Kategoriarkiv: Irak

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

11/9 & 9/11: Muren, tornen och de amerikanska krigen

Keith Goldstein/Getty Images.

” Muren och tornen. Det måste vara de mest omvälvande händelserna i världen under min livstid; Berlinmurens fall den 9 november 1989 och terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.

Det ligger en kuslig logik i att datumen är varandras spegelbilder, 9/11 och 11/9. Det är som om historien använt sig av almanackan som pedagogiskt hjälpmedel, för att göra det närmast övertydligt att den ena händelsen är den andras negation.”

Så inledde i går fredag Per Svensson i Dagens Nyheter sin artikel inför dagens 20-årsminne av attacken mot World Trade Center i New York, det ”elfte september” som i USA benämns med bara två siffror, ”nine-eleven”.

De båda datumen och det som inträffade då och förknippas med dem har mer än något annat präglat vår tid. När Berlinmuren föll den 9 november 1989 innebar det att det kalla kriget som delat Europa sedan andra världskriget var över, särskilt efter det att Sovjetunionen upplösts två år senare. 

Det som skedde innebar en icke-våldslösning på en konflikt som länge präglat världspolitiken. 

De avgörande händelserna var i mycket beroende på den ryske politikern Michail Gorbatjovs framsynthet.

Optimismen den gången efter murens fall var stor. Vi var många som hoppades på en fredligare och värld, en alltmer demokratisk värld.

Men så blev det inte. Många framställde det som skedde som ”den fria marknadens” seger över den totalitära socialismen, som om ”väst” ideologiskt hade besegrat ”öst”, som om det viktiga var vinnare och förlorare.

Efter 9/11-attackerna mot New York och Washington förvandlades de tolv åren av demokratisk optimism efter det kalla krigets slut snabbt till längesedan historia. Världen blev en annan och sämre. USA:s president hade inga som helst ambitioner att hantera det skedda för att undvika krig. Tvärtom, Bush skulle hämnas först på det Afghanistan där Usama bin Ladin haft sina baser, sedan på Saddam Huasseins Irak, som inget alls hade med 9/11 att göra.

När det gäller antalet döda, antalet mördade, är Bush tusenfalt överlägsen Usama bin Ladin, en mördarpresident som borde ställts inför krigsförbrytardomstol i Haag och dömts till livstid i ett eget Guantánamo. Han har förödelsen av flera västasiatiska länder på sitt samvete, men bemöts sällan eller aldrig med kritiska synpunkter.

Det krig som Bush inledde i Afghanistan pågick i tjugo år, som USA:s historiskt längsta krig, vilket bara vållat destruktiv förödelse, trots gigantiska ekonomiska satsningar, där också Sverige varit skamligen inblandat.

I dagarna bilder de nya härskarna i Afghanistan regering. Några av ministrarna har suttit länge som fångar i Guantánamo. Eftersom USA inte ställt de flesta fångarna inför domstol går det inte att avgöra om de är kompetenta och lämpliga.

För det plågade afghanska folket med 38 miljoner invånare väntar kusliga umbäranden. I en notis i Svenska Dagbladet i går fredag heter det att landet står inför en ekonomisk krasch som kan sänka nästa hela befolkningen (97 %) under fattigdomsgränsen, vilket FN:s UNDP uppmärksammat i en ny studie. Där varnar man för att Afghanistan, som redan före talibanernas återkomst vafr ett av världens fattigaste länder, redan nästa år kan drabbas av vad man kallar ”universell fattigdom”.

Den svenske Afghanistankännaren Anders Fänge skrev nyligen i en viktig artikel i Svenska Dagbladet att västerländska regeringar, också den svenska, borde tänka på konsekvenserna av förhastade beslut med innebörden ”inte en spänn till talibanerna”, eftersom fruset bistånd är ett recept på en folklig katastrof utan motsvarighet i modern tid.

UNDERTECKNAr USA nu förbudet mot minor?

People gather at the scene of an explosion that targeted a police vehicle in Jalalabad in eastern Afghanistan on April 7.Ghulamullah Habibi/EPA, via Shutterstock. NYT.

Trump fortsätter att spöka i USA trots att snart tre månader gått sedan han lämnade posten. Det senaste är en skandal om landminor, rapporterar New York Times, speciella krönika ”At War”, skriven av John Ismay, som är tidningen Pentagonkorrespondent, i Washington.

