Kategoriarkiv: Centerpartiet

Annie Lööfs och centerns skolpolitik vilseledande

Cirka 50 elever går på Gottne byskola, på landsbygden utanför Örnsköldsvik, är fördelade i två klasser; förskola till årskurs 3 samt årkurs 4-6.Foto: Håkan Nordström.

Inför centerpartiets kongress i september intervjuades partiledaren Annie Lööf om det som skulle bli en laddad fråga på kongressen, kraven på vinstförbud i friskolorna.

Till SVT sa hon då (19/9):

”Jag tror verkligen på möjlighet att kunna driva förskolor och byskolor runtom i landet och det är ofta lärare och pedagoger som investerar både i sin tid och sitt eget kapital. Och då är det viktigt att det också finns en möjlighet att ta ut lön efter det att man gjort investeringar som är nödvändiga för att skolan ska leva upp till kvalitetskrav. Därför skulle jag se det som svårt att vi skulle gå med på att förbjuda vinster eller liknande.”

Annie Lööf. Foto: Sveriges Radio.

På C-kongressen blev debatten intensiv i frågan. Partiledningens linje att inte kräva vinstförbud segrade till slut knappt. Räddade Annie Lööf byskolorna? Nej knappast. Hon vilseledde väljarna i allmänhet och centerpartiets medlemmar i synnerhet.

I socialdemokraternas tidning Aktuellt i Politiken nr 40 (29/9 – 1/10) skriver den fasta krönikören Anne-Marie Lindgren om frågan och konstaterar redan i rubriken att Lööfs uttalande är grovt vilseledande, ”Vinstförbud skulle inte slå mot byskolor i landsbygd”.

Vad syftar Lööf på när hon talar om ”byskolor” frågar sig Anne-Marie Lindgren. Begreppet är oprecist, fortsätter hon, men verkar syfta på ”de fristående skolor på mindre orter som startas när kommunen velat lägga ner sin skola” eller nystartas ”när den kommunala skolan variit nedlagd ett antal år”.

För att få reda på vad som rimligen kan kallas ”byskolor” har Anne-Marie Lindgren gått igenom friskolorna i en av SKR:s kommungrupper, de orter som ligger utanför tätortsregionerna. Hon kommer fram till att 42 skolor i dessa orter kan kallas ”byskolor”. 24 av dem är organiserade som ekonomisk förening (och 13 av dessa anger på sin hemsida att all eventuell vinst återgår till skolan). Tio skolor drivs som ideella föreningar, fem som små (lokala) aktiebolag (varav två anger att man inte tar ut vinst) och två som kooperativ. Tre av de ekonomiska föreningarna kallar sig också kooperativ.

Övriga friskolor drivs bland annat som stiftelser (främst kristna och montessoriskolor).

Debatten handlar inte om ”byskolorna” på landet utan om de marknadsskolor som drivs med ofta enorma vinster av väldiga skolkoncerner. Störst är AcadeMedia med en omsättning på 12,3 miljarder. Man driver 660 enheter och har cirka 17 600 medarbetare. Företagets vd Marcus Strömberg hade 2020 en årsinkomst på10,3 miljoner, finansierade med skattepengar.

En annan jätte är Engelska skolan, numera med ett riskkapitalbolag i Luxemburg som största ägare, fonden Paradigm Capital. Svenska skattepengar blir vinster i ett skatteparadis. Byskola? Knappast. Enligt en granskning av skolans värde av SVT ligger det på omkring tre miljarder. Intäkterna per elev är stora. Varje elev ger 10 000 kronor i vinst – varje klass ger 300 000. Senaste året gjordes en rekordvinst på en kvarts miljard kronor. Pengar som försvinner från den pedagogiska verksamheten. Är du lönsam lille vän? Ja, mycket lönsam.

Till råga på allt: Sedan 1 september 2020 är sådant som antalet behöriga lärare, betygsnivå och annat ”affärshemligheter”, efter en dom i kammarrätten. Inte ens elever som ska välja skola kan få reda på sådant.

