Kategoriarkiv: Kina

Den sista måltiden till en oskyldigt dödsdömd i USA

Det här var den sista måltiden som den dödsdömde fången David Spence önskade innan han avrättades 1997. 
År 2000 kom det fram att informationen som fällde honom var felaktig.

Trumps USA har på federal nivå återupptagit avrättningarna av dödsdömda fångar. I juli 2020 utförde USA den första federala avrättningen på 17 år. Sedan dess har ytterligare sex personer avrättats.

Svenska Amnesty med 100 000 medlemmar i Sverige har i höst prioriterat kampen mot dödsstraffet. Man konstaterar att utvecklingen i världen trots allt länge gått åt rätt håll. Sedan Amnesty började arbeta mot dödsstraffet har 90 länder avskaffat det.

Att just Trumps USA har en annan utveckling är bedrövligt och förfärande ur många synpunkter. Amnesty konstaterar att dödsstraffet inte är rättssäkert.

Matbrickan på bilden serverades som den ”dödsdömdes sista måltid” till David Spence som avrättades 1997. Tre år efter det att han ”mördats av staten” framkom nya uppgifter som klargjorde att bevisen som fällde honom var felaktiga.

I  juli 2020 utförde USA den första federala avrättningen på 17 år. Sedan dess har ytterligare sex personer dödats. Dödsstraffet i USA är inte rättssäkert. Dödsdomarna i USA är ofta starkt präglade av bristande juridiska processer, godtycklighet och rasism. 

Bristerna har visat sig i de nya avrättningar som utförts. Amnesty skriver:

”För två av de tre som avrättades i juli tog det 16 timmar från avrättningens början tills dess att den dömde var dödförklarad. Det är en grymhet som är svår att föreställa sig. Vi behöver din hjälp att stoppa detta.”

USA:s förnyade användning av dödsstraffet är ovärdigt en rättsstat som vill kalla sig demokratisk.

Fotnot: Kina var det land i välden som 2018 genomförde flest avrättningen, fler än 1000, följt av Iran, Saudiarabien, Vietnam, Irak, Egypten och USA. Alla länder i Europa har avskaffat dödsstraffet med Belarus (4 avrättade) som enda undantaget. (Källa Wikipedia)

Risken för kärnvapenkrig större än någonsin 2020

Den 12 juni 1982 samlades en miljon människor i Central Park i New York för att demonstrera mot kärnvapenkapprustningen i vad som då var den största politiska manifestationen i USA:s historia.

En andra nukleär kapprustning har inletts – en som kan bli farligare än den första. Trots det verkar allmänheten inte vara orolig. Mänskligheten levde i många decennier i skräcken för ett kärnvapenkrig som aldrig inträffade – och inbillar sig att den sortens hot tillhör det längesedan förflutna. Så är det tyvärr inte.

1982 samlades en miljon människor i New Yorks Central Park i en väldig manifestation mot kapprustningen och kärnvapenhotet, den största politiska demonstrationen i USA:s historia. I dag behandlas möjligheten för en nukleär katastrof knappast ens i notiser.

I nya numret av New York Review of Books (20 augusti 2020) skriver Jessica T Mathews om ”Det nya kärnvapenhotet”. Hon har varit ordförande i Carnegiestiftelsen för Internationell fred (CEIP) från 1997 till 2015 och har tjänstgjort både i Vita huset och i Utrikesdepartementet. Hennes utgångspunkt är fyra nya böcker i ämnet.

USA och Sovjetunionen överlevde det kalla kriget trots att man levde på en fruktans knivsegg, som drev båda länderna att bygga upp arsenaler på över 30 000 kärnvapen, skriver Mathews. Med de vapnen hade allt liv på vår planet kunnat utplånas flera gånger.

