Kategoriarkiv: Ryssland

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

USA:s nya utplacerade kärnvapen sänker tröskeln för kärnvapenkrig

För kort tid sedan placerade USA ut rader av ”mindre” kärnvapen på en lång rad ubåtar. Svenska läkare mot kärnvapen slår larm. USA kallar de nya kärnvapnen för ”mindre och mer överlevnadsbara”. I själva verket är de ungefär lika stor som de första atombomberna som föll över Japan.

Det handlar om kärnvapen  i ungefär samma storlek som bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Dessa släckte 140 000 människoliv i de båda japanska städerna och människor lider än idag av dess konsekvenser.

– Kärnvapen är skapta för att massmörda civila och det finns inget som heter ”mer överlevnadsbara kärnvapen”. Oavsett om tanken är att det handlar om avskräckning så är det civila som drabbas vid en kärnvapenattack och konsekvenserna är katastrofala. Det finns ingen möjlighet för oss läkare och sjukhuspersonal att hantera en sådan katastrof, säger Åsa Lindström, akutläkare och ordförande för Svenska Läkare mot Kärnvapen.

De nya mer ”användbara” kärnvapen är en del av USA:s Nuclear Posture Review från 2018 och ingår i strategin ”escalate-to-deescalate” som är en reaktion på Rysslands kärnvapenutveckling. Det är en livsfarlig strategi som förr eller senare kommer att intensifieras ytterligare och det är vi civila som kommer att drabbas.

Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska Läkare mot Kärnvapen och medlem i ICAN:s styrgrupp, är upprörd:

–  Att tillverka mindre kärnvapen innebär att tröskeln sänks för att använda kärnvapen, det är en mycket hotfull situation. Vi vet att risken för att kärnvapen kommer att användas blir större desto fler kärnvapen som finns och desto mer hotfull situationen är. Enda sättet för att minska risken är att nedrusta.

Läkare mot kärnvapen uppmanar den svenska regeringen att snarast skriva på förbudet mot kärnvapen, för att sätta press på kärnvapenmakterna. Det måste ske nu, innan den fas som leder till kraftig kärnvapenupprustning hunnit eskalera.

FöRtroendeskapande i stället för missiler!

Övning vid Livgardet. Foto: Magnus Hallgren/DN.

Folk och Försvars årliga konferenser i Sälen i januari brukar vara en spelplats för spektakulär utspel i militära frågor. Ofta handlar det bud på hur mycket mer pengar försvaret bör få, nästan aldrig om vilket slags förvar Sverige bör ha.

Aldrig, aldrig sägs i Sälen något insiktsfullt om att bygga fred med fredliga medel, det som borde vara centralt för ett litet länge alliansfritt land som Sverige.

DN redovisade på söndagen en opinionsundersökning beställd av Ispos. Den visar att 51 procent har litet förtroende för Sveriges militära förmåga.

Frågan som DN/Ispos ställt lyder: ”Har du litet eller stort förtroende för försvarets förmåga att försvara Sveriges gränser mot intrång och kränkningar av främmande makt?”

Om Sverige skulle bli indraget i krig, kommer det då att handla om en främmande makt (Ryssland förstås …) som gör intrång och går över gränserna till Sverige? Jag tvivla på det.

Krig på 2020-talet ser inte ut som för hundra år sedan. Den största risken för Sverige är, menar jag, att Östersjön förvandlas till en konfrontationszon mellan Öst och Väst. Inte blir det bättre om Sverige köper missiler för miljarder och placerar ut på Gotland och Öland.

Frågan som DN borde ha ställt lyder snarare: Vad kan Sverige och den svenska militära organisationen göra för att minska risken för att Sverige blir arena för ett kommande krig?

Då handlar det inte om amerikanska missiler på Gotland, inte om att göra som Trump vill (militärbudget på två% av BNP, mer dyra köp av amerikanska vapen), inte om att gå med i Nato.

Förtroendeskapade åtgärder borde formuleras. Kontaktytor med Ryssland borde skapas. Bjud in ryska ledare till Sverige, också Vladimir Putin själv. Skapa utrymme för dialog, minska tänkbara scenarier för konfrontation.

