Kategoriarkiv: Kärnkraft

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Anne-Marie Lindgren om det förenklade och om det komplexa i samhällsdebatten

Bilden från Harrisburg i Pennsylvania, USA, där kärnkraftsolyckan 1979 på Three Miles Island ledde till den svenska folkomröstningen om kärnkraft påföljande år.

I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.

I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.

Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:

”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”

Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”

Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.

Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.

Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.

Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.

Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.

I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.

Smutsigt politiskt spel om avfallets slutförvaring

Berget under kärnkraftverket Forsmark i Östhammars kommun kan bli platsen för 100 000 år av slutförvaring av det svenska radioaktiva avfallet, Rewgeringen tänker lämna beslut i den kommande veckan.

I den kommande veckan har regeringen lovat att ge besked om slutförvaret av kärnavfall. Men är frågan tillräckligt utredd? Det handlar om stora mängder radioaktivt avfall som ska förvaras under 100 000 år för att inte skada människor, djur och natur.

”Radioaktiva ämnen som produceras i reaktorerna kan orsaka skador på många kommande generationer om avfallet inte fullständigt isoleras från människor”, skriver Kjell Andersson i söndagens ETC. Han är djupt orolig för att ambitionerna om förvarets säkerhet med tiden sänkts dramatiskt i flera avgörande steg.

På 1970-talet var kraven höga, skriver Andersson: ”Det planerade slutförvarets skydd består av att det använda bränslet kapslas in och att kapslarna sedan placeras i berg. Trots dåtidens både dyra och ambitiösa avfallskapslar ansågs de behöva placeras i sprickfritt berg. Rörelser i berget fick ju inte skada kapslarna och radioaktiva ämnen inte föras bort av vatten när kapslarna efter en tid korroderat sönder.”

Men under en lång rad provborrningar under den tiden fann man bara berg med sprickor. Statens kärnkraftsinspektion, SKI:s expertgrupp av geologer, konstaterade att man inte hittat lämpliga berg och platser. SKI:s styrelse och ledning lyssnade inte på de egna geologerna utan menade att man borde bortse från de dåliga bergen och sänka ambitionerna och att …

”… betydelsen av de krav som ställs på den geologiska barriären inte bör överdrivas och att de mycket långsiktiga förloppen i berggrunden har föga praktisk betydelse om övriga barriärer fungerar tillfredställande.”

På den tiden styrdes landet av en folkpartistisk minoritetsregering, som uppfattade formuleringen ovan som ett klartecken för att starta kärnkraftverken.

Under decennierna sedan dess har konstruktionen av kapseln successivt gjorts enklare och billigare. Andersson fortsätter: ”Förr skulle bränslet förvaras i en kapsel bestående av 20 centimeter tjock koppar. Bränsleelementen skulle omslutas av bly för att dämpa strålningen och reducera radiolysen av omgivande vatten och därmed korrosionshastigheten på kopparhöljet.”

Dagens ambitioner har sänkts. Nu ska bränsleelementen placeras i gjutjärn med ett endast fem centimeter tjockt kopparhölje mot tidigare tjugo. När Mark- och miljödomstolen nyligen behandlade frågan ställdes inga som helst krav på bergets sprickfrihet.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, hade en korrosionsansvarig tjänsteman som inte ansåg att konstruktionen var tillräckligt säker. Han fick flytta på sig.

Korrosionsforskarens kritik gjorde att domstolen ifrågasatte kapseln med följande formulering:

”Verksamheten är tillåtlig om Svensk Kärnbränslehantering AB redovisar underlag som visar att slutförvarsanläggningen på lång sikt uppfyller miljöbalkens krav trots de osäkerheter som kvarstår om hur kapselns skyddsförmåga påverkas av vissa korrosionsprocesser, väteförsprödning och radioaktiv strålnings inverkan på gropkorrosion, spänningskorrosion och väteförsprödning.”

