Helsingborg förlorar när ÅHLÉNS LÄGGER NER och kan bli en stad på dekis

Gallerian på Kullagatan i Helsingborg mister Åhléns som stor hyresgäst. Kedjan har nu kvar sitt varuhus på Väla, men har tidigare även funnits på Söder.Bild: Britt-Mari Olsson

Flera butiker i Helsingborgs innerstad lägger ner, med allt fler tomma butikslokaler i centrum. I våras kom beskedet att Claes Ohlssons mitt emot Åhléns på Kullagatan lägger ner. Och i dagarna följer Åhlén efter, varuhuset som ligger mitt emot den plats där Claes Ohlssons låg. Åhléns läge vid Kullagatans gågata hör till de bättre i Helsingborg och borde vara eftertraktad.

Men det räcker inte. Till HD säger Weronica Nilsson, PR- och kommunikationschef på Åhléns:

– Hela detaljhandeln är under förändring med nya sätt att handla och en ökad e-handel som påverkar. Vi ställer höga krav på alla våra varuhus vad gäller läge, kundunderlag och lönsamhet och beslutet om nedläggning är fattat utifrån en helhetsbedömning.

Helsingborgs stadskärna är inte ensam om att drabbas av utarmning. E-handel och annat bidrar till butiksnedläggningen. Det som utmärker Helsingborg är dessvärre framförallt att de lokala politikerna medvetet valt att satsa på Väla Stormarknad som viktigare än Helsingborgs stadskärna. För kort tid sedan kom beskedet att Välja byggs ut ytterligare med en rad verksamheter.

Priset för Helsingborg blir kostsamt. En stad utan ett levande centrum med ett varierat butiksliv tas snabbt över av andra krafter. Helsingborgs attraktionskraft kommer att sjunka som en sten. Hur går det med stadsutveckling och säkerhet när staden utarmas? Det är sannerligen inte hållbart. Blir Helsingborg en stad på dekis?

Redan har ett antal profilerade företag som Ikea (huvudkontoret) och Allers lämnat staden för mera attraktiva Malmö. Fortsättning lär följa.

Men politikerna satsar på Väla, trots att köpcentrat av allt att döma passerat bäst-före-datum. I USA finns en skenande utslagning av de stora köpcentra som tidigare slagit ut städernas centrum. Allt tyder på att samma fenomen kommer att prägla också Sverige. Helsingborg kommer att bli en av de riktigt stora förlorarna i det racet.

Närmast på tur står en trettio meter (!!) hög byggnad mellan köpcentrat och Ikea, skrev HD nyligen. I ”skyskrapan” ska finns plats för särskilt ”upplevelser” och service men också kontor, som får samsas på 20 000 kvadratmeter. HD skriver vidare:

”Politikerna i stadsbyggnadsnämnden har sagt ja till att sätta igång planarbetet för utbyggnaden, men längs vägen kommer staden att göra flera utredningar.– Vi behöver föra ett djupare resonemang om vad en så stor utbyggnad får för konsekvenser för staden och handeln. Det hör till när det rör sig om en så stor anläggning, säger planchefen Björn Bensdorp Redestam.En trafikutredning av större storlek ska också genomföras.”

Helsingborg.se, som görs av den största redaktionen i Helsingborg, borde rimligen både informera och debattera den här utvecklingen. Men så är inte fallet. När jag söker ”Åhléns” på helsingborg.se får jag följande rappakalja till svar på sökningen:

Folkomröstning om försäljningen av ÖresundskraftHelsingborg.se

… 10–13 onsdagen den 8 januari klockan 13–17 fredagen den 10 januari klockan 10–13. Lasarettet Helsingborg Adress: Charlotte Yhlens gata 10. Tider: torsdagen den 2 januari klockan 10–17 fredagen den 3 januari klockan 10–17 lördagen den …

Hundratals stora köpcentra i USA har lagts ner, fler kommer att följa efter. FOTO: nbcnews.

18 % av de covid-19-döda i Sverige dog på Stockholms äldreboenden

Foto: Pontus Lundahl/TT.

