Kategoriarkiv: Corona

Kan ett sjukhus kräva att alla i personalen ska vara covid-19-vaccinerade?

Lisa Singdén och Maria Ruth i ett tomt iva-rum på Falu lasarett. När det var som värst hade de åtta iva-platserna utökats till tjugo. Vad får vi fråga varandra om när det gäller våra egna vaccinationer? undrar de. Foto: Miranda Solvang/DN.

Den tredje september kom det in coronavirus på ett äldreboende i Dalarna. Trots att smittskyddsläkaren inte har kunnat konstatera att det var via personalen, bestämde sig regionrådet Ulf Berg (M) och regionstyrelsen för att utreda om det går att kräva vaccination av dem som ska nyanställas. skriver Dagens Nyheter.

– Om mormor vårdas på Falu lasarett så ska dalfolket som betalar skatt ha rätt att kräva att risken för infektion ska vara så låg som möjligt, konstaterar Ulf Berg.

– Vi har valt det här yrket för att vi vill jobba med sjuka människor. Då ska man ha den moralen att man ska skydda sig själv – för att kunna skydda dem. Vi här ska vara så välutbildade att vi förstår det. Men jag tror inte att man kan tvinga folk, säger Maria Ruth, sjuksköterska på intensivvårdsavdelningen, iva, och uppvakningsavdelningen, uva, på Falu lasarett.

Det är viktigt för henne att skilja på hur säker hon är på sin åsikt att alla ska vaccinera sig, men också hur osäker hon är på om det går att kräva det av nyanställda. Efter Ulf Bergs utspel har flera i personalen blivit osäkra. Kan de fråga varandra om de är vaccinerade? Hur fritt kan de prata om det utan att det blir för känsligt och integritetskränkande?

– Det har nästan blivit tabu att prata om, säger Lisa Singdén som är sjuksköterska och biträdande avdelningschef på iva/uva.

– Får man fråga om någon är vaccinerad mot covid?

Kan ett sjukhus kräva att alla nyanställda ska vara vaccinerade?

Regionrådet Ulf Berg vill det. För honom är det viktigt att personalen är vaccinerad och han vill inte se vaccinmotståndare på regionens lönelista.

– Ska du jobba här vill vi inte att du tillhör vaccinmotståndarna. Och skulle du gå runt på en avdelning och säga ”du ska inte vaccinera dig” då är det skäl för avsked.

– Personalen gjorde skillnad mellan liv och död under pandemin, det var ingen jäkla lekstuga, utan avancerad vård. Sedan kan man fundera på om man ska ta sprutan eller hålla på med grundlagar hit och dit. Verkligheten är en annan och då väljer jag att förhålla mig till den, säger han.

Vårdförbundets ordförande i Dalarna, Marion Vaeggemose, tycker att omplacering av den som inte kan eller vill vaccinera sig är en god idé. Regionen är en så stor arbetsgivare att den bör kunna erbjuda det.

– Vårdförbundet frågade sina medlemmar om hur många som var vaccinerade och det visade sig att tio procent inte var det.

– Men att kräva att nyanställda ska ha vaccination är helt fel väg att gå. Vi har svårt att rekrytera folk redan som det är i dag. Det saknas barnmorskor, sjuksköterskor, röntgensköterskor och medicinska analytiker. Ska vi då lägga fram det här om vaccination som går emot grundlagen och integritetsskyddet? Vad är nästa grej som personalen ska göra för få att jobba i regionen, undrar hon.

Läkarförbundet i Dalarna är betydligt mer försiktigt men anser ändå att det är intressant att frågan utreds.

Som facklig medlemsorganisation med ett av våra ben djupt rotat i arbetsrätten stödjer vi att arbetsgivaren, när det dyker upp funderingar av denna art, först tar reda på de lagmässiga förutsättningarna”, skriver förbundet i ett mejl till DN.

Enligt Hanna Kjellberg, ordförande i Kommunal i regionen, har förbundet ännu inte tagit ställning till förslaget.

Fotnot: Grundlagen och regeringsformen kap 2 §6 ska skydda medborgare och offentligt anställda från tvång eller påtryckningsmedel från staten. Där står:

”Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp…” och ”…Utöver vad som föreskrivs i första stycket är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.”

Sveriges kommuner och regioner, SKR, tolkar lagen som att en offentlig arbetsgivare inte kan tvinga sina medarbetare att ta ett vaccin.

Statens medicinska och etiska råd, Smer, anser att vårdpersonal har en moralisk skyldighet att vaccinera sig:

Det innebär /…/ en skyldighet för anställda som saknar kontraindikation att låta vaccinera sig vid risk för smitta som kan leda till allvarliga hälsokonsekvenser för patienten. Patientens intresse av att smittorisken minimeras väger tyngre än den anställdes individuella val att vaccinera sig eller inte.

Däremot ser Smer inte att det finns juridiska möjligheter att kräva vaccination.

