Erdogan och Vucic medlare i Bosnien?

Turkish President Recep Tayyip Erdogan, right, and Serbian President Aleksandar Vucic pose before a meeting in Ankara, Turkey [Murat Cetinmuhurdar/Presidential Press Office/Handout via Reuters]

Efter Daytonavtalet 1995, undertecknat på en flygbas i USA, följde ett slut på det blodiga inbördeskriget i Bosnien. Men Dayton skapade en obalanserad stat, med två föga samarbetsvilliga enheter, den serbiskledda Republika Srpska och den bosnjakisk-kroatiskt dominerade federationen, och därtill en Hög representant med stora befogenheter, som ett slags ”kolonial vice-kung”, har det sagts.

Konstruktionen var bräcklig. För invånarna i alla delar av Bosnien-Hercegovina innebar Daytonavtalet inte det man längtade efter, en fördjupad fred. Någon demokrati byggdes inte. Inte heller skapades jobb och välstånd, som i de två nya staterna Kroatien och Slovenien, båda EU-medlemmar.

I december genomdrev den bosnienserbiske ledaren Milorad Dodik i Republika Srpskas parlament en rad lagar som skulle möjliggöra nya parastatliga institutioner och en egen armé i maj, efter valet i april. Många såg det som ett agerande med målet att skapa en självständig bosnienserbisk stat, vilken i förlängningen skulle kunna förenas med Serbien.

Omvärlden har varit passiv. EU tog över ansvaret för säkerheten i Bosnien från Nato 2004 har i det senaste skedet dåligt reagerat på Dodiks provokationer. Samtidigt har europeiska högerextrema ledare som Ungerns premiärminister Viktor Orban och Rysslands president Vladimir Putin öppet gett sitt stöd till Dodik.

Den höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, har möjlighet att avlägsna politiker som bryter mot Daytonavtalet, men har hittills avstått från att göra det trots att Dodik upprepade gånger brutit mot avtalet.

Det allra senaste är att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt sig vara beredd att i april efter valen i Serbien i april leda krissamtal tillsammans med sin serbiske kollega Aleksandar Vucic.

Turkiet har historiska rötter med Bosnien, som fram till första världskriget utgjorde en del av det osmanska väldet. Från turkisk sida har man uttryckt oro för Dodiks ambitioner att separera Republika Srpska från det övriga Bosnien.

Erdogan själv säger till TV-kanalen Al-Jazira att serber, kroater och bosnjaker måste avhålla sig från varje agerande som hotar Bosniens territoriella enhet och att man bör handla ansvarsfullt.

– Vi vill sammankalla ledarna för bosnjakerna, kroaterna och serberna och skapa garantier för detta, tillägger Erdogan till Al-Jazira. De kommande förhandlingarna kan genomföras i Istanbul eller i Belgrad.

Dödssiffrorna bland civila under Bosnienkrigen (19p92 – 95) har uppskattats till omkring 100 000, med folkmordet i Srebrenica som den mest ohyggliga enskilda händelsen. Ett nytt krig i Bosnien 2022 vore kusligt. Såren efter det förra kriget har inte läkts. Har världen ingenting lärt?

Det kan vara svårt att se Erdogan som en fredsmäklare. Men kanske kan han i den uppkomna situationen vara rätt person?

För en mera långsiktig lösning borde EU acceptera att alla de nya stater som föddes ur Jugoslaviens sammanbrott ges möjligheter för snabba medlemskap. Bara så kan en varaktig och fördjupad fred skapas, tror jag.

Om inget görs eller om fel saker görs kan ett nytt Bosnienkrig inte uteslutas. Det måste till varje pris motverkas. Vi vet följderna.

Demonstrationer mot Milorad Dodics separatistiska utspel. Bilden från Twitter.

Jane Campions ”The Power of the dog” BÄSTA FILM 2021 ENLIGT THE GUARDIAN

Benedict Cumberbatch spelar råbarkad machoman på vischan i Montana år 1925. Foto: Netflix/HD.

Brittiska The Guardian har efter årsskiftet ägnat ett nummer till att se bakåt på det gångna året och framåt mot 2022. Där finns ett fylligt avsnitt som väljer ut de tio bästa filmerna under 2021.

