Sverigedemokraterna har haft landsdagar, helt kort efter den ”största framgången någonsin i SD:s trettiotreåriga historia”, skriver Alex Bengtsson, i en artikel i den juridiska tidskriften Para§raf, under rubriken ”Sverigedemokraternas godsvagnsagenda”.
Redan dagen efter SD:s budgetframgång dammade Jimmy Åkesson av partiets gamla krav på ”återvandring”. ”Det visar att SD är ett parti med en godsvagnsagenda”, fortsätter Bengtsson:
”Man säger inte ”sparka ut svartskallarna”, man säger till exempel ”verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element”.
Man säger inte att man ska ”hänga landsförrädarna” man säger att man ska ”utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intresse”.
Man säger inte ”bögarna tillbaka in i garderoben”, man säger ”bevara kärnfamiljen”.
Så uttryckte sig den vice partiledaren Torbjörn Kastell i en intern mejlkonversation inom Sverigedemokraternas partistyrelse i början av 2000-talet.”
Nu talare man om ”återvandring”. Det innebär att man tänker sig att myndigheter ska ge återvandringsbidrag till invandrare som inte ”anpassat sig” till det svenska samhället.
Därmed delar SD in svenskarna i vi, ”svenskarna”, de förträffliga, och dom där, invandrarna, flyktingarna, de gängkriminella och så vidare, de som bör kastas ut ur Sverige även om de fått PUT, permanent uppehållstillstånd eller rentav svenskt medborgarskap.
Det var så krigen i ex-Jugoslavien började, vi och dom. När den sortens klassifikationer börjar användas i det offentliga samtalet, utan följdfrågor, utan en kritisk kontext, då är vi alla illa ute.
”Att Centerpartiet med sin höga svansföring utifrån någon slags liberal hållning gjorde den historiska SD-triumfen möjlig kan sannolikt komma att stå dem dyrt”, tror Alex Bengtsson. Han fortsätter:
”Men betydligt allvarligare är att så länge inga journalister och andra med någorlunda plattformar ställer SD till svars för deras förslag om ”uppsökande verksamhet” och ”återvandring” är risken påtaglig att det är precis vad som kommer att hända. Det har hänt förr – i Europa.”
”Centerpartiet släppte fram en socialdemokratisk statsminister, men stöttade inte regeringens budget. Vad har de vunnit på det?”
Frågan ställdes i SR:s Ekots lördagsintervju av Mikael Sjödell som frågade ut centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl, som också är partiets ekonomisk-politiske talesman.
Centerpartiet har länge påstått att man som viktig prioritering har att inte släppa fram sverigedemokraterna till den politiska makten. Ändå var det ju precis vad man gjorde genom att i onsdags först rösta ja till Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering och sedan, genom att lägga ner sina röster, släppa fram den budget som sverigedemokraterna varit med om att förhandla fram tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna.
Alltså att ge sd högsta vinsten i den svenska politiken, sd:s hittills största framgång i svensk politik – och samtidigt försvåra Magdalena Anderssons och regeringens möjligheter att bedriva effektiv politik under hela perioden fram till valet 2022.
Vi är nog många som tycker att centerns agerande var både besynnerligt, ogenomtänkt, ologiskt och djupt destruktivt ur demokratisk synvinkel. Riksdagens talman delade inte den åsikten, jag återkommer till honom.
Ådahl slingrade sig monumentalt i radiointervjun. Efter programmet kommenterades intervjun av Tommy Möller, professor i statskunskap. Han menade att ”det fanns en del svårigheter i Ådahls ambition att förklara S:s vänstersväng”, och pekade särskilt på att Ådahls besked om att cd bara följde ’praxis’, när det gällde att lägga ner rösterna på socialdemokraternas budgetförslag, var ett fikonlöv. Partiet hade möjlighet att göra något annat.
Intervjuaren Mikael Sjödell återkom gång efter gång till grundfrågan, hur det kom sig att centern mer än något annat svenskt parti nu gett avsevärd makt åt sverigedemokraterna.
Och Martin Ådahl svarade genom att skuggboxas. En anledning var att Magdalena Andersson brutit mot centerns diktat att inte förhandla med vänsterpartiet. Men utan v:s stöd hade hon ju inte kunnat bilda regering.
Ådahl tryckte sedan på att budgeten borde ”lutat mot mitten” ”den ska vara så lik centerpolitik som möjligt”.
