Kategoriarkiv: Rasism

Human Rights Watch: ”Israel en apartheidstat”

Människorättsorganisationen Human Wrights Watch framställer i en ny rapport Israels poltik mot palestinierna som apartheid.

I tisdags offentliggjorde Human Rights Watch en 213-sidiga rapport, där man framställer Israels politik mot landets palestinier som apartheid. 

Redan 2001, för tjugo år sedan, anklagade hundratals människorättsgrupper som samlats i Sydafrika Israel för apartheid, skriver New York Times. Några reagerade – som Human Wrights Watchs representant den gången, Reed Broody:

– Det är fel att jämföra sionism med rasism.

I dag har organisationen bytt åsikt. Den gången trodde många att den israeliska politiken var tillfällig. Men med tiden har den hårdnat och blivit permanent. 

– Förtrycket av palestinierna har kommit till passerat en tröskel och blivit permanent på ett sätt som möter definitionerna av brotten apartheid och förföljelse, säger Kenneth Rooth exekutiv direktör för Human Rights Watch.

Redan i januari kom den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem till samma slutsats, liksom två andra israeliska organisationer. Deras ställning motsvarar den som palestinierna haft sedan slutet av 1960-talet och som USA:s president Jimmy Carter uttryckte redan 2006.

Netanyahus israeliska regeringen fördömde föga oväntat Human Wrights Watch, som en organisation som ”under åravis har hemsökts av antiisraeliska fördomar, som Mark Regev, rådgivare till Netanyahu uttryckte sig. 

Israels ambassadör i USA, Gilad Erdan, stämplade direkt rapporten som gränsande till antisemitism.

Human Rights Watch jämför inte Israel direkt med apartheidtidens Sydafrika. I stället citerar man internationella lagar som definierar apartheid som ”ett brott mot mänskligheten”, när en etnisk grupp totalt dominerar en annan genom avsiktligt, inhumant och systematiskt förtryck. 

Organisationen hävdar att sådana förhållanden finns i skiftande grad såväl på Västbanken, på Gazaremsan och i staten Israel.  Man tar sina flesta exempel från Västbanken, där många palestinier lever under militärstyre medan de israeliska bosättarna kan tillämpa civila lagar med mycket större frihet, en ojämlikhet som HRW menar visar på det systematiska förtryck som är basen för apartheid.

Israel styr i dag mer än 60 procent av Västbanken och använder checkpointer och och tillståndssystem för att reglera palestiniernas rörelsefrihet. Man har tvingat tusentals palestinier att lämna sina hem och förvägrat 100 000-tals palestinier vistelserätt, medan miljontals palestinier har förvägrats grundläggande mänskliga rättigheter.

Ett folk, bosätttarna får privilegier, medan det andra, palestinierna, diskrimineras i varierande grad.

A Palestinian house being demolished in East Jerusalem. Israel systematically denies building permits to Palestinians while allowing nearby construction by Israeli Jews, H.R.W. says.Credit…Mahmoud Illean/Associated Press.

New York Times ger talrika exempel på israelisk praxis mot palestinierna.

I östra Jerusalem, som Israel annekterade 1967, och som palestinierna betraktar som sin framtida huvudstad, lever den 59-årige palestinska revisorn Fakhry Abu Diab.

Åtta gånger har han ansökt om att få bygga ut sitt hus för att anpassa det till sin växande familj. Varje gång har han fått avslag. Till slut gav han upp och byggde om sitt hus utan tillstånd. Nu har den israeliska regeringen beordrat rivning av hans hus. I samma område har judiska familjer fått tillstånd att ta över många palestinska hus och bygga hundratals nya, liksom ett rituellt bad och ett turistcentrum för judisk historia.

– Vi förstår precis vad som händer här, sa Abu Diab. De vill inte att jag och mina barn ska bo kvar här och därför får vi inget bygglov. Vi lever i ett apartheidsystem.

Palestinians walking past Israeli police officers after Friday Prayers in Jerusalem. Human Rights Watch says that policies favoring Israeli Jews over Palestinians persist in the occupied territories and in Israel.Credit…Dan Balilty for The New York Times.

Balladen om Emmett Till

Lyssna på Bob Dylans ballad om Emmett Tills död i lilla Mone i Mississippi 1955. Många har betecknat mordet på den 14-årige pojken som inledningen till medborgarrättsrörelsen i USA.

Mordet i Minneapolis av George Floyd, rättegången och den fällande domen mot Derek Chavin, den polis, som mördade honom genom att under över 9 minuter pressa knäet mot hans hals, har sänt chockvågor genom USA, som en påminnelse om den djupt liggande rasismen i samhället och särskilt inom poliskåren.

T v : Emmett till med sin mamma Mamie i Chicago. Till höger: Den mördade fjortonåringen, sådan han såg ut när han låg död i en öppen kista.

Många har jämfört mordet på George Floyd 2020 med mordet på den afroamerikanske tonåringen Emmett Till 65 år tidigare. I min bok om Medborgarrättsrörelsens kamp i USA, ”Från King till Obama”, som i vår åter gjorts tillgänglig som print on demand av förlaget Historiska Media i Lund, handlar ett kapitel om Emmett Till. Jag återger ett kort utsnitt ur det här:

Balladen om Emmett Till

Emmett Till var fjorton år när han den 24 augusti 1955 gick in i Bryant’s Grocery & Meat Market i den lilla staden Money vid Tallahatchiefloden i Mississippi. Han skulle köpa bubbelgum för två cent. Bakom disken stod Carolyn Bryant, en tjugoettårig vit kvinna, gift med affärens ägare, den tjugofyraårige tidigare fallskärmssoldaten Roy Bryant. Paret bodde med sina tre barn i bakre delen av samma byggnad. Roy var inte hemma den här dagen, han körde räkor till Texas.