Kärnkraftsbolagen har sedan sekelskiftet gjort kopparprov i berget nära Oskarshamn. Här finns bara prover från ”kalla” ytor och inga alls från de mest korroderade, värmda ytorna. Några försök med joniserande strålning har inte gjorts.

”Förra gången avfärdades bergets risker med att kapseln kunde fungera tillfredställande. Nu avfärdas riskerna med den, idag sämre, kapseln med att berget kan fungera som barriär,” fortsätter Kjell Andersson. Han avslutar sin debattartikel med en djupt oroad suck:

”Kommande generationer kommer att döma oss. Riskerna är kända.”

Det politiska spelet med många turer kring slutförvaringen av det livsfarliga radioaktiva avfallet är beklämmande, ett spel med framtida generationers liv och hälsa.

På den tiden när Barsebäcks reaktorer var i full drift kände många på både den danska och svenska sidan i den tättbefolkade Öresundsregionen djup oro. Stockholmare, de som bor i Uppsala och Uppland eller Gävle och Gästriksland, har stor anledning till obehag och oro om regeringen ger klartecken för slutförvaring på nuvarande beklämmande tunna underlag.

Marknaden fixar inte elen: Sex ggr mer för strömmen I Skåne jämfört med i norr

Vindkraftsboomen och nedlagd kärnkraft som inte har ersatts med annan kraft har gjort att balansen i elproduktion mellan norr och söder har försämrats på tio år. Foto: Daniel Costantini/Dagens Nyheter.

Marknadskrafternas undergörande välsignelser har serverats svenska folket i tesked och skopa under de senaste decennierna. Det mesta har gått fel, rejält fel. Skolorna, järnvägen, vården, apoteken …

Frågan är om inte elprisexperimentet hör till de allra värsta. Reglerna för elpriserna på ”den europeiska marknaden” är sådana att brist och stigande priser på naturgas (som inte används särskilt i Sverige) absurt nog har blivit en huvudorsak till skenande svenska elpriser de senaste månaderna.

En annan orsak som utreds i Dagens Nyheter, beror på de fyra svenska elområdena. De har vissa dagar bidragit till att en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning.

Detta i en tid när el står för miljövänlig energi i olika sammanhang.

Svenska elkonsumenter, särskilt i södra Sverige, får därför betala ett besynnerligt högt pris för elen. Det beror, skriver DN, på en konflikt för bortåt 15 år sedan med Danmark, som klagade till EU över att Sverige inte exporterade tillräckligt med el till Danmark och fick rätt av EU-kommissionen, vilken 2010 krävde att Sverige skulle hitta andra sätt att hantera svagheter i vårt transmissionsnät. I november 2011 föddes de fyra elprisområdena.

I en rapport 2012 skrev myndigheten Svenska Kraftnät att marknaden skulle förändras ”när prissignalerna nu tillåts nå fram till marknadens aktörer. Tanken var att elproduktionen i södra Sverige skulle öka, marknaden skulle fixa det. Men marknaden svek. Den sammanlagda elproduktionen i de två södra elområden har minskat med två procent, i de två norra har den stigit med totalt 35 procent.

Därför har vissa dagar har en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning. Det är marknadens fel.

Marknaden skulle också genom bättre konkurrens fixa fler apotek i glesbygden. Det blev fler apotek i Stockholms innerstad, typ. Det skulle bli bättre och mera jämlika skolor. Pyttsan. Det skulle bli fler tågförbindelser. Mellan de större städerna, jo. Men inte till utlandet och inte driftsäkert, sånt tjänar ju marknaden dåligt på.

– Det är uppenbart att prissignalerna inte varit tillräckliga starka för att ändra situationen, utvecklingen har blivit den omvända. Överskottet har ökat där förbrukningen är som lägst och tvärtom. Elmarknaden har inte premierat ny produktion, säger till Dagens Nyheter Ulf Moberg, teknisk direktör på Svenska kraftnät.

Men Vindkraften då, Ulf Moberg, vindkraft till havs är framtidens rena energi. Borde inte marknaden fatta det?

