Bevara sommartiden och våra ljusa sommarkvällar!

Utanför ICA-affären i byn har hela sommaren stått en representant för en jordgubbsodlare med söta närodlade gubbar till försäljning. Jag kom lite sent på lördagen, hade tänkt mig en liter i alla fall, men den sista hade just sålts, Det får bli i morgon, muttrade jag. Tyvärr, säsongen är slut, allt är plockat, fick jag till svar.

Nå inne i affären fann jag i stället kantareller och kronärtskockor, nya läckerheter för den kommande tiden. Och snart mognar nog björnbären, om det blir några, så torrt som det varit på sistone.

I dag söndag går solen upp i Lund 05.00 och ner 21.26, läser jag i ”Den svenska almanackan 2021, min bibel, ”en almanacka med utförligare astronomiska uppgifter”. Precis en månad tidigare firade vi midsommarafton – fast sommarsolståndet var redan 21/6 kl 05.32.

Den 25/6 gick solen upp 04.24 och ner 21.56. På de 30 dygn som gått därifrån till nu har dagarna alltså blivit 36 minuter kortare på morgonen medan 30 minuter försvunnit på kvällen. En hel timme sommardag –borta. Redan.

Och värre kan det bli, om sommartiden försvinner, vilket kan inträffa redan 2022. Då försvinner ytterligare en timme dagsljus och inte bara under den här månaden utan hela året. Landet sänks i mörker. EU ska reglera frågan om jag förstått rätt.

Debatten i ämnet har varit bisarr och mest handlat om ökad dödlighet vid tidsomställningarna, trots att den måste vara försumbar jämfört med vad alla de som flugit över tidszoner kan tänkas ha drabbats av.

För folkhälsan och för den allmänna trivseln i landet borde det vara ovärderligt att vi under sommarmånaderna tack vare sommartiden kan få en timme längre ljus på kvällarna, efter den vanliga arbetstiden.

Låt oss behålla sommartiden eller permanenta sommartiden till att gälla hela året om nu tidsbytena är så besvärande!

I Frankrike och likaså i Spanien har man samma tid som i Sverige, alltså det som kallas ”den medeleuropeiska tiden” vilket är detsamma som GMT (brittisk Greenwichtid) plus en timme. Paris ligger på samma meridian som London och borde (för att följa solen) haft samma tid som i Storbritannien. Men det har man inte, utan i stället på vinterhalvåret en timme längre kvällar och på sommarhalvåret (med ”dubbel sommartid”) två timmar längre kvällar.

Morgnarna blir motsvarande mörkare. Decembermorgnarna i Paris är oändligt kulna och mörka.

Sommartid eller inte, hösten kommer tids nog. Jag har en annan ”bibel”, ”Det svenska året”, utgiven 1958 av Svenska Turistföreningen. Landskap efter landskap ges meteorologiska upplysningar om snötäckets bortsättande i medeltal, om Sommaren i växtvärlden och om när flyttfåglarna kommer och drar bort.

Näktergalen är en gäst i Skåne som har bråttom. Den kom till Genarp (medeltal av 22 observationer) den 11 maj och bortflyttade den den 6 juli. Och göken bortflyttade i går den 21 juli (41 observationer).

Den här sortens uppgifter påverkas givetvis av de dramatiska klimatförändringarna i vår tid. Göken anländer numera fyra dagar tidigare jämfört med 1980-talet.

Jag hörde en gök kokoa i går morse, trodde att det var förbjudet efter midsommar. Men kanske sa den bara hej då, hej då.

Göken.

Stortinget och fredspriset som blev ”ett godhetspris” – ”en historia om bedrägeri”

Bertha von Suttner, fredsaktivisten som skrev ””Ned med vapnen!” och Alfred Nobel, som inspirerades av henne då det gäller utformningen av Nobels fredspris.

Det norska Stortinget fick av Alfred Nobel förtroendet att dela ut hans fredspris. Han ville ”få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.” Så skriver den norske författaren och juristen Fredrik S Heffermehl på fredagens DN Debatt. Han är djupt kritisk till hur man förvaltat sitt uppdrag:

”Enligt mina studier är stortingets förhållande till fredspriset en mörk historia om bedrägeri. Priset har aldrig varit oberoende av stortinget.”

Nobels avsikt med priset syftade långt. Han ”ville få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.”, understryker Fredrik S Heffermehl.

Men i stortingets händer har fredspriset blivit något helt annat. Man har använt priset för egna syften och reducerat det till ”ett allmänt godhetspris utan en distinkt idé eller tydliga mål”.

