Kategoriarkiv: Sverige

Pandemin blottade djupa sprickor i samhället

Krisen inom äldrevården är en av de som blivit tydliga under coronapandemin. Sociologen Göran Therborn, professor vid University of Cambridge, ser en blek och avslagen svensk debatt om vilka åtgärder som krävs. FOTO: JESSICA GOW / JAKOB DALL/Aftonbladet

”Starta om välfärden” var rubriken på en viktig artikel på Aftonbladet kultur i veckan.

Göran Therborn, professor i sociologi vid universitet i Cambridge i Storbritannien, numera bosatt i Sverige, analyserar den fråga som borde stå högst på den politiska dagordningen i Sverige, detta att pandemin blottat allvarliga sprickor i det svenska samhällsbygget – men sällan diskuteras ingående och i hela sin vidd.

Viktiga frågor måste ställas. Varför drabbades den svenska äldreomsorgen av så många covid-19-dödsfall att Sverige i mitten av augusti hade det femte högsta dödstalet i världen, 574 per en miljon invånare, jämfört med till exempel Norge med samma siffra 48?

”Huvudorsaken är uppenbarligen en misslyckad systemkonstruktion av kommunalisering, kommersialisering och frikoppling från sjukvården.”

Therborn jämför också med skolan och sjukvården.

”Likartade problem av uteslutning och ojämlikhet på grund av kommersialisering och kommunalisering har sedan länge konstaterats inom skola och sjukvård. Det nya pensionssystemet har visat sig användbart för storskaliga ekonomiska bedrägerier.”

Efter decennier av rivningar och utförsäljningar behöver det svenska välfärdsbygget en ny konstruktion, slår Göran Therborn fast.

Han citerar Klaus Schwab, grundare av World Economic Forum i Davos, som i en ny bok, ”Covid-19: The great reset”, bland annat skriver:

”Först och främst kommer eran efter pandemin att föra in en period av massiv förmögenhetsomfördelning från de rika till de fattiga och från kapital till arbete. För det andra, covid-19 kommer sannolikt att ge dödsstöten åt nyliberalismen …”

För Sveriges del måste frågor ställas om hur pandemin till följd av decennier av ökade klassklyftor på olika vis drabbat de mest utsatta i samhället.

Varför har medellivslängden minskat i fattiga kommuner i Sverige? Och hur kommer det sig att Sverige haft den största ökningen av ekonomisk ojämlikhet i Europa?

Och som en följd därav, vad kan göras för att med Schwabs ord ”reset” förutsättningarna för det svenska samhället utifrån de drabbade erfarenheterna av pandemin?

Fred med fredliga medel: Ryske ambassadören: ”Ni måste prata med oss”

”Oavsett uppfattning i Krimfrågan måste vi ju ha en dialog?”, säger Viktor Tatarintsev, Rysslands svensktalande ambassadör i Stockholm..  Foto: Thomas Karlsson/Dagens Nyheter

Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev, intervjuades i Dagens Nyheters fredagstidning av Erik Ohlsson. Utgångspunkten för intervjun är de ändringar i grundlagen som 78 procent av de ryska väljarna nu röstat för – och som öppnar för president Vladimir Putin att sitta kvar på sin post till år 2036.

Grundlagsändringen gör Ryssland till ett mindre demokratiskt och mera totalitärt land. Trots det har Tatarintsev säkert rätt när han slår fast att:

– Jag vågar säga att en överväldigande del av det ryska folket tycker att president Putin är en stor tillgång för sitt land.

Dagens Nyheters förstasida fredag 3 juli.

Det jag intresserar mig för är en annan tråd i intervjun, som också formuleras i DN:s förstasidesrubrik:

”Sverige måste förbättra relationen med Ryssland”.

I det avseendet håller jag fullständigt med Viktor Tatarintsev, som vidare säger att han …

”… är frustrerad över den svenska regeringens ovilja till dialog med Moskva och den ensidigt negativa bild av Ryssland som han tycker att massmedierna förmedlar.

– Ni svenskar kan aldrig inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.”

I april 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön från Ukraina, något som följdes av internationella fördömanden och långtgående sanktioner mot Ryssland. Sverige har fortfarande starkt begränsat diplomatiskt utbyte med den ryska grannen, till skillnad från Finland.

Viktor Tatarintsev blev rysk ambassadör i Sverige i maj 2014. Men till skillnad från andra ambassadörer är hands diplomatiska möjligheter starkt begränsade. Han kan till exempel inte träffa regeringsrepresentanter på ministernivå.