Nej, marknaden fattar inte. Inte heller den svenska militären fattar, de vill ha alla haven för sig själv.

Till det kommer att högernationalisterna tjafsar om ny kärnkraft, fast det vill ju inte marknaden. Slutförvaringen som ska hålla 100 000 år, är ju heller inte löst.

Det märks att de inte gått studiecirkel i energifrågor, vilket alla vi gjorde som för linje 3 inför folkomröstningen mot kärnkraft kämpade mot kärnkraft och som undeer demonstrationerna till Barsebäck skanderade:

Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!

Grafik: Johan Andersson Fakta: Hans Strandberg
Källa: Svenska kraftnät, Nordpool
*Exklusive skatter och avgifter 11 januari 2022
**Här ingår bland annat kraftvärme och gasturbiner

Försvaret får inte stoppa vindkraften till havs

Utbyggnad av havsbaserad vindkraft stoppas regelmässigt av Försvarsmakten, anser artikelförfattarna. De pekar bland annat på en ansökan om att få bygga en vindkraftspark i Östersjön, fem mil utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Foto: Bruno Helgesson/N/TT/DN.

Försvarsmakten stoppar i det närmsta 100 procent av alla ansökningar om projektering och byggande av havsbaserad vindkraft, konstaterar kritiskt förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg och förre marinchefen Anders Grenstad i en artikel på DN Debatt i söndags.

Artikelförfattarnas utgångspunkt är de nu snabbt växande prognoserna för framtida elanvändning i Sverige. De stora projekten i norr som fossilfri stålproduktion, batterifabriker och serverhallar slukar mycket energi, vilket påverkar hur mycket el som kan föras från Norrlandsälvarnas kraftverk till Sydsveriges befolkningscentra, där också flera kärnkraftsreaktorer stängts de senaste åren.

Därför måste södra Sverige tillföras ny elproduktion, konstaterar Odenberg och Grenstad. De menar att det särskilt gäller den kommande fem – tioårsperioden och att  ”teknikutvecklingen senare kan öppna för ny kärnkraft i form av små modulära reaktorer”. Till det sistnämnda finns dock fortfarande tekniska och ekonomiska frågetecken, heter det, och säkerhetsmässiga skulle jag vilja tillägga.

Det som gäller nu är havsbaserad vindkraft, det vill säga stora parker belägna 20 till 30 kilometer utanför kusten, långt bortom det kommunala vetot:

 ”Och det handlar om en enorm potential. En enda sådan park kan ha en installerad effekt på 1 500 megawatt, vilket är mer än effekten i det nedlagda Barsebäcks två reaktorer (2×600 megawatt).”

För ett år sedan undertecknade regeringen en politisk deklaration med EU-kommissionen och EU:s övriga strandstater om utökad havsbaserad vindkraft i Östersjön. Men Sverige har ännu inte byggt någon sådan, till skillnad från länder som Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA.

Mikael Odenberg skriver här inte enbart i sin roll som ex-försvarsminister. Han var under perioden 2008 – 17 generaldirektör för Svenska Kraftnät, som nu av regeringen fått i uppdrag att bygga ut el-stamnätet till svenska havsområden där det finns förutsättningar för att ansluta flera havsvindparker.

Men Försvarsmakten säger rutinmässigt nej till alla planer på havsbaserad vindkraft, suckar artikelförfattarna. De hänvisar till erfarenheter från andra länder:

”Havsvindparker påverkar förvisso försvaret. De begränsar marinens och flygvapnets rörelsefrihet. Anläggningarna kan störa svensk signalspaning, liksom övervakningen av luftrummet, havsytan och det som finns under den. Därtill kommer konflikter med försvarets övningsområden och skjutfält.

Samtidigt finns goda erfarenheter från flera Natoländer om hur energi- och försvarsintressen kan samexistera. Tekniska installationer på anläggningarna kan till och med förbättra möjligheterna till övervakning. En stor svensk försvarsindustri, Saab, arbetar aktivt med hur det kan gå till.”