En fjortonårig afroamerikansk pojke köpte tuggummi av en ung vit kvinna på en liten plats i Mississippis delta. Några dagar senare lynchades han.

Hans stympade kropp hittades i Tallahatchiefloden gyttja. Det blev rättegång. Mördarna frikändes och rökte segercigarrer med sina barn i famnen i rättegångslokalen.

”Twas down in Mississippi no so long ago, / When a young boy from Chicago town stepped through a / Southern door.

This boy’s dreadful tragedy I can still remember well, / The color of his skin was black and his name was Emmett Till.”

En junieftermiddag 2009 kommer jag till Money. Vägen går genom stora majsfält. Jag letar efter en skylt med stadens namn men förgäves. Det är svårt att identifiera platsen som verkar ha sjunkit ner i dammet och glömskan, tror jag, tills jag får syn på en risig lastbil och ett skjul med texten Money Volunteer Fire Department. Nu ser jag också en handmålad sönderrostad skylt som visar vägen till Johnson Chapel, Church of Money, ledd av pastor M A McKinley. En brandbil och en kyrka. Jag är i Money.

Mississippi kallas magnoliastaten. De som är kritiska mot kvardröjande rasism menar att delstaten ligger ”bakom magnoliaridån”. Det är Moneys geografiska och mentala position. Solen bränner, termometern visar trettiofyra grader, ingen vistas utomhus i onödan. När jag lämnar bilen och försöker orientera mig befinner jag mig vid två övergivna hus.

Det ena är en risig låg träbyggnad med två tomt gapande skyltfönster och utskjutande tak. Det måste ha varit en liten bensinstation, i marken finns fundament efter pumpar. Någon tycks bo där, en blå Dodgepickup står parkerad bakom huset.

Bredvid bensinstationen reser sig ruinen av en tvåvåningsbyggnad av tegel och trä, överväxt av grönska, som ett hus som blivit bombat i något krig och gjorts obeboeligt för länge sedan. Huset ser ut som om detskulle kunna falla sönder av sig självt. Taket och övervåningen har rasat in, verandan är nästan borta, nedre delen är igenbommad med plywoodskivor. En skylt varnar för ”Privat egendom”.

Det tar en liten stund innan jag känner igen byggnaden och förstår att jag har kommit rätt. Det här är resterna av Bryant’s Grocery & Meat Market. 1955 fanns här en veranda av trä med några träbänkar i skuggan utanför ingången till affären. På fasaden fanns ett par röda Coca-Cola-skyltar.

Det finns inget som säger något om platsens historia. I USA finns ofta skyltar på platser där historiska händelser inträffat, men inte här, bara en sönderfallande ruin, hetta och tystnad. Vad var det som hände? Varför mördades Emmett Till?

* * *

Emmett Tills mamma Mamie hade själv växt upp i Money Mississippi men liksom många andra afroamerikaner emigrerat från den fattiga och rasistiska södern till ett bättre liv i Chicagos svarta kvarter. Hon hade sänt sin son på sommarlov i Mississippi hos släktingar.

Emmet köpte ett tuggummi i affären. Han stammade lite, hade haft polio som barn och hade svårt att uttala vissa ord, som bubblegum. Den vita expediten fick för sig att han visslade efter henne.

På natten två dagars senare knackade två män på dörren till huset där Emmet sov. Kockan var två på natten. De släpade ut honom, förde bort honom och misshandlade honom till döds. Emmetts döda kropp hittades tre dagar senare i Tallahatchiefloden, en liten bit norr om Money.

Mördarna identifierades – men friades i en rasistisk rättegång av en helvit jury. Emmets mamma förde pojkens döda kropp till Chicago. Mamman har beskrivet det hon såg:

Men han hade inte kastrerats, som det ryktades. Ena ögonkulan var utriven och hängde långt ner på kinden. I munnen fanns bara två tänder kvar. Man hade slagit en hacka genom huvudet och kluvit skallen från öra till öra, bakhuvudet hängde löst från ansiktet. Halva högerörat fattades. Hon kunde se genom huvudet, genom ett stort hål.Emmett Tills kista glaslock stod i kyrkan fyra dagar. Hundratusen gick förbi kistan och kunde se den döde pojken. Tidningar spred bilder på det mördade barnet över USA. Begravningen ägde rum i en kyrka i Chicago inför tvåtusen människor. 50 000 stod på gatan utanför.

Pojken som mördades för att han påstods ha visslat efter en vit kvinna blev martyr och jämfördes med ett annat barn, Anne Frank, som föll offer för förintelsen.

* * *

För ett år sedan mördades George Floyd Det finns likheter mellan hans öde och Emmett Tills. En viktig skillnad är trots allt att Floyds mördare i domstol fällts som skyldig av en enig jury.

Fotnot: Avsnittet är hämtat ur min bok ”Från King till Obama”, som alltså kan beställas som print on demand från Historiska Media i Lund.

