Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.
Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.
ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.
Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.
Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.
Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”
– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.
Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.
Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.
Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.
Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.
Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.
Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.
Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.
Åsa Carlson, vd för BarsebäckKraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.
SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.
Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.
De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina?
Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.
I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.
Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.
Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato. Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump.
Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.
Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.
Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.
Åsa Carlson, vd för BarsebäckKraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.
SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.
Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.
De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina?
Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.
I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.
Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.
Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato. Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump.
Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade områden, Själland och Skåne.
Ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck skulle utgöra ett hot mot befolkningen i Skåne och Själland, Skandinaviens mest tätbefolkade region.
Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.
I onsdagens Dagens ETC uttryckerGöran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:
”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.
Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.
Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”
Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.
PÅ DN:debatt i söndagsdundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.
Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.
Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?
Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.
Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.
På söndagens webbseminariumFolk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.
Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:
”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.
Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”
Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?
Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.
Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.
Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.
Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:
”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.
I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert, i The British Yearbook of International Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.
Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”
USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.
Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.
En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar.
Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).
USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering.
Han nämner särskilt den så kallade Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).
Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.
Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.
Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.
USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.
Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.
Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.
Innan Donald Trump inledde sin kamp mot ”det stulna valet” i USA och därmed mot demokratin förde han ett personligt kring mot de komiker som dristade sig att ifrågasätta hans självpåtagna majestätiska storhet, skriver den amerikanska TV-stationen MSNBC:s kolumnist Dean Obeidallah. Trump utdelade ofta mördande omdömen om andra, men tålde själv inte alls att bli kritiserad.
I det avseendet betedde han sig under sin ämbetstid som en sann diktator. I diktaturer är det vardag att en härskare med alla medel söker oskadliggör sina kritiker. Trump betedde sig så också mot sin egen krets, där den som inte höll med honom ofta avpolletterades.
Nu har det framkommitatt Trump under sin tid i Vita Huset ville använda sin makt för att stänga ner den populära TV-showen “Saturday Night Live.”
I förra veckan rapporteradeThe Daily Beast att Trump i mars 2019 gav justitiedepartementet instruktioner att undersöka SNL:s programledare med syftet att försöka tysta dem för gott, Jimmy Fallon, Stephen Colbert och Jimmy Kimmell.
Trump var särskilt upphetsad över att en episod där han själv blev föremål för satiriska angrepp skulle sändas i repris. I avsnittet lät SNL en Trump-lik skådespelare utfärda nationellt undantagstillstånd i USA.
Trump angrep hatiskt showen offentligt – men kunde ändå inte låta bli att själv titta på den. I hans angrepp hette det bland annat att SNL hade varit inblandat i möjligt valfusk och att den ensidiga showen skulle betraktas som ”ett illegalt kampanjbidrag”.
Men justitiedepartementet och andra rådgivare svarade att de inte kunde straffa showen, till följd av yttrandefrihetsklausulen i grundlagen, det så kallade första tillägget, The First Amendment.
Diktatorer som Trump vill att medborgare ska frukta dem, inte skratta åt dem, sammanfattar Dean Obeidallah.
En tio meter hög ballong föreställande Boris Johnson hängde länge över Hartlepool, en hamnstad i nordöstra England. I valet segrade de konservativa i staden som ända sedan 1974 varit ett labournäste.
En följd av konservative Boris Johnsons bullriga brexit kan bli sammanbrott och splittring för de förenade kungadömen, United Kingdom, Storbritannien. Som barn ville Johnson bli ”kung över hela världen”, skriver den irländske författaren Fintan O’Toole i senaste numret av The New York Review of Books, 10 juni 2021. Kanske är rentav Johnson ”Storbritanniens siste premiärminister”, menar O’Toole.
Han betonar att Storbritannien består av fem politiska enheter, Skottland, Wales, Nordirland, Storlondon och resten av England. Johnson domninerar bara den sistnämnda. Till följd av dess många invånare och antalet platser i parlamentet ger det honom den majoritet han behöver för att styra landet. Men det är inte tillräckligt för att säkra Storbritanniens framtid.
Brexit har som en jordbävning skakat om de fyra andra enheterna. Johnson var borgmästare i åtta år i London, som just har återvalt labours Sadiq Khan till borgmästare.
Nordirland har inget val i år, men dess största parti Demokratiska Unionistpartiet, som ingick i en allians med Johnson om Brexit innan han svek alla de löften han gett, har bytt partiledare. I Wales har labour framgångsrikt hållit ställningarna som ledande parti och stödet för självständighet har stadigt växt.
Störst dramatik svarar Skottland för. 62 procent röstade mot Brexit 2016. Det skotska nationella partiet (SNP) gick till val på frågan om skotsk självständighet, om de partier som har detta mål (i huvudsak SNP och De gröna) fick majoritet, vilket man lyckades med.
