga lyssnar- och tittarsiffror. I stället är ärkekonservativa Fox News den största TV-kanalen. Under Trumps presidenttid upprepades i Fox den lögnaktige presidentens alla utspel som vore det sanningar. Man kan säga att Fox bäddade för de stora devota anhängarskaror som efter valet ställde upp på presidentens lögner om ett manipulerat val.

I en intervju i Expressen i höstas ville Busch genomföra sina, M:s och SD:s förändringar av Public Service så fort det går och under den kommande mandatperioden.

Moderaternas största partidistrikt i Stockholm vill att public service helt ska läggas ner. Det är lika otroligt som bedrövligt.

Demokratin skulle fara mycket illa i ett Sverige utan dagens Public Service. Om de här tre partierna skulle kunna genomföra sina krav innebär det ett stort hot mot svensk demokrati. Skulle SD bli störst i det blåbruna blocket kan vi räkna med ytterligare krav från det främlingsfientliga partiet på svenskhet och liknande i programutbudet.

Det är ju sådant det egentligen handlar om. Trion ”mörkomän”, Busch, Kristersson och Åkesson, är okunniga och ointresserade av väl fungerande offentliga medier i Sverige. Deras outtalade förutsättning är den upprepade klyschan om ”mediernas vänstervridning”, det är den man vill ”göra något åt”. 

Man kan ha åsikter om SVT och SR. Men i det allra mesta fungerar de väldigt väl, med en bred och mångsidig samhällsbevakning. Playavdelningarna på bådadera är skattkistor för många tittare och lyssnare, med ett helt otroligt programutbud.

För att Public Service ska kunna utvecklas behövs resurser som i sin tur bygger på höga tittar/lyssnarsiffror.

Trion Busch, Kristersson och Åkesson bedriver en mediepolitik som är demokratins dödgräveri. Att de tre partierna har en politisk möjlighet att slå sönder public service med bar en röst övervikt i riksdagen är helt orimligt. SR och SVT hör till demokratins grundpelare och bör vara lagligt skyddade från klåfingriga politikers manipulationer.

Jan Scherman skev med hetta i augusti förra året i ett inlägg i Dagens Media om riksdagens möjlighet att med ett enkelt beslut krossa public service genom att sänka den skatt till public serivice som ersatte licensavgiften.

”På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten.”

Till saken hör också att dagstidningarna under det senaste decenniet har pressats tillbaka. Unga människor vill inte betala för nyheter, medelålders läser bara digitalt (som ger lägre annonsintäkter). Papperstidningsläsarna blir äldre och färre. Det finns dessbättre nu tendenser som går åt andra hållet. Men stora delar av Sverige ligger i medieskugga.

De som inte prenumererar, som inte har tillgång till journalistik från de stora tidningarna, som har betallösningar, är beroende av public service för att få veta vad som sker i samhället.

En fungerande demokrati bygger på informerade medborgare. Informerade medborgare behöver public service nu mer än någonsin, inte minst i kristider som detta dödens pandemiår.

Hur skulle regeringens pandemipolitik kunnat förmedlas till medborgarna utan public service? Det hade knappast fungerat.

I Trelleborg ska man handhälsa för att få jobb

Namaste – indisk hälsning med sammanfogade handflator, en läget bugning och ett leende.. Inte accepterad för den som söker kommunalt jobb i Trelleborg.

Trelleborgs kommunfullmäktige klubbade nyligen ett beslut att inte anställa personer inom kommunen som vägrar att hälsa genom att ta i hand, skriver SVT.

Sverigedemokraternas förslag för två år sedan har nu blivit regel i Trelleborg. Detta beslutar staden mitt under pandemin, när ingen alls bör skaka hand. Men nu gäller att alla som anställs inom Trelleborgs kommun måste hälsa på andra med hand – annars får de inte jobbet. Fast ändå inte under pandemins tid.

Vilken enfald. Världen är större än den här inskränkta sidan av Trelleborg.

Trelleborg sällar sig nu till den rad av kommuner som inför främlingsfientliga regler på ett sätt som inte minst strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde.

