Kategoriarkiv: Ryssland

USA ökar sin militär i Norge också med atomubåtar Arktis front mot ryssland

Joe Biden fullföljer Trumps nya strategi för Arktis, ”aBlueArctic”. Skärmdump.

Ett nytt kallt krig pågår just utanför Norges nordliga gräns. Det nya kalla kriget har inga fronter men pågår över ett stort arktiskt område. Två stormakter, USA och Ryssland, vill båda ta kontroll över området, som både är militärstrategiskt viktigt och rymmer stora naturresurser, skriver Erik Veum för NRK, den norsk radion.

USA:s nya strategi ”A Blue Arctic” inleddes av Donald Trump men har vidareförts och utvidgats av Joe Biden, vilket innebär kraftigt utökad militär närvaro över Norra ishavet.

Flera hävdar att strategin gör norrmännen tryggare. Andra hävdar det motsatta, skriver Veum diplomatiskt.

Genom den nya strategin kan USA möta möjliga ryska attacker över ishavet och norra Atlanten. De kan också därifrån anfalla ryska mål på land i Ryssland.

Ryssland å sin sida vill kontrollera området utanför sin kust och alldeles särskilt utanför Kolahalvön, där den ryska Nordflottan har sin bas. Bara några mil från den norska gränsen ligger de närmsta militärbaserna, där de strategiska u-båtarna utgör kärnan. Kommer amerikanerna för nära uppfattas det som ett hot.

Isen har varit ett skydd för den långa ryska landremsan mot Norra ishavet. När isen nu smälter upplevs det som ett hot av Ryssland.

Några veckor innan Joe Biden skulle sväras in som president presenterade Trumps dåvarande marinminister, Kenneth Braithwaite, USA:s nya strategi för Arktis, som främst rör den amerikanska marinens flyg och fartyg, men också marininfanterister tränade för arktisk krigföring. Det innebär ökad amerikansk militär närvaro utanför ryska kustområden i norr, skriver norske skriver Erik Veum vidare. Det innebär också fler fartyg, flygplan och ubåtar i och på Nordsjön, Norska havet och Barents hav. 

Fyra amerikanska bombplan B1-B Lancer har i dagarna kommit från Dyes Air Force Base i Texas till Ørlands flygplats nära Trondheim, med 200 amerikanska soldater. De ska träna i luftrummet nordväst om Ryssland och kan utrustas med långtgående kryssningsmissiler.

Det har vært en stor økning i antall allierte ubåter utenfor kysten av Norge. Amerikanerne ønsker å anløpe Tromsø med sine atomubåter. FOTO: PAUL FARLEY / AFP.

Nu har Tromsø blivit hamn för amerikanska reaktordrivna ubåtar, som är eller kan bestyckas med kärnvapen. I höstas fattade staden beslut om detta, trots att många demonstranter utanför rådhuset i Tromsö krävde att inga atomubåtar skulle komma till staden.

Både amerikanska och ryska kärnvapenbestyckade ubåtar har länge patrullerat under den nu smältande polarisen för att i händelse av kärnvapenkrig kunna svara med snabb vedergällning utan att själva upptäckas. När isen nu smälter måste strategierna omprövas.

– Vi vil ikke ha ubåter hit, fulle av ting vi ikke har peiling på. I verste fall kan det føre til at vi får et Tsjernobyl, stort eller lite, sa fredsaktivisten Guri Helene Hansen till NRK. Hon menar att beslutet är ett förräderi mot befolkningen i området.

Också Greenpeace har engagerat sig i frågan.

– Att tillåta atomubåtar i norska hamnar och farvatten är som att spela rysk roulette  med människor och natur, Nato-roulett, sa Frode Pleym, ledare för Greenpeace Norge till NRK i maj 2020.

När Arktis blir en konfrontationszon mellan USA och Ryssland innebär det att Sverige vare sig vi vill eller inte blir inblandat. Ska amerikanska atomubåtar tillåtas också i svenska hamnar??

USA trener på å etablere provisoriske baser ute på isen i Arktis. 
FOTO: US NAVY.

Ökar Natomedlemskap KRIGSRISKen för Sverige?

Den amerikanska krigsmakten deltar i en mängd militära övningar riktade mot Ryssland i hela det nordeuropeiska området – i Östersjöområdet och på Nordkalotten, skriver artikelförfattarna i en debattartikel på DN Debatt. .Foto: Karl Melander

Svensk utrikes- och säkerhetspolitikhar inte minst under Trumps tid som president blivit allt mer beroende av USA och Nato. Det har skett genom mångmiljardköp av amerikanska vapen, genom undertecknandet av det så kallade Värdlandsavtalet och genom stora Natoövningar på svenskt territorium, som Aurora. 

Till det kommer att nyckelpersoner i Trumps regering gång på gång hotat Sverige. Ett undertecknande av FN:s nu ratificerade förbud mot kärnvapen, skulle medföra att Sverige i händelse av krig inte kunder räkna med amerikanska insatser, hette det. Bland de värsta var Trumps sista utrikesminister Mike Pompeo, lojal in det sista mot Trump genom att sabotera för den tillträdande presidenten.