Till det kommer att Försvaret inte anser sig kunna diskutera sina invändningar mot olika utbyggnadsplaner, … ”eftersom dessa invändningar per definition är hemliga. Moment 22, alltså!”

Det finns stora möjligheter att föra in omfattande ny elproduktion till södra Sverige och substantiellt sänka de höga sydsvenska elpriserna till gagn för såväl näringsliv som hushåll, slår Odenberg och Grenstad fast:

”Men om de energipolitiska ambitionerna ska kunna förverkligas måste det etableras en annan ordning.”

Artikelförfattarna föreslår/kräver samarbete mellan försvarsindustri och vindkraftsintressenter för att finna optimala platser för den nya havsvindkraften – på ett sätt så att påverkan på försvarets intressen minimeras.

avslöja Natos kärnvapen kan leda till 8 års fängelse

Det formella beslutet att köpa det amerikanska luftvärnsrobotsystemet Patriot fattades i augusti 2018 av regeringen. USA:s regering har godkänt en försäljning för maximalt 3,2 miljarder dollar vilket motsvarar 28 miljarder kronor. I inledningsskedet handlar det om minst 10 miljarder kronor. Foto: AP/Eugene Hoshiko.

I en krönika i nättidningen Syre skriver Birger Schlaug, en gång miljöpartiets språkrör, om den för oss på alla sätt livsviktiga frågan om Nato kan föra in kärnvapen i Sverige, utan att svenska myndigheter känner till det.

Han skissar ett scenario där Syre och SVT:s Uppdrag granskning får tips om att Nato fört in kärnvapenbestyckade fartyg i svenska hamnar som del av en av de allt vanligare övningarna som Sverige har med USA och andra länder i Nato. Världlandsavtalet har tvingat fram lagstiftning som förbjuder Sverige att granska vad Nato och Natopersonal för in i landet. Därför kan svenska myndigheter varken bekräfta eller dementera uppgifterna.

Om svenska journalister ställer frågor till högsta befäl för Natos trupper får de till svar att Nato aldrig berättar om de har kärnvapen eller inte i sina övningar. Och från den svenska regeringen leder sådana frågor till svar att ” man inte har anledning att tro att kärnvapen förts in i landet eftersom det skulle vara mot svenska regeringens vilja”, skriver Schlaug.

Men vad händer om svenska medier avslöjar handlingar som visar att kärnvapenbestyckade robotar utplacerats på Gotland som ett led i en stor övning? 

Ett nytt lagförslag har lagts fram av Utlandsspioneriutredningen, fortsätter Birger Schlaug, och riksdagen ska snart behandla det. Enligt förslaget kan såväl journalister som ansvariga utgivare vid de aktuella medierna dömas till upp till åtta års fängelse för att ha ”skadat Sveriges relation med länder eller organisationer vi har militärt samarbete med”.

I en tid av ökande krigsretorik och en upphetsad försvarsdebatt ”finns anledning att faktiskt bli djupt orolig över vad som händer med det som vi säger att vi ska försvara med alla dessa åtgärder: demokratin”, avslutar Schlaug sin artikel. 

Till sammanhanget hör också att Sverige bedrövligt nog inte ratificerat FN:s deklaration av kärnvapen som illegala vapen, den internationella lag som trädde i kraft i januari i år, detta trots att Sverige var ett av de pådrivande länderna bakom ICAN:s arbete med lagen. Det innebär ett avgörande brott mot den utrikespolitik i FN:s anda som Sverige bedrivit alltsedan andra världskriget, att bygga fred med fredliga medel.

Kärnkraftsmotståndet ökar kraftigt i Sverige

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen,säger radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg i en kommentar till SOM-institutets nya rapport som visar att kärnkraftsmotståndet i Sverige ökar kraftigt.

