Kategoriarkiv: Yttrandefrihet

Efter skandalerna – en äldreomsorgslag!

Attendos VD Martin Tivéus och Kristina Nilsson (S), riksdagsledamot och vice ordförande i socialutskottet.

”När tar skandalerna slut?”, frågar sig  Kristina Nilsson (S), riksdagsledamot och vice ordförande i socialutskottet i ett inlägg i nättidningen Dagens Arena. Hennes välargumenterade text mynnar ut ett krav på en ”äldreomsorgslag där vi tydligare reglerar krav på kompetens och arbetsuppgifter och där det blir tydligare vad äldre ska kunna förvänta sig av äldreomsorgen.”

Ännu en gång har medierna skildrat en ny vårdföretagsskandal inom äldreomsorgen, skriver Kristina Nilsson: ”För tio år sedan hette skandalföretaget Carema. Det blev så utskällt att det 2013 bytte namn till Vardaga. Den här gången är det vårdföretaget Attendo som hamnat i centrum för kritiken om missförhållanden.”

En av Attendos tidigare anställda, Stine Christophersen, slog larm om att man på Atendos boende Sabbatsbergsbyn när pandemin bröt ut inte  isolerade personal och coronasmittade från de övriga på äldreboendet genom så kallad kohortvård. Samtidigt gick ledningen ut med internt och externt att det var just det man gjorde.

Stine Christophersen blev uppkallad till företagets huvudkontor och uppläxad rejält. Det hette att hon var illojal och spred falsk information. Hon fick en varning. En upprepad kritik skulle leda till att hon fick sparken.

At en visselblåsare hotas med repressalier är allvarligt. Sedan snart fyra år finns en lag om att privatanställd vårdpersonal i offentligt finansierad vård har meddelarskydd. Arbetsgivaren får inte vidta åtgärder mot en anställd som vänder sig till medier.

Till det kommer, som jag också berört i en tidigare blogg, att Attendo, ett av Nordens största värdföretag fick statligt coronastöd från främst Sverige men också från Finland på 133 miljoner. Företaget har trots det delat ut 108 miljoner i aktieutdelning och gett företagsledningen 4,8 miljoner i bonus. Samtidigt har de anställda inte fått det coronaengångsbelopp på 5500 kr som kommunalt anställda erhållit.

Girigheten och egennyttan hos beslutsfattarna är provocerande. ”Överskott som görs i verksamheten behöver återinvesteras i vården, bland annat för fler och bättre utbildade anställda”, skriver Kristina Nilsson.

Pandemin har visat at äldreomsorgen i Sverige fungerar uselt. Eller med Kristina Nilssons ord:

”Exemplet Attendo visar att vi behöver reglera äldreomsorgen bättre. Vi behöver komma bort från stora vårdbolag där vinstjakten är det primära målet. Vi behöver säkra tillgången till medicinsk kompetens och komma bort från dåliga anställningsförhållanden. Vi behöver rejält minska andelen timanställda, allmänt visstidsanställda och vikarier och erbjuda fler heltidsanställningar utan delade turer.”

Genom en äldreomsorgslag kan kraven på kvalitet och mänsklighet i en utsatt och nedprioriterat äldreomsorg skrivas upp rejält.

Ett samhälle kan bedömas efter hur man bemöta sina svaga grupper. Vårt Sverige som för inte så länge sedan gjorde skäl för epitetet folkhem borde värdera de äldre bättre än nu, bättre än vad som framkommit genom pandemins dödliga hantering av de sköra äldre-äldre. Den grupp som i alla sammanhang framhävdes som den som främst av allt borde skyddas hanterades mycket och även dödligt illa i många sammanhang.

Attendos verksamhet ifrågasätts – efter personalhot, höga bonusar och 130 Mkr i statliga coronastöd

Stine Christophersen i P1 Dokumentären Det illojala vårdbiträdet. Foto: Mattias Ramos SR.

I P1-dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet” berättar anhöriga och anställda att Attendo ljugit om vården på ett av företagets äldreboenden under coronapandemin. Det handlar om vårdbiträdet Stine Christophersen, som slog larm om att anhöriga fick besked om att deras covid-19-smittade släktingar på Attendos boende fick så kallad kohortvård, där sjuka och friska hölls isär och personal som jobbade med sjuka jobbade inte med friska. Det stämde inte med verkligheten.

– Det är en rak lögn, säger Stine Christophersen i dokumentären.

Hon slog upprepade gånger larm till Attendos ledning, men hennes kritik vändes mot henne. Hon var nära att få sparken men det slutade med en varning, som efter det att radioprogrammet sänts drogs tillbaka.