Artikelförfattaren har skrivit åtminstone tre böcker om hur stortinget hanterat valet av fredspristagare, den senaste ”Medaljens bakside”, kom ut i höstas.

Under arbetet med boken har han haft tillgång till Nobelkommitténs interna arkiv och granskat alla 131 fredspris under 120 år (1901–2020). Hans slutsats är att endast 25 procent av dem uppfyller de kriterier som Alfred Nobel ville skulle vara avgörande för valet av pristagare. Heffermehl skriver vidare:

De interna rapporter kommittén mottog om kandidaterna avslöjar både motvilja och förakt för den idé och de människor som Nobel ville stödja. Jag hittade dessa gömda och glömda i Nobelarkiven. Dessa i allt 114 personer är viktig idéhistoria. Den politiska rörelse som Nobel ville stödja har under alla år nonchalerats och undertryckts av den norska Nobelkommittén.”

Alfred Nobel avled 1896, under åren innan Norge vann självständighet genom att bryta sig loss från unionen med Sverige. Priset blev ett verktyg i den norska frihetskampen, vilket präglat dess fortsatta karaktär:

”Norska politiker vande sig vid att se priset som deras eget. Detta orsakade varaktig skada. Under de första 70 åren dominerades Nobelkommittén av medlemmar från Stortinget och regeringen. Vi fick ett stortingets fredspris i Nobels namn.”

Prisets tillkomst präglades i mycket av Bertha von Suttners inspiration gentemot Alfred Nobel och inte minst av hennes i dag klassiska antikrigsmaning, ”Ned med vapnen!”. Men profilen på de som genom åren fått fredspriset genom åren har varit något helt annat än de ”nedrustningsivrare” som Alfred Nobel pekar ut i sitt testamente.

2020 röstade hela det norska Stortinget, förutom två ledamöter, mot att ta hänsyn till Nobels testamente. Därmed gick stortinget öppet emot att följa uppfinnarens ursprungliga tanke med priset.

Fredrik S Heffermehl kallar ”beslutet ett öppet myteri”. Han slår fast att den norska Nobelkommittén aldrig har följt upp sin huvuduppgift: att främja Nobels idé om en geopolitisk vändning och ett universellt samarbete om global fred. ”Priset borde ha kallats Nobels nedrustningspris.”

Han fortsätter: ”Länderna måste stå tillsammans eller gå under. Vi har inte råd med en fortsatt militär upprustning, som bara skulle öka risken för att vi ska bli förintade. För att bryta militarismens onda cirkel behöver världen Nobels visionära idé om världsfred genom samarbete.”

Det finns legala vägar: ”Enligt lagen har Nobelstiftelsen rätt och skyldighet att instruera stortinget. Det viktiga nu är att stiftelsen ingriper och kräver att stortinget snarast möjligt utser en kommitté som lojalt främjar syftet med fredspriset – eller hittar andra sätt att säkerställa att Nobels fredsvision förverkligas.”

Imaginative drawing by Marguerite Martyn and a photo of Bertha von Suttner, 1912, with a victorious Suttner holding a scroll labeled ”International Peace Treaty / England / France / America.” In the corner cowers a representation of a defeated warrior labelled ”WAR.” A broken sword and shield is on the ground. A tangle of broken warships is at the left side. At top are newspaper headlines from the St. Louis Post-Dispatch of October 20, 1912. Frän Wikipedia.

Liberalerna, Breiviks sossehat och Utøya

I går torsdag var det tio år sedan de ohyggliga attentaten i Oslo och på Utøya. Breivik hade valt sina båda mål noga. I Oslo handlade det om de regeringsbyggnader varifrån den då socialdemokratiska regimen styrde landet. Åtta dödades här.

På Utøya begick Breivik massmord på sextionio deltagare, de flesta unga, vid ett socialdemokratiskt sommarläger. Han skulle ”utrota” nästa generation socialdemokrater, de som kunde tänkas spela ledande roller i ett framtida parti.

Dock tycks debatten i Norge efter dåden mest ha handlat om ”den stora tragedin”. Man har sällan betonat mördarens tydliga och kallblodiga mål med sin aktion.

I Dagens Nyheter skriver författaren Ola Larsmo i en debattartikel att många … ”… tycks ha glömt att massmorden riktade sig mot de med fel ursprung, fel politisk åsikt, fel kön.”

Till de som har glömt hör också de svenska liberalerna, som i sin politiska praktik har vänt sig mot socialdemokraterna och lierat sig med moderater och sverigedemokrater på ett sätt som kan föra tankarna till det som skedde i Norge.