I intervjun återkommer Tatarintsev gång på gång till frågan om relationer och kontakter mellan Ryssland och Sverige. Enligt honom har Ryssland upprepade gånger försökt närma sig Sverige för att förbättra förhållandet mellan länderna.

– Vi vill diskutera säkerhet, vi vill diskutera avspänning. Jag förstår ärligt talat inte vad som står i vägen för detta.

Tatarintsev menar att normala relationer mellan Sverige och Ryssland är viktiga – och det är lätt att instämma i det han säger:

– Om man (Sverige) inte står på normal fot med Ryssland, då kan man inte tala om normal säkerhet varken för Sverige eller Europa. Ni måste prata med oss. Och om ni inte förstår det, då är det ert problem. Inte vårt. Ni är fulla med problem, inte vi, säger Tatarintsev och fortsätter:

– Ni svenskar kan inte inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.

På Olof Palmes tid var den svenska regeringens linje att ha goda kontakter med både väst och öst och lämnas samma uppgifter till båda sidorna för att undvika missförstånd. Så fungerade den svenska neutralitetspolitiken.

2020 är kontakterna mellan Sverige och Ryssland näst intill obefintliga, vilket är skrämmande dålig säkerhetspolitik. Under den stora Auroraövningen i Östersjön häromåret utplacerades skarpladdade amerikanska Patriotmissiler på Gotland, förmodligen riktade österut. Samma vapen köptes senare för 25 miljarder, om jag minns rätt.

I stället för avspänning bidrog Sverige till ökad spänning och ökad krigsrisk i Östersjön. Det är extremt dålig och farlig krishantering.

Detsamma kan sägas om de svenska planerna på att gå med i Nato.

I all konflikthantering är en grund att se en händelse ur den andra partens perspektiv. Om både Sverige och Finland skulle bli Natoländer förvandlas Östersjön till ett Nato-hav, med allt vad det kan tänkas innebära för ryska intressen, inte minst handeln över haven, alltså ett grovt hot mot Ryssland.

Många svenska politiker kräver nu våldsamt höjda militärinslag, vilket skulle leda till ytterligare försämrade relationer med Ryssland och därtill medföra att sådant som skolor och sjukvård kan tvingas till nedskärningar för vapenköpens skull.

I stället borde Sverige bygga kontakter med det ryska civilsamhället på många olika plan. Tankarna på ett Svenskt institut i St Petersburg, som var levande under 1990-talet, borde återupptas. Turism mellan de båda länderna borde uppmuntras, till exempel genom ömsesidig visumfrihet.

Så enkelt kan man inleda avspänning och förtroendebyggande, bygga fred med fredliga medel.

Frige Julian Assange! www.setjulianfree.org

På den internationella pressfrihetsdagen, den 3 maj, publicerades uppropet ”Frige Julian Assange, på initiativ av DN:s tidigare chefredaktör Arne Ruth, tidigare ordförande i Svenska PEN och känd också för sitt mångåriga arbete mot fatwan för den länge dödshotade indiske författaren Salman Rushdie.

Julian Assange, Wikileaks grundare, sitter nu inspärrad i det brittiska högriskfängelset Belmarsh. Assange publicerade utifrån läckta dokument sanningen om USA:s och Storbritanniens krigsbrott i Irak och Afghanistan.

För stora delar av världen är han en angelägen visselblåsare medan USA bemöter honom som en spion.

Därför gäller det både Assanges yttrandefrihet och vår egen yttrandefrihet, rätten att avslöja grova krigsförbrytelser.

Hans hälsa är kritiskt utsatt. Han riskerar en utvisning från Storbritannien till USA, där han kan komma att dömas till närmast livstids fängelse. Svenska myndigheter har varit destruktivt inblandade genom den utdragna behandlingen av våldtäktsanklagelserna mot Assange. 

I apellen ställd till den svenska regeringen kräver gruppen ”Set Assange Free”, Frige Julian Assange, att visselblåsaren frisläpps omedelbart, att hans grundläggande mänskliga rättigheter respekteras och att han skyddas från en tänkbar utvisning till USA.

Nils Melzer, FN:s speciell observatör för tortyrfrågor, besökte Julian Assange i maj 2019 och drog i sin rapport slutsatsen att Assange uppvisade ”alla symptom som följer av långvarig mental tortyr”.