En symbol för kolonial rasism och nedlåtenhet

2003: Nigerias president iklädd traditionell nationell festklädsel. Prins Philip undrade om han var på väg att gå och lägga sig? Foto: Daily Mirror.

Brittiske prins Philip, hertig av Edinburgh, avled den 9 april, 99 år gammal. Det var en okonventionell man, för att uttrycka det milt. Prinsen förkroppsligade enligt Medium Daily Digest” europeisk fördomsfullhet och främlingsfientlighet”.

Sajten skriver att Philip är en symbol för Storbritanniens långa rasistiska, imperialistiska och koloniala historia – och att han bör bli ihågkommen för det.

Philip gjorde sig känd för en speciell sorts brittisk ”humor” med återkommande olämpliga eller korkade kommentarer. Han försåg medierna med en repertoar av sådana uttalanden som medierna frossade i och ofta gjorde ”best of”-listor av på hans födelsedagar.

Han fick under sitt långa liv hundratals ordnar och utmärkelser, som danska Elefantordenen, och den mexikanska”Aztekiska Örnorden”. Men Philip kunde gott förtjänat en orden i konsten att göra bort sig, konstaterar Medium Daily Digest.

Några av hans skämt manifesterade aristokratisk nedlåtenhet också xenofobi eller imperialistisk rasism.

När han 2003 mötte Nigerias president, klädd i traditionell nationell festklädsel sa prinsen; ”Ni ser ut som om ni är på väg att gå och lägga er”.

Till en man ur den australienska aboriginbefolkningen ställde han 2002 frågan: ”Kastar ni fortfarande spjut på varandra?”.

Prinsen försvarade vapen och ”good old values”. Under en debatt efter en massaker i en skotsk skola ställde han frågan: ”Om en cricketspelare bryter sig in i en skola och dödar folk med sitt slagträ, skulle man förbjuda cricket då?”

 Han gjorde sig känd för sitt speciella sätt att hälsa på folk och inleda samtalet med frågan ”Vad gör ni här”. När han träffade The Independents chefredaktör fick hans svaret ”Därför att jag fått en inbjudan” , varpå Philip svarade ”Ni behövde inte ha kommit”.

Prinsens rasism var helt naturlig för honom. Egentligen menade han inte att förolämpa någon, han var bara offensiv, menar Medium Daily Digest. Samtidigt är alla hans rasistiska, elitistiska, misogyna (kvinnonedsättande), klassexklusiva och dysfunktionella fördomar som ”ett resande museum över europeisk intolerans och fördomsfullhet”.

Philip förkroppsligade den koloniala brittiska historia som lett fram till dagens samhälle med privilegier och stora klasskillnader.  Han stod som en symbol för den brittiska kolonialismens tankevärld och rasism under sin storhetstid. Så där tänkte engelsmännen när de härskade över Indien, fransmännen när de kontrollerade Marocko, italienarna när de invaderade Libyen och belgierna när de erövrade Kongo.

I dag har den priviligierade och aristokratiska klassen lärt sig att kamouflera sin rasism på olika vis. Den sorts fanatism som Philip stod för betraktas som vulgär och förlegad. Philip var en kunglighet från hjärtat av den brittiska och europeiska aristokratin, konkluderar Medium Daily Digest. Han sa det han ville och brydde sig inte det minsta om vad andra tyckte.

Källor: https://www.mirror.co.uk/news/politics/prince-philip-best-gaffes-quotes-133848

Prince Philip avled 99 år gammal den 9 april.

Rasismen i STORBRITANNIEN och mot Meghan Markle

The Brixton neighborhood of London.Credit…Andrew Testa for The New York Times. Lambeth Town Hall i Brixton Electric Avenue Market.
Brixton är en stadsdel (district) i södra London 5,3 km söder om Charing Cross.. I Brixton bor det särskilt många med jamaicansk bakgrund och området brukar omtalas som The Soul of Black Britain

Meghan Markle och hennes man, brittiske prins Harry, intervjuades i veckan av Oprah Winfrey. TV-samtalet väckte starka reaktioner i både USA och Storbritannien. I Sverige har fokus nog legat på konflikten mellan paret och det brittiska kungahuset, särskilt drottning Elisabeth. Det var som en fortsättning på TV-serien The Crown, men verklighet.

Den amerikanska skådespelerskan Meghan föddes i ett blandäktenskap, med afroamerikansk mamma och vit pappa. Vigseln i maj 2018 genomfördes av den i Chicago födde biskopen Michael Curry, som i sitt anförande knöt an till den stolta traditionen av svarta predikanter och i det nämnde Martin Luther King och citerade spirituals från slavtiden. Svart kultur var en viktig del av bröllopet. 

Meghans avslöjanden om rasistiska kommentarer från personer i kungahuset mot henne och parets barn drev henne till självmordstankar.

I en artikel i New York Times på torsdagen skriver Benjamin Mueller om en mycket viktigare följdfråga av det skedda under rubriken ”There Is, in Britain, a Very Big Silence Around Race”. 

Mueller menar att för britter i blandäktenskap eller svarta väcker Meghans beskrivning av sina familjeproblem ofta minnen av deras egna smärtsamma upplevelser, sådant som de själva mycket sällan kunnat beröra.