I Stockholm ägs hälften av de fristående skolorna av stora koncerner. En av dem kallar sig ”byskola” men ingår i Academia.

De stora koncernerna intresserar sig inte för landsbygd och mindre orter. Höga vinster är deras prioriterade mål. Ett utdelningsförbud skulle drabba koncernerna, inte de verkliga byskolorna.

När Annie Lööf tar strid för att försvara vinstuttagen går hon skolkoncernernas och riskkapitalbolagens ärenden, inget annat. Elevernas intressen av goda skolor tycks inte intressera Lööf. Hennes och centerpartiets skolpolitik är mycket milt uttryckt grovt vilseledande.

Annie Lööfs Punkt 44, Marknadshyrorna och det smutsiga politiska spelet

Med sina 120 meter i höjd var 40-vånings Kista Torn när det stod klart 2015 Stockholms högsta bostadshus. Bild: svt.se.

Punkt 44 i januariavtalet, om införande av marknadshyror för nyproducerade hyreslägenheter, var formellt anledningen till misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven och den pågående regeringskrisen. Trots det har själva sakfrågan nästan inte alls belysts. I en ledare i nättidningen Arena reder Johan Enfeldt sakligt ut begreppen.

Enfeldt betonar att det är Stockholms bostadspolitik som ligger bakom krisen och den brist på hyresrätter som fått centerns Annie Lööf att hävda att marknadshyror skulle var lösningen på dilemmat.

I debatten har det ofta hetat att att om bara hyrorna släpptes fria skulle ”marknaden” lösa alla problem. Så enkelt är det knappast. Påståendet har varit grovt vilseledande.

Enfeldt hänvisar till en analys som Boverket gjorde 2013 om vilken effekt marknadshyror skulle ha på hyrorna. I Stockholm skulle hyrorna gå upp med 68 procent innan marknaden var i jämvikt – och i Göteborg med 25 procent.

”Ingen annanstans skulle hyrorna gå upp med mer än 5–7 procent. Även en sådan hyreshöjning skulle för många vara kännbar, men ingen kunde påstå att den skulle leda till något större ökat byggande, konstaterar Johan Enfeldt.

Mellan 2000 och 2017 ökade befolkningen i Stockholms län från 1,8 miljoner till nästan 2,3 miljoner. Under samma period har det borgerliga styret i länet genom politiska beslut minskat antalet hyresrätter.

I en analys från 2020 konstaterade Region Stockholm:

”I länet byggdes 45 421 nya hyresrätter under åren 2000 till 2017, samtidigt som 127 943 hyresrätter omvandlades till bostadsrätt. Antalet hyresrätter minskade därmed med 82 522 bostäder.” 

Det finns cirka en miljon bostäder i Stockholms län. Om man räknar bort äldreboenden och studentbostäder är bara 20 procent eller 200 000 hyreslägenheter. Samtidigt med att befolkningen ökat med en halv miljon har antalet hyreslägenheter blivit 80 000 färre.

Annie Lööfs punkt 44 hade skapat ökat bostadssegregering i stora delar av landet. I en stad som Helsingborg, som redan är så segregerad hade konsekvenserna kunnat bli ytterst bedrövliga. I Stockholmsregionen hade klyftorna ökat än mer. Länsstyrelsen i länet har varnat för att det inte kommer att finnas några billiga hyreslägenheter tillgängliga när nya bostäder får marknadshyror och det äldre beståndet renoveras i rask takt med höjda hyror som följd:

En stadigt växande andel av länets befolkning hamnar utanför en bostadsmarknad som i allt högre utsträckning endast fungerar för hushåll med höga och stabila inkomster. Riskerna för social oro kan väntas öka. Tillgången på bostäder till överkomlig kostnad tillsammans med utbildning och arbete är grunden för social stabilitet.

