Kategoriarkiv: Martin Luther King

Hot mot rösträtten får Texas lagstiftare att fly. Kings rösträttslag rivs upp

Rep. Chris Turner, chairman of the Texas House Democratic Caucus, speaks during a news conference outside the U.S. Capitol on Tuesday. (Jabin Botsford/The Washington Post)

Texas har kommit i fokus för en bisarr kamp om den allmänna och för alla lika rösträtten i USA. Häromdagen flydde den amerikanska delstatens lagstiftande valda demokrater från både delstatens senat och representanthus. De tog sig till Washington i två privathyrda 30-personers flygplan. I tisdags (13/7) hade över 46 Texas-demokrater tagit sig till huvudstaden.

Genom att hålla sig undan i där hoppas de kunna förhindra att nya delstatslagar klubbas. För att de ska vinna laga kraft krävs att två tredjedelar av ledamöterna är på plats.

Texas republikanske guvernör har hotat de flyende demokraterna med att de kommer att arresteras.

New York Times låter en röst säga att att de republikanska lagstiftarna kommer att få vad de vill, trots protesterna. ”Det kommer bara att ta lite längre tid”.

För snart 56 år sedan undertecknades den rösträttslag som republikaner i den ena amerikanska delstaten efter den andra nu hotar att riva upp, med Trumps lögnaktiga påståenden om valfusk vid förra pårets presidentval som svepskäl.

Den 6 augusti 1965 undertecknades Voting Rights Act av USA:s dåvarande president Lyndon Johnson i närvaro av bl a Martin Luther King. Rösträttslagen har nämnts som Kings och Medborgarrättsrörelsens största framgång.

Nu rivs den i bitar i den ena republikanskt styrda delstaten efter den andra. USA:s högsta domstol (Supreme Court) har i ett domslut tidigare i år godkänt liknande lagförändringar i likaså republikanskt styrda Arizona.

Kampen om rösträtt fördes 1965 särskilt i delstaten Alabama och den lilla staden Selma, där den brutale polischefen Jim Clark arresterade tvåhundrasextio deltagare i en manifestation för rösträtt, däribland King.

Domaren Hare hade då utfärdat nya lagar. Grupper med mer än tre personer förklarades olagliga ”för att förhindra agitatorer utifrån”. Hare anklagade aktivisterna för att vara kommunistiska infiltratörer. Han menade att svarta var underlägsna människor som inte kan fungera i en demokrati, lika lite som det går att ”spänna en zebra framför en plog”.

Den vita makteliten i Selma var lierad med de båda vitmaktorganisationerna i Selma, White Citizens’ Council och Ku Klux Klan.

Liknande saker inträffar 2021 som 1965, om än med anpassade argument. Nu heter det att nya vallagar i 14 republikanskt styrda delstater ska ”förhindra valfusk”, när de i själva verket är utformade för att försvåra för afroamerikaner och andra minoriteter (som ofta röstar demokratiskt) att rösta. Argumenteringen bygger på Trumps lögner.

Trumps smutsiga sorti från Vita Huset var insvept i den avgående presidentens grova lögner om utbrett valfusk, påståendet att han själv var den rättmätige presidenten. Samma lögner har nu fått rader av delstater att instifta nya vallagar.

Det har hetat att det skulle göra valen skyddade för fusk. I själva verket handlar det om totalt odemokratiska attacker på grundprinciperna i Voting Rights Act, det som var Martin Luther Kings kanske största framgång.

De nya lagarna i Texas innebär bland annat försämrade möjligheter att poströsta och förbjuder dygnetruntöppna vallokaler och drive-in-röstning, vilket användes av miljoner väljare under presidentvalet i november.

Enligt konstitutionen hålls val alltid på tisdagar. Det innebär att lågavlönade grupper ofta måste ta ledigt från jobbet för att först registrera sig, sedan skaffa ett id-kort och så på själva valdagen. Det kan innebär rejäla ekonomiska uppoffringar.

Bland afroamerikaner finns en tradition ”souls-to-poll”, där man först gått i kyrkan och sedan gemensamt till vallokalen. I många delstater vill man förhindra detta genom att inte hålla vallokaler öppna på söndagar. Jag har själv sätt hur ”valsedlar” utformats som häften, med mängder av beslut som ska kryssas för i vallokalen, vilket skapat flertimslånga köer på många ställen – och skapat risker för fel och underkända röster.

När många republikanskt styrda delstater nu går in för att försvåra röstandet bland stora grupper väljare är det förstås mot alla demokratiska grundprinciper.

Joe Biden har i dagarna hållit ett känslosamt och laddat tal mot det pågående undermineringsarbetet av Voting Rights Act i många delar av USA. Men, menar kritiker, han har inte gått tillräckligt långt för att försöka göra om vallagar till en nationell fråga, lika överallt.

Bertil Englerts magiska jurta hyllar freden, människan och djuren

Konstnären Bertil Englert på en giraffsoffa inne i sin jurta, som på söndag retrospektivt visas på Össjö gård utanför Munka-Ljungby. Foto: Sören Sommelius.

Bertil Englerts installation ”Jurtan” – med Anna-Clara Englert som medskapare – skapades 1987 och ställdes ut på Össjö gård utanför Munka-Ljungby, som den sista anhalten på en riksomfattande turné till inalles 22 olika utställningsplatser i Riksutställningars regi. 

På söndag den 4 juli 12 öppnas en retroaktiv utställning, med Jurtan på samma plats, i Össjös ”Lilla ridhus”. 