Reaktionerna har också blivit starka i det brittiska samväldet, där många icke-vita exkolonier överväger att deras länder ska omvärdera sina kungliga band.

Malcolm Turnbull, tidigare liberal premiärminister i Australien, hänvisade till intervjun som ett skäl till att hans land skulle bryta sina konstitutionella band med den brittiska monarkin efter drottning Elisabeths regeringstid. ”Man har gått lång över gränsen …”, sa han.

Från premiärminister Boris Johnson och Downing street har inte lämnats några som helst kommentarer till intervjun.

Zac Goldsmith, konservativ parlamentsledamot och nära allierad till Boris Johnson twittrade:

”Harry spränger sin familj i luften. Det Meghan önskar sig får hon”.

I Storbritannien har intervjun med prinsparet för många avslöjat de starka banden mellan kungahuset och den brittiska huvudsakligen ”vita” tabloidpressen, som är ”besatt av kungligheterna”.  De förefaller gjorda enbart för vita läsare, menar Benjamin Mueller i NYT. Kanske gäller detsamma också den brittiska monarkin, ”gjord för att passa vita medborgare”.

Ras och hudfärg är frågor som man sällan talar öppet om i Storbritannien, menar Mueller. Ändå var det en drivande fråga bakom Brexit, skriver han, att minska immigrationen. Ändå begicks Storbritanniens värsta rasistiska övergrepp under kolonialtiden inte i öriket utan i dess kolonier långt borta.

Han talar med Tariq Jenner, akutläkare, som säger att det brittiska imperiet knappast nämndes under hela hans skoltid.  

– Vi fick undervisning om Rosornas krig och om Henrik VIII:s fruar. Sedan hände ingenting förrän Storbritannien genomgick den industriella revolutionen och besegrade nazisterna medan Churchill räddade det mesta”. 

Var femte anställdThe National Health Service har icke-vit bakgrund. Samma grupp står för två tredjedelar av pandemins dödsfall, eftersom de gjort det farligaste arbetet. De högsta ledarna för NHS är överväldigande vita och refereras ofta till som NHS ”snöiga vita toppar”.

Ändå har landet förändrats. Var tionde britt i England och Wales lever i interetniska relationer. Delar av andra kulturer absorberas sakteliga i den brittiska identiteten.

Fotnot: På SVT Play visas nu fem fristående filmer om rasism i Storbritannien på 80-talet. Steve McQueens lysande svit ”Small Axe”. Berättelserna utspelar sig i Londonstadsdelen Notting Hill mellan 1969 och 1982. Områdets många svarta västindier utsätts för brutal polisrasism. Det är filmer med mycket reggie och inkännande tidsatmosfär.

Ur Steve McQueens ”Mangrove”, den första av fem fristående filmer om rasism i Storbritannien mot svarta västindiska migranter. Sviten ”Small Axe” (nu på SVT Play) har fått stor uppmärksamhet.

379 barn fick 2020 namnet Mohammed. hotas Sverige??

””Spyr”, ”Vidrigt”, ”Fy fan”, ”Skit under min sko” – kommentarerna på SD/Riks webbsida talar sitt eget språk.

Sverigedemokraterna varnarför nyfödda spädbarn och målar ut dem som ett hot mot landet. Det är en partitradition med djupa rötter, skriver Niklas Orrenius i Dagens Nyheter. Han utgår från ett aktuellt fall.

I SD:s nya mediekanal Riks rapporterades således att Mohammed var det näst vanligaste namnet bland nyfödda pojkar i Blekinge år 2020. Nyhetsuppläsaren konstaterade vidare att ”Övriga orter i Sverige där Mohamed var ”näst vanligast” var Malmö, Hultsfred och Eksjö”.

Nationellt ligger Mohamed på 37:e plats som namn på nyfödda pojkar, enligt SCB:s statistik. Det är ett av de namn som minskat kraftigast från 2019, den 10:e största minskningen, faktiskt.

2020 döptes 379 svenska gossebarn till Mohamed, en minskning med 12,5 procent från 2019 års siffra 433.

Varför fokuserar SD:s nyhetskanal just på Sveriges 37:e mest populära pojknamn bland nyfödda, undrar Niklas Orrenius. Han minns partiets kampanj i november 2010, då Jimmy Åkesson höll ett tal i Köpenhamn på en konferens anordnad av antimuslimska föreningen Trykkefrihedsselskabet. I talet varnade han för muslimer, med Malmö som ett skräckexempel:

”I Malmö har det gått så långt att det vanligaste namnet för nyfödda pojkar är Mohammed”.

Påstående var problematiskt redan då. Dels var det osant. Fake News. De vanligaste pojknamnen i Malmö var 2009 Elias och 2010 Oscar. Men Mohammed var och är ett vanligt namn i Malmö bland nyfödda pojkar. Många muslimer har kommit till Malmö som flyktingar från krig och nöd.

Det värsta problemet är, fortsätter Orrenius att Åkesson värderar människor så olika:

”En bebis som heter Mohammed är en del av ett hot mot Sverige. En bebis som heter Oscar är inte det.”

SD avhumaniserar gång på gång och i olika sammanhang muslimer.