Under april månad, då flest avled i covid-19, sköttes mer än hälften, 52 procent, av läkarkontakterna med sjuka på Stockholms äldreboende på distans av Familjeläkarna i Saltjöbaden AB. På boendena som Capio Legevisitten ansvarade för var siffran 70 procent. Smittan tog sig in på hälften av regionens boenden och över tusen personer har avlidit.

Stockholmsregionen var värst drabbad i Sverige under coronapandemin.

Hittills har 5.692 personer avlidit i i Sverige under covid-19-pandemin. Av dessa har 2.634 bott på särskilt boende, 1.063 i Stockholms län.

Bortåt en femtedel av alla dödsfall i Sverige av covid-19 inträffade alltså på Stockholmsregionens 390 vårdboenden.

Uppgifterna bygger på uppgifter som Dagens Nyheter begärt ut och redovisat i två angelägen reportage i veckan, där det framkommer att under pandemin genomfördes vart tredje läkarbesök på distans.

DN skickade i juni ut en enkät till de äldreboenden i regionen som Capio och Familjeläkarna ansvarar för – 359 av totalt 390 boenden. En stor andel svarade inte, vissa gav ett gemensamt svar från ägarkoncerner som Attendo eller Vardaga, andra hänvisade till respektive läkarbolag.

Bland de 70 boenden som svarade, uppgav 23 att de från mars till maj inte haft några fysiska läkarbesök på boendet. 31 boenden svarade att beslut om att inleda palliativ vård för patienterna tagits via telefon, andra att telefonordinationer är vanliga.

Borde inte läkarbesöken tvärtom ha ökat under pandemin, när så många insjuknat och avlidit?, undrar DN:s reportrar Lisa Röstlund och Annika Gustafsson.

Capio Sveriges chefläkare Margareta Danelius slår ifrån sig med att det varit en fråga om patientsäkerhet. Det är inte logiskt. Skulle de sjuka på äldreboendena varit säkrare utan ett läkarbesök än med?

Allmänläkaren Panteha Hatefi hade tidigare medicinskt ansvar för ett 60-tal äldre på ett servicehus i Stockholm, och ingår i styrelsen för Svensk föreningen för allmänmedicin. Hon anser att de minskade fysiska läkarbesöken under pandemin väcker många frågor.

– Man undrar vad det är för bedömningar som har skett på distans, vad det är för tillstånd man tyckt lämpar sig. Beslut om palliativ vård – har det skett per telefon och har man då kunnat prata med patienten? Har planering av vården skett i samråd med patienten? Om det handlar om en läkemedelsgenomgång så kan den absolut ske på distans, men vid en akut försämring så måste man träffa och undersöka patienten, säger Panteha Hatefi.

Bengt Winblad, professor i geriatrik, säger till DN att han inte anser att covid-19-patienter kan bedömas på distans och upprörs över att palliativ vård ordinerats över telefon.

De båda privata läkarbolagen, Familjeläkarna och Capio, bär ett stort ansvar för sin hantering av läkarinsatserna på Stockholms äldreboende, den ”vård” som kostade så många liv och där beslut ibland fattades på telefon utan att läkaren ifråga ens digitalt träffat den sjuke.

I mars bodde 14 700 personer på äldreboenden i Stockholm. Var femte äldre smittades redan under pandemins början.

I juli hade sju procent av de 14 700 (eller över 1000 personer) avlidit covid-19-smittade, vilket motsvarar 18 procent av alla som dött av pandemin i Sverige.

Familjeläkarna och Capio svarade för läkarinsatserna för 90 procent av de boende inom Stockholms äldreomsorg.

Hos Familjeläkarna har 24 procent som varit listade smittats med sjukdomen, och 9 procent avlidit. Hos Capio Legevisitten har 16 procent smittats och 5 procent dött med covid-19.

DN har sedan i maj förgäves sökt Familjeläkarna i Saltsjöbaden för en intervju. Företaget svarar i ett mejl att siffrorna är missvisande. Enligt regionen är dock siffrorna jämförbara,. skriver DN.