– Ska du jobba här vill vi inte att du tillhör vaccinmotståndarna, säger regionrådet Ulf Berg (M) som driver frågan om att inte behöva anställa ovaccinerade. Foto: Miranda Solvang/DN.

Mini-Schengen på Balkan i väntan på EU-medlemskap

Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius.

Det är i år trettio år sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen inleddes. Ekonomiska klyftor mellan de jugoslaviska republikerna var tillsammans med en skenande inflammation några av de många faktorer som ledde till krigen. Makthungriga nationalistiska politiker var en annan destruktiv kategori.

I dag är de tidigare republikerna självständiga stater men med mycket olika ekonomiska förutsättningar. EU:s bromsande politik då det gäller medlemskap har skapat nya klyftor medan de unga staterna. Två av dem, Slovenien och Kroatien har fått EU-medlemskap och därigenom förbättrade ekonomiska villkor. Många av de övriga länderna har hög arbetslöshet och stora ekonomiska problem, inte minst Bosnien och Kosovo. Fortfarande är spåren av 90-talets krig förödande på många håll i det som var Jugoslavien liksom i Albanien. 

Slovenien tillträdde vid halvårsskiftet som EU:s nya ordförandeland – och har som ett huvudmål att under sitt halvår i ordförandepositionen närma de Balkanländer som väntar på EU-medlemskap till varandra och till EU.

I början av juli arrangerade Angela Merkel ett digitalt möte med syfte att stödja Sloveniens initiativ. Serbien, Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo hade alla ledare på plats, tillsammans med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, skriver nättidningen Syre.

Montenegro och Serbien förhandlar om medlemskap sedan 2012 respektive 2014. Albanien och Nordmakedonien har fått löfte om förhandlingar, men inväntar formell inledning. Bosnien-Hercegovina ansökte om medlemskap 2016, men har fortfarande inte fått status som kandidatland. Och Kosovo, ses trots att fem EU-länder ännu inte erkänt landet som självständigt, som en ”potentiell kandidat”.

Även Frankrikes president Emmanuel Macron medverkade på videokonferensen. Han ska ha uttryckt starkt stöd för ländernas möjlighet att gå med i unionen.

Angela Merkel sa under konferensen också att Tyskland ska donera tre miljoner vaccindoser mot covid-19 till länderna ”så snart som möjligt”.

 Vår främsta prioritet är att snabba på utökningsagendan i regionen och stötta våra partners i västra Balkan i arbetet för att nå de reformer som krävs för att avancera i sina europeiska mål, sa enligt Reuters EU-kommissionens ordförande von der Leyen.

Därför är den avgående Angela Merkels initiativ verkligen positivt. EU kan spela en viktig roll när det gäller den alltför långsamma läkningen av såren från krigen.

Tre av länderna Serbien, Albanien och Nordmakedonien har beslutat sig för att inte vänta på EU. Den 29 juli beslöt länderna att slopa gränskontrollerna mellan sig – för både människor och varor – för att upprätta ett ”mini-Schengen” efter EU-modell. Man vill också försöka skapa en gemensam arbetsmarknad och dessutom samordna beredskapen inför naturkatastrofer, skriver TT. 

Förhandlingar har förts sedan 2019 under åtta toppmöten. De nya avtalen träder i kraft 2023 och ambitionen är de ska vara öppna för övriga länder på västra Balkan.

En gemensam arbetsmarknad för de nämnda tre länderna liksom gränser öppna för handel och enskilda personer kan bli viktiga bidrag för att skapa ekonomisk tillväxt och i förlängningen också förhoppningsvis stärka demokratiska strukturer. Det är också ett gott tecken att albaner (i Albanien och Nordmakedonien) och serber beslut sig för att samarbeta – även om Kosovo fortfarande står utanför.

Serbiens president Aleksandar Vucić (till vänster) och Albaniens premiärminister Edi Rama (till höger) skakar hand, efter undertecknandet av tre samarbetsavtal. I mitten Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev. Foto: Boris Grdanoski/Syre.

Pandemin och BJP hotar indiska Taj Mahal i Agra

Indien är sakta på väg ut ur coronapandemins andra våg, som drabbade landet med förödande kraft under den gångna traumatiska våren. Många har kusliga minnen från hopplös jakt på lediga sjukhusbäddar, på medicin och livsnödvändigt syre. Än fler minns likbålen som brann dag och natt och förvandlade himlen över Indiens byar och städer till grå aska.

Antalet smittade har minskat sedan dess. Myndigheterna har försiktigt börjat återöppna landet för turister, skriver New York Times i ett reportage, som fokuserar på den nordindiska staden Agra.

I Agra ligger Indiens kanske mest kända turistsevärdhet, Taj Mahal, men också rader av andra indisk-islamska skatter, monument från den historiska epok när Agra var huvudstad i mogulrikets imperium.