 Det är ett osannolikt vackert utställningsrum. Mitt i finns jurtan och längs väggarna kan därtill ses ett antal av Bertils målningar med anknytning till Jurtans teman.  

En jurta är ett mongoliskt nomadtält, som brukats i årtusenden och ännu i våra dagar kan ses på de sibiriska och uzbekiska vidderna i den asiatiska östern. Bertil Englerts Jurta är ett rum för eftertanke. Det är också en kärnvapenfri zon, vilket markeras direkt innanför ingången. 

Där finns rakt fram som en altarbild, ”Leos ark”, en trärelief med djur och människor på flykt undan undergången, en ark som   seglar för överlevnaden. Ombord finns fredskämpar som Leo Tolstoj, Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Bertrand Russell och Albert Einstein. Och så djuren: elefanten, åsnan, kamelen, hjorten och strutsen.

Inne i jurtan står också hövding Seattle som redan 1854 Påminde om att ”Vad vore människan utan djuren” och preciserade att ”…allt som händer djuren händer snart människan, allt hör ihop.”

Jurtan innehöll sin tids allra mest angelägna budskap när den gjordes, om freden, om kärnvapenhotet och överlevnaden, om djuren och mänskligheten.  Att träda in i dess kontemplativa rum i dag och slå sig i giraffsoffan blir en stark påminnelse om att det som var ”aktuellt”1987 i dag 34 år senare, än mer ödesmättat i pandemins tid 2021.

Inne av jurtan finns också ett myller av djur både målade på djurhudar på jurtans väggar och gjorda som fågelapplikationer av skinn på golvets runda tovade matta som har en sol med spiralarmar i mitten.

En orm av trä som kan vara på rymmen från det förlorade paradiset tycks hotande ringla in genom dörröppningen, som annars vaktas av Miman, inspirerad av Harry Martinssons Aniara. Den har formen av en speciell kapsel för rockans ägg, som kan hittas ilandfluten på skandinaviska stränder.

Idéerna slår gnistor mot varandra inne i den magiska jurtan. Min känsla är att den är än mer berörande för att inte säga drabbande idag än än när den visades här förra gången. Samma hot mot freden, mot miljön och mot allt levande på jorden finns ju kvar och har förstärkts under åren som gått. Retrospektiven är en viktig påminnelse om att det är sent på jorden.

Jurtan pryds på utsidan pryds av ”antinationella hybridflaggor”. Flaggor från länder som i verkligheten konfronterar blandas provocerande mot varandra som antinationalistiska reptrick, den amerikanska med den sovjetiska, den israeliska med den egyptiska, den indiska med den pakistanska.

Bertil Englerts ”Hela jorden är vårt fosterland”.

Samma sak händer likaså i den stora målningen ”Hela jorden är vårt fosterland”, där den amerikanska flaggan i stället för med femtio stjärnor pyntats med hammaren och skäran, där vapen bryts sönder och nej till kärnvapen-symboler delar utrymme med händer som griper varandra.

Bakom jurtan i ridhuset finns en mindre variant av den fyra meter höga ”Daggmasken” som Kultursällskapet i Ängelholm köpt och som kommer att placeras ut i en central park i staden. Invid skulpturen finns ännu en hyllning till samma lilla varelse, så nödvändig för all odling och för människans överlevnad, ”Regnormarnas dans”, där det kan noteras att regnorm är danska för daggmask.

Fotnot: Bertil Englerts utställning av Jurtan och andra verk pågår 4 juli – 25 juli dagligen 12.00 – 17.00 på Lilla ridhuset vid Össjö går. Samtidigt öppnar herrgårdens sedan 70-talet kulturskyddade omgivningar för en parkpromenad. 

Leos ark, inne i jurtan, Bertil Englerts trärelief som hyllar Leo Tolstoy och andra fredsaktivister som Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Bertrand Russell och Albert Einstein. Foto: Sören Sommelius.

19 juni Nationell helgdag i USA till minnet av slaveriets avskaffande

Slavar i Virginia, 1862/Library of Congress.

Den 19 juni 1865 kom generalmajor Gordon Granger till Texas med sin segrande armé och förde med sig den goda nyheten att inbördeskriget var slut och att alla slavar nu var fria.

Reddan den 1 januari 1863, under inbördeskrigets tredje år, hade Abraham Lincoln med sin ”Emancipation Proclamation” kungjort att alla slavar i USA var fria. Men kriget fortsatte och beskedet om slaveriets avskaffande nådde inte ut överallt, särskilt inte till Texas.

För de 250 000 slavarna enbart i Texas kom nyheten som en chock, de var knappast medvetna om vad som skulle ske.

I staden Galveston i Texas läste alltså Granger den 19 juni 1865 upp en proklamation: ‘The people of Texas are informed that, in accordance with a proclamation from the Executive of the United States, all slaves are free.’

I Texas har den 19 juni varit en helgdag sedan 1980. I dag kommer president Biden i ett tillkännagivande att proklamera den 19 juni – eller som dagen bukar kallas Junteenth – som en nationell helgdag. Kongressen har med rösterna  415-14 tidigare antaget förslaget och senaten klubbade det enhälligt i tisdags i den gångna veckan.

Grangers ankomst till Texas 1865 firades stort i delstaten. En tidigare slav, vid namn Felix Haywood, berättade i boken “Lone Star Pasts: Memory and History in Texas”: ”Vi gick alla på gyllene moln. Vi var fria. Just så var det, fria.”