Sjödells följdfråga var given:
– Ni har åtta procent väljarstöd men får igenom mer än 60 procent av era förslag i regeringens budget.
Ådahls kontring var att viktiga c-förslag gallrats bort:
– Vi prioriterade fiberutbyggnad på landsbygden.
– Men ni hade i s-budgeten fått med en miljard till just det ändamålet, kontrade Sjödell.
– Ett viktigt förslag var att småföretagen skulle kunna anställa utsatta personer … fortsatte Ådahl. Till exempel var höjningar av a-kassan tillbaka i budgeten. Vi kan inte göra bra saker för Sverige om vi har vänsterpartiet som kan lägga sitt veto … Vi såg på TV hur vänsterns Nooshi Dadgostar triumfatoriskt hävdade att hon fått s att agera efter sina positioner. Vi är inte beredda att agera dörrmatta för vänsterpartiet.
Så talar en svensk McCarthy år 2021. En pladderhatt och bortförklarare.
– Vem vann på när M-SD-KD-budgeten antogs, fortsatte radions utfrågare. Tycker du att den är bättre än regeringens?
– Vi har inte gett sverigedemokraterna något politiskt inflytande. Inget parti i Europa har gjort mer för att motverka sd, påstod Martin Ådahl.
När jag lyssnade på honom undrade jag vad han hade för verklighetsuppfattning, om det inte varit ett medvetet politiskt val från honom och centerns sida att lyfta fram m-sd-kd-budgeten, så som man gjorde.
I stället för att försöka reda ut begreppen, vad man vill och inte vill, beklagade Ådahl sig:
– Alla trollar med oss på sociala medier.
Det var länge sedan jag hörde en så avslöjande och avklädande intervju. Som i HC Andersons saga stod centerns andre vice ordförande naken efter utfrågningen.
PS. I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet kritiserade Olof Petersson, professor i statskunskap riksdagens talman Andreas Norléns kraftiga påhopp på miljöpartiet, som huvudansvarig för kalabaliken kring budget och utnämnande av ny statsminister:
”Regeringsbildningen med sina talmansrundor och pressträffar erbjuder ett gyllene tillfälle för partierna att få uppmärksamhet. Medierna mobiliserar, extrasändningar fångar allmänhetens uppmärksamhet. Och partierna har listat ut hur de ska få maximal exponering. Magdalena Andersson, den första kvinnliga statsministern med tungt ansvar för landet. Sedan Nooshi Dadgostar, tuff kämpe för de fattiga. Så blev det Annie Lööfs tur, ensam men stolt i mitten. Och till sist klimatorons Miljöparti, som heller inte missade stunden i strålkastarljuset. …
Ingen skada är skedd. Regeringsbildningen tar bara några dagar till.
Partierna gjorde sitt jobb och är värda beundran för sin skicklighet. Men journalister och kommentatorer borde ta sig en funderare. De står inför ett val. Antingen kör man de enkla populistramsorna om kaos och cirkus. Eller så kan man försöka förklara hur politiska partier fungerar i en välfungerande demokrati.
Talmannen drivs av en välgrundad önskan att skynda på regeringsbildningen. Men att hänga ut politiska partier för att de agerar partitaktiskt är inte att bidra till den demokratiska folkupplysningen. Sådana uttalanden riskerar tvärtom att spä på politikerföraktet.”
Det var en kränkt Annie Lööf som på onsdagen i riksdagen kungjorde att centerpartiet minsann inte skulle släppa igenom socialdemokraternas budget.
Magdalena Andersson, slog därför samma dag två parlamentariska rekord. Hon blev Sveriges första kvinnliga statsminister – efter hundra år av bara gubbar sedan den kvinnliga rösträtten infördes. Och hon blev den statsminister som suttit kortast tid, bara sju timmar.
Varför var Annie Lööf så kränkt? Jo, hon hade ju i kommandoton beordrat Magdalena Andersson att inte till något pris förhandla med vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Varför, jo därför att i Lööfs skygglappsvärld är dagens vänsterparti ett ”ytterkantsparti”, som inte ska få något inflytande, jämförbart med sverigedemokraterna.