Under partiets landsdagar i Ljungbyhed 2009 var Kent Ekeroth en av huvudtalarna. Han talade klartext:

”Vi är inne i en ny fas av ett uråldrigt krig”, påstod han. Efter ett femton minuter långt angrepp på muslimer och islam slog han fast”att muslimer ”var likadana som på 600-talet”. Deras mål var att ta över Europa och tvinga icke-muslimer på knä. Svenskar skulle ”tvångskonverteras och leva som andra klassens medborgare under förnedrande apartheidlagar eller dödas”.

Efter talet reste sig partitopparna en efter en och applåderade talet stående, däribland Richard Jomshof, Mattias Karlsson, Jimmy Åkesson, skriver Niklas Orrenius som själv var på plats och bevakade evenemanget. 

Tolv år har gått. 2021 varnar SD:s nyhetskanal på Youtube alltså för barn som döpts till Mohammed. 

2020 föddes 113 380 barn i Sverige. 379 av dem fick namnet Mohammed, som är Sveriges 37:e mest populära pojknamn. De vanligaste pojknamnen samma år var Noah, William, Lucas, Hugo och Williams.

I kommentarsfälten hörs anhängarnas nakna rasism: ”Spyr”, ”Vidrigt”, ”Fy fan”, ”Skit under min sko”.

En historisk dag för USA, för Georgia och Atlanta

Raphael Warnock with Secretary of the Interior Ken Salazar at the Martin Luther King Jr. National Historical Park in 2009, i Atlanta, Georgia.

Onsdagens statskupplika kravaller utanför Capitolium i Washington DC försköt intresset från sydstaten Georgia, där ett fyllnadsval i senaten ledde till att demokraterna på onsdagen vann två viktiga senatorsplatser och därmed kan styra senaten, liksom tidigare representanthuset. Den tillträdande presidenten Joe Biden får därmed kraftigt ökade möjligheter att driva en egen politik.

Genom valutgången kan folket i Georgia sent om sidor ha gjort upp med sin djupt rasistiska sydstatshistoria.

Tisdagens fyllnadsval av två senatorer i amerikanska Georgia var avgörande för USA:s framtid. Demokraterna vann knappt båda valen och kan därmed styra senaten. Det spelar en avgörande roll för Joe Bidens politiska förutsättningar. Senaten godkänner nomineringar av bland annat statsråd och domare till Supreme Court, Högsta domstolen. Majoriteten är på alla sätt avgörande viktig.

När Barack Obama valdes till president 2007 hade han också majoritet i senaten och politiska möjligheter. Så avled legendariske Edward Kennedy och ersattes i fyllnadsvalet av en republikansk senator. Därmed fick också republikanerna majoritet i senaten – och Obamas svårigheter tornade upp sig.

Republican former senator Sen. Kelly Loeffler has been photographed with Chester Doles, a former head of the Ku Klux Klan and member of the neo-Nazi National Alliance. Photo: Mark Reinstein/Corbis.

Atlanta är i dag en modern storstad. Coca-Cola har sitt högkvarter här liksom CNN. 1996 genomfördes de olympiska sommarspelen här. Men för bara dryga seklet sedan var Georgia centrum för Ku Klux Klan i USA.

En halvtimmes bildfärd från Atlantas centrum ligger Stone Mountain, en kultplats för KKK som lät hugga in väldig reliefer av tre av sydstatskonfederationens ledare. Det var här den ”andra klanen” bildades 1915. Ordföranden för afroamerikanska NAACP har kallat relieferna ”den största hyllningen till vit rasism i världshistorien”.

KKK hade 1925 fem miljoner medlemmar – och behärskade politiken i sju delstater, bland annat Texas, Ohio och Kalifornien. Idag är Stone Moutain-området mest en amerikansk tingeltangelpark.

Martin Luther King föddes 15 januari 1929 i ett rasistiskt och segregerat Atlanta.

När King växte upp var sådant som parker, simbassänger och biografer ”endast för vita”, som i apartheids Sydafrika. Hans tillflykt blev baptisternas Ebenezerkyrka, där hans pappa var pastor och där King själv också senare verkade.

Raphael Warnock, som nu vunnit demokraternas ena post i senaten för Georgia är liksom King var präst i Ebenezerkyrkan. I sitt politiska budskap knyter han på många vis an till Martin Luther King. Han är också den förste afroamerikanska senatorn i Georgias historia.

Det är häpnadsväckande. Av delstatens dryga tio miljoner invånare är bortåt en tredjedel afroamerikaner. Ändå har på ett sekel inte en enda ur befolkningsgruppen nått senaten. För övrigt är det tjugo år sedan Georgia hade en demokratisk senator.

Warnocks motståndare i valet var senator Kelly Leffler. Under valkampanjen ställde hon till skandal genom att låta fotografera sig tillsammans med Chester Doles, nynazist och tidigare en av KKK främste ledare. Hon slog ifrån sig med att hon inte ”visste vem han var”.

Den bara 33-årige Jon Ossoff, av judisk härkomst, är undersökande journalist och dokumentärfilmsproducent, som sedan 2013 i London gjort dokumentärer om sådant som  ISIS krigsförbrytelser i Afrika och korruption i olika länder.

Också Ossoff har starka rötter i medborgarrättsrörelsen. Han har arbetat för medborgarrättsledare John Lewis, som avled i höstas. Lewis som i sin tur som ung arbetade med Martin Luther King, gav Ossoff sitt stöd i dennes valkampanjer.

