Kategoriarkiv: Miljö

Klimatförnekare styr högerregeringens budget

Klimatdrabbade människor i Pakistan flyr undan översvämningskatastrrofen. Bild: Unicef.

Det stora klimatmötet COP27 i egyptiska Sharm el Sheik vid Röda havet går efter helgen in i sin andra vecka. Dessa dagar i Sverige är det som om naturen vill påminna också svenskarna om vad som pågår. Ännu lördagen den 12 november är det meteorologiskt sommar längs kusterna i Sverige. Göteborg Halmstad och Helsingborg nämns i väderleksrapporten som tre orter som kan komma att denna helg notera den högsta novembertemperaturen i Sverige någonsin.

Vädret är onormalt. I södra Sverige påverkas vi av det fortfarande av att det definitionsmässigt är sommar, vilket inte är särskilt obehagligt. Oktober var den varmaste oktobermånaden i Sverige någonsin. Detsamma kan komma att gälla november.

Samtidigt har högerregimen i Sverige i praktiken lagt ner miljödepartementet och lagt en politik som leder till ökade utsläpp och än värre global uppvärmning.

På andra håll i världen är det inte lika lätt att glädjas åt novembersommaren.

I Bangladesh har rekordkraftiga monsunregn gjort 33 miljoner människor hemlösa. I Pakistan har regnen svept i väg mängder av byar och gjort tio miljoner barn hemlösa, rapporterar Unicef. Också Indien och Nepal är svårt drabbade.

Här i Sverige skär samtidigt den nya högerregeringen kraftigt ner biståndet. Därmed bryter Kristersson och Åkesson och de andra dramatiskt med den politik i FN:s anda som under större del av efterkrigstiden styrt den svenska utrikespolitiken. Sverige ska kraftig skära ner biståndet till större delen av de länder som vi tidigare försökt att gynna, också bidragen till FN ska kraftigt dras ner.

Kristersson och Åkesson vill lansera den politiska omställningen som ett positivt ”paradigmskifte”. I själv verket är det snarare fråga om en struts- eller snigelpolitik, att Sverige drar sig undan allt som handlar om solidaritet med andra folk.

I Aftonbladet skrev häromdagen Ingvar Persson på ledarplats under rubriken ”Klimatförnekare styr Svantessons budget” om de här frågorna. Han citerar SD-riksdagsledamoten Elsa Widding som utan att blinka i riksdagen påstått att ”klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd”.  

I Trumps USA har de valförnekare som hävdat att Trump berövades valsegern i valet 2020 spelat en stor roll ända tills nu. I Sverige har vi i stället klimatförnekare som i en liknande anda dominerar den nya högerregimens beklämmande politik. Frågan är om det är så mycket bättre?

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Kina och världen efter den 24 februari

Rysslands president Vladimir Putin med Kinas president Xi Jinping. Bild: Wikimedia

Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Kina, i nättidningen Dagens Arena. Han tror att de närmaste decennierna kommer att definieras primärt av hur relationen mellan USA och Kina, de båda reella supermakterna, hanteras.

Samtidigt är det uppenbart att Putin och Ryssland försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation, till följd av monumentala felkalkyler. Kriget har utlöst ”en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner” – och Putin och Ryssland har därigenom uppnått välförtjänt pariastatus.

Putin ville med kriget återge Ryssland den stormaktstatus som gick förlorad med Sovjets sönderfall. I stället har Ukrainas identitet konsoliderats medan Ryssland försvagats såväl militärt som ekonomiskt och politiskt.

Därtill kommer att världsekonomin skadats inte minst genom en global livsmedelskris vars följder vi ännu bara kan skönja.

Börje Ljunggren påminner också om en viktig bakgrund till det som sker nu:

” I ’rättvisans namn’ måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.”

Västvärldens verkliga utmaning är ändå en annan, menar Ljunggren:

”I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna.”

Han fortsätter:

”Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin.”

Kina har länge svarat för tjugo procent av tillväxten i världsekonomin men på senare tid gått mot växande ekonomiska svårigheter. Mycket hänger samman med landets relation till USA, som försämrats påtagligt.

Detta beror på flera bakomliggande orsaker.  USA:s utrikesminister Blinken menar att Kina är den största utmaningen mot USA och det enda land som har avsikten och makten att förändra de globala maktstrukturerna.