Alla dessa döda på äldreboendena tyder på stora systemfel. Det var kris för vården i Stockholm redan före pandemin, skriver sju riksdagsledamöter från Vänsterpartiet för Stockholmsregionen i en debattartikel i Aftonbladet. De konstaterar att det var den offentliga vården som rädda liv men att man nu när pandemin tycks klinga av snabbt ska skära ner på vårdkostnaderna genom att avskeda vårdpersonal. Men Stockholmsregionens styrande politiker – moderater, centerpartister, liberaler, kristdemokrater och miljöpartister –håller in med. I stället har man bestämt sig för att ge de vårdanställda en ny käftsmäll:

”Det här är en del av en systematisk politik från styret i Stockholmregionen, där privatiseringar ständigt går före robust och jämlik vård.”

Förhållanden är dessvärre likartade i Region Skåne, där till råga på allt sjukvårdspolitiker höjde priserna för covid-19-proven för att regionen skulle tjäna på det och där det på samma sätt som i Stockholm nu talas om ansvarslösa och kortsiktiga neddragningar av vårdens resurser i stället för att bygga upp en för framtiden bättre rustad vård för alla.

Historiens fasor och Bilderna i Citadellet

Lesia Maruschack – Maria’s Doll, en bild från hennes Projekt Maria F om svältkatastrofen med fyra miljoner döda under Stalintiden i dåvarande sovjetiska Ukraina. Foto: Sören Sommelius.

Landskrona fotofestival har under alla år haft ett fokus i det snart 500-åriga Citadellet, byggt på den danska tiden som fästning, senare använt som fängelse och särskilt kvinnofängelse under långa tider. Historiens mänskliga lidande sitter i väggarna på de trånga cellerna.

I Citadellet har under tidigare festivaler visats bilder förknippade med mänskligt lidande, förföljelser, våld och folkmord. Jag glömmer aldrig bilderna från Stalintidens brutala utrensningar och mord på dissidenter under åren före det andra världskriget, de visades där på en tidigare festival.

I år visas här verk av fyra fotokonstnärer som med bilder och installationer bearbetar minnen från fyra av världsahistoriens smärtpunkter.

Den spanske fotografen Clemente Bernad har dokumenterat minnen från det spanska inbördeskriget på trettiotalet och av diktatorn Francos otaliga övergrepp, kanske 150 000 döda. Bernads bilder är en viktig påminnelse om det fascistiska Spaniens brutalitet ända till diktatorns död 1981 och den följande övergången till demokrati. Läs mer i Peter Fällmar Anderssons intervju med fotografen i Helsingborgs Dagblad.

Foto: Lesia Maruschak, ur hennes Projekt Maria F, om svältkatastrofen 1932-33 i Stalintidens sovjetiska Ukraina, med fyra miljoner döda. Fönstret i bakgrunden är från den cell på Citadellet där bilden visas.

Lesia Maruschak, född i Kanada, med ukrainska rötter, påminner med sitt Projekt Maria F om svältkatastrofen Holodomor 1932 – 33 i dåvarande sovjetiska Ukraina. Hon har utgått från historiska bilder som bearbetats och särskilt från  ett fotografi av Maria F, en flicka som överlevde svältkatastrofen. Jag ser bilderna i citadellets celler med ljusinsläppet bakom dem från minimala cellfönster. Det är omöjligt att inte bli berörd.

Belgiske Anton Kusters visar sin installation Blue Skies Project. Genom ett bildspel relaterar Kusters till de 1078 koncentrationsläger som fanns i nazismens Tyskland, från Hitlers maktövertagande 1933 till krigsslutet.

Kusters visar inga bilder från lägren. Många av dem är utraderade utan att några spår återstår. Med GPS har han spårat platserna där de fanns – och fotograferat himlen över dem, väntat till han kunde fota en blå himmel. 1078 blå himlar, med lägrens koordinater och uppgifter om hur många som dött där, överlämnar till betraktarens fantasi att fylla i och skapa/återskapa egna bilder från det som skedde under dessa blå himlar.

Årets tema för festivalen är ”Minnets arkitektur”. Det öppnar för olika slags bilder som reflekterar över historien på olika vis. I den vackra konsthallen visas verk av sex fotografer som ”undersöker hur identiteter formas i en postkolonial era”.