Nyvald demokratisk senator för Georgia: Jon Ossoff med sin fru, Alisha Kramer, under kampanjen för valet till kongressen 2017, då han bl a fick stöd av den legendariske medborgarrättsaktivisten John Lewis. Foto: Wikipedia.

 

82 år efter kristallnatten eller Novemberpogromen

En judisk man städar upp efter Kristallnatten eller Novemberpogromen i Berlin, den 9 november 1938. Foto: Scanpix

9 november 1938 genomförde tyska nazister pogromer mot tyska judar som misshandlades och mördades. Deras hem, butiker och synagogor stacks i brand.

På många håll i världen genomfördes på årsdagen manifestationer till minnet av den så kallade Kristallnatten.

Enligt Forum för Levande historia …brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus under Kristallnatten: 

”Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta.

Enligt senare forskning mördades omkring 400 judar under natten den 9–10 november. Tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1 500.”

Hitlers regering gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller egentligen Rikskristallnatten. Men våldsaktionerna mot judarna i november 1938 ägde inte rum enbart under natten den 9–10. De började redan den 7 och pågick till den 13 november. Det anses därför mer rättvisande att kalla händelserna för Novemberpogromen. Det är också oklart vem som från början hittade på namnet Kristallnatten. 

Novemberpogromen markerade att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna. Den tydliggjorde också att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Som en ödets ironi föll Berlinmuren samman samma datum, den 9 november 1989, vilket också markerade det kalla krigets slut, en av mänsklighetens största ickevåldframgångar.

Den 9 november är en dag att minnas med största allvar i vår tid, när antisemitisk och rasism och nynazism sprider dig, när mörka populistiska och högernationalistiska grupper åter marscherar, inte bara i flera europeiska länder utan också på svenska gator.

Francis Levy, head of the North Alsacian Jewish community, inspects tombstones desecrated by vandals with Nazi swastikas in the Jewish Cemetery of Cronenbourg near Strasbourg, January 27, 2010. REUTERS/Vincent Kessler (FRANCE – Tags: RELIGION CRIME LAW) Bild: Forum för Levande historia.

Trump bedriver ett öppet krig mot rösträtten i valet

Väljare i Georgia köar för att få rösta. Foto: Justin Sullivan/Getty/AFP/DN.

USA:s demokrati står inför ett existentiellt hot i dagens presidentval, skriver Martin Gehlin i Dagens Nyheter:

I tolv av delstater som kan avgöra valet har Donald Trumps kampanj och lokala republikaner försökt genomföra nya vallagar som kan göra det svårare för demokraterna att rösta, eller ogiltigförklara deras röster.

Aldrig förr, skriver Gehlin, har den sittande presidenten själv drivit ett öppet krig mot rösträtten och valets legitimitet.

• Vid åtminstone tolv tillfällen har Trump själv sagt att han inte kommer att acceptera ett nederlag i valet.

• Vid mer än 20 tillfällen har han hotat med, eller uppmanat till, våld mot meningsmotståndare och nyhetsmedier.

• Under månaderna inför valet har presidenten uppmanat sina väljare att rösta två gånger, dels med poströster och dels i vallokalerna, vilket är ett federalt brott.

• Trump har även bett anhängare ansluta sig till lokala valkontor för att helt enkelt vägra räkna rösterna för Joe Biden och demokraterna.

Ännu värre är de administrativa och juridiska åtgärder som Trumpkampanjen i samarbete med republikanska partikollegor i avgörande delstater vidtagit för att minska valdeltagandet i områden där det bor många demokrater.

Vid minst 14 tillfällen har Trump och republikanerna försökt stämma delstater som infört nya regler för att underlätta röstprocessen under pandemin.

I Florida har republikanerna infört ett kontroversiellt hinder för tidigare fängelsedömda, som nu måste betala tillbaka alla skulder för att få rösta.

Det handlar om 1.4 miljoner dömda som avtjänat sitt straff och kan leda till 100 000 underkända röster i delstaten där Trump för fyra år sedan segrade med knappa 44 000 röster. Se tidigare blogg: http://www.nyakultursoren.se/?p=13126

I Texas har republikanerna genomfört en lag som innebär att det bara finns en låda för att lämna röstsedlar per distrikt. De försvårar röstande särskilt i storstäderna, där demokraterna dominerarmed mycket långa köer, medan den ofta republikanska landsbygden gynnas.

Texas republikaner har även infört krav på fotolegitimation för att få rösta. De godkänner vapenlicens, men inte studentlegitimation, vilket förväntas gynna Trump. De har även infört krav på att den som vill poströsta måste ange ett gott skäl för detta. Att vara äldre än 65 och ange oro för pandemin som skäl godkänns inte, skriver Martin Gehlin vidare.

I Georgia har vallokaler konsekvent stängts i storstäder och svarta områden, där Demokraterna har starkt stöd. Många har fått köa i tio, tolv timmar för att rösta de senaste veckorna.

Forskning från University of Pennsylvania visar att svarta väljare löper sju gånger större risk än vita väljare att få köa i mer än en timme för att rösta.

Konservativa domstolar, ofta med domare tillsatta direkt av Trump, har överlag godkänt Republikanernas kontroversiella vallagar, trots att medborgarrättsgrupper menar att det handlar om öppna försök att förhindra valdeltagande.

Enligt rösträttsexperten Ari Berman har Trump-tillsatta domare röstat med republikanerna i 21 av de 25 fall om vallagar som hittills hamnat i domstol under hösten.