Men Magdalena Anderssons enda möjlighet att bilda regering var att få stöd både av vänsterpartiet och centern. Därför samtalade hon med Dadgostar, gång på gång. Eller ”förhandlade de”?? Därtill betonade Andersson att hon såg det som högst normalt att samtala och förhandla med Dadgostar inför regeringsbildningen, därför att partiet ingick i röstunderlaget.
Dagens vänsterparti är inget ”ytterkantsparti” och har en politik som i många avseenden kan jämföras med socialdemokraternas på Olof Palmes tid.
Resultatet av S-V -förhandlingarna blev ett avtal som skulle ge en tredjedel av Sveriges fattigpensionärer en skattefri tusenlapp mer i månaden från augusti nästa år, en högst rimlig och substantiell reform för de flesta partier, medvetna om skavankerna i dagens pensionssystem.
Då hade Lööf efter inledande förhandlingar, ja just förhandlingar, tvingat fram inskränkningar i allemansrätten och ökade befogenheter för stora skogsägare, något som många hävdade hotade den fjällnära skogen, Sveriges svar på Amazonas.
Men är man kränkt, som Annie Lööf, då ger man igen. Hon röstade mot S-budgeten och skapade en situation där S och MP skulle regera på en budget som M-KD-SD stod bakom. Det fick miljöpartiet att gå i taket och lämna regeringen. Partiet ville inte vara delaktigt i att leda landet med en brunblå miljöfientlig budget, inriktad på kärnkraft och sänkta drivmedelspriser, förutom främlingsfientlig migrationspolitik.
Lööf skapade politisk kalabalik i riksdagen och gav Magdalena Andersson vad kommentatorer kallade en mardrömsstart, vilket ledde till hennes avgång sedan miljöpartiet lämnat regeringssamarbetet. När jag skriver detta på onsdagskvällen är förutsättningarna för en fungerande svensk regering för tiden fram till valet i september 2022 osäkra.
Förlorare är väljarna, ja medborgarna i det här landet som borde ha rätt till kompetenta och ansvarstagande politiker av en annan kalliber än kallhamrade Annie Lööf.
Vad Lööf gjorde på onsdagen innebar ju att centerpartiet utan att tveka hoppade upp i famnen på främlingsfientliga sverigedemokraterna med krav på S att följa SD-M-KD:s budget. Därmed skänkte hon Jimmie Åkesson hans ”största politiska seger någonsin”, skriver Aftonbladet.
Vad skulle gamla tiders c-ledare som Torbjörn Fälldin eller Olof Johansson ha sagt?
Inför centerpartiets kongress i september intervjuades partiledaren Annie Lööf om det som skulle bli en laddad fråga på kongressen, kraven på vinstförbud i friskolorna.
”Jag tror verkligen på möjlighet att kunna driva förskolor och byskolor runtom i landet och det är ofta lärare och pedagoger som investerar både i sin tid och sitt eget kapital. Och då är det viktigt att det också finns en möjlighet att ta ut lön efter det att man gjort investeringar som är nödvändiga för att skolan ska leva upp till kvalitetskrav. Därför skulle jag se det som svårt att vi skulle gå med på att förbjuda vinster eller liknande.”
På C-kongressen blev debatten intensiv i frågan. Partiledningens linje att inte kräva vinstförbud segrade till slut knappt. Räddade Annie Lööf byskolorna? Nej knappast. Hon vilseledde väljarna i allmänhet och centerpartiets medlemmar i synnerhet.
I socialdemokraternas tidning Aktuellt i Politiken nr 40 (29/9 – 1/10) skriver den fasta krönikören Anne-Marie Lindgren om frågan och konstaterar redan i rubriken att Lööfs uttalande är grovt vilseledande, ”Vinstförbud skulle inte slå mot byskolor i landsbygd”.
Vad syftar Lööf på när hon talar om ”byskolor” frågar sig Anne-Marie Lindgren. Begreppet är oprecist, fortsätter hon, men verkar syfta på ”de fristående skolor på mindre orter som startas när kommunen velat lägga ner sin skola” eller nystartas ”när den kommunala skolan variit nedlagd ett antal år”.
För att få reda på vad som rimligen kan kallas ”byskolor” har Anne-Marie Lindgren gått igenom friskolorna i en av SKR:s kommungrupper, de orter som ligger utanför tätortsregionerna. Hon kommer fram till att 42 skolor i dessa orter kan kallas ”byskolor”. 24 av dem är organiserade som ekonomisk förening (och 13 av dessa anger på sin hemsida att all eventuell vinst återgår till skolan). Tio skolor drivs som ideella föreningar, fem som små (lokala) aktiebolag (varav två anger att man inte tar ut vinst) och två som kooperativ. Tre av de ekonomiska föreningarna kallar sig också kooperativ.