En av dem är Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London. Många av hennes bilder är självporträtt, där hon ”föreställer” sin mamma eller sin pappa (som hon aldrig träffat). I en introducerande text får vi veta att hennes pappa reste vidare. Hon växte upp i en upplöst familj. ”Vad gick förlorat? Går det att skapa ett fiktivt familjealbum? Kan man sammanföra det som splittrats i fotografiet?”.

Fotofestivalen i Landskrona bjuder på många starka visuella upplevelser och ger inspiration till att både se och reflektera – och förstås till att ta egna bilder. Det är en utställning med höga ambitioner och ett tillfälle att se bilder av några av tidens främsta fotografer.

Fotnot: En första blogg om Fotofestivalen finns här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12985

Utställningen pågår till den 20 september, är helt gratis för alla landskronabor och vad gäller utomhusutställningarna gratis för alla. Öppet alla dagar 12 – 17.

Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London.Här ett självporträtt där fotografen ”föreställer sin mamma,

John Pilger: ”Stalinistisk rättegång mot Julian Assange”

På måndagen avslutades i Central Criminal Court in London i London förhören med Julian Assange gällande USA:s krav att visselblåsaren ska utvisas från Storbritannien till USA. Utanför domstolen höll John Pilger, den australiensiske författaren och filmaren, tillika mångårig vän till Assange, ett engagerat tal för visselblåsarens sak, som finns återgivet på Pilger webbsida.

Om de mäktiga ljuger för oss har vi rätt att få veta sanningen, sa Pilger. Om de säger en sak privat och hävdar något annat i offentligheten har vi rätt att veta. Om de konspirerar mot oss, som Bush och Blair gjorde om det militära angreppet på Irak och sedan låtsas vara demokrater, då har vi rätt att få veta.

Nu finns det starka krafter i världen som är beredda att begrava Julian Assange levande i Trumps fascistiska USA.

Pilger fortsatte med att påminna om hur USA:s utrikesdepartement redan 2008 i en hemlig rapport beskrev hur man efter en smutskastningskampanj mot Assange skulle få visselblåsaren och Wikileaksgrundaren kriminaliserad och utlämnad till USA.

Jag har varit reporter i femtio år, fortsatte John Pilger, och aldrig varit med om något liknande, ett fabricerat karaktärsmord på en man som utgår från att journalistik är en service för folket, inte för de båda ovan nämnda.

Assange fick de som nu anklagar honom att skämmas genom att producera scoop efter scoop. Han avslöjade mediekrigens bedräglighet och den mordiska karaktären i USA:s krig, liksom allt det onda i Guantánamo.

Ingen trodde på Assange när han tidigt varnade för att hans liv var i fara, att ”sexskandalen” i Sverige var fejkad och att ett amerikanskt helvete var ditt man ville föra honom.

Förhören i London under den gångna veckan har varit finalen på den angloamerikanska smutskastningen av begrava Assange. Det har inte varit en fair rättegång. De amerikanska anklagelserna har varit riggade på det mest skamfulla vis. De har på många vis påmint om de värsta stalinistiska skådeprocesserna under det kalla kriget.

Det som drabbar Assange inom de kommande tre veckorna kommer att minska om inte förstöra press- och yttrandefriheten i Väst.

”Pressfriheten beror nu på det hederliga fåtalet, dissidenterna på internet, de som inte tillhör någon ”klubb”, de som producerar fin, olydig journalistik, de som påminner om Julian Assange.

Under tiden är det vår skyldighet att stå upp för en sann journalist vars mod borde vara en inspiration för oss alla som tror att frihet fortfarande kan vara möjlig. Jag hyllar honom”, avslutade John Pilger sitt tal utanför domstolen på måndagen den 7 september.

Marguerite Duras och Vardagens ting

Marguerite Duras. Foto: Bernard Lehut.