Boris Johnson visade sig inte en enda gång i Skottland under valrörelsen. Hans impopularitet där är så stor att han blivit en belastning för partiet.
Johnson kom till makten genom att söka stöd hos två stora grupper i det brittiska samhället, delar av överklassen ”i grevskapen” och de tidigare proletärerna i det sönderrasade industriella hjärtlandet, som är ute efter hämnd på ”kosmopoliterna och liberalerna”.
Brexit är den brittiska kusinen till Trumpismen, skriver Fintan O’Toole. Både Johnson och Trump beskriver sig gärna som outsiders som vill sparka bort de inflytelserika eliterna. Det finns en tydlig skillnad. Trump eftersträvar ett permanent kaos, som håller hans projekt levande, medan Johnson inte är ute efter en oreda utan slut.
Han har varit inställd på att delegera det mesta av regeringsarbetet till andra för att själv kunna ägna sig åt storslagna och skrytsamma utspel, som enorm bro över Irländska havet, från Skottland till Nordirland.
Johnson bana har på senare tid har på senare tid kantats av skandaler som nog skakat honom. En gällde den extravaganta renoveringen av hans lägenhet på Downing street. En annan handlade om pandemin. I oktober kunde högertidningen Daily Mail rapportera att Boris Johnson , upprörd över coronakrisens restriktioner, gastat ”Inga fler djävla lockdowns – låt oss stapla de döda kropparna i tusental.” Han förnekade kategoriskt, men både BBC och kommersiella ITV citerade källor som konfirmerade uttalandet.
Boris Johnson; drawing by John Cuneo. New York Review of Books.
När världen drabbas av pandemi fortsätter kapprustningen med dollarmiljarder. Det är kusligt. I Trumps USA skulle coronan botas med rengöringsmedel – samtidigt satsades gigantiska summor på en ny generation förintelsevapen.
Världens militära utgifter ökade till nästan 2000 miljarder dollar under 2020, skriver SIPRI, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut på www.sipri.org, i sin årliga rapport. USA, Kina, Indien, Ryssland och Storbritannien, hade de högsta utgifterna 2020 och stod tillsammans för 62 procent av rustningen i världen. För 26:e året i rad ökade Kinas militära satsningar.
USA – med världens högsta militära utgifter – fortsatte kraftigt öka (+4,4%) under 2020 till $778 miljarder, konstaterar SIPRI. Med världens största vapensatsningar stod USA för 39% av de totala utgifterna under 2020 (vilket innebär en ökning för tredje året i rad).
”Ökningarna kan främst hänföras till kraftiga investeringar i forskning och utveckling samt flera långsiktiga projekt – som modernisering av den amerikanska kärnvapenarsenalen och storskalig vapenanskaffning”, säger Alexandra Marksteiner, forskare vid SIPRI:s forskningsprogram. ”Det reflekterar den växande oron över upplevda hot hot från strategiska konkurrenter som Kina och Ryssland samt Trumpadministrationens drivkraft att stärka vad den ansåg vara en utarmad amerikansk militär”.
Kina – hade de näst högsta militärutgifterna i världen 2020 och ökade med 1,9% till $252 miljarder. Kina sticker ut som det enda land i världen som inte ökat sin militära börda 2020 trots ökade militärutgifter, vilket beror på dess positiva tillväxt av BNP föregående år.
Ryssland hade avsevärt lägre utgifter (minus 6,6 procent) än sin ursprungliga försvarsbudget för 2020. Ändå ökade de ryska militärutgifterna (med 2,5 procent) för andra året i rad, till 61,7 miljarder dollar, villket motsvarar mindre än åtta procent av USA:s militära satsningar.
”Vi kan med viss säkerhet säga att pandemin inte haft någon avgörande inverkan på världens militärutgifter under 2020”, menar Diego Lopes da Silva, likaså forskare vid SIPRI:s forskningsprogram för vapen och militära utgifter. ”Det återstår att se om länderna kommer att bibehålla nivån på militärutgifterna under pandemins andra år”.
I nästan alla Natos medlemsländerökade den militära bördan under 2020. Den ekonomiska pandeminedgången gjorde det lättare för medlemsländerna att nå alliansens utgiftsmål om 2% eller mer av BNP till militären. Alliansens riktlinje för utgiftsmålet uppnåddes med en ökning från 9 till 12 medlemsländer.
”Trots att fler NATO-medlemmar lade mer än två procent av sin BNP på militära utgifter under 2020, hade detta i en del fall troligen mer att göra med den ekonomiska nedgången på grund av pandemin än ett medvetet beslut att nå alliansens utgiftsmål”, fortsätter Lopes da Silva.
Med totalt 59,2 miljarder dollar i militär satsningar hade Storbritannien de femte högsta utgifterna i världen under 2020, vilket var 2,9 procent högre än under 2019. Tyskland ökade sina militär utgifter med 5,2 procent till 52,8 miljarder dollar, vilket gjorde landets vapensatsningar till de sjunde största i världen 2020. Militärutgifterna över hela Europa ökade med 4,0 procent under 2020.
Världens sammanlagda militärutgifter var 2020 $1981 miljarder, vilket innebär en ökning med 2,6 procent från föregående år. Så här ser listan ut över de 15 länder som satsar mest på upprustning:
TOPP 15 – ’Militära bördan’ anges inom vinkelparentes <n%> som procent av BNP, och SIPRI-uppskattning inom hakparentes [n%]. Procentuell ökning eller minskning inom parentes med +/-. Samtliga summor anges i miljarder US-dollar ($).
1 USA <3,7%> – $778 (+4,4%) – världsandel 39%.
2 Kina <[1,7%]> – [$252] (+1,9%) – världsandel [13%]
3 Indien <2,9%> – $72,9 (+2,1%) – v-andel 3,7%
4 Ryssland <4,3%> – $61,7 (+2,5%) – v-andel 3.1%
5 Storbritannien <2,2%> – $59,2 (+2,9%) – v-a 3,0%
De femton nämnda länderna, däribland de permanenta medlemmarna i FM:s säkerhetsråd, står för 81 procent av världens totala militära utgifter.
De nordiska länderna ligger som följer:
Nr 28 Norge <1,9%> $7,0 (-0,1%), nr 32 Sverige <1,2%> $6,5 (+6,8%) och nr 39 Danmark <1,4%> $5,0 (+6,2%).
Fem av de 10 länder som har den högsta militära ”bördan”, räknat i militrära utgifter som procent av BNP, finns i Mellersta östern: Oman (11 %), Saudiarabien (8,4 %), Kuwait (6,5 %), Israel (5,6 %) och Jordanien (5,0 %).
Fotnot: SIPRI följer de globala trenderna och upprätthåller den mest omfattande och heltäckande databasen över militärutgifter i världen. Den uppdaterade militärutgiftsdatabasen finns tillgänglig på www.sipri.org.
People gather at the scene of an explosion that targeted a police vehicle in Jalalabad in eastern Afghanistan on April 7.Ghulamullah Habibi/EPA, via Shutterstock. NYT.
Trump fortsätter att spöka i USA trots att snart tre månader gått sedan han lämnade posten. Det senaste är en skandal om landminor, rapporterar New York Times, speciella krönika ”At War”, skriven av John Ismay, som är tidningen Pentagonkorrespondent, i Washington.
Måndagen den 5 april presenterade utrikesdepartementet en årlig rapport med titeln “To Walk the Earth in Safety, (Att vandra säkert på jorden), som dokumenterar USA:s globala ansträngningar att finna och förstör explosiva ämnen som inte detonerat, också personminor.
Men, men. Påföljande dag kom USA:s försvarsdepartement med ett motstridigt besked som gick ut på att militären fortsätter Trumpadministrationens policy som tillåter befälhavare att använda de av FN som förbjudna vapen klassade landminorna – utanför Koreahalvön.
Senare samma dag drogs Pentagons skrivelse snabbt tillbaka med ett besked från utrkesdepartementets talesman John Kirby, som påpekade att den tidigare administrationens policy höll på att revideras.
Redan i mars 2020 gick dåvarande presidentkandidaten Joe Biden ut med ett löfte att han som president skulle förbjuda landminor och alla minor för bekämpning av levande mål. Detta ska nu ske genom att USA till slut skriver under Ottawa-traktatet, vilket 164 länder redan gjort. Människorättsorganisationer i USA jublade över Pentagons nya besked på tisdagen.
– Vi hoppas att president Biden snarast undertecknar Ottawatraktat med förbud mot minor, sa Jeff Abramson från U.S. Campaign to Ban Landmines. Liknande budskap förmedlades av Amnesty International, Human Wrights Watch och andra grupper.
På torsdagsmorgonen sa USA:s FN-ambassadör, Linda Thomas-Greenfield, att Biden-administration håller på med att arbeta om Trumpregimens omänskliga och folkrättsstridiga minstrategi.
Förra året använda USA $ 250 miljoner för att förstöra konventionella vapen 49 länder. Man finansierar nu elva minröjargrupper som arbetar med att förstöra minor enbart i Sinjardistriktet i Irak, där minor efter IS-tiden utgör ett överhängande hot.
Enbart under de första tio dagarna i april har i Afghanistan 64 soldater på regeringssidan och 17 civila dödats av minor.
För mig blir påminnelsen om Trumps policy vad gäller minor en påminnelse om den förre presidentens fullständigt hänsynslösa och människolivsföraktande hållning, en vidrig egouppfylld uppblåst maffiatyp av värsta slag. Som bekant är han fortfarande förebild hos många sverigedemokrater.
Antipersonnel land mines, small explosive weapons that are buried underground or laid on the surface and meant to kill or maim people, can remain deadly for many decades.Louai Beshara/Agence France-Presse — Getty Images/NYT.
Ebba Busch, KD. FOTO: PONTUS ORRE, Aftonbladet. KD-ledaren vill göra om Public Service, romska bli ”smalare och vassare” genom att ”krimskramset” tas bort.
KD-ledaren Ebba Busch intervjuades häromdagen i SR:s lördagsintervjun av Monica Saarinen. Det handlade inte minst om public services framtid. Buschs antagonistiska hållning gentemot public service – SVT och SR – är känd sedan länge. Men många ämnen skulle avverkas i samtalet och jag saknade de följdfrågor som kunde ha handlat om vad ett försvagat public service innebär för demokratin.
Busch tillhör kategorin baklängestalare. Hon säger sig vilja värna ”pressfrihet och yttrandefrihet”. I själva verket vill KD och M ta bort ”krimskramset” i public service, som KD:s kulturpolitiska talesmanRoland Utbult utryckt det, för att göra om SVT och SR efter sina mallar.
Public service ska med Buschs ord bli ”smalare men spetsigare” och fokusera på ”samhällsinformation och smalare kultur”. Allt övrigt bör överlåtas till reklam-TV och reklamradio. Underhållningsprogram och sport hör väl till ”krimskramset”.
Anslagen till en bantad varianten ska förstås skäras ner .
Det skulle innebära ytterligare en amerikanisering av det svenska medieutbudet, där redan övervikten på amerikanska översatta TV-program är massiv. I USA har Public service-media en undanskymd ställning med låga lyssnar- och tittarsiffror. I stället är ärkekonservativa Fox News den största TV-kanalen. Under Trumps presidenttid upprepades i Fox den lögnaktige presidentens alla utspel som vore det sanningar. Man kan säga att Fox bäddade för de stora devota anhängarskaror som efter valet ställde upp på presidentens lögner om ett manipulerat val.
I en intervju i Expressen i höstas ville Busch genomföra sina, M:s och SD:s förändringar av Public Service så fort det går och under den kommande mandatperioden.
Moderaternas största partidistrikt i Stockholm vill att public service helt ska läggas ner. Det är lika otroligt som bedrövligt.
Demokratin skulle fara mycket illa i ett Sverige utan dagens Public Service. Om de här tre partierna skulle kunna genomföra sina krav innebär det ett stort hot mot svensk demokrati. Skulle SD bli störst i det blåbruna blocket kan vi räkna med ytterligare krav från det främlingsfientliga partiet på svenskhet och liknande i programutbudet.
Det är ju sådant det egentligen handlar om. Trion ”mörkomän”, Busch, Kristersson och Åkesson, är okunniga och ointresserade av väl fungerande offentliga medier i Sverige. Deras outtalade förutsättning är den upprepade klyschan om ”mediernas vänstervridning”, det är den man vill ”göra något åt”.
Man kan ha åsikter om SVT och SR. Men i det allra mesta fungerar de väldigt väl, med en bred och mångsidig samhällsbevakning. Playavdelningarna på bådadera är skattkistor för många tittare och lyssnare, med ett helt otroligt programutbud.
För att Public Service ska kunna utvecklas behövs resurser som i sin tur bygger på höga tittar/lyssnarsiffror.
Trion Busch, Kristersson och Åkesson bedriver en mediepolitik som är demokratins dödgräveri. Att de tre partierna har en politisk möjlighet att slå sönder public service med bar en röst övervikt i riksdagen är helt orimligt. SR och SVT hör till demokratins grundpelare och bör vara lagligt skyddade från klåfingriga politikers manipulationer.
Jan Scherman skev med hetta i augusti förra året i ett inlägg i Dagens Media om riksdagens möjlighet att med ett enkelt beslut krossa public service genom att sänka den skatt till public serivice som ersatte licensavgiften.
”På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten.”
Till saken hör också att dagstidningarna under det senaste decenniet har pressats tillbaka. Unga människor vill inte betala för nyheter, medelålders läser bara digitalt (som ger lägre annonsintäkter). Papperstidningsläsarna blir äldre och färre. Det finns dessbättre nu tendenser som går åt andra hållet. Men stora delar av Sverige ligger i medieskugga.
De som inte prenumererar, som inte har tillgång till journalistik från de stora tidningarna, som har betallösningar, är beroende av public service för att få veta vad som sker i samhället.
En fungerande demokrati bygger på informerade medborgare. Informerade medborgare behöver public service nu mer än någonsin, inte minst i kristider som detta dödens pandemiår.
Hur skulle regeringens pandemipolitik kunnat förmedlas till medborgarna utan public service? Det hade knappast fungerat.