Kategoriarkiv: Sverige

Har Sverige övergett neutralitetspolitiken?

 Ett av den amerikanska styrkans Osprey-flygplan på Såtenäs i tisdags, motorerna kan vridas så att planet kan landa och starta som en helikopter.Foto: Adam Ihse/TT

”Sverige har övergett neutralitetspolitiken och ska numera kunna försvara oss ’tillsammans med andra’ ”, skriver Mikael Holmström, som bevakar militära frågor i Dagens Nyheter, i lördagens papperstidning.

I en artikel beskriver Holmström hur Sverige från i fredags till mitten av denna vecka till lands och till sjöss deltar i den största övning med amerikanska specialförband som hållits på svenskt territorium.

225 amerikanska soldater deltar, liksom ungefär lika många svenska. I flygövningen deltar också personal från Nato, Tyskland och Estland.

Dessutom ingår understödjande flyg- och fartygsförband som Visby-korvetter och robotjagaren USS Ross. Förutom specialförband från USA:s flygvapen deltar USA-arméns Gröna baskrar och marinens Navy Seals.

Kärnan i övningen är tre stridsflygplan F-15E Strike Eagle, som enligt Wikipedia också kan utrustas med kärnvapen, av typen B-61.

Övningen som nu pågår i södra och mellersta Sverige är ett resultat av Sveriges allt tätare samarbete med USA. Under försvarsminister Peter Hultqvists (S) besök i Pentagon 2017 2017 sade USA:s dåvarande försvarsminister James Mattis till DN: ”Om ni hamnar i knipa, då kommer vi”.

Är Mattis Sveriges hopp? Han kallas allmänt Mad Dog och gjorde sig under i Irakkriget i maj 2004 skyldig till en grovt krigsbrott, när han bombade ett irakiskt bröllop nära gränsen till Syrien. 42 civila slaktades, däribland 11 kvinnor och 14 barn (den så kallade Mukaradeeb-massakern). Mattis sa efteråt stolt att det hade tagit honom 30 sekunder att fatta beslutet om bombningen.

Nå ,Mattis är inte försvarsminister längre, han avskedades av Trump i januari 2019 efter två år på posten. Nyligen utsågs en ny försvarsminister, som karakteriserats som totalt Trump-lojal och som kritiserats av Pentagon.

– Den övning vi genomför med USA är en omfattande övning som handlar om försvaret av Sverige – men ingår i ett samlat säkerhetspolitiskt pussel när det gäller vårt närområde. Det handlar om att bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av Europa, fortsätter försvarsminister Peter Hultqvist.

Bidrar en övning av detta slag till ökad säkerhet i Östersjöregionen? Knappast.

Ville man bygga förtroende med Ryssland gör man inte det genom att öva med amerikanska specialförband någon mil från den ryska gränsen (amerikanska soldater har luftlandsatts i Estland under övningen).

Varför ska Sverige bli inblandat i den sortens onödiga provokationer?

Försvarsminister Hultqvist får av DN frågan om USA:s nära samarbete med USA skulle kunna provocera Ryssland. Hans svar är minst sagt aningslöst:

– Det finns ingen som har någon anledning att vara provocerad av vår övningsverksamhet. Utan vår enda ambition är respekt för internationell lag och rätt för oss och de andra länderna i vårt närområde, svarar Peter Hultqvist.

Om avancerade ryska stridsplan hade varit närvarande i en stor militärövning på Kuba eller i Mexiko, kunde USA känt sig provocerat av den? Självfallet.

På plats finns också generalmajoren David Tabor, chef för det amerikanska specialförbandet i Europa.

Tabor skulle kunna tänka sig att vara redo att ingripa i Sverige i et kris- eller krigsskede och säger:

– Om den politiska ordern ges – naturligtvis. Det är vad vi gör: följer våra politiska herrar, svarar generalmajor David Tabor.

Hans politiska ”herre” är ännu nästan 70 dagar Donald Trump.

Har Sverige övergett neutralitetspolitiken som Mikael Holmström påstår? Är Sverige inte längre alliansfritt?

I DN:s digitala utgåva har man hur som strukit formuleringen om Sveriges neutralitet. Ord som neutralitet eller alliansfrihet förekommer inte i texten. Ändå är de dessa begrepp som ifrågasätts nu.

Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

Har Trumps påtryckningar påverkat besutet att porta Huawei från svensk 5G-nät?