Jag är övertygad om att den sortens satsningar, liksom ökat fokus på hur cyberkrig kan bemötas, skulle öka svenskarnas förtroende för det svenska försvaret av landet.

DN/Ipsos redovisar också svenskarnas (o-)intresse för att Sverige ska gå med i Nato. De som säger nej eller är osäkra uppgår till 70 procent. Jasägarna uppgår till 30 procent, en minskning på fem år med fem procentenheter.

Fotnot: 30% vill att Sverige ska gå med i Nato, 38 % är emot, 32 % är osäkra. Antalet osäkra har på fem år ökat från 20% till 32%.

Källa DN/Ipsos

Rustar världen för krig? Saab säljer till Jemen

Globaleye gjorde den första flygningen i början av 2018. Saab har med Förenade arabemiraten som hittills enda kund, sålt fem exemplar av planet. Den senaste order, två plan, hade en prislapp på 10 miljarder kronor. Foto: Stefan Kalm/Saab.

Krig har ofta föregåtts av stora militära rustningar. Gäller det i vår tid? I så fall finns stor anledning till oro.

Sverige har gjort gigantiska satsningar på amerikanska robotsystem för tiotals miljarder. Våra politiker bråkar om storleken på de militära satsningarna under kommande år, som om mera vapen gör världen tryggare, som om militarisering är enda sättet att bygga fred.

I dagarna publicerar Sipri, det svenska fredsforskningsinstitutet, statistik över vapenindustrins utveckling från 2017 till 2018. De hundra största vapenföretagen i världen har ökat sin försäljning med 4,6 procent, utan tillförlitlig statistik från Kina, som enligt Sipri sannolikt är det land i världen som efter USA lägger mest pengar på sin militär.

Därmed ligger rustningen i världen på den högsta nivån sedan slutet av det kalla kriget, konstaterar Svenska Dagbladet. Totalt satsade världens länder kusliga 17 000 miljarder kronor på militären under 2018.

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström kommenterar Sipris rapport för Dagens ETC:

”Att hantera oro och upplevda säkerhetshot med militär upprustning ökar ju spänningarna och osäkerheten ytterligare.

USA har världens utan jämförelse största nationella vapenindustri och står nu för 59 procent av alla vapen som säljs i världen. Deras försäljning av vapen har på ett år ökat med 7,2 procent och uppgår nu till 246 miljarder dollar. De länder som ökade mest efter USA är Israel och Sydkorea.

I jämförelse med USA är Rysslands vapenindustri blygsam, 36,2 miljarder dollar, 0,4 procent lägre än året innan. Rysslands andel av den globala vapenförsäljningen har sjunkit från 9,7 procent 2017 till 8,6 procent 2018, men är tredje störst i världen efter USA och Kina.

På Sipris lista finns 27 europeiska företag, som tillsammans säljer för 102 miljarder dollar.

Svenska Saab (ägt av brittiska vapentillverkare••) ligger på 30:e plats på Sipris lista. Företagets försäljning av ”allt från ubåtar och stridsflygplan till kamouflagenät” har ökat med fem procent.

Saabs senaste order från Förenade Arabemiraten gäller ytterligare två övervaknings- och stridsledningsplan, Globaleye, till ett pris på 10,1 miljarder, som kompletterar tre tidigare plan av samma slag. Försäljningen genomförs trots Förenade Arabemiratens inblandning i det ohyggliga kriget i Jemen.

Saab har också gjort en stor försäljning av Jas Gripen till Brasilien, i dag ett land med djupa demokratiska brister.

Fotnot om svenska Saab, från Svenska Freds rapport från Saabs årsstämma 2019:

Saab medverkade på vapenmässan IDEX i Abu Dhabi i februari, för att marknadsföra sig mot den emiratiska militärindustrin. Detta trots att Sverige sedan april 2018 har ett nytt skärpt regelverk för svensk vapenexport och trots den svenska regeringsöverenskommelsen om att inte exportera krigsmateriel till de odemokratiska krigförande länderna i Jemenkriget.

