Kategoriarkiv: Internet

Israels Mediebomber och digitala krig mot Gaza

En byggnad där nyhetsbyrån AP hade sitt kontor i Gaza city bombades den 14 maj. Foto: Hatem Moussa/AP/DN.

Israel gjorde nyligen journalister och mediebolag till mål för sina attacker i Gaza, skriver Kari Andén-Papadopoulos,professor vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheters kultursektion på söndagen. 

  Under det senaste kriget bombade israeliskt flyg ett trettiotal palestinska och internationella medieredaktioner, däribland al-Jazira, AP och Reportrar utan gränsers lokaler.

Från israelisk sida hette det papegojaktigt återkommande att man bombade Hamasmål, tunnlar och annat och att de medier som hade lokaler i samma byggnader fick skylla sig själva. Några bevis härför såg åtminstone jag själv inte skymten av.

Men det fanns också de som var kritiska till Israels mediekrig, fortsätter Kari Andén-Papadopoulos. Hon skriver:

”Ändå var det chockerande att se den skamlöshet med vilken Israel, inför världens ögon, aggressivt pulvriserade mediehusen i Gaza och med dem den mänskliga rättigheten att få tala och rapportera fritt om en konflikt – ja, Hamas har också sin skuld i denna – som direkt dödar och traumatiserar civilbefolkningen.

Attackerna kan ses inte bara som ett bokstavligt försök att strypa förmedlingen av lokala ögonvittnesreportage om lidandet i Gaza, och som en militär maktdemonstration avsedd att sätta skräck i motståndaren: de manifesterar också självmedvetet den atmosfär av total straffrihet som har möjliggjort Israels pågående illegala expansion av bosättningar på Västbanken, blockaden av Gaza och tvångsfördrivningen av palestinier såsom de i kvarteret Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.”

Bombningarna av mediebolagens redaktioner i Gaza var både spektakulära och uppenbara krigsförbrytelser. 

Men Israel går längre än så, skriver artikelförfattaren och uppmärksammar informationskriget på ”den digitala fronten”, som hon menar är den viktigaste.

Israeliska myndigheter har lyckats förvandla plattformar som Facebook och Instagram ”från kanaler för det fria ordet till verktyg för att övervaka och censurera palestinier.” 

Under de senaste veckorna har särskilt unga palestinier på Facebook, Instagram, Twitter och TikTok dokumenterat och fördömt israelisk polisbrutalitet och attacker av israeliska bosättare mot palestinska aktivister och invånare som protesterar mot Israels planer på att fördriva palestinierna från Sheikh Jarrah. ”Bilder tagna av ögonvittnen i Sheikh Jarrah, vid al-Aqsa-moskén och i Gaza har mobiliserat palestinierna på ett sätt som vi inte har sett på många år.”

Men de sociala medierna går inte att lita på.

” När händelserna i Sheikh Jarrah eskalerade, och bilderna blev allt mer politiskt och känslomässigt laddade, började Facebook, Instagram och Twitter i allt snabbare takt censurera användare som protesterade mot och dokumenterade dessa händelser. Palestinska och pro-palestinska inlägg har raderats, konton blockerats, hashtags dolts och tillgängligheten till innehåll begränsats”, skriver Kari Andén-Papadopoulos.

Den palestinska organisationen för digitala rättigheter 7amleh (the Arab Centre for the Advancement of Social Media) publicerade nyligen en rapport som dokumenterade 500 fall av kränkningar av palestiniernas digitala rättigheter sedan början av maj. Enbart Instagram har raderat hundratals stories relaterade till Sheik Jarrah, även arkiverade inlägg, och gömde också i ett kritiskt skede de arabiska hashtaggarna #Al Aqsa och #Sheik Jarrah.

Nio framstående organisationer för digitala rättigheter uppmanade nyligen sociala medier att använda ”transparenta och konsekventa riktlinjer för moderering” och att vara öppna om beslutsprocessen när de censurerar innehåll.

Uppropet pekar på att många av de senaste veckornas fall av masscensur sannolikt är relaterade till det israeliska justitiedepartementets cyberenhet ”8.200”. Denna enhet har de sista åren skickat tiotusentals anmodanden till sociala mediebolag om att ta bort innehåll. I en absolut majoritet av fallen har plattformar som Facebook frivilligt hörsammat cyberenhetens begäran och raderat innehållet, utan domstolsbeslut, vilket betyder att palestinier inte har några möjligheter att överklaga beslutet.

7hamleh har till exempel i en rapport visat att sociala medieföretag under 2020 tog bort 81 procent av det innehåll som israeliska myndigheter bad dem om”, konstaterar Andén-Papadopoulos. Därtill kommer att Facebook och Instagram upprepade gånger lämnat ut palestinska användares data till israeliska myndigheter, vilket lett till hundratals arresteringar.

Facebooks chefer träffade den 13 maj i ett möte Israels försvarsminister Benny Gantz för att effektivisera samarbetet kring att censurera palestinskt innehåll som (påstått) ”uppmanar till våld eller sprider desinformation”.

Men påstående rymmer dubbelmoral, fortsätter artikelförfattaren: Israeliska myndigheter och militär använder själva sina officiella konton på sociala medier för att sprida uppenbart felaktig information, falska nyheter och starkt provocerande och ofta våldshetsande propaganda. Dessutom fortsätter den israeliska extremhögern ostört att sprida desinformation och organisera våldsamma attacker med hjälp av sociala medier. 

De senaste veckorna har israeliska högerextremister använde appar som Telegram och WhatsApp för att uppmana till och organisera den våg av lynchmobbar som nyligen gick till attack mot palestinier i städer över hela Israel och ledde till summariska avrättningar på båda sidor.