I apellen hänvisar man särskilt till FN-rapporten från Nils Melzer, FN:s specielle observatör för tortyrfrågor, som besökte Julian Assange i fängelset den 9 maj 2019 tillsammans med en grupp läkare. Deras slutsats var att Assange uppvisade ”alla symptom som följer av långvarig mental tortyr”.

Man pekar också på Sveriges destruktiva roll gentemot Assange och särskilt den svenska polisens beteende från 2010 och framåt. 

Assange arresterades i London för överträdelse av lagen om borgen, en handling som i sig inte utgör ett brott. Melzer slår fast att Assange rädsla för att från Sverige utlämnas till USA är välgrundad. Man noterar att svensk åklagare och polis underlåtit att reagera på den allvarliga kritik som framförts i FN-rapporten och vägrat besvara rapportörens direkt ställda frågor i ett brev avsänt den 12 september 2019. 

Undertecknarna av appellen uppfattar rapporten skriven av FN:s specielle rapportör för tortyrfrågor som djupt alarmerande. Därför kräver man Julian Assanges omedelbara frigivande från det brittiska fängelset och att han garanteras asyl i Sverige eller ett annat land efter hans eget val. Man kräver också att han garanteras rätten att inte utvisas till USA.

Vidare kräver appellskrivarna att den svenske justitieministern svarar på Nils Melzers anklagelser i FN-rapporten och genomför en transparent utredning varför fallet mot Assange kunnat pågå under många år när svensk lag sätter någon månad som gräns för behandling av liknande fall.

 I Appellen understryks vikten av att Sverige som FN-land fullföljer sina skyldigheter enligt de internationella avtal som Sverige undertecknat: ” the Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT, ratified 1986); the International Covenant on Civil and Political Rights (CCPR, ratified 1971); International Law Commission, The International Wrongful Act of A State (ILC/IWAS).

Appellen kan läsas i sin helhet (på engelska) här och även undertecknas här, på www.setjulianfree.org.

Appellen har undertecknats av Arn Ruth, Noam Chomsky, Sven Britton, Paulina, D.I Reyes, Carl Tham, Günther Wallraff, Kajsa Ekis Ekman, Hilda Hellwig, Johan Galtung, Harald Stanghelle, Mikael Wiehe, Eva Joli, Gregor Gysi, Jan Myrdal, Kerstin Käll och Sven Eric Liedman – samt ytterligare ett sextiotal personer.

 I am defenceless and I am counting on you and others of good character to save my life… Truth, ultimately, is all we have.
Julian Assange, in Tariq Ali’s “In defence of Julian Assange” Belmarsh Prison, 13 Mai 2019

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Maud Olofssons katastrofala postaffärer hotar glesbygden

Glada miner när dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) skakar hand med, t v Post Danmarks ordförande Fritz Schur och t h Posten AB:s vd Erik Olsson. Foto: Lars Lindqvist

Sveriges näst största bolag, Postnord, riskerar konkurs, skrev Dagens Nyheter i söndags i ett utmärkt reportage. Tidningen berättar om hur bolaget gick från nationell kassako med världsledande kvalitet till utskälld förlustmaskin.

Den avgörande händelsen inträffade 2008. Dåvarande industriminister Maud Olofsson presenterade sammanslagningen mellan den danska och svenska posten.

På ett tidigt stadium anade Riksrevisionen ugglor i mossen. Innan sammanslagningen begärde man att få syna affärsupplägget och tillsätta en revisor, skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena.  Men Maud Olofsson förklarade att en granskning inte var möjlig.

2 000 postkontor har försvunnit, fortsätter Elbrant. Det skulle man klara genom att postombud inrättades i lokala ICA eller Konsum. Men många av butikerna har nu lagts ned. Sverige är ett av få länder som inte subventionerar sin postservice. För att hålla sina 9 500 postkontor öppna har franska staten stöttat dem med 9,4 miljarder under de senaste åren.

– Postnord var den sämsta affären jag kunde tänka mig. Den svenska staten blev grundlurad av danskarna, säger till DN Peter Brännström. Han arbetade 38 år inom den svenska posten och slutade som högsta operativa chef inom Postnord 2014.

Göran Greider.

Avtalet var idiotiskt, konstaterade Göran Greider i en ledare i onsdagens Dagens ETC:

”Avtalet var idiotiskt, men Maud Olofsson stod på sig. Hon lyste på presskonferensen när hon stod tillsammans med de svenska och danska postbossarna i en affär som knappast var mycket bättre än hennes andra stora insats för landet: klartecknet hon gav för statliga Vattenfalls köp av Nuon.”