På Twitter skrev på minnesdagen de svenska liberalerna:

”Idag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer”.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll svarade kraftfull på liberalernas aningslösa twitter:

”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.”

Åter till Ola Larsmos inlägg. Han återger en liknande debatt i Norge. Där har en av överlevarna, Elin L’Estrange, skrivit i Aftenposten att hon inte tänker fortsätta att tiga om hur hon och andra som kom levande från ön har behandlats i debatten.

Hon citerar en ledare i norska Dagens Næringsliv i november 2011. Där hävdades det att ”så länge offren från den 22 juli yttrar sig i offentligheten har de också ett ansvar” att ”inte förstöra det offentliga samtalet om invandring och integration”.

Det var de överlevande från en massaker som skulle granska sina ord, konkluderar Larsmo. Han skriver vidare:

”Det går i sammanhanget inte att blunda för sossehatets roll, även om många vill det. De politiker som mördats i vår del av världen har varit socialdemokrater. En del vill uteslutande förklara det med S-partiernas starka maktställning. Men var dag kan jag på olika öppna och slutna FB-grupper hitta förslag om att mörda socialdemokratiska politiker. Det har under åren efter massmordet blivit en vardaglig del av den politiska undervegetationen.”.

Larsmo slår vidare fast att Breivik inte var nazist i någon meningsfull betydelse av ordet. De idéer han förde fram var vad som kallas nationalkonservativa, om det unika i den norska och västerländska kulturen, om ”smygislamiseringen och det pågående ”folkutbytet”.

Vi hör liknande idéer från olika högerpopulister i parlament efter parlament, fortsätter Ola Larsmo. ”Det är samma skräck för det moderna som under förra seklets första decennier fördes fram av de nationalister i Sverige som varnade för demokratin; den var upplösande och släppte fram ”fel” människor till makten. Demokratin var kladdig och blandade det som inte skulle blandas. ”Renheten” är och var demokratins motsats.”

Larsmo avrundar sin viktiga artikel med att det viktigste nu är att ”göra det meningslösa meningsfullt”. Det kan ske både genom att se vad Breivik ville förstöra – och genom ”ett politiskt samtal som pekar ut vilket samhälle det är vi vill ha och vart vi ska, vilka värderingar vi står för och inte bara vad vi är emot. Det är vi en dag som denna skyldiga de mördade, oberoende av hur vi sedan röstar.”

När Gamla på äldreboende exploateras av Vardaga och riskkapitalbolag i USA

På Högasten står Vardagas äldreboende Villa Gåsen färdigt men tomt och inte inrett. Bild: Tom Wall/HD.

Tre stora byggnader för äldreboenden har under det senaste året byggts på spekulation i Helsingborg av det svenska vårdföretaget Vardaga, tidigare Carema Care, skriver Truls Nilsson i Helsingborgs Dagblad. Här finns plats för 200 äldre. Men hittills har bara ett av dem, Villa Maria i Maria Park, inlett verksamhet, med i våras 11 boende.

De båda andra byggena står färdiga men inte inreda , Villa Gåsen på Högasten och Villa Öresund på Rosengården.

Alla tre projekten kallas för ”Villa”, men är minst av allt villalika utan kompakta flervåningshus.

HD skriver att ”boendena har byggts utan att Vardaga har kontrakt som säger att kommunen ska nyttja ett visst antal lägenheter. Nu visar dessutom en färsk utredning att staden inte har något behov av fler platser. Tvärtom.”

Kostnader för hela äldreomsorgen i Helsingborg ligger 300 miljoner eller 19 procent lägre än förväntat. En gissning är att det kan bero på de höga dödstalen under pandemin på många äldreboenden tillsammans med usel information eller förtigande av det som skedde.

Många så kallade ”privata” eller snarare bolagsägda boenden har kritiserats för lägre personaltäthet och för fler timanställda med delade turer och hårt pressade arbetsscheman, vilket bådadera kan ha bidragit till smittspridning. Kanske vill Vardaga med de på spekulation byggda äldreboendena återvinna förlorade marknadsandelar i en lönsam bransch?

Men till HD uppger vård- och omsorgsförvaltningen att:

”I nuläget har vi inget behov av fler platser på särskilt boende än de vi redan har. Som det ser ut nu behöver vi inte fler platser de kommande 2-3 åren. Boendet i Rydebäck står klart 2023 och då tillgodoser det behoven.”