Högst upp på listan ligger mycket välförtjänt Jane Campions senaste ”The power of the dog”, som inte längre går på bio i Helsingborg men är tillgänglig strömmande på Netflix. Det är Campions första spelfilm på tio år – en ”gotisk västernfilm”, vilken utspelar sig på 1920-talet i den amerikanska delstaten Montana – men i sin helhet är inspelad i Campbells hemland Nya Zeeland i ett storslaget arkadiskt bergs- och ökenlandskap som spelar en viktig roll i filmen.

Två bröder driver en boskapsfarm i det öde landskapet. Den ene, George, är lågmält vänlig, den andre, Phil, till synes ett hårdfört råskinn, med destruktiv kvinnosyn, men – visar det sig så småningom – också bög med ett slags kvinnligt känsloregister.

Campion spelar mycket med eller mot västerngenrens klichéer. I berättelsen finns våld, men under ytan, inga massakrer annat än i ord. Den rör sig i männens värld med orgier i machofasoner. Snart visar hon att mycket är stelnade attyder, i brist på annat.

Campion är fortfarande mest känd för sin säregna ”Pianot” från 1993. En skotsk stum kvinna kommer med sin nioåriga dotter till Nya Zeelands vildmarker. Hon uttrycker sig genom att spela piano. En man köper ett piano åt henne …

I The Power of the dog gifter sig brodern George med Rose som äger ett piano. Hon spelar Strauss Radetzkymarschen på det – ända tills machobrodern slår sig ner invid henne och spelar samma stycke men så mycket bättre på sin sexsträngande banjo.

Filmens titel är ett bibelcitat, hämtat ur Psaltaren 22:20: ”Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld” (1917 års bibelöversättning).

Pianot kan också ses på Netflix eller – gratis –på Cineasterna, bibliotekens suveräna filmtjänst.

På Netflix finns även en annan film som jag helhjärtat kan rekommendera, ”Passing” eller ”Passera”. Rebecca Halls film utspelar sig mest i Harlem i 20-talets New York, ett samhälle inpyrt av rasism. Den skildrar två ”svarta” men mycket vithyade väninnor som återfinner varandra, i en berättelse med komplikationer. Jazzen är i varje scen avgörande viktig, den skulle kunna sägas ha en egen roll i filmen.

Stridsvagnar vid ICA: Medier väcker skräck för möjligt krig i Sverige

Svenska stridsvagnar passerar ICA nära i gotländska Slite. Skärmdump från SVT:s Aktuellt.

Televisionens kanaler och tidningarnas förstasidor tyngs dessa gråa januaridagar av krigsrubriker. Aktuellt visade på måndagskvällen bilder från en skola där barnen på sociala medier läst om vilka platser i Sverige som snart kommer att bombas av ryssarna. Barnen var rädda, såklart.

I SVT:s nyhetsprogram intervjuas gång på gång militära experter – men vad jag sett inte en enda freds- och konfliktforskare. Gång på gång visas bilder av svenska stridsvagnar som rullar fram på Gotland, fullt stridsberedda – och på tisdagen hade kriget eller den svenska armén med dragna vapen kommit också till Höganäs.

Jag drabbas särskilt av en bild från Gotland. Två stridsvagnar på en smal landsväg med en kö av bilar efter sig passerar Ica-affären i Slite på Gotland. Krigets kusliga verktyg rullar förbi det mest trygga man kan tänka sig, en ICA-affär på landet.

Är det där kriget ska börja, i Slite?

Sarajevo 1914, Westerplatte 1939, Slite 2022?

Lever vi i en förkrigstid, frågar sig nog många. Det är lätt att tro det utifrån vad medierna förmedlar. Att Ryssland kommer att angripa Sverige om vi inte försvarar oss. Det är därför stridsvagnarna rullar genom Slite för att visa upp vår försvarsförmåga.