Postens kris har accelererat sedan dess.

Antalet postade brev har sjunkit drastiskt, samtidigt som mängden paket ökat rejält. De minskade intäkterna från brev kunde kanske ha uppvägts av paketuppgången.

Men, men, redan 1993 togs Postens monopol bort av Carl Bildts regering. Det var ett av den dåvarande borgerliga regimens många privatiseringsprojekt. Vänsterpartiet och socialdemokraterna röstade emot.

Sedan dess har nya företag tagit hand om den postutdelning som är lönsam, medan det statliga bolaget bolaget enligt lag är tvingat att ta hand också om den olönsamma utdelningen i gles- och landsbygd:

”Idén om konkurrens funkar uselt, särskilt i ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige. Post- och paketutbärning borde betraktas som ett naturligt monopol.”

Sverige är i dag bland de länder som allra minst subventionerar postverksamheten. ”Vi är som vanligt det mest marknadsliberala landet”, konstaterar Greider.

Hans slutsats är kompromisslös:

”Posten borde förstatligas. Så enkelt är det. Man kan mycket väl ändå ha kvar det goda med att matvarubutiker sköter en del av verksamheten – det har ökat tillgängligheten.

Men avskaffa postmarknaden. Vi har inte råd med den.”

Norska Nato-soldater illa ute på Irakisk USA-bas Sverige bör lämna Irak!

Norska soldater i Irak. Foto: Dagsavisen.no.

Förra helgen hölls i Sälen Folk och Försvars årliga möte. En fråga som borde ha stått högt upp på agendan och som blivit brinnande aktuell efter USA:s mord på den iranske generalen Qassim Soleimani är att de svenska trupperna nu bör lämna landet. Attacken följdes som bekant av ett beslut i det irakiska parlamentet att kräva att alla utländska trupper ska lämna landet.

Men de svenska soldaterna verkar göra som USA, stanna i Irak. Diskuterades frågan i Sälen? Jag vet inte.

Irans reaktion på mordet var måttlig. Raketer sändes mot två amerikanska baser, men avsikten var inte att döda soldater. Trump svarade inte med att ytterligare trappa upp kriget med Iran.

Dock har det i efterhand det framkommit att amerikanska soldater sårades vid attacken. Och att norska Natosoldater på en av de båda attackerade amerikansk baserna i Irak var illa ute.

Från den norska militären på plats kom beskedet:

– Ett mirakel att ingen blev dödad”, sade den norske befälhavaren. Norska källor citerar en amerikansk soldat på basen:

”Bunkerne var stappfulle. Vi var presset inn der som sild i tønne, forteller den amerikanske soldaten Alex Bender.” (Forsvarets Forum 15/1)

Norrmännen är öppna med att de är i Irak i hägnet av USA och ledda av USA, skriver på nätet utgivarna av Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap.

– Norske styrkers sikkerhet ved militærbasen i Irak er avhengig av det amerikanske nærværet”, sier oberstløytnant Einar Aarbogh.

Sverige, Norge, Danmark och Finland har alla soldater på plats i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR). Bevara Alliansfriheten skriver:

”Det är uppenbart, att regeringarna i de fyra länderna är oroade och nervösa över vad som kan hända i Irak. Ingen av dem verkar vilja ta egna beslut i någon riktning. De har allt skäl i världen att hoppas, att krisen i Irak skall blåsa över. Med deltagandet i OIR har den svenska regeringen placerat svenska soldater mitt i en potentiell militär konflikt mellan USA å ena sidan och Irak/Iran å den andra.”

USA har genom utrikesminister Mike Pompeo svarat att man stannar i Irak oavsett vad irakierna säger. Det är obehagligt. Men ska Sverige verkligen göra som Trumps soldater, ska svenska soldater i realiteten bli en del av en ockuperande militärstyrka i landet?

Sverige riskerar, heter det vidare i texten, svenska soldaters liv och dessutom att vårt land dras in i en konflikt i Irak, där vi kan hamna i en konflikt med globala och regionala stormakter. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att ingå i den USA-ledda koalitionen i Irak, som saknar folkrättslig grund.