John F Kennedys försvarsminister Robert McNamara besökte Strategic Air Command (SAC) i Omaha där kärnvapenkrig planerades. Han fick veta att bland alla tusentals utsedda mål för kärnvapenbomber fanns en radarstation i Albanien som försvar för flygattacker. Bomben utvald för att förstöra radarstationen var 300 gånger större än atombomben som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945 klockan 8.16.

– Herr minister sa den tjänstgörande chefen för SAC till McNamara. Jag hoppas att ni inte har några vänner i Albanien, därför att vi kommer att radera ut hela landet tillsammans med radarstationen. Det lilla Albanien var vid denna tid visserligen kommunistiskt men politiskt oberoende av Moskva.

Några decennier senare, när Jimmy Carter var president ville man ”reducera” skadorna genom att bland kärnvapenmålen inte bara ha ministerier och liknande utan också individuella sovjetiska ledare, deras hem och datjor, sommarvisten, inte bara i Moskva utan över hela Ryssland.

Men, skriver Mathews, om man använder megatonkärnvapen för att döda individer innebär det att många hundratusen människor dödas samtidigt avvarit bomb.

Det kalla kriget slutade fredligt och i princip genom ickevåld. USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler reducerades med 90 procent. Vi borde vara säkrare i dag, men så är det inte, snarare tvärtom, konstaterar Mathews.

Kina moderniserar och vidgar sin hittills ganska lilla arsenal av kärnvapen. Ryssland och USA moderniserar likaså sina kärnvapen med en hel meny av nya kärnvapen. Aktiviteter i rymden utökar det globala slagfältet.

Till det kommer att länge existerande avtal mellan USA och Sovjet om begränsningar av kärnvapenkapprustningen nu rivs upp ett efter ett.

Fotnot: I en kommande blogg vidareutvecklar jag flera spår i Jessica T Mathews essä om hotet om kärnvapenkrig i vår tid, ”The New Nuclear threat”.

Fotnot 2: De fyra böcker som Jessica T Mathews utgått från är:

The Age of Hiroshima

edited by Michael D. Gordin and G. John Ikenberry Princeton University Press, 431 pp., $99.95; $32.95 (paper)

The Bomb: Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War

by Fred Kaplan Simon and Schuster, 372 pp., $30.00

The Button: The New Nuclear Arms Race and Presidential Power from Truman to Trump

by William J. Perry and Tom Z. Collina BenBella, 268 pp., $27.95

The 2020 Commission Report on the North Korean Nuclear Attacks Against the United States: A Speculative Novel

by Jeffrey Lewis Mariner, 294 pp., $15.99 (paper)

Om Råvaror och baser när Trump vill köpa Grönland och grönlänningarna

Foto: SvD.

Grönland har varit danskt i århundraden, till början en koloni, nu med ett stort och allt mer utvecklat självstyre. Till ytan gör Grönland Danmark till världens tolfte största nation. Grönland har 56 000 invånare på drygt två miljoner kvadratkilometer som till 80 procent täcks av en massiv inlandsis.

För ett år sedan ville Donald Trump till världens häpnad ”köpa” Grönland. Hans utspel fick Danmark att reagera rejält och grönländarna blev förstås upprörda, de var inte till salu.

Men frågan har inte lagts på is. I Svenska Dagbladet berättar Jonas Gummesson om Grönlandsfrågans fortsatta utveckling och dess bakgrund i ett kusligt maktspel mellan stormakterna USA, Ryssland och Kina. Det handlar om militärstrategi och om ekonomi och råvaror.

Under andra världskriget och den tyska ockupationen av Danmark bröts förbindelserna mellan Danmark och Grönland, som lät USA upprätta militära anläggningar på ön. Sedan dess svarar USA för öns militära försvar, som också används i det amerikanska försvaret.

Redan under andra världskriget tog Grönland steg mot ökad självständighet. Danmark var i tyska händer och kontakten bruten. Grönlänningarna lät då USA upprätta militära anläggningar. Sedan dess är det USA som står öns försvarar och dessutom utnyttjar installationerna för eget skydd.