Tur att inte Helsingborg har liknande knäppskallar vid makten, med tanke på att den största gruppen migranter som kommit till Helsingborg 2019 var indier, många arbetar på Ikeas dataavdelning, indier som hälsar otroligt ”osvenskt”, med sammanfogade händer, en lätt bugning och ett leende.

Det handlar förstås om ”svenskhet”, inbillad provinsiell ”svenskhet”, om att här i Sverige ”hälsar vi genom att ta i hand”. Och självklart bygger det på en motion från SD, skriven av oppositionsrådet Helmuth Pedersén. Denne föreslog redan 2019 att kommunen inte ska anställa personer som ”av religiösa eller kulturella skäl vägrar att hälsa på motsatta könet genom traditionell handhälsning”.

Förslaget fick stöd av moderaterna och kunde antas därför att kristdemokraterna inte deltog i beslutet. Moderaterna i sin maktiver går allt oftare SD:s vägar. Det är beklämmande.

Socialdemokraterna röstade nej mot förslaget, bland annat därför att de menar att det strider mot den grundlagsskyddade religionsfriheten.

– Det finns inget annat syfte än att man vill gå emot lagstadgad religionsfrihet och på det sättet peka mot specifika grupper i samhället. Vi kan inte acceptera den här typen av intrång på grundlagsstadgade religonsfriheter, säger till SVT Lennart Höckert (S), oppositionsråd, och fortsätter:

– Och i dessa tider känns det tämligen konstigt, med en sådan motion.

2022 är det åter val. Moderatledaren Ulf Kristersson drömmer om en ”konservativ nationalistisk” regering, där M ska styra med hjälp av KD och SD.

Det låter inte så kul, rentav mardrömsaktigt. Ska vi alla redan nästa år på trelleborgska tvingas ta alla i hand för att bevisa att vi är svenska, absolut inte tigga utanför systemet, bara döpa alla barn till typiskt svenska namn?

För mig blir Trelleborg en no-go-zon med den här sortens pinsamma beslut.

Partiledaren Jimmie Åkesson (SD) EU-i Trelleborg med bland andra SD:s starke man i kommunen, Helmuth Petersén, till vänster.
Foto: Tomas Nyberg

Sabuni, Kristersson&Busch: Fake News om kärnkraft

Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) är okunniga pladderhattar när det gäller kärnkraftens framtid i Sverige.  Bild: EPA-EFE/Stina Stjernkvist 

Tre borgerliga politiker har alldeles för länge uppträtt som pladderhattar i energidebatten. Deras okunniga, missvisande eller medvetet vilseledande påståenden om kärnkraftens alla överlägsna fördelar har ofta fått stå oemotsagda, inte minst i SR:s och SVT:s ”balanserade” nyhetsrapportering, där alltför ofta åsikt ställs mot åsikt – utan faktakoll.

Inför folkomröstningen om kärnkraft för evigheter sedan (1980) var jag engagerad i linje 3 mot kärnkraft, knackade dörr och samlade namn och gick på bildande studiecirklar om energipolitik och kärnkraft. Kunskaperna har säkert bleknat, men engagemanget finns kvar. Därför mår jag illa över att se hur den svenska debatten om kärnkraft i många avseenden påminner om Trumps twittrande, som ett slags Fake News på svenska, med banala plakatpåståenden och föga respekt för de svåra och existentiella frågor som ligger i botten, som långtidsförvaringen av avfall och risken för kärnkraftsolyckor.

Jag tänker förstås på Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L). I en analys förra veckan skrev HD/Sydsvenskans Olle Lönnæus om hur ”Kyla får kärnkraften att glöda”. Han citerar de tre nämnda politikerna.

”Vi får uppenbar brist på el när vi lägger ner kärnkraften”, sa Ulf Kristersson (M) i Ekot.

”Socialdemokraterna har låtit miljöpartiets plakatpolitik diktera villkoren för svensk energipolitik”, dundrade Ebba Busch (KG) i SVT. 

”Ge kärnkraften en chans”, utropade Nyamko Sabuni (L) i Aftonbladet.