Ljunggren citerar en australisk Kinaspecialist, förre premiärministern Kevin Rudd, som i sin bok The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022) varnar för ett förödande krig mellan USA och Kina som kan och måste undvikas.

Ett villkor för detta är att de båda länderna accepterar att ”strategisk konkurrens är oundviklig”. Ett annat är att status quo kan bevaras för Taiwan, vilket är en nödvändig förutsättning för det ” minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras”.

Kan risken för nya pandemier och klimatfrågan, ”mänsklighetens yttersta existentiella fråga” leda till besinning, frågar sig Börje Ljunggren.

Han påminner om hur 2015 Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Läget sju år senare är dramatiskt annorlunda.

Klimatkrisen har hamnat i skuggan av såväl pandemin som den ryska invasionen av Ukraina. Ändå svarar USA och Kina tillsammans för över 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.

Men i dag har Peking förpassat klimatfrågan till baksätet, avslutar Börje Ljunggren och avrundar sin artikel dystopiskt:

Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner.

Fotnot: Börje Ljunggren är före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter

Marknaden fixar inte elen: Sex ggr mer för strömmen I Skåne jämfört med i norr

Vindkraftsboomen och nedlagd kärnkraft som inte har ersatts med annan kraft har gjort att balansen i elproduktion mellan norr och söder har försämrats på tio år. Foto: Daniel Costantini/Dagens Nyheter.

Marknadskrafternas undergörande välsignelser har serverats svenska folket i tesked och skopa under de senaste decennierna. Det mesta har gått fel, rejält fel. Skolorna, järnvägen, vården, apoteken …

Frågan är om inte elprisexperimentet hör till de allra värsta. Reglerna för elpriserna på ”den europeiska marknaden” är sådana att brist och stigande priser på naturgas (som inte används särskilt i Sverige) absurt nog har blivit en huvudorsak till skenande svenska elpriser de senaste månaderna.

En annan orsak som utreds i Dagens Nyheter, beror på de fyra svenska elområdena. De har vissa dagar bidragit till att en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning.

Detta i en tid när el står för miljövänlig energi i olika sammanhang.

Svenska elkonsumenter, särskilt i södra Sverige, får därför betala ett besynnerligt högt pris för elen. Det beror, skriver DN, på en konflikt för bortåt 15 år sedan med Danmark, som klagade till EU över att Sverige inte exporterade tillräckligt med el till Danmark och fick rätt av EU-kommissionen, vilken 2010 krävde att Sverige skulle hitta andra sätt att hantera svagheter i vårt transmissionsnät. I november 2011 föddes de fyra elprisområdena.

I en rapport 2012 skrev myndigheten Svenska Kraftnät att marknaden skulle förändras ”när prissignalerna nu tillåts nå fram till marknadens aktörer. Tanken var att elproduktionen i södra Sverige skulle öka, marknaden skulle fixa det. Men marknaden svek. Den sammanlagda elproduktionen i de två södra elområden har minskat med två procent, i de två norra har den stigit med totalt 35 procent.

Därför har vissa dagar har en skåning tvingats betala sex gånger mer för en kilowattimme än en norrbottning. Det är marknadens fel.

Marknaden skulle också genom bättre konkurrens fixa fler apotek i glesbygden. Det blev fler apotek i Stockholms innerstad, typ. Det skulle bli bättre och mera jämlika skolor. Pyttsan. Det skulle bli fler tågförbindelser. Mellan de större städerna, jo. Men inte till utlandet och inte driftsäkert, sånt tjänar ju marknaden dåligt på.

– Det är uppenbart att prissignalerna inte varit tillräckliga starka för att ändra situationen, utvecklingen har blivit den omvända. Överskottet har ökat där förbrukningen är som lägst och tvärtom. Elmarknaden har inte premierat ny produktion, säger till Dagens Nyheter Ulf Moberg, teknisk direktör på Svenska kraftnät.

Men Vindkraften då, Ulf Moberg, vindkraft till havs är framtidens rena energi. Borde inte marknaden fatta det?

Nej, marknaden fattar inte. Inte heller den svenska militären fattar, de vill ha alla haven för sig själv.

Till det kommer att högernationalisterna tjafsar om ny kärnkraft, fast det vill ju inte marknaden. Slutförvaringen som ska hålla 100 000 år, är ju heller inte löst.