Allra värst verkar det bli i Pennsylvania, en delstat som Trump måste vinna för att kunna sitta kvar. Han kämpar nu för att förjhindra att poströster räknas efter valdagen. att förhindra att poströster, där demokraterna förväntas vara överrepresenterade, räknas efter valdagen.

”Lyckas Trump kan det mycket väl avgöra delstaten till hans fördel”, konstaterar Martin Gehlin.

– Donald Trump bedriver inte kampanj mot Joe Biden, utan mot själva presidentvalet, skriver Simon Schama i Financial Times.

Och risken för våld och högerextrem terrorism från valdagen och framåt ökar dramatiskt.

President Donald Trump i Pennsylvania – en av flera delstater där Republikanerna och Trump-kampanjen samarbetar för att försöka stoppa post- och förtidsröster.Foto: Mandel Ngan/AFP/DN.

Usa kan lära av Tyskland hantera historiens brott

Det stora monumentet över Förintelsen i hjärtat av Berlin. Foto: Michael Kappeler/AFP/DN.

USA har mycket att lära av tyskarna då det gäller att göra upp med de mörkaste sidorna av sin historia, skriver författaren Ola Larsmo i Dagens Nyheter. Hans utgångspunkt är den tysk-amerikanska författaren Susan Neimans nya bok ”Learning from the Germans – Confronting race and the memory of evil”.

När Susan Neiman på 1980-talet lämnade USA för att kring år 2000 slå sig ner i Berlin kom hon till en stad i ett land som grundligt förändrats av historien. Hon menar, också som judinna, att tyskarna gjort upp med sin historia – och därigenom neutraliserat den. Den tyska termen är Vergangenheitsaufarbeitung – hjälpligt översatt som ”att arbeta av sin historia”. 

Jag har själv på resor i Tyskland under de senaste 20-30 åren drabbats av samma insikt. Det Tyskland som under decennierna efter kriget och nära nog hela 1900-talets sista tid låg i skuggan av nazismens förbrytelser har genomgått en omvälvande metamorfos, och omvandlats till ett demokratiskt land som inte förnekar nazismens brott, men hanterat dem och lärt av dem. Det är både befriande och imponerande.

Min upplevelse av fenomenet kom genom de tyska bokhandlarna, som i nästan alla städer jag besökt har haft ett fylligt urval med böcker om nazismen och då inte minst dessa lokala konsekvenser.

Under en lång period efter andra världskriget var det inte så, skriver Larsmo. Kalla kriget gjorde att ”Västtyskland, med ockupationsmakternas goda minne, i långa drag ställde in sin uppgörelse med nazismen. .Huvudfienden var Sovjetunionen. Allt annat var historia.”

På Västtysklands justitiedepartement hade 66 procent av de anställda högre tjänstemännen så sent som 1966 en bakgrund i nazistpartiet, och i Bundeskriminalamt var siffrorna ännu obehagligare; där var 75 procent före detta partimedlemmar och hälften var före detta SS.

Den verkliga uppgörelsen med det förflutna började enligt Susan Neiman först efter Återföreningen 1990, det som kallas Die Wende.. En speciell roll spelade en stor utställning  om den tyska reguljära arméns, Wehrmachts, krigsförbrytelser och delaktighet i Förintelsen i öst, som visades fram till 2004 och sågs av mer än en miljon besökare. 

Åren runt sekelskiftet blev därmed en vändpunkt för den tyska förståelsen av den egna historien. Få ursäkter eller bortförklaringar återstår längre i det allmänna medvetandet. Det är inte så att Tyskland skulle vara fritt från rasism eller högerextremism – framväxten av högerextrema Alternativ för Tyskland som parti är något Neiman diskuterar i detalj. Men hon påminner om att motkrafterna är betydligt starkare.

Utifrån sina erfarenheter av Tyskland vänder Susan Neiman blicken mot sitt första hemland USA. Där saknar hon helt en liknande genomlysning av den egna historien.

Många är okunniga om vad som skedde i USA under decennierna efter inbördeskrigets slut 1865, då landets afroamerikaner genom utslag i Högsta domstolen förvandlade många svarta slavar till mer eller mindre livegna ”sharecroppers” och berövade den frihet som konstitutionen garanterade dem.

Korsbränning i Gainesville, i Florida 1922. Bild: Wikipedia.

Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen gjorde stora framsteg, som då det gällde rösträttslagar och åtgärder mot lynchning (Man räknar med 5 000 lynchningar av afroamerikaner mellan 1890 och 1960).

Samtidigt fortsatte ett dåligt juridiskt system att skapa grova orättvisor för afroamerikaner, som inte är lika inför lagen, fortfarande 2020. Medborgarrättsrörelsens ledare, som Martin Luther King, hyllas på museer men skändas i vardagen. Polismord på svarta hör till vardagen.

Därför är Black Life Matters-rörelsen så otroligt viktig i kampen mot de historiska kvarlevorna från slaveriets tid. En liknande ”rening” är också nödvändig för indianerna. USA lever som nation med ett nertystat folkmord på den indianska urbefolkningen.

En rasistisk och nationalistisk president, som inte ens orkat fördöma nyfascister som Ku Klux Klan, kan inte få stå i vägen för ett annat och mänskligare USA än dagens.