Varför då, Nyamko Sabuni, om den är dyrare än andra energislag, om riskerna med slutförvaring är oöverskådliga och risken för katastrofer vid enskilda kärnkraftverk inte kan uteslutas?

På DN Debatt (söndag 14/2) skriver Linda Brundenius, ordförande i föreningen 100 procent förnybart, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, att ”Flera partier vilseleder om klimatet”. De påpekar att Sverige 2015-20 nettoexporterat el för 20 TW/h/år, jämfört med 6TW/år 2007-14.

Ebba Busch menar att varje kall och vindstilla dag ”i Sverige blir en klimatbomb”, därför att vi då kan tvingas importera smutsig el från Polen. I själva verket har elimporten från Polen halverats från 2007-14 till 2015-20. Samtidigt har exporten till samma land ökat kraftig och nu är i genomsnitt 21 gånger större än importen.

På punkt efter punkt visar debattörerna att de tre nämnda politikernas argumentering är gravt vilseledande. Dagens Sverige kan ”inte bara gå i spetsen för klimatomställningen utan också skapa nya jobb och stärka vår ekonomi”.

Från de nämnda borgerliga politikerna har kommit krav på att regeringen ska skynda på med slutförvaret av det radioaktiva avfallet. Johanna Sandahl och Oscar Alrik från Naturskyddsföreningen och Johan Swahn, kanslichef för miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, blir illa berörda av kravet och svarar ganska upprörda i en helsides debattartikel i Svenska Dagbladet (söndag 14/2).

Efter femtio år med kärnkraft är frågan om hur det högaktiva och långlivade avfallet ska förvaras en ödesfråga”, skriver de. Bränsleförvaret måste klara 100 000 år utan att läcka och vara oåtkomligt från intrång utifrån, heter det vidare: 

”Det handlar om mer än 7 000 ton kärnavfall som är så radioaktivt att bara bråkdelar av ett gram kan orsaka cancer. Plutonium bryts inte ned, utan kan förstöra livet för generation efter generation av människor inom stora områden om det förs ut via grundvattnet. Att det fem centimeter tjocka kopparhöljet verkligen klarar påfrestningarna är därför helt avgörande för den långsiktiga miljösäkerheten.”

”Regeringen kan inte låta några decenniers undfallenhet och kravlöshet resultera i att tusentals generationer får lida i onödan. Det kan ta tio eller tjugo år att ta fram en ny, fungerande lösning. Det är ett rimligt pris för att undvika en fullt möjlig mångtusenårig miljökatastrof.”

De politiska kraven från de borgerliga partiledarna om en snabbehandling av frågan om slutförvar är obehagligt okunniga och ansvarslösa. Vad de i sin demagogiska okunnighet kusligt spekulerar i är omständigheter som just kan leda till ”en mångtusenårig miljökatastrof”.

En kopparkapsel för använt kärnbränsle utanför Svensk Kärnbränslehantering AB, i Oskarshamn. Foto: Jorma Valkonen/TT.

Ängelholm 1 maj 1917: Bröd, fred och medborgarrätt!

Bröd, fred och medborgarrätt! Första maj 1917 i Ängelholm samlade över 1000 deltagare. Här passeras Stortorget.

Ängelholmsboken 2020 har fokus på Rösträttsfrågan och alldeles särskilt på kampen för rösträtt i Ängelholm för ett sekel sedan, undertiteln är Kvinnliga pionjärer i vår historia. I en rad kortare texter levandegörs en tid som inte är så avlägsen och som i många avseenden format vår tid och dess demokratiska förutsättningar.

I boken medverkar en rad skribenter med den mångkunnige bibliotekarien och lokalhistorikern Johan Brinck som klart dominerande.

Demokratin och den allmänna rösträtten hör 1900-talet till. På 1860-talet hade Ängelholm 1700 invånare. Bara 21 röstade 1868 i det andra valet till stadsfullmäktige i staden.

I samma val 1910 röstade 680 ängelholmare. Men rösterna var graderade efter den röstandes inkomst. Högern fick 43 % av rösterna mot socialdemokraternas 38 %, men när man räknat in vad rösterna var värda fick högern 56 % och socialdemokraterna bara 25 %.