”Vardagens ting” har sagts innehålla något av franska Marguerite Duras (1914 – 96) livsfilosofi, med meditationer om sådant som moderskap, familjeliv, sex och kärlek, om skrivandet, om alkoholen, om hemmet. Hon dikterade dess 50-tal texter, de flesta helt korta, bara en eller två sidor, för Jérome Beaujour, som skrev ner dem. Det skedde sent i livet, boken publicerades i Frankrike 1986, tre år senare på svenska i Katarina Frostensons översättning.

Duras avfärdar i bokens introduktion lite vresigt det där med ”livsfilosofi: ”Ingen (av texterna i Vardagens ting) representerar vad jag tycker i allmänhet om ämnet i fråga för jag tycker i allmänhet ingenting, utom om orättvisorna i samhället.”

På franska heter essäsamlingen La vie materielle, Det materiella livet. På engelska mera prosaiskt Practicalities och på svenska alltså Vardagens ting. Det är ingen heltäckande titel, ingen ”överskrift, snarare en syftning på ett av bokens många spår.

Kanske anspelar den franska titeln (ironiskt) på kvinnans ”materiella” roll i hemmet, i kontrast till mannens andliga ”intellektuella”. Det samma gäller nog den engelska, som leder till allt det praktiska och reproduktiva som måste skötas i ett hem innan ”det riktiga livet” kan börja, om nu inte återupprepandet är det viktigaste, att tillgodose de grundläggande behoven, törst och hunger, vilan, sexualiteten, vårdandet av barnen.

Den svenska boktiteln vänder blicken mot alla de ting vi hanterar i våra hem, hemmens scenografi för att tala teaterspråk och förstås den vikt många sätter i att uttrycka sin personlighet med ting och kläder, det som är konsumismens drivkraft.

I boken rör sig Duras med lätt hand mellan dessa olika fält, som både har sin egenart och överlappar varandra.

Jag har i sommar läst ”Vardagens ting” ett par gånger, en gång från början till slut, andra gånger lite här och där, på måfå mest. Vardagens ting lämpar sig väl för båda läsarterna.

I sitt hem har Duras bara två böcker, ”Ett eget rum” av Virginia Woolf och Häxan av Michelet. Hon skriver:

”Jag har ingen boksamling längre. Jag har gjort mig av med den, med varje tanke på boksamling. Det är över. De där båda böckerna är som om jag hade öppnat min egen kropp och mitt huvud och jag läser berättelsen om mitt eget liv på medeltiden, i skogarna och på 1800-talets fabriker.”

Hon tänker på sin mor, som fostrade henne som barn i Indokina. Hon ville göra dem trygga, vad som än hände, också om det blev krig. Modern hade överlevt både det första och det andra världskriget, nio år av krig.

”Jag tror att hon ända till slutet av sitt liv gjorde sylt för det tredje världskriget. Hon staplade upp socker, nudlar. Det handlar om en pessimistisk aritmetik, som kommer från en grundpessimism som jag har ärvt fullständigt.”

I Marguerite Duras hus på landet i Neauphle-le-Chateau gjorde hon en gång en lista över de varor som man alltid måste ha hemma, ungefär tjugofem stycken. Hon har sparat listan genom åren. Den är fortfarande uttömmande:

Salt, lök, soja, blekmedel, peppar, vitlök, bröd, handtvättmedel …:

”Listan hänger fortfarande där på väggen. Vi har inte lagt til någon produkt. Ingen av de fem-sex hundra produkter som kommit till sedan listan upprättades för tjugo år sedan har antagits.”

Hon funderar över ”hemmets inre och yttre ordning”. Hemmets synliga inredning och den inre ordningen som är idéerna, de olika känslonivåerna …

Huset invaderas av de materiella egendomarnas flod, suckar Duras, det handlar om reornas och superreornas ritualer som dränker Paris i kläder:

”Under tidigare århundraden hade de flesta kvinnor två eller tre linnen, en tröja, två underkjolar: på vintern hade de allt på sig, på sommaren förvarades kläderna i en fyrkant av bomullstyg som var hopknuten i de fyra hörnen. …

Nu för tiden måste kvinnorna ha två hundra femtio plagg mer än för två hundra år sedan. Men kvinnans vistelse i hemmet förblir densamma.”