Övriga friskolor drivs bland annat som stiftelser (främst kristna och montessoriskolor).
Debatten handlar inte om ”byskolorna” på landet utan om de marknadsskolor som drivs med ofta enorma vinster av väldiga skolkoncerner. Störst är AcadeMedia med en omsättning på 12,3 miljarder. Man driver 660 enheter och har cirka 17 600 medarbetare. Företagets vd Marcus Strömberg hade 2020 en årsinkomst på10,3 miljoner, finansierade med skattepengar.
En annan jätte är Engelska skolan, numera med ett riskkapitalbolag i Luxemburg som största ägare, fonden Paradigm Capital. Svenska skattepengar blir vinster i ett skatteparadis. Byskola? Knappast. Enligt en granskning av skolans värde av SVT ligger det på omkring tre miljarder. Intäkterna per elev är stora. Varje elev ger 10 000 kronor i vinst – varje klass ger 300 000. Senaste året gjordes en rekordvinst på en kvarts miljard kronor. Pengar som försvinner från den pedagogiska verksamheten. Är du lönsam lille vän? Ja, mycket lönsam.
Till råga på allt: Sedan 1 september 2020 är sådant som antalet behöriga lärare, betygsnivå och annat ”affärshemligheter”, efter en dom i kammarrätten. Inte ens elever som ska välja skola kan få reda på sådant.
I Stockholm ägs hälften av de fristående skolorna av stora koncerner. En av dem kallar sig ”byskola” men ingår i Academia.
De stora koncernerna intresserar sig inte för landsbygd och mindre orter. Höga vinster är deras prioriterade mål. Ett utdelningsförbud skulle drabba koncernerna, inte de verkliga byskolorna.
När Annie Lööf tar strid för att försvara vinstuttagen går hon skolkoncernernas och riskkapitalbolagens ärenden, inget annat. Elevernas intressen av goda skolor tycks inte intressera Lööf. Hennes och centerpartiets skolpolitik är mycket milt uttryckt grovt vilseledande.
Punkt 44 i januariavtalet, om införande av marknadshyror för nyproducerade hyreslägenheter, var formellt anledningen till misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven och den pågående regeringskrisen. Trots det har själva sakfrågan nästan inte alls belysts. I en ledare i nättidningen Arena rederJohan Enfeldt sakligt ut begreppen.
Enfeldt betonar att det är Stockholms bostadspolitik som ligger bakom krisen och den brist på hyresrätter som fått centerns Annie Lööf att hävda att marknadshyror skulle var lösningen på dilemmat.
I debatten har det ofta hetat att att om bara hyrorna släpptes fria skulle ”marknaden” lösa alla problem. Så enkelt är det knappast. Påståendet har varit grovt vilseledande.
Enfeldt hänvisar till en analys som Boverket gjorde 2013 om vilken effekt marknadshyror skulle ha på hyrorna. I Stockholm skulle hyrorna gå upp med 68 procent innan marknaden var i jämvikt – och i Göteborg med 25 procent.
”Ingen annanstans skulle hyrorna gå upp med mer än 5–7 procent. Även en sådan hyreshöjning skulle för många vara kännbar, men ingen kunde påstå att den skulle leda till något större ökat byggande, konstaterar Johan Enfeldt.
Mellan 2000 och 2017 ökade befolkningen i Stockholms län från 1,8 miljoner till nästan 2,3 miljoner. Under samma period har det borgerliga styret i länet genom politiska beslut minskat antalet hyresrätter.
”I länet byggdes 45 421 nya hyresrätter under åren 2000 till 2017, samtidigt som 127 943 hyresrätter omvandlades till bostadsrätt. Antalet hyresrätter minskade därmed med 82 522 bostäder.”
Det finns cirka en miljon bostäder i Stockholms län. Om man räknar bort äldreboenden och studentbostäder är bara 20 procent eller 200 000 hyreslägenheter. Samtidigt med att befolkningen ökat med en halv miljon har antalet hyreslägenheter blivit 80 000 färre.