Skärmdump från brittiska The Guardian med bild på Huawei’s brittiska högkvarter i Reading,n Reading Foto: : Matthew Childs/Reuters/The Guardian.

Det kinesiska företaget Huawei kastades het nyligen ut ur arbetet med det svenska 5G-nätet. Det var Post- och telestyrelsen, PTS, som beslutade att Huawei , Ericssons värsta konkurrent, och ZTE inte fick leverera utrustning till det nya nätet. Bakom beslutet låg Säpo,som medlande att Huawei utgjorde en säkerhetsrisk.

Säpo har med stöd i en ny lagregel, säkerhetsgranskat de operatörer som ville vara med i auktionen enligt 16 olika värderingskrav. Domen från Säpo är hård; man menar att Kina bedriver cyberspionage och teknikstöld och att ”partistaten” Kina kan utöva påtryckningar på Huawei, skriver Dagens Nyheter.

Därför förbjuds bolaget att leverera utrustning till det som kallas ”centrala funktioner” i 5G-nätet, ett besked som överraskade de svenska operatörerna.

Något liknande hände i juli i Storbritannien, skriver The Guardian:

I personliga kontakter mellan den brittiska regeringen och Huawei fick det kinesiska bolaget senare beskedet att dess förbud mot att medverka i brittisk 5G-uppbyggande sker efter våldsamma påtryckningar från president Trump, avslöjade The Observer.

Konfidentiella samtal mellan Whitehall/den brittiska regeringen och Huawei gav företaget intryck av att beslutet kunde rivas upp om Trump förlorade det stundande presidentvalet och de antikinesiska stämningarna i Trumps Washington klingade av.

Har Trumps USA utövat påtryckningar på Sverige och på Säpo? När det gällde frågan om Sverige skulle skriva under ICAN:s förbud mot kärnvapen gjordes flera sådana påtryckningar helt öppet, med indirekta hot från USA:s sida. Det kan inte uteslutas att något liknande skett då det gäller Huawei och svensk 5G-utbyggnad.

I den nämnda DN-artikeln är Haval van Drumpt, vd för mobiloperatören Tre i Sverige upprörd över hanteringen av Huawei och 5G, som kostar hans bolag mellan tre och fem miljarder.

– Det är faktiskt horribelt att ge operatörer med investeringshorisont på tio år nya villkor så här nära auktionen, det handlar om stora ingrepp i näten. Man får en känsla av de myndigheter som ligger bakom detta inte förstår hur vår verksamhet fungerar. Då menar jag inte PTS, säger Haval van Drumpt.

– Jag kan förstå om utrustning för det så kallade kärnnätet, där intelligensen i 5G-nätet finns , kan behöva bytas ut – men nu ska vi ta ner allting, inklusive plåtantenner på hustaken. Jag anser att det finns andra mindre drastiska sätt att säkerställa säkerheten.

Han säger vidare att en bra bit över hälften av den utrustning som skulle användas för 5G-nätet skulle ha kommit från Huawei, som man samarbetat med i flera år.

– Vi har förberett vår utrullning av 5G under lång tid och ställt raka frågor till myndigheter om någon leverantör ska förbjudas. Svaret har varit nej. Något måste ha hänt under veckorna före beslutet.

Huawei har också reagerat på PTS beslut. Man anser att det är taget på felaktiga grunder. Bolaget hävdar att man verkat i Sverige i 20 år utan att någon har påvisat några säkerhetsproblem.

– Vi menar att myndigheterna helt ändrat spelreglerna utan att konsultera oss, säger Kenneth Fredriksen, chef för Huawei i Norden och Baltikum.

Frågan som borde genomlysas nu är förstås vilken roll Trumps USA och Trumpadministrationens myndigheter spelat för beslutet? Skulle Sverige ytterst ha fallit undan för Trumps antikinesiska politik? Bara isstanken är besvärande i sammanhang där det gäller så stora ekonomiska insatser och byggande av hållbar och utvecklingsbar teknik för framtiden.

Åter till Europa! Slut med Sverige som 51:a delstaten

Foto: Evan Vucci. Ill:Staffan Löwstedt/SvD.

Under många hundra år var svensk kultur huvudsakligen orienterad till de tyskspråkiga länderna, skriver Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern i Svenska Dagbladet.