I Dagens Nyheters tisdagsnummer hördes till slut en förnuftets och besinningens röst, Johan Croneman. Under rubriken ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig”. Han skriver bland annat:

”SVT och TV4 har dundrat på om den militära ”upptrappningen” på Gotland, pansar patrullerar Visby hamn och försvaret sänder förstärkningar. Svenska medier tycks ha fått förkrigskänslor och att döma av rubriker, texter, analyser (?) är ett förestående ryskt anfall mot Gotland bara en fråga om tid. Har ni läst eller sett någon upplyst och påläst om detta militära tuppspel som haft något kritiskt och/eller intressant att säga?”

Croneman gör vad fler borde ha gjort i debatten, vänder på perspektivet:

”Tittar man på Europakartan från 1989 och framåt är det väl knappast möjligt att anklaga Ryssland för expansionism – snart helt inringat av Natomedlemmar. ”… i den frågan har förmodligen Putin och ett alltmer trängt Ryssland ett enormt starkt stöd från ryssarna i allmänhet. Var finns den nyansen i medierapporteringen?”

Johan Croneman försvarar för den skulle inte Rysslands krig: ”Det finns givetvis inte ett enda legitimt skäl till att hota eller attackera sina grannar med våld (Tjetjenien/Georgien/Belarus) eller att annektera grannens mark (Krim).”

Men han undrar också med eftertryck hur svenska medier och också public service kan skildra det som pågår som om Nato och USA enbart arbetat med fredliga medel, som om krigen i Afghanistan och Irak inte ägt rum, som om inte USA sedan 1945 svarat på minsta antydan till sociala och politiska förändringar i grannländer i Syd- och Mellanamerika med ”våld, mord, tortyr och militärkupper i land efter land under 75 års tid”.

Konflikten framställs i svenska medier nästan genomgående i stället som motsättningar mellan en fredsbevarande god sida (Nato, USA) och en ond, nyckfull, våldsbenägen – Ryssland.

Så enkelt är det inte, det borde vara lätt att inse.

Eller med Johan Cronemans formuleringar:

”De flesta av oss både ogillar, avskyr och fruktar det här geopolitiska kriget/spelet som pågått i stort sett oavbrutet i Europa under hundra års tid, och risken att det ska kasta in Europa i en ny förödande katastrof är uppenbar. Varför svensk oberoende (?) media och svensk public service så hundraprocentigt kastar sig in på Natos & USA:s sida i den här komplicerade och komplexa konflikten är svårbegripligt.”

Den australiensiske journalisten och författaren Phillip Knightley (1929 – 2016) publicerade 1975 vad som kommit att betraktas som en bibel för den som vill förstå och genomskåda krigspropaganda, ”The First Casualty”. På svenska publicerades 1977 översättningen ”Krigets första offer är sanningen”, med undertiteln ”Krigskorrespondenten som hjälte och mytskapare”, sedan dess i flera nya utgåvor.

Knightley slår i boken fast att ”ord kan vara farliga än kulor” och att militära krig ofta föregås av intensifierade propagandakrig, där kriget med vapen bara blir en förlängning av kriget med ord, där allt går ut på att med ”våra goda vapen förgöra de andra och deras onda vapen”.

Fotnot: Min egen bok om krigspropaganda under de jugoslaviska sönderfallskrigen, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien” publicerades 1993 av Styrelsen för Psykologiskt försvar.

Höganäs fick på tisdagen besök av svenska pansarfordon med dragna vapen. Foto: Maria Berkmo.

demokratin och rösträtten hotas åter i många delstater i USA

Den väldiga rösträttsmålningen på en mur i den lilla staden Selma i Alabama visar händelser förknippade med kampen med rösträtt som Den blodiga söndagen och Den stora marschen från Selma till delstatens huvudstad Montgomery till president Johnsons undertecknande av Voting Rights Act i närvaro av Martin Luther King. Bilden en del av den stora målningen. Foto: Sören Sommelius

Martin Luther King föddes den 15 januari 1929. Sedan 1986 är i USA den tredje måndagen i januari nationell helgdag till minnet av King – och firas därtill i över 100 andra länder, också i Sverige, som en medborgarättsdag, inte en dag ”off” (som de flesta röda dagar) utan en dag ”on” för solidariskt arbete.

En av Kings viktigaste framgångar var rösträttslagen, som undertecknades av president Lyndon Johnson i Vita huset den 6 augusti 1965, i närvaro av bland annat Martin Luther King.