Måndagen den 5 april presenterade utrikesdepartementet en årlig rapport med titeln “To Walk the Earth in Safety, (Att vandra säkert på jorden), som dokumenterar USA:s globala ansträngningar att finna och förstör explosiva ämnen som inte detonerat, också personminor.

Men, men. Påföljande dag kom USA:s försvarsdepartement med ett motstridigt besked som gick ut på att militären fortsätter Trumpadministrationens policy som tillåter befälhavare att använda de av FN som förbjudna vapen klassade landminorna – utanför Koreahalvön.

Senare samma dag drogs Pentagons skrivelse snabbt tillbaka med ett besked från utrkesdepartementets talesman John Kirby, som påpekade att den tidigare administrationens policy höll på att revideras.

Redan i mars 2020 gick dåvarande presidentkandidaten Joe Biden ut med ett löfte att han som president skulle förbjuda landminor och alla minor för bekämpning av levande mål. Detta ska nu ske genom att USA till slut skriver under Ottawa-traktatet, vilket 164 länder redan gjort. Människorättsorganisationer i USA jublade över Pentagons nya besked på tisdagen. 

– Vi hoppas att president Biden snarast undertecknar Ottawatraktat med förbud mot minor, sa Jeff Abramson från U.S. Campaign to Ban Landmines. Liknande budskap förmedlades av Amnesty International, Human Wrights Watch och andra grupper.

På torsdagsmorgonen sa USA:s FN-ambassadör, Linda Thomas-Greenfield, att Biden-administration håller på med att arbeta om Trumpregimens omänskliga och folkrättsstridiga minstrategi.

Förra året använda USA $ 250 miljoner för att förstöra konventionella vapen 49 länder. Man finansierar nu elva minröjargrupper som arbetar med att förstöra minor enbart i Sinjardistriktet i Irak, där minor efter IS-tiden utgör ett överhängande hot.

Enbart under de första tio dagarna i april har i Afghanistan 64 soldater på regeringssidan och 17 civila dödats av minor.

För mig blir påminnelsen om Trumps policy vad gäller minor en påminnelse om den förre presidentens fullständigt hänsynslösa och människolivsföraktande hållning, en vidrig egouppfylld uppblåst maffiatyp av värsta slag. Som bekant är han fortfarande förebild hos många sverigedemokrater.

Antipersonnel land mines, small explosive weapons that are buried underground or laid on the surface and meant to kill or maim people, can remain deadly for many decades.Louai Beshara/Agence France-Presse — Getty Images/NYT.

Övningen med USA ”strider mot alliansfriheten”

Hösten 2020 skulle en stor Nato-Auroraövning hållits i Sverige för 630 miljoner, med förband från USA och många Natoländer. Coronan stoppade övningen som ersattes av den största hittills med amerikanska specialförband som genomförs i dagarna. Bilden från Aurora 17, Foto: Alexander Mahmoud/DN.

Den stora militärövning med amerikanska specialförband som just
nu pågår över svenskt territorium till havs och till lands strider mot vår alliansfrihet, skriver Sven Hirdman, tidigare statssekreterare i
försvarsdepartementet, och Pierre Schori, före detta statsråd och FN-ambassadör i ett inlägg i Dagens Nyheter.

De båda författarna skriver:

”Dessa krigsövningar strider mot vad den svenska alliansfriheten
har stått för i 200 år. Vi noterar i sammanhanget att
alliansfriheten inte ens nämns i den nya totalförsvarspropositionen. En sådan ny svensk säkerhetspolitik skulle riskera att dra in Sverige i ofärd och göra oss till ett förstahandsmål i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa.”

Alternativet, en bristvara i den svenska debatten, är att Sverige
tillsammans med andra länder som Finland, Tyskland och
Frankrike söker verka för minskade stormaktsspänningar i
Europa.”

Egentligen ville Försvarsmakten 11 maj till 4 juni 2020 genomföra en andra ännu större variant av Aurora-övningen än den 2017. 25 000 soldater från många länder skulle delta i övningen vars beräknade kostnad var 660 miljoner kronor. Övningen skulle genomföras med totalförsvaret över hela Sverige men med tyngdpunkten i Blekinge och Skåne.