Både hotet om uppsägning av en visselblåsare och varningen strider mot svensk lag. Sedan 2017 har alla anställda inom välfärden, även de som jobbar för privata företag, en grundlagsskyddad rätt att lämna uppgifter till medier. Det är därtill uttryckligen förbjudet för arbetsgivare att rota i vem som fört fram något till en journalist, skriver DN:s politiske chefredaktör Peter Wolodarski i en ledare under rubriken ”Straffa dem som sätter munskydd på visselblåsare”.

Han menar också att åklagare före lyssna igenom P1:s dokumentär för att ”utreda om det kan bli aktuellt att åtala de chefer hos Attendo som varnade Stine Christophersen”.

I dokumentären nämns Mia Granes föräldrar Kjell och Marianne, som bodde på Attendos äldreboende Sabbatsbergsbyn i Stockholm våren 2020. På boendet bor runt hundra personer och coronasmittan kom in på fem av boendets elva avdelningar och flera personer dog. 

Pappa Kjell fick tidigt covid-19 men mamma Marianne var inledningsvis frisk. Mia Grane fick mejl från Attendo där det stod att man satt in så kallad kohortvård – sjuka och friska hölls isär och personal som jobbade med sjuka jobbade inte med friska.

Attendo är Nordens största vårdbolag och driver drygt hundra äldreboende i Sverige. Informationen om att man sätter in kohortvård vid misstänkt smitta har funnits på Attendos hemsida under hela coronapandemin. Men den var osann.

– Det stämmer ju inte eftersom personalen tvingades gå till alla eftersom det var så liten bemanning, så kohortvård – det är ett skämt att kalla det för det, säger Sanne Nilsson.

Attendo har fått statliga stöd på över 130 miljoner kronor under pandemin. Samtidigt har ledningens bonusar ökat med nästan 100 procent, skriver Aftonbladet.

– Deras tillstånd att finnas kvar i äldreomsorgen behöver dras tillbaka, säger Nooshi Dadgostar, partiledare för Vänsterpartiet.

– Jag är glad att Aftonbladet har gjort den här granskningen, och avslöjar sanningen bakom det som hände under den här pandemin, förra året och vad som händer nu. Attendo satte alltså inte in personal för att skydda de äldre, precis när viruset spreds som allra värst. De försökte tysta Stine, vårdbiträdet som klev fram och larmade om detta. Och nu använder de svenska skattebetalares pengar, inte för att förstärka personalen och förbättra vården, utan för att betala ut bonusar till sig själva, fortsätter Nooshi Dadgostar till Aftonbladet TV.

S-toppen Aida Hadzialic reagerar på hur ledningen undviker att svara på frågor om miljonbonusarna.

”Driver man skattefinansierad verksamhet ska offentlighetsprincipen gälla. Att vägra svara på frågor om bonusar i miljonklassen på grund av ”tyst period” när man fått 130 miljoner kronor i krisstöd från de svenska skattebetalarna är respektlöst”, skriver Aida Hadzialic, regionråd och gruppledare för Socialdemokraterna i Stockholmsregionen.

Även tidigare överåklagare Sven-Erik Alhem, numera rättsdebattör och ordförande för Brottsofferjouren, reagerar på Aftonbladets avslöjande.

”Sådant väcker berättigad ilska hos många. Borde finnas förbehåll när stöd lämnas”, skriver Alhem på Twitter.

Fotnot 1: VD:s Martin Tivéus har fått en löneökning på 12 procent, till 12,9 miljoner. Tillsammans med koncernledningen har han tilldelats en bonus på 4,8 miljoner, en ökning med 98 procent mot året innan. Bolaget har inte velat svara på frågor med hänvisning till en ”tyst period”, som infaller 30 dagar före en rapport.

Fotnot2: Det börsnoterade Attendos kurs har de senaste fem dagarna sjunkit från 52 till 48 kronor, alltså med knappt åtta procent, varav hälften under måndagen.

PS: Attendo bedriver även verksamhet i Helsingborg. I en blogg 2017 skrev jag följande:

”Den 1 maj 2017 tar Attendo över driften av fyra LSS-boenden i staden. Av totalt 26 anställda har 14 meddelat att de inte vill jobba kvar utan fortsätter inom Helsingborgs stad, skriver Helsingborgs Dagblad.

Kommunal stämde Attendo när 22 anställda inom hemvården tvingades gå ner i arbetstid, hette det i en annan HD-artikel i dagarna. Kommunal drev fallet ända till Arbetsdomstolen, men tvingades retirera.