Men nu pågår i en lång rad amerikanska delstater politiska strider med syftet att riva upp delar av Voting Rights Act, genom bestämmelser som på olika vis inskränker inte minst svartas möjligheter att rösta. Det är genomgående republikanskt styrda delstater med Trumplojala guvernörer som säger sig vilja skydda de kommande valens ”säkerhet” (vilken aldrig varit hotad mer än Trumps sjuka fantasier).

Helgdagen till minnet av Martin Luther Kings födelse infaller samtidigt som senaten och hela USA är inblandat i ett dramatiskt slag om USA:s rösträttslagar, skriver nu i The New Yorker David Remnick. Han uttrycker sig med hetta:

”Rätten att rösta inskränks återigen på ett sätt som drabbar USA:s minoriteter disproportioneligt. USA:s framtid som en mångkulturell demokrati avgörs i denna konfrontation. Den inleddes långt före Dr King. Många amerikaner trodde att man genom hans kamp hade kommit till något slags lösning vid mitten av sextiotalet.”

Det som pågår nu utgör ett mycket stort hot mot demokratin genom att delstaterna har så stort inflytande över hur valen organiseras och därför att Supreme Court, Högsta domstolen, har en konservativ majoritet sedan Trump utnämt två domare. Domstolen kan förväntas ge stöd till de republikanske delstaternas lagvrängeri.

The New Yorker tar i flera artiklar upp kampen för rösträtten på Kings tid. Renate Adler skildrar den stora marschen från Selma till Montgomery här.

Martin Luther King. Photograph by Don Cravens / The LIFE Picture Collection /The New Yorker.

SD-Bjuv gör som Höganäs: trixar med momsmiljoner

”Jag har inga moraliska betänkligheter kring det här alls”, säger Peter Schölander, kommunstyrelsens ordförande i Höganäs.
Foto: Höganäs kommun, Pontus Lundahl/TT/Dagens Samhälle.

Höganäs kommun gör svindlande momsaffärer genom att bolagisera delar av sin verksamhet. I vår följer Bjuv efter. Statliga momspengar trixas till kommunala miljonvinster.

Det började 2017 när 600 kommunalt anställda i Höganäs fick en ny arbetsgivare, Höganäs Omsorg AB. Tidskriften Dagens Samhälle granskar verksamheten sedan dess i sitt senaste nummer.

Det nybildade kommunala aktiebolaget tog över det mesta från socialtjänsten, skriver DS: ”hemtjänst, äldreboenden, hemsjukvård, LSS-verksamhet, hvb-verksamhet och vårdboenden. Kvar i socialnämnden ligger i princip myndighetsutövningen och ansvaret för utredningar.”

Kommunstyrelsens moderate ordförande, Peter Schölander, ligger bakom nyordningen som genomfördes främst för att kommunen skulle tjäna på att betala lägre moms, alltså ungefär som skatteplanerande förmögna personer eller storföretag. Förlorare är staten, som får lägre skatteintäkter.

Från början hoppades man på att tjäna 12 -14 miljoner per år på att bolagisera verksamheten, till följd av olika momsregler.

Herman Crespin, kommunchef i Höganäs, betonar att förtjänsten blev betydligt större.

– Den ökar i takt med att omsättningen i verksamheten växer. Vi är uppe i 19–20 miljoner kronor i särskild momsersättning nu. Sedan finns en del kostnader kopplade till detta, men inte stora. Nettot vi tjänar ligger någon enstaka miljon lägre. Det är betydelsefulla pengar för oss.

Bolagiseringen möte motstånd särskilt i början, skriver Dagens Samhälle, både från personalen och från den politiska oppositionen.

– Oh ja! Massivt. Personal upplevde att de behandlades som en handelsvara. Politiker pratade om minskad insyn och aggressiv skatteplanering, och det fanns misstankar om att vi gjorde det här för att sedan sälja ut bolaget, säger Peter Schölander.

Aggressiv skatteplanering” dundrade kritikerna som nu uppges ha tystnat, skriver tidningen i ingressen till reportaget.

Men nog är det aggressiv skatteplanering att lura staten på bortåt 20 miljoner per år. Och den offentliga insynen i ett kommunalt aktiebolag är ju obefintlig jämfört med de offentlighetsprinciper som annars gäller. Hur ska folk i bolaget kunna slå larm om missförhållanden. De anställdas yttrandefrihet beskärs.

Menar Schölander att det är moraliskt ok att trixa med momspengar på det ett sättet som i realiteten borde räknas som ett skattebrott? Ska inte kommuner och regioner uppehålla de skatteregler som är nödvändiga för ett fungerande samhälle? För mig är Höganäs agerande inte bara pinsamt utan djupt upprörande.

Aningslöst ser sig Schölander och Crespin som föregångsmän.

I SD-styrda grannkommunen Bjuv håller man i vår på att följa i Höganäs fotspår. Verksamheterna håller steg för steg på att föras över till bolaget Omsorg i Bjuv AB. Syftet är uttalat detsamma som Höganäs: att komma åt den särskilda momsersättningen, som för Bjuvs del ligger på 10 – 11 miljoner.

I en annan artikel i samma nummer av Dagens Samhälle får Höganäs frän kritik av Oppositionsrådet Anders Månsson (S) i Bjuv som är kritisk till bolagiseringen.

– I grunden ser jag det som ren skatteplanering och det är inte vi intresserade av, säger han. Jag förväntar mig att vår riksdag och statsmakterna måste reagera på det som sker.

SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog menar att kommunerna missbrukar systemet. Tanken med momsersättningen är att skapa lika villkor mellan privata utförare och verksamhet i kommunal regi. Inte att berika kommuner. Hon tror också att momskompensationen är felaktigt beräknad och att staten kan komma att ändra på reglerna.

– Så ser det ju ut. Det har utretts också, och Statskontoret kom fram till att kompensationen är högre än de faktiska momskostnaderna.

”Jag förväntar mig att vår riksdag och statsmakterna måste reagera på det här som sker”, säger Bjuvs oppositionsråd Anders Månsson (S) som är kritisk till kommunens bolagisering. SKR:s Annika Wallenskog utfärdar också en varning.
Foto: MAXIM THORE, Björn Lindgren/TT/Dagens Samhälle.

Nog borde Hilma af Klint få en egen gata i Helsingborg!

Från Hilma af Klint-utställningen på Guggenheimmuseet i New York.

I Helsingborg finns 925 gator. Endast åtta av dem har kvinnliga namn – jämför med dryga hundra mansnamn. Resten är ofta uppkallade efter småländska orter, skriver Helsingborgs Dagblad, Jönköpingsgatan, Grännagatan och fler ändå.

Nu har den feministiska organisationen Femhbg skickat en önskelista med 17 föreslagna kvinnonamn med Helsingborgsanknytning till stadsdirektör Palle Lundberg.

– Helsingborg ska ju vara en så innovativ stad så det kanske borde gå att vara lite kreativ, säger Klara Nilsson i Femhbg till HD. Hon fortsätter:

– Man vill ju ha en mångfald i staden av berättelser som syns i bilden. Alla de vita männen ska lyftas, men inga andra berättelser. Då inspirerar man inte befolkningen till att vilja och våga mer.

Helsingborg ska ju vara staden för den som vill något, heter det ju. Här är ett gyllene tillfälle.

Gatunamn är ett bra sätt att påminna om människor som levt och verkat på en ort. Namnen blir ett sätt att hålla deras historia levande. Men om man då har mer än tolv gånger fler manliga gatunamn än kvinnliga blir det en konstig enkönad stad, en förgubbad håla med 1800-talsvärderingar efter hundra år av allmän rösträtt. Andra städer som Huddinge och Göteborg har fattat politiska beslut om att könsobalansen i gatunamnen ska förändras. Det borde Helsingborg också göra!

Femhbg har skickat en bra lista till kommunen. Bland de 17 namnen kan nämnas simmaren Sally Bauer, författaren Elin Wägner, konstnären Ester Gehlin och fotbollsspelaren Caroline Seger.