Den liberala regeringen med Karl Staaf som statsminister la 1912 fram ett förslag till allmän rösträtt för alla, också för kvinnor. Regeringens proposition segrade stort i andra kammaren men röstades ner av förstakammarhögern. Hösten 1918 ändrade sig de sistnämnda efter press från Hjalmar Branting och liberalernas statsminister Nils Edén och påverkade av revolutionära stämningar i världen efter första världskriget. Åren därpå följde grundlagsändringar som till slut gav kvinnorna full rösträtt.

I Ängelholm grundades 1903 en lokal Förening för kvinnans politiska rösträtt, FKPR. Två kvinnor blev särskilt viktiga, skriver Johan Brinck. Sofi Lindström (född 1856), blev 1910 den första kvinnan i staden som valdes till stadsfullmäktige. Hon var ordförande i FKPR, som 1909 hade hela 54 medlemmar i staden.

Ellen Wester. Foto Gösta Florman.

Ellen Wester, författare och rösträttsaktivist, översatte noveller åt Helsingborgs Dagblad och debuterade 1900 med en historisk kärleksroman. Hon deltog i internationella rösträttskonferenser i Köpenhamn, Amsterdam och Budapest.

Men kvinnorna spelade länge en underordnad roll i Ängelholms lokala politik. Först 1976 kom Agnes Andersson från Strövelstorp in i kommunstyrelsen, vars första kvinnliga ordförande blev Else Ekblom 1991.

Några texter ligger vid sidan om rösträttstemat.

Johan Brinck skriver om hur Spanska sjukan 1918 drabbar Ängelholm, på ett sätt som påminner om vår tids coronapandemi. Många hundra smittades. Ett hundratal dödsoffer krävdes. Munka-Ljungby drabbades särskilt, i samband med sockerbetskampanjen med över hundra smittade.

Moderata kandidater i valrörelsen 1991: Else Ekblom, Anita Vidner, Maud Ekendahl, Ingvar Eriksson och Ulf Inger. Foto: Niklas Gustavsson, NST.

Eva Thorén skriver levande om sin uppväxt i Össjö under 30- och 40-talen. Inger Nyrell och Kalle Lind berättar om Ausås hembygdsmuseum- Johan Brinck bidrar också med en 30-sidig avslutande artikel med kommentarer till historiska Ängelholmsbilder.

Här finns Contans hus på hörnan vid Stortorget, dit hjältarna i Torgny Karnstedts roman ”Gnistskärmen” gick när de so m elever på SJK-skolan försökte charma lokalbefolkningen. En av bokens sista bilder är från inspelningen av Stellan Olssons TV-serie ”Julia och Nattpappan” i Villanområdet i början av 1970-talet.

Ängelholmsboken 2020 är synnerligen rikt illustrerad och ger tillsammans med tidigare årgångar breda och mångskiftande nedslag i Ängelholms historia. 

Fortsatt majoritet i riksdagen mot svenskt Natomedlemskap

Dagens Industri 9/12, skärmdump.

I förra veckan väckte SD stort jubel bland Nato-vänliga politiska partier och tongivande Natovänliga medier. ”SD svänger – majoritet för att närma sig Nato” hette det till exempel i Sveriges Radio. Och Dagens Industri (se bild) drog till med ”SD backar upp borgerligt krav om Nato”. Särskilt det senare påståendet var rejält missvisande.

Men SD är fortsatt negativt inställt till ett svenskt Natomedlemskap, liksom därmed också majoriteten i riksdagen (S, V och SD). I verkligheten var det inte så enkelt, skriver Utgivarna för sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. De fortsätter:

”Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. ”

I en debattartikelAftonbladet (9/12) skrev företrädare för SD själva:

”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”

Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt i onsdags att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.

Här är det snabba puckar. Ska så stora och för framtiden avgörande frågor avgöras utan fördjupad diskussion och med en kanske bara veckogammal majoritet?