I dag uppskattas hälften av stadens befolkning vara beroende av turismen

Taj Mahal återöppnade i mitten av juni, men med strikt begränsning av antalet besökare. I solnedgången brukade mängder av människor från hela världen samlas vid Taj Mahal. I år kommer oftast bara en handfull besökare, de flesta lokala, som strövar runt det stora tempelområdet efter att ha betalt 25 kronor i inträde.

Det är varken normalt eller säkert.

Krisen är långt ifrån över. Bara 4 procent av Indiens 1,4 miljarder invånare är fullt vaccinerade. Hälsovårdsmyndigheterna varnar för att en tredje våg av smittan.

I våras dog enbart i Agra tusentals människor varje dag av covid-19, när Indien var ett av de länder i världen som drabbades värst av pandemin.

Pandemin är inte den enda utmaningen för Taj Mahal. Indien styrs i dag av det hindunationalistiska partiet BJP, Bharatiya Janata Party, som under senare år försökt omvärdera Taj. Byggnaden uppfördes av mogulhärskaren Shah Jahan, som en grav för hans älskade drottning Mumtaz Mahal och som en symbol för den muslimska erövringen av stora delar av norra Indien.

Yogi Adityanath, hög tjänsteman i delstaten Uttar Pradesh, där Agra ligger, har avfört monumentet från delstatens lista på viktiga turistmål och påstått att det inte ”reflekterar den indiska kulturen”.

Under senare år har inkomster från Taj Mahal av Uttar Pradeshs delstatsregering delvis använts för att ”försköna” hinduiska monument. Ett sådant är ett hindutempel på annan plats i Uttar Pradesh tillägnat guden Ram. Det byggdes på ruinerna av en muslimsk moské, förstörd 1992 av en hinduisk mobb.

Indiens sekulära och toleranta ideologi har i mycket präglat landet alltsedan Mahatma Gandhis dagar och den nationella självständigheten 1947. Med Modi som hindunationalistisk premiärminister har mycket förändrats, inte minst genom trakasserier och förföljelser av landets stora muslimska minoritet, som utgör 12 procent av landets befolkning eller mer än 150 miljoner.

över trettio grader i äldreboendes sovrum

”En lägenhet hade till exempel en genomsnittstemperatur över 30 grader under fyra dagar”, säger kemiingenjör Carin Pettersson som deltagit i mätningen av inomhustemperaturen på boenden i Örebro.
Foto: Arbets- och miljömedicin/Universitetssjukhuset Örebro

Sommaren 2020 uppmättes på en del äldreboenden en medeltemperatur på 30–31 grader i sovrummen under vissa dygn i juni, skriver Dagens ETC. Uppgifterna kommer från en alarmerande pilotstudie gjord av universitetssjukhuset i Örebro.

Arbets- och miljömedicin mätte inomhustemperaturen  på fem boenden i Örebro kommun mellan den 23 juni och den 1 juli förra sommaren. Under den tiden varierade dygnsmedeltemperaturen på de undersökta boendena mellan 24 och 31 grader, skriver Dagens Medicin.

En dygnsmedeltemperatur på runt trettio grader på ett äldreboende måste vara otroligt påfrestande om inte livshotande för de boende. Eller inomhustemperaturer dag efter dag på över 26 grader?

Något liknande hade aldrig accepterats dagtid på en normal arbetsplats. Nattetid får sovrumstemperaturen enligt Folkhälsomyndigheten inte överskrida 24 grader.

– Risken för hälsoproblem ökar tydligt om inomhustemperaturen är 26 grader eller mer under tre dagar i följd. I det här resultatet ser vi sådana situationer i flera rum. En lägenhet hade till exempel en genomsnittstemperatur över 30 grader under fyra dagar, säger Carin Pettersson, kemiingenjör vid Arbets- och miljömedicin i Örebro i ett pressmeddelande för studien.

Sommaren 2018 uppmärksammades att många svenska äldrebonden saknade rimliga klimatanläggningar, sannolikt till följd av samma mångåriga nedskärningar som drabbat dessa under lång tid. Men inte mycket tycks ha hänt sedan dess.

Pandemisommaren 2020 blev speciell. Folkhälsomyndigheten avrådde från att använda fläktar på äldreboenden därför att dessa kan öka spridningen av smittan från aerosoler av covid-19 i rummet. Eftersom många äldreboenden inte heller har luftkonditionering blev värmen nästan outhärdlig på många platser i landet.

– Fläktar kan kännas skönt men är inte ett bra sätt ens utan smittspridning att kyla kroppen och rekommenderas därför inte som avkylning vid värmeböljor. Det som är viktigt i alla lägen är att ha en bra och anpassad ventilation. Ska man svalka någon ska man helst använda andra metoder som en svalkande dusch och att vädra under dygnets svalaste timmar. Som ansvarig på ett särskilt boende behöver man också göra riskbedömningar för boende att drabbas av värmen jämfört med risker för covid.