Det finns förstås många fler kvinnor värda en gata, som poeten Elsa Grave. Men i all synnerhet tänker jag på Helsingborgs globalt mest kända invånare, som är besynnerligt bortglömd i Helsingborg överhuvud, avantgardekonstnären Hilma af Klint (1862 – 1944).Hon ägnades häromåret en otroligt framgångsrik separatutställning på MOMA, Museum of Modern Art i New York och på många museer världen över efter stora utställningar på bland annat Moderna museet i Stockholm och på Louisiana.

I dag räknas hon som en av modernismens tidiga pionjärer över hela världen utom i Helsingborg, där hon bodde åtminstone ett decennium före andra världskriget, på två adresser, vid St Jörgens Plats och på Karl X Gustavsgatan.

Hilma af Klint. Bilden från brittiska The Observer.

Hotar Ryssland Sverige? Bör Sverige gå med i Nato? Svaren på bådadera: NEJ!

Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.

I onsdagens Dagens ETC uttrycker Göran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:

”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.

Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.

Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”

Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.

PÅ DN:debatt i söndags dundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.

Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?

Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.

Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.

På söndagens webbseminarium Folk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.

Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:

”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”

Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?

Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.

Arne Ruth på Folk och fred: Julian Assange har världshistorisk betydelse

Arne Ruth, f d chefredaktör på Dagens Nyheter, talar om visselblåsare på Folk och Freds webbseminarium under den gångna helgen. Skärmdump.

Bland talarna på just avslutade webbseminariet Folk och fred fanns Arne Ruth, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har länge engagerat sig i yttrandefrihetsfrågor, på senare tid särskilt i stödet till den i Storbritannien fängslade Julian Assange. Hans inlägg tog upp ett bredare perspektiv, under rubriken Behandling av visselblåsare i vår tid.

– Som visselblåsare har Julian Assange världshistorisk betydelse. Hans arbete har gett oss direkt insyn i dagens amerikanska krigföring.

Sverige har varit ett av de länder som mest påverkat Julian Assanges öde, förutom USA och Storbritannien.

Men det finns också ett norskt perspektiv, berättar Arne Ruth. I Sverige saknas en debatt om behandlingen av Julian Assange, i många avseenden grovt rättsstridig.

– I Norge deltog jag i att åt en tidning göra en specialbilaga med titeln Varsling, som betyder ungefär varsel på svenska, varning det kommer att gå illa. I Norge pågår en debatt om Julian Assange.

I Tyskland har Günther Wallraff dragit i gång en solidaritetsrörelse. Ledaren för De gröna, ett av partierna i Tysklands nya regering, ingår i rörelsens ledning.

Men i Sverige är det tyst. Ändå är det mycket som står på spel, inte bara för Assange som person utan för yttrandefriheten i vid mening.

Visselblåsaren Daniel Ellsberg (Pentagonpappren) har sagt att det som händer Assange är ett allvarligt hot mot all grävande journalistik.

– Jag har skrivit brev till utrikesminister Ann Linde men inte fått något svar, berättar Arne Ruth.

USA vill att Assange ska utlämnas från Storbritannien och hänvisar till den nationella säkerheten. Han kan dömas till upp emot 175 års fängelse.

Det finns föregångare.

– Den modigaste visselblåsaren jag känner till var SS-officeren Kurt Gerstein. Han var tysk ingenjör och SS-Obersturmführer.

Gerstein blev 1942 vittne till avrättningar av judar i flera koncentrationsläger. Han reagerade, kontaktade svensk ambassadpersonal och berättade, men ingen tog hans rapporter på allvar, ingen reagerade på vetskapen om Förintelsen. Detsamma gällde de vittnesmål han förmedlade till påven.

– Visselblåsning är det enda som kan rädda oss i allt fler sammanhang. 1986 avslöjade den israeliske kärnkraftsteknikern Mordechai Vanunu att Israel hade etablerat sig som kärnvapenmakt. Han greps av israelisk polis och fraktades till Israel, där han dömdes till 28 års fängelse. Efter elva år släpptes han – men med förbud att lämna landet.

– För mig är Vanunu en historisk hjälte. Utan de uppgifter han lät offentliggöra kan vi inte ta ställning till Mellanösternkonflikten.

Under Vietnamkriget skildrade modiga journalister på plats de övergrepp som begicks av amerikanska soldater mot den vietnamesiska civilbefolkningen, med slakten på invånarna i byn Song my som ett av flera förfärande exempel. Kriget gick nära nog i direktsändning via TV in i det amerikanska folkets vardagsrum. Opinionen mot kriget växte.