Hemlöshet och social oro skulle kunna bli följden av en bostadspolitik där stora och växande grupper människor inte har råd att bo anständigt.

”Årets centerpartist” bränner LO-borgen?

I dagarna delades ett besynnerligt pris ut till riksdagsman Martin Ådahl (C) som fick ett diplom, där någon (han själv?) bränner ner LO-borgen. Priset var för ”Årets centerparlamentariker år 2020”.

På diplomets teckning står med uppkavlade armar en sammanbiten pyroman framför den lätt igenkännbara brinnande LO-borgen..

För mig uttrycker bilden något liknande som stormningen av Capitolium i Washington – fast på svenska. Och en grumligt formulerad tanke att det bästa en centerpartistisk riksdagsman kan göra är att krossa arbetarrörelsen, med våld om så skulle behövas.

I socialdemokraternas nyhetstidning Aktuellt i politiken nr 6 (10-12 februari) jämför Anne-Marie Lindgren pyromanbilden med en annan politisk bild:

”En gång i världen använde MUF en nidteckning av Olof Palme som en tavla att kasta pil mot.

Jag har länge sett det som ett svårslaget rekord i politisk smaklöshet …

Nu utnämner Centerstudenterna Martin Ådahl till ”årets centerparlamentariker” som erkänsla för hans insatser för att bekämpa LO. … Strax efteråt gick CUF ut med en bild där ett antal grönklädda människor marscherar förbi samma brinnande LO-hus, med rubriken ”Storming the LO-borgen”.

Huruvida centerungdomarna slår MUF:s rekord eller bara tangerar det kan möjligen diskuteras, men att det är fullt ut på samma nivå är ingen diskussionsfråga.”

Centerungarna använder Gadsden-fanan som också användes vid stormningen av Capitolium och av Teapartyrörelsen.

CUF, Centerpartiets ungdomsförbund, är sedan länge fackföreningsfientligt, liksom delar av centern, skriver Anne-Marie Lindgren vidare. Hon påpekar vidare att på den andra nämnda bilden med grönklädda människor framför en brinnande LO-borg finns inritat den s k Gadsden-fanan, som förekom vid stormningen av Capitolium och som i dag används främst av den extremkonservativa amerikanska Teapartyrörelsen, som till stor del består av fanatiska Trumpanhängare.

Nyliberaler och högerreaktionärer möts i fackföreningshatet, suckar Lindgren, och konstaterar att centerungarna här är på samma linje som sverigedemokraterna.

Också vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar reagerade på bilden på diplomet och twittrade:

”Här sätter Centern eld på Sveriges löntagare o deras fackliga organisationer. Föraktet för vanliga arbetare sitter djupt i centerleden. Osmakligt.”

FUCK FACKEN. Bilden från en tidigare attack mot LO och fackföreningsrörelsen från CUF, Centerpartiets ungdomsförbund. Från Folknyheter, november 2020.

Fortsatt majoritet i riksdagen mot svenskt Natomedlemskap

Dagens Industri 9/12, skärmdump.

I förra veckan väckte SD stort jubel bland Nato-vänliga politiska partier och tongivande Natovänliga medier. ”SD svänger – majoritet för att närma sig Nato” hette det till exempel i Sveriges Radio. Och Dagens Industri (se bild) drog till med ”SD backar upp borgerligt krav om Nato”. Särskilt det senare påståendet var rejält missvisande.

Men SD är fortsatt negativt inställt till ett svenskt Natomedlemskap, liksom därmed också majoriteten i riksdagen (S, V och SD). I verkligheten var det inte så enkelt, skriver Utgivarna för sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. De fortsätter:

”Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. ”

I en debattartikelAftonbladet (9/12) skrev företrädare för SD själva:

”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”

Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt i onsdags att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.

Här är det snabba puckar. Ska så stora och för framtiden avgörande frågor avgöras utan fördjupad diskussion och med en kanske bara veckogammal majoritet?