I USA:s solkiga historia ryms också det kusliga folkmordet på indianernas ursprungsbefolkning, något som ännu mindre bearbetats i historieskrivningen eller påverkat den den nationella självbilden –även om Holywood väl har backar från de grövsta indianer och vita-skildringarna.

Bilden här under Lynchningen av judiske Leo Frank i Georgia i augusti 1915. Foto Wikipedia.

Bilder av lynchningar hör till det fåtal mordbilder där förövarna stolta poserar med sina offer. Bilder som den här gjordes ofta till vykort.

1,4 miljoner fd fängslade I Florida får rösta bara om de betalt rättegången

Desmond Meade till vänster har suttit i fängelse och är nu en aktivist som ska hjälpa folk som suttit i fängelse att kunna rösta i valet. Det gör han bland annat genom att åka runt med en buss i Florida på en ”Free the vote tour” Foto: Pontus Höök

Rösträtt för alla är ingen självklar rättighet i dagens USA, vars demokrati ter sig allt mera kantstött. Inför det kommande valet görs från Trumps republikaner olika riktigt smutsiga angrepp på valprocessen.

I en tidigare blogg berättade jag om de så kallade ”nakna valsedlarna” i delstaten Pennsylvania. Sådana valsedlar utan skyddskuvert kommer att underkännas. Det kan handla om 100.000 underkända valsedlar. Trump tog hem delstaten förra valet med 44 000 rösters mariginal.

I måndagens Dagens Nyheter berättar Martin Gehlin om en än värre attack mot allas rätt att rösta i Florida. Liksom Pennsylvania är Florida en så kallad swing state, en av de delstater där valet i realiteten avgörs – oavsett vilken kandidat som får flest röster nationellt, till följd av systemet med elektorer.

För två år sedan röstade 64 procent av Floridas invånare för att ge rösträtten tillbaka till tidigare fängelsedömda. 1,4 miljoner fängelsedömda hade fram till dess hindrats från att rösta.

Nu har republikanerna i Florida motarbetat lagändringen genom en ny regel som innebär att fängelsedömda måste betala alla sina skulder för att få en röstsedel. Det är ju bisarrt nog varje delstat som bestämmer hur valet ska genomföras i den egna delstaten, vilket öppnar för grova manipulativa specialregler.

Båda reglerna drabbar särskilt delstatens minoriteter, latinamerikaner och afroamerikaner, till följd av lagar och straffregler.

Floridas guvernör DeSantis och hans fru, Casey, med President Donald Trump och First LadyMelania Trump i february 2019.

Bakom de nya reglerna står Floridas guvernör Ron Desantis, som står nära Trump. Desantis införde en kontroversiell lag som innebär att fängelsedömda måste betala tillbaka alla skulder relaterade till rättsprocessen för att få rösta igen. Det handlar ofta om skulder på tusentals dollar. Enligt University of Florida förlorade drygt hälften av de fängelsedömda, 774.000 personer, rösträtten igen på grund av den nya regeln.

Floridas tidigare guvernör Charlie Crist, som länge var republikan men nu är demokrat, har själv erkänt att Republikanernas försök att hindra fängelsedömda från att rösta är politiskt motiverat.

– Varför ska folk som har sonat sina brott aldrig mer få rösta? För att många av dem är svarta eller latinamerikaner och tenderar att rösta på demokraterna. Bara därför, sade Crist i en tidigare intervju.

Medborgarrättsaktivisten Desmond Meade låg bakom initiativet att de som avtjänat sina fängelsestraff skild återfå rösträtten.

Under oktober har Meade och ett dussintal aktivister rest runt Florida i en buss med texten ”Låt mitt folk rösta”. De stannar i 40 städer på en månad. De har även dragit in mer än 50 miljoner dollar som använts för att betala tillbaka skulder för fängelsedömda. Hittills har de, enligt Meade, hjälpt 67.000 Florida-bor att återfå rösträtten.

Närmare 50 miljoner amerikaner har post- och förtidsröstat inför valet den 3 november, för att slippa trängas med andra väljare vid valbåsen och utsättas för virusrisk, skriver Svenska Dagbladet. 

Men Donald Trump har i månader kritiserat de utvidgade möjligheterna att poströsta och hävdat att det leder till utbrett valfus, att valsedlarna kan stjälas, förfalskas eller manipuleras av hans motståndare. 

Det finns inga bevis för att det stämmer, granskningar som gjorts av tidigare val visar tvärt om att risken för valfusk är låg. FBI-chefen Christopher Wray sa i ett utskottsförhör nyligen att den federala polisen inte sett några tecken på komplott mot poströstandet.

Många förväntar sig att Trump vid en valförlust kommer att hävda att poströsterna utsatts för fusk och manipulation – och överföra frågan till domstol, där han genom sin senaste tillsättning i Supreme Court får klar konservativ majoritet med sex domare mot tre liberala.

Allt kan hända i USA om Trump blir omvald på det viset. Ett inbördeskrig kan inte uteslutas.

Desmond Meade driver en organisation som hjälpt mer än 40.000 tidigare fängelsedömda att rösta för första gången. Foto: Pontus Höök

Trumpanhängaren Jennifer Laird, 55, menar att nyheterna ljuger. Enligt henne räddar Trump barn från trafficking – en del av en konspirationsteori som sprids i högerextrema kretsar. Foto: Mattias Lundblad/SvD.