Den senaste tiden har moderaterna genom i synnerhet moderaternas Ulf Kristersson men också Ebba Busch KD och liberalerna liksom sverigedemokraterna velat göra kärnkraften till en valfråga på ett ofta demagogiskt vis.

Deras argumentering har varit tunn som chokladpapper. Svåra frågor har inte berörts, som långtidslagring av kärnavfall eller olycksriskerna vid de nu åldrade verk som ännu är i drift. Inte heller att vindkraften seglat upp som ett billigare, småskaligare och inte minst säkrare alternativ. Eller det ofrånkomliga faktum att de företag som äger och driver de kvarvarande verken inte är intresserade att bygga om dem för förlängd drift.

Det har varit pinsamma utspel i en fråga som är otroligt komplex, i förhoppningen att vinna väljare på det. Det tycks nu ha misslyckats totalt.

På lördagen presenterade Sveriges Radio en ny opinionsundersökning som gjorts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Där visar det sig att kärnkraftsmotståndet har ökat kraftigt hos svenskarna under det senaste året.

Två tredjedelar av väljarna stöder regeringens kärnkraftspolitik eller vill gå längre med att avveckla kärnkraften, sammanfattar Sveriges Radio.

Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen, det är ungefär lika många som vill snabbavveckla den (tio procent).

Majoriteten av Liberalernas väljare (51 procent) vill avveckla kärnkraften. Bara fyra av tio liberala väljare stöder partilinjen.

I riksdagen återspeglas i dag inte den opinionen. De blåbruna partierna till höger (M, SD, L och KD) har nu 173 mandat. Regeringssidan (S, C, V, MP) har 174.

Radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg, säger i sin kommenterar till de nya siffrorna att ”det ser ut att blåsa ordentlig motvind i kärnkraftsfrågan för regeringsalternativet till höger.” Han skriver vidare:

Alternativet ”Använd kärnkraften och ersätt de nuvarande reaktorerna med som mest lika många nya som idag” – stöd av 19 procent av väljarkåren. Lägger vi ihop dem med de tio procent som vill snabbavveckla och de 39 procent som bara vill använda de nuvarande reaktorerna samlar de tre alternativen” … 67 procent eller två tredjedelar av väljarkåren.

”… det svarsalternativ som mest liknar den som på sistone förespråkats av de fyra partierna till höger – ”Använd kärnkraften och bygg fler reaktorer än de nuvarande i framtiden” – samlar bara tolv procent.”

Ramberg konstaterar vidare att ”de väljare som är mera positiva till kärnkraft samtidigt är mindre negativa till fossila bränslen. Den gamla regeln att kärnkraftens kritiker är mer positiva till sol och vind än dess förespråkare gäller ännu.”

Ramberg tror vidare att en fortsatt kärnkraftsdebatt kommer att handla om slutförvaringen (som ska hålla 100 000 år) av det högeligen radioaktiva avfallet – på ett säkert sätt. För tre veckor sedan skrev tio företrädare för regeringens Kärnavfallsråd på DN Debatt att ”Felaktiga uppgifter cirkulerar om slutförvaret av kärnavfall. Kristersson med sin böjelse för enkla och snabba lösningar har bagatelliserat frågan eller inte berört den alls. De tio konstaterar att ”inget land i världen har ännu upprättat ett slutförvar för använt kärnbränsle” och att det kan ta upp till ett sekel att bygga ett sådant förvar.

Samtidigt kommer larmrapporter från Japan tio år efter Fukushimakatastrofen den 11 mars 2011. Bara 4 av 54 aggregat är i gång. 85 procent av befolkningen oroar sig för att fler olyckor ska inträffa. Kostnaderna för att bygga upp infrastrukturen i den drabbade Miyagi-regionen uppgår hittills till 300 miljarder dollar.

Bild från Fukusimakatastrofen 2011. Två år senare svarade kärnkraften endast för en procent av Japans elproduktion.I dag är endast 4 av Japans tidigare 54 aggregat i drift.85 procent av japanerna oroar sig för nya olyckor.