Enligt Pieter Wezeman, på fredsforskningsinstitutet SIPRI, kan Saabs radarsystem Erieye och GlobalEye användas för att upprätthålla blockaden mot Jemen. En blockad som lett till vad FN kallar världens värsta humanitära kris. Enligt Rädda barnen kan så många som 85 000 barn under fem år ha dött som en följd av kriget där blockaden har en stor del.

4 av 5 svenskar vill att Sverige skriver under FN:s kärnvapenförbud

78 procent av svenskarna vill att Sverige skriver under FN:s kärnvapenförbud, enligt en ny undersökning, beställd av Olof Palmes Internationella Center.

Olof Palmes Internationella Center har i oktober 2019 för tredje året i rad kartlagt svenska folkets åsikt i frågan om Sverige ska skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Resultatet är entydigt. 78 procent av svenskarna vill att Sverige ska skriva under, bara nio procent är emot. 12 procent har svarat ”vet ej”.

I en kommentar säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center:

– Svenska folket känner att kärnvapenhotet är en av vår tids stora globala ödesfrågor, precis som klimatet.

Hon är mycket kritisk mot regeringens beslut att inte skriva under. Detta trots att Sverige varit drivande i FN-processen fram till TPNW, världens första avtal som binder länder att helt och hållet förbjuda kärnvapen.

Avtalet klubbades i FN:s generalförsamling sommaren 2017. I december samma år mottog ICAN:s generalsekreterare Beatrice Fihn, FN:s fredspris vid en ceremoni i Oslo. Och ICAN står för  International Campaign to Abolish Nuclear Weapons.

Palmecentret lanserar denna vecka sajten https://www.stoppabomberna.nu för att fler ska kunna ta en informerad ställning i kärnvapenfrågor och engagera sig.

Där betonar man att risken för ett kärnvapenkrig nu är större än på decennier:

• Ryssland och USA har övergett tidigare nedrustningsavtal och trappat upp retoriken. Konfliktnivån har skärpts. 

• Nya former av kärnvapen har utvecklats, mångfaldigt starkare än de som fälldes över Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget.

• Kärnvapen är ett hot mot hela mänskligheten

Palmecentret citerar Olof Palme som talade för nedrustning och i Dagens Nyheter i januari 1982 skrev:

”Städer som i dag utsätts för kärnvapenangrepp kommer aldrig mer att kunna byggas upp. Samhällena kommer att vara så förstörda att de inte klarar av att läka såren.”

Olof Palmes ord är minst lika giltiga i dag som då de skrevs för snart 40 år sedan.

Hiroshima efter den första atombomben, den 6 augusti 1945.

Är svenska folket ”Fredsskadat???”

SVENSKARNA FREDSSKADADE? Svenska Dagbladets ledarskribent vill ha fler miljarder till militären, vill att svensk militär ska kunna ”jävlas med Putin” och beklagar att svenska folket är ”fredsskadat”. Har Sverige genom att vi inte upplevt krig blivit ”vekt, soft och allmänt mesigt?

På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserade Claes Arvidsson i måndags försvarsministern Peter Hultqvist som inte gav tillräckligt mycket pengar till upprustningen av Sveriges militär.

Hultqvist förhånas i rubriken ”Frontmannen säger varken bu eller bä”. Arvidsson talar om bristande försvarsförmåga och om att det nuvarande ”förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.”

Det saknas 55 miljarder menar ledarskribenten. Sverige måste prioritera ytterligare satsningar till militären framför sådant som skola och vård.

Arvidsson har sin bisarra förklaring till att i hans ögon försvarsministern inte tar det ryska hotet på allvar. Hultqvist är ”fredsskadad”. Och inte bara han, hela det svenska folket är ”fredsskadat”. Den krigshetsande ledaren avslutas så här:

”Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.”

Arvidsson tycks mena att svenskarna mått bättre och varit mera realistiska om de upplevt lite krig. Och han menar (på fullt allvar, vilken galenskap) att Sverige ska kunna jävlas med Putin på hemmaplan och kunna ”eskalera en konflikt” med Ryssland till ett storkrig så att Nato griper in och räddar oss.