Det märks att de inte gått studiecirkel i energifrågor, vilket alla vi gjorde som för linje 3 inför folkomröstningen mot kärnkraft kämpade mot kärnkraft och som undeer demonstrationerna till Barsebäck skanderade:

Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind!

Grafik: Johan Andersson Fakta: Hans Strandberg
Källa: Svenska kraftnät, Nordpool
*Exklusive skatter och avgifter 11 januari 2022
**Här ingår bland annat kraftvärme och gasturbiner

Försvaret får inte stoppa vindkraften till havs

Utbyggnad av havsbaserad vindkraft stoppas regelmässigt av Försvarsmakten, anser artikelförfattarna. De pekar bland annat på en ansökan om att få bygga en vindkraftspark i Östersjön, fem mil utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Foto: Bruno Helgesson/N/TT/DN.

Försvarsmakten stoppar i det närmsta 100 procent av alla ansökningar om projektering och byggande av havsbaserad vindkraft, konstaterar kritiskt förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg och förre marinchefen Anders Grenstad i en artikel på DN Debatt i söndags.

Artikelförfattarnas utgångspunkt är de nu snabbt växande prognoserna för framtida elanvändning i Sverige. De stora projekten i norr som fossilfri stålproduktion, batterifabriker och serverhallar slukar mycket energi, vilket påverkar hur mycket el som kan föras från Norrlandsälvarnas kraftverk till Sydsveriges befolkningscentra, där också flera kärnkraftsreaktorer stängts de senaste åren.

Därför måste södra Sverige tillföras ny elproduktion, konstaterar Odenberg och Grenstad. De menar att det särskilt gäller den kommande fem – tioårsperioden och att  ”teknikutvecklingen senare kan öppna för ny kärnkraft i form av små modulära reaktorer”. Till det sistnämnda finns dock fortfarande tekniska och ekonomiska frågetecken, heter det, och säkerhetsmässiga skulle jag vilja tillägga.

Det som gäller nu är havsbaserad vindkraft, det vill säga stora parker belägna 20 till 30 kilometer utanför kusten, långt bortom det kommunala vetot:

 ”Och det handlar om en enorm potential. En enda sådan park kan ha en installerad effekt på 1 500 megawatt, vilket är mer än effekten i det nedlagda Barsebäcks två reaktorer (2×600 megawatt).”

För ett år sedan undertecknade regeringen en politisk deklaration med EU-kommissionen och EU:s övriga strandstater om utökad havsbaserad vindkraft i Östersjön. Men Sverige har ännu inte byggt någon sådan, till skillnad från länder som Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA.

Mikael Odenberg skriver här inte enbart i sin roll som ex-försvarsminister. Han var under perioden 2008 – 17 generaldirektör för Svenska Kraftnät, som nu av regeringen fått i uppdrag att bygga ut el-stamnätet till svenska havsområden där det finns förutsättningar för att ansluta flera havsvindparker.

Men Försvarsmakten säger rutinmässigt nej till alla planer på havsbaserad vindkraft, suckar artikelförfattarna. De hänvisar till erfarenheter från andra länder:

”Havsvindparker påverkar förvisso försvaret. De begränsar marinens och flygvapnets rörelsefrihet. Anläggningarna kan störa svensk signalspaning, liksom övervakningen av luftrummet, havsytan och det som finns under den. Därtill kommer konflikter med försvarets övningsområden och skjutfält.

Samtidigt finns goda erfarenheter från flera Natoländer om hur energi- och försvarsintressen kan samexistera. Tekniska installationer på anläggningarna kan till och med förbättra möjligheterna till övervakning. En stor svensk försvarsindustri, Saab, arbetar aktivt med hur det kan gå till.”

Till det kommer att Försvaret inte anser sig kunna diskutera sina invändningar mot olika utbyggnadsplaner, … ”eftersom dessa invändningar per definition är hemliga. Moment 22, alltså!”

Det finns stora möjligheter att föra in omfattande ny elproduktion till södra Sverige och substantiellt sänka de höga sydsvenska elpriserna till gagn för såväl näringsliv som hushåll, slår Odenberg och Grenstad fast:

”Men om de energipolitiska ambitionerna ska kunna förverkligas måste det etableras en annan ordning.”