När den 19 juni nu blir nationell helgdag är det ett viktigt beslut. USA officiella historieskrivning har dåligt gjort upp med slaveriets och lynchningarnas vedervärdiga historia. Det finns mycket få byggnader bevarade från slaveriets tid, annat än ett fåtal f d slavhyddor och enstaka f d auktionshallar där slavar auktionerades ut. Mig veterligt finns fortfarande inget nationellt museum över slaveriet förbrytelser.

Martin Luther Kings födelsedag, eller första måndagen efter hans födelsedag, är dock sedan länge också nationell helgdag i januari, ”en dag för solidariskt arbete”.

Dessvärre var förtrycket av USA:s afroamerikaner långt ifrån över med Junteenth. Slaveriliknande förhållanden präglade livet för de flesta svarta under 1800-talets sista decennier och första hälften av 1900-talet.

Ku Klux klan fick ett uppsving under och efter första världskriget. 1925 hade organisationen 5 miljoner medlemmar. KKK behärskade tidvis politiken i sju delstater, Oregon, Oklahoma, Texas, Arkansas, Indiana, Ohio och Kalifornien.

Medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King gjorde skillnad. men också 2021 införs i republikanskt styrda delstater vallagar som syftar till att försämra de svartas möjligheter att rösta.

En Junteenth dag kan inte göra mycket åt det, men är åtminstone en symbolisk markering.

Fotnot: Läs gärna vidare i min bok ”Från King till Obama. Medborgarrättsrörelsens kamp i USA”, Historiska Media.

Primitiv stuga som användes under slaveriets tid, på Mansfield Plantation i South Carolina.Foto: Sören Sommelius.

Balladen om Emmett Till

Lyssna på Bob Dylans ballad om Emmett Tills död i lilla Mone i Mississippi 1955. Många har betecknat mordet på den 14-årige pojken som inledningen till medborgarrättsrörelsen i USA.

Mordet i Minneapolis av George Floyd, rättegången och den fällande domen mot Derek Chavin, den polis, som mördade honom genom att under över 9 minuter pressa knäet mot hans hals, har sänt chockvågor genom USA, som en påminnelse om den djupt liggande rasismen i samhället och särskilt inom poliskåren.

T v : Emmett till med sin mamma Mamie i Chicago. Till höger: Den mördade fjortonåringen, sådan han såg ut när han låg död i en öppen kista.

Många har jämfört mordet på George Floyd 2020 med mordet på den afroamerikanske tonåringen Emmett Till 65 år tidigare. I min bok om Medborgarrättsrörelsens kamp i USA, ”Från King till Obama”, som i vår åter gjorts tillgänglig som print on demand av förlaget Historiska Media i Lund, handlar ett kapitel om Emmett Till. Jag återger ett kort utsnitt ur det här:

Balladen om Emmett Till

Emmett Till var fjorton år när han den 24 augusti 1955 gick in i Bryant’s Grocery & Meat Market i den lilla staden Money vid Tallahatchiefloden i Mississippi. Han skulle köpa bubbelgum för två cent. Bakom disken stod Carolyn Bryant, en tjugoettårig vit kvinna, gift med affärens ägare, den tjugofyraårige tidigare fallskärmssoldaten Roy Bryant. Paret bodde med sina tre barn i bakre delen av samma byggnad. Roy var inte hemma den här dagen, han körde räkor till Texas.

En fjortonårig afroamerikansk pojke köpte tuggummi av en ung vit kvinna på en liten plats i Mississippis delta. Några dagar senare lynchades han.

Hans stympade kropp hittades i Tallahatchiefloden gyttja. Det blev rättegång. Mördarna frikändes och rökte segercigarrer med sina barn i famnen i rättegångslokalen.

”Twas down in Mississippi no so long ago, / When a young boy from Chicago town stepped through a / Southern door.

This boy’s dreadful tragedy I can still remember well, / The color of his skin was black and his name was Emmett Till.”

En junieftermiddag 2009 kommer jag till Money. Vägen går genom stora majsfält. Jag letar efter en skylt med stadens namn men förgäves. Det är svårt att identifiera platsen som verkar ha sjunkit ner i dammet och glömskan, tror jag, tills jag får syn på en risig lastbil och ett skjul med texten Money Volunteer Fire Department. Nu ser jag också en handmålad sönderrostad skylt som visar vägen till Johnson Chapel, Church of Money, ledd av pastor M A McKinley. En brandbil och en kyrka. Jag är i Money.

Mississippi kallas magnoliastaten. De som är kritiska mot kvardröjande rasism menar att delstaten ligger ”bakom magnoliaridån”. Det är Moneys geografiska och mentala position. Solen bränner, termometern visar trettiofyra grader, ingen vistas utomhus i onödan. När jag lämnar bilen och försöker orientera mig befinner jag mig vid två övergivna hus.

Det ena är en risig låg träbyggnad med två tomt gapande skyltfönster och utskjutande tak. Det måste ha varit en liten bensinstation, i marken finns fundament efter pumpar. Någon tycks bo där, en blå Dodgepickup står parkerad bakom huset.

Bredvid bensinstationen reser sig ruinen av en tvåvåningsbyggnad av tegel och trä, överväxt av grönska, som ett hus som blivit bombat i något krig och gjorts obeboeligt för länge sedan. Huset ser ut som om detskulle kunna falla sönder av sig självt. Taket och övervåningen har rasat in, verandan är nästan borta, nedre delen är igenbommad med plywoodskivor. En skylt varnar för ”Privat egendom”.