Utrikesminister Ann Linde reagerade direkt och sa till Svenska Dagbladet 9/12:

”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.

Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.

I Finland finns en så kallad ”Nato-option” utan att den är klart definierad, annat än som en deklaration att ett Natomedlemskap kan komma att bli aktuellt under speciella omständigheter. I Finland finns, till skillnad mot i Sverige, ett starkt nationellt försvar som bygger på allmän värnplikt, en traditionsenlig mångårig dialog med mäktiga grannen Ryssland och en uttalad säkerhetspolitisk deklaration därman slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:

”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”

 Till det kommer att det finns ett starkt stöd bland den finska befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för finskt Nato-medlemskap.

Det folkliga motståndet mot svenskt Natomedlemskap har också länge haft en tydlig majoritet.

Trots det har det alliansfria Sverige gått en annan väg än Finland. Nyligen övade stora amerikanska flygförband på och över svenskt territorium, ett klart brott mot svensk långvarig neutralitet.

I den inledningsvis nämnda texten från ”Bevara alliansfriheten” heter det vidare:

”I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.”

Natos AWACS-plan har normalt en besättning om 16 personer. Flygplan av denna typ, Boeing E-3A-Sentry, har använts av USA iSverige sedan 2014. Foto: MINDAUGAS KULBIS/AP

M + KD + SD = Sant Moderaterna allt mer ärkekonservativa

Statsvetaren Jonas Hinnfors skriver på SvD:s debattsida att Moderaterna tar distinkta steg i konservativ riktning i en analys av nya idéprogrammet. Foto: Adam Ihse/TT, Carolina Byrmo/Aftonbladet/TT.

Moderaternas förslag till ett nytt idéprogram innebär att partiet är på väg att ta distinkta steg i konservativ riktning, skriver på Svenska Dagbladets debattsida Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Medan det gamla partiprogrammet från 2013 innehöll relativt begränsat med konservativa markörer och desto mer liberala innehåller det nya idéprogrammet en rad nya, mer konservativt präglade markörer vid sidan av liberala, menar Hinnfors. Han pekar särskilt på tre områden, nation, kultur/historia och familj.

I moderaternas partiprogram från 2013 hette det att ”såväl kulturella som nationella gränser förlorar i betydelse”. I det nya idéprogrammet markerar man i stället att ”det är nationalstaten som är fundamentet på vilket många av vårt samhälles viktigaste institutioner vilar”.

2013 lyfte man fram att lyfte fram att kulturell ”mångfald, i det lilla och det stora” leder till att ”människors ursprung, erfarenheter och historier [blir] ett gemensamt försprång” … I den nya texten varnar moderaterna i stället ”för att andra religiösa och kulturella arv ”krockar med vårt”.

I det gamla partiprogrammet såg M ”kunskap kring samhällets dominerade kulturella uttryck” som något som ”berikar livet” och ”en förutsättning för att kunna förstå andra”. Idéprogrammet lyfter i stället fram ”unikt svenska erfarenheter” där ”svensk kultur och svensk historia förenar människor över generationerna”. 

Moderaterna tycks inte se något gott i möten med andra kulturer. I stället heter det att ”integration inte är en dubbelriktad process. Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle”. Det heter vidare att ”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv som sträcker sig mycket långt tillbaka.” Idéprogrammet lyfter fram att partiets ideologi och värderingar är en del av den ”västerländska” och ”kristet-judiska” civilisationen och deras värderingar. I det gamla partiprogrammet nämndes ingenting om ”västerlandet”.

Det gamla partiprogrammet framhöll vikten av att familjer kan vara olika och nämnde särskilt hbt-personer, vilket inte finns med i det nya idéprogrammet. Samtidigt lyfts familjens roll fram tydligare än innan.