Artikelförfattarna föreslår/kräver samarbete mellan försvarsindustri och vindkraftsintressenter för att finna optimala platser för den nya havsvindkraften – på ett sätt så att påverkan på försvarets intressen minimeras.

Maria Popova om klorofyll som gör liv av ljus och om höstens verkliga färger

Maria Popova, som ”marginaliserat” barn med drömmar i Bulgarien. I dag lever hon i USA, är essäist och författare på nätet, som i femton år varje vecka skrivit ”Brain Pickings!” reflexioner om livet och litteraturen. Nu byter hennes skrivande namn till Marginalian, Marginalanteckningar, publiceras gratis på nätet, finansieras med frivilliga bidrag.

Under många år har jag med stor behållning läst ”Brain Pickings”, bulgarisk-amerikanska Maria Popovas essäer, publicerade som veckobrev på nätet. Efter femton år byter de nu namn till ”Marginalian”, ungefär randanteckningar. Du hittar dem här. De är ideella och kan läsas gratis men är väl värda att donera ett större eller mindre stöd till.

”Byter namn”, förresten, Maria Popova använder ett bättre ord, essäerna är ”reborn”, pånyttfödda.

Maria Popova är själv migrant från det kommunistiska Bulgarien, reborn i USA. Hon berättar själv hur hon började skriva ”Brain Pickings den 23 oktober 2006, som en omöjlig idé i huvudet hos en 22-årig kvinna som den gången uppfattade trötta ordlekar i ett för henne främmande språk som originella och fulla av under.

Det har för Maria Popova blivit över sex miljoner sidor med Brain Pickings, Hjärnblomster, Hjärnfrukter eller vad du vill. Nu kränger hon av sig den ”illasittande” ord-koftan för att fortsätta skriva – men som ”Marginalanteckningar”, om tillvarons marginaler, om marginalanteckningarna i böcker hon läst, ”om sitt läsande och sina kärlekar, allt det som får henne att känna sig mest levande”.

Och om ”människor och idéer marginaliserade av kulturen”, ”utplånade av det kollektiva selektiva minne som kallas historien, därför att de var i någon mening för annorlunda eller alltför före sin tid – eller såg för tydligt genom tidens uppsåtliga blindhet …”.

Allt började med ett mejl till sju nära vänner, skriver Popova. Sju år senare började hon något som blev en årlig tradition, att destillera fram det viktigaste hon lärt sig om ”att leva medan jag läser och om att skriva min väg genom livet”. Privata erfarenheter blev offentliga i förhoppning om att ”ett medvetandes subjektiva insikter” skulle kunna bli lindrande för någon annan.

”I böckernas marginaler och i livets marginaler, ofta uppfattade som vår kulturs nedärvda parametrar för vad som är tillåtet och möjligt har jag arbetat med vem jag är och vem jag önskar att jag skulle vara”, skriver Maria Popova.

Maria Popova, ”Höstlöv”.

I ett aktuellt ”nummer” av Marginalian skriver Maria Popova om hösten, som en tid för avslöjanden, i ordets ursprungliga betydelse. Det är en tid som vi förknippar med förlust, men kanske handlar det mera om annat. Hon tar träden och växtligheten som exempel.

”Fotosyntesen är naturens sätt att göra liv av ljus. Klorofyllen möjliggör för träden att ”fånga fotoner” och använda en del av deras energi till att framställa det socker som gör dem till just träd av trä, och också är råmaterial för löv, bark, rötter och grenar.”

”Klorofyllen, är en livskraft, men också en kloak. När träden gör sig av med klorofyllen från sina löv avslöjas naturens verkliga färger …”

Art by Violeta Lópiz from A Velocity of Being: Letters to a Young Reader. The New York Public Library.

Thage G och Elin Wägner själsfränder för freden

Porträtt av Elin Wägner bakom hennes telefon på Elin Wägner-museet Lilla Björka i den småländska byn Berg, norr om Växjö. Foto Sören Sommelius.

”Där borta stod Svenska Akademins ständige sekreterare Anders Österling, Jag fick överräcka en krans åt honom och andra som hade kommit till byn för att delta i begravningen av Elin Wägner.”

Året var 1949. Thage G Peterson, uppväxt i byn och son till kyrkvaktmästaren i Berg, pekar på det hörn där Österling fick en krans av honom, längst fram i småländska Bergs kyrka, i skogsmarkerna tre mil norr om Växjö. I september 2021 håller han föredrag i Bergs kyrka om sin relation till den 51 år äldre Elin Wägner.