Sverige har levt i fred i över 200 år, undantaget det folkrättsstridiga insatserna i Natos krig i Afghanistan. Nu ska vi förbereda oss på ett offensivt krig mot Ryssland, på att svensk militär ska jävlas med Putin.

Göran Greider har också upprörts över Svenska Dagbladets ledare och särskilt över skribentens sätt att använda ordet ”fredsskadat”. I en ledare i onsdagens Dagens Etc skriver Greider att språkbruket visar debattklimatet i dagens Sverige blivit extremt högervridet:

För vad är tanken här hos högerns ledarskribenter och extremhögerns propagandister? Att ett folk måste härdas i strid? Att vuxna i detta land hade varit mycket klokare om de som barn fått höra splitterbomber detonera i kvarteren eller sett kroppar sönderslitna av en (svensktillverkad) granatkastare?

Det måste ju vara det de menar: Vi har blivit naiva eftersom vi inte upplevt krig.”

Greider undrar också vad Arvidsson menar med att ”jävlas med Putin”. ”Är det missilier som kan nå Sankt Petersburg han avser? Jag antar det.”

Det finns alternativ, skriver Göran Greider. Det som ledarskribenten kallar ”fredsskador” är ett annat namn för ”dialog, nedrustning, fredsvilja, humanitet och klimatkamp”.

Göran Greider.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

FN-högkvarteret i New York. Foto: The Telegraph.

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

Putins 20 år vid makten

Vladimir Putin avlägger presidenteden den 7 maj 2000 medan Boris Jeltsin står vid hans sida.

Vladimir Putin blev rysk president 1999. Tjugo år senare analyserar ryska medier ”Putineran”. Rysslandskännaren, författaren och översättaren Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” återger några ryska analyser och kommentarer.

I tidningen Zavtra, (I morgon) skriver Aleksandr Razuvajev att Putins två första mandatperioder (2000 – 2008) gjorde honom till en av de mest framgångsrika härskarna i den ryska historien. Putin lyckades under denna epok dämpa separatism och terrorism i norra Kaukasus. Dessutom tvingade han de inhemska oligarkerna att betala skatter. Några av dem anpassade sig till de nya förutsättningarna. Andra tvingades lämna Ryssland.

Dock granskade inte Putin hur privatiseringarna i mitten av 90-talet medförde att en rad stora statsägda företag övergick i privat ägo och skapade ett Ryssland med en extremt förmögen elit.

Efter millennieskiftet accelererade de utländska investeringarna i Ryssland. BP skapade ett joint venture med TNK, Conoco. Phillips investerade i 20 procent av Lukoils aktiekapital. Med utländska investerares pengar skapades det ryska mobilkommunikationsnätet.

Under Putins två första perioder nästan fördubblades landets BNP. Man kunde bygga upp finansiella reserver och minskade utlandsskulden. Det bästa året ekonomiskt var 2013, då Ryssland blev främsta europeiska ekonomi och världens femte ekonomi.

2014 drabbades den ryska ekonomin av sanktioner och sjunkande oljepriser. BNP minskade med tre procent och realinkomsterna sjönk med elva procent.

Putin svarade med att samma år bilda Eurasiska unionen, en inre marknad för varor, tjänster och kapital från Vitryssland, Ryssland och Kazakstan.

Ekonomiskt har Ryssland drabbats begränsat av sanktionerna. En färsk rapport från IMF uppskattar att de västliga sanktionerna, som inleddes 2012 kostat landet 0,2 procent av BNP från 2014. Samma rapport anger att variationerna i oljepriset haft större betydelse.

Under Putins tjugo år vid makten har mycket förändrats i landet, fortsätter Aleksandr Razuvajev:

”1999 var mobilkommunikation en lyxartikel, och nu är det en masstjänst. 1999 var en utländsk bil till ett värde av 10 000 dollar en lyxartikel, och nu kan även en migrant från utlandet köpa den på kredit. 1999 kunde en vanlig person inte köpa en lägenhet. Enbart förra året tog 1,5 miljoner familjer totalt 3 biljoner rubel i hypotekslån. 1999 var medellönen i Ryssland 56 dollar, idag är den 637 dollar.