Efter världskriget skedde en snabb omorientering från det germanska till det anglosaxiska och synnerhet amerikanska. Med Olof Palmes ord föredrag många ”amerikansk livsbejakande materialism” framför ”existentialistisk tysk teater”.

Snart blev amerikanskt liv ”måttstocken” för många svenskars liv. Den amerikanska populärkulturen, särskilt televisionen, filmen och musiken blev och har förblivit normen. De flesta svenska har i sina TV-abonnemang ett överdåd av amerikanska kanaler och program – och ett minimum av tyska , franska, spanska och för den delen danska inslag.

Många betraktar Sverige som ”den 51:a delstaten”, skriver Steinfeld men konstaterar i nästa andetag att den tiden nog håller på att gå mot sitt slut och att ”Sveriges intima förhållande med ”själsfränden” på andra sidan Atlanten kan vara över nu”.

Ett nytt skifte då det gäller Sveriges orientering är på gång nu, tror Thomas Steinfeld. Den främsta orsaken, skriver han, ”beror förmodligen inte så mycket på att de europeiska länderna plötsligen funnit ett nytt intresse för varandra, utan på att själsfränden på andra sidan Atlanten drar sig tillbaka.” Ekonomiskt och politiskt är USA ”på väg tillbaka till sin egen kontinent”, fortsätter Steinfeld.

Trumps fyra år vid makten har visat upp ett ofta främlingsfientligt, arrogant och nationalistiskt USA, som med sina militära hot och en alltmer vårdslös kärnvapenpolitik ter sig oberäkneligt och ofta hotfullt.

Detsamma kan sägas om USA:s destruktiv miljöpolitik. Med en ny president kan mycket förändras. Men USA:s tvåpartisystem har i det närmaste kollapsat till följd av republikanernas hållningslöshet. Manipulationerna med högsta domstolen lämnar långvariga och bestående skador på landets politik och kultur. Acceptansen av övergrepp mot grundläggande demokratiska principer har bara gått alltför långt.

Låt Sverige återgå till Europa! Låt skolorna också undervisa i tyska, franska och spanska och andra icke-engelska språk. Ge oss möjlighet att följa TV-program på andra språk än engelska, till exempel genom att göra fransk-tyska kulturkanalen Arte tillgänglig för fler, liksom de nordiska grannländernas TV-utbud.

Låt oss ta tillvara det ”goda och begåvade USA”, men kasta ut det inskränkta och våldsfixerade. Eller med Thomas Steinfelds ord:

För medierna finns det bara ett sätt att ta itu med dessa förändringar, inte minst inom kulturen: Att låta intresset flöda så långt och så brett som aldrig tidigare, att vilja hitta det nya på oväntat håll, att inte ta någonting för givet.”

Foto: Brian Prahl/TT/SvD.

FN förklarar kärnvapen som illegala. Glädjande att FN-förbudet blir lag

A French nuclear test on Mururoa atoll in 1971. Photograph: AFP.

Sent på lördagskvällen New York-tid blev Honduras det femtionde medlemslandet i Förenta Nationerna, rapporterar The Guardian, ratificerade det av ICAN för tre år sedan framtagna förbudet om mot kärnvapen, den 24 oktober, på årsdagen av FN:s 75-åriga existens.

Sverige var ett av de drivande länderna bakom avtalet som ICAN högst välförtjänt fick Nobels fredspris för 2017, svenska generalsekreteraren Beatrice Fihn mottog priset i Oslo. Idag finns bedrövligt och skamligt nog Sverige inte med på listan med de femtio undertecknande staterna.

Trumps USA har kusligt nog utövat återkommande påtryckningar på den svenska regeringen mot alla ambitioner till undertecknande. Svenska medier har knappast varit angelägna att skildra frågan ingående, vad talar för, vad emot. Svenskarna renligt opinionsundersökningar positiva till ett undertecknade, tvärtemot riksdagens majoritet.

TPNW, Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, kommer nu att bli internationell lag inom 90 dagar, eller den 22 januari, rapporterar Sveriges Radio.

NATO-länderna kommer inte att underteckna avtalet. Ändå är förbudet en av vår tids viktigste frågor, en överlevnadsfråga, lika viktigt som miljöhotet mot mänsklighetens existens.

Icans generalsekreterare Beatrice Fihn skriver i ett pressmeddelande att ett nytt kapitel nu inleds för nedrustningen och att det är årtionden av aktivism som lett fram till detta besked.

Hon hyllar också de 50 länder som skrivit under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

 FN:s generalsekreterare António Guterres säger att ”det representerar ett meningsfullt åtagande mot total eliminering av kärnvapen, som fortfarande är FN:s högsta nedrustningsprioritet”, rapporterar TT.

I TT:s artikel heter det vidare att …

…” Sverige har, liksom övriga nordiska länder, valt att inte skriva under konventionen och i stället öppnat för att delta som observatör. I en konsekvensutredning av utrikesdepartementet från januari förra året heter det bland annat att avtalet kan krocka med FN:s fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen (NPT), som Sverige anslöt sig till 1970. Avtalet anses också kunna skada de internationella försvarssamarbeten Sverige har i dag.”

Med den sista meningen syftar TT förmodligen på det svenska samarbetet med Trumps USA och med Nato, som den svenska regeringen bedömt viktigare ämnet att hålla fast vis Sveriges 200-åriga alliansfria politik och stöd till Förenta Nationernas hävdande av ickevåldspolitik och FN:s principer överhuvud.

Ulf Bjereld, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, som kämpat för att regeringen skulle skriva under, kallar beslutet mycket olyckligt, enligt TT i Helsingborgs Dagblad.

– Konventionen har brister som är väl kända, men jag tycker inte bristerna är så allvarliga att de ska stå i vägen för ett svenskt undertecknande, säger han.

Bjereld menar att Sverige skulle ha kunnat underteckna avtalet och sedan arbetat för att förbättra konventionen. Att en riksdagsmajoritet är emot borde inte ha hindrat, enligt Bjereld.

– Regeringen hade kunnat underteckna även fast det inte går igenom riksdagen. Då hade de kunnat visa på ett internationellt signalvärde, samt öppna dörren för om, eller när, det parlamentariska läget ändras.

Bjereld hoppas regeringen kommer att prioritera nedrustningsfrågorna så Sverige kan underteckna avtalet så snart som möjligt.

De länder som fortsätter att bygga sin militär på kärnvapen kommer framöver att betraktas som att man kränker internationell lag. Detsamma gäller de många storföretag som producerar komponenter till kärnvapen och fonder, som de svenska pensionsfonderna, som placerat miljarder av svenskarnas pensionspengar i de kärnvapenproducerande företagens aktier.

Beskedet om att TPNW blir internationell lag redan i januari är en otroligt glädjande händelse, som inger ett försiktigt hopp om att världen kanske kan bli lite bättre och säkrare.

Arkivbild. Foto: Heiko Junge/AP/TT.

Sylvia Plath översattes mycket sent til svenska

Sylvia Plath och hennes man Ted Hughes på en bild från 1961.

”Nicola ringde just när vi hade krångel med den nyfikna blonda svenska kvinnliga journalisten och frågade om hon fick komma och ”sitta och läsa i vår trädgård”. Jag blev upprörd. Det är en sak att titta in på en kopp te, men att be att få komma och breda ut sig i vår trädgård som om den vore en allmän park är horribelt. Jag var så rasande på den svenska flickan efter Hildy och Vicky …”

Så skrev Sylvia Plath ( 1932 – 63) i sin dagbok den 24 april 1962. (Ur Sylvia Plaths dagböcker, redigerade av Karen V Kukil, Norstedts 2003).

Plath hade ännu inte fyllt 30. Hon hade mindre än ett år kvar att leva. Den amerikanska poeten levde tillsammans med sin man den amerikanske poeten Ted Hughes i  England, i Newnham College i Cambridge.

Dagboken är full av vardagliga bestyr. Det handlar inte minst om barn och gäster, bland dem ”den nyfikna blonda svenska kvinnliga journalisten”, som är poeten och översättaren Siv Arb (1931 – 2015). Arb var vid den tiden ansvarig utgivare för den unglitterära tidskriften Rondo, där hon för första gången introducerade Plath för svenska läsare genom tre dikter, ”Almen”, ”Tulpaner” och Kolossen”.

Arb besökte Devon i Storbritannien främst för att intervjua Hughes men fångades under besöket framförallt av Plaths person och poesi, skriver Anna-Klara Bojö i sin essä ”När Silvia Plath kom till Sverige” i nya numret av Ord&Bild (4/2020), där Bojö bl a konstaterat att Arbs arbete med att introducera Plath knappast går att överskatta.