Vardaga ägs av Ambea, med huvudkontor i Solna. Företaget har 26 000 anställda och  bedriver verksamhet i 900 enheter över hela Sverige, Norge och Danmark. Ambea är marknadsledare i Sverige, Norge och Danmark inom så kallad ”privat” eller bolagsägd omsorgsverksamhet. Företaget omsatte 2018 dryga sex miljarder kronor.

Ambea är i sin tur ett dotterbolag till amerikanska KKR, som enligt Wikipedia är ett  amerikanskt investmentbolag inom riskkapitalområdet, tillsammans med det delvis Sverigebaserade riskkapitalbolaget Triton, grundat 1997 av Peder Pråhl. Triton har kontor i Stockholm, Oslo, Köpenhamn, Frankfurt, London, Luxemburg och på Jersey, vilket tyder på avancerad ”skatteplanering” eller skatteflykt.

KKR eller Kohlberg Kravis & Roberts är ett globalt investeringsföretag med kontor i USA, Europa, Asien och Australien med en 2020 redovisad vinst på över $20 miljarder. 2017 var företagets så kallade  Assets Under Management(”AUM”)  153 miljarder dollar.

Till dessa kan nu läggas de tre i det närmaste tomma äldreomsorgsbyggnaderna i Helsingborg.

Hur gick det till när vården av våra äldre blev extremt lönsam business för amerikanska riskkapitalbolag, som omvandlar svenska skattepengar till gigantiska dollarmiljardvinster?

med knapp marginal vinner SOCIALISTISK PRESIDENT I PERU

Pedro Castillo, the socialist candidate, was declared the winner of Peru’s presidential election.Credit…Jose Carlos Angulo/Agence France-Presse — Getty Images/New York Times.

Socialisten Pedro Castillo vann mycket knappt andra omgången i presidentvalet i Peru för en månad sedan och utropade sig några dagar efter valet till segrare. Men motkandidaten, japanskättade Keiko Fujimori, dotter till landets tidigare president, som nu avtjänar ett mångårigt fängelsestraff efter att ha dömts för korruption, vägrade erkänna valutgången.

På måndagskvällen fastslog landets valmyndighet till slut den 51-årige Castillos valseger, som också då bekräftades av Keiko Fujimori, skriver New York Times. Men i sitt tal kallade samtidigt Fujimori på Donald Trumps vis – fullständigt grundlöst – valet för ”illegitimt” och påstod att Castillo stulit tusentals röster från henne.

Castillo växte upp under enkla förhållanden. Hans föräldrar var bönder och analfabeter. Som barn togs det honom varje dag flera timmar att gå till skolan. För bara två månader sedan i valets första omgång, klev han upp på den nationella politiska scenen som en antietablissemangkandidat med mottot: ”Inga mer fattiga i ett rikt land”.

Castillo blir Perus förste vänsterpresident på en generation och den största motgången för den förmögna elit som styrt landet de senaste 30 åren i mycket på storföretagens och USA:as villkor.

Han är också den första peruanske presidenten någonsin som växt upp som campesino i en fattig region av Anderna.

Tusentals av de båda kandidaternas supportrar har på Limas gator väntat på det slutgiltiga resultatet av valet. De siffror som nu slagits fast anger att Castillo segrade med knappa 44163 röster, eller med 8,836,280 jämfört med Keiko Fujimoris 8,792,117.

I sitt segertal sa Pedro Castillo vidare att ”nu måste det bli ett slut på att se ner och förlöjliga arbetare, bondeledare och lärare. I dag måste vi lära våra ungdomar och barn att vi alla är lika inför lagen.”

Många av Castillos supportrar sa att de röstat på den nye presidenten i förhoppningen att han ska göra slut på det nyliberala ekonomiska systemet som Keiko Fujimoris far Alberto Fujimori införde i landet. Det systemet levererade visserligen ekonomisk tillväxt och höll nere inflationen men missgynnade miljoner av Perus fattiga befolkning.

Korruption och politiska strider har lamslagit Peru under de senaste fem åren när landet styrts av fem olika presidenter.

Mr. Castillo speaking to supporters from his campaign headquarters in Lima last month.Credit…Harold Mejia/EPA, via Shutterstock/New York Times.

Magisk Missing Alice i Krapperups slottspark

Lena Kronberg, Olga Sohlman Sommelius och Peter Bergared. Foto: Pål Sommelius

I skymningens gränsland mellan dag och natt utspelar sig Elisophie Andrées ”Missing Alice”, ett nyskrivet drama, iscensatt av Martha Vestin, inspirerat av Lewis Carolls klassiska ”Alice i underlandet” från 1865.

Underlandet finns i Krapperups slottspark. Publiken förs av guider in i den täta grönskans mångskiftande labyrinter, där allt kan hända. Martha Vestin tar oss från den ena spelplatsen till den andra.