Det tar en liten stund innan jag känner igen byggnaden och förstår att jag har kommit rätt. Det här är resterna av Bryant’s Grocery & Meat Market. 1955 fanns här en veranda av trä med några träbänkar i skuggan utanför ingången till affären. På fasaden fanns ett par röda Coca-Cola-skyltar.

Det finns inget som säger något om platsens historia. I USA finns ofta skyltar på platser där historiska händelser inträffat, men inte här, bara en sönderfallande ruin, hetta och tystnad. Vad var det som hände? Varför mördades Emmett Till?

* * *

Emmett Tills mamma Mamie hade själv växt upp i Money Mississippi men liksom många andra afroamerikaner emigrerat från den fattiga och rasistiska södern till ett bättre liv i Chicagos svarta kvarter. Hon hade sänt sin son på sommarlov i Mississippi hos släktingar.

Emmet köpte ett tuggummi i affären. Han stammade lite, hade haft polio som barn och hade svårt att uttala vissa ord, som bubblegum. Den vita expediten fick för sig att han visslade efter henne.

På natten två dagars senare knackade två män på dörren till huset där Emmet sov. Kockan var två på natten. De släpade ut honom, förde bort honom och misshandlade honom till döds. Emmetts döda kropp hittades tre dagar senare i Tallahatchiefloden, en liten bit norr om Money.

Mördarna identifierades – men friades i en rasistisk rättegång av en helvit jury. Emmets mamma förde pojkens döda kropp till Chicago. Mamman har beskrivet det hon såg:

Men han hade inte kastrerats, som det ryktades. Ena ögonkulan var utriven och hängde långt ner på kinden. I munnen fanns bara två tänder kvar. Man hade slagit en hacka genom huvudet och kluvit skallen från öra till öra, bakhuvudet hängde löst från ansiktet. Halva högerörat fattades. Hon kunde se genom huvudet, genom ett stort hål.Emmett Tills kista glaslock stod i kyrkan fyra dagar. Hundratusen gick förbi kistan och kunde se den döde pojken. Tidningar spred bilder på det mördade barnet över USA. Begravningen ägde rum i en kyrka i Chicago inför tvåtusen människor. 50 000 stod på gatan utanför.

Pojken som mördades för att han påstods ha visslat efter en vit kvinna blev martyr och jämfördes med ett annat barn, Anne Frank, som föll offer för förintelsen.

* * *

För ett år sedan mördades George Floyd Det finns likheter mellan hans öde och Emmett Tills. En viktig skillnad är trots allt att Floyds mördare i domstol fällts som skyldig av en enig jury.

Fotnot: Avsnittet är hämtat ur min bok ”Från King till Obama”, som alltså kan beställas som print on demand från Historiska Media i Lund.

Rasismen i STORBRITANNIEN och mot Meghan Markle

The Brixton neighborhood of London.Credit…Andrew Testa for The New York Times. Lambeth Town Hall i Brixton Electric Avenue Market.
Brixton är en stadsdel (district) i södra London 5,3 km söder om Charing Cross.. I Brixton bor det särskilt många med jamaicansk bakgrund och området brukar omtalas som The Soul of Black Britain

Meghan Markle och hennes man, brittiske prins Harry, intervjuades i veckan av Oprah Winfrey. TV-samtalet väckte starka reaktioner i både USA och Storbritannien. I Sverige har fokus nog legat på konflikten mellan paret och det brittiska kungahuset, särskilt drottning Elisabeth. Det var som en fortsättning på TV-serien The Crown, men verklighet.

Den amerikanska skådespelerskan Meghan föddes i ett blandäktenskap, med afroamerikansk mamma och vit pappa. Vigseln i maj 2018 genomfördes av den i Chicago födde biskopen Michael Curry, som i sitt anförande knöt an till den stolta traditionen av svarta predikanter och i det nämnde Martin Luther King och citerade spirituals från slavtiden. Svart kultur var en viktig del av bröllopet. 

Meghans avslöjanden om rasistiska kommentarer från personer i kungahuset mot henne och parets barn drev henne till självmordstankar.

I en artikel i New York Times på torsdagen skriver Benjamin Mueller om en mycket viktigare följdfråga av det skedda under rubriken ”There Is, in Britain, a Very Big Silence Around Race”. 

Mueller menar att för britter i blandäktenskap eller svarta väcker Meghans beskrivning av sina familjeproblem ofta minnen av deras egna smärtsamma upplevelser, sådant som de själva mycket sällan kunnat beröra.

Reaktionerna har också blivit starka i det brittiska samväldet, där många icke-vita exkolonier överväger att deras länder ska omvärdera sina kungliga band.

Malcolm Turnbull, tidigare liberal premiärminister i Australien, hänvisade till intervjun som ett skäl till att hans land skulle bryta sina konstitutionella band med den brittiska monarkin efter drottning Elisabeths regeringstid. ”Man har gått lång över gränsen …”, sa han.

Från premiärminister Boris Johnson och Downing street har inte lämnats några som helst kommentarer till intervjun.

Zac Goldsmith, konservativ parlamentsledamot och nära allierad till Boris Johnson twittrade:

”Harry spränger sin familj i luften. Det Meghan önskar sig får hon”.

I Storbritannien har intervjun med prinsparet för många avslöjat de starka banden mellan kungahuset och den brittiska huvudsakligen ”vita” tabloidpressen, som är ”besatt av kungligheterna”.  De förefaller gjorda enbart för vita läsare, menar Benjamin Mueller i NYT. Kanske gäller detsamma också den brittiska monarkin, ”gjord för att passa vita medborgare”.