Efter krigsslutet erbjöd dåvarande presidenten Harry S Truman Danmark 100 miljoner dollar för att göra Grönland till en del av USA. Det var 1946. 

Någon affär blev det som väl var inte.

Sommaren 2019 smälte gigantiska mängder is på Grönland. Brittiska The Guardian nämnde i mars i är att man uppskattat att den smälta isen på Grönland 2019 uppgick till 600 miljarder ton is. Som en följd härav höjdes på bara fyra månader den globala havsytans nivå med 2,2 millimeter.

2.2 millimeters havshöjning globalt efter fyra månader grönländsk sommar. Kan den accelererande globala klimatkrisen illustreras tydligare?

Issmältningen på Grönland förändrar snabbt möjligheterna att exploatera råvaror på väldiga nya områden. Samtidigt ökar olika aktörers intresse av att kontrollera Arktis, särskilt USA, Ryssland och Kina.

På ön finns rika metallfyndigheter – järn, koppar, zink – och även ovanliga jordartsmetaller med stor betydelse för teknik- och försvarsindustrin i världen. 

The loss of land-based glaciers in Greenland leads directly to sea level rise, ultimately increasing the risk of flooding to millions of people. Photograph: Ian Joughin/IMBIE

Coronakrisen och den nödvändiga förändringen

Bild: Conny Lindström.

På några veckor gjorde ett virus från en fladdermus i Kina 25 miljoner amerikaner arbetslösa, stängde gränserna mellan länderna i den fria rörlighetens Europa, tömde gatorna i städer över hela världen, sände hundratals miljoner indier ut från städerna och hem till sina byar. Alla förstår att det som sker är ovanligt och allvarligt och att krafter är i rörelse som kan ta världen till en helt ny plats.

Idéhistorikern Sverker Sörlin blev den 9 mars i år svårt sjuk i covid-19. Efter tolv dagar med smärta och hög feber vände det. Han kunde äta litet mat utan vämjelse och slutade att varje natt räkna andetagens frekvens.

Sverker Sörlin.  Bild: Sofia Runarsdotter.

Sverker Sörlin använde sina återvunna krafter till att skriva och sammanställa en bok ”Kris! Från Estonia till Corona”, som getts ut av Arena Idé på bokförlaget Atlas i sommar.

Temat är samhället och kriserna. Här finns både äldre texter, många publicerade på Dagens Nyheters kultursida och nyskrivna. Den övergripande frågan är vad vi gör med virusets övergripande berättelse, hur vi och samhället kommer att påverkas. Sörlin skriver:

”Aldrig har det varit så tydligt att vi är en enda mänsklighet under samma himmel. Aldrig har vi upplevt att vår individuella hälsa är så beroende av den globala hälsan. Hur reagerar vi?”

Den pågående coronakrisen har alldeles särskilt synliggjort de senaste trettio åren som allt djupare kris för den svenska samhällsmodellen. Det har varit trettio år av kris, konstaterar Sörlin.

”Dessa årtionden har inneburit stora omfördelningar av förmögenheter … ett gradvis sammanbrott för den svenska landsbygden, växande ojämlikhet inom vård, skola och omsorg. … Samtidigt har vi sett det historiska genombrottet för ett auktoritärt nationalkonservativt parti vars framgångar varit direkt beroende av krisen.” Han fortsätter:

”Vården är underfinansierad, äldreomsorgen är underbemannad och logiken bakom dess allt torftigare omhändertagande av några av vårt samhälles allra svagaste är bestämd av intresset hos en liten grupp ägare, ofta riskkapitalister, och inriktar sig huvudsakligen på kostnadsbesparingar och nästan inte alls på verklig omsorg och omtanke eller ens kvalitet i arbetet.”

Coronakrisen får oss att ”omförhandla” det förflutna, skriver Sörlin. Vår ”erfarenhetshorisont” förskjuts. Vi omdefinierar den politik som lett till dagens situation, vi skriver om vår historia.