Vettvillingen Trump skryter och hotar

Trump talade på onsdagseftermiddagen svenskt tid till den amerikanska nationen efter Irans ”begränsade” attacker mot amerikanska baser i Irak, det som skulle markera vedergällning. ”No american lifes” hade (dessbättre) krävts vid attacken och skadorna på baserna var begränsade. Därför behövde Trump inte vifta med nya missiler eller angripa Irans Världskulturarv som han utlovat. Häromdagen när Iraks parlament krävde att USA:s militär skulle lämna Irak hotade han dessutom med att Irak då skulle få betala alla ”dyra USA-anläggningar” i landet. Denne neandertalare har bara två lägen, hot eller smicker, tycks det mig.

Vi som undrade vad Trump skulle säga fick vänta 30 minuter efter utsatt tid. Sedan talade han knapp tio minuter och fyrade av hot efter hot inbäddat i skryt om USA:s överlägsna militära förmåga och nedlåtande kommentarer om Irans ondska. Plus hot om nya fruktansvärda sanktioner mot det redan så plågade iranska folket.

Det var med andra ord riktigt obehagligt att höra denne amerikanske vettvilling till president spela statsmannamässig, gissningsvis för att avfärda TV-tittarnas tankar på den väntande riksrättsprocessen mot honom. ”Det verkar som om Iran böjer sig, vi har besegrat dem”, lät det som och jag kände djupt obehag över att den där typen är världens mäktigaste man och kan göra nästan vad han vill med andra människor och stater. Bakom honom stod hans stab, alla män förstås, de flesta militärer, alla med mycket glitter på sina uniformer, alla ultrakonservativa jasägare.

Två steg åt höger stod vicepresidenten Mike Pence och ytterligare två steg bort Trumps utrikesminister, Mike Pompeo, den jasägare som aldrig säger mot Trump och därför har kunnat stanna på sin post längre än många andra.

I sitt tal krävde Trump att Nato skulle bli mera inblandat i USA:s offensiver i Mellanöstern. Ska dansk och norsk militär skickas till de amerikanska baserna nu? Och hur kan det komma sig att det fortfarande finns 70 svenska soldater på en amerikansk bas strax norr om Bagdad.

Hur skulle Sverige reagerat på en sådan propå som Natoland? Skulle svenska soldater under Trumps befäl kunnat tvingas delta i en attack mot Iran? Bara tanken väcker djupaste avsmak.

Svenska mediers reaktioner på Trumps utspel är i många avseenden underdåniga. Jag har inte i någon av SVT eller SR hör kommentarer till att mordet på den israeliske generalen strider mot både Natos och FN:s stadgor, att Trump som ansvarig utan tvivel är krigsförbrytare och borde bemötas som en sådan.

2010-talet och den urholkade demokratin

Skärmdump från Dagens Samhälle#45/2019.

Nyåret 2019 innebär både ett årsslut och finalen för 2010-talet. Nu väntar ett nytt 20-tals första år 2020. Många medier har inför ”skiftet” försökt förstå vilka händelser och trender som format 2010-talet.

Dagens Samhälle, som för kort tid sedan dessvärre köptes av Bonniers, har valt tio trender som inte särskilt präglat enstaka år utan mera spelat en roll under det snart avslutade decenniet.

Det är intressant läsning. Men jag saknar en viktig trend, de tryckta mediernas dramatiska tillbakagång, särskilt dagstidningarnas. Deras traditionella affärsmodell med intäkter från både läsare (cirka 1/3) och annonsörer (ungefär 2/3) rasade ihop under tiotalets första hälft.

Digitala intäkter har börjat ge viss kompensation, men ändå inte gett jämförbara intäkter med hur tidningarna finansierades för bara ett decennium sedan. Dessutom är nästan allt deras nyhetsmaterial inlåst, av ekonomisk nödvändighet. Det innebär också att de många (särskilt i yngre generationer) som inte prenumererar är hänvisade till Public Service (SVT och SR) samt till nyheter förmedlade av sociala medier. Google och Facebooks algoritmer styr nyhetsflödet.

I förlängningen innebär detta ett hittills alltför lite uppmärksammat hot mot demokratin i det här landet. Någon ny statlig mediepolitik som skulle kunnat bli en motkraft har heller inte formats. Samtidigt angrips Public Service av det nya högerblocket, M, KD och SD, med grova och osakliga påhopp. Fungerande och självständiga Public Service-företag är i rådande tider livsviktiga för den svenska demokratin.