Ras och hudfärg är frågor som man sällan talar öppet om i Storbritannien, menar Mueller. Ändå var det en drivande fråga bakom Brexit, skriver han, att minska immigrationen. Ändå begicks Storbritanniens värsta rasistiska övergrepp under kolonialtiden inte i öriket utan i dess kolonier långt borta.

Han talar med Tariq Jenner, akutläkare, som säger att det brittiska imperiet knappast nämndes under hela hans skoltid.  

– Vi fick undervisning om Rosornas krig och om Henrik VIII:s fruar. Sedan hände ingenting förrän Storbritannien genomgick den industriella revolutionen och besegrade nazisterna medan Churchill räddade det mesta”. 

Var femte anställdThe National Health Service har icke-vit bakgrund. Samma grupp står för två tredjedelar av pandemins dödsfall, eftersom de gjort det farligaste arbetet. De högsta ledarna för NHS är överväldigande vita och refereras ofta till som NHS ”snöiga vita toppar”.

Ändå har landet förändrats. Var tionde britt i England och Wales lever i interetniska relationer. Delar av andra kulturer absorberas sakteliga i den brittiska identiteten.

Fotnot: På SVT Play visas nu fem fristående filmer om rasism i Storbritannien på 80-talet. Steve McQueens lysande svit ”Small Axe”. Berättelserna utspelar sig i Londonstadsdelen Notting Hill mellan 1969 och 1982. Områdets många svarta västindier utsätts för brutal polisrasism. Det är filmer med mycket reggie och inkännande tidsatmosfär.

Ur Steve McQueens ”Mangrove”, den första av fem fristående filmer om rasism i Storbritannien mot svarta västindiska migranter. Sviten ”Small Axe” (nu på SVT Play) har fått stor uppmärksamhet.

En historisk dag för USA, för Georgia och Atlanta

Raphael Warnock with Secretary of the Interior Ken Salazar at the Martin Luther King Jr. National Historical Park in 2009, i Atlanta, Georgia.

Onsdagens statskupplika kravaller utanför Capitolium i Washington DC försköt intresset från sydstaten Georgia, där ett fyllnadsval i senaten ledde till att demokraterna på onsdagen vann två viktiga senatorsplatser och därmed kan styra senaten, liksom tidigare representanthuset. Den tillträdande presidenten Joe Biden får därmed kraftigt ökade möjligheter att driva en egen politik.

Genom valutgången kan folket i Georgia sent om sidor ha gjort upp med sin djupt rasistiska sydstatshistoria.

Tisdagens fyllnadsval av två senatorer i amerikanska Georgia var avgörande för USA:s framtid. Demokraterna vann knappt båda valen och kan därmed styra senaten. Det spelar en avgörande roll för Joe Bidens politiska förutsättningar. Senaten godkänner nomineringar av bland annat statsråd och domare till Supreme Court, Högsta domstolen. Majoriteten är på alla sätt avgörande viktig.

När Barack Obama valdes till president 2007 hade han också majoritet i senaten och politiska möjligheter. Så avled legendariske Edward Kennedy och ersattes i fyllnadsvalet av en republikansk senator. Därmed fick också republikanerna majoritet i senaten – och Obamas svårigheter tornade upp sig.

Republican former senator Sen. Kelly Loeffler has been photographed with Chester Doles, a former head of the Ku Klux Klan and member of the neo-Nazi National Alliance. Photo: Mark Reinstein/Corbis.

Atlanta är i dag en modern storstad. Coca-Cola har sitt högkvarter här liksom CNN. 1996 genomfördes de olympiska sommarspelen här. Men för bara dryga seklet sedan var Georgia centrum för Ku Klux Klan i USA.

En halvtimmes bildfärd från Atlantas centrum ligger Stone Mountain, en kultplats för KKK som lät hugga in väldig reliefer av tre av sydstatskonfederationens ledare. Det var här den ”andra klanen” bildades 1915. Ordföranden för afroamerikanska NAACP har kallat relieferna ”den största hyllningen till vit rasism i världshistorien”.

KKK hade 1925 fem miljoner medlemmar – och behärskade politiken i sju delstater, bland annat Texas, Ohio och Kalifornien. Idag är Stone Moutain-området mest en amerikansk tingeltangelpark.

Martin Luther King föddes 15 januari 1929 i ett rasistiskt och segregerat Atlanta.

När King växte upp var sådant som parker, simbassänger och biografer ”endast för vita”, som i apartheids Sydafrika. Hans tillflykt blev baptisternas Ebenezerkyrka, där hans pappa var pastor och där King själv också senare verkade.

Raphael Warnock, som nu vunnit demokraternas ena post i senaten för Georgia är liksom King var präst i Ebenezerkyrkan. I sitt politiska budskap knyter han på många vis an till Martin Luther King. Han är också den förste afroamerikanska senatorn i Georgias historia.

Det är häpnadsväckande. Av delstatens dryga tio miljoner invånare är bortåt en tredjedel afroamerikaner. Ändå har på ett sekel inte en enda ur befolkningsgruppen nått senaten. För övrigt är det tjugo år sedan Georgia hade en demokratisk senator.

Warnocks motståndare i valet var senator Kelly Leffler. Under valkampanjen ställde hon till skandal genom att låta fotografera sig tillsammans med Chester Doles, nynazist och tidigare en av KKK främste ledare. Hon slog ifrån sig med att hon inte ”visste vem han var”.