Kari Andén-Papadopoulos sammanfattar

”Israels digitala förtryck förvärrar de kränkningar mot mänskliga rättigheter som redan sker på marken, och förhindrar palestinier – som inte har något alternativ – att göra sina krav på frihet, rättvisa och värdighet hörda. Även om detta särskilt drabbar palestinierna, borde vi alla vara oroade för vad det säger om de sociala medieföretagens engagemang i sina egna åtaganden att respektera mänskliga rättigheter. De nära relationerna mellan kommersiella plattformar, som drivs av vinstintresse, och repressiva regimer vars övergripande mål är att utöka sin kontroll tystar aktivt de människor som allra mest behöver dessa plattformar.”

Rysslands svar på Amazon: TATIANA BAKALTJUKS nätföretag WILDBERRIES

Wildberries håller på att omvandla handeln i Ryssland ungefär som Amazon har gjort i väst.

Den ryska fyrabarnsmamman Tatiana Bakaltjuk heter egentligen Kim och har koreanska rötter. Hon är en f d engelsklärare, som 2004 började ägna sig åt internethandel.

Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” tar upp nyheter från Ryssland och ryska medier, ofta sådant som får liten eller ingen uppmärksamhet i väst. I veckans Ryska Posten handlar det bland annat om Tatjana Bakaltjuk, en ovanligt framgångsrik rysk affärskvinna.

Allt började med att hon sålde kläder från tyska Otto och second hand-kläder från Europa. Sedan utvecklades verksamheten när hon upptäckte stora överskottslager av märkeskläder i Europa. Hon inledde sin verksamhet i sin Moskvalägenhet under sin graviditetsledighet, skriver brittiska The Times. Hennes första stora kontrakt var med Adidas.

Idag är hon VD för företaget Wildberries som blivit stort inom konfektion men också marknadsför en rad andra varor – och äger också företaget. Hon är nu Rysslands rikaste kvinna.

Det finns flera förklaringar till hennes framgångar. En är att hon levererar varor utan förskottsbetalning, hon litade på ryssarnas redlighet, och startade dessutom provrum i anslutning till utlämningsställena. En annan är att hon blev först på en lönsam marknad. Innan Wildberries startade såldes i Ryssland nästan inga kläder över nätet.

– Jag har ingen ekonomisk bakgrund och gjorde inga preliminära kalkyler, säger Tatiana Bakaltjuk. Jag bara fick en idé och arbetade upp företaget efter den.

För ett år sedan, i maj 2020 sysselsatte Wildberries 53 000 fast och tillfälligt anställda. I dag arbetar 72 000 personer för företaget.

Den nu 46-åriga Tatiana Bakaltjuk har 2021 en förmögenhet på $1,4 miljarder (motsvarande 12,5 miljarder SEK). Hon är inte bara Rysslands rikaste kvinna utan också den enda kvinna som lyckats ta sig in på Forbes lista över världens 50 mest förmögna kvinnor.

Tatiana Bakaltjuk (tvåa från höger). Foto: Russia Beyond.

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

Kan journalistiken räddas? – 1

Rubriken över Nicholas Lemanns artikel i nya numret av New York Review of Books (27 feb 2020) är dramatisk. Har journalistiken någon framtid?

Lemann tillhör de regelbundna skribenterna i prestigefyllda The New Yorker. Han är också professor i journalistik vid Columbia Graduate School of Journalism. I sin grundliga essä tar han upp dryga dussinet nya böcker, som alla ur olika infallsvinklar behandlar ämnet. Han fokuserar särskilt på  förre The Guardian-chefredaktören Alan Rusbridgers ”Breaking News: The Remaking of Journalism and Why it Matters Now”.

Läget är bekymmersamt. 1800 amerikanska tidningar (de flesta lokala) har lagts ner sedan 2004. Antalet journalister i USA har minskat med 45 procent mellan 2008 och 2017. Dagstidningarnas annonsinkomster har i USA minskat från 450 miljarder kronor (2007) till 180 miljarder (2016).

I dag har enbart Google fyra gånger högre annonsintäkter än hela den amerikanska dagstidningsindustrin.

Den centrala lärdomen av detta formulerar Lemann med en suck:

”Ingen kunde föreställa sig att en riktigt kompetent sökmotor kunde attrahera en publik som är många gånger större än vilket medium som helst, och det utan att leverera något som helst originalmaterial.”

Eller att några år senare ett socialt medium (Facebook), vars innehåll skapades av dess användare, kunde upprepa samma prestation.

Lemann hänvisar till 1980-talet som papperstidningsbranschens bästa tid. Han var själv då ”the kid reporter on the national staff of Washington Post”. Vi var helt hängivna vårt arbete och medvetna om vår position som ett slags journalistikens elit, minns han.

Rusbridger skriver något liknande om The Guardians roll: ”Premiärministrar, generaler, spioner, ärkebiskopar, prinsessor, filmregissörer, industriledare … alla kom och åt lunch med oss på invitation med kort varsel”.

När internet lanserades på 1990-talet såg de flesta journalister det nya mediet som ett gudasänt verktyg. 

Så blev det inte. Det nya spindelnätet skulle på mindre än två decennier sluka det mesta av dagstidningarna i världen.

Mer om detta i en följande blogg.

New York Times webbsida.

Facebook som ”massförstörelsevapen”

Facebooks algoritmer äter vår tid och har gjort FB till ett ”socialt massförstörelsevapen”, skriver den amerikanske vetenskapsmannen och författaren Jaron Lanier i en ny bok. Fortsätt läsa Facebook som ”massförstörelsevapen”