Moderaterna är nu i färd med att justera sin kompass, konstaterar Jonas Hinnfors. Partiet rör sig nu några kliv i riktning mot en samarbetsgemenskap med KD och SD. Därmed avlägsnar sig partiet samtidigt från den ”ideologiska samarbetsgemenskap där Centern och Liberalerna tidigare ingick”, skriver Hinnfors.

Hundra nya kärnkraftverk när M och L satsar på Katrineholmsmodellen?

Barsebäcksmarschen 1982. Foto: Hans Johnsson/Sydsvenskan Bild.

Ulf Kristersson (M) och Nyamko Sabuni (L) publicerade i veckan en demagogisk hyllning av kärnkraften. Den nuvarande kärnkraftslagstiftningen är ”hopplöst föråldrad”. Den är rentav ett ”hot mot en långsiktigt hållbar energiförsörjning”. Vad som nu krävs är en ”färdplan för nästa generations kärnkraft i Sverige”.

”Vad ska väck, Barsebäck”, skanderade alla vi som var med i den stora Barsebäcksmarschen 1982, och fortsatte ”Vad ska in, sol och vind”. För Kristersson och Sabuni gäller typ det omvända. Ut med vind- och solkraft, in med kärnkraft.

I stället för dagens stora kärnkraftverk lanserar de båda en modell som bygger många små Katrineholmskärnkraftverk över hela Sverige.

”Dagens största reaktorer kan försörja hela Stockholm med el. De små reaktorerna är lagom stora för att försörja städer i Katrineholms storlek.”

Små kärnkraftverk ska få den förtorkade och försummade landsbygden, som Katrineholm och hundratalet liknande orter, att återhämta sig och blomstra.

Vad som krävs är inget svårt menar artikelförfattarna, bara ” långsiktigt arbete och en bred palett av åtgärder. Det handlar bland annat om att säkerställa möjligheter till forskning och utveckling, stabila investeringsförutsättningar samt lagstiftning och standardiseringar som möjliggör fler reaktorer.”

Kan vi ha solpaneler på taket, varför inte ett eget kärnkraftverk i trädgården?

Riktigt så långt går inte paret Kristersson och Sabuni. Men deras utspel känns inte kunnigt och inte seriöst.

I en replik till deras inlägg i DN skriver centerriksdagsmannen Rickard Nordin under rubriken ”Små kärnkraftsreaktorer ligger 20 år framåt i tiden”:

”Debattörerna verkar ha missat de senaste årens teknikutveckling. Sol och vind sjunker drastiskt i pris. Att kombinera det med vätgasgasturbiner, energieffektivisering, mer överföringskapacitet och flexibilitet skapar ett nytt sorts energisystem. Det systemet är billigare, flexiblare och framför allt – det systemet byggs ut på marknadsmässiga villkor. Inte ens de billigaste serieproducerade kärnkraftverken är i närheten av att konkurrera mot det.”

Till argumentet bör läggas ett annat. Om många små kärnkraftverk byggs runtom i Sverige följer en rad frågor, inte minst om hur säkerheten ska garanteras, både när det gäller driften, avfallet och uranleveranserna? Kan sådana kärnkraftverk utsättas för hot av terrorister? Vad händer i ett framtida krig? Vilka risker finns för olyckor, som haverier och härdsmältor?

Vindkraftverk för forskningsbruk på västra Jylland. Foto: Sören Sommelius.

Kommer Internationella biblioteket att läggas ner?

Internationella biblioteket vid Odenplan i Stockholm, Europas största folkbibliotek för litteratur på olika språk, hotas av nedläggning.

Det blågröna styret i Stockholm beslutade i mars att säga upp Internationella bibliotekets (IB) nuvarande hyresavtal i Annexet intill Stadsbiblioteket vid Odenplan, något som kommer träda i kraft vid årsskiftet.

Biblioteket har under tjugo år varit Sveriges största centrum för mångspråkig litteratur och därtill en samlingsplats för både invandrare och forskare. Här finns 200 000 volymer författade på över hundra språk.