Den bara 33-årige Jon Ossoff, av judisk härkomst, är undersökande journalist och dokumentärfilmsproducent, som sedan 2013 i London gjort dokumentärer om sådant som  ISIS krigsförbrytelser i Afrika och korruption i olika länder.

Också Ossoff har starka rötter i medborgarrättsrörelsen. Han har arbetat för medborgarrättsledare John Lewis, som avled i höstas. Lewis som i sin tur som ung arbetade med Martin Luther King, gav Ossoff sitt stöd i dennes valkampanjer.

Nyvald demokratisk senator för Georgia: Jon Ossoff med sin fru, Alisha Kramer, under kampanjen för valet till kongressen 2017, då han bl a fick stöd av den legendariske medborgarrättsaktivisten John Lewis. Foto: Wikipedia.

 

Usa kan lära av Tyskland hantera historiens brott

Det stora monumentet över Förintelsen i hjärtat av Berlin. Foto: Michael Kappeler/AFP/DN.

USA har mycket att lära av tyskarna då det gäller att göra upp med de mörkaste sidorna av sin historia, skriver författaren Ola Larsmo i Dagens Nyheter. Hans utgångspunkt är den tysk-amerikanska författaren Susan Neimans nya bok ”Learning from the Germans – Confronting race and the memory of evil”.

När Susan Neiman på 1980-talet lämnade USA för att kring år 2000 slå sig ner i Berlin kom hon till en stad i ett land som grundligt förändrats av historien. Hon menar, också som judinna, att tyskarna gjort upp med sin historia – och därigenom neutraliserat den. Den tyska termen är Vergangenheitsaufarbeitung – hjälpligt översatt som ”att arbeta av sin historia”. 

Jag har själv på resor i Tyskland under de senaste 20-30 åren drabbats av samma insikt. Det Tyskland som under decennierna efter kriget och nära nog hela 1900-talets sista tid låg i skuggan av nazismens förbrytelser har genomgått en omvälvande metamorfos, och omvandlats till ett demokratiskt land som inte förnekar nazismens brott, men hanterat dem och lärt av dem. Det är både befriande och imponerande.

Min upplevelse av fenomenet kom genom de tyska bokhandlarna, som i nästan alla städer jag besökt har haft ett fylligt urval med böcker om nazismen och då inte minst dessa lokala konsekvenser.

Under en lång period efter andra världskriget var det inte så, skriver Larsmo. Kalla kriget gjorde att ”Västtyskland, med ockupationsmakternas goda minne, i långa drag ställde in sin uppgörelse med nazismen. .Huvudfienden var Sovjetunionen. Allt annat var historia.”

På Västtysklands justitiedepartement hade 66 procent av de anställda högre tjänstemännen så sent som 1966 en bakgrund i nazistpartiet, och i Bundeskriminalamt var siffrorna ännu obehagligare; där var 75 procent före detta partimedlemmar och hälften var före detta SS.

Den verkliga uppgörelsen med det förflutna började enligt Susan Neiman först efter Återföreningen 1990, det som kallas Die Wende.. En speciell roll spelade en stor utställning  om den tyska reguljära arméns, Wehrmachts, krigsförbrytelser och delaktighet i Förintelsen i öst, som visades fram till 2004 och sågs av mer än en miljon besökare. 

Åren runt sekelskiftet blev därmed en vändpunkt för den tyska förståelsen av den egna historien. Få ursäkter eller bortförklaringar återstår längre i det allmänna medvetandet. Det är inte så att Tyskland skulle vara fritt från rasism eller högerextremism – framväxten av högerextrema Alternativ för Tyskland som parti är något Neiman diskuterar i detalj. Men hon påminner om att motkrafterna är betydligt starkare.

Utifrån sina erfarenheter av Tyskland vänder Susan Neiman blicken mot sitt första hemland USA. Där saknar hon helt en liknande genomlysning av den egna historien.

Många är okunniga om vad som skedde i USA under decennierna efter inbördeskrigets slut 1865, då landets afroamerikaner genom utslag i Högsta domstolen förvandlade många svarta slavar till mer eller mindre livegna ”sharecroppers” och berövade den frihet som konstitutionen garanterade dem.

Korsbränning i Gainesville, i Florida 1922. Bild: Wikipedia.

Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen gjorde stora framsteg, som då det gällde rösträttslagar och åtgärder mot lynchning (Man räknar med 5 000 lynchningar av afroamerikaner mellan 1890 och 1960).

Samtidigt fortsatte ett dåligt juridiskt system att skapa grova orättvisor för afroamerikaner, som inte är lika inför lagen, fortfarande 2020. Medborgarrättsrörelsens ledare, som Martin Luther King, hyllas på museer men skändas i vardagen. Polismord på svarta hör till vardagen.

Därför är Black Life Matters-rörelsen så otroligt viktig i kampen mot de historiska kvarlevorna från slaveriets tid. En liknande ”rening” är också nödvändig för indianerna. USA lever som nation med ett nertystat folkmord på den indianska urbefolkningen.

En rasistisk och nationalistisk president, som inte ens orkat fördöma nyfascister som Ku Klux Klan, kan inte få stå i vägen för ett annat och mänskligare USA än dagens.

I USA:s solkiga historia ryms också det kusliga folkmordet på indianernas ursprungsbefolkning, något som ännu mindre bearbetats i historieskrivningen eller påverkat den den nationella självbilden –även om Holywood väl har backar från de grövsta indianer och vita-skildringarna.