Och naturligtvis är det grundläggande för friheten säkerhet. 1999 gick författaren till dessa rader inte ut i Moskva utan ett gasvapen, men i Ryssland är det sedan länge varit andra tider. Dagens Ryssland är ett suveränt framgångsrikt land, med framgångsrika människor.”

Andra texter i samma ”Ryska Posten” (19 augusti) nyanserar bilden. Var femte rysk är djupt skuldsatt och betalar 30 – 50 procent av lönen i räntor och amorteringar. En tredjedel, särskilt ungdomar, säger sig ha svårigheter att återbetala lånen, allt enligt tass.

Under första hälften av 2019 har 2.4 miljoner gästarbetare kommit till Ryssland, särskilt från Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Ukraina och Kazakstan, skriver Moscow Times. Samtidigt har landet drabbats av en ny demografisk kris första halvåret i år, då befolkningen minskat med 200 000 människor, den sämsta siffran sedan 2008, uppger nezavisimaja.

Varje utgåva av Ryska Posten avslutas med ett ryskt ordspråk, som det här:

Он за словом в карман не лезет

Vilket förstås betyder ”Han gräver inte i fickan efter ord”.

Irankrig för USA som Vietnamkriget

Iranska demonstranter protesterar i november 2018 framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran. Photo: Majid Saeedi/

USA:s återkommande hot mot Iran och de senaste dagarnas händelser efter det att Iran beslagtagit en svenskägd brittisk-opererad oljetanker har ökat risken för ett nytt USA-initierat storkrig dramatiskt.

Jared Keller, New York-baserad journalist som bland annat medarbetar i The Atlantic, Pacific Standard, Bloombergs och Al Jazeera America jämför i en artikel publicerad av GEN, ett nytt webbmedium fokuserat på politik maktfrågor och kultur, ett amerikanskt angrepp mot Iran med Vietnamkriget.

Under många veckor har den mäktige högerextrema nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton krävt militära amerikanska operationer mot Iran, liksom utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. USA:s rasistiske och islamofobiske president Donald Trump har – hittills – inte fallit undan för deras idéer. Men läget är nu extremt farligt och kan förändras snabbt.

I Iran skulle USA:s militär möta en fiende som är tre gånger starkare än i något annat krig efter Vietnamkriget, skriver Keller. Iran har en armé på 523 000 aktiva soldater som tillsammans med 250 000 reservister är beredda att möta varje invasionsförsök. Det utgör många fler soldater än vad Irak förfogade över 2003, något som The Washington Post noterat.

 Irans befolkning är tre gånger större än Iraks, utspridd på ett tre gånger större område. Att angripa Iran, besegra de inhemska styrkorna och sedan ockupera och ”pacificera” landet skulle kräva enorma resurser, konstaterar Jared Keller. Till det kommer att ett krig mot Iran skulle vara en uppenbar krigsförbrytelse.

Ändå tror halva USA:s befolkning att USA kommer att angripa Iran. Även om Irans armé har omoderna vapen är det inte allas säkert att USA:s tekniska överlägsenhet garanterar seger.

Keller skriver om ett möjligt krig ur amerikanskt perspektiv. Tilläggas måste att ett amerikanskt militärt angrepp på Iran skulle få ohyggliga konsekvenser för civilbefolkningen, med väldiga offer i både flyktingar och döda. Och var ska flyktingar från ett storkrig i Iran söka skydd?

Ännu en aspekt väcker fasa. Grannländer i regionen kommer att bli inblandade. Det gäller i synnerhet Saudiarabien, som redan har en lång rad baser med amerikanska soldater, beredda att därifrån anfalla Iran. Men också Israel kan bli både en stridande part och ett angripet land. Och vad händer med redan så svårt plågade länder som Libanon och Syrien? Hur kommer Turkiet – och Ryssland – att ställa sig?

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?