Vaccinationstäckning och det allmänna epidemiologiska läget spelar alltså stor roll där, säger Britta Björkholm, avdelningschef för smittskydd och hälsoskydd på Folkhälsomyndigheten.

Greger Bengtsson, samordnare för äldreomsorgen på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR menar att det i dagsläget saknas en överblick för hur det ser ut på äldreboenden i Sveriges kommuner men att det inte kommit in några större klagomål vilket tyder på att läget är förbättrat.

Bengtsson tror, men han vet inte.

Flera kommuner har infört nya anpassade regler och rutiner för en varm sommar under pandemin. Men alla kommuner har inte lyckats förbereda sig ens efter förra sommarens värmebölja. Lokaltidningen Norra Skåne beskriver exempelvis hur luftkonditionering inte finns på något av Hässleholm kommuns äldreboenden i dagsläget.

ETC frågar om det i dag finns luftkonditionering på de flesta svenska äldreboenden? Men tidningen får mycket svävande svar.

– Jag kan väl gissa på att efter värmeböljan 2018 så kom frågan upp på tapeten så att säga men hur långt man kommit i hanteringen vet inte jag, säger Britta Björkholm.

Inte heller Greger Bengtsson på SKR kan svara på hur stor andel äldreboenden som har luftkonditionerade utrymmen idag.

Det klingar 20-tal på festivalen i Båstad

Johan Ullén, förklädd till ”Rebellen Erik Satie” i Apelrydsladan i Båstad.

Båstad kammarmusikfestival som genomförs varje år (nästan), alltid veckan efter midsommar, har åter dragit i gång – efter att ha blivit inställd av coronaskäl 2020. Festivalens nya konstnärliga ledare Cathrine Winnes gör en rejäl restart på 2020-talet genom att låta årets festival bli en 20-talesfestival. I hennes tema ”Det klingar 20-tal” finns verk från 1720, 1820, 1920 och förstås 2020. Det blir 22 konserter från inledningen i måndags fram till den traditionsenliga Grand Finale på lördagskvällen.

I programhäftet skriver Cathrine Winnes att 2020-talets start förtjänar en revansch, ungefär som när 1920-talet reste sig efter ett år med spanska sjukan.

Så känns det verkligen, särskilt att festivalen med Winnes formulering tänder livsgnistan. Ändå är festivalen annorlunda. Publiken har reducerats tilll max 50 per konsert. Spelningarna genomförs utan pauser, inget café eller korvmingel för den delen, som brukligt varit. Det är handsprit och coronasäkert avstånd som gäller. Och det känns bra.

Till festivalen hör sedan fem år en podcast producerad av journalisten och historikern Barbro Hedvall, där musiker, publik och arrangörer intervjuas och berättar. Redan i våras gjorde Barbro Hedvall en större intervju med den nya festivalledaren Cathrine Winnes, som bland annat berättar om sin musikaliska speciella bakgrund som både dirigent och saxofonist.

Podden kan ses eller lyssnas på SOUNDCLOUD ELLER YOUTUBE.

2020 och halva 2021 har varit en period av minimala möjlighet att uppleva levande kultur. Därför är den här festivalen så välkommen, som en kulturens återkomst och med den normaliteten, inte bara konsten utan också det sociala livets alla skiftande möjligheter.

Mina första konserter denna 20-talsfestival hade som tema 1920-talet. Det började i Torekovs kyrka där musiker ur Amandatrion i olika konstellationer spelade neoklassicistiska verk av Stravinskij, Hindemith, Ravel och fransk-amerikanska Marcelle de Manziarly. Tempobeteckningarna på de fyra satserna i sistnämndas Piantrio i fiss-moll kan kanske (i snabb svensk översättning) ge en aning om klangrikedomen i stycket: ”I Allvarligt, barskt, utan tröghet. II Snabbt, III Utan för mycket tröghet. IV Barskt, ganska snabbt.

Bengt Forsberg, piano, Cecilia Zilliacus, violin och Kati Raitinen, cello., framförde verket med stor dynamik och spelglädje och lovad också att snart presentera den allra första skivinspelningen på det.

I festivalens musikaliska epicentrum, Apelrydsladan satt vi i publiken glest med fasta markerade platser vid stora runda bord. Där showade i tidsenlig mundering Johan Ullén och spelade både teater och piano i en hejdlösa påminnelse om ”Rebellen Satie”, med ett rikt urval Satiemusik.

Här fanns också Vexations ett några minuter långt tema som enligt Saties anvisningar ska spelas 840 gånger i följd utan uppehåll. Några ur ”publiken” avbröt lite bullrigt när det kändes för ”tjatigt”, fast det var den suveräna mezzosopranen Emma Sventelius, som bröt och i stället gav oss Saties trånande ”Je te veux” (Jag vill ha dig), en gång komponerat för en sångerska på caféerna i Montmartre, som Satie brukade ackompanjera.