Sabuni, Kristersson&Busch: Fake News om kärnkraft

Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) är okunniga pladderhattar när det gäller kärnkraftens framtid i Sverige.  Bild: EPA-EFE/Stina Stjernkvist 

Tre borgerliga politiker har alldeles för länge uppträtt som pladderhattar i energidebatten. Deras okunniga, missvisande eller medvetet vilseledande påståenden om kärnkraftens alla överlägsna fördelar har ofta fått stå oemotsagda, inte minst i SR:s och SVT:s ”balanserade” nyhetsrapportering, där alltför ofta åsikt ställs mot åsikt – utan faktakoll.

Inför folkomröstningen om kärnkraft för evigheter sedan (1980) var jag engagerad i linje 3 mot kärnkraft, knackade dörr och samlade namn och gick på bildande studiecirklar om energipolitik och kärnkraft. Kunskaperna har säkert bleknat, men engagemanget finns kvar. Därför mår jag illa över att se hur den svenska debatten om kärnkraft i många avseenden påminner om Trumps twittrande, som ett slags Fake News på svenska, med banala plakatpåståenden och föga respekt för de svåra och existentiella frågor som ligger i botten, som långtidsförvaringen av avfall och risken för kärnkraftsolyckor.

Jag tänker förstås på Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L). I en analys förra veckan skrev HD/Sydsvenskans Olle Lönnæus om hur ”Kyla får kärnkraften att glöda”. Han citerar de tre nämnda politikerna.

”Vi får uppenbar brist på el när vi lägger ner kärnkraften”, sa Ulf Kristersson (M) i Ekot.

”Socialdemokraterna har låtit miljöpartiets plakatpolitik diktera villkoren för svensk energipolitik”, dundrade Ebba Busch (KG) i SVT. 

”Ge kärnkraften en chans”, utropade Nyamko Sabuni (L) i Aftonbladet.

Varför då, Nyamko Sabuni, om den är dyrare än andra energislag, om riskerna med slutförvaring är oöverskådliga och risken för katastrofer vid enskilda kärnkraftverk inte kan uteslutas?

På DN Debatt (söndag 14/2) skriver Linda Brundenius, ordförande i föreningen 100 procent förnybart, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, att ”Flera partier vilseleder om klimatet”. De påpekar att Sverige 2015-20 nettoexporterat el för 20 TW/h/år, jämfört med 6TW/år 2007-14.

Ebba Busch menar att varje kall och vindstilla dag ”i Sverige blir en klimatbomb”, därför att vi då kan tvingas importera smutsig el från Polen. I själva verket har elimporten från Polen halverats från 2007-14 till 2015-20. Samtidigt har exporten till samma land ökat kraftig och nu är i genomsnitt 21 gånger större än importen.

På punkt efter punkt visar debattörerna att de tre nämnda politikernas argumentering är gravt vilseledande. Dagens Sverige kan ”inte bara gå i spetsen för klimatomställningen utan också skapa nya jobb och stärka vår ekonomi”.

Från de nämnda borgerliga politikerna har kommit krav på att regeringen ska skynda på med slutförvaret av det radioaktiva avfallet. Johanna Sandahl och Oscar Alrik från Naturskyddsföreningen och Johan Swahn, kanslichef för miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, blir illa berörda av kravet och svarar ganska upprörda i en helsides debattartikel i Svenska Dagbladet (söndag 14/2).

Efter femtio år med kärnkraft är frågan om hur det högaktiva och långlivade avfallet ska förvaras en ödesfråga”, skriver de. Bränsleförvaret måste klara 100 000 år utan att läcka och vara oåtkomligt från intrång utifrån, heter det vidare: 

”Det handlar om mer än 7 000 ton kärnavfall som är så radioaktivt att bara bråkdelar av ett gram kan orsaka cancer. Plutonium bryts inte ned, utan kan förstöra livet för generation efter generation av människor inom stora områden om det förs ut via grundvattnet. Att det fem centimeter tjocka kopparhöljet verkligen klarar påfrestningarna är därför helt avgörande för den långsiktiga miljösäkerheten.”