Beroendet av USA har inneburit att Sveriges anspråk på att stå för en ”alliansfri politik” har drabbats av allvarliga trovärdighetsproblem, skriver i en artikel på DN debatt i dagarna nio erfarna ministrar och ambassadörer. De uttrycker en djup oro över att Sverige har ”övergett sin politik för fred och avspänning”, som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan andra världskriget.

”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan försöker ty sig till USA så nära som möjligt”, skriver de nio debattörerna. De motiv som anges av regeringen är ”Rysslands aggressiva och repressiva politik”, fortsätter ”de nio” som ifrågasätter tesen:

”Men är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands.”

USA/Natos militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands och landets svaga ekonomi innebär att ”styrkebalansen knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid”.

Visserligen har Kreml fört ” en offensiv politik med inslag av militär aggression för att stärka sitt inflytande inom sitt ”nära utland” och hålla västmakterna borta”. Men är det någon som på allvar tror att Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige? Ändå har det blivit ett huvudargument i den säkerhetspolitiska debatten.  Inför detta ”hot” kräver framförallt borgerliga politiker svenskt Natomedlemskap medan andra (som försvarsminister Peter Hultqvist) förespråkar att Sverige formellt ska förbli alliansfritt men ändå integrera så mycket som möjligt med Nato och USA:s militärmakt.

Vilket är det värsta militära hotet mot Sverige? Löser ett Nato-medlemskap våra säkerhetsproblem, eller kan det rentav tänkas förvärra dem?

De nio debattörerna slår fast att ”Det enda verkligt allvarliga hotet mot Sveriges säkerhet är sålunda en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Vad vi måste göra är att inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det övergripande målet måste vara att, tillsammans med likasinnade stater, motverka stormakternas maktkamp, och främja ett globalt samarbete för att hantera vår tids stora utmaningar.”

Om Sverige och Finland blir Natomedlemmar innebär det att Östersjön blir ett hav kantat av Natostater och så Ryssland. Sett ur ryskt perspektiv utgör en sådant tänkt situation självklart ett hot, både för handel, för kontakterna sjövägen med Kaliningrad och militärt, genom att Natotrupper och amerikanska trupper kontrollerar Östersjön och är utplacerade i alla de till Sovjet gränsande stater som kantar Östersjön.

Den dag Natobaser upprättas i Sverige (liksom i Norge och Danmark) kommer det från rysk sida att uppfattas som ett hot. Sverige blir ytterst indraget i en stomaktskonflikt mellan USA och Ryssland – med i förlängningen risk för ett krig också med kärnvapen och ett krig mellan stormakterna på svenskt territorium.

Eller med de nio debattörernas ord:

”Ett medlemskap I Nato löser inte Sveriges säkerhetsproblem utan gör oss mer utsatta. Sverige borde, likt Finland, slå fast att vi inte tillåter att vårt territorium utnyttjas i fientligt syfte av andra stater. Vi bör inte agera så att vi ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.”

Sverige har under 1900-talet över Östersjön gränsat både till Stalins Sovjet och till Hitlers nazistiska Tyskland. Vår alliansfria politik och en rejäl skopa tur bidrog till att Sverige inte dragits in i krig, inte på 200 år.. Vi borde värna de erfarenheterna så att Sverige inte ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.

Debattartikeln i Dagens Nyheter undertecknades av 

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör och av Maj Britt Theorin, fd statssekreterare i nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Fotnot: Föga förvånande tog DN:s ledarsida dagen efter publiceringen av debattartikeln heder och ära av de nio debattörerna. Det var en demagogisk och obehaglig text, illustrerad av en stor Putinbild med bildtexten ”Inte heller någon vän av Nato”.

Rubriken är en pinsam lögn ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar. Hans Blix, Thage G Peterson, Pierre Schori, Maj Britt Theorin och de andra medförfattarnas argumentering berör ledarskribenten Gunnar Jonsson inte alls. Debattörerna är Putinkramare och Rysslandsälskare, heter det. Att se den sortens argumentering i Sveriges största tidning är djupt beklämmande.

Natosoldater över i Litauen. Foto: Mindagas Kulbis, TT/Scanpix.

Digitala filmfestivalen i Göteborg nu halvvägs

Strejkande arbetare angrips av Röda armen. Scen ur Andreij Konchalovskijs film Kamrater, som skildrar en historisk massaker 1962 i den ryska staden Novocherkassk.

Redan torsdag. Göteborg Film Festival 2021, som för första gången är helt digital, har hunnit ungefär halvvägs, men pågår till och med måndag den 8/2. Utbudet är imponerade, hög kvalitet, stor variation, mångfald. Saknar ändå biografkänslan, glädjen i att träffa andra cineaster och snacka film, saknar de snabba fiken,  turerna med gnisslande spårvagnar mellan de göteborgska biograferna, färjorna över älven mellan biograferna Draken vid Järntorget och Aftonstjärnan på Lindholmen. 

Och alldeles nyss blev jag tillfrågad om jag ville – som enda åskådare i väldiga Drakenbiografen – se visningen och premiären på Barn av vår tid”, Pontus Hjorthéns film om Nationalteatern på lördag kl 12.00. Men som pandemiängslig tackade jag med sorg i hjärtat nej.