I programmet fanns också framtagna filmer från Svenska baletten i Paris, med musik av Satie och med inslag av en gränsöverskridande och hejdlös humor, en absurd happening och experimentell balett med hallucinatoriska och bländande effekter”.

Vad mer kan man önska!!

Amandatrion i Torekovs kyrka på Båstad kammarmusikfestival: Bengt Forsberg, piano, Cecilia Zilliacus, violin och Kati Raitinen, cello. Trion framförde i olika konstellationen musik från 1920-talet.

Financial Times: Länge sedan Sverige övergav den socialdemokratiska agendan”

Ikeas grundare Ingvar Kamprad avled 2018, som en av Sveriges superrika dollarmiljardärer.

Många progressiva i olika delar av världen bedömer fortfarande Sverige som en socialdemokratisk utopi. Men det var länge sedan. Dagens verklighet är en helt annan.

Under de senaste tio åren har antalet dollarmiljardärer i Sverige ökat från 26 till 41. De tio senaste superrika tillkom enbart under 2020. Denna lilla grupp har under samma tid fått sina rikedomar ökade från 20 procent av den svenska BNP till nära 30 procent. Sverige har blivit ett extremt ojämlikt samhälle.

Så skrev den indiskättade amerikanske ekonomen Ruchir Sharma i en stor artikel nyligen i Financial Times, under rubriken Times under rubriken ” The Billionaire Boom: How The Super-Rich Soaked Up Covid Cash”.

Sharma är global strateg vid Morgan Stanley Investment, född i indiska Jaipur och författare till flera böcker om global ekonomi liksom en lång rad krönikor i ledande amerikanska tidningar. Han utsågs 2015 av Bloomberg Markets till en av jordens femtio mest inflytelserika personer.

I en tidigare blogg, De superrika ökar mest i Ryssland och Sverige”, fokuserade jag på det faktum att Sverige föga smickrande var det land i världen efter Ryssland där dollarmiljonärernas andel av BNP:n ökat mest under det senaste pandemiåret.

Men det finns mer att hämta i den innehållsrika artikeln.

Mångas uppfattningar om de ekonomiska omständigheterna i olika länder präglas av seglivade stereotyper, menar Sharma. Hans uppgifter om Sverige är dramatiskt negativa och i sin analys pekar han på Sverige som det land där den verkliga situationen skiljer sig mest från det många tror och förväntar sig.

Ett annat land är det ”traditionellt vänsterinriktade Frankrike”, där miljardärernas rikedomar ökat från 11 till 17 procent under pandemitiden. I Storbritannien har miljardärernas rikedomar som andel av BNP däremot legat ganska stabilt kring sju procent.

Danuíel Ek, Spotifys grundare, född 1983, svensk dollarmiljardär.

Sverige har för länge sedan övergett den socialdemokratiska agendan, skriver Sharma. Förmögenhets- och arvsskatterna slopades som ”opraktiska”. De gav inte tillräckliga intäkter hette det – och de drev grundarna av framgångsrika företag utomlands – som Ikeas Ingvar Kamprad. Detta påverkade skattesystemets inriktning.

USA:s relation till sina miljardärer är kluven. Många tror fortfarande att vem som helst kan bli otroligt rik, det är den ”amerikanska drömmen”, som är kantstött i dagens USA. Dock har man har sällan attackerat de som tycks ha realiserat drömmen.

Under kortare perioder fanns undantag. Det gällde inte minst under början av 1900-talet, då industriella exploatörer som John D Rockefeller pekades ut som ”public enemies”. Rockefellers förmögenhet uppgick till 1.6 procent av BNP när han tjänade som mest. Världens och USA:s rikaste man, Jeff Bezos förmögenhet på 177 dollarmiljarder ger honom bara 0,8 procent av BNP, hälften jämfört med Rockefeller.

2020 angrep Bernies Sanders USA:s tre rikaste män, Bill Gates, Jeff Bezos och Warren Buffet och talade återkommande om de faktum att hälften av USA:s familjer hade sammantaget lägre inkomster än dessa de tre mest förmögna.

I dagens ojämlika Sverige finns fem kapitalister med förmögenheter på lika hög andel av BNP som Rockefeller på sin tid, konstaterar Sharma. Hur har det ojämlikheten i Sverige kunnat stiga så dramatiskt– och varför är svenskarna i gemen så okunniga om det?

Fyra länder har vardera två miljardärer i denna kategorin, Mexiko, Frankrike, Indien och Indonesien, men är med denna mätmetod betydligt mera jämlika än Sverige.

De tre rikaste bland dessa har vardera förmögenheter på över fem procent av sitt lands BNP, den spanske modekungen Amancio Ortega, den mexikanske telecom-titanen Carlos Slim och franske Bernard Arnault. Slims förmögenhet uppgår till 5,3 procent av Mexikos hela BNP.