En av trenderna i Dagens Samhälles spaning handlar om ”SD – från utanförskap till makt”. Partiet blev i en av årets sista opinionsundersökningar Sveriges största politiska parti (visserligen inom felmarginalen, men ändå). Det är lätt att bli mörkrädd inför utvecklingen de närmaste åren och konsekvenserna i valet 2022. Kommer Sverige då att politiskt likna länder som Polen och Ungern?

Till det kommer att SD blev störst i tolv svenska kommuner och i fyra av dem har utsett kommunstyrelsens ordförande. Sölvesborg, där Jimmy Åkesson gjorde politisk karriär, visar hur det kan gå för resten av landet om SD:s framgångar bara fortsätter.

Vid det stundande årsskiftet kommer det traditionellt socialdemokratiska Bjuv att få en kommunfullmäktigeordförande från SD, med stöd från moderaterna, på ett sätt som obehagligt påminner om vad som skedde i Tyskland i början av 1930-talet.

kriget i Afghanistan med 147 000 dödade har kostat USA två biljoner dollar

Det mänskliga priset för USA:s krig efter elfte september. Sammanställningen gjord av Neta C. Crawford, Watson Institute, Brown University, USA.

Under 18 års krigshärjningar i Afghanistan har USA använt två biljoner (*) dollar, skriver New York Times i en högintressant artikel, där man också ställer frågan ”Var pengarna väl använda?”.

Frågan besvaras omgående av tidningens båda reportrar, Sarah Almukhtar och Rod Nordland med att mycket lite tyder på det.

Afghanistan är i dag ett av de länder i världen med flest flyktingar, till följd av det långa kriget. 2,6 miljoner afghaner har flytt sitt hemland, häften till Afghanistan, 900 000 till Iran. 1.84 miljoner afghaner är kvar i landet men har flytt från sina hem.

FN:s High Commission for Refugees har dokumenterat antalet flyktingar och kommit fram till att var 7:e afghan eller 14 procent av landets befolkning, 34 miljoner, har flytt sina hem under USA:s skamliga krig.

Också svenska trupper har deltagit i kriget under Natobefäl. Enbart fram till 2014 beräknas insatsen ha kostat 9 miljarder kronor. 5 svenska soldater hade då stupat och 31 hade skadats, enligt Wikipedia.

Var den amerikanska insatsen värd biljonerna? I december 2019 kontrollerar talibanerna allt större delar av landet. Kriget har krävt 147 000 döda, varav 38 000 civila afghaner, 400 frivilligarbetare, 54 journalister, 2400 amerikanska soldater, nära 4000 av USA kontraktsanställda personer, 59 000 nationella militärer och poliser, 42 000 oppositionella soldater.

Opiumodling i Afghanistan från 2002, 84 000 hektar, till 2017, 328 000 hektar.

Opiumtillverkningen i landet har fyrdubblats. I dag kommer 80 procent av världens heroin från Afghanistan. Före kriget hade opiumodlingen näst intill upphört. I dag är odlingen den största sektorn i Afghanistans ekonomi – efter kriget.

Vad det George W Bushs avsikt med kriget? Förmodligen inte. Men så blev det. Bush borde fängslas, sändas till krigsförbrytardomstolen i Haag och tvingas ta sitt ansvar.

USA skulle hjälpa de afghanska kvinnorna hette det under en period i propagandan, också den för svenska insatser. Hur blev det?

Dödligheten för kvinnor har förblivit bland den högsta i världen, skriver NYT. Den förväntande livslängden för afghanska kvinnor hör till den globalt lägsta. De flesta flickor får liten eller ingen utbildning och också skolorna för pojkar är i allmänhet usla.

För att finansiera kriget tog USA väldiga lån, som man nu betalar ränta för, över $600 miljarder till 2023. Återstoden av skulden kommer att ta lång tid att återbetala.

När USA:s gaphals till president kräver att andra länder (också Sverige) ska öka sina militära anslag (för att kunna delta i USA:s och Natos krig) tyder det på att han har insett att USA:s anfallskrig i Asien varit ”very bad business”, för att tala trumpska.

I en rättvis värld borde USA förstås dömas till stora krigsskadestånd till länder som Afghanistan och Irak och dessutom tvingas ta emot åtminstone lika många flyktingar från krigen som Turkiet.

*) Fotnot: En biljon motsvarar tusen miljarder, en etta följd av tolv nollor. 2 biljoner dollar motsvarar 20 biljoner kronor eller 20 000 miljarder kronor.

SANGIN, Afghanistan. Amerikanska och brittiska trupper. April 2007. Foto: Daniel Love, U.S. Army .