En av mina största filmupplevelser på festivalen så här långt är Limbo, av den brittiske regissören Ben Sharrock. I centrum för en krets asylsökande på en av de karga öarna i Yttre Hebriderna står den unge syriske oud-spelaren Omar, som vandrar omkring med sitt instrument genom hela filmen, också när han från telefonautomaten ringer hem till krigets Syrien, där hans mamma envist uppmanar honom att inte glömma att byta lakan varje vecka.

Helt annorlunda är ryska ”Kamrater” (Dear comrades). Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i den ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda, som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer när det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän uppgörelse med stalinismen och övergrepp, den andra som länge levde kvar i Sovjet, också efter Stalins död 1953.

Andreij Konchalovskij, i dag 83 år, räknas som en av Rysslands främsta filmare. Som ung samarbetade han med Andreij Tarkovskij i hans film ”Ivans barndom”.

Samma dokumentära anslag som i ”Kamrater” finns i den bosniska ”Quo Vadis, Aida”, där Jasmila Zbanic återskapar de ohyggliga händelser som ledde till massakern på 8000 eller fler i Srebrenica under krigsåret 1995.  Srebrenica var en av FN skyddad stad. Men de holländska FN-soldater som fanns i staden var för få för att klara av det kusliga kaos som uppstod när krigsförbrytaren Ratko Mladic tågade in i staden och civila i panik försökte ta sig till FN-basen.

I förgrunden står tolken Aida, som kämpar med det i omöjliga att som neutral tolk förmedla samtal mellan de dödligt rädda FN-soldaterna och den segervisse Mladic – och samtidigt rädda sin familj, sin man och båda söner.

Filmen är viktig som en påminnelse om en av de värsta händelserna i Europa efter andra världskriget. Så långt jag kan se ligger dess berättelse mycket nära det som verkligen inträffade.

De nämnda filmerna visades 24 timmar på festivalen och kan tyvärr inte ses därifrån längre. Men festivalen pågår ytterligare fem dagar …

Fotnot: Ett festivalpass som ger dej möjlighet att se alla visade filmer strömmande (med chromecast eller apple-tv) kostar 295 kronor och kan köpas här:

Asylsökande väntar på Yttre Hebriderna på sin tur att få ringa hem till Syrien eller andra länder från en gammaldags telefonkiosk. Scen ur brittiska filmen Limbo.
Bosniska flyktingar har tagit sin tillflykt på FN-basen i Srebrenica, timmarna före den ohyggliga massaker som skildras i Jasmila Zbanic Quo Vadis, Aida.

Från i fredags är kärnvapen illegala

Fredagen den 22 januari är historisk. Från och med denna dag är kärnvapen illegala. De företag och länder som fortsätter att hantera eller konstruera kärnvapen bryter därmed mot internationell lag. Detsamma gäller de fonder som investerar i aktier i kärnvapenproducerande företag, vilket dessvärre har varit utbrett bland exempelvis svenska pensionsfonder.

Förbudet mot kärnvapen är ett viktigt steg mot en bättre värld, ännu viktigare än det så framgångsrika förbudet mot minor. Det senare har Sverige ratificerat, men inte kärnvapenförbudet. Efter hårda påtryckningar från flera av Trumpregimens ministrar backade Sverige och bröt mot en långvarig tradition av konsekvent FN-vänlig och kärnvapenkritisk politisk hållning.

Det började med ett brev från försvarsminister James Mad Dog Matthis (under Irakkriget var han ansvarig för den s k bröllopsmassakern med mord på många civila) till försvarsminister Peter Hultqvist och har sedan fortsatt med obehagliga hot från USA mot Sverige från en rad amerikanska nyckelpersoner, också av USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison och sannolikt från Trumps olika utrikesministrar, som Rex Tillerson och Mike Pompeo.

USA:s hårda påtryckningar på Sverige beror troligen på att Trumps USA ville att Sverige ska gå med i Nato – och att USA då också ska få en framtida möjlighet att upprätta baser och utplacera trupper i Sverige, så som USA i dag gör i Norge.

Det här scenariet utgör ett kusligt säkerhetshot mot Sverige, därför att det i förlängningen gör Östersjön till ett konfrontationszon mellan USA och Ryssland, där Sverige blir inblandat i ett krig som kan växa till ett kärnvapenkrig mellan de båda länderna.

ICAN har 400 medlemsorganisationer i nära 100 länder. Konventionen om förbud mot kärnvapen antogs i FN:s generalförsamling av Sverige och 121 andra stater 2017. Det har nu ratificerats av 51 och därmed blivit internationell lag.

Svenska Beatrice Fihn, generalsekreterare i ICAN, som 2017 mottog Nobels fredspris för organisationens arbete för ett förbud mot kärnvapen. Sverige var genom utrikesminister Margot Wallström pådrivande i det arbetet.

Tankar om Per T och den nödvändiga Natonojan

Twitter från en amerikansk general om svensk samverkan med Nato – under den väldiga övningen Aurora i Sverige 2017.

Jag läser ofta Per T Ohlssons söndagskrönikor i HD/Sydsvenskan med viss behållning, ofta utan att instämma i hans åsikter. Men söndagens ”Slutet för Natonojan”, som önskedrömmer om ett svenskt Natomedlemskap, en av Ohlssons käpphästar, är bara för mycket.