Bilden här under Lynchningen av judiske Leo Frank i Georgia i augusti 1915. Foto Wikipedia.

Bilder av lynchningar hör till det fåtal mordbilder där förövarna stolta poserar med sina offer. Bilder som den här gjordes ofta till vykort.

Upplös ambitionslösa Rapportredaktionen!

Skärmdump/SVT.

Tisdagen var en otroligt nyhetsintensiv dag. Världshistoria skrevs både i demonstranternas Minsk i Belarus och i USA, där demokraternas partikonvent inletts, med Michelle Obama som lysande huvudtalare under första dagen. Valet avgör inte bara USA:s framtid utan om USA åter ska ställa sig bakom Parisavtalet, om klimatet och Iranavtalet om kärnvapen, det gäller nedrustningsavtal med Ryssland och annat som rör mänsklighetens framtid.

I Minsk gäller det om en diktator som härskat i 26 år nu ska falla för folkets massiva tryck, men också om risken för rysk militär intervention och om EU har förmåga att agera konstruktivt med fredsskapande konflikthantering. Det handlar alldeles särskilt om ett nära, fattigt och isolerat grannland och om det vitryska folkets framtid.

Till detta en möjlig statskupp i Mali, där 300 svenska soldater finns utplacerade, formellt på FN-mandat men på tveksam grund.

När jag slår på SVT:s Rapport 19.30 hoppas jag på att få höra något från partikonventet, gärna lite från Michelle Obamas tal och mer om tisdagens fortsatta begivenheter under det virtuella konventet, som avslutas med att Jo Biden utses till partiets presidentkandidat. Det är stor och avgörande dramatik. Allt står på spel, inte bara för USA.

Men Rapports huvudnyhet är att Sverigedemokraterna vill att riksdagen ska fatta beslut om att det ska bli obligatoriskt att bära munskydd i kollektivtrafiken.

SD:s munskyddshållning är inget nytt. Rapports analys av munskyddsfrågan består av enfaldiga plattityder, ingen ambition till seriös genomlysning av ämnet. På redaktionen har man väl tyckt att detta är en ”snackis”, på sämsta journalistjargong, en SD-snackis. Pinsamt och tröttsamt. En förolämpning mot den som tittar.

Inte ett ord nämndes i sändningen om demokraternas partikonvent. Ingenting blev sagt om Michelle Obamas tal som av amerikanska kommentatorer på tisdagsmorgonen jämfördes med Martin Luther Kings odödliga I have a Dream-tal den 28 augusti 1963 i Washington.

Det Michelle Obama sa sändes från hennes hem och var något oväntat, skriver The New Yorker, hon uppfann en ny form, ett civilt State of the Union-tal. Både genom sitt kroppsspråk och sitt ansiktsuttryck målade Obama en mörk bild av dagens USA. Hon påminde om barnen som inte kan gå i skolan. Hon talade om förmågan till empati och berättade hur hon kände rysningar när hon hörde barn tala om att ”bara vissa personer hör hemma här”, om att ”girighet är något bra” och om att ”så länge du själv hamnar på toppen spelar det ingen roll hur det går för alla andra”. Hon skildrade ett land på randen av apokalypsen, där 300 miljoner människors liv stod på spel:

”“Let me be as honest and clear as I possibly can,” she said. “Donald Trump is the wrong President for our country. He has had more than enough time to prove that he can do the job, but he is clearly in over his head. He cannot meet this moment. He simply cannot be who we need him to be for us.” 

Sensommaren 2020 är en speciell tid. Så mycket står på spel. Det handlar om utvecklingen av pandemin och kanske än mer om den accelererande klimatkrisen. I sådana tider fyller SVT:s nyhetsrapportering en avgörande roll för att ge oss möjlighet att förstå och kunna förhålla oss till tidens frågor.

Rapport som nyhetsredaktion fyller sedan länge ingen funktion. Bättre vore att SVT fick en enda stark nyhetsredaktion med någon huvudsändning ungefär på Aktuell-tid kl 21. Rapports nyhetsvärdering upplever jag som desinformerande eller i bästa fall halvsmält. Förspilld tid för mig som vill veta något om Sverige och världen.

Michelle Obama talar hemifrån i en sändning på demokraternas pågående partikonvent.På hennes halsband finns fyra bokstäver v-o-t-e. Rösta. Foto: DNCC / Getty.

MedboRgarrättskämpen John Lewis död

John Lewis i förgrunden slås ner av rasistiska poliser på Edmund Pettus-bron under den stora marschen för rösträtt i Selma, Alabama. Lewis misshandlades så svårt att hans skalle spräcktes, men överlevde. Foto: AP.

John Lewis, legendarisk amerikansk medborgarrättskämpe och demokratisk kongressman från Georgia, avled i fredags 80 år gammal, drabbad av cancer i bukspottskörteln.

Lewis kämpade för afroamerikanernas medborgerliga rättigheter ända till sin död. Han föddes i Troy Alabama 1940 som son till ”sharecroppers” (ungefär statare) och blev en framträdande ledare i medborgarrättsrörelsen redan på 1960-talet.

Några månader efter hans födelse lynchades kycklingfarmaren Jesse Northon 30 km från hans födelsehem. Northon hade tilltalat en polis med hans namn utan att inleda med ”Mister”. Han arresterades varpå en upphetsad mobb angrep och förföljde Thornton, som stenades och sköts ihjäl. Hans kropp dumpades i ett träsk och hittades en vecka senare, omgiven av gamar.