Hade något liknande varit möjligt i dag? Knappast. Vår tids krig förs ofta på annat vis, med drönare och missiler, och kan inte bevakas av enskilda krigskorrespondenter. Bara genom visselblåsare som Julian Assange och hans Wikileaks kan vi få veta sanningen.

Det är därför USA till varje pris vill tysta honom. Många av USA:s övergrepp har avslöjats, men inte i något fall har skyldiga amerikanska soldater ställts till svar för grova förbrytelser som godtyckliga mord på oskyldiga civila.

KG Hammar, Folk och fred: Bygg en fredskultur, demilitarisera Gotland!

Folk och Fred höll söndag och måndag webbseminarium med fredliga alternativ till samtidigt pågående årliga Folk och Försvar. Bland talarna förre ärkebiskopen KG Hammar, nertill till vänster, Gudrun Schyman, överst t h, My Leffler och Thorsten Laxvik, överst t v. Nertill t h samtalsledaren David Bennett.

”Våld skapar våld. När medierna diskuterar försvar handlar det alltid om upprustning, mera vapen, fler flygplan, fler robotar.

Under andra dagen på Folk och Freds webbseminarium talade förre ärkebiskopen K G Hammar med moralisk auktoritet och en alldeles egen röst i svensk debatt om ”Alternativt försvar och fredsbygge” under överrubriken ”Andra lösningar än militära”.

K G tror inte att ett land kan bygga försvar med ökad våldskapacitet riktad mot den man betraktar som sin fiende. Det finns ingen mänsklig erfarenhet att våld skapar fred. Våld skapar våld.

Rustning föder rädsla. Ur rädsla växer våld.

– Vi måste bygga en fredskultur, som minimerar våld på alla plan. Först och främst måste vi sluta sälja vapen, i all synnerhet till konflikthärdar, men över huvud taget.

K G Hammar har under lång tid verkat för att Sverige ska sluta sälja vapen som vållar död och lidande.

Jag minns själv en väg i Bosnien någon gång på 2010-talet, långt efter krigen där. Marken var inte minröjd. Där fanns kusliga skyltar som varnade för minor. Det kan vara svenska minor, trodde min bosniske vän och reskamrat.

Ex-Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin, inte minst såldes mycket minor. Krigen fördes också med svenska vapen. Minorna fortsätter efter decennier att slumpvis döda oskyldiga.

Det finns andra sätt att bygga fred än att hota och rikta vapen mot ”de andra”.

– Skapa förtroende till den vi utsett till fiende, skapa tillit, befria fienden från rädsla. Våld är inte bara vapen utan allt det som gör att ”den andre” inte kan leva utan rädsla.

– Vi är hjärntvättade att Ryssland utgör en fara för Sverige. Men USA har minst tio gånger så stora militärstyrkor som Ryssland.

– I stället för att rusta borde vi satsa på att bygga fred genom att bygga mänskliga relationer, genom kulturellt utbyte, genom forskning, vetenskap och studentutbyten.

K G Hammar var djupt bekymrad för den nya roll Gotland fått i svensk försvarspolitik.

– Vi släpper nu in Nato, amerikanska generaler och amerikanska vapen på östra Gotland. Om en konflikt i Östersjön utvecklas till ett storkrig mellan Ryssland och Nato kommer gotlänningarna att får betala ett högt pris. Gotland borde i stället demilitariseras som Åland.

En verklig fred kan bara byggas genom en fredskultur på alla plan fortsatte K G Hammar. Det måste börja i skolan och fortsätta ända upp i regeringen med ett fredsdepartement och en fredsminister.

Sverige är fortfarande ett alliansfritt land. Men hur länge till? Efter en mer än 200-årig fred kan Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar förändras drastiskt redan i år.

Varning för minor i Bosnien i en inte minröjd skog nästan 20 år efter krigen. Många av minorna var svenska. Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin.

Folk och Fred: Mördarrobotar den största katastrofen i mänsklighetens historia?