Carlos Slim’s wealth equates to 5.3% of Mexico’s GDP ©

De superrika ökar mest i Ryssland och i Sverige

Financial Times publicerade i maj en uppseendeväckande artikel under rubriken ”Miljardär-boom: Hur de superrika bälgade i sig Covid-19-pengarna”. Det handlades alltså om hur olika länders dollarmiljardärer berikat sig under pandemin, sannolikt till stor del på statliga pandemistöd.

Artikeln illustrerades av ett diagram där man jämförde dollarmiljardärernas samlade tillgångar i olika länder i procent av BNP, bruttonationalprodukten – och som en jämförelse mellan 2020 och 2021. Som källa till diagrammet hänvisade man till Forbe’s lista över världens dollarmiljardärer.

Överst på listan ligger föga förvånande Ryssland. Landets oligarker har skamlöst roffat åt sig av satsningarna för covid-19-sjuka. Deras samlade förmögenheter uppgår till bortåt 35 procent av Rysslands BNP, en kraftig ökning från 23 procent året innan.

Vladimir Putin lär tillhöra den här gruppen och har i det mesta säkerligen sett till så att den och han själv gynnats. Därmed också sagt att Ryssland är ett korrupt samhälle där det är fritt fram för de allra rikaste att ta för sig än mer.

På andra plats ligger – Sverige!

Sveriges superrika dollarmiljardärer har gynnas av pandemin och kunnat öka sina sammanlagda förmögenheter från strax under 20 % av svensk BNP (2020) till nära 30% (2021).

Men vad är detta? Ligger Sverige i samma klass som Ryssland? Vad håller våra oligarker på med??

Detta sker under en socialdemokratiskt ledd regering. Hur är det möjligt, måste man fråga sig? Hur har det Sverige som under hela efterkrigstiden ansetts som ett av världens mest jämlika länder i dag blivit ett av de mest ojämlika?

I dagarna presenterades en modest ökning av beskattningen av de superrika av finansminister Magdalena Andersson, som talade om en ”miljonärsskatt”.

Dagens Nyheter attackerade finansministern grovt på ledarplats, där det talades nedsättande om ett populistiskt utspel. SVT:s Aktuellt tyckte att det var kul att sätta Magdalena Andersson i debatt med SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt. Därmed omöjliggjordes varje slags seriös debatt om den viktiga frågan, Sveriges monumentalt ökade ojämlikhet.

Varken DN eller SVT presenterade den uppseendeväckande bakgrunden, att Sverige har blivit ett av världens mest ojämlika länder. Dessa tongivande medier tog inte den svenska ojämlikheten på allvar – av bristande intresse eller djup okunnighet, undrar jag.

På listan ligger Modis Indien på tredje plats. Där har de superrika under pandemiåret fördubblat sin andel av BNP till 20 procent, vilket känns vedervärdigt.

Att USA ligger på fjärdeplats förvånar inte, i all synnerhet inte efter fyra år med Trump som president.

Fotnot: Mera om Financial Times artikel och om The Billionaire Boom i en följande blogg.

On the 2021 Forbes list, the billionaire population rose nearly 700 to a record total of more than 2700. Shutterstock/Financial Times.

1,7 miljarder vaccinerade – men bara 0,3 procent i låginkomstländer: Häv patenträtten på vaccin!

Malin Björk, Europaparlamentariker för vänsterpartiet.

I dag onsdag röstar EU-parlamentet återigen om patenträtten på covidvaccin. 

 i den rika delen av världen har vaccineringen mot covid-19 tagit fart de senaste månaderna. Allt fler människor har fått sina två doser och kan börja återgå till ett mer normalt liv med familj, vänner och arbetskamrater. Jag själv hör till de privilegierade som fått två sprutor och inväntat de efterföljande två veckorna, en väntan som lett fram till en närmast euforisk känsla av ”nära odödlighet”.

Men, skriver europaparlamentarikern Malin Björk (V) på nättidningen Dagens Arena, ” i den fattigare delen av världen ser det annorlunda ut. Av de 1,7 miljarder doser som hittills getts världen över, har bara 0,3 procent varit i låginkomstländer.

Om dagens långsamma vaccinationstakt fortsätter skulle det ta 57 år innan befolkningen i de fattigare länderna skulle vara vaccinerade. I Indien dör uppskattningsvis över 30 000 människor per dag i covid. Dessutom slår de nedstängda samhällena extra hårt mot redan hårt prövade ekonomier och människor.”

Det räcker inte att enbart befolkningen i världens rika länder vaccineras. Ett sådant förfarande kan leda till farliga mutationer, i värsta fall virus som vaccineringarna dåligt erbjuder skydd mot. För att stoppa pandemin krävs att så många som möjligt så snabbt som möjligt får tillgång till covidvaccin. 