I mer än 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land mellan öst och väst. Hållningen har varit bra för Sverige och svenskarna, och en viktig orsak till att Sverige inte blivit indraget i något krig.

Bakgrunden till Per T:s text är att sverigedemokraterna i tisdags annonserade att partiet var för en så kallad ”Natooption”, vilket gjorde att riksdagen samma dag  röstade igenom ett tillkännagivande om att Sverige, i likhet med Finland, skall anta en så kallad Nato-option.

I flera svenska medier gick man just med nyheten som om den hade inneburit att det nu fanns en en majoritet för svenskt Natomedlemskap, vilket snabbt dementerades av SD, partiet är fortfarande mot något sådant.

I opinionsundersökningar har det under lång tid varit en betryggande folklig majoritet mot ett svenskt Natomedlemskap. Det är det som Ohlsson kallar ”Natonojan”, den folkliga oviljan mot att försvaret av Sverige ska bygga på Nato och på Natos kärnvapen.

Ohlssons argumentering för svensk anslutning till Nato är blek och tandlös. Han påminner om Rysslands illegala annektering av Krim, som var rättsstridig men måste sättas in i ett historiskt sammanhang. Majoriteten av befolkningen i Krim talar ryska och är gissningsvis nöjd med att åter tillhöra Ryssland, som man gjort historiskt tills Chrusjtjov godtyckligt överförde provinsen till Ukraina. Det som skedde har inga inslag som skulle få någon att tänka på ett ryskt angrepp på Sverige eller på Baltikum.

När Ohlsson tar Belarus och Putins halvhjärtade stöd till Lukasjenko som ytterligare tecken på att Sverige bör gå med i Nato är det ännu en trött och ointelligent argumentering.

Den som diskuterar Sveriges framtida försvar har viktigare frågor att tänka på, i synnerhet vilket som är den största säkerhetspolitiska risken för Sverige? Enligt Per T skulle det uppenbarligen vara ett oprovocerat ryskt angrepp på Sverige. Vilka trovärdiga motiv skulle ligga bakom ett sådant angrepp berör han inte.

På Sovjettiden och särskilt under den kusliga Stalintiden var det nog annorlunda. Men Sveriges alliansfria politik tjänade oss väl då lika väl som i dag.

Östersjön har på senare år blivit en konfrontationszon mellan öst och väst. Nato och USA har flyttat fram sina positioner här på ett sätt som drastiskt hotar ryska intressen, som tillgången till fria handelsvägar över Östersjön för sjöfarten. Natostyrkor har utplacerats i Polen och i Baltikum mycket nära gränsen till Ryssland. Provokationer, incidenter, missförstånd kan på kort tid under worst case-förhållanden eskalera till krig, där krig med kärnvapen inte kan uteslutas.

Ska Sverige då rusta för att i ett sådant krig tillsammans med Nato ”besegra och erövra Ryssland” och störta Vladimir Putin ungefär som USA störtade Saddam Hussain i Irak? Vilket pris skulle det ha för Sverige, som ofelbart skulle bli krigsskådeplats i ett sådant scenario.

Är hundratusentals döda svenska och stor förödelse i Sverige ett rimligt pris för att störta och besegra Putin. I min värld är det rena galenskapen.

Sverige borde självklart liksom Finland åter ha ett hållbart nationellt försvar och utöver det arbeta i FN:s anda, fredsbyggande med fredliga medel, en långvarig svensk tradition.

Därutöver borde ambitionen vara att hålla en öppen kommunikation med grannlandet Ryssland, för att skapa ömsesidig säkerhet.

I dag finns minimala kanaler för officiella och inofficiella kontakter med Ryssland. Det är riktigt illa.

Detsamma gäller bristen på kontakter med det ryska civilsamhället. Efter kalla krigets slut fanns förslag på att i Sankt Petersburg, för övrigt en av Europas vackraste städer, upprätta ett Svenskt institut för kontakter mellan konstnärer, författare och andra från de båda länderna. En sådan institution hade varit många gånger bättre för svensk säkerhet än alla Natos robotsystem som nu ska placeras ut på Gotland, gissningsvis programmerade för mål i Ryssland.

Övningen med USA ”strider mot alliansfriheten”

Hösten 2020 skulle en stor Nato-Auroraövning hållits i Sverige för 630 miljoner, med förband från USA och många Natoländer. Coronan stoppade övningen som ersattes av den största hittills med amerikanska specialförband som genomförs i dagarna. Bilden från Aurora 17, Foto: Alexander Mahmoud/DN.

Den stora militärövning med amerikanska specialförband som just
nu pågår över svenskt territorium till havs och till lands strider mot vår alliansfrihet, skriver Sven Hirdman, tidigare statssekreterare i
försvarsdepartementet, och Pierre Schori, före detta statsråd och FN-ambassadör i ett inlägg i Dagens Nyheter.