Från politiskt håll talar man inte om nedläggning utan om en flytt till Kungsholmens bibliotek, där dock bara en mindre del av den nuvarande boksamlingen skulle kunna rymmas.

I ett upprop (skriv på här) med protester mot nedläggningen heter det bland annat:

”Nedläggningen borde ses som en stor skandal och förlust för Sveriges mest internationella stad – där det idag talas över hundra språk, 30 procent av befolkningen har utländsk bakgrund och där det bor tusentals nyanlända. Beslutet är dessutom ett steg i samma riktning som Sverigedemokraternas pågående försök att begränsa biblioteksutbudet av litteratur på olika modersmål.

Det heter vidare att de flesta böckerna på Internationella biblioteket förmodligen kommer att göras av med, eller skingras på olika enheter – precis som IB:s specialiserade personal, som har en unik kompetens i ett tjugotal språk:

”IB är också ett nationellt bibliotek, som ska finnas som kunskapsresurs för låntagare i hela landet, vilka också kan beställa IB:s böcker via fjärrlån. Nedläggningen är alltså i högsta grad en nationell fråga!”

Ida Westin (tidigare utvecklingsledare vid Internationella biblioteket, förste bibliotekarie vid Nobelbiblioteket, bibliotekarie vid Riksdagsbiblioteketskriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet:

”När vi nu har ett kulturborgarråd som tycker att kulturen ska ”bära sina egna kostnader” utan att värdesätta den långsiktiga vinsten med individer som på biblioteken hittar ett andrum i kommersen, är det hög tid att kulturministern, eller varför inte drottningen som invigde Internationella biblioteket år 2000, beskyddar folkets lokaler.

Istället för att som senaste året tvinga personalen till massgallring av litteratur och att bära ”profilkäder”, istället för att behandla biblioteken som sin lekstuga vore det bra – som en bibliotekariekollega föreslog för kaffemaskinen – om någon kunde ge kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) en Naddebod där han kunde leka kulturvän, och lämna biblioteksverksamheten till dem som kan den.”

Bakom nedläggningen av IB finns ett politiskt beslut av den politiska majoriteten i Stockholm. Det går ut på att Kulturförvaltningen måste spara 49 miljoner kronor, vilket drabbar både bemanning och programverksamhet på stadens bibliotek, skriver Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, som menar att ”biblioteken behövs mer än någonsin i en värld där de offentliga platserna helt håller på att försvinna”. 

Jonas Naddebo, centerpartiets kulturborgarråd i Stockholm. Foto: Wikipedia.

Dags att satsa på en svensk version av ARTE TV

Sjuttio procent av EU:s medborgare kan se den tysk-franska kanalen Arte på sitt eget språk – men inte Sverige eller de skandinaviska länderna.

Arte är en public service-kanal utan fokus på nyheter och sport, men med ett brett och vasst kulturmaterial, med därtill många dokumentärer och fördjupande program i aktuella frågor.

Sveriges Radios Kulturnytt har intervjuat Amelie Leerhard, chef för Arte Europe. Hon hoppas att kanalen ska kunna expandera ytterligare utöver dagens sex språk, förutom franska och tyska också italienska, polska, spanska och engelska, med redaktörer från olika länder, som väljer ut innehåll för sitt lands publik.

Det går att följa Arte i Sverige via kanalens strömningssajt, huvudsakligen på tyska eller franska men också på engelska. Alla program är, till följd av upphovsrättsliga frågor, inte tillgängliga här. Men det som kan ses redan nu är ofta av allra bästa kvalitet.

Sverige har inte varit prioriterat men Amelie Leerhard utesluter inget.

– Vi tittar på att testa fler språk i mindre skala.

Svenska TV-tittare är i dag ofta hänvisade till kabelkanalernas miserabla utbud, dominerat av rader av kommersiella amerikanska stationer. Bortsett från Public Service finns raddan av reklamfinansierade sändare, vars utbud likaså domineras helt av amerikanska program.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att svenska folket är hjärntvättat från morgon till kväll genom de här kanalernas utbud, genomsyrat av våld, klichéer, sexism.