I dag är Sylvia Plath en av 1900-talets mest kända diktare. Hon har också påverkat den svenska litteraturen , Anna-Klara Bojö nämner författare som Kristina Lugn, Åsa Nelvin, Eva Ström och Katarina Frostenson som inspirerats av henne.

1962 var hon fortfarande i det närmaste okänd i Sverige. Arbs introduktion uppmärksammades knappast. Sedan Plath tagit sitt liv 1963 försökte Siv Arb få de svenska förlagen intresserade. Bonniers, Forum och Norstedt refuserade också hennes enda roman ”Glaskupan” (1963).

I september 1972 skrev Norstedts förläggare Thomas von Vegesack att Glaskupan var ”intelligent skriven” men saknade ”kommersiella chanser”. Först 2012 kom en fullständig svensk utgåva av hennes mest kända diktsamling ”Ariel”, i översättning av Jenny Tunedal och Jonas Ellerström.

Till slut blev det då nystartade Trevi som gav ut Plaths ”Dikter” (1975) och även ”Glaskupan” (oktober 1974). Romanen blev en försäljningssuccé med många upplagor. 2019 kom den (hittills) senaste pocketutgåva n av den, då det noterades att boken sammantaget sålts i över 100 000 exemplar.

Silvia Plath själv fick inget uppleva av detta. När hon dog stod hon på gränsen till ett litterärt genombrott. På arbetsbordet i hennes hem låg manuset till ”Ariel”, som med Anna-Klara Bojös ord skulle förändra inte minst kvinnliga poeters skrivande runt om i världen ”långt efter det att Plath lämnat den”.

Pandemin blottade djupa sprickor i samhället

Krisen inom äldrevården är en av de som blivit tydliga under coronapandemin. Sociologen Göran Therborn, professor vid University of Cambridge, ser en blek och avslagen svensk debatt om vilka åtgärder som krävs. FOTO: JESSICA GOW / JAKOB DALL/Aftonbladet

”Starta om välfärden” var rubriken på en viktig artikel på Aftonbladet kultur i veckan.

Göran Therborn, professor i sociologi vid universitet i Cambridge i Storbritannien, numera bosatt i Sverige, analyserar den fråga som borde stå högst på den politiska dagordningen i Sverige, detta att pandemin blottat allvarliga sprickor i det svenska samhällsbygget – men sällan diskuteras ingående och i hela sin vidd.

Viktiga frågor måste ställas. Varför drabbades den svenska äldreomsorgen av så många covid-19-dödsfall att Sverige i mitten av augusti hade det femte högsta dödstalet i världen, 574 per en miljon invånare, jämfört med till exempel Norge med samma siffra 48?

”Huvudorsaken är uppenbarligen en misslyckad systemkonstruktion av kommunalisering, kommersialisering och frikoppling från sjukvården.”

Therborn jämför också med skolan och sjukvården.

”Likartade problem av uteslutning och ojämlikhet på grund av kommersialisering och kommunalisering har sedan länge konstaterats inom skola och sjukvård. Det nya pensionssystemet har visat sig användbart för storskaliga ekonomiska bedrägerier.”

Efter decennier av rivningar och utförsäljningar behöver det svenska välfärdsbygget en ny konstruktion, slår Göran Therborn fast.

Han citerar Klaus Schwab, grundare av World Economic Forum i Davos, som i en ny bok, ”Covid-19: The great reset”, bland annat skriver:

”Först och främst kommer eran efter pandemin att föra in en period av massiv förmögenhetsomfördelning från de rika till de fattiga och från kapital till arbete. För det andra, covid-19 kommer sannolikt att ge dödsstöten åt nyliberalismen …”

För Sveriges del måste frågor ställas om hur pandemin till följd av decennier av ökade klassklyftor på olika vis drabbat de mest utsatta i samhället.

Varför har medellivslängden minskat i fattiga kommuner i Sverige? Och hur kommer det sig att Sverige haft den största ökningen av ekonomisk ojämlikhet i Europa?

Och som en följd därav, vad kan göras för att med Schwabs ord ”reset” förutsättningarna för det svenska samhället utifrån de drabbade erfarenheterna av pandemin?