Hur gick det till när apoteken förvandlades till affärskedjor, när många av vårdgivarna blev bolag, när hemtjänst och äldrevård privatiserades, särskilt i Stockholm. Vad har den stadigt växande ojämlikheten i Sverige sedan 1980-talet betytt för smittspridningen i invandrartäta förorter? Var det verkligen så klokt att rusta ner sjukvården år efter år, att sänka beredskapen på alla områden.

Det är hög tid att ställa om och att hur tänka på hur det svenska samhället ska se ut i framtiden. Kanske krävs en kris för att vi ska klara av att göra de omprövningar som krävs för trygghet och säkerhet, skriver Sverker Sörlin.

Han ser, liksom Angela Merkel och FN-chefen Antonio Guterres krisen som ett ”möjlighetsfönster”. Det är nu vi måste börja våga tänka i nya banor, för att på allvar våga kräva omprioriteringar och ett annorlunda och bättre samhälle än dagens.

Den diskussionen har ju redan börjat i samtal mellan alla oss som sedan många månader lever i frivillig karantän och på många nivåer i samhället. Frågan är hur politikerna klarar omprövningar? Jag har sett bedrövliga exempel på utspel för att allt snabbt ska återgå till hur det var före krisen.

Men så får det inte bli. Med Sörlins ord: ”Stora epidemier är påskyndade. De skakar om samhällen så djupt att förändring blir möjlig.”

I det sammanhanget är hans ”Kris!” en alldeles oundgänglig inspirationskälla och verktygslåda. Här finns nödvändig analys och bra argument, det första som behövs för att börja bygga ett bättre samhälle.

Fotnot: ”Kris! Från Estona till Corona. Av idéhistorikern Sverker Sörlin. Med förord av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Atlas/Arena Idé. Pocket.

En tsunami av coronadöda i USA

USA har nu flera fall av coronasmittade än Europa, Indien och Kina tillsammans. Den 24 juni registrerades i landet 41 000 nya smittade, vilket är ett kusligt rekord. Till skillnad från andra länder har kurvan i USA inte blivit flatare utan fortsatt att öka.

Vad innebär det att 41 000 nya smittade noterats på en enda dag? En jämförelse kan belysa frågan. Samma dag noterades 15 000 nya fall i Indien och 16 000 i alla Europas länder, Ryssland inräknat. Kina hade bara 13 nya fall av smittade.

Europas befolkning är 740 miljoner, Indiens 1.35 miljarder och Kinas 1.4 miljarder. Tillsammans lever i dessa länder ungefär hälften av jordens befolkning.

Som en jämförelse, USA:s befolkning är 330 miljoner. Den här återgivna statistiken visar att USA på en enda dag hade flera nya coronavirussmittade än halva planetens befolkning sammantagen.

Jag läser en faktanoga artikel i Medium Daily Digest, skriven av Umair Haque. Uppgifterna är kusliga, men inte oväntade. Landet saknar en sammanhållen och fungerande nationell strategi för att bekämpa smittan. En dysfunktionell och arrogant självupptagen president arrangerade nyligen ett massmöte i Tulsa Oklahoma för att stärka sin position inför presidentvalet i november. Mötet blev ett publikt fiasko. Ännu har jag inte sett några rapporter om smittospridning till följd av mötet.

Till det kommer att klassklyftorna i USA är så stora att de fattigaste i befolkningen varken har råd att stanna hemma från jobbet, än mindre möjlighet att uppsöka en läkare eller ens testa sig. Dessa grupper omfattas ofta inte heller av den sjukförsäkring som brukar kallas Obamacare och som Trump och republikanerna under alla år velat slå i spillror.