Det är ”platsspecifik vandringsteater” som för teatertruppen och oss åskådare i en händelserik slinga från rotvältor till gläntor och slottsdammar med änder. Medan mörkret tätnar och skymningen sakta övergår i kväll förflyttar vi oss till nya spelplatser och publikläktare.

Någonstans sitter några fullegubbar och grovflörtar med de unga tjejerna. Vad är nu detta? På ön i dammen finns en lite skrämmande men också magnifik drottning.

Och så försvinner huvudpersonen, Alice, hon bara är borta och alla letar efter henne. Vad har hänt? Vart har hon tagit vägen? Kan hon ha råkat illa ut? Sökandet efter Alice är en drivkraft i handlingen.

Missing Alice har släppt taget om Alice i underlandet, som mest finns där som inspirationskälla. I sagoboken tar Alice en sked av märklig dekokt och börjar krympa. I Krapperupsskogens underland låter man i stället tiden gå baklänges eller i slowmotion.

Det här ett sagospel men också ett kusligt drama om en skolklass på utflykt, med en lärare som gör allt för att förföra sina tonårselever, och en rektor som slätar över. Metoo i skolans värld.

Uppsättningen essens, dramats kärna, handlar om ungas möten med vuxenvärlden och särskilt om unga tjejers utsatthet, inte i Carolls 1865 utan i vårt 2021. Här finns smärta och vånda, ett skri genom kvällsskogen.

Den livet igenom ogifte Caroll hade en stor samling av fotografier i olika genrer, och en stor andel av de bilder som överlevt hade unga flickor som motiv. Det har funnits obekräftade spekulationer om pedofili. Men det är inget som Elisophie Andrée anknyter till i sitt manus.

Helsingborgs stadsteaters Yvonne Ericsson har skapat skimrande vackra kläder, som bidrar till att ge föreställningen en känsla av professionalitet, liksom det fina samarbetet mellan yrkesverksamma teaterarbetare och amatörer.

Dan Bornemarks musik lägger ett ljudmässigt skimmer över Missing Alice. Musiken framspelas ibland från en scen i parken men hörs också suggestivt på trolskt avstånd.

Martha Vestins uppsättning är ett stycke magisk teater. Hon låter föreställningen smälta samman med sommarkvällen och naturen – ofta betagande vackert. Det känns som en sällsamt rik och mångfacetterad teaterupplevelse, med lång efterklang för oss som ser den.

Kanske började premiärföreställningen lite trevande, för att förtätas och beröra allt mer medan kvällen mörknar – och växa till en unik teaterupplevelse.

Fotnot: Tre i ensemblen har samma efternamn som jag själv, Pål, Olga och Vera. Det kan ha påverkat min upplevelse.

Från ”Missing Alice”.

Närmar sig sommaren – efter den arabiska våren?

Women shout slogans during demonstrations on the seventh anniversary of the toppling of president Zine el-Abidine Ben Ali, in Tunis, Tunisia, on Jan. 14, 2018. (Youssef Boudlal/Reuters/Washington Post).

Ett årtionde har gått sedan de dramatiska händelser som kallades den arabiska våren inleddes. Vid var många som den gången hyste hopp om en fredlig omdaning och frigörelse av arabvärlden. I perioder föreföll allt möjligt. Sedan slog pendeln åt andra hållet. Uppror krossades. Auktoritära ledare tog över. Inget blev som aktivisterna på torgen runtom i arabvärlden hade tänkt sig.

Eller hur var det? Vad är innebörden av den arabiska våren så här ett decennium senare?

I en tjugosidig essä reflekterar Jan Hjärpe, mångårig professor i islamologi vid Lunds universitet, under lätt provocerande titeln ”Den arabiska våren. Närmar sig sommaren?” över innebörden av den arabiska våren. Var det en vändpunkt i historien? Hans huvudtes är att det som skedde har haft betydelse också långt utanför arabvärlden.

Hjärpes text finns att läsa i ”Bortom den arabiska våren”, en vänbok till Hesham Bahari (redaktör Kerstin Eksell, Bo Holmberg och Elie Wardini, bokförlaget Dart al-Muna), med undertiteln ”Studier i arabisk och persisk litteratur och kultur”.

Bokförlaget Alhambras förläggare Hesham Bahari med vänboken till honom, ”Bortom den arabiska våren”, och Astrid Ericson Bahari.