Utgångspunkten är den bok om Elin Wägner som Thage G Peterson skrivit och som utkommer i dagarna, ”Elin i mitt liv”, med underrubriken ”Om Elin Wägner och mitt unga jag” (Carlssons förlag).

Boken är berättelsen om den speciella och avgörande relationen mellan kyrkvaktmästarens son och den uppburna författaren och akademiledamoten Elin Wägner som under en stor del av sitt liv hade Berg som sin fasta boplats i det hus som nu är museum, Lilla Björka. Deras relation kom att påverka och prägla den unge Thage djupt.

– Min bok är ingen biografi utan en berättelse om min livslånga ”kärlek” till Elin.

Thage G Peterson på Kafé Annorledes på Norra Storgatan i Helsingborg, i det hus där Elin Wägner arbetade som journalist på Helsingborgs-Posten i början av förra seklet, liksom senare Birger Sjöberg. Foto: Sören Sommelius.

Thage G Peterson blev socialdemokratisk politiker under Olof Palmes tid och under många år en av dennes närmsta medarbetare, som bland annat samordningsminister och industriminister, senare justitieminister, försvarsminister och riksdagens talman. I alla år drevs han av Elin Wägners ideal, freden, jämlikheten och miljön.

De senaste åren har han hållit talrika föredrag över hela landet, om freden och den svenska alliansfriheten, talat sig varm mot svenskt deltagande i Afghanistankriget och mot ett svenskt Natomedlemskap – och berättat om Elin Wägner.

Elin Wägner var en föregångare. De frågor som var hennes har bara blivit alltmer angelägna och kan delvis sammanfattas med hennes devis ”Fred på jorden och fred med jorden”.

Thage G Petersons allra första minne av Elin Wägner är från krigsåren. Hon har kommit hem till hans pappa som också är fritidsfrisör. Pojken sitter på en stol och lyssnar på faderns och Elins samtal om de kusliga krigshändelserna i Europa medan hon blir klippt. Många gånger följer han med henne på vandringar genom Bergs by, ofta under tystnad – eller sitter på en av bänkarna på kyrkogården medan Elin förklarar för honom vad demokrati är.

Kort tid efter Elins död gick den då 16-årige Thage runt i byn på sin ”tiggerirunda”, för att samla in pengar till en scoutstuga. Samtidigt talade han om Elin Wägner med byborna och samlade in vad de kunde berätta. Sedan dess efter sjuttio år finns nu dessa med som en pusselbit i Thage G Petersons ”Elin i mitt liv”.

I dess allra sista ord skriver författaren att det finns många anledningar till att i dag sakna Elin Wägner:

”Elin hade behövts i dag som en ropande röst för att stoppa det pågående övergivandet av Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Detta särskilt i en tid då den svenska kultureliten inte hörs av och de politiska ungdomsförbunden är tysta som kyrkråttor.”

Fotnot 1: Thage G Petersons föredrag (som fick dubbleras till följd av stort publikt intresse) avslutade Elin Wägners-sällskapets ambitiösa årliga vecka om Elin Wägner i Växjö och i Berg.

Fotnot 2: I nya numret av Folket i Bild (nr 9 2021) finns en stor intervju med Thage G Peterson om den nya boken, ”Med Elin Wägner som ledstjärna”, skriven av tidskriftens redaktör Stefan Westrin.

Elin Wägners hem under många år, Lilla Björka i småländska Berg, nu hennes museum. Foto: Sören Sommelius.

Lilla filmfestivalen i Båstad Troell och miljökris i Kina

Handpollinering av fruktträd i en avlägsen dal i Kina där alla bin och pollinerande insekter utrotats genom överanvändning av pesticider. Bilden ur dokumentärfilmen ”Earth: Muted”.

Lilla filmfestivalen i Båstad har återuppstått efter pandemins mörker och under en liten vecka visat film som skapat möten och samtal på Scalabiografen mitt i byn. I går visades den sista filmen i år under en festival som är unik i Sverige genom sin småskalighet och genom närheten mellan publik och filmfolk.

Bo Widerberg grundade festivalen 1996 och i år har det varit 25-årsjubileum med ett femtontal filmer, visade under fem dagar, därtill möten och samtal om om svensk films och biografens utveckling och framtid, regissörsmöten med bland annat Ruben Östlund, Björn Runge och Fanni Metelius.