Arte står för något helt annat. Men skulle jag vilja inkludera kanalen i mitt ”kanalpaket” är det oftast snudd på omöjligt. I all annan kommersiell verksamhet hade ingen accepterat liknande regler.

EU-kommissionen har för perioden 20121 – 2027 lagt en budget för kultursatsningar inom Kreativa Europa på 19 miljarder kronor. Nyligen röstade EU-parlamentet för en fördubbling av summan. 56 procent av den totala budgeten går till aktörer inom film, tv och dataspel.

I Sverige finns två störtreaktionära partier, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som vill stryka alla EU:s kultursatsningar. Moderaterna och centerpartiet är inte mycket bättre men vill att nivån ska vara kvar på samma nivå som förra perioden, medan S, MP, V, L, och FI se en större budget än förra perioden.

– Kulturen får en liten droppe av EU:s budget, nu kanske det är frågan om två små droppar, om man ställer det i proportion till andra budgetposter som att man subventionerar fossilindustrin och krigsmaterielindustrin, då tycker vi att det här är en mycket bättre satsning, säger Malin Björk (V), EU-parlamentariker.

”Ytterkantspartierna”?

I debatten under den utdragna regeringsbildningen efter valet har Annie Lööf återkommande satt likhetstecken mellan vänsterpartiet och sverigedemokraterna, det som hon kallat ”ytterkantspartierna”, som om det vore två likvärdiga extrempartier.

Lööf och liberalernas Jan Björklund har inte kunnat ”välja sida”. Att ingå i eller ge stöd till en socialdemokratiskt ledd regering hade  inneburit ett beroende av ”ytterkantspartiet” vänsterpartiet, har det hetat. På liknande vis har (hittills) partierna inte gett sitt stöd till en m/kd-regering eftersom en sådan regering i varje fråga skulle vara beroende av ytterkantspartiet sverigedemokraterna.

Retoriken har pinsamt nog accepterats utan följdfrågor i både SR och SVT-sammanhang. 

Dagens vänsterparti med Jonas Sjöstedt som ledare har en ideologi som i mycket stor utsträckning påminner om Olof Palmes socialdemokrati. Partiets politik präglas av ett socialt, demokratiskt och antirasistiskt engagemang, där alla människors lika värde står i centrum.

Sverigedemokraterna 2018 är något helt annat, ett djupt antidemokratiskt parti utan respekt för alla människors lika värde. Partiet är fixerat vid nationalistiska och exkluderande definitioner av svenskar och svenskhet. 

Svenskar med rötter i andra länder stämplas som andra klassens medborgare, ofta med verbala sparkar om ”att resa hem”, vartdå hem?

Internationellt har partiet länkar till högernationalistiska partier i Europa. Många sverigedemokrater ser det ultranationalistiska Ungern som ett föregångsland.

I Danmark har systerpartiet Danskt Folkeparti drivit den danska politiken bortom all anständighet. Eller som Carsten Jensen skrev i söndags på HD:s kultursida, om att Danmark de senaste 20 åren ”utvecklat sig till en högborg för …högerpopulism …”.

I den svenska vardagen drabbas partiet varje vecka av nya skandaler. Senast handlade det om Klippan, där tre politiker med ett nynazistiskt förflutet i Nationalsocialistisk Front, NSF, först strukits från valsedlarna och sedan nu nomineras till ledamöter i nämnder och styrelser. Helsingborgs Dagblad har i dagarna rapporterat om detta.

En av dem är Andreas Olofsson, tidigare ledare för den lokala gruppen av NSF, i Klippan. Han är nu föreslagen som ordinarie ledamot i kommunstyrelsen och barn- och utbildningsnämnden. Två andra tidigare NSF-are blir nu ordinarie respektive ersättare i kultur- och fritidsnämnden. Hur kommer det att påverka till exempel konsthallen och biblioteket i samhället?