Under Aurora 2017 ställdes skarpladdade amerikanska patriotmissiler upp på Gotland, sannolikt riktade mot Ryssland. Efter övningen köpte Försvarsmakten dyrt de amerikanska missilerna, trots att dessa var äldre, mindre effektiva och dyrare än en fransk EU-variant.

Under Aurora 2020 skulle svenska officerare tillsammans
med amerikanska kollegor bemanna och öva det amerikanska
Patriot-batteriet. När Sverige drabbades av coronapandemin ställdes dock övningen in – eller rättare sköts på framtiden till 2021 eller senare.

Mitt i upptrappningen av det dödliga viruset och drastiska inskränkningar av medborgarnas rörelsefrihet lät
försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddela att Sverige nu i november skulle samöva tillsammans med Pentagons marin-, -flyg- och
markförband i den svenska skärgården. Övningen har de senaste
dagarna pågått med hänvisning till det kritiserade så kallade
svenska värdlandsavtalet med USA.

Övningens egentliga syfte synes vara att förbereda för att
svenska förband tillsammans med det amerikanska 352:a
specialoperationsförbandet – som stridit i Irak och Afghanistan –
ska kunna ingripa militärt i andra länder, skriver Hirdman och Schori vidare, ”läs på andra sidan Östersjön”.

I de baltiska staterna finns en förståeligt oro för en rysk attack. Men de tre staterna för medlemmar i båda EU och Nato, varje ryskt försök att återinliva deras territorier i Ryssland är dömt att misslyckas.

Vid en upptrappad konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna har Sverige viktigare roller att spela än att delta militärt tillsammans med amerikanska förband i angrepp på Ryssland. Ett sådant agerande skulle dra in Sverige i ett storkrig som ingen är betjänt av, ett storkrig med kusliga perspektiv.


Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

Arne Ruth och sveket mot Julian Assange

Arne Ruth i sitt stora “boktempel”, ett före detta missionshus som blivit hans bibliotek. Foto: Knut Lindelöf.

Visselblåsaren Julian Assange fyller år i dag. Anhängare från när och fjärran skickar bilder av sig själv och bilder på blommor till honom, som en påminnelse om att han inte är bortglömd, att vi är många som är engagerade för att han efter år av trakasserier ska bli en fri man – och framförallt inte riskera att utlämnas till det rättsosäkra USA.

I sommarnumret 2020 av FiB/Kulturfront intervjuas Arne Ruth, som var chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter under 16 år, av Knut Lindelöf. Utgångspunkten är Arne Ruths initiativ till ett upprop i våras för att få Julian Assange villkorslöst frigiven från det brittiska säkerhetsfängelse där han nu sitter inspärrad, ett fängelse som jämförts med ökända Guantánamo.

Ruth är upprörd över att det finns ett så svagt intresse i Sverige för Julian Assanges öde.

– I Tyskland till exempel finns en omfattande rörelse för att få Assange fri, men i Sverige intresserar man sig inte! Min gode vän Günter Wallraff kan inte förstå att det kan vara så i Sverige. Dagens Nyheter, Aftonbladet och UD avfärdar Assangefrågan med en häpnadsväckande arrogans.

– Men frågan är i högsta grad relevant, slår Arne Ruth fast. Med hjälp av Chelsea Manning och fyra stora tidningar, bland annat brittiska The Guardian, såg Julian Assange till att USA:s mycket allvarliga krigsbrott i Afghanistan och Irak kom ut till offentligheten. Det avgörande är inte – som i Sverige – om Assange är en god människa. Nej, det är att han gjort någonting av universellt intresse, han har blottlagt USA:s krigsbrott. Det kommer att gå till historien. Men i Sverige ägnar man sig hellre åt skvaller än åt begångna krigsbrott. Det är för mig den avgörande punkten.

Arne Ruth, född 1943 i Tyskland, förlorade sin far 1945 i Berlin, kom till Sverige med sin svenska mamma via de vita bussarna, först till Bengtsfors och senare till Göteborg, vilket för övrigt hörs tydligt på hans tal. Han började sin journalistiska bana på legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT).

Han leveri dag i norduppländska Mehedeby, ett litet samhälle med drygt 400 invånare. 

Arne Ruth är besviken på journalisterna och medierna, särskilt sin gamla tidning DN och Aftonbladet. Båda vägrade att publicera Assangeuppropet.