Minnets arkitektur på Landskrona Foto

Föremål hittade i massgravar i Srebrenica i Bosnien. Foto: Ziyah Gafic,

Landskrona Foto Festival, som med all rätt presenterar sig som ”Sveriges viktigaste fotofestival” öppnade under innevarande helg 2020 årets utställningar.

Festivalen, numera en biennal, som återkommer vartannat år, är efterlängtad som nordvästra Skånes nog mest ambitiösa kulturevenemang, med tjugotalet utställningar, de flesta utomhus. Som utställningsbesökare rör jag mig mellan många miljöer i centrala Landskrona. Festivalen synliggör staden och staden är som allra mest spännande under festivalveckorna.

Monica Allende, festivalens konstnärlige ledare, med erfarenheter som ansvarig för ”Format 17”, Storbritanniens främsta fotofestival och bildredaktör på The Sunday Times Magazine, har ställt samman årets utställningar, vars tema är ”Minnets arkitektur” och visuella rum.

När Allende 2018 utsågs till festivalens konstnärliga ledare sa hon bland annat:

Det är en ära att få ansluta mig till Landskrona Fotos team som konstnärlig ledare. I en festival som har placerat sig som en milstolpe för fotografering i Skandinavien sedan lanseringen 2013.

Jag hoppas kunna bidra med min vision som kurator genom att uppmuntra till social debatt och engagemang med ett allomfattande samtal och ett program med fokus på ämnen som vi kan relatera till. Jag kommer också att sträva efter att utöka det fotografiska samtalet genom att inkludera tvärvetenskapliga visuella berättelser och omfamna digitala plattformar.”

På Kasernplan mellan Museet och Tyghuset, högkvarter för Landskrona Foto, visas utomhus drabbande bilder av två fotografer. Den bosniske fotografen Ziyah Gafic, född 1980, visar i sina bilder under vinjetten ”Sökande efter identitet” föremål och bilder funna under utgrävningarna av massgravar i Srebrenica. Det är utformat som en starkt berörande kriminalteknologisk dokumentation av sådant som klockor, nycklar och kammar, som de mördade haft i fickorna, liksom privata fotografier på familj, barn och bröllop.

Susan Meiselas, född 1948, bor och arbetar i New York. Hon har på liknande vis särskilt dokumenterat smärtpunkter i det kurdiska folkets lidande. Här under en bild av en kurdisk kvinna vid kanten av en öppnad massgrav, gissningsvis tagen under en period när Human Wrights Watch dokumenterade massgravar med kurder mördade under Saddam Hussains regim i Irak.

Susan Meiselas fick 1994 det prestigefyllda Hasselbladspriset, fotografens ”Nobelpris”. Hon har dokumenterat konflikter och krig och särskilt det kurdiska folkets lidande. Hon har också skrivit en bok om det, Kurdistan: In the Shadow of History, Random House.

Schweiziske Robert Eberhard dokumenterar gränser. På bilden i förgrunden palestinskt territorium, i bakgrunden israeliskt, gissningsvis ockuperat.

På väg ner genom Slottsparken mot Landskrona konsthall och Citadellet visas Human Territoriality, en serie bilder av den schweiziske fotografen Roger Eberhard, verksam i Zürich och Berlin. Många är relaterade till gränser.

En av Eberhards bilder är tagna vid gränsen mellan palestinska områden och israeliska, förmodligen ockuperade.

Han har också gett ut en bok, med samma titel, Human Territoriality, där han dokumenterat i fred och bild dokumenterat gränser och gränspassager, övergångar (“Human Territoriality” (Edition Patrick Frey, 120 pp., 60 euros).

Landskrona Foto Festival pågår till den 20 september, är helt gratis för alla landskronabor och vad gäller utomhusutställningarna gratis för alla.Öppet i dag söndag 10 18, övriga dagar 12 – 17.

Fotnot: Mer om Landskrona Foto Festival i en kommande blogg.

Kurdisk massgrav. Foto: Susan Meiselas..

Kris för svenska museer

Naturhistoriska riksmuseet har tappat 96 procent av sina besökare på grund av besöksbegränsningar. Foto: Erik Simander/TT.