Utrikesminister Ann Linde reagerade direkt och sa till Svenska Dagbladet 9/12:

”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.

Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.

I Finland finns en så kallad ”Nato-option” utan att den är klart definierad, annat än som en deklaration att ett Natomedlemskap kan komma att bli aktuellt under speciella omständigheter. I Finland finns, till skillnad mot i Sverige, ett starkt nationellt försvar som bygger på allmän värnplikt, en traditionsenlig mångårig dialog med mäktiga grannen Ryssland och en uttalad säkerhetspolitisk deklaration därman slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:

”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”

 Till det kommer att det finns ett starkt stöd bland den finska befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för finskt Nato-medlemskap.

Det folkliga motståndet mot svenskt Natomedlemskap har också länge haft en tydlig majoritet.

Trots det har det alliansfria Sverige gått en annan väg än Finland. Nyligen övade stora amerikanska flygförband på och över svenskt territorium, ett klart brott mot svensk långvarig neutralitet.

I den inledningsvis nämnda texten från ”Bevara alliansfriheten” heter det vidare:

”I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.”

Natos AWACS-plan har normalt en besättning om 16 personer. Flygplan av denna typ, Boeing E-3A-Sentry, har använts av USA iSverige sedan 2014. Foto: MINDAUGAS KULBIS/AP

M + KD + SD = Sant Moderaterna allt mer ärkekonservativa

Statsvetaren Jonas Hinnfors skriver på SvD:s debattsida att Moderaterna tar distinkta steg i konservativ riktning i en analys av nya idéprogrammet. Foto: Adam Ihse/TT, Carolina Byrmo/Aftonbladet/TT.

Moderaternas förslag till ett nytt idéprogram innebär att partiet är på väg att ta distinkta steg i konservativ riktning, skriver på Svenska Dagbladets debattsida Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Medan det gamla partiprogrammet från 2013 innehöll relativt begränsat med konservativa markörer och desto mer liberala innehåller det nya idéprogrammet en rad nya, mer konservativt präglade markörer vid sidan av liberala, menar Hinnfors. Han pekar särskilt på tre områden, nation, kultur/historia och familj.

I moderaternas partiprogram från 2013 hette det att ”såväl kulturella som nationella gränser förlorar i betydelse”. I det nya idéprogrammet markerar man i stället att ”det är nationalstaten som är fundamentet på vilket många av vårt samhälles viktigaste institutioner vilar”.

2013 lyfte man fram att lyfte fram att kulturell ”mångfald, i det lilla och det stora” leder till att ”människors ursprung, erfarenheter och historier [blir] ett gemensamt försprång” … I den nya texten varnar moderaterna i stället ”för att andra religiösa och kulturella arv ”krockar med vårt”.

I det gamla partiprogrammet såg M ”kunskap kring samhällets dominerade kulturella uttryck” som något som ”berikar livet” och ”en förutsättning för att kunna förstå andra”. Idéprogrammet lyfter i stället fram ”unikt svenska erfarenheter” där ”svensk kultur och svensk historia förenar människor över generationerna”. 

Moderaterna tycks inte se något gott i möten med andra kulturer. I stället heter det att ”integration inte är en dubbelriktad process. Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle”. Det heter vidare att ”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv som sträcker sig mycket långt tillbaka.” Idéprogrammet lyfter fram att partiets ideologi och värderingar är en del av den ”västerländska” och ”kristet-judiska” civilisationen och deras värderingar. I det gamla partiprogrammet nämndes ingenting om ”västerlandet”.

Det gamla partiprogrammet framhöll vikten av att familjer kan vara olika och nämnde särskilt hbt-personer, vilket inte finns med i det nya idéprogrammet. Samtidigt lyfts familjens roll fram tydligare än innan.

Moderaterna är nu i färd med att justera sin kompass, konstaterar Jonas Hinnfors. Partiet rör sig nu några kliv i riktning mot en samarbetsgemenskap med KD och SD. Därmed avlägsnar sig partiet samtidigt från den ”ideologiska samarbetsgemenskap där Centern och Liberalerna tidigare ingick”, skriver Hinnfors.