– Svenska journalister har inte gått in och kollat vad Assange har gjort. Och det har inte förts någon diskussion i Sverige om värdet av de uppgifter som Assange har fått fram.

– FN har en speciellt tillsatt rapportör om tortyr och våldsutövning, Nils Metzler, som råkar vara gift med en svenska och talar svenska. Han har, tack vare den unika svenska offentlighetsprincipen, gjort det som svenska journalister inte har gjort, gått till källorna. I sin rapport kom han fram till att Sverige har brutit mot FN-konventioner mot våld och tortyr – som man själv skrivit under.

I maj 2019 skickade Metzler ett brev till svenska UD, som besvarades i juni, men som enligt Metzlers och Arne Ruths uppfattning inte ger några svar på de avgörande konstitutionella frågorna, de som alltså handlar om huruvida Sverige har följt FN-konventionerna.

– Metzler skriver därför i mitten av september en ny inlaga och begär svar på de avgörande punkterna, de som UD alltså glidit förbi i sitt junibrev. På det svarade UD i ett nytt mycket kort brev att de redan har besvarat vad de anser sig behöva besvara, punkt slut. Detta ger mig kalla kårar. Läs själv breven, de ligger på uppropets hemsida.

Arne Ruth är djup besviken på Dagens Nyheter.

– Bemötandet i min egen gamla tidning Dagens Nyheter gör att jag inte kommer att skriva en rad där mer. Aldrig, inte i hela mitt liv! Det finns en likhet här med IB-affären och det är därför jag tycker det finns en poäng att ställa upp för FiB/Kulturfront. För mig är det avgörande att bli publicerad på en plattform, som inte tar in det för att de är tvungna, utan för att de tycker det är meningsfullt. Om det är stor upplaga spelar ingen roll.

Julian Assange – USA:s ”nationella fiende”

Teckning från domstolen. T V Julian Assange, nu 48 år. Foto: Reuters.

Trumpadministrationen utmålar Julian Assange som ”en fiende till USA som måste plockas ner”, skriver brittiska The Guardian på måndagen, den första rättegångsdagen, som behandlar USA:s krav på att få visselblåsaren utlämnad dit som spionmisstänkt.

Assanges advokater tänker kalla in ett vittne från en spansk säkerhetsfirma. Vittnet hävdar att Assange övervakades för USA under den långa tid han tillbringade på Ecuadors ambassad i London och att samtal uppfattats om amerikanska planer att kidnappa eller förgifta Julian Assange.

Om Assange utlämnas till en rättegång i USA kommer Wikileaksgrundarens liv att vara i fara sa juristen Edward Fitzgerald QC i Woolwich crown court i sydöstra London.

Assange, som nu är 48 år, krävs utlämnad till USA för att möta åtal på 18 punkter. De relaterar till publiceringen för ett decennium sedan av hundratusentals dokument, där många berör USA:s aktiviteter i Afghanistan och Irak. Han kan dömas till 175 år i fängelse om han befinns skyldig. Han anklagas också för att ha samarbetat med Chelsea Manning för att läcka hemliga dokument.

Prof Michael Kopelman, kriminalteknisk expert och vittne för försvarssidan, har uttalat sig: ”Jag är så övertygad som en psykiatriker kan bli att Assange kommer att med alla medel försöka ta sitt liv om hotet om utvisning till USA blir överhängande.”

Assanges huvudjurist Fitzgerald påminde om att Julian Assange avslöjat amerikanska krigsförbrytelser, som videon där amerikanska soldater slaktar civila från en helikopter och tortyren av fångar i ett irakiskt fängelse.

Den sortens avslöjanden placerade honom i kikarsiktet för Trumpadministrationens aggressiva ”America First-ideologi.

Från europeisk sida får Julian Assange stöd.  Europarådet, The International and European Federations of Journalists (IFJ and EFJ) kräver frigivning och att Assange inte utlämnas. Reportrar utan gränser har skrivit ett utlåtande:

De dokument som Assange publicerade avslöjade bl a tortyr, kidnappning och försvinnande. ”Offentliggörandet av dokumenten var uppenbart av stort allmänt intresse och inte handlingar som kan beskrivas som spioneri. Julian Assange journalistiska bidrag kan inte förnekas..”

Demonstrators outside Woolwich crown court. Photograph: Yui Mok/PA

Dödens motorväg mellan Irak och Kuwait där tiotusentals slaktades

De förkolnade resterna av en irakisk soldat som försökt krypa upp bakom instrumentbrädan i sin bil.  Kenneth Jarecke.