Annie Lööfs punkt 44 hade skapat ökat bostadssegregering i stora delar av landet. I en stad som Helsingborg, som redan är så segregerad hade konsekvenserna kunnat bli ytterst bedrövliga. I Stockholmsregionen hade klyftorna ökat än mer. Länsstyrelsen i länet har varnat för att det inte kommer att finnas några billiga hyreslägenheter tillgängliga när nya bostäder får marknadshyror och det äldre beståndet renoveras i rask takt med höjda hyror som följd:
”En stadigt växande andel av länets befolkning hamnar utanför en bostadsmarknad som i allt högre utsträckning endast fungerar för hushåll med höga och stabila inkomster. Riskerna för social oro kan väntas öka. Tillgången på bostäder till överkomlig kostnad tillsammans med utbildning och arbete är grunden för social stabilitet.”
Hemlöshet och social oro skulle kunna bli följden av en bostadspolitik där stora och växande grupper människor inte har råd att bo anständigt.
I dagarna delades ett besynnerligt pris ut till riksdagsman Martin Ådahl (C) som fick ett diplom, där någon (han själv?) bränner ner LO-borgen. Priset var för ”Årets centerparlamentariker år 2020”.
På diplomets teckning står med uppkavlade armar en sammanbiten pyroman framför den lätt igenkännbara brinnande LO-borgen..
För mig uttrycker bilden något liknande som stormningen av Capitolium i Washington – fast på svenska. Och en grumligt formulerad tanke att det bästa en centerpartistisk riksdagsman kan göra är att krossa arbetarrörelsen, med våld om så skulle behövas.
I socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i politiken nr 6 (10-12 februari) jämför Anne-Marie Lindgren pyromanbilden med en annan politisk bild:
”En gång i världen använde MUF en nidteckning av Olof Palme som en tavla att kasta pil mot.
Jag har länge sett det som ett svårslaget rekord i politisk smaklöshet …
Nu utnämner Centerstudenterna Martin Ådahl till ”årets centerparlamentariker” som erkänsla för hans insatser för att bekämpa LO. … Strax efteråt gick CUF ut med en bild där ett antal grönklädda människor marscherar förbi samma brinnande LO-hus, med rubriken ”Storming the LO-borgen”.
Huruvida centerungdomarna slår MUF:s rekord eller bara tangerar det kan möjligen diskuteras, men att det är fullt ut på samma nivå är ingen diskussionsfråga.”
CUF, Centerpartiets ungdomsförbund, är sedan länge fackföreningsfientligt, liksom delar av centern, skriver Anne-Marie Lindgren vidare. Hon påpekar vidare att på den andra nämnda bilden med grönklädda människor framför en brinnande LO-borg finns inritat den s k Gadsden-fanan, som förekom vid stormningen av Capitolium och som i dag används främst av den extremkonservativa amerikanska Teapartyrörelsen, som till stor del består av fanatiska Trumpanhängare.
Nyliberaler och högerreaktionärer möts i fackföreningshatet, suckar Lindgren, och konstaterar att centerungarna här är på samma linje som sverigedemokraterna.
Också vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar reagerade på bilden på diplomet och twittrade:
”Här sätter Centern eld på Sveriges löntagare o deras fackliga organisationer. Föraktet för vanliga arbetare sitter djupt i centerleden. Osmakligt.”
I förra veckan väckte SD stort jubel bland Nato-vänliga politiska partier och tongivande Natovänliga medier. ”SD svänger – majoritet för att närma sig Nato” hette det till exempel i Sveriges Radio. Och Dagens Industri (se bild) drog till med ”SD backar upp borgerligt krav om Nato”. Särskilt det senare påståendet var rejält missvisande.
Men SD är fortsatt negativt inställt till ett svenskt Natomedlemskap, liksom därmed också majoriteten i riksdagen (S, V och SD). I verkligheten var det inte så enkelt, skriver Utgivarna för sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. De fortsätter:
”Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. ”
I en debattartikel i Aftonbladet (9/12) skrev företrädare för SD själva:
”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”
Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt i onsdags att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.
Här är det snabba puckar. Ska så stora och för framtiden avgörande frågor avgöras utan fördjupad diskussion och med en kanske bara veckogammal majoritet?
Utrikesminister Ann Linde reagerade direkt och sa till Svenska Dagbladet 9/12:
”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.
Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.