Lewis växte upp i en miljö som präglades av händelser som den nämnda, skriver The New Yorker i en artikel om Lewis eftermäle. Särskilt sydstaterna genomsyrades av Jim Crow-erans råa rasism och segregering.

Påverkad av Martin Luther Kings radiopredikningar flyttade Lewis till Nashville, där han började studera teologi och ickevåldsteori. Han blev snart dissident och medborgarrättsaktivist som slöt upp bakom King.

John Lewi. ,Foto: Paul Marotta

Som aktivist arresterades han 45 gånger och misshandlades än fler gånger av poliser och av vita rasister. Den mest uppmärksammade händelsen var under Den blodiga söndagen, den 7 mars 1965, då han med 600 aktivister marscherade för rätten att rösta. På Edmund Pettusbron över Alabamafloden blev han slagen medvetslös av polis så brutalt att hans skallben krossades. Han trodde att han skulle dö.

Trots händelserna på bron i Selma Alabama som förändrade USA:s historia bär den fortfarande ett Edmund Pettus namn och hyllar därmed en amerikansk senator, en vit rasist och ledare eller ”Grand Dragon” i Alabamas Ku Klux Klan.

Lewis kämpade för medborgerliga rättigheter hela sitt liv. Vid budet om hans död sa Barack Obama att den sista gången han ”träffade” John Lewis var under ”en virtuell demonstration där John gav sitt stöd åt unga aktivister under demonstrationerna efter George Floyds död”.

John Lewis går mellan Barack och Michelle Obama över Edmund Pettus-bron i Selma Alabama vid en minnesceremoni.

Valmanipulation: ”dödlig attack på USA:s demokrati”

Martin Luther King och hans hustru Coretta Scott King leder en afroamerikansk rösträttsmarch från Selma i Alabama till delstatens huvudstad Montgomery. Foto: William Lovelace.

USA förvägrar miljoner av sina egna medborgare rätten att rösta, skriver The Guardian, som också retoriskt undrar om USA när så sker kan fortsätta att räkna sig som en demokrati. Inför det amerikanska presidentvalet om ett år inleder tidningen en årslång satsning på att granska det amerikanska valsystemet.

Kampen för afroamerikanernas rösträtt fördes i den amerikanska Södern under 50- och 60-talen av Medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King. Den lilla staden Selma i Alabama hade svart befolkningsmajoritet men bara två procent hade möjlighet att rösta.

King fick stöd av dåvarande presidenten Lyndon Johnson och efter aktionerna i Selma genomfördes nya vallagar 1965. Men 2013 upphävde USA:s högsta domstol röstlagen från 1965 som man hävdade stred mot konstitutionen.

Därmed blev det fritt fram för de lokala delstatsregimerna att återuppta sina historiska och diskriminerande röstlagar, inte minst i de olika delstater som har en dyster tradition av att genom olika regler förhindra och försvåra för minoriteter att delta i valen.

Kings kusin Christine Jordan var 92 när hon kom till sin vallokal i Atlanta, Georgia, för att lägga sin röst i mellanårsvalet 2018, liksom hon hade gjort i varje val de senaste 50 åren. Men i vallokalen förvägrades hon att rösta. Valförrättaren hävdade att han kunde inte se att hon hade registrerat sig, berättade hennes barnbarn Jessica Lawrence efter det inträffade.

Till följd av valmanipulation sjönk det afroamerikanska valdeltagandet i det amerikanska presidentvalet 2016 med sju procent, ”en dödlig attack på demokratin”, skriver Carol Anderson, författare till boken ”One Person No Vote. How Voter Suppression Is Destroying Our Democracy”.

Det finns nu växande bevis för systematiska försök att förhindra allt fler amerikaner från att utöva sin rösträtt, skriver The Guardian.

Rösträttslagen från 1965 innebar bland annat att de federala myndigheterna hade rätt att kontrollera och korrigera vallagarna i de delstater som hade värst historia då det gäller inskränkning av rösträtten. Den möjligheten är nu borta genom Högsta domstolens beslut. Samma stater har därför möjligheten att återgå till något som liknar hur man betedde sig före 1965.

Brennan Center vid universitetet i New York, en icke partibunden organisation som länge granskat rösträtt och röstningsreformer, konstaterade nyligen i en rapport att ”under de senaste 20 åren har en rad stater försvårat röstproceduren”.

Det har skett genom ändrade röstlagar, nya regler för vilka ID-kort som kan användas och genom att minska tiden för förhandsröstning. Man har också begränsat möjligheterna för registrering inför valen, något som drabbat både utsatta grupper och lagt speciella bördor på etniska minoriteter, fattiga, yngre och äldre valdeltagare.

Carol Anderson, författaren till boken ”One Person, No Vote: How Voter Suppression Is Destroying Our Democracy”, har skrivit att valet 2016, när Donald Trump segrade, var en katastrof, då det gällde afroamerikanernas möjligheter att rösta:

Till följd av kraftigt försämrade möjligheter att rösta i 30 delstater sjönk det afroamerikanska valdeltagandet med sju procent. För det republikanska partiet var det en effektiv valvinnarmetod, För USA var det en dödlig attack mot demokratin.”

The Guardian betonar att USA ligger långt efter andra länder, då det gäller valdeltagande. Bara 55 % av amerikanerna röstade i valet 2016, vilket kan jämföras med 67 % i Belgien eller 78% i Sydkorea.