En svärm av israeliska mördarrobotar användes i mitten av maj vid att angrepp mot Hamas i Gaza. Det uppges vara första gången en drönarsvärm använts i krig. Foto: IDF, den israeliska armén.

Mördarrobotar kallas en ny sorts vapen som många tror kommer att dominera i framtiden, berättade Max Tegmark, svensk professor i artificiell intelligens på MIT, Boston i USA, på ett föredrag under Folk och Freds digitala konferens som genomförs parallellt med årets upplaga av Folk och Försvar i Sälen 9 och 10 januari.

Dryga dussinet talare berörde ämnen som Sveriges alliansfrihet och närmande till Nato, Afghanistankriget och folkrätten, kaoset i spåren av EU:s och Nato:s militära insatser och hotet från kärnvapen och den svenska kampanjen ”Kärnvapenförbud.Nu, vars mål är att få Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

”Tekniken har länge utvecklats till att bli mindre och billigare”, fortsatte Max Tegmark.

– I dag går det att massproducera mördarrobotar stora som en mobiltelefon, massförstörelsevapen som kanske kostar 1000 kronor per styck. En enda person kan styra en svärm av mördarrobotar som kan döda hundratals personer och som är programmerade för att avgöra vem som ska dödas eller skonas.

Frågan om att stigmatisera och ta fram något slags förbud mot mördarrobotar har under sju år förgäves diskuterats i FN.

– Strax före jul kom man överens om inte göra något, suckade Max Tegmark. Det fanns en rörande enighet mellan USA och Ryssland i den frågan. Också Sverige gick på den linjen, till skillnad mot länder som bland annat Tyskland, Österrike och Irland. Jag skäms som svensk för att Sverige varit så tafatt och oengagerat. Sverige har ju länge varit ett land med en tradition att driva fredsfrågor i internationella sammanhang.

På frågan hur man ska kunna försvara sig mot mördarrobotar blev svaret nedslående.

– Just nu finns inget försvar. Jo mot en enstaka mördarrobot men inte mot en svärm med tio tusen flygande mördarrobotar.

– Om man ska stoppa mördarrobotar måste man använda andra metoder, genom att skapa stigma och förbjudande avtal. Frågan om biologiska vapen har lösts på det sättet – genom internationella förbud. Allra först gäller det att skapa ett politiskt tryck.

Den som äger mördarrobotarna bestämmer helt hur de ska användas, vem och vilka de ska riktas mot. Redan i dag har de använts för att jaga flyende människor, av Turkiet i krigets Libyen. Och i israeliska attacker mot Hamas i palestinska Gaza (bilden).

De kan också förses med ansiktsigenkännande program och på så vis välja ut enskilda personer som de kan mörda.

Mördarrobotar kan bli lättöverkomliga och ”billiga” vapen.

– Det ligger inte i någons intresse att var och en som har tusen dollar kan skaffa sig sin egen mördarrobot.

– Det finns en stark vapenlobby som arbetar för den här sortens vapen. Till det kommer att få politiker tycks vara medvetna om vad mördarrobotarna innebär för framtidens krig.

– Förra hade vi arméer med soldater som ändå hade något slags moralisk kompass. Dagens vapen kan betecknas som den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Max Tegmark hänvisar till en sajt med fyllig information om mördarrobotar, läs här.

Fotnot: Konferensens Folk och fred fortsätter under måndagen 09.00 – 17.30. Den är öppen för alla utan anmälan via organisationens Facebooksida. Förste talare är Geir Hem, ordförande i norska Stop Nato, som talar om Militär uppbyggnad i Arktis.

Bland andra talare under dagen kan nämnas Lars Drake (09.55, om Andra hot än militära – en helhetsbild), Gudrun Schyman (kl 1045, om Fredsarbetet – dags att civilisera säkerheten), K-G Hammar (11.05, om Alternativt försvar och fredsbygge), Arne Ruth (14.00, om Behandling av visselblåsare i vår tid) och ”Yngre aktivister” (16.10, om Fred på Jorden och fred med Jorden).

Hela programmet finns här.

Max Tegmark, svensk professor i Artificiell intelligens vid MIT i Boston i USA. Bild: Skärmdump från Folk och Freds digitala konferens på söndagen.