”SD rullar mörkret framför sig i maktens korridorer”

FOTO: STINA STJERNKVIST/TT
På söndagen genomfördes flera stora manifestationer mot moderaternas och kristdemokraternas 28-sida ”katastrofbudget”.

Sverigedemokraterna vill stympa svensk kultur genom stora nedskärningar, skriver i Dagens Samhälle Anna Troberg, förbundsordförande för DIK, som står för dokumentation, information och kultur och organiserar akademiker inom kultur- och kommunikationsbranschen.

SD rullar mörkret framför sig i maktens korridorer”, skriver Anna Troberg och visar hur kulturen är ett prioriterat mål för SD:s attacker. Hon fortsätter: 

”Kulturens roll som demokratisk samhällsbärare måste stärkas med konkreta insatser och ökade resurser. Vi lever i en värld där vi dagligen bombarderas av falska nyheter och alternativa fakta. Den nationella biblioteksstrategin har i ljuset av det lyft fram biblioteken som en del av totalförsvaret. De har helt rätt, men faktum är att hela kultursektorn är en del av den motståndsrörelse som beväpnad med sina talanger och specialkunskaper försvarar oss alla mot inskränkthet, lögn och förbannad dikt.”

Dessa dagar har sverigedemokraterna blivit accepterade som ”ett parti som andra” genom att moderaterna och kristdemokraterna med passivt stöd av centerpartiet och liberalerna antagit m/kd-budgeten. Redan före jul kan Sverige styras av en m/kd-regering, beroende av stöd från sd.

Leder höstens utdragna regeringsförhandlingar dit kommer sverigedemokraterna från år 2019 att kunna rulla mörkret framför sig i maktens korridorer, både när det gäller flykting- och migrationspolitik, kultur och en rad andra frågor. 

Servettbudgeten innehåller en rad indikationer på vad vi kan vänta oss. Här några exempel:

– Jämställdhetsmyndigheten läggs ned 
– Delegationen mot segregation läggs ner. Anslagen till migration och integration sänks med 1,5 miljarder.
– Minskning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder med 2,6 miljarder. Arbetsförmedlingen skärs ner med 4000 tjänster. Avdraget för fackföreningsavgiften tas bort.
– Nedskärning av medel till klimat/miljöfrågor. Flygskatten avskaffas, skatten på diesel och bensin sänks, miljarder i klimatinvesteringar tas bort, skyddet av värdefull natur halveras, Stödet till solceller bantas.
-Neddragning av Naturvårdsverket med 40%
– Nej till byggsubventioner. 
– Nej till gratis kollektivtrafik för unga
– Inget förbättrat LSS
– Nej till avdragsrätt för fackföreningsavgift
– 900 mkr mindre i bistånd
– Nedskärning av medel till Kulturskolan
– Anslagen för migration och integration skärs ner med 1,5 miljarder.
– Slopat fritt inträde på statliga museer för vuxna 
– slopade bidrag för att kommuner ska kunna erbjuda kostnadsfria lovaktiviteter. Ingen fri kollektiv trafik för unga. 

[Sammanfattningen gjord av Karen Austin, Delegationen mot segregation, som på sin Facebooksida konstaterar att
”I M och KD:s reservationsbudget på 28 sidor står det att de vill lägga ner ”Delegationen FÖR segregation”. Kände inte till att den myndigheten existerade (själv arbetar jag på Delegationen MOT segregation).

Under söndagen genomfördes i Stockholm en stor demonstration (bilden) mot den 28-sidiga ”servettbudgeten”. Bland talarna fanns västerpartiets Jonas Sjöstedt och miljöpartiets Alice Bah Kunke, som bl a sa:

– Den budget som röstades igenom är förödande för klimatet. Klimatförnekelse, rasism och populism går hand i hand. Vi har fortfarande chansen att stå upp och stå emot.