Natten mellan 26 och 27 februari 1991 inträffade en av historiens mest brutala massakrer på Highway 80, 32 km väster om Kuwait City. Tusentals irakiska soldater och civila lämnade Kuwait och var på väg mot Bagdad.

En dag tidigare hade Iraks utrikesminister på radio tillkännagjort att Irak accepterade Sovjets förslag till vapenvila och att han beordrat alla irakiska trupper att lämna Irak för att uppfylla FN-resolutionen 660.

 Foto: o.canada.com

USA:s president Bush vägrade tro på beskedet och tillkännagav att de irakiska trupperna fortsätter att strida, att det inte fanns några bevis på att de skulle dra sig tillbaka och att USA tänkte fortsätta kriget.

Den nämnda natten flydde tusentals irakiska soldater och civila från Kuwait mot Bagdad. Bush gav order att den flyende armén skulle slaktas. Stridsflygplan förstörde fordonen i början och slutet av konvojen så att ingen kunde fly. Våg efter våg av flygplan attackerade därefter den obeväpnade konvojen.

När slakten var över hade flera tusen fordon förstörts. Brända och massakrerade kroppar låg i mängder vid och kring motorvägen. Tiotusentals irakiska soldater och ett okänt antal flyende civila slutade sina liv där på vad som kommit att kallas Highway of Death, Dödens motorväg.

Bilderna, tagna både från luften och marken, har blivit bland de mest kända från Gulfkriget.

Utbränd lastbil på Highway of Death, omgiven av döda kroppar. Foto: Kenneth Jarecke.

USA:s överbefälhavare Norman Schwarzkopf uttalade sig om det som skett 1995 och sa då bland annat att han hade gett sina trupper order om att förstöra all irakisk militärutrustning. Han fortsatte:

”De som omkom var inga oskyldiga typer utan olika gäng av våldtäktsmän, mördare och banditer, som hade våldtagit och plundrat i Kuwait City.”

Den australienska journalisten och dokumentärfilmaren John Pilger gav en annan bild:

TV-team som rest med de allierade trupperna kom av den tillfällighet till platsen för massakern kort efter det inträffade. När deras första bilder visades på amerikansk TV hävdade Vita huset att det rörde sig om ”våldtäktsmän, torterare och plundrare”:

”Men för mig var det tydligt att konvojen innehöll mängder av civila fordon, bilar och motorcyklar. De som hade kört dem var från Kuwait flyende gästarbetare, palestinier, sudaneser, egyptier och andra.”

I en dramatisk rapport för BBC beskrev Stephen Sackur för sina lyssnare massakern på så vis att han skilde vanliga irakier från de som Saddam Hussein sänt ut. Han framställde dem som vanliga människor på flykt.

En annan BBC-reporter, Kate Adie, visar i sin TV-rapport döda kroppar i öknen tillsammans med deras tillhörigheter, dockor för barn, hårtorkar och konsumentvaror mellan de sönderbrända bilvraken.

 Colin Powell, som senare skulle bli USA:s utrikesminister, skrev i sin självbiografi att TV-bilderna från Dödens motorväg ”fick det att se ut som vi masslaktade människor för slaktens egen skull.

Foto: www.informationclearinghouse.info

Norska Nato-soldater illa ute på Irakisk USA-bas Sverige bör lämna Irak!

Norska soldater i Irak. Foto: Dagsavisen.no.

Förra helgen hölls i Sälen Folk och Försvars årliga möte. En fråga som borde ha stått högt upp på agendan och som blivit brinnande aktuell efter USA:s mord på den iranske generalen Qassim Soleimani är att de svenska trupperna nu bör lämna landet. Attacken följdes som bekant av ett beslut i det irakiska parlamentet att kräva att alla utländska trupper ska lämna landet.

Men de svenska soldaterna verkar göra som USA, stanna i Irak. Diskuterades frågan i Sälen? Jag vet inte.

Irans reaktion på mordet var måttlig. Raketer sändes mot två amerikanska baser, men avsikten var inte att döda soldater. Trump svarade inte med att ytterligare trappa upp kriget med Iran.

Dock har det i efterhand det framkommit att amerikanska soldater sårades vid attacken. Och att norska Natosoldater på en av de båda attackerade amerikansk baserna i Irak var illa ute.