Vänboken tillägnas, som synes, den svensk-libanesiske författaren, översättaren och förläggaren Hesham Bahari, som i många år drivit och fortfarande driver förlaget Alhambra med säte i Furulund inte långt från Lund. Förlaget har särskilt presenterat arabiskspråkiga författare och arabisk historia och kultur för svenska läsare.

Det borde vara en prioriterad profil i dagens Sverige, där så mycket kommit att handla om flyktingar och krig i arabvärlden – med en ofta djup okunnighet i många frågor. Men Alhambra har trots ofta högkvalitativ utgivning haft återkommande ekonomiska problem .

Jan Hjärpe slår i sin essä fast att den arabiska våren var en ungdomsrevolt som hängde samman med en global ungdomskultur, liksom med de den gången ”nya medierna”, internet, mobiltelefonin, sociala medier, TV-kanalen al-Jazira …

I Tunisien attackerade hackare regeringens domäner i protest mot blockeringen av Wikileaks.

Nästan samtidigt dömdes i Iran 2009 flera bloggare till fängelse, några till döden. I Syrien året innan fick 12 demokratiaktivister fängelsestraff.

Svenska debattörer skrev vid samma tid att ”den muslimska världen ännu inte fått sin Voltaire. De hade fel, understryker Hjärpe, ”det fanns och finns tusentals ”voltairer” i och utanför arabvärldens fängelser.

En annan faktor var att protesterna ofta utgick från konkreta materiella problem, som arbetslöshet, matpriser, utbredd analfabetism särskilt bland kvinnor och brist på rent vatten.

I demonstrationerna under slutet av 2010 och de första månaderna av 2011 i Tunisien, Egypten och andra arabländer var språkbruket sekulärt. Många av texterna var på engelska, avsedda att via ”nya media” läsas också utanför arabvärlden.

Kvinnor spelade en framträdande roll med tydliga uttryck för en feministisk politik och rop på jämställdhet. Humor var återkommande. Strategin var ickevåldskamp. inspirerad av såväl Mahatma Gandhi och de studenter i Belgrad som använde metoden i kampen mot Milosevic.

I Libyen tog våldet över, särskilt efter mordet på Muammar al-Qadhdhafi – och har fortsatt. I Syrien inleddes revolten med ickevåldsmetoder. Men när deserterade soldater vände vapnen mot säkerhetsstyrkorna kunde regimen svara med extremt våld – som i våra dagar lett till hundratusentals döda och halva befolkningen på flykt.

Den arabiska våren slogs ju ner på de flesta håll, konstaterar Jan Hjärpe. Han jämför med franska revolutionen som följdes av ”La Terreurs” skräckvälde med ändlöst dödande och av diktatur, Napoleons kejsardöme. Men skriver han Upplysningens idéer som revolutionen hyllat förblev ett levande tankegod med avgörande inflytande.

Hjärpe skriver vidare att detsamma – trots kortare perspektiv – kan sägas om Arabvåren:

”Idéerna finns kvar och människor som driver dem och som för det riskerar frihet och liv.” …

”Vi kan också konstatera att en del faktiska reformer har ägt rum. nya konstitutioner har kommit till, val har hållits, makthavare har bytts ut, ändringar i lagstiftning har skett. Och icke-våldstaktikens effektivitet är inte glömd.”

Fotnot: Bland övriga bidrag i ””Bortom den arabiska våren” kan nämnas:

Bo Holmberg: Förlaget Alhambra och sufismen / Ingvar Rydberg: Hesham Baharis stora projekt / Inga Brandell: Dialog Hos Fatima Mernissi och på Svenska institutet i Alexandria / Bo Gustavsson: Adonis och frihetens estetik / Kerstin Eksell: Städer och borgare i ny palestinsk litteratur.

Jag själv medverkar med: Om utvandrarens exil och öknens skönhet.

Fotnot 2: Boken kan beställas från förlaget Dar Al-Muna i Djursholm: order@daralmuna.se

Hot mot rösträtten får Texas lagstiftare att fly. Kings rösträttslag rivs upp

Rep. Chris Turner, chairman of the Texas House Democratic Caucus, speaks during a news conference outside the U.S. Capitol on Tuesday. (Jabin Botsford/The Washington Post)

Texas har kommit i fokus för en bisarr kamp om den allmänna och för alla lika rösträtten i USA. Häromdagen flydde den amerikanska delstatens lagstiftande valda demokrater från både delstatens senat och representanthus. De tog sig till Washington i två privathyrda 30-personers flygplan. I tisdags (13/7) hade över 46 Texas-demokrater tagit sig till huvudstaden.