Malin Björk fortsätter: ”Allt fler globala aktörer är nu överens om att en av de viktigaste åtgärderna för att skynda på tillgången till vaccinet är att tillfälligt häva patenträtten på covidvaccin. Det som ursprungligen var ett förslag från Indien och Sydafrika i förhandlingar i Världshandelsorganisationen (WTO) stöds numera av runt hundra länder, däribland USA, hundratals akademiker, politiker, religiösa ledare och organisationer som arbetar med global folkhälsa, som Världshälsoorganisationen (WHO) och Läkare utan gränser.”

Enligt forskare som studerat läkemedelspatent skulle produktionen kunna påbörjas en rad nya platser inom bara ett par månader om läkemedelsbolagen delade med sig av sina patent och tillverkningsprocedurer. I det globala Syd finns dessutom redan ett fyrtiotal vaccinfabriker och producenter som idag tillverkar miljardtals doser andra vaccin och som kan snabbt ställa om.

De enda som tjänar på att vaccinpatenten görs oantastliga är de stora och oligopolliknande läkemedelsbolagen, skriver Malin Björk vidare. Utvecklingen av covidvaccinet har inte finansierats av bolagen själva, utan främst av offentliga medel.

Det ekonomiska riskerna med covidvaccinet betalas alltså med offentliga medel, medan vinsten går rakt i privata fickor.

Björk avslutar sin text med en uppmaning: ”Nu har vi chansen att ta vårt ansvar och snabbt stoppa den globala pandemin. Låt oss göra det. Det vinner vi alla på – epidemiologiskt, ekonomiskt och moraliskt.”

Region Skånes vaccinationshaveri: ”I detta drängslagsmål tänker jag inte fortsätta”

Vaccinationsinformation på väl fungerande 1177. Bid: 1177.

”I det här ovärdiga råttrejset, i detta digitala drängslagsmål, tänker jag inte fortsätta. Jag loggar ut.”

Pernilla Ström är i sin kolumn på HD:s ledarsidor med all rätt tvärilsken på de rutiner med vilka Region Skåne misslyckats med att fördela vaccinationstider. Hon har i flera dagar – förgäves – sökt logga in för att få en tid. Hon skriver vidare:

”Sedan förra måndagen pågår ett storskaligt experiment med plågsamma bokningsförsök i Region Skåne. … Vi är sisådär 150 000 skåningar i åldersgruppen som nu skulle slåss om 13 000-14 000 vaccindoser. Det gick åt pepparn, förstås. Efter nästan två timmars blodtryckshöjande och migränframkallande surfande mellan olika vaccinatörer gav jag upp. Inga tider fanns att frambringa.”

Trots att det i Skåne finns ett väl fungerande system med vårdcentraler och den väl fungerande webbsidan och appen 1177 har regionrådet Gilbert Tribo (L), Region Skåne, redan den 28 december beslutat att vaccinationsfas 4 (de som är under 60 år) ska utföras av privata entreprenörer. Det finns ingen central sida. Ingen överblick. De flesta vaccinationsföretagen finns i tättbefolkade områden i västra Skåne, det talas om en ”extrem övervikt”. Allt mycket förutsägbart, också redan den 28 december.

I en annan artikel i HD berättar Karin Zillén om vaccinationskaoset. Svea Vaccin i Helsingborg kräver att den enskilde själv ska boka in den andra sprutan, vilket strider mot reglerna. Folk med mindre allergibesvär (tillexempel mot myggbett) riskerar att inte få någon vaccinationstid. En av aktörerna, Min doktor, accepterar bara mobilt bank-id. Vissa kräver att man skriver in personnumret vid varje inloggning, andra har olika slags koder, det är olika system hos vaccinationsföretagen.

Det hela drabbar särskilt datorovana personer och alla som inte kan gå in med datorn på speciella tider dagtid när nya tider släpps. Det känns hårresande orättvist och ogenomtänkt. Skrivbordsfolket med egen dator prioriteras framför busschaufförer och byggnadsarbetare. Absurt.

För snart ett halvår sedan fattades beslut i frågan på Region Skåne. Man borde ha haft god tid på sig att finjustera rutinerna, men har ändå misslyckats kapitalt, vilket vållat oro och i förlängningen också möjligen sjukdom och död.

Blev det ”billigare” för regionen med 14 olika privata aktörer? Vad var vitsen med systemet annars? Inkompetens i kubik. För privatpersoner har det ”blivit mycket dyrare”, med tanke på sjukdomsrisk, inställda resor, förlorad tid, med mera. Privata alternativ brukar motiveras med ”valfrihet”, här står det bara för kaos, brist på samordning och geografiska orättvisor..

Socialdemokraterna i Region Skåne har krävt att vårdcentralerna åter får ansvar för vaccineringarna, också för att garantera en bättre geografisk spridning.