Fred med fredliga medel: Ryske ambassadören: ”Ni måste prata med oss”

”Oavsett uppfattning i Krimfrågan måste vi ju ha en dialog?”, säger Viktor Tatarintsev, Rysslands svensktalande ambassadör i Stockholm..  Foto: Thomas Karlsson/Dagens Nyheter

Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev, intervjuades i Dagens Nyheters fredagstidning av Erik Ohlsson. Utgångspunkten för intervjun är de ändringar i grundlagen som 78 procent av de ryska väljarna nu röstat för – och som öppnar för president Vladimir Putin att sitta kvar på sin post till år 2036.

Grundlagsändringen gör Ryssland till ett mindre demokratiskt och mera totalitärt land. Trots det har Tatarintsev säkert rätt när han slår fast att:

– Jag vågar säga att en överväldigande del av det ryska folket tycker att president Putin är en stor tillgång för sitt land.

Dagens Nyheters förstasida fredag 3 juli.

Det jag intresserar mig för är en annan tråd i intervjun, som också formuleras i DN:s förstasidesrubrik:

”Sverige måste förbättra relationen med Ryssland”.

I det avseendet håller jag fullständigt med Viktor Tatarintsev, som vidare säger att han …

”… är frustrerad över den svenska regeringens ovilja till dialog med Moskva och den ensidigt negativa bild av Ryssland som han tycker att massmedierna förmedlar.

– Ni svenskar kan aldrig inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.”

I april 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön från Ukraina, något som följdes av internationella fördömanden och långtgående sanktioner mot Ryssland. Sverige har fortfarande starkt begränsat diplomatiskt utbyte med den ryska grannen, till skillnad från Finland.

Viktor Tatarintsev blev rysk ambassadör i Sverige i maj 2014. Men till skillnad från andra ambassadörer är hands diplomatiska möjligheter starkt begränsade. Han kan till exempel inte träffa regeringsrepresentanter på ministernivå.

I intervjun återkommer Tatarintsev gång på gång till frågan om relationer och kontakter mellan Ryssland och Sverige. Enligt honom har Ryssland upprepade gånger försökt närma sig Sverige för att förbättra förhållandet mellan länderna.

– Vi vill diskutera säkerhet, vi vill diskutera avspänning. Jag förstår ärligt talat inte vad som står i vägen för detta.

Tatarintsev menar att normala relationer mellan Sverige och Ryssland är viktiga – och det är lätt att instämma i det han säger:

– Om man (Sverige) inte står på normal fot med Ryssland, då kan man inte tala om normal säkerhet varken för Sverige eller Europa. Ni måste prata med oss. Och om ni inte förstår det, då är det ert problem. Inte vårt. Ni är fulla med problem, inte vi, säger Tatarintsev och fortsätter:

– Ni svenskar kan inte inbilla er att ni lever i en normal situation innan ni förbättrat relationen med Ryssland.

På Olof Palmes tid var den svenska regeringens linje att ha goda kontakter med både väst och öst och lämnas samma uppgifter till båda sidorna för att undvika missförstånd. Så fungerade den svenska neutralitetspolitiken.

2020 är kontakterna mellan Sverige och Ryssland näst intill obefintliga, vilket är skrämmande dålig säkerhetspolitik. Under den stora Auroraövningen i Östersjön häromåret utplacerades skarpladdade amerikanska Patriotmissiler på Gotland, förmodligen riktade österut. Samma vapen köptes senare för 25 miljarder, om jag minns rätt.

I stället för avspänning bidrog Sverige till ökad spänning och ökad krigsrisk i Östersjön. Det är extremt dålig och farlig krishantering.

Detsamma kan sägas om de svenska planerna på att gå med i Nato.

I all konflikthantering är en grund att se en händelse ur den andra partens perspektiv. Om både Sverige och Finland skulle bli Natoländer förvandlas Östersjön till ett Nato-hav, med allt vad det kan tänkas innebära för ryska intressen, inte minst handeln över haven, alltså ett grovt hot mot Ryssland.

Många svenska politiker kräver nu våldsamt höjda militärinslag, vilket skulle leda till ytterligare försämrade relationer med Ryssland och därtill medföra att sådant som skolor och sjukvård kan tvingas till nedskärningar för vapenköpens skull.

I stället borde Sverige bygga kontakter med det ryska civilsamhället på många olika plan. Tankarna på ett Svenskt institut i St Petersburg, som var levande under 1990-talet, borde återupptas. Turism mellan de båda länderna borde uppmuntras, till exempel genom ömsesidig visumfrihet.