Från den norska militären på plats kom beskedet:

– Ett mirakel att ingen blev dödad”, sade den norske befälhavaren. Norska källor citerar en amerikansk soldat på basen:

”Bunkerne var stappfulle. Vi var presset inn der som sild i tønne, forteller den amerikanske soldaten Alex Bender.” (Forsvarets Forum 15/1)

Norrmännen är öppna med att de är i Irak i hägnet av USA och ledda av USA, skriver på nätet utgivarna av Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap.

– Norske styrkers sikkerhet ved militærbasen i Irak er avhengig av det amerikanske nærværet”, sier oberstløytnant Einar Aarbogh.

Sverige, Norge, Danmark och Finland har alla soldater på plats i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR). Bevara Alliansfriheten skriver:

”Det är uppenbart, att regeringarna i de fyra länderna är oroade och nervösa över vad som kan hända i Irak. Ingen av dem verkar vilja ta egna beslut i någon riktning. De har allt skäl i världen att hoppas, att krisen i Irak skall blåsa över. Med deltagandet i OIR har den svenska regeringen placerat svenska soldater mitt i en potentiell militär konflikt mellan USA å ena sidan och Irak/Iran å den andra.”

USA har genom utrikesminister Mike Pompeo svarat att man stannar i Irak oavsett vad irakierna säger. Det är obehagligt. Men ska Sverige verkligen göra som Trumps soldater, ska svenska soldater i realiteten bli en del av en ockuperande militärstyrka i landet?

Sverige riskerar, heter det vidare i texten, svenska soldaters liv och dessutom att vårt land dras in i en konflikt i Irak, där vi kan hamna i en konflikt med globala och regionala stormakter. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att ingå i den USA-ledda koalitionen i Irak, som saknar folkrättslig grund.

Avbryt allt militärt samarbete med Trump!

Pierre Schori, ordförande i Olof Palmes minnesfond.
FOTO: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Avbryt allt militärt samarbete med Trump”, skriver Pierre Schori på Aftonbladet kultur.

Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen inleddes i söndags och avslutas på tisdagen. I medierapporteringen har det, vad jag uppfattat mest handlat om hur mycket pengar som ska anslås till militära ändamål. Pierre Schori sätter en annan och mycket viktigare fråga i fokus:

Är det god säkerhetspolitik att fortsätta ingå i militära operationer som i realiteten styrs av Pentagon, som i sin tur har lydnadsplikt till en person som tycks ha helt tappat förstånd och förnuft med sina hot om utplåning av hela nationer, dess ekonomier och kulturer? Hot som kvalificerar som brott mot krigets lagar. Om de skulle genomföras vore de krigsförbrytelser.

Schori slår vidare fast att den tid är förbi då vi kan förlita oss på gott omdöme och gemensamt säkerhetstänkande i Vita huset. 

Mordet på den ledande iranske generalen Soleimani och de irakiska toppmilitärerna var ett brott både mot FN:s och Natos stadgar. Efter mordet röstade Iraks parlament för att USA och dess stödtrupper ska lämna landet. Trump svarade med att hota Irak med sanktioner.

Från svensk officiell sida har hörts liten eller ingen kritik mot mordet och USA-hotet om sanktioner. De svenska 70-talet soldater som finns på en amerikansk bas i Irak norr om Bagdad har inte tagits hem, bara tillfälligt ”pausats”.

I alla sammanhang har det hetat att svenska soldater var i Irak på regimens inbjudan. När regimen högst rimligt vill få bort de utländska soldaterna ur landet, borde förstås Sverige vara lyhört – i stället för att invänta instruktioner från Trumpregimen.

Risken är överhängande att Trump segrar i höstens USA-val och kan styra landet i ytterligare en fyraårsperiod, med allt vad det innebär för en oförutsägbar och hotfull politik som mycket snabbt kan utlösa storkrig. Ska Sverige riskera att i ett sådant läge ha svenska soldater under amerikanskt kommando? Med Shoris formulering: ”I Vita huset råder …

… kaos och envälde, cynism och girighet. Vi vet nu vad som menas med America First, och det betyder inte global säkerhet och gemensam värdegrund under FN-stadgan, respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Det är dags att pausa allt militärt samarbete med Pentagon så länge Donald Trump sitter vid makten.”