Sveriges Radio rapporterar att de svenska museerna har drabbats hårt av coronakrisen. Mer än hälften av de 20-tal museer SR:s Kulturnytt varit i kontakt med har tappat mer än 50 procent av sina besökare i juli i år, jämfört med samma period förra året.

Vasamuseet och Naturhistoriska museet i Stockholm har båda jämfört med 2019 tappat 96 procent av sina besökare i juli. En anledning är att Vasamuseet släpper in max 500 besökare per dag och Naturhistoriska riksmuseet max 120 besökare per dag.

Martin Testorf, vetenskapskommunikatör vid Naturhistoriska museet, säger till Kulturnytt:

– Det har ju varit tomt och tyst jämfört med hur det brukar på en plats fylld med spring och lek.

Testorf berättar att dagen är indelad i tre pass och att det samtidigt befinner sig högst 50 personer i byggnaden, inklusive personal. Trots att museerna inte behöver begränsa antalet besökare till 50 personer har Naturhistoriska riksmuseet ändå valt att göra det.

– Som statlig myndighet vill vi vara ett föredöme och öppna under en pandemi, vi kör på 50-gränsen och satsar hårt på de digitala upplevelserna så att vi fortfarande når ut till många.

Kulturnytt ger få uppgifter om situationen utanför Stockholm. Man antyder bara att museernas besökssiffror beror på vilka besöksbegränsningar som införts liksom på eventuellt ändrade öppettider. Till det kommer förändrade förutsättningar för turismen, nationellt såväl som internationellt.

I coronatider borde det vara prioriterat att museerna – liksom våra bibliotek – så långt möjliga var tillgängliga, givetvis med tydliga och coronasäkra regler för för besökare. Också i sin verksamhet borde många museer kunna bidra till att belysa den speciella och unika situation som Sverige – och många andra länder i världen – befinner sig i hösten 2020.

Fotnot: Kulturnytt redovisar i en bilaga siffror på publikminskningar för de museer man tillfrågat, 14 i Stockholm 6 i övriga Sverige. Här några av svaren:

Vasamuseet -96 %, minskade öppettider, max 500 besökare. samtidigt.

Naturhistoriska -96 %, Max 50 personer i byggnaden samtidigt.

Östasiatiska -83 %, minskade öppettider.

Nationalmuseum -75 %, minskade öppettider.

Moderna museet, – 62%, minskade öppettider, begränsat besöksantal.

Moderna museet, Malmö 45%, minskade öppettider, begränsat besöksantal.

”affärshemligheter” styr nu den svenska skolan

Foto: Pontus Orre

Från och med i dag den 1 september sekretessbeläggs alla svenska skolors statistik efter en dom i Kammarrätten. Friskolorna, som Kammarrätten bedömer som normgivande, är affärsdrivande menar domstolen. Och då är sådant som antalet behöriga lärare, betygsnivån och annat ”affärshemligheter”, eftersom skolorna konkurrerar med varandra, heter det. Skolverket menar att villkoren för kommunala och fristående skolor måste vara likadana. Alltså är de kommunala skolorna nu lika hemliga!!!

Det ”fria skolvalet” har i stället blivit en ”affärshemlighet”. Hoppsan. Ut med offentlighetsprincipen för skolorna in med en ”hemlighetsprincip”, skriver sexton upprörda forskare på Svenska Dagbladets debattsida. Deras slutsats är förödande:

”Absurditeten att skolor sköts som vinstdrivande bolag har nu nått vägs ände och vi kan bara hoppas att detta är sista spiken i den kommersialiserade skolans kista.”

De sexton sätter in dagens förändrade förutsättningar för landets skolor i ett historiskt sammanhang, som vägs ände för en utveckling som lett till försämrade skolor och ökad segregation då det gäller skolvalen.

På 1980-talet ville man politiskt skapa förutsättningar för föräldrar att välja skola åt sina barn. Konsekvenserna blev destruktiva.