I Finland finns en så kallad ”Nato-option” utan att den är klart definierad, annat än som en deklaration att ett Natomedlemskap kan komma att bli aktuellt under speciella omständigheter. I Finland finns, till skillnad mot i Sverige, ett starkt nationellt försvar som bygger på allmän värnplikt, en traditionsenlig mångårig dialog med mäktiga grannen Ryssland och en uttalad säkerhetspolitisk deklaration därman slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:
”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”
Till det kommer att det finns ett starkt stöd bland den finska befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för finskt Nato-medlemskap.
Det folkliga motståndet mot svenskt Natomedlemskap har också länge haft en tydlig majoritet.
Trots det har det alliansfria Sverige gått en annan väg än Finland. Nyligen övade stora amerikanska flygförband på och över svenskt territorium, ett klart brott mot svensk långvarig neutralitet.
I den inledningsvis nämnda texten från ”Bevara alliansfriheten” heter det vidare:
”I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.”
Moderaternas förslag till ett nytt idéprogram innebär att partiet är på väg att ta distinkta steg i konservativ riktning, skriver på Svenska Dagbladets debattsida Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Medan det gamla partiprogrammet från 2013 innehöll relativt begränsat med konservativa markörer och desto mer liberala innehåller det nya idéprogrammet en rad nya, mer konservativt präglade markörer vid sidan av liberala, menar Hinnfors. Han pekar särskilt på tre områden, nation, kultur/historia och familj.
I moderaternas partiprogram från 2013 hette det att ”såväl kulturella som nationella gränser förlorar i betydelse”. I det nya idéprogrammet markerar man i stället att ”det är nationalstaten som är fundamentet på vilket många av vårt samhälles viktigaste institutioner vilar”.
2013 lyfte man fram att lyfte fram att kulturell ”mångfald, i det lilla och det stora” leder till att ”människors ursprung, erfarenheter och historier [blir] ett gemensamt försprång” … I den nya texten varnar moderaterna i stället ”för att andra religiösa och kulturella arv ”krockar med vårt”.
I det gamla partiprogrammet såg M ”kunskap kring samhällets dominerade kulturella uttryck” som något som ”berikar livet” och ”en förutsättning för att kunna förstå andra”. Idéprogrammet lyfter i stället fram ”unikt svenska erfarenheter” där ”svensk kultur och svensk historia förenar människor över generationerna”.
Moderaterna tycks inte se något gott i möten med andra kulturer. I stället heter det att ”integration inte är en dubbelriktad process. Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle”. Det heter vidare att ”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv som sträcker sig mycket långt tillbaka.” Idéprogrammet lyfter fram att partiets ideologi och värderingar är en del av den ”västerländska” och ”kristet-judiska” civilisationen och deras värderingar. I det gamla partiprogrammet nämndes ingenting om ”västerlandet”.
Det gamla partiprogrammet framhöll vikten av att familjer kan vara olika och nämnde särskilt hbt-personer, vilket inte finns med i det nya idéprogrammet. Samtidigt lyfts familjens roll fram tydligare än innan.
Moderaterna är nu i färd med att justera sin kompass, konstaterar Jonas Hinnfors. Partiet rör sig nu några kliv i riktning mot en samarbetsgemenskap med KD och SD. Därmed avlägsnar sig partiet samtidigt från den ”ideologiska samarbetsgemenskap där Centern och Liberalerna tidigare ingick”, skriver Hinnfors.
Ulf Kristersson (M) och Nyamko Sabuni (L) publicerade i veckan en demagogisk hyllning av kärnkraften. Den nuvarande kärnkraftslagstiftningen är ”hopplöst föråldrad”. Den är rentav ett ”hot mot en långsiktigt hållbar energiförsörjning”. Vad som nu krävs är en ”färdplan för nästa generations kärnkraft i Sverige”.
”Vad ska väck, Barsebäck”, skanderade alla vi som var med i den stora Barsebäcksmarschen 1982, och fortsatte ”Vad ska in, sol och vind”. För Kristersson och Sabuni gäller typ det omvända. Ut med vind- och solkraft, in med kärnkraft.
I stället för dagens stora kärnkraftverk lanserar de båda en modell som bygger många små Katrineholmskärnkraftverk över hela Sverige.
”Dagens största reaktorer kan försörja hela Stockholm med el. De små reaktorerna är lagom stora för att försörja städer i Katrineholms storlek.”