Så enkelt kan man inleda avspänning och förtroendebyggande, bygga fred med fredliga medel.

Frige Julian Assange! www.setjulianfree.org

På den internationella pressfrihetsdagen, den 3 maj, publicerades uppropet ”Frige Julian Assange, på initiativ av DN:s tidigare chefredaktör Arne Ruth, tidigare ordförande i Svenska PEN och känd också för sitt mångåriga arbete mot fatwan för den länge dödshotade indiske författaren Salman Rushdie.

Julian Assange, Wikileaks grundare, sitter nu inspärrad i det brittiska högriskfängelset Belmarsh. Assange publicerade utifrån läckta dokument sanningen om USA:s och Storbritanniens krigsbrott i Irak och Afghanistan.

För stora delar av världen är han en angelägen visselblåsare medan USA bemöter honom som en spion.

Därför gäller det både Assanges yttrandefrihet och vår egen yttrandefrihet, rätten att avslöja grova krigsförbrytelser.

Hans hälsa är kritiskt utsatt. Han riskerar en utvisning från Storbritannien till USA, där han kan komma att dömas till närmast livstids fängelse. Svenska myndigheter har varit destruktivt inblandade genom den utdragna behandlingen av våldtäktsanklagelserna mot Assange. 

I apellen ställd till den svenska regeringen kräver gruppen ”Set Assange Free”, Frige Julian Assange, att visselblåsaren frisläpps omedelbart, att hans grundläggande mänskliga rättigheter respekteras och att han skyddas från en tänkbar utvisning till USA.

Nils Melzer, FN:s speciell observatör för tortyrfrågor, besökte Julian Assange i maj 2019 och drog i sin rapport slutsatsen att Assange uppvisade ”alla symptom som följer av långvarig mental tortyr”.

I apellen hänvisar man särskilt till FN-rapporten från Nils Melzer, FN:s specielle observatör för tortyrfrågor, som besökte Julian Assange i fängelset den 9 maj 2019 tillsammans med en grupp läkare. Deras slutsats var att Assange uppvisade ”alla symptom som följer av långvarig mental tortyr”.

Man pekar också på Sveriges destruktiva roll gentemot Assange och särskilt den svenska polisens beteende från 2010 och framåt. 

Assange arresterades i London för överträdelse av lagen om borgen, en handling som i sig inte utgör ett brott. Melzer slår fast att Assange rädsla för att från Sverige utlämnas till USA är välgrundad. Man noterar att svensk åklagare och polis underlåtit att reagera på den allvarliga kritik som framförts i FN-rapporten och vägrat besvara rapportörens direkt ställda frågor i ett brev avsänt den 12 september 2019. 

Undertecknarna av appellen uppfattar rapporten skriven av FN:s specielle rapportör för tortyrfrågor som djupt alarmerande. Därför kräver man Julian Assanges omedelbara frigivande från det brittiska fängelset och att han garanteras asyl i Sverige eller ett annat land efter hans eget val. Man kräver också att han garanteras rätten att inte utvisas till USA.

Vidare kräver appellskrivarna att den svenske justitieministern svarar på Nils Melzers anklagelser i FN-rapporten och genomför en transparent utredning varför fallet mot Assange kunnat pågå under många år när svensk lag sätter någon månad som gräns för behandling av liknande fall.

 I Appellen understryks vikten av att Sverige som FN-land fullföljer sina skyldigheter enligt de internationella avtal som Sverige undertecknat: ” the Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT, ratified 1986); the International Covenant on Civil and Political Rights (CCPR, ratified 1971); International Law Commission, The International Wrongful Act of A State (ILC/IWAS).

Appellen kan läsas i sin helhet (på engelska) här och även undertecknas här, på www.setjulianfree.org.

Appellen har undertecknats av Arn Ruth, Noam Chomsky, Sven Britton, Paulina, D.I Reyes, Carl Tham, Günther Wallraff, Kajsa Ekis Ekman, Hilda Hellwig, Johan Galtung, Harald Stanghelle, Mikael Wiehe, Eva Joli, Gregor Gysi, Jan Myrdal, Kerstin Käll och Sven Eric Liedman – samt ytterligare ett sextiotal personer.

 I am defenceless and I am counting on you and others of good character to save my life… Truth, ultimately, is all we have.
Julian Assange, in Tariq Ali’s “In defence of Julian Assange” Belmarsh Prison, 13 Mai 2019

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.