De båda författarna skriver:

”Dessa krigsövningar strider mot vad den svenska alliansfriheten
har stått för i 200 år. Vi noterar i sammanhanget att
alliansfriheten inte ens nämns i den nya totalförsvarspropositionen. En sådan ny svensk säkerhetspolitik skulle riskera att dra in Sverige i ofärd och göra oss till ett förstahandsmål i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa.”

Alternativet, en bristvara i den svenska debatten, är att Sverige
tillsammans med andra länder som Finland, Tyskland och
Frankrike söker verka för minskade stormaktsspänningar i
Europa.”

Egentligen ville Försvarsmakten 11 maj till 4 juni 2020 genomföra en andra ännu större variant av Aurora-övningen än den 2017. 25 000 soldater från många länder skulle delta i övningen vars beräknade kostnad var 660 miljoner kronor. Övningen skulle genomföras med totalförsvaret över hela Sverige men med tyngdpunkten i Blekinge och Skåne.

Under Aurora 2017 ställdes skarpladdade amerikanska patriotmissiler upp på Gotland, sannolikt riktade mot Ryssland. Efter övningen köpte Försvarsmakten dyrt de amerikanska missilerna, trots att dessa var äldre, mindre effektiva och dyrare än en fransk EU-variant.

Under Aurora 2020 skulle svenska officerare tillsammans
med amerikanska kollegor bemanna och öva det amerikanska
Patriot-batteriet. När Sverige drabbades av coronapandemin ställdes dock övningen in – eller rättare sköts på framtiden till 2021 eller senare.

Mitt i upptrappningen av det dödliga viruset och drastiska inskränkningar av medborgarnas rörelsefrihet lät
försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddela att Sverige nu i november skulle samöva tillsammans med Pentagons marin-, -flyg- och
markförband i den svenska skärgården. Övningen har de senaste
dagarna pågått med hänvisning till det kritiserade så kallade
svenska värdlandsavtalet med USA.

Övningens egentliga syfte synes vara att förbereda för att
svenska förband tillsammans med det amerikanska 352:a
specialoperationsförbandet – som stridit i Irak och Afghanistan –
ska kunna ingripa militärt i andra länder, skriver Hirdman och Schori vidare, ”läs på andra sidan Östersjön”.

I de baltiska staterna finns en förståeligt oro för en rysk attack. Men de tre staterna för medlemmar i båda EU och Nato, varje ryskt försök att återinliva deras territorier i Ryssland är dömt att misslyckas.

Vid en upptrappad konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna har Sverige viktigare roller att spela än att delta militärt tillsammans med amerikanska förband i angrepp på Ryssland. Ett sådant agerande skulle dra in Sverige i ett storkrig som ingen är betjänt av, ett storkrig med kusliga perspektiv.


Har Sverige övergett neutralitetspolitiken?

 Ett av den amerikanska styrkans Osprey-flygplan på Såtenäs i tisdags, motorerna kan vridas så att planet kan landa och starta som en helikopter.Foto: Adam Ihse/TT

”Sverige har övergett neutralitetspolitiken och ska numera kunna försvara oss ’tillsammans med andra’ ”, skriver Mikael Holmström, som bevakar militära frågor i Dagens Nyheter, i lördagens papperstidning.

I en artikel beskriver Holmström hur Sverige från i fredags till mitten av denna vecka till lands och till sjöss deltar i den största övning med amerikanska specialförband som hållits på svenskt territorium.

225 amerikanska soldater deltar, liksom ungefär lika många svenska. I flygövningen deltar också personal från Nato, Tyskland och Estland.

Dessutom ingår understödjande flyg- och fartygsförband som Visby-korvetter och robotjagaren USS Ross. Förutom specialförband från USA:s flygvapen deltar USA-arméns Gröna baskrar och marinens Navy Seals.

Kärnan i övningen är tre stridsflygplan F-15E Strike Eagle, som enligt Wikipedia också kan utrustas med kärnvapen, av typen B-61.

Övningen som nu pågår i södra och mellersta Sverige är ett resultat av Sveriges allt tätare samarbete med USA. Under försvarsminister Peter Hultqvists (S) besök i Pentagon 2017 2017 sade USA:s dåvarande försvarsminister James Mattis till DN: ”Om ni hamnar i knipa, då kommer vi”.

Är Mattis Sveriges hopp? Han kallas allmänt Mad Dog och gjorde sig under i Irakkriget i maj 2004 skyldig till en grovt krigsbrott, när han bombade ett irakiskt bröllop nära gränsen till Syrien. 42 civila slaktades, däribland 11 kvinnor och 14 barn (den så kallade Mukaradeeb-massakern). Mattis sa efteråt stolt att det hade tagit honom 30 sekunder att fatta beslutet om bombningen.

Nå ,Mattis är inte försvarsminister längre, han avskedades av Trump i januari 2019 efter två år på posten. Nyligen utsågs en ny försvarsminister, som karakteriserats som totalt Trump-lojal och som kritiserats av Pentagon.

– Den övning vi genomför med USA är en omfattande övning som handlar om försvaret av Sverige – men ingår i ett samlat säkerhetspolitiskt pussel när det gäller vårt närområde. Det handlar om att bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av Europa, fortsätter försvarsminister Peter Hultqvist.

Bidrar en övning av detta slag till ökad säkerhet i Östersjöregionen? Knappast.

Ville man bygga förtroende med Ryssland gör man inte det genom att öva med amerikanska specialförband någon mil från den ryska gränsen (amerikanska soldater har luftlandsatts i Estland under övningen).

Varför ska Sverige bli inblandat i den sortens onödiga provokationer?

Försvarsminister Hultqvist får av DN frågan om USA:s nära samarbete med USA skulle kunna provocera Ryssland. Hans svar är minst sagt aningslöst:

– Det finns ingen som har någon anledning att vara provocerad av vår övningsverksamhet. Utan vår enda ambition är respekt för internationell lag och rätt för oss och de andra länderna i vårt närområde, svarar Peter Hultqvist.

Om avancerade ryska stridsplan hade varit närvarande i en stor militärövning på Kuba eller i Mexiko, kunde USA känt sig provocerat av den? Självfallet.

På plats finns också generalmajoren David Tabor, chef för det amerikanska specialförbandet i Europa.

Tabor skulle kunna tänka sig att vara redo att ingripa i Sverige i et kris- eller krigsskede och säger:

– Om den politiska ordern ges – naturligtvis. Det är vad vi gör: följer våra politiska herrar, svarar generalmajor David Tabor.

Hans politiska ”herre” är ännu nästan 70 dagar Donald Trump.

Har Sverige övergett neutralitetspolitiken som Mikael Holmström påstår? Är Sverige inte längre alliansfritt?

I DN:s digitala utgåva har man hur som strukit formuleringen om Sveriges neutralitet. Ord som neutralitet eller alliansfrihet förekommer inte i texten. Ändå är de dessa begrepp som ifrågasätts nu.

Hotar Rysssland att anfalla Sverige?

Svenska soldater i Afghanistan. Foto: TT.

”Regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 innebär ett allvarligt avsteg från den svenska alliansfrihetspolitiken”, skriver Sven Hirdman, tidigare tidigare ambassadör, statssekreterare och krigsmaterielinspektör, på sajten Alliansfriheten.se.

Regeringens bild av det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområden är mörk, skriver Hirdman. Så är det i vissa avseenden, menar jag. Östersjön har blivit en konfrontationszon för USA och Ryssland. Ett framtida storkrig skulle kunna utspelas här. Om den skildringen är korrekt, vad beror det på?

Hirdman skriver att den svenska regeringen ensidigt utpekatar Ryssland som ansvarig för det försämrade säkerhetsläget:

”Allt är Rysslands fel: Det är Ryssland som bedriver militär verksamhet längs sina gränser  och som hotar Sverige.

Hotar Ryssland Norden och de baltiska länderna? Har Ryssland med Hirdmans ord ”onda avsikter” mot de baltiska och nordiska länderna? Skulle Ryssland planera ett krig mot dessa länder, ett erövringskrig? Är Sverige hotat av Ryssland och är det ett huvudskäl till att Sverige fortast möjligt måste gå med i Nato?

Varför skulle Ryssland erövra Sverige? För malmen och skogen? Knappast. Den sortens resonemang är inte realistiska.

Ett huvudargument för den synen på Ryssland skulle vara de ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina för 12 respektive 6 år sedan, skriver Hirdman, men slår bort tanken, det som skedde ” bottnade i motsättningar till följd av Sovjetunionens upplösning”.

Varför moderniserar Ryssland nu sin stridskrafter, frågar sig Hirdman och ger själv sett svar, ”för att möta de mångfaldigt starkare amerikanska styrkorna”.

I själva verket är det USA och Nato som flyttar fram sina militära positioner, i synnerhet på Nordkalotten, i Östersjön och i Polen och Baltikum, fortsätter Hirdman.

Ryssland ges också skulden för de nedlagda nedrustningsförhandlingarna, trots att det var USA som sade upp ABM- och INF-avtalen och tvekar att förlänga Nya START-avtalet.

Beträffande USA sägs i propositionen inget ont, skriver Hirdman vidare: ”Det finns ingen kritik mot de militära amerikanska uppladdningarna på Nordkalotten, i Polen och Baltikum och över Östersjön; inga reflektioner hur detta kan påverka det ryska agerandet.” Till det kan läggas USA:s långtgående planera spå att militarisera rymden på ett sätt som utgör ett dramatiskt hot mot världens folk och de nya kärnvapen som Trumps USA nu placerar ut i Europa.

Finland hart en radikalt annorlunda politik gentemot Ryssland och en säkerhetspolitiska doktrin där man infört stadgandet att ”Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater”, något motsvarande saknas i de svenska koncepten.

Sverige har sedan 200 år haft en framgångsrik säkerhetspolitik, betonar Hirdman, 1812 års politik, ”Karl Johans politik – att Sverige skulle hålla sig utanför stormaktsmotsättningarna.” Efter 1991 har vi officiellt hävdat militär alliansfrihet.

Hirdman avslutar sin artikel med att skriva om risker och möjlöigheter:

”Risken för Sverige ligger inte i ett isolerat ryskt anfall mot vårt land utan i att en stormaktskonflikt utbryter i Europa, som drabbar också oss. Om detta finns det inga resonemang i propositionen. Inte heller om vad Sverige skulle kunna göra för att minska dessa stormaktsspänningar och på så sätt minska krigsriskerna för Sverige.

Tillsammans med länder som Finland, de andra nordiska länderna och Frankrike skulle vi faktiskt kunna göra en hel del för att undanröja misstro och skapa bättre förutsättningar för en fredlig utveckling i Europa med bevarande av Sverige som ett militärt icke utsatt område. Det utesluter på inget sätt utan förutsätter att vi samtidigt bygger upp ett trovärdigt, fredsbevarande svenskt totalförsvar.”

Fotnot: Sven Hirdmans artikel ”Slå vakt om alliansfriheten”, finns i sin helhet här.

”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas …”

Illustration av Molly Crabapple.

Tre grundläggande frågor om kärnvapen har i decennier förblivit obesvarade, skriver i New York Review of Books amerikanska Jessica T. Matthews i sin artikel ”The New Nuclear Threat”, som jag berört i en tidigare blogg.

Den grundläggande frågan har hela tiden varit ”Vilket är vårt mål med ett kärnvapenkrig?” Ett kärnvapenkrig har bara förlorare och kan aldrig vinnas. President Eisenhower favoriserade kärnvapen därför att de ”var så billiga”. Men det är knappast ett hållbart argument. Ronald Reagan skrev i sina memoarer att blotta tankarna att det var möjligt att vinna ett kärnvapenkrig var ”galna, crazy”.

Eller är det som generalen Thomas Power ironiskt sa: ”Om det vid krigets slut visar sig att två amerikaner är de enda som överlevt förutom en ryss, har vi vunnit då?

Den andra frågan handlar om kärnvapens avskräckande förmåga. Det finns inga svar på detta heller, betonar Mathews. Vid tiden för Kubakrisen hade USA femtusen stridsspetsar mot Sovjets 300. Trots den 17-faldiga överlägsenheten trodde inte Kennedyadministrationen att man hade möjlighet att genomföra en framgångsrik första attack.

Den tredje frågan hänger samman med de båda andra: Vad händer om avskräckandet misslyckas? Kan kärnvapen vara användbara för att utkämpa ett krig? Knappast.

Det är också så att de ”mindre” kärnvapen (men mångfalt kraftfullare än Hiroshima) som USA nu placerar ut i en rad europeiska länder av opponenten kan uppfattas som förberedelser för en attack.

Sommaren 2017 arrangerades ett katastrofalt möte för Donald Trump i ett säkerhetsrum i Pentagon för att informera honom om kärnvapen. Han fick se diagram som visade hur USA och Ryssland framgångsrikt hade skurit ner sina kärnvapenarsenaler från 30 000 stridsspetsar till vardera 6000. Men mötet gick snett.

I ett raserianfall krävde Trump att USA:s kärnvapenkapacitet skulle återbyggas till 30 000 enheter, samtidigt som han kallade de närvarande militära och civila ledarna för ”knarkare och barnungar” (dopes and babies).

Försvarsminister Mark Esper hävdar bestämt att presidentens första prioritet är att modernisera hela USA:s kärnvapenstyrkor, inklusive nya ubåtar med ballistiska missiler, ett nytt stealth-bombplan med mera, till en kostnad av 1.7 biljoner dollar på 25 år (17000 miljarder SEK). Det är en 17 gånger större satsning än Obamas.

Markbaserade interkontinentala robotar (ICBM) utgör de mest kusliga vapnen för fienden eftersom de är utrustade med många megaton starka bomber. Men de är också de mest sårbara eftersom de är stationära i silos och lätta mål för en fiende.

Därför, skriver Jessica T. Matthews, handlar det om att ”use them or losse them”. Dessa vapen måste aktiveras utan förhansdsvarning innan åse träffas av inkommande missiler. Det innebär att presidenten har omkring tio minuter på sig att fatta beslut som hotar allt liv inte bara i det land som anfalles utan på hela vår planet.

Trumpadministrationen har därtill ägnat sig åt massiva tillbakadragande från alla internationella avtal och därmed också försvagat viktiga internationella organisationer. Det handlar om bland annat klimatavtalet i Paris, det nukleära avtalet med Iran, Avtalet om vapenhandel och WHO.

Särskilt viktiga har avtalen om vapenbegränsning varit, som sänkt takten för vapenkapprustningen från ”galopp till lunk”, skriver Matthews. Utan dessa avtal skulle de två sidorna fortfarande ha haft 65 000 stridsspetsar i stället för 13 000.

Det enda begränsande avtalet nu, START, går ut två veckor efter det att näste president installerats 2021, om det inte förlängs på ytterligare fem år. Trump vill inte förnya avtalet om inte också Kina inkluderas. Och Kina vill inte gå med, därför att både Ryssland och USA har fem gånger så många stridsspetsar som Kina.

I maj läckte uppgifter från USA att man diskuterar att bryta också avtalet om förbud mot kärnvapenprov som varit i kraft sedan tjugoåtta år. Något sådant skulle vara det värsta USA hittills har gjort, innebära ett förödande slag mot alla ickespridningsavtalet och förvandla USA till ett internationellt paria-land.

USA har tidigare gjort långt många fler kärnvapentester än andra länder, över tusen mot Kinas 45 för att ta ett exempel.