De anställda vill inte arbeta för Attendo. De äldre vill inte bo på Attendos boenden. Ändå beslöt den styrande blågröna majoriteten att ”privatisera” som det kallas. Men det är ju inte privata aktörer som tar över utan ansiktslösa finansiella placerare, för vilka den skattefinansierade vården blivit en ytterst lönsam sektor.

Attendo ägdes länge av riskkapitalbolag som tjänade grova pengar och vållade svarta rubriker, som ”billig äldrevård med hjälp från skatteparadis” (Kalla fakta 2008). I Dagens ETC skriver Kent Werne:

”Genom åren har en rad figurer gjort sig en rejäl hacka på att köpa, expandera och sälja företaget: Björn Savéns riskkapitalbolag IK, franska Sodhexo, miljardärerna Gustav Douglas och Melker Schörling, riskkapitalbolaget Bridgepoint, sedan Björn Savéns IK en andra gång. Förra året börsnoterades Attendo, vilket gav drygt 8 miljarder till Savén & Co.

Skandaler har kantat Attendos verksamhet, främst till följd av otillräcklig personal. Werne ger några exempel:

  • 2009: På ett vårdhem i Helsingborg fryser en kvinna ihjäl efter att ha lämnats med öppet fönster.
  • 2011: På äldreboendet Vintertullen hittas en dement kvinna naken på en madrass med avföring över hela kroppen.
  • 2012: Blöjor som inte byts, smutsiga lakan, nerbajsade kläder och fallskador avslöjas på äldreboendet Frösunda.
  • 2013: Sår fulla med maskar, dementa som ramlar ur sina sängar och boende som är undernärda rapporteras från två äldreboenden i Stockholm.
  • 2016: Dementa låses in och döda lämnas liggande i rumstemperatur i flera dygn på ett vårdboende i Linköping.

Hur har det kunnat bli så, att de äldre förvandlas till produkter på en marknad för äldreomsorg? Det säger inte så lite om dagens svenska samhälle.”

Sanne Nilsson, specailistsjuksköterska, och familjen Grane. Foto: Mattias Ramos/Sveriges Radio/privat.

SD, M och KD:s mediepolitik: Demokratins dödgräveri

Ebba Busch, KD. FOTO: PONTUS ORRE, Aftonbladet. KD-ledaren vill göra om Public Service, romska bli ”smalare och vassare” genom att ”krimskramset” tas bort.

KD-ledaren Ebba Busch intervjuades häromdagen i SR:s lördagsintervjun av Monica Saarinen. Det handlade inte minst om public services framtid. Buschs antagonistiska hållning gentemot public service – SVT och SR – är känd sedan länge. Men många ämnen skulle avverkas i samtalet och jag saknade de följdfrågor som kunde ha handlat om vad ett försvagat public service innebär för demokratin.

Busch tillhör kategorin baklängestalare. Hon säger sig vilja värna ”pressfrihet och yttrandefrihet”. I själva verket vill KD och M ta bort ”krimskramset” i public service, som KD:s kulturpolitiska talesman  Roland Utbult utryckt det, för att göra om SVT och SR efter sina mallar.

Public service ska med Buschs ord bli ”smalare men spetsigare” och fokusera på ”samhällsinformation och smalare kultur”. Allt övrigt bör överlåtas till reklam-TV och reklamradio. Underhållningsprogram och sport hör väl till ”krimskramset”.

Anslagen till en bantad varianten ska förstås skäras ner .

Det skulle innebära ytterligare en amerikanisering av det svenska medieutbudet, där redan övervikten på amerikanska översatta TV-program är massiv. I USA har Public service-media en undanskymd ställning med låga lyssnar- och tittarsiffror. I stället är ärkekonservativa Fox News den största TV-kanalen. Under Trumps presidenttid upprepades i Fox den lögnaktige presidentens alla utspel som vore det sanningar. Man kan säga att Fox bäddade för de stora devota anhängarskaror som efter valet ställde upp på presidentens lögner om ett manipulerat val.

I en intervju i Expressen i höstas ville Busch genomföra sina, M:s och SD:s förändringar av Public Service så fort det går och under den kommande mandatperioden.

Moderaternas största partidistrikt i Stockholm vill att public service helt ska läggas ner. Det är lika otroligt som bedrövligt.

Demokratin skulle fara mycket illa i ett Sverige utan dagens Public Service. Om de här tre partierna skulle kunna genomföra sina krav innebär det ett stort hot mot svensk demokrati. Skulle SD bli störst i det blåbruna blocket kan vi räkna med ytterligare krav från det främlingsfientliga partiet på svenskhet och liknande i programutbudet.

Det är ju sådant det egentligen handlar om. Trion ”mörkomän”, Busch, Kristersson och Åkesson, är okunniga och ointresserade av väl fungerande offentliga medier i Sverige. Deras outtalade förutsättning är den upprepade klyschan om ”mediernas vänstervridning”, det är den man vill ”göra något åt”. 

Man kan ha åsikter om SVT och SR. Men i det allra mesta fungerar de väldigt väl, med en bred och mångsidig samhällsbevakning. Playavdelningarna på bådadera är skattkistor för många tittare och lyssnare, med ett helt otroligt programutbud.

För att Public Service ska kunna utvecklas behövs resurser som i sin tur bygger på höga tittar/lyssnarsiffror.

Trion Busch, Kristersson och Åkesson bedriver en mediepolitik som är demokratins dödgräveri. Att de tre partierna har en politisk möjlighet att slå sönder public service med bar en röst övervikt i riksdagen är helt orimligt. SR och SVT hör till demokratins grundpelare och bör vara lagligt skyddade från klåfingriga politikers manipulationer.

Jan Scherman skev med hetta i augusti förra året i ett inlägg i Dagens Media om riksdagens möjlighet att med ett enkelt beslut krossa public service genom att sänka den skatt till public serivice som ersatte licensavgiften.

”På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten.”

Till saken hör också att dagstidningarna under det senaste decenniet har pressats tillbaka. Unga människor vill inte betala för nyheter, medelålders läser bara digitalt (som ger lägre annonsintäkter). Papperstidningsläsarna blir äldre och färre. Det finns dessbättre nu tendenser som går åt andra hållet. Men stora delar av Sverige ligger i medieskugga.

De som inte prenumererar, som inte har tillgång till journalistik från de stora tidningarna, som har betallösningar, är beroende av public service för att få veta vad som sker i samhället.

En fungerande demokrati bygger på informerade medborgare. Informerade medborgare behöver public service nu mer än någonsin, inte minst i kristider som detta dödens pandemiår.

Hur skulle regeringens pandemipolitik kunnat förmedlas till medborgarna utan public service? Det hade knappast fungerat.

Vill döma Assange i USA Biden följer Trumps linje

President Joe Biden delivers foreign policy speech at the State Department on February 4. (Photo: State Department).

Det amerikanska justitiedepartementet kommer under Joe Biden att fortsätta med att försöka få visselblåsaren Julian Assange utlämnad till USA som spionmisstänkt, alltså med den juridiska process som initierades av gangsterpresidenten Donald Trump. Det framgick av ett uttalande av Marc Raimondi, talesperson för justitiedepartementet till nyhetsbyrån Reuters i veckan, enligt webbsajten The Dissenter.

Det är lika sorgligt som bedrövligt. Uttalandet innebär också att Biden avviker från den politiska linje som Barack Obama stod för, att inte väcka åtal mot Assange. På Obamas tid var samma departement medvetet om vilket hot ett sådant åtal skulle innebära mot yttrandefriheten, skriver The Dissenter.

Det var den 4 januari som den brittiska distriktsdomaren Vanessa Baraitser avvisade USA:s begäran om Assanges utvisning. Hon hänvisade då till att visselblåsarens mentala tillstånd var så dåligt att en utvisning skulle kunna utgör ett hot mot hans liv.

En rad organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter, yttrandefrihet har redan protesterat, däribland Amnesty International USA, Freedom of the Press Foundation, Human Rights Watch, PEN America, Project on Government Oversight, and Reporters Without Borders. Tillsammans har man signerat ett brev till den nytillträdde presidentens justitieminister general Monty Wilkinson och krävt att han lägger ner anklagelserna mot Assange. 

I brevet heter det bland annat att anklagelserna mot Assange utgör ett hot mot yttrandefriheten.” Det som Assange gjort är journalistiskt arbete. Journalister på alla större nyhetsredaktioner talar med källor, ber om förtydligande och mer dokumentation och arbetar ofta med dokument som regimen betraktar som hemliga.”

Om Assange döms skulle det skapa en praxis som kriminaliserar den sortens grundläggande journalistiskt arbete, heter det vidare.

Trumpregimen positionerade sig tidigt som en fiende till den fria pressen på en mångfald sätt skriver man vidare. Under Trumps presidenttid publicerade Wikileaks den 13 april 2017 dokument som visade att CIA spionerat på och infiltrerat de större partierna i Frankrike inför presidentvalet där 2012.

Detta fick dåvarande CIA-chefen, senare utrikesminster och devot Trumpanhängare, Mike Pompeo att attackera Wikileaks och Assange. Han stämplade Wikleaks som en ”icke-statlig spionorganisation och hävdade att Assange inte hade några grundlagsskyddade yttrandefrihetsrättigheter ”eftersom han inte är en amerikansk medborgare”.

Under den nya administrationen har man antagit en policy mot de ledande journalisterna som kan låta hövligare, skriver Kevin Gosztola i artikeln i The Dissenter. Men genom att inte överge Trumps linje mot Assange ”visar Bidens justitiedepartement att den nya presidentens tal om yttrandefrihet liknar plattityder”.

Ska Twitter och Facebook avgöra vad som får sägas?

Skärmdump från Twitter måndag kväll.

Är det rimligt att några företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen?

Frågan har ställts efter det att president Trump stängts av från både Twitter och Facebook, förmodligen tillfälligt. I både fallen handlar det om att han använt sina socialamedierkonton till  att uppvigla till våldsamheter. 

Resultatet fick vi se i onsdags. Fem människor dödades under förhållanden som man nu talar om som ”inhemsk terrorism” mot Capitolium, kongressens byggnad i Washington DC.

I samma veva stängdes också andra stora konton av Twitter, exempelvis konton tillhörande Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare Michael Flynn och Trumpkampanjens digitala chef Gary Coby. Även advokaten Sidney Powell som varit drivande i flera rättsprocesser gällande det påstådda valfusket fick sitt konto stängt, rapporterar SVT:s utrikeskorrespondent Fouad Yocefi.

Tidningen Journalisten rapporterar om olika åsikter om Twitter och Facebooks agerande.

Det var fel av Twitter att stänga ned Donald Trumps konto, menar yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. Han oroar sig för att beslutet på sikt riskerar att underminera yttrandefriheten, skriver SVTNyheter.

Twitter är visserligen ett privat företag och har därmed rätt att själva bestämma vad som ska publiceras, påpekar Funcke. Men i och med att bolaget i praktiken har monopol på sin verksamhet så har de också ett samhällsansvar, säger han.

Carl-Gustav Lindén är professor vid Institutet för information och medievetenskap vid universitetet i Bergen. Han är inne på samma linje och uppger för finska YLE att det är både bra och oroväckande att Twitter stängt ner presidentens konto.

– Det är bedrövligt att två företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen. Det är ett alarmerande faktum att några teknikföretag, vars agenda i första hand är att tjäna pengar på annonser, ska få styra över vår yttrandefrihet, säger han.

AFP rapporterar att i Tyskland är förbundskansler Angela Merkel negativt inställd till avstängningen, skriver Omni. Hon menar att yttrandefriheten är en grundläggande rättighet – och att sociala mediejättar inte ska bestämma vem som ska tystas.

Journalisten Björn Häger som varit ordförande för Föreningen grävande journalister (FGJ) och Publicistkubben (PK) och är lärare i journalistik anser däremot inte att det är ett angrepp på yttrandefriheten när Twitter och Facebook stänger av Donald Trump. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare. 

Dilemmat är snarare att teknikjättarna har blivit synonyma med samhällelig infrastruktur, menar Häger.

– Men jag tycker att man har all rätt att stänga av folk från sina plattformar som företag om de inte följer ens regler, säger Björn Häger till Journalisten. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare. 

Vad tycker du man ska göra åt sociala medier-jättarnas makt? Journalisten ställer frågan till Björn Häger.

– Jag kan inte säga att jag vet vad man ska göra. Antingen får man kanske bryta upp de här företagens makt? Klart är att vägen ut på internet går via Google för de flesta människor och att företag som Facebook och Twitter har stort inflytande över det offentliga samtalet, vilket ger dem enorm makt att påverka med sina algoritmer. Det är det stora problemet vi borde diskutera, säger Björn Häger.

För egen del är jag tacksam för avstängningen av Trump, som lär ha skett på uppmaning av 350 Twitter-anställda som fick företagets vd Jack Dorsey att stänga av Donald Trump, enligt Washington Post.

De frågor som Björn Häger nämns alltför sällan och har enorm betydelse för det offentliga samtalet, hur Google, Twitter och Facebook och andra styr informationsflöden utan att vi har minsta möjlighet att veta på vilket vis. Vi lever i algoritmernas tid, som osynliga virus påverkar de våra tankar och känslor.

assange utvisas inte till USA

Domaren Vanessa Baraitser vid Old Bailey-domstolen i London betraktade visselblåsaren och journalisten Julian Assange som skyldig i alla de fall han åtalats för. Ändå var innebörden i hennes dom som blev offentlig på måndagen att Assange inte kommer att utvisas till USA, åtminstone inte nu.

Assanges försvar har anlitat en psykolog som sagt att han lider av djup depression med hög självmordsrisk. Just självmordsrisken blev domare Baraitsers argument för att Assange inta kan utvisas till USA.

Assanges förståeliga depression har av FN:s specielle rapportör om tortyr, professor Nils Melzer, kopplats samman med att han under lång tids varit inspärrad i det omänskliga Belmarshfängelset, Storbritanniens svar på Guantánamo, och där utsatts för långvarig psykologisk tortyr.

”Det var rätt beslut men med fel motivering”, skrev The Guardians Owen Jones på måndagseftermiddagen. Jones skriver vidare att det är värt att notera att en brittisk domstol pekar ut ett amerikanskt fängelse som alltför barbariskt för at kunna garantera Assanges säkerhet.

Jones skriver vidare att det handlar om något som går långt utöver Assange som person, ”det handlar om journalistikens möjligheter, om den fria pressen och mest viktigt av allt, om möjligheten att i framtiden avslöja illdåd och grymheter begångna av världens sista kvarvarande supermakt”.

Domen kommer säkerligen att överklagas från båda sidor. Vi är många som ändå drar en suck av lättnad, även om domen också innebär att processen kommer att fortsätta. Det viktigaste nu är att Julian Assange efter alla år släpps fri och ges möjlighet att leva ett normalt liv. Allt annat är orimligt, om Storbritannien ska kunna kallas en rättsäker stat.

I ett inlägg i samband med domen skrev Arne Ruth, f d chefredaktör och Kulturchef på Dagens Nyheter bland annat:

”Assange har inget blivit anklagad för att illegalt ha avslöjat amerikanska säkerhetshemligheter utan för att han avslöjat brott begångna av amma regering. Skulle han utvisas till USA komma han nästan säkert att dömas till 175 års fängelse av en jury vald från området runt CIA:s högkvarter i Virginia. Resultat hade blivit att han begravts levande för återstoden av sitt liv.”

Arne Ruth skriver vidare:

”Den namnkunnige tyske journalisten Günther Wallraff har varnat: Det som händer inför våra ögon är ett försök att radera ut spår av internationell lag och den fria pressens möjligheter att belysa kränkningar av den. Assange har valts för att skapa prejudikat och tjäna som varning för andra. Ingen någonstans i världen går säker för USA:s långa arm.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs efter andra världskriget för att begränsa nationalstaternas agerande i sina egna länder och internationellt. Den innebär förbud mot att skada civila i krig och mot att använda tortyr, liksom rätten till asyl och respekten för alla nationers medborgerliga integritet.

För Wikileaks, grundad av Julian Assange, har det varit en central uppgift att avslöja brott mot dessa rättigheter.”

Rättegången mot Julian Assange har beskrivits som en modern Dreyfusskandal och som en historisk rättegång. Det ligger mycket i tanken. Därför är det bedrövligt att svenska medier länge varit så tysta och oengagerade av Assanges öde och därmed av mediernas framtida villkor.

2000-talets digitalt styrda krig kan inte granskas med 1900-talets metoder. Det behövs digitala fredsivrare, visselblåsare som vågar riskera allt för att avslöja krigets vanvett och bidra till en fredligare värld. Och medier som vågar vara obekväma, vågar belysa övergrepp.

En utvisning av Julian Assange hade dömt en modig visselblåsare. Men fallet berör mer än en person, det handlar om allas vår framtid. Därför är det viktigt att organisationer som Reportrar utan gränserAmnesty och FN krävt att hans fall ska läggas ner.

Och efter måndagens dom att Assange som person återfår rätten att leva sitt eget liv som människa på jorden.

Julian Assange sitter häktad av politiska skäl, menar hans försvar. Många demonstrationer har hållits för att han ska friges. Foto: Francisco Seco/AP/TT

TRUmp – USA:s ljugande och manipulative president Slipper allt ansvar

Foto: Fox News.

74,222,957 amerikaner röstade för att Donald Trump skulle återväljas i valet den 3 november. Det innebär att 46,8 procent av det amerikanska folket inte håller Trump som ansvarig för vad han gjort för USA. 

Så skriver Robert Reich i en ledare i brittiska The Guardians söndagsnummer. Trumpanhängarnas likgiltighet inför presidentens lögner och lagöverträdelser kommer at vara det mest avskyvärda arvet efter hans fyra år i Vita huset, skriver Reich.

2008 nära nog förstörde Wall Street USA:s ekonomi. Wall Street slapp undan alla konsekvenser – medan miljoner amerikaner förlorade allt, sina jobb, sina hem och sina besparingar. Trots det dömdes inte en enda av Wall Streets aktörer till något fängelsestraff.

På senare år ville ledningen för Wells Fargo Bank att de anställda skulle bedra bankens kunder. Ledningen för Boeing gömde testresultat som visade att företagets 734 Max Jetliners var osäkra. Polischefer över hela USA bortsåg från att poliser som de hade befäl över upprepade gånger slaktade oskyldiga svarta amerikaner. 

Med Donald Trump har straffrihet för skyldiga kommit att användas i USA:s högsta maktsfär på ett sätt som hotar landets demokrati.

Fyra amerikanska legosoldater, anställda av privata Blackwaters mördade 2007 14 obeväpnade civila i centrala Bagdad genom att mitt på dagen meja ner dem med kulsprutor och granatkastare. Bland de mördade fanns flera barn, det yngsta nio år gammalt.

De fyra som 2014 dömdes till livstids fängelse har nu benådats av Trump, vilket i Irak väckt en storm av vrede, liksom bland amerikanska militära veteraner.

 Presidenten kan också slippa allt ansvar för sådant som att ljuga om valresultatet, översvämma internet med falska uppgifter om sina motståndare, vägra att offentliggöra sina skattedokument, anklaga pressen för att vara ”fake media” och ”folkets fiender”. Och han kan komma undan med allt detta.

Han kan också utan minsta bevis ljuga om valresultatet – och bli trodd av en majoritet av alla de som röstade på honom.

Kommande presidenter kan tänkas gå ännu längre än vad Trump har gjort, skriver ledarskribenten. Det enda som kan hindra något sådant är om majoriteten av det amerikanska folket fördömer vad han gjort och allt som har hänt till följd av det.

Kortsiktigt ser det inte ut att bli så. Frågan blir då i stället hur expresidenten Trump kommer att gå vidare för att spela med i den fortsatta politiska utvecklingen. Allt är möjligt.

Hur kommer USA post Trump att se ut? Mycket beror på om demokraterna får majoriteten i senaten, vilket avgörs i det ovissa fyllnadsvalet i Georgia i början av januari.

Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

John Pilger: ”Stalinistisk rättegång mot Julian Assange”

På måndagen avslutades i Central Criminal Court in London i London förhören med Julian Assange gällande USA:s krav att visselblåsaren ska utvisas från Storbritannien till USA. Utanför domstolen höll John Pilger, den australiensiske författaren och filmaren, tillika mångårig vän till Assange, ett engagerat tal för visselblåsarens sak, som finns återgivet på Pilger webbsida.

Om de mäktiga ljuger för oss har vi rätt att få veta sanningen, sa Pilger. Om de säger en sak privat och hävdar något annat i offentligheten har vi rätt att veta. Om de konspirerar mot oss, som Bush och Blair gjorde om det militära angreppet på Irak och sedan låtsas vara demokrater, då har vi rätt att få veta.

Nu finns det starka krafter i världen som är beredda att begrava Julian Assange levande i Trumps fascistiska USA.

Pilger fortsatte med att påminna om hur USA:s utrikesdepartement redan 2008 i en hemlig rapport beskrev hur man efter en smutskastningskampanj mot Assange skulle få visselblåsaren och Wikileaksgrundaren kriminaliserad och utlämnad till USA.

Jag har varit reporter i femtio år, fortsatte John Pilger, och aldrig varit med om något liknande, ett fabricerat karaktärsmord på en man som utgår från att journalistik är en service för folket, inte för de båda ovan nämnda.

Assange fick de som nu anklagar honom att skämmas genom att producera scoop efter scoop. Han avslöjade mediekrigens bedräglighet och den mordiska karaktären i USA:s krig, liksom allt det onda i Guantánamo.

Ingen trodde på Assange när han tidigt varnade för att hans liv var i fara, att ”sexskandalen” i Sverige var fejkad och att ett amerikanskt helvete var ditt man ville föra honom.

Förhören i London under den gångna veckan har varit finalen på den angloamerikanska smutskastningen av begrava Assange. Det har inte varit en fair rättegång. De amerikanska anklagelserna har varit riggade på det mest skamfulla vis. De har på många vis påmint om de värsta stalinistiska skådeprocesserna under det kalla kriget.

Det som drabbar Assange inom de kommande tre veckorna kommer att minska om inte förstöra press- och yttrandefriheten i Väst.

”Pressfriheten beror nu på det hederliga fåtalet, dissidenterna på internet, de som inte tillhör någon ”klubb”, de som producerar fin, olydig journalistik, de som påminner om Julian Assange.

Under tiden är det vår skyldighet att stå upp för en sann journalist vars mod borde vara en inspiration för oss alla som tror att frihet fortfarande kan vara möjlig. Jag hyllar honom”, avslutade John Pilger sitt tal utanför domstolen på måndagen den 7 september.

VÅR TIDS ”PRAVDA”: de Kommunala kommunikatörerna

”Med vackra ord får skattebetalarna bekosta uppföljare till Pravda, kommunala bloggar och influencers, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i huvudledaren i onsdagens tidning under rubriken ”Varning för kommunala reklamare”.

Hon utgår från nätmagasinet Smedjans pågående granskning av den kommunala informationen och skriver inledningsvis:

”I Göteborg finns exempelvis 253 heltidsanställda kommunikatörer, i Jönköping drivs en kommunal podcast om sår (!), och i Malmö publiceras och distribueras en kommunal tidning med en upplaga på 160 000 exemplar. Helsingborg driver ett tiotal kommunala poddar, och bor man på landsbygden i sydöstra Skåne går det att ansöka om ett kommunalt sommarjobb som lokal influencer.”

I tider av djupnande tidningskris när den lokala journalistiken har krympt kan det vara förståeligt att kommunerna vill säkra att nödvändigt information når ut till medborgarna. Men den politiska ambitionen har oftast varit mycket mer långtgående än så. Ofta har det handlat om genom ensidigt positiv kommunikation sälja politiska initiativ eller rentav överrösta kritiska röster.

Smedjan har vänt sig till alla Sveriges 290 kommuner och ställt frågor om deras kommunikationsarbete. Drygt hälften, 151 stycken, har svarat. Utifrån de inkomna svaren räknar nätmagasinet fram att de svenska kommunerna anställt 3000 kommunikatörer. Några orter sticker ut. Här de fem översta namnen:

FAKTA: Kommunerna med flest kommunikatörer

Chart

Göteborgs stad253
Stockholms stad*200
Malmö stad170
Uppsala kommun*89
Helsingborgs stad50

Göteborg utmärker sig särskilt med över 250 kommunikatörer. För ett år sedan uppmärksammade SVT att kostnaderna för informatörerna var 406 000 kronor om dagen – eller över 151 miljoner varje år. Man noterade också att merparten utgjorde för kommunen positiv information.

Helsingborg ligger med 50 kommunikatörer på femte plats i ligan, här finns ingen uppgift om kostnaden. Mitt intryck är att stadens kommunikation övervägande har varit förskönande. I stället för att skildra problem och utmaningar har man ofta undvikit att nämna dem. Så var dessvärre fallet, menar jag, under den utdragna kontroversen om kommunledningens ambition att sälja det kommunala bolaget Öresundskraft.

Helsingborg har sedan ett år en kommunal lobbyist på plats i Stockholm. För 70 000 kronor i månaden ska Cecilia Eklund, tidigare kommunikationsdirektör,  ”sälja Helsingborg i Stockholm” under era tvåårsperiod. ”Påverkanstrateg” kallas uppdraget. Är det rimligt, i all synnerhet i coronatider? Hade inte samma jobb gjorts bättre och billigare från Helsingborg?

Helsingborg sägs driva ett tiotal poddar. Trots att det handlar om medborgarinformation har jag aldrig hört talas om dem. Smedjan har intervjuat Tommy Boije, vars titel är intraprenör på kommunen. Han säger bland annat:

– Målet för podcasten är att skapa en så spontan kommunikation som möjligt. Vi behövde en kanal för att prata och reflektera om det här innovationsarbetet. Det handlar om vikten av småpratet, det spontana som uppstår i mötet mellan två personer som inte mötts tidigare men som jobbar i samma organisation och så vidare.

Vaddå undrar jag? Småprat om vilket innovationsarbete?

Helsingborgs poddsatsning ligger inom något som kallas HGB Works. Där finns i alla fall podden Fail! Våga! Repeat!

Jag gissar att de 50 kommunikatörerna anställda av Helsingborgs kommun i dag utgör den största ”nyhetsredaktionen”, med större resurser än Helsingborgs Dagblads helsingborgsredaktion.

Vad innebär det? Gör de skäl för Tove Lifvendahls beteckning Pravda, husbondens röst?