”Regeringen kan inte låta några decenniers undfallenhet och kravlöshet resultera i att tusentals generationer får lida i onödan. Det kan ta tio eller tjugo år att ta fram en ny, fungerande lösning. Det är ett rimligt pris för att undvika en fullt möjlig mångtusenårig miljökatastrof.”

De politiska kraven från de borgerliga partiledarna om en snabbehandling av frågan om slutförvar är obehagligt okunniga och ansvarslösa. Vad de i sin demagogiska okunnighet kusligt spekulerar i är omständigheter som just kan leda till ”en mångtusenårig miljökatastrof”.

En kopparkapsel för använt kärnbränsle utanför Svensk Kärnbränslehantering AB, i Oskarshamn. Foto: Jorma Valkonen/TT.

Hundra nya kärnkraftverk när M och L satsar på Katrineholmsmodellen?

Barsebäcksmarschen 1982. Foto: Hans Johnsson/Sydsvenskan Bild.

Ulf Kristersson (M) och Nyamko Sabuni (L) publicerade i veckan en demagogisk hyllning av kärnkraften. Den nuvarande kärnkraftslagstiftningen är ”hopplöst föråldrad”. Den är rentav ett ”hot mot en långsiktigt hållbar energiförsörjning”. Vad som nu krävs är en ”färdplan för nästa generations kärnkraft i Sverige”.

”Vad ska väck, Barsebäck”, skanderade alla vi som var med i den stora Barsebäcksmarschen 1982, och fortsatte ”Vad ska in, sol och vind”. För Kristersson och Sabuni gäller typ det omvända. Ut med vind- och solkraft, in med kärnkraft.

I stället för dagens stora kärnkraftverk lanserar de båda en modell som bygger många små Katrineholmskärnkraftverk över hela Sverige.

”Dagens största reaktorer kan försörja hela Stockholm med el. De små reaktorerna är lagom stora för att försörja städer i Katrineholms storlek.”

Små kärnkraftverk ska få den förtorkade och försummade landsbygden, som Katrineholm och hundratalet liknande orter, att återhämta sig och blomstra.

Vad som krävs är inget svårt menar artikelförfattarna, bara ” långsiktigt arbete och en bred palett av åtgärder. Det handlar bland annat om att säkerställa möjligheter till forskning och utveckling, stabila investeringsförutsättningar samt lagstiftning och standardiseringar som möjliggör fler reaktorer.”

Kan vi ha solpaneler på taket, varför inte ett eget kärnkraftverk i trädgården?

Riktigt så långt går inte paret Kristersson och Sabuni. Men deras utspel känns inte kunnigt och inte seriöst.

I en replik till deras inlägg i DN skriver centerriksdagsmannen Rickard Nordin under rubriken ”Små kärnkraftsreaktorer ligger 20 år framåt i tiden”:

”Debattörerna verkar ha missat de senaste årens teknikutveckling. Sol och vind sjunker drastiskt i pris. Att kombinera det med vätgasgasturbiner, energieffektivisering, mer överföringskapacitet och flexibilitet skapar ett nytt sorts energisystem. Det systemet är billigare, flexiblare och framför allt – det systemet byggs ut på marknadsmässiga villkor. Inte ens de billigaste serieproducerade kärnkraftverken är i närheten av att konkurrera mot det.”

Till argumentet bör läggas ett annat. Om många små kärnkraftverk byggs runtom i Sverige följer en rad frågor, inte minst om hur säkerheten ska garanteras, både när det gäller driften, avfallet och uranleveranserna? Kan sådana kärnkraftverk utsättas för hot av terrorister? Vad händer i ett framtida krig? Vilka risker finns för olyckor, som haverier och härdsmältor?

Vindkraftverk för forskningsbruk på västra Jylland. Foto: Sören Sommelius.