Den förstummade jorden – eller ”Earth: Mutedär titeln på en lika angelägen som annorlunda film, gjord av tre regissörer, Mikael Kristersson, Åsa Ekman, Oscar Hedin.

Det är en miljödokumentär, som utspelar sig i en avlägsen kinesisk dalgång – men som har stor allmängiltighet som en berättelse om hur människans vanvård av naturen kan skada mänskligheten. Visningen i Båstad var den första för svensk publik. Nu följer inom kort biopremiär och fram emot årsskiftet också TV-visning. Den tysk-franska kulturkanalen Arte kommer att visa filmen under 2022.

En av de tre filmarna, Mikael Kristersson var på plats i Båstad och deltog efter visningen i ett samtal om filmen. Han filmade själv under fyra resor i Kina i ett filmarbete som genom avancerad klippning och krävande översättning av ett stort inspelat material tagit nästan ett decennium att fullfölja.

”Earth: Muted” utspelar sig i en dalgång i Kina, där jordbrukarna försöker livnära sig på ett ekosystem som är på väg mot kollaps. Där har de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel.

I filmen skildras tre kinesiska familjer som påverkats av miljökrisen. I den svindlande vackra inledningen arbetar man med handpollinering av fruktträd. Det ser så intagande grant ut – men är sista möjligheten att rädda stora fruktodlingar genom ett otroligt arbetskrävande mänskligt arbete. Något liknande hade knappast varit möjligt i Sverige. Ändå skulle en miljökris som den kinesiska knappast vara otänkbar här, tror jag, och associerar till hur havsörnen var nära utrotning efter det att örnarnas ägg fick för tunna skal efter tung påverkan av miljögifter.

I filmen får vi möta människor i deras vardag och se den vackra dalens natur. Samtidigt är filmens miljöproblematik ödesmättad. Den ger mycket att tänka på enbart genom de röster som hörs i filmen och utan någon allvetande berättarröst som skulle ha kunnat förenkla och förvränga de komplicerade sammanhang det handlar om.

Dokumentärfilmen är skapad av Film and Tell 2021 i samproduktion med Film i Skåne och Picafilm.

Mikael Kristersson har tidigare gjort sig känd som en i Sverige unik naturfilmare, med säregna filmer som Pica, Pica (1976), Falkens öga (1998) och Ljusår (2008).

Pica, Pica är det latinska namnet på skatan. Filmen handlar om skator i stockholmsförorten Vällingby, ofta stå att filmkameran låter oss uppfatta skatornas blick på människan. Jag glömmer aldrig en scen där skatorna har sina bon nära ortens Systembolag och med förståelig förundran betraktar människorna där nere som släpar på stora kartonger och tunga kassar med skramlande flaskor.

Båstadfestivalen hyllade särskilt den i dagarna 90-årige filmaren Jan Troell, med att visa några av hans filmer. Jag såg en av dem, Uppehåll i myrlandet”, en halvtimmeslång härlig kortlfilm efter en novell av Eyvind Johnson, en av Troells allra första filmer, från 1964.

En ung Max von Sydow spelar bromsaren Kvist som hoppar av tåget av en speciell anledning och snart möter en likaså mycket ung Allan Edwall i den lappländska ödemarken.

Filmen visas på SVTPlay till juli 2023 liksom Tom Ahlands nygjorda intervju med filmaren, ”Ett par dagar i november med Jan Troell”.

Fotnot: Läs också Johan Malmbergs kulturartikel om filmfestivalen här.

svenskfilmdatabas.se

Helsingborg EU:s miljöhuvudstad??

Helsingborg kan vinna titeln som miljöhuvudstad i EU 2023. Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad.

Fyra städer finns kvar då det gäller valet till Europas miljöhuvudstad 2023, skriver Helsingborgs Dagblad. En av dem är Helsingborg. De tre andra är Krakow, Tallinn och Sofia.

EU började utnämna årliga miljöhuvudstäder 2010. Den första blev Stockholm och efter det har bland andra Hamburg, Lissabon, Nantes, Essen, Oslo och Ljubljana innehaft titeln. Den vinnande staden utses av EU-kommissionen.

Förra hösten lämnade Helsingborg in en ansökan om att bli miljöhuvudstad. Städernas ansökningar är omfattande. Helsingborgs underlag omfattar 12 avsnitt och drygt 250 sidor text. Där beskrivs miljöstatus för luft, vatten och mark och allt hållbarhets- och klimatarbete.

I våras togs staden ut som en av 16 officiella kandidater och nu har Helsingborg blivit en av fyra finalister. Den segrande staden får 600 000 euro att använda till miljöinsatser. Och äran!

Det är ju smickrande för staden och roligt förstås.

– Det är jätteroligt, det känns verkligen som att vårt miljöarbete har gett resultat, säger till HD Henrik Frindberg, Helsingborgs stads miljödirektör. Han nämner några av stadens satsningar på miljöområdet:

– Fjärrvärmen är en sån grej där vi ligger långt framme i Sverige. Sen går vi mot fossilfriheten rätt så starkt nu. Till exempel är all kollektivtrafik i Helsingborg fossilfri nu.

Miljödirektören nämner också mindre projekt, som till exempel insatser för att stoppa matsvinn i skolan.

Men skulle det räcka, fjärrvärme, fossilfria bussar och mindre matsvinn?

Kommer EU att ta hänsyn till den borgerliga kommunledningens ihärdiga kamp för att sälja Öresundskraft, som väl är en av de viktigaste aktörerna på miljösidan? Eller den av folkliga protester stoppade storsatsningen på ett underjordiskt jättegarage i landborgen, något som för alltid skulle dragit in biltrafiken i centrum och skapat trafik och luftföroreningsproblem i Helsingborgs gamla centrum kring Kärnan som också är stadens skoldistrikt. När det inte gick står en ny underjordisk bilsatsning på agendan, ett garage med bibliotek i stadsparken.

Och inte har Stortorget blivit bilfritt, vilket borde skett för länge sedan.

Naturen i Helsingborg, kontakten med havet är unik och en stor källa också till miljöglädje. Men här skulle ju på Gröningens rekreationsområde byggts ännu ett lyxhotell ändå tills för något år sedan.

Tyvärr, Helsingborg är knappast en värdig kandidat till att bli ”Europas miljöhuvudstad”.

Tidskriften Balder om Rachel Carson och havet

Rachel Carson (till höger) utför marinbiologisk forskning i Atlanten 1952 tillsammans med Bob Hines. Bild: Wikipedia.


Ett magnifikt åskväder dundrar över Västersjön på Hallandsåsens sydsida medan jag läser det nya numret av kulturtidskriften Balder, #2/2021. Regnet forsar i kaskader. De torra markerna suger åt sig av det livgivande vattnet.

Rolf Wohlin hyllar i en essä   Rachel Carson, amerikansk marinbiolog, oceanograf och genetiker. Hon är mest känd för sin ”Tyst vår” (1962), ”naturvårdens bergspredikan”. Innan den boken kom skrev hon bland annat en serie med tre böcker om havet.

Wohlin tar särskilt fasta vid ”The Sea Around Us” (1951) som på svenska samma år fick titeln ”Havet”, men som hellre, menar Wohlin, borde hetat ”Havet omkring oss”, med en kontrapunktisk motpol i ”havet inom oss”.

Wohlin skriver om Carsons oceaniska livskänsla som åskådliggörs i havstrilogin, särskilt i ”Havet omkring oss”, där hennes fältinsikter, syntax och poesi ”sitter ihop i symbios i en delvis musikalisk essäistik …”.

Rachel Carson arbetade fram ”Tyst vår” samtidigt som den svarta befolkningen i USA utkämpade sin ännu pågående medborgarstrid, skriver Rolf Wohlin. Hon insåg tidigt hur det industriella kemikaliekomplexet höll på att lönnmörda naturen med bekämpningsmedel – och hur den invasiva arten Homo Sapiens förser jorden med tusentals oreglerade kemikalier.

Wohlin skriver om ”naturen”, inte om ”miljön”. Han har alltsedan Miljökonferensen i Stockholm 1972 upprörts över ”m-ordet”, för miljön, som används i stället för att vara tydlig med att allt handlar om ”naturen”, ”bara det där m-ordet kunde få Mohikanen inom mig att resa sig”.

Åskan har dragit förbi. Den nyvaknade naturen skakar på pälsen. Solen återvänder förnöjd.