Skolmarknaden bygger på idén om konkurrens – tanken är att de skolor som hade de mest effektiva metoderna ska slå ut mindre effektiva skolor. Marknadens ”kunder” är föräldrarna, och skolvalen är tänkta att fungera som ”informerade konsumentval” – stöttade av offentlig statistik på bland annat elevresultat och andel behöriga lärare. Sverige skulle genom konkurrens och företagsamhet få Europas, ja till och med ”världens bästa skola”.

Idag vet vi att denna omläggning ledde till helt andra konsekvenser i form av ökad segregation och försämrade resultat. En ojämlikhet skola med sämre kvalitet.

Den svenska skolan blev en lönsam mångmiljardindustri, där riskkapitalister etablerade sig, skolor börsnoterades och säkrade stora vinstuttag.

Om det som sker nu inte drabbade alla svenska gymnasielever skulle man lätt kunna betrakta de senaste fyrtio årens svenska skolpolitik som en nattsvart fars, som ett stort bedrägeri mot de grundläggande förutsättningarna för en skola som är bra både för den enskilde och för samhället.

Marknadsförutsättningarna har förvandlat utbildning till en handelsvara. På många friskolor har man ägnat sig åt betygsinflation, eftersom låga betyg ju inte lockar kunder, förlåt elever.

Genom de nya reglerna om ”affärshemligheter” kan varken, elever, journalister eller forskare granska skolornas pedagogiska verksamhet.

”Hur kan samhället kräva en skola på vetenskaplig grund samtidigt som forskare hindras i sitt arbete?”, undrar de sexton forskarna.

De pekar också på att det allvarligaste akuta problemet nu är att skolorna allt mer styrs av affärslogik. Elever blir handelsvaror och föräldrar kunder.  

När skolan styrs av marknadens principer snarare än mot allmänna demokratiska idéer om en likvärdig skola blir lärare och rektorer i det närmaste försäljare med vinstkrav snarare än att se till att den uppväxande generationen förbereds för vuxenlivet som medborgare och på arbetsmarknaden.”

Eller med andra ord: Systemet har fallerat. Det är akut att skapa nya förutsättningar för dagens och framtidens skola! Forskarna slutar sin debattartikel med att formulera fem grundläggande åtgärdsförslag:

  • Gör skolstatistiken offentlig igen, men inte i syfte att marknadsföra skolor utan för att ge insyn i en av den offentliga sektorns viktigaste verksamheter. 
  • Slopa skolvalet. System som bygger på konkurrens kommer alltid att skapa vinnare och förlorare.
  • Stoppa möjligheten till vinstuttag i friskolor så att marknaden kan regleras mot kvalitet snarare än mot effektivitet. 
  • Skapa ett policy-rådgivande nationellt centrum för utvärdering av skolreformer. 
  • Förtydliga skollagens moraliska, pedagogiska och demokratiska portaler – skolan är ingen marknad utan en bärande samhällsinstitution.

De sexton forskarna är:

Malin Ideland
professor i utbildningsvetenskap, Malmö universitet
Magnus Hultén
professor i naturvetenskapernas didaktik, Linköpings universitet
Petra Angervall 
professor i pedagogiskt arbete Högskolan i Borås
Thom Axelsson
docent i utbildningsvetenskap, Malmö universitet
Dennis Beach 
professor i pedagogik Högskolan i Borås och Göteborgs universitet
Magnus Dahlstedt
professor i socialt arbete, Linköpings universitet
Marianne Dovemark
senior forskare/professor emerita, Göteborgs universitet
Magnus Erlandsson
fil dr i statsvetenskap, lektor i ledarskap, Malmö universitet
Martin Harling 
doktor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet
Anna Jobér
lektor i utbildningsvetenskap, Malmö universitet
Janna Lundberg
adjunkt i samhällskunskap, Malmö universitet
Catarina Player-Koro
docent i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet
Eva Reimers
professor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet
Hanna Sjögren
biträdande lektor i pedagogik, Malmö universitet
Ola Strandler 
doktor i pedagogiskt arbete, Göteborgs universitet
Susanne Urban
universitetslektor i bostads- och urbansociologi, Uppsala universitet

Academia, Liljeholmen i Stockholm. Foto: Lasse Allard.