Kategoriarkiv: Göteborg Film Festival

Ingen filmkris men filmpolitisk kris

Levan Gelbakhiani (t v) i Guldbaggebelönade svensk-georgiska ”And then we danced”. T h Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

”Filminstitutet sviker svensk kvalitetsfilm” skriver Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

Hans artikel är en välmotiverad reaktion på diverse mediala utspel om ”en svensk filmkris”, där det enda som räknats tycks ha varit hur många biobiljetter som sålts till svenskproducerade filmer. Bergdahl vänder sig särskilt mot ett bedrövligt uttalande av Filminstitutets chef Anna Serner.

– Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre. Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till. 

Filminstitutet skapades i slutet av femtiotalet för att ”främja svensk kvalitetsfilm”. På 90-talet ändrades formuleringen under den dåvarande borgerliga regeringen till ”värdefull svensk film” och nu tycks det bara handla om ”svensk film”.

En konkret anledning till den påstådda ”filmkrisen” är den kommersiella och i det närmaste helt monopoliserade biografbranschen. Filmstaden ägs numera som bekant av kinesiska riskkapitalister, vars intresse att visa svensk kvalitetsfilm inte är väldokumenterat.

I Sverige produceras 30 – 40 biofilmer årligen, till övervägande del finansierade av allmänna medel. Men eftersom de inte visas på de kommersiella biograferna får de låga biljettsiffror, oavsett kvalitet.

På den pågående filmfestivalen i Göteborg finns över hundra svenska filmer i programmet, däribland nyproducerade så väl som repriser, biofilmer, dokumentärer, kortfilmer. Det är en imponerande bredd, mångfald och kvalitet. Sverige är fortfarande ett filmland, trots en akut brist på kreativ filmpolitik.

Jag tänker särskilt på And Then We Danced, som ytterst välförtjänt guldbaggebelönades som årets bästa svenska film. Också Levan Gelbakhiani, som filmens homosexuelle dansare, prisbelöntes som året bäste huvudrollsinnehavare.

Filmens regissör Levan Akin har gjort ett mästerverk som kommer att gå till filmhistorien och som inte blir sämre av att han själv växt upp i Rinkeby som son till georgiska migranter.

Frågan som Anna Serner borde ha grubblat på (i stället för ovan citerade plattityder) är förstås hur fler än 40 000 biobesökare ska kunna få se filmen på svenska biografer. Ytterligare en tanke hade inte skadat, hur kommer filmen att lanseras och distribueras strömmande?

Levan Gelbakhian i svensk-georgiska And Then we danced.

Göteborg: Tre dokumentärer

Tre dokumentärer, nedslag från den pågående filmfestivalen i Göteborg: Gunnar Bergdahls Till sista andetaget, den israeliska fotbollsfilmen Forever Pure och den egyptiska We have never been kids. Fortsätt läsa Göteborg: Tre dokumentärer