Små kärnkraftverk ska få den förtorkade och försummade landsbygden,som Katrineholm och hundratalet liknande orter, att återhämta sig och blomstra.
Vad som krävs är inget svårt menar artikelförfattarna, bara ” långsiktigt arbete och en bred palett av åtgärder. Det handlar bland annat om att säkerställa möjligheter till forskning och utveckling, stabila investeringsförutsättningar samt lagstiftning och standardiseringar som möjliggör fler reaktorer.”
Kan vi ha solpaneler på taket, varför inte ett eget kärnkraftverk i trädgården?
Riktigt så långt går inte paret Kristersson och Sabuni. Men deras utspel känns inte kunnigt och inte seriöst.
I en replik till deras inlägg i DN skriver centerriksdagsmannen Rickard Nordin under rubriken ”Små kärnkraftsreaktorer ligger 20 år framåt i tiden”:
”Debattörerna verkar ha missat de senaste årens teknikutveckling. Sol och vind sjunker drastiskt i pris. Att kombinera det med vätgasgasturbiner, energieffektivisering, mer överföringskapacitet och flexibilitet skapar ett nytt sorts energisystem. Det systemet är billigare, flexiblare och framför allt – det systemet byggs ut på marknadsmässiga villkor. Inte ens de billigaste serieproducerade kärnkraftverken är i närheten av att konkurrera mot det.”
Till argumentet bör läggas ett annat. Om många små kärnkraftverk byggs runtom i Sverige följer en rad frågor, inte minst om hur säkerheten ska garanteras, både när det gäller driften, avfallet och uranleveranserna? Kan sådana kärnkraftverk utsättas för hot av terrorister? Vad händer i ett framtida krig? Vilka risker finns för olyckor, som haverier och härdsmältor?
Internationella biblioteket vid Odenplan i Stockholm, Europas största folkbibliotek för litteratur på olika språk, hotas av nedläggning.
Det blågröna styret i Stockholm beslutade i mars att säga upp Internationella bibliotekets (IB) nuvarande hyresavtal i Annexet intill Stadsbiblioteket vid Odenplan, något som kommer träda i kraft vid årsskiftet.
Biblioteket har under tjugo år varit Sveriges största centrum för mångspråkig litteratur och därtill en samlingsplats för både invandrare och forskare. Här finns 200 000 volymer författade på över hundra språk.
Från politiskt håll talar man inte om nedläggning utan om en flytt till Kungsholmens bibliotek, där dock bara en mindre del av den nuvarande boksamlingen skulle kunna rymmas.
I ett upprop (skriv på här) med protester mot nedläggningen heter det bland annat:
Det heter vidare att de flesta böckerna på Internationella biblioteket förmodligen kommer att göras av med, eller skingras på olika enheter – precis som IB:s specialiserade personal, som har en unik kompetens i ett tjugotal språk:
”IB är också ett nationellt bibliotek, som ska finnas som kunskapsresurs för låntagare i hela landet, vilka också kan beställa IB:s böcker via fjärrlån. Nedläggningen är alltså i högsta grad en nationell fråga!”
Ida Westin (tidigare utvecklingsledare vid Internationella biblioteket, förste bibliotekarie vid Nobelbiblioteket, bibliotekarie vid Riksdagsbiblioteket) skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet:
”När vi nu har ett kulturborgarråd som tycker att kulturen ska ”bära sina egna kostnader” utan att värdesätta den långsiktiga vinsten med individer som på biblioteken hittar ett andrum i kommersen, är det hög tid att kulturministern, eller varför inte drottningen som invigde Internationella biblioteket år 2000, beskyddar folkets lokaler.
Istället för att som senaste året tvinga personalen till massgallring av litteratur och att bära ”profilkäder”, istället för att behandla biblioteken som sin lekstuga vore det bra – som en bibliotekariekollega föreslog för kaffemaskinen – om någon kunde ge kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) en Naddebod där han kunde leka kulturvän, och lämna biblioteksverksamheten till dem som kan den.”
Bakom nedläggningen av IB finns ett politiskt beslut av den politiska majoriteten i Stockholm. Det går ut på att Kulturförvaltningen måste spara 49 miljoner kronor, vilket drabbar både bemanning och programverksamhet på stadens bibliotek, skriver Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, som menar att ”biblioteken behövs mer än någonsin i en värld där de offentliga platserna helt håller på att försvinna”.