Genom att hålla sig undan i där hoppas de kunna förhindra att nya delstatslagar klubbas. För att de ska vinna laga kraft krävs att två tredjedelar av ledamöterna är på plats.

Texas republikanske guvernör har hotat de flyende demokraterna med att de kommer att arresteras.

New York Times låter en röst säga att att de republikanska lagstiftarna kommer att få vad de vill, trots protesterna. ”Det kommer bara att ta lite längre tid”.

För snart 56 år sedan undertecknades den rösträttslag som republikaner i den ena amerikanska delstaten efter den andra nu hotar att riva upp, med Trumps lögnaktiga påståenden om valfusk vid förra pårets presidentval som svepskäl.

Den 6 augusti 1965 undertecknades Voting Rights Act av USA:s dåvarande president Lyndon Johnson i närvaro av bl a Martin Luther King. Rösträttslagen har nämnts som Kings och Medborgarrättsrörelsens största framgång.

Nu rivs den i bitar i den ena republikanskt styrda delstaten efter den andra. USA:s högsta domstol (Supreme Court) har i ett domslut tidigare i år godkänt liknande lagförändringar i likaså republikanskt styrda Arizona.

Kampen om rösträtt fördes 1965 särskilt i delstaten Alabama och den lilla staden Selma, där den brutale polischefen Jim Clark arresterade tvåhundrasextio deltagare i en manifestation för rösträtt, däribland King.

Domaren Hare hade då utfärdat nya lagar. Grupper med mer än tre personer förklarades olagliga ”för att förhindra agitatorer utifrån”. Hare anklagade aktivisterna för att vara kommunistiska infiltratörer. Han menade att svarta var underlägsna människor som inte kan fungera i en demokrati, lika lite som det går att ”spänna en zebra framför en plog”.

Den vita makteliten i Selma var lierad med de båda vitmaktorganisationerna i Selma, White Citizens’ Council och Ku Klux Klan.

Liknande saker inträffar 2021 som 1965, om än med anpassade argument. Nu heter det att nya vallagar i 14 republikanskt styrda delstater ska ”förhindra valfusk”, när de i själva verket är utformade för att försvåra för afroamerikaner och andra minoriteter (som ofta röstar demokratiskt) att rösta. Argumenteringen bygger på Trumps lögner.

Trumps smutsiga sorti från Vita Huset var insvept i den avgående presidentens grova lögner om utbrett valfusk, påståendet att han själv var den rättmätige presidenten. Samma lögner har nu fått rader av delstater att instifta nya vallagar.

Det har hetat att det skulle göra valen skyddade för fusk. I själva verket handlar det om totalt odemokratiska attacker på grundprinciperna i Voting Rights Act, det som var Martin Luther Kings kanske största framgång.

De nya lagarna i Texas innebär bland annat försämrade möjligheter att poströsta och förbjuder dygnetruntöppna vallokaler och drive-in-röstning, vilket användes av miljoner väljare under presidentvalet i november.

Enligt konstitutionen hålls val alltid på tisdagar. Det innebär att lågavlönade grupper ofta måste ta ledigt från jobbet för att först registrera sig, sedan skaffa ett id-kort och så på själva valdagen. Det kan innebär rejäla ekonomiska uppoffringar.

Bland afroamerikaner finns en tradition ”souls-to-poll”, där man först gått i kyrkan och sedan gemensamt till vallokalen. I många delstater vill man förhindra detta genom att inte hålla vallokaler öppna på söndagar. Jag har själv sätt hur ”valsedlar” utformats som häften, med mängder av beslut som ska kryssas för i vallokalen, vilket skapat flertimslånga köer på många ställen – och skapat risker för fel och underkända röster.

När många republikanskt styrda delstater nu går in för att försvåra röstandet bland stora grupper väljare är det förstås mot alla demokratiska grundprinciper.

Joe Biden har i dagarna hållit ett känslosamt och laddat tal mot det pågående undermineringsarbetet av Voting Rights Act i många delar av USA. Men, menar kritiker, han har inte gått tillräckligt långt för att försöka göra om vallagar till en nationell fråga, lika överallt.

Slut med buskörning och fulparkering med nya regler för elsparkcyklar?

Felparkeringar på trottoarer, buskörning och alldeles för höga hastigheter på gångstråk är problem kopplade till fordonen i huvudstaden.
Foto: Veronica Johansson/SvD/TT

Flera städer tar nu krafttag mot elsparkcyklarna. skriver Dagens Samhälle. I Malmö finns nu 2.500 av dessa, de flesta i stadens centrala delar. De kommer nu att beläggas med en kommunal avgift på fem kronor per dag, motsvarande 1 825 kronor per år och elsparkcykel från bolagen.  