USA:s behandling av coronakrisen har varit ett fuskarbete, skriver Umair Haque. Han menar att siffrorna är så stora och surrealistiska att de flesta amerikaner ännu inte förstår innebörden av dem. Han fortsätter:

”Jag klandrar dem inte. Detta är en katastrof som rör sig snabbare än människans kapacitet att verkligen förstå dess konsekvenser.”

I hela världen finns i dag 9,6 miljoner rapporterade coronafall. USA ensamt står för 2,5 miljoner eller 26 procent av alla fall, trots att det i USA bara lever fyra procent av jordens befolkning.

Detta är inte bara en av de värsta sjukvårdskatastroferna i historien, det är det allra värsta, betonar Umair Haque.

Vad kommer att ske nu, fortsätter han. Europa har med några få undantag (dit Haque räknar Storbritannien och, menar jag inkorrekt Sverige) genuint skapat en flat kurva över pandemins förlopp. I Europa har det handlat om smittspårande, en samarbetsvillig befolkning och medvetet ledarskap.

USA har förhållit sig precis tvärtom. Först förnekade Trump, sedan minimerade han, därefter rekommenderade han folk att dricka rengöringsmedel, därefter drev han igenom att USA lämnade WHO. I sommar försöker han på alla vis slita sönder de sjukförsäkringar amerikanerna har och upplöser testcentra för coronavirus.

USA:s kurva över smittoutvecklingen är helt annorlunda än de europeiska ländernas. USA:s första våg har aldrig kulminerat och gått ner – och nu har denna våg utvecklats till en väldig tsunamivåg.

Är det så här den amerikanska civilisationen, känd för sin brutalitet och grymhet, kommer att gå under?

Donald Trump på vad som skulle blivit ett massmöte i Tulsa Oklahoma, men blev ett publikmässigt fiasko och därtill ett evenemang med stor risk för smittspridning.

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.

Rustar världen för krig? Saab säljer till Jemen

Globaleye gjorde den första flygningen i början av 2018. Saab har med Förenade arabemiraten som hittills enda kund, sålt fem exemplar av planet. Den senaste order, två plan, hade en prislapp på 10 miljarder kronor. Foto: Stefan Kalm/Saab.

Krig har ofta föregåtts av stora militära rustningar. Gäller det i vår tid? I så fall finns stor anledning till oro.

Sverige har gjort gigantiska satsningar på amerikanska robotsystem för tiotals miljarder. Våra politiker bråkar om storleken på de militära satsningarna under kommande år, som om mera vapen gör världen tryggare, som om militarisering är enda sättet att bygga fred.

I dagarna publicerar Sipri, det svenska fredsforskningsinstitutet, statistik över vapenindustrins utveckling från 2017 till 2018. De hundra största vapenföretagen i världen har ökat sin försäljning med 4,6 procent, utan tillförlitlig statistik från Kina, som enligt Sipri sannolikt är det land i världen som efter USA lägger mest pengar på sin militär.

Därmed ligger rustningen i världen på den högsta nivån sedan slutet av det kalla kriget, konstaterar Svenska Dagbladet. Totalt satsade världens länder kusliga 17 000 miljarder kronor på militären under 2018.

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström kommenterar Sipris rapport för Dagens ETC:

”Att hantera oro och upplevda säkerhetshot med militär upprustning ökar ju spänningarna och osäkerheten ytterligare.

USA har världens utan jämförelse största nationella vapenindustri och står nu för 59 procent av alla vapen som säljs i världen. Deras försäljning av vapen har på ett år ökat med 7,2 procent och uppgår nu till 246 miljarder dollar. De länder som ökade mest efter USA är Israel och Sydkorea.

I jämförelse med USA är Rysslands vapenindustri blygsam, 36,2 miljarder dollar, 0,4 procent lägre än året innan. Rysslands andel av den globala vapenförsäljningen har sjunkit från 9,7 procent 2017 till 8,6 procent 2018, men är tredje störst i världen efter USA och Kina.

På Sipris lista finns 27 europeiska företag, som tillsammans säljer för 102 miljarder dollar.

Svenska Saab (ägt av brittiska vapentillverkare••) ligger på 30:e plats på Sipris lista. Företagets försäljning av ”allt från ubåtar och stridsflygplan till kamouflagenät” har ökat med fem procent.

Saabs senaste order från Förenade Arabemiraten gäller ytterligare två övervaknings- och stridsledningsplan, Globaleye, till ett pris på 10,1 miljarder, som kompletterar tre tidigare plan av samma slag. Försäljningen genomförs trots Förenade Arabemiratens inblandning i det ohyggliga kriget i Jemen.

Saab har också gjort en stor försäljning av Jas Gripen till Brasilien, i dag ett land med djupa demokratiska brister.

Fotnot om svenska Saab, från Svenska Freds rapport från Saabs årsstämma 2019:

Saab medverkade på vapenmässan IDEX i Abu Dhabi i februari, för att marknadsföra sig mot den emiratiska militärindustrin. Detta trots att Sverige sedan april 2018 har ett nytt skärpt regelverk för svensk vapenexport och trots den svenska regeringsöverenskommelsen om att inte exportera krigsmateriel till de odemokratiska krigförande länderna i Jemenkriget.

Enligt Pieter Wezeman, på fredsforskningsinstitutet SIPRI, kan Saabs radarsystem Erieye och GlobalEye användas för att upprätthålla blockaden mot Jemen. En blockad som lett till vad FN kallar världens värsta humanitära kris. Enligt Rädda barnen kan så många som 85 000 barn under fem år ha dött som en följd av kriget där blockaden har en stor del.

Mot en asiatisk värld

Foto: Heiko Junge/TT

Redan år 2025 beräknas halva världsekonomin häröra från länder i Asien, skriver fyra forskare på DN Debatt, Henrik Chetan Aspengren, Björn Jerdén, Andreas Johansson och Marina Svensson.

De utgår från Utrikesdepartementets globala analys Strategiska trender i globalt perspektiv 2025: en helt annan värld?, där det bland annat heter:

”Asiens ökande betydelse i den globala politiska ekonomin är en av de mest grundläggande och snabba förändringarna sedan millennieskiftet. Asiens andel av global BNP har ökat från 31,9 % 2000 till 42,6 % 2013. Enligt den senaste prognosen från Inter- nationella valutafonden (IMF) kommer Asiens andel att ligga runt 47 % 2019. 2025 kommer Asiens sammanlagda BNP att överstiga hälften av världens totala BNP, samtidigt som regionen då har cirka 59 % av världens befolkning (FN).”

Redan nu kommer världens bäst presterande skolelever från asiatiska länder, slår artikelskribenterna fast. I länder som Kina, Japan, Sydkorea och Singapore ägnas varje vaken stund till studier när gymnasiet går mot sitt slut. I Kina tar varje år nio miljoner elever inträdesprovet till universitetet.

Hur ska vi förhålla oss i en förändrad värld? I artikeln pekar författarna på bättre kunskaper om Asiens språk, samhällen och politiska system som en nödvändig förutsättning.

Men i dag behandlas de asiatiska länderna inom forskningsvärlden som kuriosa, bara två procent av svensk forskningsfinansiering inom humaniora och samhällsvetenskap går till Asieninriktade projekt.

Detsamma gäller studier i asiatiska språk och kulturer. Antalet studenter som läser kinesiska har sjunkit med nästan en tredjedel sedan toppåret 2012. För hindi har studentantalet halverats från en redan låg nivå.

Ekonomiskt är förändringarna i Sverige redan påtagliga. Svenska företag har stor och ökande närvaro i Asien. Ericsson sysselsätter i dag fler människor i Indien än i Sverige. Intresset är ömsesidigt. Antalet anställda vid asiatiskt ägda företag i Sverige ökade med nästan 350 procent mellan år 2000 och 2017.