Om Trump vinner valet i november går världen mot mörknande tider utan allt kusligare kärnvapenhot. Även om han skulle förlora valet kommer det inte att visa sig enkelt att hejda det amerikanska militär-industriella komplexet som kommer att göra allt för att ta nya multimiljard-steg för fortsatt modernisering och utökning av USA:s kärnvapen.

Kanske finns det en enda möjlighet att leda till en förnyad möjlighet för förhindrad nukleär vapenspridning, skriver Matthews. Hon syftar på möjligheten att de fem ursprungliga kärnvapenstaterna, USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina skulle anta den så kallade Reagan-Gorbatjov- principen, som de både ledarna gemensamt formulerade vid sitt möte 1985:

”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”.

Fotnot: En tidigare blogg hittar du här:

Allt fler hoppas att den så kallade Reagan-Gorbatjov-principen ska antas av de fem ursprungliga kärnvapenmakterna: ”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”. Bilden från mötet i Genève mellan de båda ledarna 1985. (Photo: Bettman/Getty Images) 

Risken för kärnvapenkrig större än någonsin 2020

Den 12 juni 1982 samlades en miljon människor i Central Park i New York för att demonstrera mot kärnvapenkapprustningen i vad som då var den största politiska manifestationen i USA:s historia.

En andra nukleär kapprustning har inletts – en som kan bli farligare än den första. Trots det verkar allmänheten inte vara orolig. Mänskligheten levde i många decennier i skräcken för ett kärnvapenkrig som aldrig inträffade – och inbillar sig att den sortens hot tillhör det längesedan förflutna. Så är det tyvärr inte.

1982 samlades en miljon människor i New Yorks Central Park i en väldig manifestation mot kapprustningen och kärnvapenhotet, den största politiska demonstrationen i USA:s historia. I dag behandlas möjligheten för en nukleär katastrof knappast ens i notiser.

I nya numret av New York Review of Books (20 augusti 2020) skriver Jessica T Mathews om ”Det nya kärnvapenhotet”. Hon har varit ordförande i Carnegiestiftelsen för Internationell fred (CEIP) från 1997 till 2015 och har tjänstgjort både i Vita huset och i Utrikesdepartementet. Hennes utgångspunkt är fyra nya böcker i ämnet.

USA och Sovjetunionen överlevde det kalla kriget trots att man levde på en fruktans knivsegg, som drev båda länderna att bygga upp arsenaler på över 30 000 kärnvapen, skriver Mathews. Med de vapnen hade allt liv på vår planet kunnat utplånas flera gånger.

John F Kennedys försvarsminister Robert McNamara besökte Strategic Air Command (SAC) i Omaha där kärnvapenkrig planerades. Han fick veta att bland alla tusentals utsedda mål för kärnvapenbomber fanns en radarstation i Albanien som försvar för flygattacker. Bomben utvald för att förstöra radarstationen var 300 gånger större än atombomben som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945 klockan 8.16.

– Herr minister sa den tjänstgörande chefen för SAC till McNamara. Jag hoppas att ni inte har några vänner i Albanien, därför att vi kommer att radera ut hela landet tillsammans med radarstationen. Det lilla Albanien var vid denna tid visserligen kommunistiskt men politiskt oberoende av Moskva.

Några decennier senare, när Jimmy Carter var president ville man ”reducera” skadorna genom att bland kärnvapenmålen inte bara ha ministerier och liknande utan också individuella sovjetiska ledare, deras hem och datjor, sommarvisten, inte bara i Moskva utan över hela Ryssland.

Men, skriver Mathews, om man använder megatonkärnvapen för att döda individer innebär det att många hundratusen människor dödas samtidigt avvarit bomb.

Det kalla kriget slutade fredligt och i princip genom ickevåld. USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler reducerades med 90 procent. Vi borde vara säkrare i dag, men så är det inte, snarare tvärtom, konstaterar Mathews.

Kina moderniserar och vidgar sin hittills ganska lilla arsenal av kärnvapen. Ryssland och USA moderniserar likaså sina kärnvapen med en hel meny av nya kärnvapen. Aktiviteter i rymden utökar det globala slagfältet.

Till det kommer att länge existerande avtal mellan USA och Sovjet om begränsningar av kärnvapenkapprustningen nu rivs upp ett efter ett.

Fotnot: I en kommande blogg vidareutvecklar jag flera spår i Jessica T Mathews essä om hotet om kärnvapenkrig i vår tid, ”The New Nuclear threat”.

Fotnot 2: De fyra böcker som Jessica T Mathews utgått från är:

The Age of Hiroshima

edited by Michael D. Gordin and G. John Ikenberry Princeton University Press, 431 pp., $99.95; $32.95 (paper)

The Bomb: Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War

by Fred Kaplan Simon and Schuster, 372 pp., $30.00

The Button: The New Nuclear Arms Race and Presidential Power from Truman to Trump

by William J. Perry and Tom Z. Collina BenBella, 268 pp., $27.95

The 2020 Commission Report on the North Korean Nuclear Attacks Against the United States: A Speculative Novel

by Jeffrey Lewis Mariner, 294 pp., $15.99 (paper)