– Det principiella skälet är att alla som bedriver verksamhet på offentlig mark ska betala en markupplåtelsetaxa, säger Olof Rabe, projektansvarig på Malmö Kommun. Rabe fortsätter:

– Elsparkcyklar är ett jättebra alternativ som vi absolut vill främja, men det är stora problem med parkeringen och att man framför fordonet på körbanor som inte är lämpade för det.

Kommunen uppmanar bolagen att ställa ut cyklarna på ett 60-tal platser som anses lämpliga, förutom i anslutning till cykelställ. Just nu pågår ett test med 20 stycken fysiska parkeringszoner. Tanken är att det ska ge en beteendeförändring så att användarna väljer att parkera där.  

I Stockholm finns  i dag 16 000 elsparkcyklar fördelade på sju bolag.

– Efter vad jag har hört är det fler elsparkcyklar i Stockholm än i Paris och fler per capita än i de flesta städer i Västeuropa. I Stockholm är elsparkcyklarna flest i augusti och september så vi kan anta att det blir en ökning även i år, säger Johan Sundman, projektledare på Trafikkontoret.  

Felparkeringar på trottoarer, buskörning och alldeles för höga hastigheter på gångstråk är problem kopplade till fordonen i – men också på många andra håll i landet. I förra veckan begränsades hastigheten till 6 km/timmen  i ytterligare ett par centrala delar av Stockholm. 

Elsparkcyklarna har säkert kommit för att stanna – och utgör säkert i många sammanhang ett bekvämt och ofta lättillgängligt nytt sätt att ta sig fram i städerna. Men alla parter skulle ha mycket att vinna på också dessa fortskaffningsmedels framfart reglerades av tydliga trafikregler.

Demokratin och Bonniers växande tidningsiperium

Bonnier stärker sin makt över svenska medier genom köpet av Skånska Dagbladet och kontrollerar efter affären med Gota Media 57 svenska lokaltidningar och ytterligare en mängd gratistidningar. Samt förstås Dagens Nyheter och Expressen.Bilden: Dagens ETC.

Bonniers förstärker sin makt över det svenska medielandskapet. Nyligen kom Bonnier News överens med Gota Media om att samarbeta i ett korsvist ägande. Bonniers tar 30 procent av Gota och Gota 20 procent av Bonnier News Local. ”Jätten sväljer den mindre konkurrenten”, skriver Gunnar Wesslén i en kommentar i Dagens Etc.

För bara ett decennium sedan såg det svenska medielandskapet helt annorlunda ut, med en mångfald lokalt ägda tidningar. Under en tid därefter har det funnits ett dussintal ägare. I dag återstår i princip bara tre, med ett fåtal undantag.

I torsdags avslöjades att Bonniers köpt ytterligare två skånska tidningar, Skånska Dagbladet och Norra Skåne. Det innebär att Bonniers efter affären med Gota Media kontrollerar 57 svenska lokaltidningar och ytterligare en mängd gratistidningar. Samt förstås Dagens Nyheter och Expressen.

Dagens Etc intervjuar Jan Scherman, före detta vd för tidigare Bonnierägda TV4, numera ägt av Telia.

Scherman tror att Bonniers ambition varit att utnyttja stordriftsfördelarna. Det innebär också att den lokala journalistiken minimeras.

– Det är ytterst oroväckande ur alla tänkbara perspektiv, men framförallt likriktning av både nyhetsförmedling och opinionsbildning. Bonnier äger snart allt i dagspress. En gång monopolist alltid monopolist. De tre koncernerna som nu äger de svenska tidningar kan förväntas att till stor del inom varje koncern ha en stor del gemensamt redaktionellt innehåll. Till det kommer stora annonspaket och samordnad distribution.

Mer än tio procent av Gota Medias intäkter kommer från samhällsstöd, skriver Etc. Koncernens hela årsvinst på över 100 miljoner har betalts av skattebetalarna. För Bonnier News Local är förhållandet detsamma. Miljonvinsterna kommer från skattebetalarna.

Ur ett demokratiskt perspektiv är den nya situationen bedrövlig. Väl fungerande medier är grunden för en levande demokrati. Digitaliseringen medför lägre intäkter för de flesta mediehus – och därmed färre journalister. Allt fler delar av Sverige hamnar i medieskugga. Och i större delen av Sverige råder näst intill tidningsmonopol.

Public Service – SVT och SR – är fortfarande en garant för kvalitetsjournalistik, men hotas av de högernationalistiska partierna, sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna.