Kategoriarkiv: Miljö

Thage G och Elin Wägner själsfränder för freden

Porträtt av Elin Wägner bakom hennes telefon på Elin Wägner-museet Lilla Björka i den småländska byn Berg, norr om Växjö. Foto Sören Sommelius.

”Där borta stod Svenska Akademins ständige sekreterare Anders Österling, Jag fick överräcka en krans åt honom och andra som hade kommit till byn för att delta i begravningen av Elin Wägner.”

Året var 1949. Thage G Peterson, uppväxt i byn och son till kyrkvaktmästaren i Berg, pekar på det hörn där Österling fick en krans av honom, längst fram i småländska Bergs kyrka, i skogsmarkerna tre mil norr om Växjö. I september 2021 håller han föredrag i Bergs kyrka om sin relation till den 51 år äldre Elin Wägner.

Utgångspunkten är den bok om Elin Wägner som Thage G Peterson skrivit och som utkommer i dagarna, ”Elin i mitt liv”, med underrubriken ”Om Elin Wägner och mitt unga jag” (Carlssons förlag).

Boken är berättelsen om den speciella och avgörande relationen mellan kyrkvaktmästarens son och den uppburna författaren och akademiledamoten Elin Wägner som under en stor del av sitt liv hade Berg som sin fasta boplats i det hus som nu är museum, Lilla Björka. Deras relation kom att påverka och prägla den unge Thage djupt.

– Min bok är ingen biografi utan en berättelse om min livslånga ”kärlek” till Elin.

Thage G Peterson på Kafé Annorledes på Norra Storgatan i Helsingborg, i det hus där Elin Wägner arbetade som journalist på Helsingborgs-Posten i början av förra seklet, liksom senare Birger Sjöberg. Foto: Sören Sommelius.

Thage G Peterson blev socialdemokratisk politiker under Olof Palmes tid och under många år en av dennes närmsta medarbetare, som bland annat samordningsminister och industriminister, senare justitieminister, försvarsminister och riksdagens talman. I alla år drevs han av Elin Wägners ideal, freden, jämlikheten och miljön.

De senaste åren har han hållit talrika föredrag över hela landet, om freden och den svenska alliansfriheten, talat sig varm mot svenskt deltagande i Afghanistankriget och mot ett svenskt Natomedlemskap – och berättat om Elin Wägner.

Elin Wägner var en föregångare. De frågor som var hennes har bara blivit alltmer angelägna och kan delvis sammanfattas med hennes devis ”Fred på jorden och fred med jorden”.

Thage G Petersons allra första minne av Elin Wägner är från krigsåren. Hon har kommit hem till hans pappa som också är fritidsfrisör. Pojken sitter på en stol och lyssnar på faderns och Elins samtal om de kusliga krigshändelserna i Europa medan hon blir klippt. Många gånger följer han med henne på vandringar genom Bergs by, ofta under tystnad – eller sitter på en av bänkarna på kyrkogården medan Elin förklarar för honom vad demokrati är.

Kort tid efter Elins död gick den då 16-årige Thage runt i byn på sin ”tiggerirunda”, för att samla in pengar till en scoutstuga. Samtidigt talade han om Elin Wägner med byborna och samlade in vad de kunde berätta. Sedan dess efter sjuttio år finns nu dessa med som en pusselbit i Thage G Petersons ”Elin i mitt liv”.

I dess allra sista ord skriver författaren att det finns många anledningar till att i dag sakna Elin Wägner:

”Elin hade behövts i dag som en ropande röst för att stoppa det pågående övergivandet av Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Detta särskilt i en tid då den svenska kultureliten inte hörs av och de politiska ungdomsförbunden är tysta som kyrkråttor.”

Fotnot 1: Thage G Petersons föredrag (som fick dubbleras till följd av stort publikt intresse) avslutade Elin Wägners-sällskapets ambitiösa årliga vecka om Elin Wägner i Växjö och i Berg.

Fotnot 2: I nya numret av Folket i Bild (nr 9 2021) finns en stor intervju med Thage G Peterson om den nya boken, ”Med Elin Wägner som ledstjärna”, skriven av tidskriftens redaktör Stefan Westrin.

Elin Wägners hem under många år, Lilla Björka i småländska Berg, nu hennes museum. Foto: Sören Sommelius.

Lilla filmfestivalen i Båstad Troell och miljökris i Kina

Handpollinering av fruktträd i en avlägsen dal i Kina där alla bin och pollinerande insekter utrotats genom överanvändning av pesticider. Bilden ur dokumentärfilmen ”Earth: Muted”.

Lilla filmfestivalen i Båstad har återuppstått efter pandemins mörker och under en liten vecka visat film som skapat möten och samtal på Scalabiografen mitt i byn. I går visades den sista filmen i år under en festival som är unik i Sverige genom sin småskalighet och genom närheten mellan publik och filmfolk.

Bo Widerberg grundade festivalen 1996 och i år har det varit 25-årsjubileum med ett femtontal filmer, visade under fem dagar, därtill möten och samtal om om svensk films och biografens utveckling och framtid, regissörsmöten med bland annat Ruben Östlund, Björn Runge och Fanni Metelius.

Den förstummade jorden – eller ”Earth: Mutedär titeln på en lika angelägen som annorlunda film, gjord av tre regissörer, Mikael Kristersson, Åsa Ekman, Oscar Hedin.

Det är en miljödokumentär, som utspelar sig i en avlägsen kinesisk dalgång – men som har stor allmängiltighet som en berättelse om hur människans vanvård av naturen kan skada mänskligheten. Visningen i Båstad var den första för svensk publik. Nu följer inom kort biopremiär och fram emot årsskiftet också TV-visning. Den tysk-franska kulturkanalen Arte kommer att visa filmen under 2022.

En av de tre filmarna, Mikael Kristersson var på plats i Båstad och deltog efter visningen i ett samtal om filmen. Han filmade själv under fyra resor i Kina i ett filmarbete som genom avancerad klippning och krävande översättning av ett stort inspelat material tagit nästan ett decennium att fullfölja.

”Earth: Muted” utspelar sig i en dalgång i Kina, där jordbrukarna försöker livnära sig på ett ekosystem som är på väg mot kollaps. Där har de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel.

I filmen skildras tre kinesiska familjer som påverkats av miljökrisen. I den svindlande vackra inledningen arbetar man med handpollinering av fruktträd. Det ser så intagande grant ut – men är sista möjligheten att rädda stora fruktodlingar genom ett otroligt arbetskrävande mänskligt arbete. Något liknande hade knappast varit möjligt i Sverige. Ändå skulle en miljökris som den kinesiska knappast vara otänkbar här, tror jag, och associerar till hur havsörnen var nära utrotning efter det att örnarnas ägg fick för tunna skal efter tung påverkan av miljögifter.

I filmen får vi möta människor i deras vardag och se den vackra dalens natur. Samtidigt är filmens miljöproblematik ödesmättad. Den ger mycket att tänka på enbart genom de röster som hörs i filmen och utan någon allvetande berättarröst som skulle ha kunnat förenkla och förvränga de komplicerade sammanhang det handlar om.

Dokumentärfilmen är skapad av Film and Tell 2021 i samproduktion med Film i Skåne och Picafilm.

Mikael Kristersson har tidigare gjort sig känd som en i Sverige unik naturfilmare, med säregna filmer som Pica, Pica (1976), Falkens öga (1998) och Ljusår (2008).

Pica, Pica är det latinska namnet på skatan. Filmen handlar om skator i stockholmsförorten Vällingby, ofta stå att filmkameran låter oss uppfatta skatornas blick på människan. Jag glömmer aldrig en scen där skatorna har sina bon nära ortens Systembolag och med förståelig förundran betraktar människorna där nere som släpar på stora kartonger och tunga kassar med skramlande flaskor.

Båstadfestivalen hyllade särskilt den i dagarna 90-årige filmaren Jan Troell, med att visa några av hans filmer. Jag såg en av dem, Uppehåll i myrlandet”, en halvtimmeslång härlig kortlfilm efter en novell av Eyvind Johnson, en av Troells allra första filmer, från 1964.

En ung Max von Sydow spelar bromsaren Kvist som hoppar av tåget av en speciell anledning och snart möter en likaså mycket ung Allan Edwall i den lappländska ödemarken.

Filmen visas på SVTPlay till juli 2023 liksom Tom Ahlands nygjorda intervju med filmaren, ”Ett par dagar i november med Jan Troell”.

Fotnot: Läs också Johan Malmbergs kulturartikel om filmfestivalen här.

svenskfilmdatabas.se

Helsingborg EU:s miljöhuvudstad??

Helsingborg kan vinna titeln som miljöhuvudstad i EU 2023. Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad.

Fyra städer finns kvar då det gäller valet till Europas miljöhuvudstad 2023, skriver Helsingborgs Dagblad. En av dem är Helsingborg. De tre andra är Krakow, Tallinn och Sofia.

EU började utnämna årliga miljöhuvudstäder 2010. Den första blev Stockholm och efter det har bland andra Hamburg, Lissabon, Nantes, Essen, Oslo och Ljubljana innehaft titeln. Den vinnande staden utses av EU-kommissionen.

Förra hösten lämnade Helsingborg in en ansökan om att bli miljöhuvudstad. Städernas ansökningar är omfattande. Helsingborgs underlag omfattar 12 avsnitt och drygt 250 sidor text. Där beskrivs miljöstatus för luft, vatten och mark och allt hållbarhets- och klimatarbete.

I våras togs staden ut som en av 16 officiella kandidater och nu har Helsingborg blivit en av fyra finalister. Den segrande staden får 600 000 euro att använda till miljöinsatser. Och äran!

Det är ju smickrande för staden och roligt förstås.

– Det är jätteroligt, det känns verkligen som att vårt miljöarbete har gett resultat, säger till HD Henrik Frindberg, Helsingborgs stads miljödirektör. Han nämner några av stadens satsningar på miljöområdet:

– Fjärrvärmen är en sån grej där vi ligger långt framme i Sverige. Sen går vi mot fossilfriheten rätt så starkt nu. Till exempel är all kollektivtrafik i Helsingborg fossilfri nu.

Miljödirektören nämner också mindre projekt, som till exempel insatser för att stoppa matsvinn i skolan.

Men skulle det räcka, fjärrvärme, fossilfria bussar och mindre matsvinn?

Kommer EU att ta hänsyn till den borgerliga kommunledningens ihärdiga kamp för att sälja Öresundskraft, som väl är en av de viktigaste aktörerna på miljösidan? Eller den av folkliga protester stoppade storsatsningen på ett underjordiskt jättegarage i landborgen, något som för alltid skulle dragit in biltrafiken i centrum och skapat trafik och luftföroreningsproblem i Helsingborgs gamla centrum kring Kärnan som också är stadens skoldistrikt. När det inte gick står en ny underjordisk bilsatsning på agendan, ett garage med bibliotek i stadsparken.

Och inte har Stortorget blivit bilfritt, vilket borde skett för länge sedan.

Naturen i Helsingborg, kontakten med havet är unik och en stor källa också till miljöglädje. Men här skulle ju på Gröningens rekreationsområde byggts ännu ett lyxhotell ändå tills för något år sedan.

Tyvärr, Helsingborg är knappast en värdig kandidat till att bli ”Europas miljöhuvudstad”.

Tidskriften Balder om Rachel Carson och havet

Rachel Carson (till höger) utför marinbiologisk forskning i Atlanten 1952 tillsammans med Bob Hines. Bild: Wikipedia.


Ett magnifikt åskväder dundrar över Västersjön på Hallandsåsens sydsida medan jag läser det nya numret av kulturtidskriften Balder, #2/2021. Regnet forsar i kaskader. De torra markerna suger åt sig av det livgivande vattnet.

Rolf Wohlin hyllar i en essä   Rachel Carson, amerikansk marinbiolog, oceanograf och genetiker. Hon är mest känd för sin ”Tyst vår” (1962), ”naturvårdens bergspredikan”. Innan den boken kom skrev hon bland annat en serie med tre böcker om havet.

Wohlin tar särskilt fasta vid ”The Sea Around Us” (1951) som på svenska samma år fick titeln ”Havet”, men som hellre, menar Wohlin, borde hetat ”Havet omkring oss”, med en kontrapunktisk motpol i ”havet inom oss”.

Wohlin skriver om Carsons oceaniska livskänsla som åskådliggörs i havstrilogin, särskilt i ”Havet omkring oss”, där hennes fältinsikter, syntax och poesi ”sitter ihop i symbios i en delvis musikalisk essäistik …”.

Rachel Carson arbetade fram ”Tyst vår” samtidigt som den svarta befolkningen i USA utkämpade sin ännu pågående medborgarstrid, skriver Rolf Wohlin. Hon insåg tidigt hur det industriella kemikaliekomplexet höll på att lönnmörda naturen med bekämpningsmedel – och hur den invasiva arten Homo Sapiens förser jorden med tusentals oreglerade kemikalier.

Wohlin skriver om ”naturen”, inte om ”miljön”. Han har alltsedan Miljökonferensen i Stockholm 1972 upprörts över ”m-ordet”, för miljön, som används i stället för att vara tydlig med att allt handlar om ”naturen”, ”bara det där m-ordet kunde få Mohikanen inom mig att resa sig”.

Åskan har dragit förbi. Den nyvaknade naturen skakar på pälsen. Solen återvänder förnöjd.

Bertil Englerts magiska jurta hyllar freden, människan och djuren

Konstnären Bertil Englert på en giraffsoffa inne i sin jurta, som på söndag retrospektivt visas på Össjö gård utanför Munka-Ljungby. Foto: Sören Sommelius.

Bertil Englerts installation ”Jurtan” – med Anna-Clara Englert som medskapare – skapades 1987 och ställdes ut på Össjö gård utanför Munka-Ljungby, som den sista anhalten på en riksomfattande turné till inalles 22 olika utställningsplatser i Riksutställningars regi. 

På söndag den 4 juli 12 öppnas en retroaktiv utställning, med Jurtan på samma plats, i Össjös ”Lilla ridhus”. 

 Det är ett osannolikt vackert utställningsrum. Mitt i finns jurtan och längs väggarna kan därtill ses ett antal av Bertils målningar med anknytning till Jurtans teman.  

En jurta är ett mongoliskt nomadtält, som brukats i årtusenden och ännu i våra dagar kan ses på de sibiriska och uzbekiska vidderna i den asiatiska östern. Bertil Englerts Jurta är ett rum för eftertanke. Det är också en kärnvapenfri zon, vilket markeras direkt innanför ingången. 

Där finns rakt fram som en altarbild, ”Leos ark”, en trärelief med djur och människor på flykt undan undergången, en ark som   seglar för överlevnaden. Ombord finns fredskämpar som Leo Tolstoj, Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Bertrand Russell och Albert Einstein. Och så djuren: elefanten, åsnan, kamelen, hjorten och strutsen.

Inne i jurtan står också hövding Seattle som redan 1854 Påminde om att ”Vad vore människan utan djuren” och preciserade att ”…allt som händer djuren händer snart människan, allt hör ihop.”

Jurtan innehöll sin tids allra mest angelägna budskap när den gjordes, om freden, om kärnvapenhotet och överlevnaden, om djuren och mänskligheten.  Att träda in i dess kontemplativa rum i dag och slå sig i giraffsoffan blir en stark påminnelse om att det som var ”aktuellt”1987 i dag 34 år senare, än mer ödesmättat i pandemins tid 2021.

Inne av jurtan finns också ett myller av djur både målade på djurhudar på jurtans väggar och gjorda som fågelapplikationer av skinn på golvets runda tovade matta som har en sol med spiralarmar i mitten.

En orm av trä som kan vara på rymmen från det förlorade paradiset tycks hotande ringla in genom dörröppningen, som annars vaktas av Miman, inspirerad av Harry Martinssons Aniara. Den har formen av en speciell kapsel för rockans ägg, som kan hittas ilandfluten på skandinaviska stränder.

Idéerna slår gnistor mot varandra inne i den magiska jurtan. Min känsla är att den är än mer berörande för att inte säga drabbande idag än än när den visades här förra gången. Samma hot mot freden, mot miljön och mot allt levande på jorden finns ju kvar och har förstärkts under åren som gått. Retrospektiven är en viktig påminnelse om att det är sent på jorden.

Jurtan pryds på utsidan pryds av ”antinationella hybridflaggor”. Flaggor från länder som i verkligheten konfronterar blandas provocerande mot varandra som antinationalistiska reptrick, den amerikanska med den sovjetiska, den israeliska med den egyptiska, den indiska med den pakistanska.

Bertil Englerts ”Hela jorden är vårt fosterland”.

Samma sak händer likaså i den stora målningen ”Hela jorden är vårt fosterland”, där den amerikanska flaggan i stället för med femtio stjärnor pyntats med hammaren och skäran, där vapen bryts sönder och nej till kärnvapen-symboler delar utrymme med händer som griper varandra.

Bakom jurtan i ridhuset finns en mindre variant av den fyra meter höga ”Daggmasken” som Kultursällskapet i Ängelholm köpt och som kommer att placeras ut i en central park i staden. Invid skulpturen finns ännu en hyllning till samma lilla varelse, så nödvändig för all odling och för människans överlevnad, ”Regnormarnas dans”, där det kan noteras att regnorm är danska för daggmask.

Fotnot: Bertil Englerts utställning av Jurtan och andra verk pågår 4 juli – 25 juli dagligen 12.00 – 17.00 på Lilla ridhuset vid Össjö går. Samtidigt öppnar herrgårdens sedan 70-talet kulturskyddade omgivningar för en parkpromenad. 

Leos ark, inne i jurtan, Bertil Englerts trärelief som hyllar Leo Tolstoy och andra fredsaktivister som Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Bertrand Russell och Albert Einstein. Foto: Sören Sommelius.

Vattenskotrar eller Tumlare i Skälderviken?

Foto: Johan Nilsson/TT.

Vattenskotrar har blivit ett växande inslag vid våra kuster. Nu rapporterar HD att Skäldervikens tumlare är känsliga för starka ljud. Hur är egentligen situationen för tumlarna i Skälderviken och Öresund?

Öresund mår allt bättre. Djurarter som sedan länge varit försvunna har återvänt till sundet skrev Aftonbladet redan 2019. I artikeln nämndes både tumlare och tonfisk, som arter som till följd av förbättrad vattenmiljö återvänt till Öresund.

Men många privatpersoner slår nu larm om vattenskotrarnas framfart, ofta av förare utan sjövana, ofta i höga hastigheter och nära kusterna där de även kan utgöra ett hot för kanotister och simmare.

– Både vattenskotrar och motorbåtar går för fort, säger till HD Elin Lygård, naturvårdsförvaltare på Kullaberg, som arbetar med de marina reservaten i Skåne. ”Vattenskotrarna är små och snabba och låter oerhört mycket. De som kör ändrar ofta riktning vilket innebär att varken människor eller djur, som fåglar eller tumlare, i vattnet hinner reagera eller undvika skotern.”

Marinbiolog Kristin Johansson är bekymrad över konsekvenserna för djurlivet. av vattenskotrarnas framfart i Skälderviken.

De senaste åren har hon observerat att allt fler kör vattenskoter i Skälderviken, där hon också är bosatt.

– En motorbåt kör från ett ställe till ett annat, men vattenskotrarna kör runt på samma plats, ibland flera stycken, säger hon.

Tumlare kommunicerar med hjälp av ekolod. De är känsliga för ljudstörningar.

I somras simmade en tumlarkalv upp på Hunnabadet intill pirarmarna i Skälderviken. Den var levande när den hittades med dog innan Kristin Johansson kom fram. Privatpersoner på plats hade observerat hur flera vattenskotrar kört under en lång tid i närheten.

– Jag kan inte belägga det, men min teori är att kalven stressats av skotrarna och simmat bort från sin mamma, säger Kristin Johansson.

Tumlarna är en skyddad art. De små valarna håller till både i vattnet kring Kullaberg och i Skälderviken. Ofta är det hona och kalv som jagar i grunda, strandnära områden.

Står valet mellan tumlare och vattenskotrar i de skånska havsvattnen?

Fotnot: Vattenskoterkörning är endast tillåtet i allmänna farleder och i områden där länsstyrelsen beslutat om undantag från det generella förbudet.

Men vattenskoterförordningens giltighet har ifrågasatts genom en dom från EU-domstolen vilket gör att det i dagsläget inte bedrivs någon tillsyn utifrån reglerna i förordningen.

Foto: MAJA SUSLIN / TT.

Alaskaglaciären har nu blivit en 60 km bred isflod

Berget Denali ligger i Alaska och är det högsta i Nordamerika, med sin högsta topp på 6190 meter. Sjön heter Wonder Lake och ligger norr om och nedanför berget på en nöjd av endast 610 meter över havet.

Muldrowglaciären på norra sidan av Nordamerikas högsta berg Denali i Alaska genomgår dramatiska förändringar. Den senaste månaderna har, skriver New York Times, en 60 km bred isflod förflyttad sig med 30 meter per dag, vilket är 100 gånger snabbare än normalt, mindre än 30 cm per dag.

Den förändrade glaciären uppmärksammades första gången i början av mars av ett överflygande plan. En av piloterna fotograferade de stora sprickor som uppkommit med sin iPhone och spred bilderna, som väckte stor uppståndelse bland glaciärforskare.

Liknande händelser inträffar på ungefär en procent av världens glaciärer varje år, men sällan så kraftigt som här. Orsakerna är här sannolikt förstärkta av den globala uppvärmingen. När de nedre delarna av glaciären smälter har den övre liggande isen har satt sig i rörelse. Men fler faktorer kan inverka. Glaciären ligger i en 2,5 km bred dal och dess is är omkring sex kilometer tjock.

Senast något liknande hände Muldrowglaciären var 1956-57. Den gången förflyttade sig glaciärens is 6 km.

Många bergsbestigare som velat nå Denalis topp har klättrat dit uppför glaciären, vilket inte är möjligt nu.

Berget Denali, även känt som Mount McKinley, är Nordamerikas högsta bergstopp. Berget ligger i Alaska och dess högsta topp är 6190 meter över havet.

Denali bestegs första gången den 7 juni 1913 av en grupp ledd av Hudson Stuck. Dess engelska namn, ”Mount McKinley”, övergavs så sent som 2015 efter ett initiativ av Barack Obama. Hans argument var att berget för ursprungsbefolkningen i Alaska spelat en viktig roll som Denal, som betyder ”den höge” eller ”det höga” på  athabaskiska,  en stor grupp indianspråk hemmahörande i främst i nordvästra Nordamerika.

Men det finns också flera sydliga athabaskiska språk, däribland navajo och de apachiska språken, vilka talas i sydvästra USA samt i den nordvästra delen av Mexiko.

An audio recorder set up to capture the sounds of moving ice.National Park Service.

Kan Helsingborg liksom Lund få ett kulturmejeri?

En ny stor park: Helsingborgs ”Central Park” vid Fredriksdals friluftsmuseum, Fredriksdalsskogen och det gamla mejeriet. Foto: HD.

Mejeritomten som gränsar till Fredriksdalsskogen och Olympia och ligger nära Fredriksdals friluftsmuseum har länge varit ett ”problem” för staden. Minoritetsstyret har velat bygga bostäder på tomten, något som en majoritet i kommunfullmäktige dessbättre sagt nej till.

Men området är ju en tillgång för Helsingborg, inte ett problem. Nu har liberalerna gjort en glädjande helomvändning.

– Varför inte skapa en ny grön lunga. Vi måste ha råd i dessa exploateringstider att skapa fria ytor för helsingborgarna. Låt oss göra en grön oas som Central Park i New York, säger Mats Werne (L), förste vice ordförande stadsbyggnadsnämnden i Helsingborg, till Helsingborgs Dagblad. Han fortsätter:

– Visst är det en skev jämförelse, men tänk vilka inkomster man fått om Central Park i New York exploaterats. Det är otänkbart att göra så för den ger så mycket tillbaka till invånarna. Det går att tänka på precis samma sätt här.

Werne vill också rädda de gamla byggnaderna på platsen:

– Själva fabriksbyggnaden är i bra skick, trots vandalism. Innan man går vidare och river skulle man kunna se om den går att använda. Ska man göra ett omtag så gäller det att göra det i rätt ordning. Det finns kommunal verksamhet som skulle kunna verka i lokalerna, säger Mats Werne.

Vilka positiva förslag! Man behöver inte jämföra med Central Park (men varför inte!), i levande städer finns ”gröna lungor”, som fungerar som mötesplatser och promenadstråk. När den näraliggande vackra skogen kompletteras med ett grönområde kan helheten bli riktigt fin.

Att bevara äldre fabriksbyggnader och ge dem nytt innehåll kan innebära både ett slags kontinuitet och ett sätt att få fram lokaler som inte är alltför kostsamma. Det gamla mejeriet är ingen skönhet, men skulle kunna bli det i varliga och kreativa arkitekthänder. 

Lunds Kulturmejeri är en hjärtpunkt i den stadens kulturliv. Helsingborgs Kulturmejeri skulle kunna bli något motsvarande!

Helsingborgspolitikernas förslag till satsningar i staden har alltför länge varit inriktade på spektakulära lyxhotell, som mest gjort oss Helsingborgare förbannade, som det på Gröningen eller det i Sofieroparken (vilket dock snabbt försvann från de styrandes önskelista). Påkostade idrottsanläggningar, som Olympias läktare och Helsingborgs Arena, har ofta varit dåligt ekonomiskt kalkylerade och inte minst slukat Dunkersfondernas kapital.

Då är Mats Wernes tankar i ögonhöjd om Mejeritomten något annat, ett förslag som jag tror att många av oss som bor i staden kan ta till oss gillande. En ny lummig park mitt i stan, det har inte varit på tal på länge och känns efterlängtat. Gärna med ett Kulturmejeri.

Kulturmejeriet i Lund. Foto: Kulturportalen Lund, Claes Wahlöö.

Henrik Håkansson vid gränsen natur – kultur

Henrik Håkansson: Installation View of a Tree (Suspended), 2016 // Courtesy of the Artist, the Meyer Riegger Gallery, the Modern Institute/Toby Webster Ltd. Photo by Marc Doradzillo.

Henrik Håkansson har beskrivits som en av de internationellt mest framgångsrika och spännande konstnärerna i sin generation. Oförtrutet har han utforskat samspelet mellan natur, kultur och civilisation i uppmärksammade installationer på utställningar på många håll i världen. Det har handlat om sådant som fjärilars lätthet och fåglars flykt men också om insikten att människan inte som skapelsens krona kan härska över naturen utan ödmjukt måste inse att vi själva som levande varelser är delar av en sårbar helhet.

I dagarna har Henrik Håkansson välförtjänt tilldelats Bildkonstnärsfondens stora stipendium för 2020 på 300 000 kronor. I motiveringen heter det bland annat:

” Under tre decennier har Henrik Håkansson utvecklats till en internationell föregångare inom konstens utforskande av samspelet mellan människa, flora och fauna. Specifika arter lokaliseras, observeras och dokumenteras, för att visuellt kommenteras eller interageras med i starkt drabbande verk. Genom avskalad teknisk och kommunikativ skicklighet, väcker han hos publiken en oförvanskad förundran över skönheten och egenheten i varje studieobjekts tillvaro, karaktär och beteende. Henrik Håkansson förmedlar oförutsägbara nya perspektiv på den biologiska mångfaldens komplexitet – och på människans maktfullkomlighet i relation till den.”

Till stipendiet publiceras en skrift om konstnären med text av Magnus af Petersens, bilder av Lotta Antonsson/Henrik Håkansson. af Petersens skildrar Henrik Håkanssons utveckling som konstnär särskilt genom nedslag i hans viktigaste utställningar.

Han skriver att flera verk under 2000-talet skildrar biosfären, utsatt för någon form av dekonstruktion. Ofta har biosfären representerats av träd, som traditionellt stått för liv och kunskap. På utställningen A forest Divided (Lunds konsthall 2012 visades bara vertikala trädstammar, som i en skog, med rena snittytor delade i mitten.

En senare utställning 2019 på Kode konstmuseum i Bergen, One hundred and One Peaces of a Tree (Norwegian Wood),  bestod av ett enda träd uppdelat i fragment som vart och ett monterats på ett metallstativ. Till utställningen fanns också inspelad fågelsång.

Filmerna Aug 11, 2012 The Symptoms of the Universe Studies (6min 29 sek) visar filmer av två träd som exploderar mot en blå himmel. De har filmats ur sex olika vinklar och med olika hastigheter, från 5000 till 24 bilder i sekunden.

Henrik Hakansson Listening to bird songs in the Monk’s Garden, 2004 Isabella Stewart Gardner Museum, Boston.

Första gången jag såg Henrik Håkansson i aktion var på Venedigbiennalen 1997 där hans installation ”Out of the Black and into the Blue” visades i den Nordiska paviljongen. Där hade han skapat en miljö för fjärilar och besökaren kunde med hjälp av filmkameror i närbild följa hur fjärilar föddes och flög från paviljongen ut i naturen eller snarare parken runt paviljongen.

Han övervakade själv på plats som en fjärilarnas barnmorska det långsamma men fascinerande förloppet, i ett verk som knöt kultur och natur samman verkningsfullt.

I ett tidigt verk, Frog for E.S.T (Eternal Sonic Trance) arbetade konstnären utifrån kunskapen att grodors hörselorgan är inställda på den egna artens frekvens – och försökte få dem att interagera med specialskriven musik. Det var ett av många verk där konstnären studerar och reflekterar över djurvärldens olika livsmiljöer. 

Dunkers kulturhus visade 2004 – 2005 en utställning som utforskade ”vingslagens mekanik och poesi”. På From here to Eternity (Phoenicurus phoenicurus) The Wind Tunnel Sessions visades en stor vindtunnel som byggts av forskare i teoretisk ekologi vid Lunds universitet för att just studera fåglars flykt, ofta med höghastighetskameror.

”Det kan tyckas paradoxalt att Henrik Håkansson är lika nära de romantiska poeterna som de naturvetenskapliga forskarna”, skriver Magnus af Petersens och fortsätter:

”Hans konst bygger på såväl kunskap som inlevelse, kompletterande snarare än motsatta sätt att se världen. … I dag finns inte något hörn av vår planet som är opåverkat av människans framfart – från de smältande isarna kring polerna till öknarna, haven – ekosystem som snabbt förstörs, arter som dör ut – och om man liksom konstnären är född i slutet av 1960-talet är det något man antagligen inte behövt läsa sig till.”

Henrik Håkansson är född 1968 i Helsingborg, utbildad på Konstfack och bosatt i Berlin och Falkenberg. Hans verk har visats på biennalerna i Venedig, Berlin och Saõ Paolo samt på museer och konsthallar världen över.

Fotnot: Bland tidigare stipendiater kan nämnas: 1993 konstnären Ola Billgren, 1994 fotografen Anders Petersen, 1998 konstnären Marie-Louise Ekman, 2004 fotografen Dawid (Björn Davidsson), 2005 tecknaren Joakim Pirinen, 2007 Konstnären Jan Håfström, 2008 Keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, 2012 fotografen Gerry Johansson, 2019 konstnären och serieskaparen Liv Strömqvist.

Henrik HÅKANSSON《Fallen Forest》 2006 Courtesy Galleria Franco Noero, Turin.

Nina Burton om livets och naturens tusen språk

Nina Burton född 1946 är poet och essäist. Foto: Sara MacKey.

De flesta vet att jorden är ett sandkorn i rymdens oändlighet. Om jorden vore en grusbit skulle solen vara ett decimeterstort krocketklot elva meter bort – och närmsta stjärna skulle vi hitta 3 000 km bort. Samtidigt skulle rymdens stjärnor vara fler än vad det finns sandkorn på jordens alla ständer och i dess öknar.

Så ser det ut i vår värld, lite ödsligt, värre än på jorden detta pandemiska år.

Ibland skapar tankar på vårt universums ödslighet ödmjukhet och glädje över det sköra och utsatta livet och över att de molekyler som är jag råkat hamna just där de befinner sig.

Ödsligheten är bara en aspekt. Jag ser ut över havet, det Öresund som vi ser i Helsingborg är en skärva av jordens hav, två tredjedelar av planeten täcks av hav, jorden är ett vattenklot.

Häromdagen läste jag att man genom speciella bojar konstaterat att den globala uppvärmningen drabbat Antarktisk dramatiskt 4000 meter ned i havet.

Våra kunskaper om vad som utspelar sig i havsdjupen är begränsade. Redan Aristoteles misstänkte att de ”stumma” fiskarna samtalade – ”och det tyck faktiskt vara så”, skriver Nina Burton.

Jag har just läst hennes senaste ögonöppnande bok med den långa titeln ”Livets tunna väggar – en essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk” (Bonniers). I och omkring det ensligt belägna sommarhuset tar naturen över. En ekorre markerar revir utanför huset. Författaren följer den med kikare till morgonkaffet. Hon gläds åt en flöjtande talgoxe, nu en av Sveriges vanligaste fåglar, vars intelligens jämställts med schimpansers. Med ett barr i näbben pillrar den ut larver ur trädens springor. 

Hon hör jordens vanligaste fågel, tre gånger så talrik som jordens alla människor, besläktad med de djungelhöns Alexander den store tog med sig hem från Indien. Och slår fast att det vi uppfattar som (vanliga) hönors kackel består av bortåt trettio olika läten, däribland olika varningsljud.

Hönor pratar med varandra. Hönor har ett språk. Och naturens många språk är ett av bokens fascinerande teman.

Det finns två korsande spår i bokens upplägg. Det ena är livets gång i och kring sommarhuset, omgivet av övervintrande bin, myror, flugor och frampå våren en riktig fågelkör. Det andra handlar om universum, om livets förutsättningar och uttryck. De båda spåren korsar och befruktar intresseväckande varandra, associationer drar i väg åt olika håll, med författaren som en mångkunnig ciceron och god berättare.

Människan är en ganska tondöv art, berättar hon i förbigående. Vi hör varken övertoner eller de 750 toner en gärdsmyg kan prestera på en minut. Kan fåglar prata? De har inga läppar och kan därför inte säga ”p”. Men i fågelhjärnans nervceller finns språkgener som påminner om våra.

Livets tunna väggar är en bok som jag stryker under i och gärna återvänder till för att lära mer, det finns mycket att tänka vidare på.

Hos levande varelser finns besläktade ljudmönster men ”i olika tempo”. Om en gibbonapas sång spelas på dubbel hastighet påminner det om fågelsång. Spelas den långsammare liknar den valsång, berättar Burton.

Levande varelser lever i olika skalor. En myra upplever världen annorlunda än vi. Men vi lever också med olika tidsmässiga förutsättningar. Ett bi hinner på en sekund uppfatta hundra gånger snabbare rörelser än en människa.

Varje timme frigörs en miljon små hudpartiklar från varje människa och svävar i luften, utan att hon själv är medveten om vad som sker. Med våra sinnen uppfattar vi bara en bråkdel av allt som sker med och omkring oss själva. 

”Gick jag rentav här och älskade livet genom alla former det klätt sig”, skriver Nina Burton på en av de sista sidorna i sin bok. Och det är ju vad hon gör. Hon blir lycklig över insikten att vår jord har tusentals arter hon inte har en aning om och att naturen rymmer tusentals språk hon inte behärskar – och förmedlar den lyckan till mig som läsare.