Det nuvarande kaoset är bara ännu ett exempel på att regionernas ansvar för vården bör avvecklas snarast. Man tycks helt sakna kompetens för att hantera en massvaccinering, åtminstone i Skåne. Hur ska det då gå med till exempel planeringen av det nya lasarettet i Helsingborg, en ännu större utmaning?

Moffer med kikaren. Om att besöka Helsingör maj 2021

Helsingör – från den svenska sidan länge en oåtkomlig hägring för de flesta. Foto: Sören Sommelius, maj 2021.

En söndag i slutet av maj 2021 gick jag i land från färjan Aurora i Helsingör. Det är första gången på nästan två år. Helsingör har blivit ”Utlandet”, en fjärran oåtkomlig plats, under pandemin.  Kontrollanterna på Helsingörs station kollar misstänksamt mina vaccinationspapper, ”det där kunde ju vem som helst ha fixat, säger den ene av dem fast på danska. Han ler sarkastiskt.

Men titta, försöker jag, det står Pfizer här, mitt namn där och vaccinationstillfällenas datum. Jag har fått två sprutor … Mannen skakar på huvudet. ”Det ska vara ett officiellt vaccinationsintyg”, säger han och fortsätter med ett vänligt leende, ”men för den här gången …”.

Som en småfisk slinker jag genom nätet, går ut på Jernbanevej, fortsätter på Hovedvagtstræde över Stenegade upp till Stjernegade mot Torvet.

Helsingör är sig inte likt. Mycket är igenbommat. Det där danska ”hygget”, jag anar det inte. Jag menar inte att folk är illasinnade eller så, mer att de verkar bedrövade, frånvarande på ett sätt som jag inte är van vid. Man skyndar längs gatorna, majoriteten med skyddsmask och nerböjt huvud.

Det här är ett annat Danmark än det jag varit van vid under alla år. Jag associerar tillbaka till krigsåren, då senast gränsen mellan Sverige och Danmark var i det närmaste helt stängd under lång tid. Och på de danska judarnas flykt över Sundet hösten 1943. Ordet ofärdstider flaxar genom mig som en olyckskorp. Jag skakar på mig, det är nog det risiga majvädret, tio grader bara och vass vind, tänker jag, min fantasi skenar i väg. Men visst har pandemin varit en ofärdstid, nästan som ett krig.

Sedan kommer jag att tänka på en man i Helsingör mot slutet av krigsåren på 1940-talet, en äldre herre kallad Moffer, bara därför att hans systerdotter som liten inte kunde tala rent. Från sin bostad kunde han se varvet som i vår tid blivit kulturvarvet, han såg Kronborg och så det sköna Öresund med den svenska kusten och Helsingborg, om natten en saga av ljus till skillnad från det nedsläckta Helsingör.

Moffer for åt andra hållet, från krigets Helsingör till fredens Helsingborg, när färjorna till slut efter krigsåren åter började gå, när ockupationsarmén kapitulerat och Danmark blivit fritt. De åren gick gränsen mellan krig och fred just här genom Öresund, en krigets och nazismens järnridå.

Med sin utmärkta kikare hade Moffer från Helsingör kunnat se en svensk dam i sin bästa ålder, ”rundbarmad såvitt han kunde urskilja”, ”inte så värst mycket kläder på sig”. Dag efter dag följde han henne med kikaren tills hon höll en skylt framför sig ”Postfack 10-01”. Hon tiggde om hjälp. Hon var i nöd.

När Moffer till slut utrustad med en stor blombukett tog mod till sig och tog färjan till Helsingborg blev det inte så som han hoppats.

Den danska författaren Frank Jæger, född 1926 i Frederiksberg, död 1977 i Helsingör. Foto: Aage Sørensen / Ritzau Scanpix.

Nå, Moffer är ingen verklig människa, vad jag vet, bara en figur i novellen ”Moffer med kikare” av den suveräne danske författaren Frank Jæger,  fint filmatiserad för SVT av Stellan Olsson.

I novellens avslutning berättas att ännu flera år efter kriget ett tjog halvgamla och äldre herrar varje onsdag träffades på en anspråkslös krog i Helsingör där de diskuterade vidvinklar och kikarobjektiv. De var alla medlemmar i Kikarklubben vars rödmosige kassör var Moffer själv.

När jag efter nästan två år åter utan möjlighet till besök på andra sidan sundet till slut kommer till det Helsingör jag dagligdags kunnat se från Helsingborg känner jag mig lite som Frank Jægers Moffer.

Skillnaden är kanske att framtiden 2021 är mera osäker än den var 1945. Då kunde det bara bli bättre när freden kommit till Danmark. Vad väntar oss nu? Med ett virus är det inte lätt att sluta fred, ens om vi inbillar oss att det kapitulerat.

Den danska brigaden som under krigsåren i Sverige avvaktat på att kunna befria Danmark, återvänder i maj 1945 efter Tysklands kapitulation till Helsingör, med färjan Holger Danske från Helsingborg. Bild: Wikipedia Commons.